Denna text skrevs i direkt anslutning till Lars Lagerbäcks påstådda inträde i GIF Sundsvalls sportsliga ledning. Sedan dess har artikelförfattaren lekt med barn, åkt på utflykter om dagarna (Ronaldos min i halvtidsshow-bilen igår är exakt den påklistrade ”allt är lugnt och jag vet vad jag gör”-min som jag applicerar när jag åter igen råkat missa en avfart och tagit med familjen till Stora Essingen för att hitta en vändplats) och ägnat i princip varje kväll åt att följa detta farsistoida mästerskap i fotboll. Detta har tvingat fram själva publiceringen av inlägget till precis innan omstarten mot Norrby, där hans uttryckta skepsis förhoppningsvis kommer på skam.
Tänk dig att du som fotbollsförening i desperat behov av en nystart tillsätter en liten grupp av klubbkopplade gubbar som får uppdraget att hitta en ny tränare. Gubbgruppen återkommer till slut – efter nära nog två månaders stiltje, där de fått nej, nej och åter nej från alla sina tilltänkta kandidater – och har plötsligt… utsett sig själva.
Det blir vi. Vi tar på oss det. Låt oss, i brist på precis alla andra i hela fotbolls-Norden, brösta detta till synes hopplösa utgångsläge.
Jag, en sextioårig farbror vars senaste huvudtränarmerit är att jag tog en seger av tretton möjliga under ett inhopp hos den allra värsta rivalen för fem år sedan, kommer över till er för tredje gången och tar huvudansvaret för spakarna på detta till synes sjunkande skepp. Ja, precis: det är jag som vid andra sejouren fick sparken efter att ha kört en historiskt riskkapitaldopad mångmiljontrupp ur allsvenskan 2008.
Per Joar Hansen, 60, kliver alltså in som huvudtränare i GIF Sundsvall för tredje gången. Detta efter att den initiala tanken verkar ha varit att han skulle hjälpa klubben att hitta andra tränarnamn. Men när alla andra tackat nej så tog han det alltså själv.
Det är inte i alla lägen ett sådant utfall i en tränarjakt skulle mötas av jubel. Men det är förvisso inte ett vanligt läge som GIF Sundsvall befinner sig i.
Ja, jo, okej då: rent tabellmässigt har vi ju befunnit oss här två av tre somrar på sistone – men den här våren och försommaren har det sammanlagda allmäntillståndet för min favoritfotbollsförening GIF Sundsvall varit värre än kanske någonsin. Publiksnittet på dryga två tusen i snitt kan låta som en katastrofal sänkning med åttahundra snittbesökare bara sedan ifjol, men för den exil-supporter som tv-tittat ut över norra läktaren under vårsäsongen så går det ju att konstatera följande: det är snarare imponerande att kunna presentera publiksiffror på i snitt två tusen betalande åskådare när det sitter så försvinnande få människor på läktaren.
Och det är väl framför allt där min stora oro ligger när det gäller det prekära läget under sommaren 2026: känslan av att det blivit så väldigt svårt att bry sig om GIF Sundsvall. Eller: så orimligt lätt att sluta bry sig om en klubb där det ofta ser ut som att varken spelare eller ledare bryr sig.
Alla kan förlora ett derby, alla unga spelare kan väga för lätt och även lagkaptener kan ta mycket dumma beslut (Marc Manchóns undannick till matchavgörande 0–1 mot ÖFK är sådant som kravställande P11-tränare skulle gå i taket för) – men det är som att den postmoderna GIF-fotbollen sjabblat bort själva grundidén i sporten; som att resultatet inte är särskilt viktigt, inte ens i ett derby. Vid 0–2-underläge på hemmaplan mot värsta rivalen fortsätter den här 2026-upplagan av det som en gång var ett fruktat och erkänt svårslaget Norrlandslag att ligga lågt och spela av matchen, helt utan minsta uns av desperation, med bibehållen fembackslinje och enmansanfall.
Det värsta är den hela tiden återkommande frågan jag varit tvungen att ställa mig under vårsäsongen: vad fan är det jag sitter och tittar på?
Det är därför jag har en enda förhoppning efter den presskonferens som klubben kallade till, när gamle Per Joar skulle presenteras: att mannen som satt intill honom, vår kanske främste förbundskapten genom tiderna, lovar att vara ordentligt engagerad i GIF Sundsvalls överlevnad.
Slå upp pragmatism i ett bildsatt fotbollslexikon och det borde vara en rätt hygglig chans att du får upp en grådaskig 77-årig nuna från Ånge, Medelpad. Och det är ganska precis exakt vad den här fotbollsklubben behöver nu, efter åratal av spännande stockholmska spädbarnstränare och diffusa spanska helhetslösningar med relativt bollinnehavslös bollinnehavsfotboll som jag antar på lång sikt – oklar tidslinje här, men det gäller att bibehålla tron!!! – ska kunna få oss att rulla ut MFF på bortagräs.
När jag nåddes av beskedet om Lars Lagerbäcks påstådda GIF-inträde i tisdags satt jag och smörjde mitt mellannorrländska krås på en vattennära restaurang på det gamla linväveriet i Växbo innan jag skulle till att övernatta på en vacker gammal hälsingegård i Rengsjö. Den mellannorrländska lokalpatriotismen pumpade i blodet och jag – som nästan inte förstår någonting om den moderna fotboll längre – tyckte mig se en lättförståelig symbolik i att när Lars Lagerbäck förkunnar att han kommer tillbaka för att rädda min kära fotbollsförening så befinner jag mig i den lilla hälsingländska ort där jag fick lära mig vad vuxen seniorfotboll handlar om. Året jag skulle fylla 18 så valde Giffarna att förflytta sin Tipselit-verksamhet till min gamla moderklubb Medskogsbrons BK i division tre, och vårt nätta och välskolade tiki-takande på hälsingländska gräsplaner skördade ett ungefärligt bollinnehav på sjuttio-åttio procent – men det genererade inga vinster över klubbar som Rengsjö SK. Jag minns just förlusten mot Rengsjö på bortaplan, där klubben från en tätort med omkring tvåhundra invånare visade att det räckte rätt långt med att vara vuxna och rejäla i eget straffområde samtidigt som man satte bygdens starkaste flyttgubbe på skarv på första ytan på offensiva fasta.
Jaha, lärde man sig där och då: är seniorfotbollen mer än vilken spelargrupp som får bäst snurr på Ajax-trianglarna?
Och med Lars Lagerbäck i båset skulle vi äntligen kliva tillbaka till seniorfotbollens grunder. Hårt arbete. Täta och svårforcerade lagdelar. Två man i kedjan som pressar och jagar. Man behöver inte vara Lars Lagerbäck för att inse att även 2026 års upplaga av Superettan är den typ av serie där du kommer rätt långt på en hyggligt rejäl anfallare (Johan Eklund, 42, gjorde två baljor i comebacken för Falu BS i Division 7 Mellersta Dalarna härom året), ett någorlunda fungerande innermittfält och en solid defensiv där alla kämpar och sliter för varandra.
Det fattar Per Joar också, men Lars Lagerbäck har fattat det bättre än de allra flesta i den svenska fotbollshistorien – och att få in honom med någon typ av mellannorrländsk fotbollsambulans i en akut räddningsaktion under hösten skulle framför allt skicka en signal.
Det finns riktigt fotbollsfolk som bryr sig om Giffarna. När det krisar strömmar till och med gamla förbundskaptener till och vill rädda vår anrika förening!!! När pionjärerna som slog upp Norrlandsfönstret på vid gavel är i knipa så släpper folk Viaplay-världsfotbollen för att försöka finslipa Miguel Sandbergs slutprodukt och Nils Erikssons uppspel!!!
Eller? Är det verkligen så?
När man läst Sundsvalls Tidnings rapportering efter den förbundskaptensdopade presentationen av Per Joars andra återkomst så visar det sig ju ganska snabbt att Lars Lagerbäck absolut inte ska befinna sig i närheten av några GIF-matcher i ledaroverall.
Han ska vara ”bollplank” till Per Joar: precis samma roll, enligt min tolkning, som han redan har haft i klubben under våren – den vår som resulterat i inte bara nio poäng (det må kanske vara hänt; vi har en billig och orutinerad trupp) utan framför allt i en ny typ av fotboll som knappt verkar ta hänsyn till vad det står på resultattavlan (det må inte vara hänt, ifall man vill att Sundsvallsbor ska fortsätta komma och bry sig).
Jag tycker att precis allt i denna alldeles för utdragna tränarrockad – där vi precis som efter Douglas Jacobsen-sparkningen 2024 fick oss ett otroligt onödigt Ion Doros-vakuum – hänger på huruvida Lars Lagerbäck faktiskt skyndar till undsättning nu.
Och där tycker jag att Sundsvalls Tidning har några tuffare frågor att ställa 77-åringen rörande hans engagemang under hösten. Exakt hur pigg är Lasse Lagerbäck att ta tag i detta haveri som är Giffarna av idag?
Jag tycker reportrarna ska ställa honom mot väggen och måla upp ett somrigt scenario.
”Telefonen ringer, Lars”, ska reportern säga och spänna fast blicken i 77-åringen. ”Det är tisdag kväll, rätt sent. Du ser att det är Per Joar. Samtidigt så har en äldre dam precis fått ett spett genom bröstkorgen och Morden i Midsomer-jingeln har precis gått igång. Du har sett tillräckligt många avsnitt för att veta att Barnaby alldeles strax kommer söka upp järnhandlaren, han med den där lite kufige gammpojk-sonen som skymtat till i bild när han gömt sig bakom en buske, för att känna honom på pulsen. Du vet också att du har en inspelningsfunktion på teven, men du vet också att den ofta krånglat när du försökt…”
Tar han samtalet, den gode Lars?
Det blir lite, för att försöka hänga upp denna haltande analys på det aktuella farsistoida mästerskap som pågått, som diskussionen som förr gick varm om vem som var bäst av Cristiano Ronaldo och Lionel Messi, där frågan ifall den Xavi- och Iniesta-bortskämde Messi verkligen kunde ha producerat lika mycket som Ronaldo gjorde i Manchester United-skrud i den erkänt tuffa Premier League-fotbollen: ”could he do it on a rainy Tuesday night in Stoke?”.
Ja, Lasse Lagerbäck kan sitta och visa sitt stora GIF-engagemang på en presskonferens med det medelpadska medieuppbådet på plats – men orkar han med bli uppringd efter en 0–2-förlust mot Varberg en tisdagskväll när Barnaby har en järnhandlares kuf-son på kroken?
Jag tycker, för att sammanfatta, att en tredje Per Joar Hansen-vända utan Lars Lagerbäck är ytterligare en varningssignal om att nästan ingen i fotbolls-Sverige bryr sig om vår bortdomnande gamla elitförening, där vi under lång tid bytt bort vår slårslagna Norrlands-identitet för att bli någon typ av avstjälpningsyta för unga stockholmare som inte får plats i de fyra allsvenska huvudstadslagens a-trupper.
Vår nyvunna semi-stockholmska identitet verkar heller inte gjort oss särskilt populär bland våra gamla vänklubbar i huvudstaden, då den GIF-spelare som levererat bäst under våren (säg en annan superettananfallare som släpat fram så mycket mer i målchansväg med trettio-fyrtio meter till närmsta lagkamrat under ett snitt-anfall?) och som framför allt varit hela vår offensiv kallas hem av Hammarby hux-flux. Varför?
Och i brist på en enda vuxen anfallare i truppen får vi nu lita till 19-åriga HamKam-lån och IFK Stocksund-spelare i GAIS-skrud.
Nu omstartar alltså superettan med ett sexpoängsmöte med Norrby borta. Per Joar Hansen har utlovat att aldrig igen spela med en fembackslinje och det må glädja vissa tillräckligt, men jag antar att den före detta Lars Lagerbäck-assistenten tänkt att en tillbakagång till beprövade 4-4-2-grunder skulle räcka halvlångt med Östersunds FK:s undermåliga allsvenska material för fem år sedan också (det gjorde det inte).
För mig som framför allt oroar mig för att ingen verkar bry sig om vår gamla anrika fönsterkrossande fotbollsförening hade jag, för att vara nöjd på förhand, behövt se att denne norske tredjegångsåtervändare haft en gråsprängd förbundskaptensskalle intill sig i båset; att den mellannorrländska fotbollsambulansen haft regionens mest erfarna aktusköterska med sig i bilen och inte halv-tillgänglig via någon luddig Kry-tjänst i mobilen.