Det blir inga poäng, läktarna gapar division 1-tomma (publiksiffran på uppemot 1800 personer senast var trots allt relativt imponerande, om man tar i beaktande hur få människor som faktiskt satt på läktaren) och till och med ST-journalister börjar gaffla om att något måste hända.
Och massorna vallfärdar förstås mot Pirkt.se; till portalen som tog heder och ära av hedersmannen Sören Åkeby redan 2012 och som sedan dess gjort det till sin mycket smala nisch att döma ut olika GIF-tränares lämplighet i tid och otid; till den ogine ex-giffare som gång på gång släpper iväg magsyrebubblande rapar av obearbetad ilska som härstammar från faktumet att han fick se sin egen fotbollskarriär dö i samma takt som sitt hårfäste.
Men vet ni? Här har ni inget att hämta.
Där andra såg en glasklar förlust hemma mot ett halvdassigt Brage för tre omgångar sedan så vägrade jag redan då låta bitterheten ta överhanden. Visst hade jag denna måndagskväll försakat sambo och barn för att ta mig till en sportbar och sätta tänderna i en blekgrå halloumiburgartallrik tillsammans med andra Stockholmsgiffare, men tack vare att jag gjort den lilla uppoffringen så kunde jag känna med Sundsvallsborna som betalat en entrébiljett, bokat upp sin måndagskväll och sedan fått se hemmalaget hamna i 0-2-underläge.
När matchklockan tickade upp mot 59 minuter gjorde jag en liten mental notering. Det här ska jag försöka lyfta fram, tänkte jag.
För vad vill man se som hemmapublik när ens favoritlag har åkt på ett tvåmålsunderläge och ännu knappt fyrat av så mycket som en strumprullare mot motståndarmålet på en timmes spel? När man sitter där och kanske börjar ifrågasätta sina livsval rörande vad man lägger sin dyrköpta egentid i detta ens enda liv på? När man som marginalsupporter börjar titta runt sig och lägga märke till att många andra inte längre verkar göra samma livsval?
Vill man se ett hemmalag som slänger allt överbord, frångår den taktiska disciplinen och chansar hejvilt i desperation?
Självklart inte. Man vill, i detta ens enda fotbollsliv där man valt detta sitt enda fotbollslag, se att Erol Ates tydliga spelidé (ligg från start väldigt defensivt i en rak fembackslinje, men försök ”kontrollera” matchbilden) fortsätter efterföljas till punkt och pricka.
Jag tror att många, om man verkligen ger sig chansen att titta på dessa 58 sekunder som blivit nedklippta till en elva sekunder lång rörlig bild, inser att det är det här man vill ha på sikt:
Visst står det 0-2 på resultattavlan och visst slutar sekvensen med att Jakob Hedenqvist skickar iväg en planlös färdballad mot den ensamme anfallaren, men det måste alltid finnas tid till att ta sig en minut och stå med bollen vid målvaktens fötter, rulla vidare till en mittback som ställer sig med bollen och tittar över sina alternativ, tillbaka till målvakt, upp på felvänd mittfältare som direkt passar tillbaka, ut på andra mittbacken som i gångtempo överväger sina alternativ innan man är tillbaka på mitt-mittbacken och hans slutliga färdballad.
Den uppmärksamme noterar hur föredömligt mycket yta laget, genom sitt välplanerade kringpassande, öppnat upp runt den ensamme anfallaren Kebbeh: inte en blåklädd som stör honom på säkert trettio meters avstånd. Han är, tack vare att man flyttat Brages förstapress flera meter i sidled under en minut, helt isolerad på topp och har därmed helt unika möjligheter att försöka skapa något mot sina tre-fyra Brage-försvarare.
Tänk om man gjort misstaget att bara direkt hivat upp bollen på måfå mot den fortsatt ensamma anfallaren i 5-4-1-formationen. Vad fånigt det hade sett ut, så här i efterhand. Då hade vi kunnat snacka kris. Om det inte fanns en tanke.
Det kommer säkert vara en inkörsperiod för många (den har ju pågått några år, med varierad styrka) GIF-supportrar när det gäller att anpassa sig till det här med att fotboll inte längre är en sport där det är direkt opassande att stå med bollen under sulan och vänta vid 0-2-underläge på hemmaplan. Många kommer nog ännu inte kunna förstå exakt hur passande det faktiskt är. Vissa kanske aldrig lär om.
Många har förtvivlat svårt att se att vi under Erol Ates fembackslinjefotboll är inne på en väldigt spännande resa. De blir svaret skyldiga: hur skulle vi annars kunna spela?
Fiskar kan inte klättra i träd, som Erol Ates själv uttryckte det till Sundsvalls Tidning härom veckan (ett uttalande han sedan gick ut och nyanserade med en glasklar vlogg).
Skulle exempelvis Hugo Aviander, en av seriens främsta innermittfältare redan under höstsäsongen 2023, vara kapabel att spela på ett innermittfält om man inte hade tre mittbackar bakom sig och två ytterbackar inom armslängds avstånd? Hur skulle det se ut om vi inte hade sju försvarsspelare plus målvakt i och runt eget straffområde när mäktiga IK Oddevold etablerar spel på vår planhalva på hemmaplan?
Vad börjar folk yra om härnäst? Att vi ska spela med två anfallare? I en serie som superettan, där matcherna inte sällan spelas på veritabla päråkrar och där en lekman skulle kunna få för sig att en stor, stark och snabb inlånad 19-åring från Hammarby skulle må bra av att ha en medspelare inom en radie av trettio meter? Det kan låta logiskt, men det går inte om man vill spela den specifika typ av Erol Ates-fotboll som vi vill spela, på sikt, när processen fått ha sin gång. Full defensiv, lågt liggande från start – och full kontroll genom att, inte minst vid underlägen (det är nästan som att motståndarna lätt faller tillbaka och tillåter det då!), rulla runt bollen mellan tre mittbackar och målvakt.
Senast mot IK Oddevold föll Erol Ates själv ur ramen lite grann då han redan vid 0-2-underläge (när det egentligen är läge att känna på bollen runt eget straffområde) slängde in just en andra anfallare på planen. Nu råkade inhoppande Mille Eriksson springa in en 1-3-reducering, men vän av Erol Ates-fotbollen vet att dylika desperata drag egentligen ska undvikas så länge det bara är möjligt.
Vi får hoppas att han snart hittar tillbaka till gängorna. För det är något väldigt intressant vi har på gång här. Vi må ligga sist i superettan, publiksiffrorna må svikta (men jag betonar igen att det är imponerande att ha 1800 betalande i statistiken när läktarna gapar så otroligt tomma!!!), men för alla oss som kan analysera den nya sporten fotboll – där det är helt okej att fortsätta stå och stampa på bollen helt utan desperation vid 0-2-underläge hemma mot IK Brage – så är det uppenbart att det finns något i detta GIF-lag.
Håll ut bara.
