Fredagsveven: Lockande airbagjeans, morotstuggande och Heimlich-gashäng

Jag kör väldigt sällan bil nu för tiden, men mitt beteende i trafiken är fortfarande djupt påverkat av den tid då jag susade runt i familjens lilla Mazda på Sundsvalls gator. Jag är exempelvis fortfarande väldigt mån om att försöka maximera färdvägens effektivitet när jag cyklar: först och främst gäller det att hitta vägar med så rödljus som möjligt, men sedan handlar det förstås mycket om att få sig så mycket nerförsbacke som möjligt, så lite uppför som det bara är möjligt (allt för att undvika att mitt redan sargade och hudskrynkliga anlete ska förvridas alldeles för mycket åt Marco Pantani-i-sista-klättringen-hållet).

Det är nog ett ganska vanligt och sunt försök till vägmaximering, men jag tror att jag känner ett extra styng av obehag över att ha råkat ta in på en irrväg som leder mig till en onödig uppförsbacke. Inte för att jag är mycket vekare än andra i benen, utan för att jag är en produkt av mitt arv och min ungdomliga miljö. Jag minns det exakta ögonblick då detta fokus på navigationsmässig noggrannhet infann sig. Vi var på väg hem från mina kusiners hus uppe vid Södra Allén och jag styrde med van Mazda-hand (singular, ja: för ett tag snappade jag upp att det kunde anses avslappnat och coolt att bara sitta med en högernäve mitt på ratten) familjens bil hem genom Södermalms snirkliga smågator.

Vi bodde ju uppe på Sidsjön och min ryggmärgsreflex sa åt mig att styra mot den väg jag kände allra bäst till: klassiska Branta vägen. Den är ju precis vad den är, Branta vägen: en jäkligt brant väg som går rakt upp mot Sidsjön. Inga krusiduller eller kringelkrokar, bara en riktigt brant och effektiv väg, rätt upp.

(Under de perioder då inget nöjesfält slagit ner sina kringresande tältpinnar på Midälvas grus fick det lilla sista krönet på Branta vägen – det lilla gupp som får det att kännas som att man flygande-mattan-lättar från marken – fungera som ställföreträdande berg-och-dalbana för oss barn som växte upp på det norra stadsberget.)

Så jag tog beslutet att fortsätta Nygatan ner, mot Branta vägen, istället för att svänga upp på någon av de tidigare gatorna upp mot höjden. Jag tog den väg jag kände mig allra mest trygg med – den jag kört flest gånger hem från ICA Bergsgatan med en liten påse natursnask på passagerarsätet.

Plötsligt hör jag då, precis när bilen fortsatt rulla rakt ner för Nygatan istället för att vridas upp mot höjden, hur en röst gastar för full hals i baksätet. Det är min alltid lika ömme far, måhända något vinfryntlig efter släktkalaset, som plötsligt vrålar ut följande ordalydelse som sedan dess alltid finns lagrat i min trafiknavigerande hjärnbark:

»DU TAPPAR HÖJD!!!«

Trots eventuell vinfryntlighet och den påföljande trötthet som ofta infinner sig när man sätter sig i en bil för att bli skjutsad hemöver så hade min far – som då i tjugo års tid levt uppe på den ena höjden i det som borde kallas »Norrlands La Paz« – sinnesnärvaro nog för att blixtsnabbt analysera att hans förstfödde som var på väg att offra viktiga höjdmetrar genom sitt invanda och icke-optimerade körmönster.

Sedan dess hör jag det överrumplade skriket från min annars så timide fader varje gång jag viker av på en irrväg som leder till förlorade höjdmeter för mig och mina cyklande ben – och sedan dess tar jag aldrig inkörda vägar bara för inkördhetens skull. Under inledningen av den här första hösten som gymnasielärare har jag därför istället försökt maximera effektiviteten i cykelvägen mot skolan vid Hornsbergs strand, dels hemifrån mig, vid KTH, men dels hemifrån min flickvän på de östra delarna av Södermalm. Jag har inte försökt maximera snabbheten på så sätt att jag cyklar om folk i täta och snäva körfält som vissa lycraklädda mellanchefer (vissa seniga och spandexförslutna män skulle gladeligen riskera en Tour d’ France-masskrock via en våghalsig omkörning för den obetalbara känslan av att hinna typ tolv sekunder snabbare till jobbet på deras revisionsbyrå), men maximerat vad gäller navigering för maximalt rullande i lätta nedförslutningar och minimalt med uppförsbackar.

Jag letar hela tiden nya vägar som inte »tappar höjd« och jag tror att jag börjar hitta någonting, men en nackdel med att bo i Stockholm är ju att jag inte har min ömme faders vägledning från baksätet. Jag skulle behöva ha honom bak på pakethållaren när jag viker av från Surbrunnsgatan för att istället ta Frejgatan vidare mot Karlbergsvägen och se ifall han ger ifrån sig sitt »DU TAPPAR HÖJD!!!«-skrik eller ej.

Sett till hur lång tid den tog att skapa så är ju det här en väldigt underanvänd rörlig samling pixlar, som föreställer hur någon skulle kunna tröttna på min muntra uppsyn när jag cyklar omkring under en ledig dag:

Om det skulle bli så att någon ledsnar på att se min belåtna nuna när jag känner mig särskilt nöjd med ett icke-höjd-tappande navigationsbeslut så är jag ju skyddad, inte från själva ölflasketräffen (det är en av nackdelarna med en nackkrage till hjälm) men från det efterföljande fallet via min exploderande Hövding.

Vid två tillfällen har min postmoderna hjälm exploderat i runt mitt kranium och vid åtminstone det första trodde jag att jag blivit vådaskjuten av en älgstudsare, sett till hur det överraskande bara small till i hela kraniet. Men vid båda tillfällena har det känts väldigt tryggt att få se sin enda skallbas omslutas av en vit luftmadrassmössa.

Visst finns det nackdelar med att ha en hakklappsliknande tingest runt halsen…

… men trygghetskänslan har trots allt övervägt dessa, så till den grad att jag säkert skulle kunna vara öppen för fler exploderande säkerhetsprodukter.

Klipp till: veckans upplaga av SVT-serien Draknästet och motorcyklistentreprenören som kommit fram till att även ett par jeans kan explodera på ett säkerhetsfrämjande sätt:

Jag är ju ingen motorcyklist, men med tanke på att jag i min jakt på att inte tappa höjd plötsligt kan stå för halsbrytande svängar i sista sekunden (av PTSD-rädsla för att höra min fars upprörda stämma ljuda genom hörselgångarna) och med tanke på att jag dessutom har fortsatta problem med mitt högra knä så kan det kanske vara läge för mig att investera i ännu en explosionsartad pryl. Speciellt efter att ha fått se hur snabbt airbag-jeansen utvecklas från ingenting till ett…

… rejält gammalt Dominik Hasek-benskydd. Frågan är bara var själva jeanstyget tar vägen när all denna uppblåsningsmekanik sätter högsta fart. Är tanken att man ska bära luftanordningen utanpå jeansen blir det nog ett nej från min sida, eftersom det skulle appellera för mycket till ett av mina allra mest traumatiska idrottsminnen, då jag i åttaårsåldern skulle få följa med min två år äldre och hockeyspelande granne och hans vänner till ishallen för allmänhetens åkning. De kom i sina damasker och sina bröstplattor och Easton-klubbor och såg ut som små Elitserie-spelare, medan min mor hade skickat dit mig i ett par jeans på vilka hon applicerat små skateboard-skydd över båda knäna. Jag minns fortfarande hur jag gled omkring på insidorna av de kobent sluttande skridskorna och försökte gömma mig innan jag plötsligt fick se en stenhård passning komma glidande över isen mot min klubba och hur jag i själva mottagandet av den hårda pucken plötsligt bara föll ihop i en sorglig hög av jeanstyg och skydd och förvisso kalciumrika men likaledes sköra ben.

Om bara airbagsjeansen kan bli något annat än det vid fall kan jag säkerligen se mig själv investera.

Som influerare kan man ägna sig åt mycket, men i veckan blev jag av min flickvän uppmärksammad av att flera influerare varit iväg på en realesefest för något som ändå… skavde. Det handlade inte om någon bok eller film eller ny skönhetsprodukt – utan om… en färg. En kollektion av färger från Bianca Ingrosso-kompisen Melina Criborn, som gjort något så unikt som att designa en egen nyans av en färg.

Jag kan väldigt lite om att välja ut färger, men jag är ganska säker på att alla som vill måla om en vägg eller en gammal byrå nu får välja på alla jordens och universums färger via en enkel färgväljarmaskin som har tillgång till miljontals nyanser av varenda färg en människa kan tänka sig. Alla väljer, så som jag har förstått färgbranschen av idag, en alldeles egen färg: sin egen dataframtagna nyans av mintgrönt eller något gammalt släktrecept på grått. Det är hur enkelt som helst.

Det låter i detta läge osannolikt märkligt att medelst releasefest »släppa« en egen »färg« som andra skulle vilja… nöja sig med?

Vad vet jag: kanske blir »Timeless«, denna unika samling vitfärger, en stor försäljningssuccé (folk är ju till viss del rättmätigt less på valfrihetens gränser, som ibland ter sig yvigare än universums), men jag ser då framför mig hur många män (förlåt för könsstereotyp analys av vilka som tenderar att investera mest energi i väggfärger) kommer att bli Michael Scott när de inser att de inom ett par år lagt stora delar av hushållets ROT-finansierade resurser på att gå från Melina Criborn-färgen »Silky Shell« till Melina Criborn-färgen »Smooth Cream«:

Guess what? White and eggshell white are exactly the same color.

Vi har några klassiska skador i fotbollsvärlden genom tiderna, varav vissa satt sig i öron-näsa-hals-regionen. För oss som har fotbollshjärtat i Medelpad minns vi med fasa hur den förre GIF-spelaren Sebastian Rajalakso plötsligt inte kunde svälja en gurkbit och hur han därefter fick se hela sitt svalgsystem braka ihop fullständigt (något som kan ha haft att göra med de mentala bekymmer som nära nog bör följa efter att man sprungit runt på en friidrottsarena i Polens gråare utkanter och ensam luftnickat låtsasbollar och samtidigt aktat sig för de lokala spjutkastarnas träningskast).

Men nu har det seglat upp en ny favorit bland de näbbrelaterade fotbollsskadorna, då den tidigare Elfsborgs-vänsterspringaren Rami Kaib bitit av mer än han kunnat tugga, för att tala i anglicismer:

Om Sebastian Rajalakso plötsligt behövde ha en närmast personlig hjärtstartare till hands under en period, efter att ha överrumplats av en gurkbit i vrångstrupen, så vill jag inte ens tänka på vad Rami Kaib kan behöva gå igenom för psykodynamisk terapi för att någonsin våga sticka in en fast bit föda i gapet igen.

Än har Kaib i alla fall inte fått se sitt utländska äventyr urarta i den typ av mobbing som Sebastian Rajalakso utsattes för när hans polska klubb ville bryta kontraktet under 2014. Vi avslutar med att citera några klassiska rader från min gode vän Per Bohmans intervju i Sportbladet, där Rajalakso berättar om hur han fått träna individuellt med en gammal polsk gubbe som varje dag bland annat höll fotbollsteoretiska pass på det för Rajalakso okända språket polska:

– ”I dag ska vi träna teknik”, sa gubben. Men vi hade inga bollar, invände jag. ”Spelar ingen roll”, sa han och jag skulle jonglera till 100 i luften. Men utan boll!

Rajalakso tvingades utföra en mängd spökövningar.

– Jag låtsasnickade till 100 med en osynlig boll. Jag ville inte ge dem chansen att bryta avtalet och följde order. Jag gick med på allt. Även när vi körde avslut. Tränaren chippade in osynliga passningar som jag sköt in i mål.

Under hela säsongen har mitt korplag, Gruesome FourFourTwosome, präglats av en sällan skådad identitet framför målet. Vi har kanske helt enkelt tränat för få spökavslut. Ingenting stärker självförtroendet som att se en sträckt spökvrist sitta stenhårt i krysset. Efter tillräckligt många lyckade spökövningar framför mål kan man säkert kliva av planen och ta ett rejält bett på en svalkande gurka.

Vi ska lämna gurkorna och morötterna men fortsätta på svalgtemat.

(Den här upplagan av Fredagsveven känns nästan för symmetrisk, där en längre cykelutläggning följs av en Hövding-byxa och där ett Rajalakso-gurksvälj sömlöst går in i en ny svalgkopplad nyhet.)

I veckan skickade nämligen en av den här portalens allra trognaste läsare och content-bidragsgivare in en nyhet från Aftonbladets Svenska Hjältar-serie till redaktionen. Det handlade om att en gammal känd profil i säkerhetsbranschen, Tom Schuterman, räddat livet på en kvinna på Östermalm med hjälp av den gamla beprövade Heimlich-manövern efter att hon satt något så östermalmskt som en musselbit i vrångstrupen.

Och jag kan först verkligen känna för den man som sitter intill kvinnan och tafatt försöker påbörja en egen variant av den gamle heimlicharen, för att sedan få sin manlighet ifrågasatt av en gammal bufflig profil från säkerhetsbranschen:

Den äkta mannen flyger åt sidan, Tom kliver in i arbetsmode. Och jag kan verkligen se mig själv som den åsidosatte mannen som ifall han lämnats ostörd hade gjort sig skyldig till något form av okunnighets-dråp av sin bättre hälft.

Jag kan verkligen också se hur jag i efterspelet – spoiler alert från Svenska Hjältar-sidan: Tom skickar ut musslan ur strupen på kvinnan – skulle känna både en stor glädje (över den räddade kvinnan) och en stor och personlig sorg (över min otillräcklighet). Det är som en Ruben Östlund-uppföljare till Turist, hur vi skulle lämna musselstället med denna hängande tystnad över oss som par; med säkerhetsprofilens sturska manlighet som en tyst följeslagare in i natten.

Men då blev jag så väldigt glad av att läsa fortsättningen, där den åsidosatte mannen med sin undermåliga Heimlich-teknik ändå fick viss revansch på den bufflige Tom som stulit showen med några rejäla bröstbenstryck.

Några, ja: för Tom nöjer sig nämligen inte med ett.

Och det kan förstås ses som ännu en motgång för den åsidosatte mannen – att han nu måste hantera både sorgen över att ha blivit undanskuffad som en odugling och över att hans fru nu måste rehabilitera ett brutet revben.

Men jag tror ändå att det framför allt var glädjande för honom, mitt i all panik och bedrövelse, att hans Heimlich-överman visade sig drabbas av ett aldrig tidigare skådat Heimlich-gashäng som måste ha lagt lite sordin på Svenska Hjältar-stämningen på restaurangen.

I samma tidning fann jag, vid en snabb vidarescroll, även den här artikeln:

Jag klickade inte – jag är selektiv med mina stödjande klick i dessa mätbara tider – men jag undrar ifall det kan vara så att mångsysslaren Tom (som bland annat slagit sig i slang med personskydd hos kungafamiljen) startat upp en liten frisersalong, haft Carolina Gynning i stolen och plötsligt märkt att han förlagt saxen.

Känner jag Tom och hans iver att få komma in i ett Heimlich-flow (speciellt efter Svenska Hjältar-nomineringen!!!) så lär det inte behövas särskilt lång tystnad från en kanske djupt skvallertidningsförsjunken kund i frisörstolen för att han ska ana saxsvälj och därpå påbörja sitt Heimlich-»flow« några rejäla tryck över revbensområdet.

Svårt att tro på fler mirakel

Foto: Maxim Thore/Bildbyrån.

Vi har inget spel, vi verkar inte ha någon idé, vi har knappt några spelare och vi har (kanske delvis därför) ingen ork efter vad som verkar vara matchminut femtiofem.

Men vi har Linus Hallenius och nästan enbart därför har vi fortsatt häng på något som kan likna en toppstrid.

Men det här ska inte ens han kunna styra upp mot allsvenskan.

Tänk att äntligen få dra på sig den gamla signerade GIF-matchtröjan från säsongen 2006 (att se snirkliga inskrifter från Owen Price och Hrvoje Bubalo lättar alltid när GIF-mörkret hopar sig) och sätta sig på cykeln ut till en bortamatch på en liten pyttearena i kvällssolen. Senast det gick att cykla till bortamatch på något annat annat än de svulstiga jättearenorna i Stockholm var nog Brommapojkarna borta, den där skimrande hösten 2018; en seger som satt sig på minnet inte för att spelet var så särskilt exceptionellt fint eller för att höstsolen glimmade (det ösregnade) utan för att jag minns att jag för nästan första gången i jordelivet fick känna känslan av att Giffarna var numret större än ett motstånd i allsvenskan. Även när vi inte hade vår dag var vi nog skickliga för att avfärda Brommapojkarna borta.

3-1, vill jag minnas. Linus Hallenius aviga vänstervolley i det bortre aviga som crescendo på en fin bortacykling.

Det är nog ganska precis tre år sedan och att pandemi-förlorad tid på bortaståplats hade försvunnit iväg gick inte att ta miste på. Min ramsröst var nog en oktav för hög (vissa höga toner kunde i den månghövdade men något strupfattiga klacken bara tas av min influgne vän, mezzosopranen Johan Martinsson) och framför allt var det svårt att hela tiden delta med handuppsträckt klappande av hänsyn till mina medmänniskor på läktaren, eftersom jag precis innan matchen varit och tallat med nävarna på en Svart Danbo: ett tilltänkt reaklipp från T-Jarlens fynddisk som visat sig ha en tämligen distinkt doft av hygienförsummad könsdel.

Man var lite ur gängorna. Svart Danbo på matchdag. Sånt.

Men känslan av att få ägna en vardagskväll åt att cykla till Solna för att sjunga Giffarna till tre poäng gick trots allt inte av för hackor. Och inte blev det sämre när Robban Lundström (sagolikt återvänd från sitt baksida-lår-Nangijala) fullkomligt bombade upp en högervrist i det första krysset innan folk på bortastå ens hunnit elda upp sig över att bortakiosken inte serverade annat än läsk och kexchoklad. Man står ju dåligt till, där på den låga kortsidan, men det kändes som att det var något av ett rappt mönsteranfall som utspelade sig innan en simpel högerback – inte ens en wingback! – daskade bollen i nät via ribbkrysset.

Numret större, tänkte jag. Vi är – trots allt strul – fortfarande numret större än jumbon som håller till på AIK:s träningsarena. Det finns någon ordning och reda i det GIF-centrerade världsalltet, tänkte jag.

Men det finns det inte.

Om jag för en stund trodde att mina Svarta Danbo-fingrar skulle kunna visa sig vara matchens stora problemområde så underskattade jag nog inte Vasalund (det är ett riktigt svagt superettanlag), men jag råkade överskatta den här GIF-upplagan.

Det som borde ha varit ett mål som fick ett poängdesperat hemmalag att öppna upp ytterligare ytor för kvalitetsfötter som Erik Anderssons och Daniel Stenssons och – inte minst! – jätteöppningar för seriens klart mest meriterade anfallsduo blev till… en ursäkt för att inte göra någonting alls.

Och av alla sätt man kan försöka göra ingenting alls, bara för att bluffa till sig tre poäng och sätta sig på bussen för viktigare uppgifter framöver, så var nog det här bland det sämre jag sett.

I andra halvlek har Pontus Engblom förvisso en boll i stolpen vid ett friläge – men det är nästan det enda vi har i anfallsväg på 45 minuter mot superettans kanske allra svagaste lag. Från den sjuttionde minuten är Vasalunds tryck mot målet kompakt och det är nära nog ett under att kvitteringsmålet kommer först i den 87:e matchminuten, för att det skulle trilla in var ställt utom allt rimligt tvivel (frilägesbollarna ven utanför Andreas Anderssons vänstra stolpe).

Vi var – det går faktiskt inte att säga annat, i alla fall inte från min låga position på kortsidan – utspelade.

Linus Hallenius och Pontus Engblom var ungefär en tiondel så involverad som Vasalunds betydligt mindre namnkunniga anfallare. Erik Andersson rörde knappt bollen. Vasalunds halvtidsarbetare och heltidsstudenter malde sakta men säkert ner ett fullproffsigt Giffarna som inte hade tillstymmelse till idé kring hur man skulle kunna spela sig ur pressen eller skapa någonting eget.

När domaren vid 1-1-läge visade på fyra minuters tilläggstid var det utan tvivel hemmaspelarna som knöt näven i fickan och gladdes åt den långa stunden som återstod för att sätta dit ett rättmätigt segermål.

Så ska det inte vara när Giffarna möter Vasalund, men så var det. GIF-spelarna hade vid det laget kroknat fullkomligt sedan omkring tjugo minuter tillbaka. Det måste ha skiljt en tånagel från att en Vasalunds-anfallare kunde springa in med den 2-1-boll som hade varit fullt rättvis sett till matchens chansfördelning.

Men så, från absolut ingenstans: Linus Hallenius med ett lågt pressat vänsterskott intill den första stolpen i den 94:e matchminuten. Jag var övertygad om att bollen satt i utsidan av burgaveln, men den hade på något mirakulöst sätt letat sig in i nät. Mirakulöst sett till matchbilden, mirakulöst sett till hur tam och blek även Hallenius varit fram till Vasalunds kvittering och mirakulöst sett till att ingen GIF-spelare verkade ha ork nog att ens stå på benen.

Foto: Maxim Thore/Bildbyrån.

Det går fortfarande tydligen att tro på mirakel, men det är fortfarande helt omöjligt att tro på det här.

Ett lag som blir utspelat av Vasalund ska inte kunna gå upp i allsvenskan.

Fredagsveven: Bröd & Salt-skriket och ett självuppstoppat lodjur

Då var det dags igen, för ännu en upplaga av den veckovisa lista som på sätt och vis blivit för det webb-skrivna ordet vad Snoop Doggs Twitch-kanal blivit för det webb-talade:

Det bara pågår och pågår, utan att egentligen nå ut. Men som det pågår där bakom.

I veckan har jag dessutom knappt haft sinnesro nog för att scrolla mig igenom ett enda nyhetsflöde för att med min eminenta contentradar leta fram innehåll som kan platsa i ett inlägg som bjuder på härligt schwung in i helgfirandet.

Det här med att vara ny gymnasielärare på en skola och få ett par helt nya kurser i knät, utan så mycket som en liten mall att snegla mot, har hittills inte varit bra för min förmåga att slappna av när arbetsdagen varit slut.

Det kan förstås spela in på kvaliteten i veckans upplaga av denna lösa samling trådar. Därför kan det säkerligen finnas belackare i kommentarsfälten som kan det här med spaningar och som lyfter den här situationen för min del.

Låt dem göra det. Men då önskar jag att varje gång man skriver det i ett kommentarsfält eller lyfter det, att man också då skänker en slant till någon av de organisationer som arbetar mot sexuell exploatering av barn eller motverkar pedofiler i landet.

(Jag har lånat delar av denna deduktiva slutledning från Ebba Busch Thors framförande i Nyhetsmorgon i torsdags.)

Härom kvällen cyklade jag längs Odengatan i centrala Stockholm, vilket jag ofta gör (vill man stå med ett Lägg ner Fredagsveven-plakat någonstans i Stockholm är någonstans längs Odengatan helt klart det bästa stället), och reagerade när jag mötte den här skylten i fönstret på en tidigare tom butikslokal.

Fikakedjan Bröd & Salt säger »Hej« till Odengatan, så som man gör till någon man inte träffat förut. Problemet är att det ligger – och nu överdriver jag knappt ens – säkerligen redan tre eller fyra Bröd & Salt-etablissemang längsmed Odengatan redan. Man kan snart inte få sig en kopp kaffe på lokal i centrala Stockholm utan att den kommer i Bröd & Salt-pappmugg. Det är ett konglomerat som växer i aldrig tidigare skådad takt. Det finns fler Bröd & Salt-fik än det finns Max- eller McDonalds-restauranger, kanske snart till och med fler än det finns Pressbyrån- eller Seven Eleven-kiosker. De är överallt. Och när de nu ska mata oss som rör oss längsmed Odenplan dagligdags med ytterligare en filial så har de mage att få det att låta som att vi aldrig har råkats.

Jag minns hur Stockholm figurerade i den utmärkta dokumentären Push, som handlade om hur världens bostadsbrist hänger ihop med att allmännytta säljs ut och hur dollarmiljardärer köper upp hela kvarter i europeiska storstäder bara för att låta dem stå tomma och öka i värde. Problemet med Stockholm då ansågs vara att framför allt massa enorma riskkapitalbolag hade köpt upp hyresfastigheter i områden med låga hyror, för att sedan »lyxrenovera« (inbyggd micro, handduksvärmare: den yttersta formen av lyx) lägenheterna och renovräka vanligt folk genom enorma hyreshöjningar.

Om Fredrik Gerttén gör en uppföljare kommer problematiken att ha beskrivits på ett nytt sätt: hela innerstaden har blivit Bröd & Salt-etablissemang. Fortsätter de växa i den här takten kommer de inom ett par år inte bara ha nöjt sig med nedervåningarna i olika kåkar i Vasastan, utan tuggat i sig lägenheter och kontorslokaler hela vägen upp till taknockarna i deras jakt på att få nasa habila kanelbullar och pastasallad till hektopris.

Jag unnade mig att göra en liten The Office-relaterad meme till hur i alla fall jag känner när jag ser ytterligare en Bröd & Salt-etablering på bekostnad av någon gullig tant som gillar att baka hallongrottor:

Jag vet inte ens hur saftig en Bröd & Salt-vetelängd kan tänkas vara (de kanske är rekordsaftiga!!!); jag vet bara att jag är aktivt emot en monopolisering av bageribranschen.

Jag nåddes framför allt av en nyhet från Sundsvall i veckan: att någon sett ett lodjur i Indal.

Det var väl inte så otroligt stark tobak i sig självt, utan det är först när man ser vilket lodjur de påstår sig ha sett som det hela blir väldigt intressant:

Det lodjuret. Med den minen. Och den tassföringen.

Det ser lite ut som en högstadiepjäs som påstår sig innefatta ett lodjur, men där allt som gjorts för att försöka levandegöra denna lodjursroll är att musikläraren dragit en gammal lodjursfäll över ryggen och låtit det uppstoppade trynet hänga och dingla över sin egen nacke.

Men den märkliga uppsynen och den märkligt krumma hållningen till trots så hade jag trott på lodjursbesöket ifall det inte varit så att jag sparat denna tweet bland mina favoriter och därför vet vad det handlar om:

Indal-borna borde ångra sitt beslut att ha försökt självstoppa upp ett rådjur, inte ringa tidningen.

Je suis Johan

Det är solklart att Pontus Engblom skulle ha haft straff.

Det är klart att Linus Hallenius borde ha gjort mål och att Albin Ekström egentligen kan slå en femtonmeterspassning i sidled.

Men det är precis lika självklart att det här var en direkt pinsamt svag GIF-insats i superettan.

Man får försöka välja glädjen i sådana här tillfällen, när man just sett sitt lag – som alldeles nyss spelade en fotboll byggd på bollinnehavsfetischism – knappt få låna bollen under långa stunder hemma mot Örgryte.

Efter Linus Hallenius ena jättechans (han borde nog gjort två-tre mål med normal utdelning) så fotade Discovery-kameran upp mot GIF-klacken på östra läktaren. Mathildas ståplats: hem för de allra starkaste och mest utan-på-kläderna-sittande känslorna. Där skrek folk i förtvivlan, där applåderade andra till stöd för GIF-kaptenens ganska taffliga miss, där vevade andra eldigt med sina frusna nävar för att få fart på kvitteringsjakten.

Och där stod min gode vän Johan Martinsson: Sveriges kanske mest profilerade GIF-supporter. Han stod helt still, och till synes lakoniskt blickande ut i den medelpadska septemberkvällen:

Jag tyckte, mitt i all bedrövelse, att det var väldigt roliga bilder.

Jag vet inte vad han tänkte på där och då och jag vet heller inte varför han stod så blick stilla eller varför han utstrålade en sådan stoicism (han är en dålig chattverktygsanvändare på matchdag); jag vet bara att je suis Johan.

För det är klart att den eller någon annan av bollarna hade kunnat gå in, men den där buttra uppsynen och håglösa blicken hade hängt kvar hos mig även om vi fått oss en kvitteringsstraff eller om Albin Ekström bara kunnat slå in en simpel passning på foten.

Jag kände så mycket med Linus Hallenius ikväll: han som så gärna vill få leda den här klubben upp till allsvenskan igen att han hoppsastegade ut sin frustration ända in i nätmaskorna när han inte fick kvittera. Han inledde matchen som om han var tillbaka i P89-miljön (klackfintade, snurrade, flyttade på motståndare, gjorde precis allt rätt första tio), men fick sedan sitt ögonbryn sönderskallat och kom tillbaka till ett lag som använt hans korta frånvaro till att förklara… allt.

Det är klart att när Hallenius försvann ner i omklädningsrummet så tappade Giffarna visst »momentum«, för att prata med vad som tidigare bara var en ganska lökig basketterm som svengelska Plannja-tränare slängde sig med.

Men att de inte hittade det igen? Alls? Att de lät Örgryte – ett lag från nedre halvan med fyra raka utan seger – komma till IP och äga bollen och dominera spelet i en nyckelomgång i superettan?

»Det blev Hawaii av det här«, sa Pontus Engblom efter matchen när han summerade att Giffarna trots allt hade massa chanser, men att även Örgryte radade upp chanser mot en inte sällan yvigt flaxande Andreas Andersson i hemmamålet.

Det blev det. Chanser åt båda håll radades till slut upp. Men det var inte det som var problemet. Inte alls.

Giffarna var förhållandevis bra på just »Hawaii«, men otroligt dåliga på fotbollen som spelades däremellan.

Hemmalaget skapade chanser när erkända kvalitetsspelare som Erik Andersson (som nästan alltid lyckas orsaka en Missing People-skallgång innan han glimtar till med någon smäcker framspelning) eller Linus Hallenius blixtrade till, i lägen där spelet böljade. Det är sådant som nästan måste hända när man har sådan erkänd kvalitet på en superettanplan fylld av halvtidsarbetande figurer från Lindome.

Men i det uppställda spelet var Örgryte helt klart det mycket bättre laget. I det uppställda spelet skapar vi nästan ingenting alls. I första halvlek var det stundtals pinsamt hur länge göteborgarna – som hämtat sina spetsspelare från Lindome GIF – fick rulla runt bollen utan att hemmalaget kunde vinna tillbaka den. Inte ens i andra halvlek, vid underläge 0-1 mot ett Öis som klappat ihop fullkomligt under specifikt andrahalvlekarna, lyckades man inte ta över bollinnehavet och dominera matchbilden.

Öis vann bollinnehavet. Öis vann skotten med 16-6. Hörnorna med 8-1.

Vi var – våra chanser till trots – klart mycket sämre än ett formlöst bortalag som inför matchen låg och skvalpade runt en av de negativa kvalplatserna. Och det med fyrbackslinje.

Alexander Blomqvist var centimetrar ifrån att bjuda på ett friläge efter ungefär en halvminut, när han pressades hårt av en Öis-anfallare som en av bara två mittbackar, men annars tyckte jag under den första tiominutersperioden att det var precis så här jag hade sett framför mig att ett fyrbackslinjeformerat Giffarna skulle se ut. Det var mindre och snävare marginaler i backlinjen, men det tvingade i sin tur upp ett högre tempo och den diamantformerade 4-4-2-formationen gav helt klart fler spelare framåt och gav inledningsvis fler lägen ute på planen att visa att det som skiljer oss från de andra lagen i den här serien är att vi har bättre fotbollsspelare på de flesta positionerna.

Men det är väl helt enkelt så att vi inte är bättre än så här i år. Det här laget är inte bättre. Vi har inget spel. Det finns till synes inga idéer kring hur vi ska dominera matchbilderna. Upp med bollen mot Linus på vinst och förlust hade kunnat ge en eller kanske till och med tre poäng idag, men det kommer inte att ge någon uppflyttning över 30 omgångar.

Henrik Åhnstrand har kastat fjolårets bollrullningsideologi över bord, men har han ens tagit in någon ny karta och kompass in i båten istället?

För vad är det här för taktik? Vad är den spelmässiga tanken? Det syns inte över nittio minuter.

Visst är truppen skadedrabbad och visst gick Robban Lundström ut igen, men de hade i två veckor fått förbereda sig för Örgryte hemma – och det här vad var det här laget lyckades arbeta ihop?

Vi blir utspelade. På hemmaplan. Mot ett bottenlag. I superettan.

Det är svårt att ta in att den här truppen ska behöva bli det. Det är svårt att förstå att detta bara ska fortgå.

Andra får leta positiva delar efter 0-1 hemma mot Örgryte ikväll. Je suis Johan Martinsson.

Fredagsveven: Möjligheten att bli Pexel-ansiktet utåt för medelpadsk tunnhårighet

Bara ett par dagar in på läsåret dök det upp något så nymodigt som en TikTok-länk i en chatt för gamla vänner från lärarprogrammet, där nästan alla chattmedlemmar nu gått ut och börjat arbeta i svenska klassrum.

Länken ledde till en musiksatt video där min vän klev in i klassrummet, i egenskap av klassens nya lärare, och en bildtext som lydde ungefär »how am I supposed to focus when my teacher looks like this???«.

Det ska sägas att den unge läraren är mycket fager och att han har kontinentalt påbrå från Medelhavsområdet och att det på delar av det rörliga bildmaterialet syns hur han vid ankomsten till klassrummet drar handen genom håret, som vore historialektionen en reklaminspelning för hårproduktkedjan American Crew.

Själv har jag en traumatiserad relation till just hårkletsproducenten American Crew, då jag minns att deras pamfletter hos frisören hade de allra stiligaste och mest välfriserade männen. Det var förstås hjärtskärande för en ung man i de senare tonåren att behöva sitta där och storögt glåma ner i de minutiöst finkalibrerade frisyrerna och de radhusgräsmatte-perfekta hårfästena precis innan man skulle få slå sig ner i en frisörstol och betala över 500 kronor för att framför allt behöva utstå och genomleva den tystnad som alltid uppstod när frisören drog händerna genom den tillbakatryckta hårlinjen. Det måste ha varit frisörmotsvarigheten till att som trädgårdsarkitekt få i uppdrag att ta hand om en nationalpark och vid ankomst – med alla sina stora idéer om vad man kan göra med allt det grönskande – märka att väldigt många av trädstammarna börjat ruttna och att de centrala delarna av parken blivit svårt eldhärjad.

Så man tillbringar en bra stund intill den som betalt en för att sköta om det och bara hanterar tystnaden som oundvikligen uppstår när man lägger band på sin iver att skrika ut expertutlåtandet »kalhugg hela skiten!!!«.

Och ja: över 500 kronor kostade ett frisörsalongsbesök i Sundsvall redan på det sena 00-talet, i alla fall om man ville undvika någon av de drop-in-salonger där frisören skulle kunna snabbsaxa ner allt i fartblindhet (och därmed inte ta hårmässig höjd för den semi-comb-over-metodik som skulle behövas för att dölja de tillbakaryckande vikarna!!!). Det är ett ämne för ett annat Pirkt.se-inlägg: den uppenbara kartellbildning som präglade Sundsvalls frisörmarknad.

Hur som helst: det blev inga TikTok-videor om min entré på skolan. Det skulle kunna skyllas på att eleverna inte får ha telefonerna i klassrummet, men jag tror att visandet av den här bilden – under min presentation för klassen – bör ha gjort klassrummet TikTok-säkrat för all framtid:

Jag visade just den bilden för eleverna eftersom det är en av få som finns sparade från min tid som fotbollsspelare (där den plågade minen kommer från faktumet att jag försökte hänga med Kennedy Igboananike i djupled), men också som förklaring till varför jag valt att anamma en ren antifrisyr; ett försök att förklara att det inte ligger någon form av ideologisk extremism bakom min rakade skalle, utan bara faktumet att jag alldeles för länge försökte lappa och laga ett skalpvegetariskt lapptäcke med hjälp av noggrant utplacerade men bristfälligt kompletterande hårtesar.

Men kanske behöver man inte ett TikTok-lämpat Call me by your name-utseende, som min vän från lärarlinjen, för att ändå kunna få ut sitt nylle på den vida webben längre. I veckan kan jag ha hittat mig ett kryphål.

För efter många om och men – och ungefär lika många ofrivilliga utloggningar på grund av luddig cache-problematik – tog jag mig härom veckan äntligen steget in i www-framtiden. Jag uppdaterade min WordPress-version till den senaste tillgängliga, efter att i månader ha lurat mig kvar bland bråten och dammet i en övergiven och av cyberomvärlden bortglömd upplaga. Detta kvardröjande vid det gamla, förlegade och kroniskt buggade berodde på min oerhörda rädsla att råka ställa till med något som skulle göra att hela portalens historik gick upp i digitala lågor; att detta anti-livsverk, som om man nöjer sig med att läsa raderna avslöjar mycket mer än man någonsin kan tänkas behöva veta om varför denna 31-åring blev som han är, skulle kunna förintas och inte finnas kvar för eftervärlden.

Hur skulle jag då – när jag vunnit mitt första Guldäpple som lärare eller äntligen tilldelats stora Journalistpriset för mitt lösa ifrågasättande av Henrik Åhnstrands lämplighet som GIF Sundsvalls huvudtränare – kunna skriva mina memoarer?

Till sist försäkrades jag tillräckligt om att allt låg sparat i diverse olika molntjänster för att våga mig på det stora språnget till den senaste WordPress-versionen. Och vilket språng det har visat sig vara.

En av de stora förändringarna är att funktionen Ladda upp bild, som bara den har känts nästan farligt framtidsosande för redaktörer på den här text- och bisatstunga portalen, har kryddats med ytterligare några funktioner. Istället för att bara kunna ladda upp eget innehåll har WordPress nu slagit sig i slang med såväl Google Photos som Pexels gratisarkiv, för att i själva WordPress-verktyget kunna erbjuda genrebilder till den copyrightfattige portalinnehavaren.

Och här fann jag en öppning. För vid en testsökning i Pexel-arkivet på vad jag tyckte var ett väldigt aktuellt ämne, Paralympics, så dök inga andra bilder upp än ett oräkneligt antal foton på den här mannen i olika sportiga modellposer:

Den mannen, vem han nu må vara, har med ens blivit hela Paralympics för användare av Pexels gratisarkiv – allt via en liten fotosession med någon Alesia Kozik som lagt rabarber på hela bildbanken för ett helt olympiskt mästerskap.

Kanske skulle jag på samma sätt kunna kapa Pexel-arkivets sökningar på GIF Sundvall för att i en enda effektiv Pexel-kupp göra mig till en nuna utåt för den medelpadska tunnhårigheten??? Vid en sökning i Pexel-arkivet just nu dyker noll bilder upp kopplade till fotbollsklubben, utan bara massa luddiga och bristfälligt Sundsvallskopplade genrebilder.

Det vore väl något för en portal som i över ett decennium lagt en väldigt stor mängd krut på misslyckas med sina försök att vara agendasättande runt klubben GIF Sundsvall? Att åtminstone låta Pexel-arkivet domineras av bilden ovan, där jag springer runt i ett kycklinggult reservställ och grimaserar med ett ansikte som osannolikt nog bara hunnit bli nitton år gammalt (det har funnits 19-åringar som genomlevt världskrig utan att vid ett enda tillfälle se så plågad ut som jag gör när jag försöker hinna ifatt en kvick anfallare).

Och GIF Sundsvall har ju, som enda elitklubb i Sverige, nu för tiden lyckats få sina Facebook-kommentarsfält fyllda till bredden av diverse sportrelaterade spamlänkar och arga kommentarer från gamblers i Sydostasien som ifrågasätter varför denna »shit club« inte vinner sina matcher på andra sidan jorden. Och då jag vet med mig att det aldrig lär bli några TikTok-videor om fokussvårigheter rörande min ankomst i svenska klassrum (jag är inte där för att vara snygg, jag är där för att göra kunderna nöjda och vinna Guldäpplen för mitt höga förädlingsvärde av elevpotentialen!!!) så tänker jag att jag åtminstone kanske, kanske kan få någon spelbloggare i ett sydostasiatiskt spelsyndikat att utbrista »how am I supposed to focus on the match when all I see in the Pexel archive is a bald old man???« i kommentarsfältet på en GIF-uppdatering om startelvan.

Floskeltoppen är – tack vare samma WordPress-uppdatering – tillbaka och kryddad med en egen rubrik. Och den här veckan måste vi nog försöka tänka bort alla hemska svengelska låtsasföretagsskyltar vi har cyklat förbi utan i stället ägna hela segmentet åt det andra avsnittet av Draknästet, som jag snabbspolade mig igenom. Där fanns nämligen en liten utsvävning som bara inte gick att ignorera på grund av dess optimala samtidighet:

Foto: Draknästet, SVT Play.

Det är en befogad pannskrapning han unnar sig, den gode padelfilantropen Jacob de Geer. Pirkt.se:s bristfälliga reach kan bero på att vi fortfarande fokuserar alldeles för mycket på linjär last mile-delivery, där kund behöver klicka sig in på portalen för att läsa evighetslånga stycken om tunnhårighet, istället för att komma hem med spaningarna till kunden.

Det här med in-home-delivery är framtiden, inte minst på grund av att vi har ett alldeles speciellt typ av bidragssystem som går till samhällets absoluta toppskikt. Har du som låginkomsttagare ont i en tand och tvingas gå till tandläkaren för ett dyrare ingrepp kan du glömma allt vad bidrag heter, men upplever du som höginkomsttagare att du har lite ont om tid för att hinna både jobba och spela padel med Jocke på ekonomiavdelningen så kan du hoppa upp och sätta dig på att du kan räkna med bidrag från staten för städhjälp eller andra hushållsnära tjänster som underlättar din vardag.

I Sverige betalar vi ogärna för fattiga människors rotfyllningar, men enligt de här två entreprenörerna (där den ene alltså bokstavligen låg i en säng och vilade under själva pitchen) så borde vi i Sverige jobba ännu mer med RUT-fyllningar: ett maximerande av de skattesubventionerade tjänsterna i hemmet.

Hotellkänsla är att någon annan gör allt jobbigt åt dig. Det är futtigt att bara få hjälp med städning: när personalen på Wellbe (som jag gissar inte kommer att vara entreprenörerna i polotröja respektive svårmönstrad skjorta) ändå är i hemmet för att städa kan de erbjuda en mängd andra hotellkopplade butler-tjänster, förklarar duon:

Om nu Sverige före thatcherismens och reaganismens hegemoniska inträde i världsekonomin bestämt ska tituleras »DDR-Sverige« så borde Sverige efter Alliansens härjningar tituleras »skattefinansierad betjänt till överklassen-Sverige«:

Wellbe-duon fick sig märkligt nog inga investeringsmiljoner från »drakarna« (SVT blurrar typ bort tre Adidas-ränder på en Stan Smith-sko i alla andra inslag, men har inga problem att låta någon »drake« lägga ut texten om hur fantastiskt framgångsrik just hans namngivna rekryteringsfirma är), trots att affärsidén lät som en perfekt samhällsspegel för vårt 2020-talet.

Jag lyssnade inte tillräckligt noga för att förstå varför det inte blev några pengar. Jag försökte fortfarande smälta faktumet att Pirkt.se är en linjärt efterbliven last mile delivery-plattform.

Ett par förklarande memes

Inga texter om Giffarnas sent igångtuffade segertåg, trots att ämnet är portalens stora födkrok, och heller inte särskilt många inlägg om någonting annat på väldigt länge, vilket kan ha irriterat en fåhövdad och löst sammansatt skara någonting annat-supportrar. Inte ens någon upplaga av den annars så veckovisa Fredagsveven senast, trots att jag vet med mig att det påstått stående inslaget kan få minst två nära vänner (och högst tre) att slita sina datorers f5-tangenter ur led under en fredagseftermiddag.

Det har inte blivit mycket nu på sistone, men jag skyller på att det är mycket nu.

Jag har fått ett nytt jobb, som lärare på en gymnasieskola på Kungsholmen i Stockholm.

Och jag gillar ju den där meme-mallen ovan (kanske på grund av att malltrynet är så väldigt likt mitt eget), men faktumet att jag är ny på jobbet har verkligen färgat hela min omfångsrika skallbas illröd.

För i alla år på Stockholms Universitet längtade jag så mycket ut till klassrummen i svenska gymnasieskolor att jag kringelkrokade mig fram genom högskolepoängen och kurserna så snabbt och effektivt jag bara kunde för att bli färdigexaminerad och klar.

Nu står jag här, färdig och examinerad, och funderar på ifall jag missat något på vägen.

För var är alla mina planeringar? Var är mina förberedda kurser? Var är min kunskap om hur man planerar ett sjok på hundra timmar i en fördjupningskurser som aldrig tidigare hållits på skolan?

Var är allt det där som en lärare förväntas kunna när den väl är… lärare?

Det har varit fullskalig rödskalle under alla dessa första veckor, där jag konstant – i det närmaste från uppvaknande till tryndags – har tänkt på hur jag skulle kunna göra eller vad jag framför allt borde göra för att undervisningen ska bli så lärorik och stimulerande som möjligt.

»Det första året handlar bara om att överleva«, har fler än en lärarkollega sagt till mig och jag vet ju att det är så. Jag har ingenting sedan tidigare, jag börjar från noll, jag uppfinner ett rangligt och ovalt hjul efter nästan helt eget huvud.

Men jag har insett att jag är så väldigt dålig på att bara överleva. Jag vill i så fall överleva bra. Så bra det bara går. Maxa kvaliteten på överlevandet.

Idag tog jag min cykel och for iväg över Lidingöbron i kvällssolen. I söndags var jag ute och försökte plocka svamp i min närmsta skog, den bakom KTH, men utan lycka. Nu tyckte jag – som har en närmast dumdristig trägenhet som en av mina få förtjänster – att det var dags igen. Siktet var inställt på samma skog, men en naturkunskapslärare på skolan har ett finger med i ett botaniskt sällskap och när jag berättade för honom om att jag tänkte ge min närbelägna skog ett nytt försök så fnös han bara.

Och när en man med inflytande i ett botaniskt sällskap fnyser åt ens svampställe så lyssnar man. Det fick bli en cykeltur ut till Lidingö, där han påstod sig ha hittat svamp genom tiderna.

Jag hade löparskor och Sundsvallsbyxor och träningströja på mig och sprang stundtals bokstavligen runt i skogen i jakt på kantareller och Karl Johan (själva springandet hade en del att göra med mitt stora svampsug, men också en del att göra med faktumet att jag igår stod dubbelvikt av trötthet efter en genomsvag insats 0-3-förlust i Korpens Division 4 Västra Vardag). Jag letade intill i princip varje stock och sten. Hoppade över nedfallna granar, saxade över kärr och letade mig långt bort från alla dessa evinnerliga löparspår som verkar ha dragits genom hela den löptokiga ön. Jag ville så långt bort från civilisationen som möjligt, efter att ha fått söndagens skogstur delvis förstörd av faktumet att ett gäng inkilande KTH-studenter dunkade inkilningskompatibel KTH-housemusik i en skogsdunge så att det ekade ut över nejden.

Jag ville desperat gärna fylla frysen full med kantareller på nytt, så som den brukar kunna bli efter ett par lyckade turer i de medelpadska skogarna. För där är jag ju invigd. Där har jag fått ta del av hemligheter som en naturkunskapslärare antagligen inte skulle avslöja för en nybliven kollega om så livet hängde på det.

Bara i Sundsvall är jag i den inre cirkel av tätt förslutna blodsband som gör att jag kan ärva mina föräldrars och farföräldrars kunskaper om ett par Matforsskogars kantarellgyllne vrår.

Men som jag ändå hoppades på att blandskogen intill Lidingös golfbana skulle kunna leverera någonting.

Och kan ni tänka er? Efter omkring en timmes tröstlöst lufsande genom ris och sly och svårgenomträngliga passager – som jag fördomsfullt letade mig till i tanken om att de välbärgade Lidingöborna borde vara för bekväma för att ta sig till!!! – så fann jag den:

Min första pyttelilla och illa maskbitna kantarellstump. En enda gyllengul liten rackare som stod helt ensam och som om något gjorde att min ambitiösa korg och min fina svampkniv såg än mer överambitiös ut.

Det blev den enda.

Men jag är nu på den stockholmska banan, kände jag. Jag hade ett brett flin över näbben när jag cyklade tillbaka över Lidingöbron i solnedgången, på grund av vetskapen om att den lilla kantarellstumpen ändå låg där i korgen, oavsett hur obrukbar och menlös den kan ha varit.

Den första, pyttelilla och fula och halvtrasiga kantarellen är hittad. Jag är på banan. Nu har jag något att bygga vidare på. Jag har genomfört ett stockholmskt kantarellplock. Jag har böjt mig ner och plockat upp en enda (och förstås scannat av närområdet ytterst noggrannt då de ju ska vara flocksvampar!!!) och lagt i den för ändamålet alldeles för överdimensionerande korgen.

Nu är jag på banan. Nu kan det bara bli bättre. Snart kan jag säkert hitta ordentligt med svamp även i Stockholm.

Och jag tänkte att jag det vore bra ifall jag kunde försöka anamma det tankesättet även på mitt nya yrke.

För den där översta bilden är sann: mitt huvud har känts helrött i ett par veckor. Det har varit fullkomligt smockfyllt med tankar om hur det ska gå, vad jag ska göra på nästa lektion och huruvida eleverna kommer att göra som jag vill eller inte.

Men den här bilden är också sann:

Jag hittar ju alltid något att oroa mig över. Det är alltid lite rött. Kanske är det bra (man ska kanske inte bara kunna gå runt och veta med sig att man är 31 hur avslappnat som helst?), men antagligen är det dåligt.

Jag borde i alla fall aldrig låta mig dra på mig en sådär fullskaligt helröd skallbas över något som när allt kommer till kritan bara är mitt egenvalda lönearbete.

Jag har genomfört ett par lektioner nu. Eleverna har verkat vara helt okej nöjda.

Jag har överlevt och jag är på banan.

(Och jag finns i chatten om någon har erfarenhet av att planera upp en hundrapoängskurs i humanistisk och samhällsvetenskaplig specialisering på gymnasiet.)

Fredagsveven: Mysteriet med Ola Rapaces okommenterade koppling till köksinstallationer

Då var det fredag igen och åter dags för vad som brukar vara veckans stora mediala höjdpunkt för 31-åriga män av medelpadsk härkomst men internationellt gångbar självcentrering. Men den här veckan var det faktiskt torsdagskvällen som var allra mest medialt laddad för mig personligen, då jag bänkade mig framför säsongsinledningen av SVT:s nysatsning på Draknästet: programmet där drivna entreprenörer ställer fram sina älskade men riskkapitalbehövande hjärtebarn framför en obarmhärtig jury av gamla sluga företagsrävar som gjort sig miljoner och miljarder ute i den stenhårda kapitalistiska konkurrensen.

Inte sedan jag agerade statist under ett program i Första dejtens andra säsong har jag slagit mig ner i tv-soffan med samma puls. Den där elektriskt dubbeltaktade kommer jag att ha klippts bort-pulsen som bara drabbar den som besökt en tv-inspelning och sedan tvingas invänta resultatet i blindo.

Och tyvärr. I bild tilläts en massa gamla övervintrade UF-företag visas upp på bästa sändningstid, men min pitch syntes inte till. Bara genom kontakter inom SVT har jag till veckans upplaga av Fredagsveven – det kommersiella koncept som ställdes ut framför juryn – lyckats lösa en stillbild från säljmötet, där jag tagit en blädderblockssida ur den gamle GIF-ordföranden Johan Nikulas gamla succébok om hur man lockar investerare:

Men det som var gott nog för att rädda GIF Sundsvall, när klubben befann sig på ruinens ekonomiska brant 2017, var bevisligen inte tillräckligt för att få till varken kapitalinjektion till Pirkt.se eller tv-tid till min entreprenöriella nuna.

Men berömmet från juryn, om att jobbet som läggs ner på att samla veckans överblivna spaningar under gemensam och rörligt bildsatt flagg var fantastiskt (om än inte kommersiellt gångbart), värmer förstås och nästa steg är viktigt, precis som Jonas Eriksson var inne på i de bortklippta scenerna. »Du har byggt upp ett bra fundament av vad som verkar vara Sinan Akdag-lånat material och vad som förefaller vara knyckta spaningar av någon som kallar sig Den Bilburne Befruktaren«, sa Eriksson och spände blicken i mig. »Men nu är det dags att du börjar leverera egna spaningar av hög kvalitet som kan tänkas samla läsarskaror i sådana mängder att du kan smycka portalen med en reklam för ett olicensierat casino eller ett tvivelaktigt medel för penisförlängning.«

Vi fortsätter på Draknästet-temat.

Jacob De Geer är en av de fem drakar som ska avgöra huruvida affärsidén som presenteras för dem är en verklig enhörning eller mer som tre högstadielärare som trängs i en brun särk för att tillsammans försöker efterlikna ett hästkreatur under en skolpjäs. Han har, sitt utländskt klingande efternamn till trots, gjort en strålande karriär som risktagande egenföretagare och sålde härom året sitt företag iZettle för strax under 20 miljarder kronor. Så nu har han minst sagt pengar på fickan, men han vill förstås göra någonting mer med dessa än att bara sitta och strössla miljoner över gamla övervintrade UF-företag i en SVT-studio.

Blev det laxarna i de övergödda haven? Blev det barnen i de utsatta områdena??? Nej, svaret fanns – insåg han – precis framför ögonen.

[Spoiler alert för alla som ännu inte hunnit med veckans läsning av Svenska Dagbladets Perfect Guide]
Det blev något så tidstypiskt som en padelhall – men utan profitsyfte. Otroligt. Man blir nästan tårögd. Ett mer modernt Rädda Barnen-projekt, kan man säga, men för alla de barn som har råd med tjugo timmars elitsatsande racketsport i veckan, där det uttalade målet är att få fram en Grand Slam-vinnare från Upplands Väsby.

Delar av Väsby har tidigare kategoriserats som utsatt område och Jacob själv vet precis hur tufft det kan vara att växa upp i just Upplands Väsby, då han själv växte upp på Stora Väsby slott: den friherrliga föräldragården som han nu har ärvt. Det skjuts i vissa delar av Upplands-Väsby som är dominerade av utanförskap och gängkriminalitet och jag vet inte vad ni tog med er av Nicolas Lunabbas starka sommarprat härom dagen – men det jag tolkade in mellan raderna var att det som saknades för att de utsatta ungdomarna i Malmö skulle få en bättre framtid var känslan av att någon från bygden hade chansen att gå långt i en stor internationell tennisturnering.

Jag var uppe i Luleå härom veckan och imponerades av stadens mängd gallerior (är det lösningen för den plywoodbelupna och spöktomma In-gallerian i Sundsvall; att styckas upp i flera mindre gallerior???). I en av dessa (de hade säkert fyra, kanske fem) fann det här intressanta restaurangnamnet:

Då jag fortfarande har SVT-dokumentären om Solviksskolan färskt i minnet, när det kommer till waldorfpedagogik, gick tankarna direkt till att lunchgästerna får sig en släng vuxensanktionerad mobbing till sina fyra små rätter. Eller kanske att besökarna på den waldorfpedagogiska restaurangen inte tillåts beställa vad de vill ha från menyn, utan att gästerna istället sorteras in i Rudolf Steiner-ordnade kategorier. Vi valde ett annat lunchhak, men jag kan tänka mig att om jag stuckit in mitt omfångsrika huvud i lunchkön så hade servitören omgående och okommenterat slafsat upp en kung pao-kyckling på min tallrik innan jag hunnit opponera mig, och så fort jag hade försökt förklara att jag i möjligaste mån försöker äta vegetariskt så hade hen avbrutit mig med ett tydligt och bestämt pek mot menyn på väggen.

Där hade det stått i svart på vitt:

Dagens Lunch:

För flegmatiker: Kung pao (kyckling)

Och så hade det bara varit att böja på sitt flegmafyllda huvud och lomma iväg med den uppslafsade kung pao-kycklingen på tallriken.

Jag fick min andra spruta i förra veckan och för alla som är 31 fyllda och inte hunnit få sig ett andra stick än så börjar ursäkterna snart tryta, angående varför man smyger runt i samhället ovaccinerad. För nu börjar verkar det som att vaccinet nått rätt långt ut i den europeiska civilisationernas ytterkanter:

När till och med de serbiska bergseremiterna – som närmast bokstavligen verkar bo under en sten – har lyckats få i sig ett par sprutstick så borde ingen svensk trettioplussare kunna skylla sin vaccinlöshet på någon halvkrånglande Alltid Öppet-app.

Min käre vän Sinan Akdag är känd för mycket i Sundsvallstrakten; bland annat för att i sin ungdom ha haft en av fotbolls-Medelpads allra mest välkalibrerade vänstertassar (en tass som om torsdagskvällarna fortfarande skär djupa hål i backlinjer i Korpen Stockholm Division Öppen Vardag Väster Division 4). Men frågan är om han inte borde vara allra mest igenkänd som en av de utflyttade exil-Sundsvallsbor som bryr sig allra minst om sin födelsestad. Trogna läsare av den här portalen minns hur han för många år sedan lyckades med konststycket att börja nämna att han »sett nån nyhet om att Sundsvall låg under vatten?« till mig, varpå jag förstås genast satte igång det signalsystem som varje medlem av den sundsvallska diasporan har inbyggt i sig och med tårfyllda ögongipor skrek gällt om mer detaljer, varpå han lakoniskt svarade att han inte visste mer utan att han »scrollat vidare«.

Nu var det dags igen. Flera år efter den klassiska förbiscrollen, där inte ens faktumet att Sundsvall blivit till ett modernt Atlantis kunde locka till ett patriotiskt klick på mobilskärmen, så visade det sig att tidens tand inte påverkat hans snabbt svepande scrollfingrar. De tjugoåtta sekunder av videoklipp som dolde sig bakom den här saftiga rubriken hade han nämligen inte en tanke att stanna till vid, klargjorde han:

Till min kamrats försvar kan man säga att det nästan måste misstänkas att det hela var ett PR-jippo från Sundsvalls kommuns kommunikationsavdelning, i ett försök att konkurrera med regnöversvämmade Gävle om den lilla del av medieutrymmet som de rikstäckande nyheterna har råd att viga åt naturkatastrofer i mellersta Norrland.

Avslutningsvis vill jag – som driver en portal som förespråkar solidaritet och som gillar tydliga exempel på när människor ställer upp för varandra – passa på att lyfta den här annonsen från kökstillverkarna Hagströmsgruppen, som jag fick skickad till mig av min ömma syster från Göteborg:

Där står Ola Rapace och drar fingrarna genom sitt välfriserade hår i ett kök som vi får anta att Hagströmsgruppen har monterat ihop, även om det inte framgår inte av annonsen. Ola Rapace bara befinner sig i köket, helt okommenterat, intill en informationsblaffa om fasta priser inklusive montering och transport.

Han har helt enkelt ställt upp för någon som han känner inom köks- och monteringsindustrin. Vad fint, tänker jag.

Först. Men sedan tänker jag igen. Varför skulle Ola Rapace inte ha kunnat unna sig ett litet citat intill bilden på sig själv, som kopplar samman honom med denna köksbyggande verksamhet? Bara en kort blurb hade gjort så mycket för mig som famlar i kontextlös blindo vad gäller Ola Rapaces koppling till nybyggda kök. Varför vägrar han säga någonting kortfattat om köksinstallationens utmärkta kvalitet?

Har jag missat någonting? Har Ola Rapace nyss gjort en hyllad rollprestation som köksmontör i en ny Netflix-satsning? Har Ola Rapace dragit igång en svensk The Fast and the Furious-franchise som kretsar kring någon som åker runt och levererar Marbodalkök till fast kostnad? Vad är det jag missar?

Jag blir orolig.

Det här spaningssamlande segmentet är egentligen inte till för djupt grävande skjutjärnsjournalistik, men jag var bara tvungen att gräva mig ner i detta mystiska kaninhål. Och inte blev jag särskilt lugnad över sakernas luddiga tillstånd när jag tog mig en titt på Hagströmsgruppens Facebook-sida. För där återfinns ganska snabbt den eventuella köksentusiasten Ola Rapace i flödet:

Vad är det för en svårtydd min som den erkände tuffingen Ola Rapace lagt sig till med? Ser han inte lite orolig ut? Tittar han inte lite räddhågset in i kameralinsen? Visst ser det ut som att han inte riktigt vet vad han ska göra av sina svällande biceps runt den säkerligen nyinstallerade köksluckan?

Han ser mer än en aning vilsen ut, där han helt okommenterat bildsätts som ansiktet utåt för Hagströmgruppens 1000:e offert i år. Jag är verkligen helt förbluffad över att ingen har fler frågor än huruvida Hagströmgruppen målar sommarhus på Värmdö eller ej. Jag måste ha missat något.

Det är nästan – men bara nästan – att man här börjar misstänka att Ola Rapace inte alls ställt upp för en köksinstallerande kamrat, utan att han rentav hålls fången i ett Hagströms nyinstallerade kök. Att vi alla borde starta en #FreeBritney-kampanj för att befria Ola Rapace från någon typ av reklamknutet förmyndarskap i köksbranschen.

Men så scrollar jag vidare och lugnas en aning.

Ola är bland kändisvänner. Även Dogge Doggelito verkar ha en näve nere i den blomstrande svenska köksbyggarindustrins syltburk.

Ja, mer än en näve: vid ytterligare scrollning visar det sig att den svenske hiphoplegendaren har hela underarmen dränkt i Hagströmsgruppens söta nektar:

Jag vet inte om det räcker med en tydlig kändiskoppling på marknadssidan för att en gång för alla reda ut Ola Rapaces okommenterade närvaro i Hagströmsgruppens köksreklam. Men nyheten om att Dogge blivit marknadschef för en byggfirma ledde mig i alla fall vidare till annat material som verkligen stärkte min redan starka känsla av att det här med att jobba som marknadsmänniska i sociala medier-eran måste vara alldeles bottenlöst menlöst. Härom veckan snubblade jag över det här sponsrade inlägget från den nya mobilbanken Lunar (tecken på att vi lever i kapitalismens absoluta slutskede: bankerna tvingas – i brist på lediga namn – låna från gamla krypin-plattformar):

Det känns säkert bra och rimligt att försöka kommunicera med gråtskrattgubbar i en bankreklam år 2021, men har man gett sig in i den leken tvingas man – i egenskap av någon typ av content manager på firman – leken sedan tåla när någon Bo kliver in och säger som det är:

Då är man bevisligen fast i att… svara någonting, vadsomhelst – bara det har samma lättsamma emoji-ton.

Som ni ser så har jag gynnat kommentaren med en gilla-markering, och det var framför allt för att jag verkligen kände för den stackars contentansvarige som hade det på sin arbetstallrik att sitta och icke-svara med låtsasemojispråk på alla kritiska kommentarer. Det låter ju ofta så härligt framtidsosande när någon berättar att de är content creative director på det företaget eller social media chief executive på den banken – men det är alltid det där jag ser framför mig: att man tvingas sitta och försöka kommentera på kritiska kommentarer på ett sätt som anses vara on brand för ett brand som säkert knappt fanns för någon månad sedan och kanske inte finns om en månad igen.

Men sällan har jag känt mer för en marknadsföringskopplad människa än jag nu gör för den marknadschef som haft till uttrycklig uppgift att »ta ett grepp om« ett köksföretags »marknadsaktiviteter«, och som ett par månader senare återfinns på den här tre-sekunders-videon i Hagströmsgruppens flöde:

Och på sistone tycker jag att jag sett många memes på det här temat, om att man ännu inte hunnit ta in vad som skedde under pandemins genombrottsår 2020 och redan börjar 2022 närma sig runt krönet:

Me still processing 2020 2022 in four months meme - AhSeeit

De är mycket ackurata, allihopa. Vi var nog många som hoppades på ett klart bättre 2021 när vi skålade ut 2020, men det verkar som om Dogge Doggelito – som utöver sin tjänst som marknadschef och eventuell Ola Rapace-kontakt på Hagströmsgruppen verkar extraknäcka också åt en mängd andra företag – anade något om det kommande året skulle fortsätta i ett pandemiskt töcken. För den här reklamen för ett girlang- och ballongföretag i Tumba (som av någon outgrundlig anledning är vidarebefordrad ut i etern via Hagströmsgruppens Facebook-konto) osar inte av entusiastisk framåtrotation:

Jag lovar att om pandemin kopplar ett nytt järngrepp och kväver mina möjligheter att aktivera mig under hösten så kommer jag att skåla in 2022 med exakt den typ av tillgjort låtsasglada »BLAUH! HEHEY!«-tillmäle som annars bara syns i Facebook-reklamfilmer för tillverkare av uppblåsbara champagneflaskor.

En supersöt kattunge

Giffarna slog topplaget Värnamo med siffermässigt kristallklara 2–0! Vi höll nollan! Linus Hallenius gjorde ett drömmål efter dribblingsräd från egen planhalva! Vi hakar på i superettans toppstrid!

Och det är lördagskväll mitt i sommaren! Om någon vill läsa en lång essä kring hur långt Giffarnas 5-3-2-fotbollsspel under Henrik Åhnstrands ledning lär räcka i det längre perspektivet (spoiler: inte särskilt långt) så får man scrolla längre neråt på portalen!

Nu väljer vi tillfälligt glädjen och tar helg med två bilder på mina föräldrars gulliga kattunge!

Ett avsnitt av »Vi eller aldrig«

Jag har inte hunnit se SVT:s nya realityprogram Vi eller aldrig, men som jag förstår det så är det drastiska och smärtsamma beslut som tas kring huruvida ett förhållande bör fortsätta eller inte.

Om jag ska försöka översätta konceptet till GIF Sundsvall-kopplad terminologi så tycker jag det låter som Värnamo hemma.

Henrik Åhnstrands vara eller icke vara som huvudansvarig tränare i den här fotbollsföreningen måste hänga på en otroligt lös tråd.

För det är klart att Linus Hallenius hade kunnat rulla dit en 2–1-boll med matchens sista spark mot jumbon Falkenberg förra helgen. Det hade genererat tre efterlängtade poäng, det hade kanske till och med varit någorlunda rättvist enligt GIF-stabens högoktaniga statistikverktyg och det hade för en stund kunnat se ut som att Giffarna hakade på i toppen av superettan – men det hade inte förändrat min bild av situationen.

Linus slutminutschans att avgöra senast. Foto: Bildbyrån.

Min bild av att Henrik Åhnstrand inte får ut vad han borde kunna få ut av det här spelarmaterialet har varit ihållande från de allra tidigaste omgångarna – men senast mot Falkenberg visade det sig att det jag upplever som ett systematiskt underpresterande verkar fastlåst i ett formationsmässigt långtidskontrakt som verkar fullkomligt obrytbart.

Tränarinsatsen i 11-matchen mot Falkenberg var den märkligaste och mest frustrerande jag upplevt på otroligt länge. För egen del kände jag att det borde ha varit droppen och jag ska försöka förklara varför.

Ponera att du är fotbollstränare i vad som i alla fotbollskännares ögon måste betraktas som en storklubb i superettan, som under i princip hela 2000-talet antingen befunnit sig i toppen av superettan eller botten av allsvenskan – och som även i den allra mest långsiktiga av femårsplaner inte kan hålla sig ifrån att klämma in ett litet topp-tre-mål i marginalen.

Du har redan en av seriens allra bästa ytterbackar till vänster i laget, nu ordnar sportchefen så att du får tillgång till vad som borde vara hela seriens bästa offensiva högerback.

Samtidigt vet du inför säsongen att du har seriens överlägsne målkung att tillgå sedan fjolåret – och så plötsligt faller det sig så att även 2018 års näst bäste allsvenska målskytt vill flytta hem till Sundsvall och försöka skjuta upp klubben till allsvenskan igen.

Det blir några sömnlösa nätter, säkerligen. Du våndas en aning över tanken på att två kvalitetsanfallare lär göra att du behöver överge den beprövade 4-2-3-1-formation som du helst av allt skulle vilja ställa upp i. Du funderar över hur du ska få ut max av faktumet att du nu har seriens två kanske bästa offensiva ytterbackar tillgängliga i din elva. –

Alla vill gå upp. Du vill gå upp. Hela staden förväntar sig att ditt lag ska gå upp. Du vill maximera potentialen i det här stjärnspäckade laget, där du dessutom fått handplocka den innermittfältare du varit allra mest imponerad av under fjolårets serie och krydda innermittfältet med ännu en erkänd kvalitetsspelare från en tilltänkt toppkonkurrent.

Du kommer fram till att för att få plats med båda de tilltänkta skyttekungskandidaterna samtidigt som ytterbackarna ska få allra störst chans att störta fram och bidra offensivt så borde en 3-5-2-formation lämpa sig bra. Ytterbackarna blir »wingbacks«, vilket inte bara låter internationellt och framtidsosande utan dessutom borde ge dem maximalt med offensiv frihet, samtidigt som du kan vinna innermittfältet med tre centrala mittfältare som understödjer storstjärnorna längst fram. Visst: du vet med dig att du kanske inte har tre mittbackar av högsta superettankvalitet, men du tänker att det borde kunna räcka med en U21-landslagsman, ett par allsvenskt rutinerade namn och några yngre och hungriga förmågor.

Allt detta är ganska klokt tänkt. 3-5-2-idén låter klok och vettig. Visst knorras om att det kan bli baktungt på sina håll (portalen Pirkt.se är även i alla allegoriska historier en digital sten i skon), men överlag så verkar den medelpadska fotbollsexpertisen ganska enig om att det låter som ett vettigt sätt att försöka få ut maximalt av spelarmaterialet för att ta det förväntade steget upp i allsvenskan. Det mesta är positivt, du får lägga ut texten om hur du har tänkt; folk verkar köpa idén om att det här kan vara ett sätt att få ut maximalt av alla toppspelare.

Men så spolar vi framåt. Ditt lag, som förväntades ta steget upp ur en på förhand svag upplaga av superettan, ligger på sjunde plats i serien. Spelet har hackat under i princip hela säsongen och även vid de till synes stabila 2–0-segrarna som togs mellan varven under våren har det på sina håll (det finns inga hypotetiska scenarion där Pirkt.se lyckas framstå som något annat än en portal skapad för att så split i föreningsleden) muttrats om hur taktiken fallerat å det grövsta. Det ropas i kommentarsfält och på Facebook-sidor (ibland från folk som inte ens sett alla veckans sex träningar) om hur samarbetet mellan den isolerade anfallsduon varit helt obefintligt och hur lagets tilltänkta dominanter i ytterkorridorerna mest blivit hängande som tröttnade krakar i tredjepar utvändigt och inte alls kommit upp i förväntad nivå. Det är på många håll också väldigt irriterat över faktumet att den så omtalade gruppen med unga talanger – som ska vara den bästa som kommit upp i föreningen på många år, under en tid då det norrländskt hemvävda har sagts ska stå i femårsfokus – inte fått särskilt många spelminuter.

Foto: Bildbyrån.

Sedan sommaruppehållet har ditt lag nu förlorat två av de tre senaste matcherna, tagit en poäng av nio möjliga och senast var du och dina underpresterande killar en hårsmån ifrån att tappa en 2–0-ledning till förlust hemma mot ett bottenlag.

Nu ska du ta dig an tabelljumbon, efter dessa tre fiaskoartade insatser, och vet du vad: det har fallit sig så illa att båda dina stjärnglänsande ytterbackar – den duo som du byggde den här formationen kring – inte är tillgängliga för match. Den ena, som varit direkt svag på sistone och aldrig kommit upp i fjolårsformen som »wingback«, är avstängd och den andra har varit skadad större delen av säsongen och är så även den här gången.

Allt du har tillgång till är en gammal vänsterback som mest spelat mittback under de få tillfällen då han inte varit skadad och en habil egen produkt som fungerar som högerback i serien men som av väldigt få kännare skulle kategoriseras som en fullvärdig »wingback« som bör få eget ansvar för en hel ytterflank.

Nu vill jag som berättare av denna knappt ens mjuggdolda allegori bryta in och säga att jag tycker det är märkligt att fortsätta ställa upp sitt lag enligt 3-5-2-modell i detta skede. Till och med alldeles otroligt märkligt, efter en poäng av nio möjliga och betänkligt hackande spel.

Ponera vidare att matchen mot tabelljumbon är ganska jämn, att din ena anfallare (som springer för två, eftersom den andra helt verkar ha slutat delta i spelet) skrapat ihop till ett par chanser och till slut även till ett ledningsmål. Strax därpå tvingas du till ett byte på den vänstra wingbackpositionen, där den halvskadade gamle räven har tröttnat efter att ha gjort ett kalasjobb som vikarie under en timmes spel. Nu har du ingen ytterback kvar att plocka in.

Här vill jag som berättare bryta in och tycka att det är minst sagt anmärkningsvärt att 3-5-2-skalet, den formation som tränaren själv har kallat för en nödlösning för att få ut maximalt av det sportchefsgivna spelarmaterialet, får vara kvar. Vår tränares lösning blir alltså att ta in en fjärde mittback på banan, skicka ut en mittback som wingback (efter att alla med GIF-koppling ägnat hela förra året åt att instinktivt känna att han ska spela centralt) och skicka över den enda kvarvarande ytterbacken i truppen som felfotad vänsterspringare.

Formationen blir sedan kvar även efter det att jumbon tillåtits vandra igenom det numerärt försvarsstarka men försvarsmässigt ihåliga 5-3-2-formerade laget och enkelt rulla dit kvitteringen. Formationen med fem backar i en relativt rak linje längst bak blir alltså kvar även när laget måste ställa om till att på nytt jaga en ledning mot seriens jumbolag.

Den för alla tittare alldeles uppenbart baktunga formationen är kvar med kvarten kvar, när laget har 1–1 mot jumbon och inte skapar en tillstymmelse till ett tryck mot motståndarmålet. Då faller den sista kvarvarande ytterbacken ihop skadad. Det signaleras för byte.

Jag antecknade här i mitt lilla block, med stora bokstäver följt av flertalet utropstecken, att först nu så tvingas tränaren överge sitt till synes plötsligt älskade 5-3-2-hjärtebarn. Vad sjukt, tänker jag, att efter en poäng på nio matcher behöva tvingas till att överge en uppenbart baktung uppställning för att man till slut inte har en enda riktig ytterback tillgänglig.

Men jag kan faktiskt inte överdriva min förvåning när jag ser vilken position som gäller för den framtvingat inbytte Albin Palmlöv, den egne produkten som stundtals såg så fin ut som ytterspringare under förra våren men som knappt fått sticka in näbben på en superettanmatta i år.

Den egne talangen Jesper Carström – känd för sitt riviga sätt att ta fram boll i banan – sitter kvar på bänken under hela matchen. Johan Bengtsson, som allmänt rankas som en av Sveriges allra största talanger i sin årskull och som stänkt dit fyra spelmål på pyttefå minuter, får hoppa in i den 91:a matchminuten, i den typ av byten som vanligtvis brukar användas i maskningssyfte för att få stopptiden att rinna iväg.

Han spelar nämligen – ironisk trumvirvel – vänsterwingback. Han ersätter den redan felfotade Albin Ekström på samma position. I samma 5-3-2-formation. Detta under den sista kvarten mot superettans jumbo, i ett 1–1-läge där vår stjärnspäckade trupp är på väg att ta sin andra poäng av tolv möjliga sedan uppehållet.

En felfotad vänsterwingback? Foto: Bildbyrån.

På bänken sitter ytterligare en talang från de egna leden, men han är målvakt och har rest ner till Falkenberg som tredjemålvakt, eftersom GIF Sundsvall för andra matchen i rad – på ett sätt som jag aldrig sett något annat fotbollslag göra i historien – har tagit med sig dubbla reservmålvakter på bänken. Detta istället för att ge chansen att sitta på superettanbänken till någon ung utespelare från de så upphaussade egna juniorleden.

Jag minns en gång att vi i Giffarnas juniorlag, som då representerade Medskogsbron i division 3, tappade en kille på våra träningar eftersom a-laget var en man kort och någon behövde sitta på bänken. Han som fick åka med hade varit sist in i laget för någon månad sedan, men gjort det bra i ett par inledande matcher och stänkt dit mål mot Kuben – och sedan kom han bara aldrig tillbaka och i somras höll han ensamt på att leda Sverige förbi EM-åttondelen.

Men jag har inte sett alla träningar. Kanske har alla tre målvakter varit fantastiska på skottövningarna under ett par veckors tid.

(I veckan försökte jag följa träningarna via Sundsvalls Tidnings liverapport, bara för att inte kunna bli anklagad för att sitta och killgissa på 38 mils avstånd, och det verkar absolut vara så att träningarna är så högintensiva och kvalitativa att matchprestationerna mest blir en bisak:

Vid uteblivet resultat mot Värnamo kanske tränarstaben kan lägga in en inspirerande jongleringsrutin utan bollar, som under Will Ferrells gästspel som chef i The Office, för att stärka nycirkus-självförtroendet ytterligare.)

Linus Hallenius grät efter matchen mot Falkenberg eftersom han – som varit klart bäste GIF-spelare på planen – kände att han kunnat rädda dagen genom att tåa dit 2–1-målet när chansen dök upp efter 95 spelade matchminuter. Det hade han kunnat. Han hade kunnat rädda dagen, de tre poängen och kanske till och med lite nödtorftigt andrum för det här lagets tröstlösa halvmesyr till satsning mot topplatserna.

Foto: Bildbyrån.

Men för att rädda den här föreningen så krävs, enligt mig och många andra, större förändringar. Det blev bevisligen inte så att 1–1-resultatet och den helt uteblivna slutforceringen mot jumbon Falkenberg senast gav förändringar på tränarsidan och kanske blir det aldrig så i denna förening vars beslutsfattande verkar baseras så mycket på vänskapsband – men inför mötet med topplaget Värnamo på hemmaplan så måste det hänga ett Vi eller aldrig-beslut i luften.

Och det som måste till är inte att det ska studsa in en boll via någon Värnamo-fot till en uddamålsseger – utan att det ser bättre ut. Att Giffarna Sundsvall, den här seriens givna storklubb som med rätta bröstat upp sig inför säsongen, spelmässigt börjar föra sig som ett topplag.

Man kan absolut ha marginaler emot sig i fotbollssporten, men man kan inte – som Henrik Åhnstrand gör efter vareviga match – skylla på att det skulle vara främst marginaler som gör att GIF Sundsvall inte lyckas vinna matcher nog för att hänga med i toppstriden i årets superetta.

Det är det inte. Det är uppenbart för alla som följer GIF Sundsvall nu. Och för väldigt många av dem som fortfarande följer GIF Sundvall börjar det breda ut sig en apati just nu, och jag tror att den är väldigt tätt sammankopplad med just känslan som Urban Hagblom spred ut i en intervju nyligen: att resultaten inte längre spelar roll för tränarstabens förtroende. Då kan vi lika gärna ge upp. Om känslan är att resultaten inte längre är centrala för fotbollsklubben blir det helt omöjligt att bry sig.

Fotboll brukar inte och ska inte vara på liv och död, men det brukar åtminstone kunna vara skillnaden mellan jobb och arbetslöshet för en huvudansvarig fotbollstränare. Och inför matchen mot Värnamo måste känslan vara att tränarens förtroende hänger på en sista skör tråd, för allt annat vore ett hån mot exempelvis den skara av GIF-supportrar som ägnar hela lördagen åt att skråla, bränna och ladda tillsammans inför matchen.

Det måste vara en väldigt skör tråd som vår huvudtränare hänger kvar i.

Inte sedan David Wilsons simmande och sidlinje-omritande dagar har jag upplevt något så lika frustrerande som märkligt som ett GIF-lag som på ett ytterst forcerat sätt fortsätter att spela med en fembackslinje vid likaläge mot en menlös jumbo i superettan. Aldrig tidigare har jag sett en GIF-tränare gå från att säga att fembackslinjen bara är ett tillfälligt sätt att resultatmässigt maximera potentialen i spelatruppen till att – i ett läge där resultaten uteblivit och spelartruppen decimerats – hålla fast vid samma formation på det krampaktiga sätt ett barn räddhågset håller i en älskad men skamfilad snuttefilt.

Att fortsätta spela med fembackslinje i det 1–1-läget mot en superettanjumbo i matchminut 75, när Ekström linkar av skadad och Albin Palmlöv hoppar in, är inget annat än fembackslinjefundamentalism. Det är total galenskap. Det är fullkomligt oförklarligt.

Det är inte otur eller små marginaler som gjort att Giffarna kammat noll mot AFC Eskilstuna och Landskrona och att de plockat enpoängare mot nedflyttningshotade bottengängen Brage och Falkenberg – det är sättet GIF Sundsvall spelar fotboll på som inte är värt fler poäng. Försvarsspelets fortsatta läckage är – sett över säsongen – inte primärt »individuella misstag«, som det ideligen tjatas om, utan en stundtals frapperande passivitet i det övergripande försvarsspelet som tillåter motståndare att (även om de tillhör bottenklubbar som Brage och Falkenberg) att vandra rakt igenom.

Anfallsspelet är inte framför allt lidande av en ineffektivitet och otur (vilket det verkar skyllas på efter var och varannan match, där det ofta låter som att Giffarna radade upp jättelägen mot en underlägsen motståndare), utan av en baktung formation med uselt understöd, för lite rörelse och ett anfallsideologiskt virrvarr av uddlöst kortpassningsspel som varvas upp med termen »längre bollar« som i många fall skulle kunna bytas ut mot »planlöst tjongande i brist på annat«. Linus Hallenius och Pontus Engblom borde kunna springa denna serie sönder och samman (många motståndarförsvar är Ernst Kirschsteiger-rangliga åbäken där gammal mittbacksbråte limmats ihop till en backlinje med hjälp av någon strävsam ytterbacksfigur och ett par rundstavar), men de två isolerade anfallarna har knappt setts samarbeta i ett anfall sedan Vasalund hemma i våras.

Ingen borde kunna säga något annat än att ingenting i detta allsvenskt satsande projekt fungerar så bra som det borde göra, sett till kvaliteten på spelarmaterialet. Detta samtidigt som talangerna petas, även i de fall då de presterar på superettanplanen (Ludvig Nåvik var bäste mittfältare senast men petades nu, medan Johan Bengtsson har placerats i en av Vasa Bryggeris läskkylar sedan han sprang till sig internationellt intresse i säsongsinledningen).

Jag tycker Henrik Åhnstrand verkar vara en jättetrevlig och genomsnäll figur och jag är helt övertygad om att han vill det bästa för GIF Sundsvall och att han jobbar så hårt han bara kan för att försöka göra laget så konkurrenskraftigt som det bara är möjligt.

Men i ett lag som GIF Sundsvall måste hans jobb vara i akut fara om hans lag fortsätter prestera på den nivå de presterat hittills.

Värnamo hemma borde vara ett nervdallrande Vi eller aldrig-avsnitt, om GIF Sundsvall fortfarande vill vara något som folk ska bry sig om.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att Giffarna slår tillbaka nykomlingen Värnamo i eftermiddag, men jag hoppas nästan lika mycket på att det får konsekvenser ifall det här laget inte kan göra det.

Fredagsveven: Vikten av att fortsätta bedriva projekt

Som kreatör bakom ett av cyberhistoriens minst lyckade långsiktiga satsningar, den semiveckovisa Fredagsveven hos Pirkt.se, så har jag känt mycket för några kommunalt ansvariga projektledare i Borås i veckan:

De skulle nämligen, för några år sedan, försöka ta död på rekryteringen till de kriminella nätverken i närområdet – men råkade istället starta en synnerligen effektiv rekryteringspool för samma gäng, där gängen under kommunal flagg kunde valla ynglingar rakt in under det organiserade kriminella paraflaxet. Ibland blir det inte som man tänkt sig, med stora satsningar på ett visst koncept, men som upphovsman till den kommersiellt icke-gångbara satsningen på Fredagsveven så ömmade jag väldigt mycket från den här förklaringen, som en av de ansvariga kläckte ur sig:

Visst, vi råkade skapa en veritabel sluss in i kriminell verksamhet, men det är viktigt att driva projekt för projekterandets skull. På samma sätt är det med denna portals envetna tragglande med denna gråtskrattsgubbsdrivna samling skärmdumpar från veckan eller veckorna som gått; den lever vidare eftersom den skänker verksamheten en känsla av att vara igång med ett projekt. Och den har, mig veterligen, aldrig aktivt fått någon läsare att välja att gå med i ett kriminellt nätverk, vilket är mer än vad som kan sägas om andra projekt.

Jag har just genomgått en flytt och därför har jag under de senaste veckorna sig i det Mulle Meck-limbo som uppstår när alla saker är inpulade i den nya lägenheten och mest bara ligger där, till synes redo att röjas undan och stuvas in i rät utrymme – men utan att man ännu har givit sig själv möjligheten att lägga saken på rätt plats. Fram till dess att jag fick upp mitt hyllsystem var det fullkomligt lönlöst att ens sträcka sig efter någon flyttkartong eller lösdrivande pryl eftersom det aldrig fanns en enda långsiktigt vettig yta att placera det nedpackade föremålet på. Man står där en tisdagsmorgon, kaffedarrande redo att lägga allting till rätta och slutligen få ordning i det nya hemmet, men så tar man och plockar upp någon måfålagd pinal från golvet och så – genast, som via algoritmisk skriven spelsignal – så hör man inom sig hur Mulle Mecks trötta Lennart Jähkel-stämma yppar näääää, den där kan du inte göra nånting med just nu.

(Härom månaden blev jag uppmärksammad om att man nu kan spela en – bara något defekt – variant av Mulle Meck bygger bilar på nätet, vilket gjorde mig bittert påmind om den indolenta Jähkel-stämman vid vartenda lyft av någon gammal taxihuv.)

Dessa veckor av fullskalig flyttfrustration har gjort att den inre kompass som varje portalägare bör sitta på har börjat snurra utan grepp om de innehållsmässiga väderstrecken. Jag talar förstås om den radar som omskrevs i en intervju i Aftonbladet Kultur härom året:

Trots att contentradarn inte ger lika pålitliga utslag då min semesterfirande dåsighet gjort gemensam sak med en dånande Mulle Meck-kommentarslinga som dunkar i skallbasen så ska jag min vana trogen försöka tvinga igenom denna projekt även denna vecka.

Vi måste börja med att återkoppla till ett tidigare Pirkt.se-omskrivet ämne, nämligen McDonalds etablissemang vid järnvägsstationen i Sundsvall. I våras intervjuade portalen Johan Martinsson, Medelpads ansikte utåt vad gäller GIF-supporterskap men också en lokal drive-in-konnässör av stora mått, apropå nysatsningen på McDonalds vid tågstationen.

I intervjun – som går att läsa i sin helhet här – lade Martinsson inga fingrar emellan då han ägnade en tio minuter lång och eldfängd svada åt att ta heder och ära av franchise-tagarens verksamhet och konstaterade att man, vid en så enkel beställning som en Big Mac, kunde få precis vad som helst i sin förslutna påse. Det var bevisligen en korrekt analys, efter att denna nyhet briserade i Sundvalls Tidning härom veckan:

Martinsson ondgjorde sig fradgande över att man kunde råka åka på en supercheese eller annat elände i sin påse, men han underdrev bevisligen hur illa det kan gå vid en beställning, då det bland pommesen dessutom kan gömma sig ett friterat plåster.

Pirkt.se kan bara beklaga att Sundsvalls Tidning inte tar upp att restaurangen varit i medialt blåsväder tidigare. Och om Fredrik Engströms beställning i övrigt var korrekt orkestrerad, eller om supercheesen gjort sitt antågande på den beställda Big Macens bekostnad, framgår heller inte av artikeln, vilket borde vara kutym sett till den tidigare kritik som framkommit mot etablissemanget vid järnvägsstationen.

Om jag tolkade sanningsvittnet Johan Martinsson korrekt i sin eldfängda svada så kan det friterade plåstret bara varit lök på den beställningshaveristiska laxen för Fredrik Engström.

Min gode vän Per Bohman har blivit olympisk skjutjärnsjournalist och med sin eminenta nyhetssnok så sniffade han sig omgående fram till ett stort klädbråk som skakade det svenska landslaget:

Perseus Karlströms linne från Puma – dessa gånghatare till sportklädestillverkare – var inte av önskad kvalitet:

Och för den som kan sina Seinfeld-referenser i den utsträckning som min vän Sinan Akdag kan så var det bevisligen omöjligen att inte tänka på den kritiske gångaren Karlström som en man som inspirerats av tygkännaren George Costanza och (närmast bokstavligen) iklätt sig rollen som de långa distansernas expert på stuvar och tyger och luftgenomströmning:

Det gamla socialdemokratiskt framskissade Sverige – i all sin kollektivistiska grånad – är nu en gång för alla dött och begravet under flera lager av nyliberalt gödslad mull som sedermera färgats av individualistisk blomsterprakt. Inom inget annat område har utvecklingen från DDR-artad likriktighet till entreprenöriell färgglad flora gått snabbare än inom det svenska skolväsendet. Aldrig mer ska en enda elev tvingas gå bland de givna toalettdopparkillarna på det likformade tegelkomplex som ligger närmast hemmet, utan alla ska kunna handplocka roliga och stimulerande hållplatser under varje steg av sin skolresa.

Kort sagt: vi har valt att bryta med det förvisso jämlika och internationellt hyllade, men det samtidigt förtvivlat gamla, likformade och gråbleka – och istället har vi sagt åt marknaden att låta tusen färgglada skolblommor blomma!!!

Sedan dess har jag vant mig vid att se skolor av olika former försöka trumfa varandra vad gäller att prångla ut sin framtidsosande verksamhet via färggranna reklamaffischer. Det finns framför allt ett hörn, i korsningen Roslagsgatan-Ingemarsgatan, som skulle kunna K-märkas som samtidsmarkör, då detta hörn under de senaste åren varit belamrad med färgsprakande reklamaffischer för de allra luddigaste gymnasieprogram:

Det är sådana färgexplosioner jag förväntar mig när jag cyklar runt i mitt relativa närområde. Jag förväntar mig padelgymnasium i specialbyggda byggnader formade som padelrack eller fastighetsmagnatslinjer i skyhögt maffiga Dubai-inspirerade skrapor. Jag förväntar mig individualism och kundanpassning: att skolor ska vara måttanpassade efter varje nyck som kan figurera ute på marknaden.

Och vad gäller privat drivna förskolor hade jag förväntat mig lekfulla färger, maxade sinnesintryck och lockande rutschkanor som snurrar ut och in genom väggarna – som på ett äventyrsbad – för att få förbipasserande barn att skrika högt till sina föräldrar om att få bli förflyttade just dit.

Döm då av min förvåning när jag på Frejgatan plötsligt passerar denna skylt som basunerar ut JENSENS förskola på blå skylt mot jämngrå bakgrund:

Har någonting sett mer ut som nidbilden av ett sovjetiskt förskolebygge än denna mörkblå skylt placerad på en industriellt grå vägg med den typ av dörr som ser ut att bara kunna forceras av en man med en höftledsoperationsframkallande stor nyckelknippa? Jag antar att det bara måste finnas en annan ingång någonstans, kanske en färgsprakande entré fylld av ballonger och serpentiner runt hörnet, för om det där är vad trettio år av avreglering och marknadisering har gett oss så är det dags att tänka om.

Amazonifieringen vad gäller att digitalt kunna hålla koll på vad arbetskraften håller på med under varenda sekund av arbetspasset har nu officiellt tagit det naturliga steget från mänsklig arbetskraft till att även innefatta de stackars arter som vi människor har lagt äganderättslig rabarber på. Jag vet inte vad min gode vän Sinan Akdag, tv-känd som digital expert på Sveriges Konsumenter och även pass känd som en av ytterst få idag verksamma Fredagsveven-sympatisörer att han får material specialskrivet för sig, är tänkt att göra efter semestern – men den här typen av övervakningskapitalism i bikupor torde stå högt upp på listan:

Trogna läsare av Fredagsveven vet sedan tidigare att just bina är särskilt utsatta för denna hårdföra effektiviseringsiver, vilket illustrerades av den här skärmdumpen från några månader sedan:

Det pratas mycket om dessa elsparkcyklar som förfular gator och torg i Stockholm och på vilka ett koppel trettonåringar, taffligt balanserandes på en och samma föräldrabetalda åkdon, utan så mycket som ett uns trafikvett i skallen kan susa rakt ut i mötande trafik.

I torsdags publicerade TV4 en film från när någon åkt genom Götgatan efter vad som måste ha varit en helgnatt, där en av Europas vackraste städer låtit sig förvandlas till ett inte ens särskilt futuristiskt Black Mirror-avsnitt.

(Tänk om någon från det sena 1960-talet, där kollektivt finansierade storsatsningar just placerat en man på månen med hjälp av liggande stolen och kosinus, skulle höra att vi på 2020-talet inte var i närheten av några flygande bilar utan att vi låtit den fria företagsamheten leda oss in i saktfärdigt puttrande elsparkcyklar för massorna och ett par vändor till gravitationslösheten för planetens allra rikaste män.)

Men mitt i all bedrövelse över hur det kan tillåtas se ut i Stockholms innerstad så får vi – vi som är fast i denna laisses faire-liberala sanndröm – inte glömma bort att vara lite tacksamma över den här bilden:

Det här är alltså kartan över hur många Blinkee.city-mopeder som finns tillgängliga i Stockholms stad just nu. Det är som tur var noll, för vilket vi ska vara väldigt tacksamma, för om marknaden bara varit lite mer positiv till utplacerandet av dessa Per Schlingman-sponsrade polska EU-moppar på Stockholms trottoarer så hade vi kunnat ha det ännu värre. Om jag tolkat de stockholmska lokalpolitikernas handlingsutrymme på rätt sätt i elsparkcykelfrågan (det verkar vara så nära noll man kommer inom ramarna för ett demokratiskt styrelseskick) så hade vi för varje slängd liten elsparkcykel på Götgatan hade vi kunnat haft en stor elmoped som legat och väntat på att någon skulle plockat upp den med Blinkee.city-appen.

Jag antar att det även i ett scenario där Blinkee.city-mopederna gjort succé hade haft några typer av rekommendationer om var man skulle ha parkerat sin moped, men bara under den korta tid som de polska mopparna syntes till i Stockholm så såg jag flertalet stå och gona sig i sin storväxta och grönsvartvita prakt på trottoarerna i innerstaden.

Vi får helt enkelt tacka marknaden, detta lynnigt mänskliga fenomen, över att den åtminstone var mer sugen på de mindre eldrivna mojängerna.