Foto: Anders Thorsell, sundsvallsbilder.com.

”Åh, en sån fin start från så många fötter”, tänkte jag. ”Om man bara kunde få in Chennoufi i det här också.”

Alldeles då fick han ett par fötter på en boll som, efter en lysande Kevin Walker-prestation vid mittcirkeln, gick som på ett sovjetiskt snöre till Johan Eklunds panna – och 1–0.

Tre minuter senare: Chenouffi i djupled till Sliper, klack till Lundström som hittar Eklund med ett lågt, stenhårt inlägg – 2–0.

Jag har sällan, alternativt aldrig!, sett två så vackra GIF-anfall leda till mål i en och samma match. Snöre på snöre: Franzén och Cedergren vecklade ut ett helt sovjetiskt nystan i den första halvleken.

Om Roger Gustafsson suttit på Norrporten Arena hade han velat köpa loss matchfilmen för att göra en nyutgåva: ”Fotbollens Hemligheter IV: Hur man på bästa sätt använder en centertank”. Tempo, djupled, inspel – och mål.

Och jag som varit orolig över hur GIF skulle kunna föra matcher.

Och när Runar Mar(ssi) Sigurjonsson sprang in 3–0 så måste Rosenborgs utsände ha börjat strössla polletter kring sig på läktarplats.

Jag blev oerhört imponerad: av Walkers och Sigurjonssons dynamiska innermittfältsspel!, av Johan Eklund i offensivt straffområde!, av yttrarna!, av Robban Lundströms överlappande!, av Chennoufis länkande!, och jag tänker fortsätta vara imponerad av det.

Det finns ju ingenting som är svårare än att leda med 3–0 på Norrporten Arena i Sverige. Fråga Sören Åkeby, fråga nuvarande tränarpar, fråga de stackars cyprioterna.

Speciellt inte när man har en målvakt som helt plötsligt kastar bollar upp i luften, rakt på motståndare och in i det egna målet.

Ska detta tapp läggas på någon i tränaroverall så är det inte främst på huvudtränarna Franzén och Cedergren – utan på målvaktsditon Rickard Rickardsson. Tommy Naurin uppträdde helt plötsligt, efter en synnerligen stabil säsongsinledning, som salig Oscar Berglund i luften: och bjöd på samtliga tre mål. Säga vad man vill om Monday James och hans skott: han ska inte kunna bredsida in bollar från 30 meter.

Och släpper man in mål i ledning så blir det skakigt av naturen: se bara på måndagens Liverpool-kollaps.

Foto: Anders Thorsell, sundsvallsbilder.com.

Men jag väljer att ta med mig det som var positivt: det spelmässiga glädjebeskedet. GIF hade tagit tolv poäng på fem matcher – men varit stundtals utspelade av såväl Assyriska, GAIS som Öster. Det var naturligt att känna att man inte riktigt visste var man hade laget: vad de gick för under 90 minuter.

Nu tog man tag i taktpinnen från minut ett: vräkte på med folk i mönsteranfall på mönsteranfall, visade att man har seriens kanske bästa innermittfältsduo, seriens klart bäste offensive huvudspelare. Att man helt klart är ett av seriens absolut bästa lag: ett kollektiv vars elva kan gå ut och göra två snabba efter mönsteranfall – och sedan plocka in Simon Helg från bänken.

Denna kväll var ett glädjebesked. Ingenting annat. Låt stå.

Det var länge sedan jag rekommenderade musik i det här forumet, men nu har Winhill/Losehill – som slog igenom med vacker-bombastiska ”Tell Her She’s The Light of The World” härom året – släppt nytt.

Jag är mycket gramsen över att ha missat Umeåbandet på Dramaten i måndags (sex Glenn Hysén-stjärnor av Gaffa!), då jag var på blixtvisit i Sundsvall.

Men trä på er ett par hörlurar och låt såväl hammare som städ och stigbygel förlusta sig över dessa toner:

”Leavin’ Sundsvall never easy”, som REM:s frontman Michael Stipe sjunger.
Speciellt inte när Giffarna spelar hemma ikväll i vad som ska vara tre säkra mot Ängelholm. ST eldade på inför matchen med en halvsidas ironisk intervju med maskoten ”Giffen”: ett klart intressant grepp så här i tider av serieledning.

Efter en serieinledning som på förhand såg ut som ett stålbad – Kirill Laptev! Öster! GAIS! Bajen! Assyriska! – så ska nu GIF-spelarna sticka ner tassarna i det behagligt tempererade bubblet vi känner som ”Ängelholm, Degerfors, Värnamo, Ljungskile, Husqvarna, Sleipner, Sidsjö-Böle” (typ).

Det ska bli mycket intressant: inte minst då man ännu inte riktigt vet var man har årets upplaga av Roger Franzéns och Joel Cedergrens GIF.

Frågan är om man vill veta var man har dem: bara ett totalt opålitligt, oberäkneligt lag kan slänga in en tvärhand hög dalmas och låta honom vända underlägen på fem minuter.
Dessförinnan hade ju laget stått för en pinsamt passiv, U21-serie-osande insats på Södertälje Stadion.

Men så bara, från ingenstans: Robbin’ n’ Sellin’, som vore man ett gangsta-rap-kollektiv.
Nu ska man vips vara spelförande igen: och vi såg ju hur saktfärdigt trögflytande det var mot J-Södra i premiären. Där kan ju dock vissa premiärnerver ha spökat – ett visst ”åh, låt oss undslippa 0–3 och snöstorm i år!”-tänk kan ha smugit sig in – för jag tycker att årets GIF-elva borde passa bra som spelförare.

Jag har imponerats av Runar Mar Sigurjonssons insats på innermittfältet, både i presspelet – men också av hans fina passningsfot som sjunker lågt och fördelar och därmed låter Danielsson-Fjoluson slippa falla in i bollmässig arrogans så att de istället kan fokusera helt på att göra femstjärniga nicka-undan-bollar-insatser. Runar-Kevin borde kunna vara en fördelarduo av yppersta Superettan-kaliber och om bara Chennoufi kan fortsätta visa gryende form som länk mellan detta mittfält och Johan Eklund så ska vi väl kunna ha stuckit in en gikthärjad tå i Allsvenskan redan till Midsommar.

Intressant, detta. Och ”Giffen” är tillbaka ikväll. Bara det.

Jag sitter som på nålar inför detta boksläpp:

”Och”. ”Lite”. ”Annat”.

Det är Martin Melins andra bok vi, som värld, 2014, väntar på.

All stor konst har genom åren skrivits på vingummin och Red Bull Light, strax efter en hiss-selfie.

Väl hemma i Sundsvall kan jag, via mitt barndomshems analoga pappersupplaga, gå runt de nya betalväggar som satts upp kring mycket av det Mittmediala webbinnehållet.

Jag noterar omgående att länets musikaliska stolthet Takida har fått ta emot Olof Högberg-plaketten ”för framstående kulturell gärning”.

Allt i sin ordning, antar jag.

Titta vilken frontmansnäbb han har, ”Takida-Robban”. Han skulle förstås kunna agera frontman i vilket band som helst.

Nedan i Arcade Fire:

Oklart varför. Vissa gillar skräckfilmer: jag kan inte ens titta på dylika genom händer framför ansiktet – istället ägnar jag mig åt annan skräckaktivitet; som att klippa in Takida-Robban i riktiga band.

Här i The National:

AH! Nog nu!!!

Det är långt mellan gångerna, men jag måste få passa på att berömma Mittmedia till rekryteringen av Po Tidholm som krönikör.

Samma krönikor ska väl dock gå i flertalet Mittmedia-tidningar och långt ifrån enbart i Sundsvalls Tidning: enligt den medielogik som nu för tiden kan fylla ST-sporten med nyhetsartiklar om Härnösands-lag.

Men misströsta inte, Sundsvallsbor – det blir exklusivt allmänkrönikerande också för er:

Roland Engströms vassa penna kan inte längre begränsas till att enkom skriva om den generella händelseutvecklingen i fotbollsmatcher i krönikeform, utan den måste nu också kåsera om allmänna nyheter.

Ett nytt Dressman i In-gallerian hade borgat för ett mer befogat ”grattis, Sundsvall”.

Under dagen har vi kunnat följa moderate riksdagsledamoten Lars Beckman, som tillsammans med Umeås kommunalråd Lennart Holmlund (S!!!) är den ende som får sin partibeteckning utskriven som (M!!!) eftersom det är så otroligt att han kan ha en roll i ett politiskt parti, på dennes resa genom Sverige.

För er som inte har full koll på Gävles högsta politiker och vad han tycker: Lars Beckman är mannen som med bergsfast övertygelse hävdar att Sveriges Television är en kommunistisk konspiration från det gamla Sovjet: något han lyckats bygga sig ett personligt badwill-varumärke på. Han tjänar väl goda 60 000 i månaden på att Twitter-ledes basunera ut dessa åsikter.

Men inte bara. Han åker också omkring i vårt avlånga land:

Var detta kanske årets motsvarighet på fjolårets succéföreställning ”Hästmannen möter Ormmannen”? Jag kan hur som helst inte undgå att känna att jag borde varit där.

Och idag var Lars Beckman som sagt på resande fot: upp mot Åsele.

Här står han och Anna-Maria Corazza Bildt stolt vid den politiska knytpunkten ”Nya Kuxa Grillen”:

Så mycket som är oklart här, känner jag:

Pekar de på skylten: som för att förstärka betydelsen av att ”vi är här, på plats, det här är viktigt!”? Pekar de på ordet ”Nya” – som för att poängtera att den sänkta restaurangmomsen gjorde det möjligt att starta om på en ny kula för Gamla Kuxa Grillens ägare?
Eller jublar de bara allmänt som man gör efter att ha sänkt en bättre kebabrulle?

Och blotta tanken på att en avlönad, moderat PR-människa stått och dirigerat spektaklet: ”Lite till vänster, Lars, lite mer… nu pekar du på ’grill’ – men du tog väl en Bussola? Så: nu pekar du på pizza”. 

Men låt gå. Vi släpper det.

Då gäckar det mig mycket mer att Lars lite senare stannade till på en bondgård och förevigades i den här bilden:

Mycket riktigt: uppmärksamma läsare har redan noterat att det är Daniel Bernhardsson, den tidigare Gefle IF-högerspringaren, som står där centralt i knähöga höstackar.

Här blir man ju upprörd. Daniel Bernhardsson var alltså lojal flankvaktare åt Pelle Olsson i ett drygt decennium – samtidigt som han gjorde karriär som bonde. Nu tänker alltså Lars Beckman, denne moderate olycksstorm, nästla in en fotbollsspelande köttbonde i sitt trassliga garn.

Här måste vi sätta stopp: en Gefle IF-högerbacksbonde är något av det allra mest solidariska, rödmelerade vi har. Det är en rött bultande tingest med större symbolvärde än ett hjärta.

Jag är därför mycket besviken på att Daniel Bernhardsson låter sig flankeras av moderater i sin egen ladugård. Jag skulle, i egenskap av politisk ledarskribent på Pirkt.se, vilja ringa upp den gode köttbonden för att fråga honom om hans politiska böjelser.

Till sist: när kommer kött härifrån nå Stockholms allra trendigaste hipsterkrogar?

Tänk vad folk skulle betala för en burgare av någon som spelat högerback i Gefle IF i fjorton säsonger. De skulle sitta och hävda att man kunde ”känna smaken av ett långt inkast mot Jonas Lantto i köttets trådar”. Tänk att det i krog-Stockholm 2014 inte går att beställa en ”allsvensk högerbacksoxkind” på lokal.

Jag tänker mig en hel kedja av restauranger byggda kring allsvensk nostalgi. Bara gamla allsvenska drabbningar på teve-apparaterna: men inte de magiska ögonblick till matcher som CMore börjat reprisera: nej, utan menlösa drabbningar som Landskrona BoIS–Örebro SK i april 2004. Folk skulle sitta över en bättre plocktallrik och diskutera ifall inte Gabriel Ucar borde ha slagit bollen till inkast innan Petter Furuseth-Olsens matchavgörande mål, huruvida Antti Okkonen stått för en två- eller trestjärning insats på innermittfältet och om Mikael Danielson hade en bättre vänsterfot än Mikael Sandklef.

Finns det inte andra ex-allsvenska profiler som sadlat och gjort civil karriär inom gårdsnäringen?

”En högerbacksoxkind från Daniel Bernhardssons Gårdskött, tack, och så skulle jag vilja prova ’Crispy Chicken Wingbacks’ från Niclas Rascks Rapphöns.”

Detta är en portal där jag kan kanalisera allt jag vill ha ur mig medelst frenetiskt smatter på tangenterna, inte sällan sittande i morgonskrud på soffslafen.

Jag har länge sökt efter en byline-bild som kan påvisa just det smattrande som sätter mycket av min idémässiga tarmsköljning på pränt.

Nu är den äntligen kommen:

Gammelmedia står åter igen handfallna när Pirkt.se tar byline-bilden in i den rörliga gif-eran.

Om GIF-eran på denna portal är över? Icke.

Jag är i skrivan… förlåt, smattrande stund på väg hem till Sundsvall för en kortare visit. Kanske kan det omvandla mina spretiga, till stora delar motsägelsefulla känslor inför årets succélag till ett blogginlägg.

Jag har, som ni kanske har märkt, varit tvungen att ta en paus i de annars så punktliga uppdateringarna från nattbussen hem.

Detta beror bara delvis på en allmän trötthet och likgiltighet – och mer på att det tär något oerhört på tummarna att under en knapp timmes nattbussresa sitta och smattra ner anekdoter på en mobiltelefon.

Och jag vill inte behöva sjukskriva mig på grund av nattbusstumme.

Men inget ont som inte har något gott med sig.

Vad är det för ett jävla uttryck, egentligen? Mia Törnblomifieringen av samhället började alltså redan när listan över svenska ordspråk sammanställdes.

Nåväl: i samband med att jag diagnostiserade mig själv med en begynnande nattbusstumme kom jag att tänka på andra luddiga, icke-etablerade namn på skador.

Jag tänkte lista de tre bästa skadenamnen, alla väl förankrade i fotbollshistorien.

Karl Corneliusson, ”Gurknäve”:

Han var ju faktiskt på väg mot VM-truppen 2002, AIK:s Karl Corneliusson, när olyckan var framme.

Jag är lite besviken på den unge reportern Simon Bank här, som inte gjorde något större och mer vackert målande av detta svårslagna råmaterial.

Kalle skar sig i alla fall i ena pekfingret när han skulle hacka gurka hemmavid och blev därefter borta i sex veckor, tappade sin fasta landslagsplats och återhämtade sig aldrig riktigt. Det får man väl säga – trots att han, utlånad från Serie B-klubben Salernitana, ett tag bar Diego Maradonas nummer 10-tröja i Napoli.

Jag tycker att vi försöker rekonstruera hur det måste ha varit för Karl att slå en signal till Lars Lagerbäck och förklara varför han måste stå över landslagsspel.

Karl: Hej Lars. Det är Karl.

Lars: Karl Antonelius?

Karl: Nej, Karl Corneliusson. Antonelius heter Tomas. Han är den andre menlöse ytterbacken.

Lars: Säg inte så, Karl. Inte menlösa: habila. Ni är habila, båda två. Tiden ska komma för frejdiga ytterbackar, men den är inte kommen. Ännu finns tid för både dig och Tomas. Vad har du på hjärtat?

Karl: Jo, jag stod just och skulle förbereda för en liten tacokväll hemma…

Lars: Tacos som är så gott på en fredag. Men inte har du banan i?

Karl: Nej. Ingen banan. Bara gurka, tomat och ibland en klick cremé fraiche. För syran.

Lars: Jo. Man vill ju åt syran. Det kryddiga med det syrliga. Det är det bästa med tacosen.

Karl: Ja, men nu är det så att när skulle skära upp grönsakerna jag slant med kökskniven. Jag skar mig illa i fingret.

Lars: De där förbannade tomaterna. De är så hala. Inga knivar rår på tomatens slippriga skinn. Tomattummen är vanligare än man tror. Hur illa är det, Karl?

Karl: Nej, det var inte tomaten. Tomaten gick bra. Den ligger här i skålen. Men gurkan.

Lars: Säg inte att du dragit på dig en gurknäve, Karl.

Karl: Jag är rädd för det, Lars. En rejäl.

Lars: Det är väl sex till åtta veckor?

Karl: De säger det.

Lars: Det är tur att vi har Tomas.

Karl: Det är tur att vi har Tomas. Tomas är habil. Vi går på ett ut.

Lars: Ni gör ju det. Nu börjar Stadskampen igen. Jag funderar på att åka in till Sundsvall och bistå med en liten figurin i trä.

Karl: Han är festlig, den där Staffan Kling.

Lars: Ling, Karl. Staffan Ling.

Karl: Vad sa jag?

Lars: Du sa Kling. Med K.

Karl: Just ja. Ling är det. Men då säger vi väl så.

Lars: Sex till åtta veckor?

Karl: Sex till åtta veckor. Förhoppningsvis sex. Jag har redan fått en skena.

Lars: Jag kan inte lova någonting till hösten, Karl. Gurknäven är svårrehabiliterad. Vi får se hur det blir.

Karl: Jag har hört det. Vi får bara hoppas.

Lars: Vi får göra det. Adjö, Karl.

Och så var det med den landslagskarriären.

Santiago Cañizares, parfymtå:

En mycket kontinentalt osande skada. Tyngden mot tån berättar om att det inte är någon billig Axe-sprejflaska från Division II Norra Svealand – utan en sydeuropeiskt påkostad glasflaska.

En kvalitetsskada värd att missa en eller två VM-turneringar för.

Jari Litmanen, kapsylnäbb:

Jag har inte statistiskt säkerställda siffror på det här – men jag bara antar att kapsylnäbb är en av de vanligaste skadorna i vårt östra grannland: där sprätts ju så många billigt kolsyresatta Lapin Kultas att det bara måste hända i tid och otid.

Hade Jari Litmanen varit av vilken annan börd som helst hade det kunnat göras löje på hans bekostnad: nu fick Malmös fysiolog helt sonika bara med sammanbitna, besvikna läppar plita ner ”Litmanen, fem veckor, kapsylnäbb” i blocket.

Idag ska jag deklarera för mitt första år av enskilt näringsidkande.

Det är att likställa med att man har en liten spontan myntstapel på köksbordet under en längre tid: varpå man en gång bestämmer sig för att ”nej, man kanske skulle kolla hur mycket det är i den där stapeln: man kanske skulle kunna gå och köpa sig en isglass”, varpå man river ner polletterna och snabbt räknar samman och finner att ”nej: där fanns ingen isglass att hämta”.

Men likafullt känns det som att jag står och balanserar på den ekonomiska ruinens bransch; att det är väldigt nära förestående att hela min person försätts i ekonomisk konkurs.

Jag är förstås orolig över detta. Min person har med jämna mellanrum satts i social konkurs: men just den ekonomiska har jag undsluppit.

Så många blanketter. Så många uppgifter.

Det känns, inte bara på vårt gemensamma hårfäste, som att jag är Terje Övrebö – och att Skatteverket är Michael Ballack:

Jag får i princip inga mejl till min Aftonbladet-inkorg (erik.lofgren@aftonbladet.se, för övrigt). Det jag skriver är korrekt och lättsmält: textmässig mannagrynsgröt.

Ingen kärlek, inget hat – inte ens ett påpekande.

Men så skrev jag om en speciell match i såväl webbkanal som rosa print – och då strömmade det till.

Jag skrev om GIF Sundsvalls hemmaseger mot Hammarby.

Jag fick flera arga mejl som ifrågasatte ”hur jag kunde skriva om Hammarby”, som inkasserade andra raka förlusten, ”när det var Giffarna som vann matchen”. Jag var del av en ”media som bara bryr sig om Stockholm”, jag ”hade uppenbarligen inte satt min fot i Norrland” och mitt psykiska och intellektuella välstånd ifrågasattes.

Nya tider.

Jag hade velat länka dem hit, men nej: det hade varit till liten nytta. Denna portal är för stunden till högst marginell nytta generellt: allt lajvande (med tangenter och tv-skärm, inte med svärd och kåpor) å Sportbladets vägnar har klämt in mig i en språkdräkternas one-piece.

Och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur den och åter tycka mig ha någonting (vad som helst verkligen) att säga. På måndag blir jag ledig igen;  kanske kan jag då sprätta upp den i sömmarna.

Tills dess stiltje.