Fredagsveven: Möjligheten att bli Pexel-ansiktet utåt för medelpadsk tunnhårighet

Bara ett par dagar in på läsåret dök det upp något så nymodigt som en TikTok-länk i en chatt för gamla vänner från lärarprogrammet, där nästan alla chattmedlemmar nu gått ut och börjat arbeta i svenska klassrum.

Länken ledde till en musiksatt video där min vän klev in i klassrummet, i egenskap av klassens nya lärare, och en bildtext som lydde ungefär »how am I supposed to focus when my teacher looks like this???«.

Det ska sägas att den unge läraren är mycket fager och att han har kontinentalt påbrå från Medelhavsområdet och att det på delar av det rörliga bildmaterialet syns hur han vid ankomsten till klassrummet drar handen genom håret, som vore historialektionen en reklaminspelning för hårproduktkedjan American Crew.

Själv har jag en traumatiserad relation till just hårkletsproducenten American Crew, då jag minns att deras pamfletter hos frisören hade de allra stiligaste och mest välfriserade männen. Det var förstås hjärtskärande för en ung man i de senare tonåren att behöva sitta där och storögt glåma ner i de minutiöst finkalibrerade frisyrerna och de radhusgräsmatte-perfekta hårfästena precis innan man skulle få slå sig ner i en frisörstol och betala över 500 kronor för att framför allt behöva utstå och genomleva den tystnad som alltid uppstod när frisören drog händerna genom den tillbakatryckta hårlinjen. Det måste ha varit frisörmotsvarigheten till att som trädgårdsarkitekt få i uppdrag att ta hand om en nationalpark och vid ankomst – med alla sina stora idéer om vad man kan göra med allt det grönskande – märka att väldigt många av trädstammarna börjat ruttna och att de centrala delarna av parken blivit svårt eldhärjad.

Så man tillbringar en bra stund intill den som betalt en för att sköta om det och bara hanterar tystnaden som oundvikligen uppstår när man lägger band på sin iver att skrika ut expertutlåtandet »kalhugg hela skiten!!!«.

Och ja: över 500 kronor kostade ett frisörsalongsbesök i Sundsvall redan på det sena 00-talet, i alla fall om man ville undvika någon av de drop-in-salonger där frisören skulle kunna snabbsaxa ner allt i fartblindhet (och därmed inte ta hårmässig höjd för den semi-comb-over-metodik som skulle behövas för att dölja de tillbakaryckande vikarna!!!). Det är ett ämne för ett annat Pirkt.se-inlägg: den uppenbara kartellbildning som präglade Sundsvalls frisörmarknad.

Hur som helst: det blev inga TikTok-videor om min entré på skolan. Det skulle kunna skyllas på att eleverna inte får ha telefonerna i klassrummet, men jag tror att visandet av den här bilden – under min presentation för klassen – bör ha gjort klassrummet TikTok-säkrat för all framtid:

Jag visade just den bilden för eleverna eftersom det är en av få som finns sparade från min tid som fotbollsspelare (där den plågade minen kommer från faktumet att jag försökte hänga med Kennedy Igboananike i djupled), men också som förklaring till varför jag valt att anamma en ren antifrisyr; ett försök att förklara att det inte ligger någon form av ideologisk extremism bakom min rakade skalle, utan bara faktumet att jag alldeles för länge försökte lappa och laga ett skalpvegetariskt lapptäcke med hjälp av noggrant utplacerade men bristfälligt kompletterande hårtesar.

Men kanske behöver man inte ett TikTok-lämpat Call me by your name-utseende, som min vän från lärarlinjen, för att ändå kunna få ut sitt nylle på den vida webben längre. I veckan kan jag ha hittat mig ett kryphål.

För efter många om och men – och ungefär lika många ofrivilliga utloggningar på grund av luddig cache-problematik – tog jag mig härom veckan äntligen steget in i www-framtiden. Jag uppdaterade min WordPress-version till den senaste tillgängliga, efter att i månader ha lurat mig kvar bland bråten och dammet i en övergiven och av cyberomvärlden bortglömd upplaga. Detta kvardröjande vid det gamla, förlegade och kroniskt buggade berodde på min oerhörda rädsla att råka ställa till med något som skulle göra att hela portalens historik gick upp i digitala lågor; att detta anti-livsverk, som om man nöjer sig med att läsa raderna avslöjar mycket mer än man någonsin kan tänkas behöva veta om varför denna 31-åring blev som han är, skulle kunna förintas och inte finnas kvar för eftervärlden.

Hur skulle jag då – när jag vunnit mitt första Guldäpple som lärare eller äntligen tilldelats stora Journalistpriset för mitt lösa ifrågasättande av Henrik Åhnstrands lämplighet som GIF Sundsvalls huvudtränare – kunna skriva mina memoarer?

Till sist försäkrades jag tillräckligt om att allt låg sparat i diverse olika molntjänster för att våga mig på det stora språnget till den senaste WordPress-versionen. Och vilket språng det har visat sig vara.

En av de stora förändringarna är att funktionen Ladda upp bild, som bara den har känts nästan farligt framtidsosande för redaktörer på den här text- och bisatstunga portalen, har kryddats med ytterligare några funktioner. Istället för att bara kunna ladda upp eget innehåll har WordPress nu slagit sig i slang med såväl Google Photos som Pexels gratisarkiv, för att i själva WordPress-verktyget kunna erbjuda genrebilder till den copyrightfattige portalinnehavaren.

Och här fann jag en öppning. För vid en testsökning i Pexel-arkivet på vad jag tyckte var ett väldigt aktuellt ämne, Paralympics, så dök inga andra bilder upp än ett oräkneligt antal foton på den här mannen i olika sportiga modellposer:

Den mannen, vem han nu må vara, har med ens blivit hela Paralympics för användare av Pexels gratisarkiv – allt via en liten fotosession med någon Alesia Kozik som lagt rabarber på hela bildbanken för ett helt olympiskt mästerskap.

Kanske skulle jag på samma sätt kunna kapa Pexel-arkivets sökningar på GIF Sundvall för att i en enda effektiv Pexel-kupp göra mig till en nuna utåt för den medelpadska tunnhårigheten??? Vid en sökning i Pexel-arkivet just nu dyker noll bilder upp kopplade till fotbollsklubben, utan bara massa luddiga och bristfälligt Sundsvallskopplade genrebilder.

Det vore väl något för en portal som i över ett decennium lagt en väldigt stor mängd krut på misslyckas med sina försök att vara agendasättande runt klubben GIF Sundsvall? Att åtminstone låta Pexel-arkivet domineras av bilden ovan, där jag springer runt i ett kycklinggult reservställ och grimaserar med ett ansikte som osannolikt nog bara hunnit bli nitton år gammalt (det har funnits 19-åringar som genomlevt världskrig utan att vid ett enda tillfälle se så plågad ut som jag gör när jag försöker hinna ifatt en kvick anfallare).

Och GIF Sundsvall har ju, som enda elitklubb i Sverige, nu för tiden lyckats få sina Facebook-kommentarsfält fyllda till bredden av diverse sportrelaterade spamlänkar och arga kommentarer från gamblers i Sydostasien som ifrågasätter varför denna »shit club« inte vinner sina matcher på andra sidan jorden. Och då jag vet med mig att det aldrig lär bli några TikTok-videor om fokussvårigheter rörande min ankomst i svenska klassrum (jag är inte där för att vara snygg, jag är där för att göra kunderna nöjda och vinna Guldäpplen för mitt höga förädlingsvärde av elevpotentialen!!!) så tänker jag att jag åtminstone kanske, kanske kan få någon spelbloggare i ett sydostasiatiskt spelsyndikat att utbrista »how am I supposed to focus on the match when all I see in the Pexel archive is a bald old man???« i kommentarsfältet på en GIF-uppdatering om startelvan.

Floskeltoppen är – tack vare samma WordPress-uppdatering – tillbaka och kryddad med en egen rubrik. Och den här veckan måste vi nog försöka tänka bort alla hemska svengelska låtsasföretagsskyltar vi har cyklat förbi utan i stället ägna hela segmentet åt det andra avsnittet av Draknästet, som jag snabbspolade mig igenom. Där fanns nämligen en liten utsvävning som bara inte gick att ignorera på grund av dess optimala samtidighet:

Foto: Draknästet, SVT Play.

Det är en befogad pannskrapning han unnar sig, den gode padelfilantropen Jacob de Geer. Pirkt.se:s bristfälliga reach kan bero på att vi fortfarande fokuserar alldeles för mycket på linjär last mile-delivery, där kund behöver klicka sig in på portalen för att läsa evighetslånga stycken om tunnhårighet, istället för att komma hem med spaningarna till kunden.

Det här med in-home-delivery är framtiden, inte minst på grund av att vi har ett alldeles speciellt typ av bidragssystem som går till samhällets absoluta toppskikt. Har du som låginkomsttagare ont i en tand och tvingas gå till tandläkaren för ett dyrare ingrepp kan du glömma allt vad bidrag heter, men upplever du som höginkomsttagare att du har lite ont om tid för att hinna både jobba och spela padel med Jocke på ekonomiavdelningen så kan du hoppa upp och sätta dig på att du kan räkna med bidrag från staten för städhjälp eller andra hushållsnära tjänster som underlättar din vardag.

I Sverige betalar vi ogärna för fattiga människors rotfyllningar, men enligt de här två entreprenörerna (där den ene alltså bokstavligen låg i en säng och vilade under själva pitchen) så borde vi i Sverige jobba ännu mer med RUT-fyllningar: ett maximerande av de skattesubventionerade tjänsterna i hemmet.

Hotellkänsla är att någon annan gör allt jobbigt åt dig. Det är futtigt att bara få hjälp med städning: när personalen på Wellbe (som jag gissar inte kommer att vara entreprenörerna i polotröja respektive svårmönstrad skjorta) ändå är i hemmet för att städa kan de erbjuda en mängd andra hotellkopplade butler-tjänster, förklarar duon:

Om nu Sverige före thatcherismens och reaganismens hegemoniska inträde i världsekonomin bestämt ska tituleras »DDR-Sverige« så borde Sverige efter Alliansens härjningar tituleras »skattefinansierad betjänt till överklassen-Sverige«:

Wellbe-duon fick sig märkligt nog inga investeringsmiljoner från »drakarna« (SVT blurrar typ bort tre Adidas-ränder på en Stan Smith-sko i alla andra inslag, men har inga problem att låta någon »drake« lägga ut texten om hur fantastiskt framgångsrik just hans namngivna rekryteringsfirma är), trots att affärsidén lät som en perfekt samhällsspegel för vårt 2020-talet.

Jag lyssnade inte tillräckligt noga för att förstå varför det inte blev några pengar. Jag försökte fortfarande smälta faktumet att Pirkt.se är en linjärt efterbliven last mile delivery-plattform.

Ett par förklarande memes

Inga texter om Giffarnas sent igångtuffade segertåg, trots att ämnet är portalens stora födkrok, och heller inte särskilt många inlägg om någonting annat på väldigt länge, vilket kan ha irriterat en fåhövdad och löst sammansatt skara någonting annat-supportrar. Inte ens någon upplaga av den annars så veckovisa Fredagsveven senast, trots att jag vet med mig att det påstått stående inslaget kan få minst två nära vänner (och högst tre) att slita sina datorers f5-tangenter ur led under en fredagseftermiddag.

Det har inte blivit mycket nu på sistone, men jag skyller på att det är mycket nu.

Jag har fått ett nytt jobb, som lärare på en gymnasieskola på Kungsholmen i Stockholm.

Och jag gillar ju den där meme-mallen ovan (kanske på grund av att malltrynet är så väldigt likt mitt eget), men faktumet att jag är ny på jobbet har verkligen färgat hela min omfångsrika skallbas illröd.

För i alla år på Stockholms Universitet längtade jag så mycket ut till klassrummen i svenska gymnasieskolor att jag kringelkrokade mig fram genom högskolepoängen och kurserna så snabbt och effektivt jag bara kunde för att bli färdigexaminerad och klar.

Nu står jag här, färdig och examinerad, och funderar på ifall jag missat något på vägen.

För var är alla mina planeringar? Var är mina förberedda kurser? Var är min kunskap om hur man planerar ett sjok på hundra timmar i en fördjupningskurser som aldrig tidigare hållits på skolan?

Var är allt det där som en lärare förväntas kunna när den väl är… lärare?

Det har varit fullskalig rödskalle under alla dessa första veckor, där jag konstant – i det närmaste från uppvaknande till tryndags – har tänkt på hur jag skulle kunna göra eller vad jag framför allt borde göra för att undervisningen ska bli så lärorik och stimulerande som möjligt.

»Det första året handlar bara om att överleva«, har fler än en lärarkollega sagt till mig och jag vet ju att det är så. Jag har ingenting sedan tidigare, jag börjar från noll, jag uppfinner ett rangligt och ovalt hjul efter nästan helt eget huvud.

Men jag har insett att jag är så väldigt dålig på att bara överleva. Jag vill i så fall överleva bra. Så bra det bara går. Maxa kvaliteten på överlevandet.

Idag tog jag min cykel och for iväg över Lidingöbron i kvällssolen. I söndags var jag ute och försökte plocka svamp i min närmsta skog, den bakom KTH, men utan lycka. Nu tyckte jag – som har en närmast dumdristig trägenhet som en av mina få förtjänster – att det var dags igen. Siktet var inställt på samma skog, men en naturkunskapslärare på skolan har ett finger med i ett botaniskt sällskap och när jag berättade för honom om att jag tänkte ge min närbelägna skog ett nytt försök så fnös han bara.

Och när en man med inflytande i ett botaniskt sällskap fnyser åt ens svampställe så lyssnar man. Det fick bli en cykeltur ut till Lidingö, där han påstod sig ha hittat svamp genom tiderna.

Jag hade löparskor och Sundsvallsbyxor och träningströja på mig och sprang stundtals bokstavligen runt i skogen i jakt på kantareller och Karl Johan (själva springandet hade en del att göra med mitt stora svampsug, men också en del att göra med faktumet att jag igår stod dubbelvikt av trötthet efter en genomsvag insats 0-3-förlust i Korpens Division 4 Västra Vardag). Jag letade intill i princip varje stock och sten. Hoppade över nedfallna granar, saxade över kärr och letade mig långt bort från alla dessa evinnerliga löparspår som verkar ha dragits genom hela den löptokiga ön. Jag ville så långt bort från civilisationen som möjligt, efter att ha fått söndagens skogstur delvis förstörd av faktumet att ett gäng inkilande KTH-studenter dunkade inkilningskompatibel KTH-housemusik i en skogsdunge så att det ekade ut över nejden.

Jag ville desperat gärna fylla frysen full med kantareller på nytt, så som den brukar kunna bli efter ett par lyckade turer i de medelpadska skogarna. För där är jag ju invigd. Där har jag fått ta del av hemligheter som en naturkunskapslärare antagligen inte skulle avslöja för en nybliven kollega om så livet hängde på det.

Bara i Sundsvall är jag i den inre cirkel av tätt förslutna blodsband som gör att jag kan ärva mina föräldrars och farföräldrars kunskaper om ett par Matforsskogars kantarellgyllne vrår.

Men som jag ändå hoppades på att blandskogen intill Lidingös golfbana skulle kunna leverera någonting.

Och kan ni tänka er? Efter omkring en timmes tröstlöst lufsande genom ris och sly och svårgenomträngliga passager – som jag fördomsfullt letade mig till i tanken om att de välbärgade Lidingöborna borde vara för bekväma för att ta sig till!!! – så fann jag den:

Min första pyttelilla och illa maskbitna kantarellstump. En enda gyllengul liten rackare som stod helt ensam och som om något gjorde att min ambitiösa korg och min fina svampkniv såg än mer överambitiös ut.

Det blev den enda.

Men jag är nu på den stockholmska banan, kände jag. Jag hade ett brett flin över näbben när jag cyklade tillbaka över Lidingöbron i solnedgången, på grund av vetskapen om att den lilla kantarellstumpen ändå låg där i korgen, oavsett hur obrukbar och menlös den kan ha varit.

Den första, pyttelilla och fula och halvtrasiga kantarellen är hittad. Jag är på banan. Nu har jag något att bygga vidare på. Jag har genomfört ett stockholmskt kantarellplock. Jag har böjt mig ner och plockat upp en enda (och förstås scannat av närområdet ytterst noggrannt då de ju ska vara flocksvampar!!!) och lagt i den för ändamålet alldeles för överdimensionerande korgen.

Nu är jag på banan. Nu kan det bara bli bättre. Snart kan jag säkert hitta ordentligt med svamp även i Stockholm.

Och jag tänkte att jag det vore bra ifall jag kunde försöka anamma det tankesättet även på mitt nya yrke.

För den där översta bilden är sann: mitt huvud har känts helrött i ett par veckor. Det har varit fullkomligt smockfyllt med tankar om hur det ska gå, vad jag ska göra på nästa lektion och huruvida eleverna kommer att göra som jag vill eller inte.

Men den här bilden är också sann:

Jag hittar ju alltid något att oroa mig över. Det är alltid lite rött. Kanske är det bra (man ska kanske inte bara kunna gå runt och veta med sig att man är 31 hur avslappnat som helst?), men antagligen är det dåligt.

Jag borde i alla fall aldrig låta mig dra på mig en sådär fullskaligt helröd skallbas över något som när allt kommer till kritan bara är mitt egenvalda lönearbete.

Jag har genomfört ett par lektioner nu. Eleverna har verkat vara helt okej nöjda.

Jag har överlevt och jag är på banan.

(Och jag finns i chatten om någon har erfarenhet av att planera upp en hundrapoängskurs i humanistisk och samhällsvetenskaplig specialisering på gymnasiet.)

Fredagsveven: Mysteriet med Ola Rapaces okommenterade koppling till köksinstallationer

Då var det fredag igen och åter dags för vad som brukar vara veckans stora mediala höjdpunkt för 31-åriga män av medelpadsk härkomst men internationellt gångbar självcentrering. Men den här veckan var det faktiskt torsdagskvällen som var allra mest medialt laddad för mig personligen, då jag bänkade mig framför säsongsinledningen av SVT:s nysatsning på Draknästet: programmet där drivna entreprenörer ställer fram sina älskade men riskkapitalbehövande hjärtebarn framför en obarmhärtig jury av gamla sluga företagsrävar som gjort sig miljoner och miljarder ute i den stenhårda kapitalistiska konkurrensen.

Inte sedan jag agerade statist under ett program i Första dejtens andra säsong har jag slagit mig ner i tv-soffan med samma puls. Den där elektriskt dubbeltaktade kommer jag att ha klippts bort-pulsen som bara drabbar den som besökt en tv-inspelning och sedan tvingas invänta resultatet i blindo.

Och tyvärr. I bild tilläts en massa gamla övervintrade UF-företag visas upp på bästa sändningstid, men min pitch syntes inte till. Bara genom kontakter inom SVT har jag till veckans upplaga av Fredagsveven – det kommersiella koncept som ställdes ut framför juryn – lyckats lösa en stillbild från säljmötet, där jag tagit en blädderblockssida ur den gamle GIF-ordföranden Johan Nikulas gamla succébok om hur man lockar investerare:

Men det som var gott nog för att rädda GIF Sundsvall, när klubben befann sig på ruinens ekonomiska brant 2017, var bevisligen inte tillräckligt för att få till varken kapitalinjektion till Pirkt.se eller tv-tid till min entreprenöriella nuna.

Men berömmet från juryn, om att jobbet som läggs ner på att samla veckans överblivna spaningar under gemensam och rörligt bildsatt flagg var fantastiskt (om än inte kommersiellt gångbart), värmer förstås och nästa steg är viktigt, precis som Jonas Eriksson var inne på i de bortklippta scenerna. »Du har byggt upp ett bra fundament av vad som verkar vara Sinan Akdag-lånat material och vad som förefaller vara knyckta spaningar av någon som kallar sig Den Bilburne Befruktaren«, sa Eriksson och spände blicken i mig. »Men nu är det dags att du börjar leverera egna spaningar av hög kvalitet som kan tänkas samla läsarskaror i sådana mängder att du kan smycka portalen med en reklam för ett olicensierat casino eller ett tvivelaktigt medel för penisförlängning.«

Vi fortsätter på Draknästet-temat.

Jacob De Geer är en av de fem drakar som ska avgöra huruvida affärsidén som presenteras för dem är en verklig enhörning eller mer som tre högstadielärare som trängs i en brun särk för att tillsammans försöker efterlikna ett hästkreatur under en skolpjäs. Han har, sitt utländskt klingande efternamn till trots, gjort en strålande karriär som risktagande egenföretagare och sålde härom året sitt företag iZettle för strax under 20 miljarder kronor. Så nu har han minst sagt pengar på fickan, men han vill förstås göra någonting mer med dessa än att bara sitta och strössla miljoner över gamla övervintrade UF-företag i en SVT-studio.

Blev det laxarna i de övergödda haven? Blev det barnen i de utsatta områdena??? Nej, svaret fanns – insåg han – precis framför ögonen.

[Spoiler alert för alla som ännu inte hunnit med veckans läsning av Svenska Dagbladets Perfect Guide]
Det blev något så tidstypiskt som en padelhall – men utan profitsyfte. Otroligt. Man blir nästan tårögd. Ett mer modernt Rädda Barnen-projekt, kan man säga, men för alla de barn som har råd med tjugo timmars elitsatsande racketsport i veckan, där det uttalade målet är att få fram en Grand Slam-vinnare från Upplands Väsby.

Delar av Väsby har tidigare kategoriserats som utsatt område och Jacob själv vet precis hur tufft det kan vara att växa upp i just Upplands Väsby, då han själv växte upp på Stora Väsby slott: den friherrliga föräldragården som han nu har ärvt. Det skjuts i vissa delar av Upplands-Väsby som är dominerade av utanförskap och gängkriminalitet och jag vet inte vad ni tog med er av Nicolas Lunabbas starka sommarprat härom dagen – men det jag tolkade in mellan raderna var att det som saknades för att de utsatta ungdomarna i Malmö skulle få en bättre framtid var känslan av att någon från bygden hade chansen att gå långt i en stor internationell tennisturnering.

Jag var uppe i Luleå härom veckan och imponerades av stadens mängd gallerior (är det lösningen för den plywoodbelupna och spöktomma In-gallerian i Sundsvall; att styckas upp i flera mindre gallerior???). I en av dessa (de hade säkert fyra, kanske fem) fann det här intressanta restaurangnamnet:

Då jag fortfarande har SVT-dokumentären om Solviksskolan färskt i minnet, när det kommer till waldorfpedagogik, gick tankarna direkt till att lunchgästerna får sig en släng vuxensanktionerad mobbing till sina fyra små rätter. Eller kanske att besökarna på den waldorfpedagogiska restaurangen inte tillåts beställa vad de vill ha från menyn, utan att gästerna istället sorteras in i Rudolf Steiner-ordnade kategorier. Vi valde ett annat lunchhak, men jag kan tänka mig att om jag stuckit in mitt omfångsrika huvud i lunchkön så hade servitören omgående och okommenterat slafsat upp en kung pao-kyckling på min tallrik innan jag hunnit opponera mig, och så fort jag hade försökt förklara att jag i möjligaste mån försöker äta vegetariskt så hade hen avbrutit mig med ett tydligt och bestämt pek mot menyn på väggen.

Där hade det stått i svart på vitt:

Dagens Lunch:

För flegmatiker: Kung pao (kyckling)

Och så hade det bara varit att böja på sitt flegmafyllda huvud och lomma iväg med den uppslafsade kung pao-kycklingen på tallriken.

Jag fick min andra spruta i förra veckan och för alla som är 31 fyllda och inte hunnit få sig ett andra stick än så börjar ursäkterna snart tryta, angående varför man smyger runt i samhället ovaccinerad. För nu börjar verkar det som att vaccinet nått rätt långt ut i den europeiska civilisationernas ytterkanter:

När till och med de serbiska bergseremiterna – som närmast bokstavligen verkar bo under en sten – har lyckats få i sig ett par sprutstick så borde ingen svensk trettioplussare kunna skylla sin vaccinlöshet på någon halvkrånglande Alltid Öppet-app.

Min käre vän Sinan Akdag är känd för mycket i Sundsvallstrakten; bland annat för att i sin ungdom ha haft en av fotbolls-Medelpads allra mest välkalibrerade vänstertassar (en tass som om torsdagskvällarna fortfarande skär djupa hål i backlinjer i Korpen Stockholm Division Öppen Vardag Väster Division 4). Men frågan är om han inte borde vara allra mest igenkänd som en av de utflyttade exil-Sundsvallsbor som bryr sig allra minst om sin födelsestad. Trogna läsare av den här portalen minns hur han för många år sedan lyckades med konststycket att börja nämna att han »sett nån nyhet om att Sundsvall låg under vatten?« till mig, varpå jag förstås genast satte igång det signalsystem som varje medlem av den sundsvallska diasporan har inbyggt i sig och med tårfyllda ögongipor skrek gällt om mer detaljer, varpå han lakoniskt svarade att han inte visste mer utan att han »scrollat vidare«.

Nu var det dags igen. Flera år efter den klassiska förbiscrollen, där inte ens faktumet att Sundsvall blivit till ett modernt Atlantis kunde locka till ett patriotiskt klick på mobilskärmen, så visade det sig att tidens tand inte påverkat hans snabbt svepande scrollfingrar. De tjugoåtta sekunder av videoklipp som dolde sig bakom den här saftiga rubriken hade han nämligen inte en tanke att stanna till vid, klargjorde han:

Till min kamrats försvar kan man säga att det nästan måste misstänkas att det hela var ett PR-jippo från Sundsvalls kommuns kommunikationsavdelning, i ett försök att konkurrera med regnöversvämmade Gävle om den lilla del av medieutrymmet som de rikstäckande nyheterna har råd att viga åt naturkatastrofer i mellersta Norrland.

Avslutningsvis vill jag – som driver en portal som förespråkar solidaritet och som gillar tydliga exempel på när människor ställer upp för varandra – passa på att lyfta den här annonsen från kökstillverkarna Hagströmsgruppen, som jag fick skickad till mig av min ömma syster från Göteborg:

Där står Ola Rapace och drar fingrarna genom sitt välfriserade hår i ett kök som vi får anta att Hagströmsgruppen har monterat ihop, även om det inte framgår inte av annonsen. Ola Rapace bara befinner sig i köket, helt okommenterat, intill en informationsblaffa om fasta priser inklusive montering och transport.

Han har helt enkelt ställt upp för någon som han känner inom köks- och monteringsindustrin. Vad fint, tänker jag.

Först. Men sedan tänker jag igen. Varför skulle Ola Rapace inte ha kunnat unna sig ett litet citat intill bilden på sig själv, som kopplar samman honom med denna köksbyggande verksamhet? Bara en kort blurb hade gjort så mycket för mig som famlar i kontextlös blindo vad gäller Ola Rapaces koppling till nybyggda kök. Varför vägrar han säga någonting kortfattat om köksinstallationens utmärkta kvalitet?

Har jag missat någonting? Har Ola Rapace nyss gjort en hyllad rollprestation som köksmontör i en ny Netflix-satsning? Har Ola Rapace dragit igång en svensk The Fast and the Furious-franchise som kretsar kring någon som åker runt och levererar Marbodalkök till fast kostnad? Vad är det jag missar?

Jag blir orolig.

Det här spaningssamlande segmentet är egentligen inte till för djupt grävande skjutjärnsjournalistik, men jag var bara tvungen att gräva mig ner i detta mystiska kaninhål. Och inte blev jag särskilt lugnad över sakernas luddiga tillstånd när jag tog mig en titt på Hagströmsgruppens Facebook-sida. För där återfinns ganska snabbt den eventuella köksentusiasten Ola Rapace i flödet:

Vad är det för en svårtydd min som den erkände tuffingen Ola Rapace lagt sig till med? Ser han inte lite orolig ut? Tittar han inte lite räddhågset in i kameralinsen? Visst ser det ut som att han inte riktigt vet vad han ska göra av sina svällande biceps runt den säkerligen nyinstallerade köksluckan?

Han ser mer än en aning vilsen ut, där han helt okommenterat bildsätts som ansiktet utåt för Hagströmgruppens 1000:e offert i år. Jag är verkligen helt förbluffad över att ingen har fler frågor än huruvida Hagströmgruppen målar sommarhus på Värmdö eller ej. Jag måste ha missat något.

Det är nästan – men bara nästan – att man här börjar misstänka att Ola Rapace inte alls ställt upp för en köksinstallerande kamrat, utan att han rentav hålls fången i ett Hagströms nyinstallerade kök. Att vi alla borde starta en #FreeBritney-kampanj för att befria Ola Rapace från någon typ av reklamknutet förmyndarskap i köksbranschen.

Men så scrollar jag vidare och lugnas en aning.

Ola är bland kändisvänner. Även Dogge Doggelito verkar ha en näve nere i den blomstrande svenska köksbyggarindustrins syltburk.

Ja, mer än en näve: vid ytterligare scrollning visar det sig att den svenske hiphoplegendaren har hela underarmen dränkt i Hagströmsgruppens söta nektar:

Jag vet inte om det räcker med en tydlig kändiskoppling på marknadssidan för att en gång för alla reda ut Ola Rapaces okommenterade närvaro i Hagströmsgruppens köksreklam. Men nyheten om att Dogge blivit marknadschef för en byggfirma ledde mig i alla fall vidare till annat material som verkligen stärkte min redan starka känsla av att det här med att jobba som marknadsmänniska i sociala medier-eran måste vara alldeles bottenlöst menlöst. Härom veckan snubblade jag över det här sponsrade inlägget från den nya mobilbanken Lunar (tecken på att vi lever i kapitalismens absoluta slutskede: bankerna tvingas – i brist på lediga namn – låna från gamla krypin-plattformar):

Det känns säkert bra och rimligt att försöka kommunicera med gråtskrattgubbar i en bankreklam år 2021, men har man gett sig in i den leken tvingas man – i egenskap av någon typ av content manager på firman – leken sedan tåla när någon Bo kliver in och säger som det är:

Då är man bevisligen fast i att… svara någonting, vadsomhelst – bara det har samma lättsamma emoji-ton.

Som ni ser så har jag gynnat kommentaren med en gilla-markering, och det var framför allt för att jag verkligen kände för den stackars contentansvarige som hade det på sin arbetstallrik att sitta och icke-svara med låtsasemojispråk på alla kritiska kommentarer. Det låter ju ofta så härligt framtidsosande när någon berättar att de är content creative director på det företaget eller social media chief executive på den banken – men det är alltid det där jag ser framför mig: att man tvingas sitta och försöka kommentera på kritiska kommentarer på ett sätt som anses vara on brand för ett brand som säkert knappt fanns för någon månad sedan och kanske inte finns om en månad igen.

Men sällan har jag känt mer för en marknadsföringskopplad människa än jag nu gör för den marknadschef som haft till uttrycklig uppgift att »ta ett grepp om« ett köksföretags »marknadsaktiviteter«, och som ett par månader senare återfinns på den här tre-sekunders-videon i Hagströmsgruppens flöde:

Och på sistone tycker jag att jag sett många memes på det här temat, om att man ännu inte hunnit ta in vad som skedde under pandemins genombrottsår 2020 och redan börjar 2022 närma sig runt krönet:

Me still processing 2020 2022 in four months meme - AhSeeit

De är mycket ackurata, allihopa. Vi var nog många som hoppades på ett klart bättre 2021 när vi skålade ut 2020, men det verkar som om Dogge Doggelito – som utöver sin tjänst som marknadschef och eventuell Ola Rapace-kontakt på Hagströmsgruppen verkar extraknäcka också åt en mängd andra företag – anade något om det kommande året skulle fortsätta i ett pandemiskt töcken. För den här reklamen för ett girlang- och ballongföretag i Tumba (som av någon outgrundlig anledning är vidarebefordrad ut i etern via Hagströmsgruppens Facebook-konto) osar inte av entusiastisk framåtrotation:

Jag lovar att om pandemin kopplar ett nytt järngrepp och kväver mina möjligheter att aktivera mig under hösten så kommer jag att skåla in 2022 med exakt den typ av tillgjort låtsasglada »BLAUH! HEHEY!«-tillmäle som annars bara syns i Facebook-reklamfilmer för tillverkare av uppblåsbara champagneflaskor.

En supersöt kattunge

Giffarna slog topplaget Värnamo med siffermässigt kristallklara 2–0! Vi höll nollan! Linus Hallenius gjorde ett drömmål efter dribblingsräd från egen planhalva! Vi hakar på i superettans toppstrid!

Och det är lördagskväll mitt i sommaren! Om någon vill läsa en lång essä kring hur långt Giffarnas 5-3-2-fotbollsspel under Henrik Åhnstrands ledning lär räcka i det längre perspektivet (spoiler: inte särskilt långt) så får man scrolla längre neråt på portalen!

Nu väljer vi tillfälligt glädjen och tar helg med två bilder på mina föräldrars gulliga kattunge!

Ett avsnitt av »Vi eller aldrig«

Jag har inte hunnit se SVT:s nya realityprogram Vi eller aldrig, men som jag förstår det så är det drastiska och smärtsamma beslut som tas kring huruvida ett förhållande bör fortsätta eller inte.

Om jag ska försöka översätta konceptet till GIF Sundsvall-kopplad terminologi så tycker jag det låter som Värnamo hemma.

Henrik Åhnstrands vara eller icke vara som huvudansvarig tränare i den här fotbollsföreningen måste hänga på en otroligt lös tråd.

För det är klart att Linus Hallenius hade kunnat rulla dit en 2–1-boll med matchens sista spark mot jumbon Falkenberg förra helgen. Det hade genererat tre efterlängtade poäng, det hade kanske till och med varit någorlunda rättvist enligt GIF-stabens högoktaniga statistikverktyg och det hade för en stund kunnat se ut som att Giffarna hakade på i toppen av superettan – men det hade inte förändrat min bild av situationen.

Linus slutminutschans att avgöra senast. Foto: Bildbyrån.

Min bild av att Henrik Åhnstrand inte får ut vad han borde kunna få ut av det här spelarmaterialet har varit ihållande från de allra tidigaste omgångarna – men senast mot Falkenberg visade det sig att det jag upplever som ett systematiskt underpresterande verkar fastlåst i ett formationsmässigt långtidskontrakt som verkar fullkomligt obrytbart.

Tränarinsatsen i 11-matchen mot Falkenberg var den märkligaste och mest frustrerande jag upplevt på otroligt länge. För egen del kände jag att det borde ha varit droppen och jag ska försöka förklara varför.

Ponera att du är fotbollstränare i vad som i alla fotbollskännares ögon måste betraktas som en storklubb i superettan, som under i princip hela 2000-talet antingen befunnit sig i toppen av superettan eller botten av allsvenskan – och som även i den allra mest långsiktiga av femårsplaner inte kan hålla sig ifrån att klämma in ett litet topp-tre-mål i marginalen.

Du har redan en av seriens allra bästa ytterbackar till vänster i laget, nu ordnar sportchefen så att du får tillgång till vad som borde vara hela seriens bästa offensiva högerback.

Samtidigt vet du inför säsongen att du har seriens överlägsne målkung att tillgå sedan fjolåret – och så plötsligt faller det sig så att även 2018 års näst bäste allsvenska målskytt vill flytta hem till Sundsvall och försöka skjuta upp klubben till allsvenskan igen.

Det blir några sömnlösa nätter, säkerligen. Du våndas en aning över tanken på att två kvalitetsanfallare lär göra att du behöver överge den beprövade 4-2-3-1-formation som du helst av allt skulle vilja ställa upp i. Du funderar över hur du ska få ut max av faktumet att du nu har seriens två kanske bästa offensiva ytterbackar tillgängliga i din elva. –

Alla vill gå upp. Du vill gå upp. Hela staden förväntar sig att ditt lag ska gå upp. Du vill maximera potentialen i det här stjärnspäckade laget, där du dessutom fått handplocka den innermittfältare du varit allra mest imponerad av under fjolårets serie och krydda innermittfältet med ännu en erkänd kvalitetsspelare från en tilltänkt toppkonkurrent.

Du kommer fram till att för att få plats med båda de tilltänkta skyttekungskandidaterna samtidigt som ytterbackarna ska få allra störst chans att störta fram och bidra offensivt så borde en 3-5-2-formation lämpa sig bra. Ytterbackarna blir »wingbacks«, vilket inte bara låter internationellt och framtidsosande utan dessutom borde ge dem maximalt med offensiv frihet, samtidigt som du kan vinna innermittfältet med tre centrala mittfältare som understödjer storstjärnorna längst fram. Visst: du vet med dig att du kanske inte har tre mittbackar av högsta superettankvalitet, men du tänker att det borde kunna räcka med en U21-landslagsman, ett par allsvenskt rutinerade namn och några yngre och hungriga förmågor.

Allt detta är ganska klokt tänkt. 3-5-2-idén låter klok och vettig. Visst knorras om att det kan bli baktungt på sina håll (portalen Pirkt.se är även i alla allegoriska historier en digital sten i skon), men överlag så verkar den medelpadska fotbollsexpertisen ganska enig om att det låter som ett vettigt sätt att försöka få ut maximalt av spelarmaterialet för att ta det förväntade steget upp i allsvenskan. Det mesta är positivt, du får lägga ut texten om hur du har tänkt; folk verkar köpa idén om att det här kan vara ett sätt att få ut maximalt av alla toppspelare.

Men så spolar vi framåt. Ditt lag, som förväntades ta steget upp ur en på förhand svag upplaga av superettan, ligger på sjunde plats i serien. Spelet har hackat under i princip hela säsongen och även vid de till synes stabila 2–0-segrarna som togs mellan varven under våren har det på sina håll (det finns inga hypotetiska scenarion där Pirkt.se lyckas framstå som något annat än en portal skapad för att så split i föreningsleden) muttrats om hur taktiken fallerat å det grövsta. Det ropas i kommentarsfält och på Facebook-sidor (ibland från folk som inte ens sett alla veckans sex träningar) om hur samarbetet mellan den isolerade anfallsduon varit helt obefintligt och hur lagets tilltänkta dominanter i ytterkorridorerna mest blivit hängande som tröttnade krakar i tredjepar utvändigt och inte alls kommit upp i förväntad nivå. Det är på många håll också väldigt irriterat över faktumet att den så omtalade gruppen med unga talanger – som ska vara den bästa som kommit upp i föreningen på många år, under en tid då det norrländskt hemvävda har sagts ska stå i femårsfokus – inte fått särskilt många spelminuter.

Foto: Bildbyrån.

Sedan sommaruppehållet har ditt lag nu förlorat två av de tre senaste matcherna, tagit en poäng av nio möjliga och senast var du och dina underpresterande killar en hårsmån ifrån att tappa en 2–0-ledning till förlust hemma mot ett bottenlag.

Nu ska du ta dig an tabelljumbon, efter dessa tre fiaskoartade insatser, och vet du vad: det har fallit sig så illa att båda dina stjärnglänsande ytterbackar – den duo som du byggde den här formationen kring – inte är tillgängliga för match. Den ena, som varit direkt svag på sistone och aldrig kommit upp i fjolårsformen som »wingback«, är avstängd och den andra har varit skadad större delen av säsongen och är så även den här gången.

Allt du har tillgång till är en gammal vänsterback som mest spelat mittback under de få tillfällen då han inte varit skadad och en habil egen produkt som fungerar som högerback i serien men som av väldigt få kännare skulle kategoriseras som en fullvärdig »wingback« som bör få eget ansvar för en hel ytterflank.

Nu vill jag som berättare av denna knappt ens mjuggdolda allegori bryta in och säga att jag tycker det är märkligt att fortsätta ställa upp sitt lag enligt 3-5-2-modell i detta skede. Till och med alldeles otroligt märkligt, efter en poäng av nio möjliga och betänkligt hackande spel.

Ponera vidare att matchen mot tabelljumbon är ganska jämn, att din ena anfallare (som springer för två, eftersom den andra helt verkar ha slutat delta i spelet) skrapat ihop till ett par chanser och till slut även till ett ledningsmål. Strax därpå tvingas du till ett byte på den vänstra wingbackpositionen, där den halvskadade gamle räven har tröttnat efter att ha gjort ett kalasjobb som vikarie under en timmes spel. Nu har du ingen ytterback kvar att plocka in.

Här vill jag som berättare bryta in och tycka att det är minst sagt anmärkningsvärt att 3-5-2-skalet, den formation som tränaren själv har kallat för en nödlösning för att få ut maximalt av det sportchefsgivna spelarmaterialet, får vara kvar. Vår tränares lösning blir alltså att ta in en fjärde mittback på banan, skicka ut en mittback som wingback (efter att alla med GIF-koppling ägnat hela förra året åt att instinktivt känna att han ska spela centralt) och skicka över den enda kvarvarande ytterbacken i truppen som felfotad vänsterspringare.

Formationen blir sedan kvar även efter det att jumbon tillåtits vandra igenom det numerärt försvarsstarka men försvarsmässigt ihåliga 5-3-2-formerade laget och enkelt rulla dit kvitteringen. Formationen med fem backar i en relativt rak linje längst bak blir alltså kvar även när laget måste ställa om till att på nytt jaga en ledning mot seriens jumbolag.

Den för alla tittare alldeles uppenbart baktunga formationen är kvar med kvarten kvar, när laget har 1–1 mot jumbon och inte skapar en tillstymmelse till ett tryck mot motståndarmålet. Då faller den sista kvarvarande ytterbacken ihop skadad. Det signaleras för byte.

Jag antecknade här i mitt lilla block, med stora bokstäver följt av flertalet utropstecken, att först nu så tvingas tränaren överge sitt till synes plötsligt älskade 5-3-2-hjärtebarn. Vad sjukt, tänker jag, att efter en poäng på nio matcher behöva tvingas till att överge en uppenbart baktung uppställning för att man till slut inte har en enda riktig ytterback tillgänglig.

Men jag kan faktiskt inte överdriva min förvåning när jag ser vilken position som gäller för den framtvingat inbytte Albin Palmlöv, den egne produkten som stundtals såg så fin ut som ytterspringare under förra våren men som knappt fått sticka in näbben på en superettanmatta i år.

Den egne talangen Jesper Carström – känd för sitt riviga sätt att ta fram boll i banan – sitter kvar på bänken under hela matchen. Johan Bengtsson, som allmänt rankas som en av Sveriges allra största talanger i sin årskull och som stänkt dit fyra spelmål på pyttefå minuter, får hoppa in i den 91:a matchminuten, i den typ av byten som vanligtvis brukar användas i maskningssyfte för att få stopptiden att rinna iväg.

Han spelar nämligen – ironisk trumvirvel – vänsterwingback. Han ersätter den redan felfotade Albin Ekström på samma position. I samma 5-3-2-formation. Detta under den sista kvarten mot superettans jumbo, i ett 1–1-läge där vår stjärnspäckade trupp är på väg att ta sin andra poäng av tolv möjliga sedan uppehållet.

En felfotad vänsterwingback? Foto: Bildbyrån.

På bänken sitter ytterligare en talang från de egna leden, men han är målvakt och har rest ner till Falkenberg som tredjemålvakt, eftersom GIF Sundsvall för andra matchen i rad – på ett sätt som jag aldrig sett något annat fotbollslag göra i historien – har tagit med sig dubbla reservmålvakter på bänken. Detta istället för att ge chansen att sitta på superettanbänken till någon ung utespelare från de så upphaussade egna juniorleden.

Jag minns en gång att vi i Giffarnas juniorlag, som då representerade Medskogsbron i division 3, tappade en kille på våra träningar eftersom a-laget var en man kort och någon behövde sitta på bänken. Han som fick åka med hade varit sist in i laget för någon månad sedan, men gjort det bra i ett par inledande matcher och stänkt dit mål mot Kuben – och sedan kom han bara aldrig tillbaka och i somras höll han ensamt på att leda Sverige förbi EM-åttondelen.

Men jag har inte sett alla träningar. Kanske har alla tre målvakter varit fantastiska på skottövningarna under ett par veckors tid.

(I veckan försökte jag följa träningarna via Sundsvalls Tidnings liverapport, bara för att inte kunna bli anklagad för att sitta och killgissa på 38 mils avstånd, och det verkar absolut vara så att träningarna är så högintensiva och kvalitativa att matchprestationerna mest blir en bisak:

Vid uteblivet resultat mot Värnamo kanske tränarstaben kan lägga in en inspirerande jongleringsrutin utan bollar, som under Will Ferrells gästspel som chef i The Office, för att stärka nycirkus-självförtroendet ytterligare.)

Linus Hallenius grät efter matchen mot Falkenberg eftersom han – som varit klart bäste GIF-spelare på planen – kände att han kunnat rädda dagen genom att tåa dit 2–1-målet när chansen dök upp efter 95 spelade matchminuter. Det hade han kunnat. Han hade kunnat rädda dagen, de tre poängen och kanske till och med lite nödtorftigt andrum för det här lagets tröstlösa halvmesyr till satsning mot topplatserna.

Foto: Bildbyrån.

Men för att rädda den här föreningen så krävs, enligt mig och många andra, större förändringar. Det blev bevisligen inte så att 1–1-resultatet och den helt uteblivna slutforceringen mot jumbon Falkenberg senast gav förändringar på tränarsidan och kanske blir det aldrig så i denna förening vars beslutsfattande verkar baseras så mycket på vänskapsband – men inför mötet med topplaget Värnamo på hemmaplan så måste det hänga ett Vi eller aldrig-beslut i luften.

Och det som måste till är inte att det ska studsa in en boll via någon Värnamo-fot till en uddamålsseger – utan att det ser bättre ut. Att Giffarna Sundsvall, den här seriens givna storklubb som med rätta bröstat upp sig inför säsongen, spelmässigt börjar föra sig som ett topplag.

Man kan absolut ha marginaler emot sig i fotbollssporten, men man kan inte – som Henrik Åhnstrand gör efter vareviga match – skylla på att det skulle vara främst marginaler som gör att GIF Sundsvall inte lyckas vinna matcher nog för att hänga med i toppstriden i årets superetta.

Det är det inte. Det är uppenbart för alla som följer GIF Sundsvall nu. Och för väldigt många av dem som fortfarande följer GIF Sundvall börjar det breda ut sig en apati just nu, och jag tror att den är väldigt tätt sammankopplad med just känslan som Urban Hagblom spred ut i en intervju nyligen: att resultaten inte längre spelar roll för tränarstabens förtroende. Då kan vi lika gärna ge upp. Om känslan är att resultaten inte längre är centrala för fotbollsklubben blir det helt omöjligt att bry sig.

Fotboll brukar inte och ska inte vara på liv och död, men det brukar åtminstone kunna vara skillnaden mellan jobb och arbetslöshet för en huvudansvarig fotbollstränare. Och inför matchen mot Värnamo måste känslan vara att tränarens förtroende hänger på en sista skör tråd, för allt annat vore ett hån mot exempelvis den skara av GIF-supportrar som ägnar hela lördagen åt att skråla, bränna och ladda tillsammans inför matchen.

Det måste vara en väldigt skör tråd som vår huvudtränare hänger kvar i.

Inte sedan David Wilsons simmande och sidlinje-omritande dagar har jag upplevt något så lika frustrerande som märkligt som ett GIF-lag som på ett ytterst forcerat sätt fortsätter att spela med en fembackslinje vid likaläge mot en menlös jumbo i superettan. Aldrig tidigare har jag sett en GIF-tränare gå från att säga att fembackslinjen bara är ett tillfälligt sätt att resultatmässigt maximera potentialen i spelatruppen till att – i ett läge där resultaten uteblivit och spelartruppen decimerats – hålla fast vid samma formation på det krampaktiga sätt ett barn räddhågset håller i en älskad men skamfilad snuttefilt.

Att fortsätta spela med fembackslinje i det 1–1-läget mot en superettanjumbo i matchminut 75, när Ekström linkar av skadad och Albin Palmlöv hoppar in, är inget annat än fembackslinjefundamentalism. Det är total galenskap. Det är fullkomligt oförklarligt.

Det är inte otur eller små marginaler som gjort att Giffarna kammat noll mot AFC Eskilstuna och Landskrona och att de plockat enpoängare mot nedflyttningshotade bottengängen Brage och Falkenberg – det är sättet GIF Sundsvall spelar fotboll på som inte är värt fler poäng. Försvarsspelets fortsatta läckage är – sett över säsongen – inte primärt »individuella misstag«, som det ideligen tjatas om, utan en stundtals frapperande passivitet i det övergripande försvarsspelet som tillåter motståndare att (även om de tillhör bottenklubbar som Brage och Falkenberg) att vandra rakt igenom.

Anfallsspelet är inte framför allt lidande av en ineffektivitet och otur (vilket det verkar skyllas på efter var och varannan match, där det ofta låter som att Giffarna radade upp jättelägen mot en underlägsen motståndare), utan av en baktung formation med uselt understöd, för lite rörelse och ett anfallsideologiskt virrvarr av uddlöst kortpassningsspel som varvas upp med termen »längre bollar« som i många fall skulle kunna bytas ut mot »planlöst tjongande i brist på annat«. Linus Hallenius och Pontus Engblom borde kunna springa denna serie sönder och samman (många motståndarförsvar är Ernst Kirschsteiger-rangliga åbäken där gammal mittbacksbråte limmats ihop till en backlinje med hjälp av någon strävsam ytterbacksfigur och ett par rundstavar), men de två isolerade anfallarna har knappt setts samarbeta i ett anfall sedan Vasalund hemma i våras.

Ingen borde kunna säga något annat än att ingenting i detta allsvenskt satsande projekt fungerar så bra som det borde göra, sett till kvaliteten på spelarmaterialet. Detta samtidigt som talangerna petas, även i de fall då de presterar på superettanplanen (Ludvig Nåvik var bäste mittfältare senast men petades nu, medan Johan Bengtsson har placerats i en av Vasa Bryggeris läskkylar sedan han sprang till sig internationellt intresse i säsongsinledningen).

Jag tycker Henrik Åhnstrand verkar vara en jättetrevlig och genomsnäll figur och jag är helt övertygad om att han vill det bästa för GIF Sundsvall och att han jobbar så hårt han bara kan för att försöka göra laget så konkurrenskraftigt som det bara är möjligt.

Men i ett lag som GIF Sundsvall måste hans jobb vara i akut fara om hans lag fortsätter prestera på den nivå de presterat hittills.

Värnamo hemma borde vara ett nervdallrande Vi eller aldrig-avsnitt, om GIF Sundsvall fortfarande vill vara något som folk ska bry sig om.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att Giffarna slår tillbaka nykomlingen Värnamo i eftermiddag, men jag hoppas nästan lika mycket på att det får konsekvenser ifall det här laget inte kan göra det.

Fredagsveven: Vikten av att fortsätta bedriva projekt

Som kreatör bakom ett av cyberhistoriens minst lyckade långsiktiga satsningar, den semiveckovisa Fredagsveven hos Pirkt.se, så har jag känt mycket för några kommunalt ansvariga projektledare i Borås i veckan:

De skulle nämligen, för några år sedan, försöka ta död på rekryteringen till de kriminella nätverken i närområdet – men råkade istället starta en synnerligen effektiv rekryteringspool för samma gäng, där gängen under kommunal flagg kunde valla ynglingar rakt in under det organiserade kriminella paraflaxet. Ibland blir det inte som man tänkt sig, med stora satsningar på ett visst koncept, men som upphovsman till den kommersiellt icke-gångbara satsningen på Fredagsveven så ömmade jag väldigt mycket från den här förklaringen, som en av de ansvariga kläckte ur sig:

Visst, vi råkade skapa en veritabel sluss in i kriminell verksamhet, men det är viktigt att driva projekt för projekterandets skull. På samma sätt är det med denna portals envetna tragglande med denna gråtskrattsgubbsdrivna samling skärmdumpar från veckan eller veckorna som gått; den lever vidare eftersom den skänker verksamheten en känsla av att vara igång med ett projekt. Och den har, mig veterligen, aldrig aktivt fått någon läsare att välja att gå med i ett kriminellt nätverk, vilket är mer än vad som kan sägas om andra projekt.

Jag har just genomgått en flytt och därför har jag under de senaste veckorna sig i det Mulle Meck-limbo som uppstår när alla saker är inpulade i den nya lägenheten och mest bara ligger där, till synes redo att röjas undan och stuvas in i rät utrymme – men utan att man ännu har givit sig själv möjligheten att lägga saken på rätt plats. Fram till dess att jag fick upp mitt hyllsystem var det fullkomligt lönlöst att ens sträcka sig efter någon flyttkartong eller lösdrivande pryl eftersom det aldrig fanns en enda långsiktigt vettig yta att placera det nedpackade föremålet på. Man står där en tisdagsmorgon, kaffedarrande redo att lägga allting till rätta och slutligen få ordning i det nya hemmet, men så tar man och plockar upp någon måfålagd pinal från golvet och så – genast, som via algoritmisk skriven spelsignal – så hör man inom sig hur Mulle Mecks trötta Lennart Jähkel-stämma yppar näääää, den där kan du inte göra nånting med just nu.

(Härom månaden blev jag uppmärksammad om att man nu kan spela en – bara något defekt – variant av Mulle Meck bygger bilar på nätet, vilket gjorde mig bittert påmind om den indolenta Jähkel-stämman vid vartenda lyft av någon gammal taxihuv.)

Dessa veckor av fullskalig flyttfrustration har gjort att den inre kompass som varje portalägare bör sitta på har börjat snurra utan grepp om de innehållsmässiga väderstrecken. Jag talar förstås om den radar som omskrevs i en intervju i Aftonbladet Kultur härom året:

Trots att contentradarn inte ger lika pålitliga utslag då min semesterfirande dåsighet gjort gemensam sak med en dånande Mulle Meck-kommentarslinga som dunkar i skallbasen så ska jag min vana trogen försöka tvinga igenom denna projekt även denna vecka.

Vi måste börja med att återkoppla till ett tidigare Pirkt.se-omskrivet ämne, nämligen McDonalds etablissemang vid järnvägsstationen i Sundsvall. I våras intervjuade portalen Johan Martinsson, Medelpads ansikte utåt vad gäller GIF-supporterskap men också en lokal drive-in-konnässör av stora mått, apropå nysatsningen på McDonalds vid tågstationen.

I intervjun – som går att läsa i sin helhet här – lade Martinsson inga fingrar emellan då han ägnade en tio minuter lång och eldfängd svada åt att ta heder och ära av franchise-tagarens verksamhet och konstaterade att man, vid en så enkel beställning som en Big Mac, kunde få precis vad som helst i sin förslutna påse. Det var bevisligen en korrekt analys, efter att denna nyhet briserade i Sundvalls Tidning härom veckan:

Martinsson ondgjorde sig fradgande över att man kunde råka åka på en supercheese eller annat elände i sin påse, men han underdrev bevisligen hur illa det kan gå vid en beställning, då det bland pommesen dessutom kan gömma sig ett friterat plåster.

Pirkt.se kan bara beklaga att Sundsvalls Tidning inte tar upp att restaurangen varit i medialt blåsväder tidigare. Och om Fredrik Engströms beställning i övrigt var korrekt orkestrerad, eller om supercheesen gjort sitt antågande på den beställda Big Macens bekostnad, framgår heller inte av artikeln, vilket borde vara kutym sett till den tidigare kritik som framkommit mot etablissemanget vid järnvägsstationen.

Om jag tolkade sanningsvittnet Johan Martinsson korrekt i sin eldfängda svada så kan det friterade plåstret bara varit lök på den beställningshaveristiska laxen för Fredrik Engström.

Min gode vän Per Bohman har blivit olympisk skjutjärnsjournalist och med sin eminenta nyhetssnok så sniffade han sig omgående fram till ett stort klädbråk som skakade det svenska landslaget:

Perseus Karlströms linne från Puma – dessa gånghatare till sportklädestillverkare – var inte av önskad kvalitet:

Och för den som kan sina Seinfeld-referenser i den utsträckning som min vän Sinan Akdag kan så var det bevisligen omöjligen att inte tänka på den kritiske gångaren Karlström som en man som inspirerats av tygkännaren George Costanza och (närmast bokstavligen) iklätt sig rollen som de långa distansernas expert på stuvar och tyger och luftgenomströmning:

Det gamla socialdemokratiskt framskissade Sverige – i all sin kollektivistiska grånad – är nu en gång för alla dött och begravet under flera lager av nyliberalt gödslad mull som sedermera färgats av individualistisk blomsterprakt. Inom inget annat område har utvecklingen från DDR-artad likriktighet till entreprenöriell färgglad flora gått snabbare än inom det svenska skolväsendet. Aldrig mer ska en enda elev tvingas gå bland de givna toalettdopparkillarna på det likformade tegelkomplex som ligger närmast hemmet, utan alla ska kunna handplocka roliga och stimulerande hållplatser under varje steg av sin skolresa.

Kort sagt: vi har valt att bryta med det förvisso jämlika och internationellt hyllade, men det samtidigt förtvivlat gamla, likformade och gråbleka – och istället har vi sagt åt marknaden att låta tusen färgglada skolblommor blomma!!!

Sedan dess har jag vant mig vid att se skolor av olika former försöka trumfa varandra vad gäller att prångla ut sin framtidsosande verksamhet via färggranna reklamaffischer. Det finns framför allt ett hörn, i korsningen Roslagsgatan-Ingemarsgatan, som skulle kunna K-märkas som samtidsmarkör, då detta hörn under de senaste åren varit belamrad med färgsprakande reklamaffischer för de allra luddigaste gymnasieprogram:

Det är sådana färgexplosioner jag förväntar mig när jag cyklar runt i mitt relativa närområde. Jag förväntar mig padelgymnasium i specialbyggda byggnader formade som padelrack eller fastighetsmagnatslinjer i skyhögt maffiga Dubai-inspirerade skrapor. Jag förväntar mig individualism och kundanpassning: att skolor ska vara måttanpassade efter varje nyck som kan figurera ute på marknaden.

Och vad gäller privat drivna förskolor hade jag förväntat mig lekfulla färger, maxade sinnesintryck och lockande rutschkanor som snurrar ut och in genom väggarna – som på ett äventyrsbad – för att få förbipasserande barn att skrika högt till sina föräldrar om att få bli förflyttade just dit.

Döm då av min förvåning när jag på Frejgatan plötsligt passerar denna skylt som basunerar ut JENSENS förskola på blå skylt mot jämngrå bakgrund:

Har någonting sett mer ut som nidbilden av ett sovjetiskt förskolebygge än denna mörkblå skylt placerad på en industriellt grå vägg med den typ av dörr som ser ut att bara kunna forceras av en man med en höftledsoperationsframkallande stor nyckelknippa? Jag antar att det bara måste finnas en annan ingång någonstans, kanske en färgsprakande entré fylld av ballonger och serpentiner runt hörnet, för om det där är vad trettio år av avreglering och marknadisering har gett oss så är det dags att tänka om.

Amazonifieringen vad gäller att digitalt kunna hålla koll på vad arbetskraften håller på med under varenda sekund av arbetspasset har nu officiellt tagit det naturliga steget från mänsklig arbetskraft till att även innefatta de stackars arter som vi människor har lagt äganderättslig rabarber på. Jag vet inte vad min gode vän Sinan Akdag, tv-känd som digital expert på Sveriges Konsumenter och även pass känd som en av ytterst få idag verksamma Fredagsveven-sympatisörer att han får material specialskrivet för sig, är tänkt att göra efter semestern – men den här typen av övervakningskapitalism i bikupor torde stå högt upp på listan:

Trogna läsare av Fredagsveven vet sedan tidigare att just bina är särskilt utsatta för denna hårdföra effektiviseringsiver, vilket illustrerades av den här skärmdumpen från några månader sedan:

Det pratas mycket om dessa elsparkcyklar som förfular gator och torg i Stockholm och på vilka ett koppel trettonåringar, taffligt balanserandes på en och samma föräldrabetalda åkdon, utan så mycket som ett uns trafikvett i skallen kan susa rakt ut i mötande trafik.

I torsdags publicerade TV4 en film från när någon åkt genom Götgatan efter vad som måste ha varit en helgnatt, där en av Europas vackraste städer låtit sig förvandlas till ett inte ens särskilt futuristiskt Black Mirror-avsnitt.

(Tänk om någon från det sena 1960-talet, där kollektivt finansierade storsatsningar just placerat en man på månen med hjälp av liggande stolen och kosinus, skulle höra att vi på 2020-talet inte var i närheten av några flygande bilar utan att vi låtit den fria företagsamheten leda oss in i saktfärdigt puttrande elsparkcyklar för massorna och ett par vändor till gravitationslösheten för planetens allra rikaste män.)

Men mitt i all bedrövelse över hur det kan tillåtas se ut i Stockholms innerstad så får vi – vi som är fast i denna laisses faire-liberala sanndröm – inte glömma bort att vara lite tacksamma över den här bilden:

Det här är alltså kartan över hur många Blinkee.city-mopeder som finns tillgängliga i Stockholms stad just nu. Det är som tur var noll, för vilket vi ska vara väldigt tacksamma, för om marknaden bara varit lite mer positiv till utplacerandet av dessa Per Schlingman-sponsrade polska EU-moppar på Stockholms trottoarer så hade vi kunnat ha det ännu värre. Om jag tolkat de stockholmska lokalpolitikernas handlingsutrymme på rätt sätt i elsparkcykelfrågan (det verkar vara så nära noll man kommer inom ramarna för ett demokratiskt styrelseskick) så hade vi för varje slängd liten elsparkcykel på Götgatan hade vi kunnat haft en stor elmoped som legat och väntat på att någon skulle plockat upp den med Blinkee.city-appen.

Jag antar att det även i ett scenario där Blinkee.city-mopederna gjort succé hade haft några typer av rekommendationer om var man skulle ha parkerat sin moped, men bara under den korta tid som de polska mopparna syntes till i Stockholm så såg jag flertalet stå och gona sig i sin storväxta och grönsvartvita prakt på trottoarerna i innerstaden.

Vi får helt enkelt tacka marknaden, detta lynnigt mänskliga fenomen, över att den åtminstone var mer sugen på de mindre eldrivna mojängerna.

Det måste fortfarande finnas vissa krav på det sportsliga

Det var inte här jag blev besviken. FOTO: Bildbyrån.

Plastkortsskrivaren havererade, kommunikationen kring pappbiljetterna var nära nog obefintlig och leveransen av öl uteblev helt.

GIF Sundsvall som fotbollsförening verkar må rätt kymigt just nu, men sämst av allt tror jag klubben mår av att dess a-lag fortsätter tränas av en tränare som verkar nöjd med att vara en underpresterande mittenklubb i superettan.

Det hade varit jätteroligt om Pontus Engbloms andra straff gick i nät och jag och alla andra fått lämna IP ännu hesare av ett slutgiltigt segervrål – men det hade inte förändrat analysen. Det var inte vid den svaga bollträffen som det stod klart att någonting är alldeles galet i sättet den här stjärnspäckade och favorittippade superettantruppen spelar sin fotboll.

För till skillnad från Urban Hagblom, som sagt sig varken ta hänsyn till det spelmässiga eller resultatmässiga vad gäller Henrik Åhnstrands framtid, så tycker jag att man åtminstone måste se till hur laget spelar sin fotboll när man bedömer huruvida ens representationslag är på väg åt rätt håll.

För jag har bestämt för mig att det här laget själva var ganska klara i att målet borde vara att gå upp ur den här serien – och efter en poäng av nio möjliga efter uppehållet är det alldeles otroligt lite som tyder på det.

Efter 14 omgångar har Giffarna sex poäng upp till en kvalplats, man har vunnit en match mer (6) än man förlorat (5!!!) och man tar ett halvt poäng mindre i snitt än vad som brukar krävas för att gå upp ur en serie – och det värsta är att man från ledningshåll verkar ganska nöjda.

Jag ville skriva någonting argt igår kväll, men lade band på mig till dess att Sundsvalls Tidning gjort sitt jobb och låtit tränare Henrik Åhnstrand ge sin syn på saken. Det blev till slut (de har av någon anledning låtit bli att intervjua honom direkt efter de senaste förlusterna) ett enda citat:

I paus borta mot Landskrona senast, när det serieledande hemmalaget ledde välförtjänt med 1-0 mot ett Giffarna som såg ut att vara numret för litet, stod Henrik Åhnstrand och var väldigt nöjd med sakernas ordning. Det enda han väntade på, enligt egen utsago, var att Landskronas spelare skulle krokna i den andra halvleken, eftersom han – enligt vad som måste vara en unik synvinkel på matchen – tyckte att deras spelare fick jaga bollen hela tiden.

News flash, Henrik: ingen jagar den boll som exempelvis Pontus Silfver rullar snett bakåt till Nicklas Dahlström omkring femtiofem gånger per halvlek. Ingen blir trött av att försvara sig mot ert sätt att spela fotboll.

Istället gick den pigga nykomlingen Landskrona förra helgen enkelt iväg till en stabil och trygg 2-0-seger efter ytterligare ett av många försvarshaverier som tillkommit mycket på grund av det envisa spelandet med en ovan trebackslinje.

Och nu, efter tappad 2-0-ledning hemma mot bottenlaget Brage, så känner Henrik Åhnstrand att det han vill förmedla utåt till de fotbollsintresserade i Sundsvall är att hans lag varit sällsynt dominant.

Brage vann bollinnehavet, trots att Giffarna envetet rullade runt bollen mellan sina tre mittbackar och sina lågt hängande wingbacks medan Brage väldigt mer frekvent bröt sig igenom lagdelar. Hur är det ens geometriskt möjligt att tre GIF-innermittfältare tillsammans kan skära av så få passningsvägar? Brage hittade hela tiden upp på Leonard Pllana- eller Noa Williams-fötter som lurpassade bakom de tre innermittfältarna och som fick sätta full fart mot de tre mittbackarna. Där hade vi gång på gång exempel på hur sex försvarsspelare kan göra ett mindre effektivt jobb än vad jag tror fyra hade gjort i ett system med fyrbackslinje.

Det går säker att WyScout-statistikdribbla bort, men för alla oss på läktaren tror jag det stod helt klart: Brage skapade klart flest hetast chanser i båda halvlekarna.

Giffarna hade fått sig en 2-0-ledning på en snabb tidig omställning och ett rätt tydligt offsidemål på en inläggsfrispark och visst, i just det läget efter en timmes spel ska jag medge att det såg ut att vara närmre 3-0 än 2-1.

Mycket på grund av matchens stora medelpadska ljusglimt:

17-årige Ludvig Nåvik hade kunnat få fira karriärens första startplats med ett hattrick vid maximal utdelning vid sina tre blytunga skott (två som pressade målvakten till yvigt flaxande, ett som rammade den bortre stolpen) och låg även bakom Giffarnas två bästa omställningar med ett par pigga andraassister. Även om det fanns vissa ungdomliga skönhetsfläckar i den första halvleken så visade han tydligt varför bland annat Napoli-scouter uppges tassa omkring hans ytterst pojklandslagsmeriterade gröttallrik som katter runt het talanggröt.

Den 2003-födde innermittfältaren var den av de tre Sundsvallsfödda innermittfältarna som tog för sig, smällde på och som under en tiominutersperiod nästan ensam hotade Brage-backlinjen med sin högerfot och det var väldigt svårt att inte tänka denna enkla tanke:

Varför i allsin dar har ni gömt undan den här jättetalangen?

Han som hållits nere på tre ynka inhopp på som mest 13 minuter i år, när det funnits tre platser och ingen GIF-innermittfältare (nej, inte ens Daniel Stensson) har tagit serien med någon särskild storm.

Men så, när IP:s matchklocka stod på 27 (eftersom den gick upp till 45 i båda halvlekarna, som vore det basketquarters som spelades) och således på 72 i den parallella fotbollsvärlden, så plockade Henrik Åhnstrand av kvällens två klart bästa GIF-spelare. Ut med 1-0-skytten Hallenius, som såg ut att närma sig formen i alla andra lägen än när han sökte sig ut i den gamla släpande vänsterbacksroll som Stefan Silva skapade åt sig själv 2016. Och ut med den potentielle 3-0-skytten Nåvik, som varit den enda som varit hotfull genom att ta sig igenom Brage-linjer centralt på mittfältet.

Entré: kaos och fullskalig hopklappning.

Giffarna sjönk hastigt men mindre lustigt ihop som en sufflé som blivit slappt ihopvispad av ett gäng högstadiegrabbar under en hemkunskapslektion. 3-5-2-formationen är gravt bristfällig i sin ursprungsform, men kan bevisligen rasa ihop helt ifall man kastar in ynglingar för att luftas under stoj och 2-0-gamman.

Ettan kom, tvåan kom och medan alla såg att även trean och kanske fyran skulle kunna komma så stod Henrik Åhnstrand med händerna i kors på sidlinjen. Det är en sak man ser bättre på läktaren än framför teven: hur tränarna uppträder. Och Henrik Åhnstrand gjorde ingenting medan allt föll samman. Inte en formationsändring, inte en justering, knappt ett utrop under tiden då Brage gick från tvåmålsunderläge till ledning på sju minuter.

Och ingen kan påstå att målen kom som en blixt från klar himmel. De kom förvisso sällsynt snabbt, men som helt naturliga följder av att GIF:s försvarsspel organiseras av någon typ av 3-5-2-fetischerande presspacifist. Redan minuterna innan inhopparen Douglas Karlberg satt dit sitt första mål hade Brage haft en boll på mållinjen som bara räddades från att gå i mål av en stor portion tur och faktumet att Brage-spelaren som skulle fösa in den i öppen kasse hade slarvat med sin höftstretchning.

När Joakim Persson sedan saktfärdigt tilläts vandra in med bollen i ett tempo lånat från 1958 års Kurre Hamrin mot Västtyskland så fanns inte mindre än åtta GIF-spelare nedanför egen straffområdeshalvmåne, men ändå såg reduceringen given ut från det att Albin Ekström vek ner sig i duellen på kanten.

Och sedan kom raset som en liten ersättningspappbiljett på posten.

Titta gärna på alla de tre Brage-målen och återkom till mig med en förklaring om hur tre osäkra och trebackslinjeovana mittbackar någonsin skulle kunna vara bättre än två trygga. 2-3-målet skulle kunna fungera som ett skolboksexempel på hur pass virrigt det kan bli när tre mittbackar (i ett lag som nätt och jämnt har mittbackskapacitet för två) ska samarbeta om att få bort en boll vid lyftning in i straffområdet.

Giffarna reste sig på nio, undslapp med blotta förskräckelsen ännu en förlust och det hade till och med kunnat sluta med ett crescendo som säkert fått mig att jubla lungorna ur mig av match-på-plats-ovana. Ett 4-3-mål på straff var förvisso aldrig särskilt nära (Pontus Engbloms depåer av självförtroende verkar just nu vara ungefär lika välfyllda som arenarestaurangens ölkranar), men även om bollen letat sig in i nät så hade det kanske lurat någon av de fåtaliga marginalåskådare som slantat upp 280 kronor för en vettig sittplats hemma mot Brage att allt var som det ska för fotbollsföreningen GIF Sundsvall och dess representationslag.

Men för varje tränat fotbollsöga har det stått klart länge (jag har tjatat om det om och om igen, såväl efter segrar som efter förluster) att det här spelet inte kommer att leda upp till allsvenskan. Det finns inte på kartan.

Inget lag som uttalat säger sig aspirera på en allsvensk direktplats kan tillåta ett lag på negativ kvalplats att komma upp och skapa chanser så enkelt och i sådana mängder. Inget lag som sagt sig vara fullt fokuserat på att få ut maximalt av befintlig spelartrupp kan klamra sig fast vid ett svajigt 3-5-2-bygge även när den centrala Duplo-klossen Robert Lundström saknas i match efter match, samtidigt som tvåmannaanfallet med seriens mest meriterade duo helt verkar ha gett upp tanken på ett fungerande samarbete för att istället isolera sig som ensamma anfallare på varsin kant. Inget lag av GIF Sundsvalls kaliber kan vara så… nöjda över att det ser ut så här i en upplaga av superettan som toppas av lag som Värnamo och Landskrona.

Ifjol gick det alldeles för bra resultatmässigt under första halvan, sett till spelet som laget presterade – och då satt Henrik Åhnstrand i serieledning och undrade ifall det inte skulle gå sämre snart eftersom laget egentligen inte var sådär bra (Degerfors alla division 1-fynd verkade aldrig ha stannat upp och undrat samma sak). I år har vi om något fått något bättre utdelning än vi förtjänat (vi har vunnit fler matcher när vi varit dåliga än vi har förlorat matcher när vi varit bra) och ändå ligger vi bara sjua – och då verkar allt ganska mycket frid och fröjd från ledningens sida. Det är bara att jobba vidare på samma sätt. Förlusten borta mot AFC Eskilstuna i omstarten var enligt Urban Hagblom så dålig insats att den inte gick att räkna med i bedömningen av hur det går för laget (den »skiter vi i«, sa Hagblom till Sundsvalls Tidning), men i omgången därpå skickade man ut exakt samma elva (förutom comebackande Daniel Stensson) i exakt samma formation – och inkasserade en ny 0-2-förlust.

Jag har inte sett laget träna sex dagar i veckan (vilket blir svårt, rent matematiskt, då laget hade tre lediga dagar mellan förlusten mot Landskrona och matchen mot Brage), så jag ska förstås vara försiktig med åsikter – men för min del kan det inte få fortsätta så här.

Giffarna har alltid haft problem med ekonomin och med kommunikationen och att plastkortsskrivare havererar och ölleveranser försvinner »på vägen« är nästan att vänta. Med den administrativa ickeprofessionaliteten följer någon typ av närhet till klubben som gör att jag kan stå ut med en hel del (och i den trettiofjärde minuten, »alldeles strax innan paus«, basunerade ju speakern faktiskt ut i högtalarsystemet att det fanns såväl korv som Center-rullader i kiosken, för att lugna de ölsugna massorna). Att klubben sitter och skickar ut fladdriga pappbiljetter för att lamineringsmaskinen till de nya årskorten gått sönder är förstås taffligt och dåligt, men det har alltid varit taffligt och dåligt. Folk har blivit nedskvätta av IP:s bevattningsanläggning i alla tider, Facebook-sidan och Twitter-kontot har länge manövrerats som en seniorförenings medlemssida. Man har vant sig.

Att Giffarna gör otroligt svaga resultat i superettan och knappt lyckas dominera matchbilden mot ett enda motståndarlag är dock någonting annat. Det vägrar jag vänja mig vid. Det vägrar jag sitta nöjd och bara acceptera. Där har jag fortfarande rätt rejäla krav på den här anrika och stolta fotbollsföreningen, som sedan jag fick ett fotbollsmedvetande i slutet på 1990-talet alltid har sett sig som en självklar storklubb i superettansammanhang och som nog sällan haft en mer stjärnspäckad och meriterad trupp under en sejour i andradivisionen.

Alla som har ansvar för föreningens sportsliga ve och väl borde också ha samma krav.

Det är så uppenbart att det här inte duger. Det här laget är inte på väg åt rätt håll. Och det är – vilket konstateras för femtioelfte gången i ordningen – så alldeles oförsvarligt långt från maximal potential.

Fredagsveven: I framtiden måste vi kunna hämta Jeff Bezos hund i en separat raket

Det är fredag eftermiddag igen och min vana trogen har jag tagit mig in från solgasset för att slå mig ner och skicka ut den senaste tidens överblivna och hittills malpåseplacerade spaningar till mina vänner, och att det görs via denna portal och inte någon intern chattgrupp beror väl primärt på att jag trots allt betalar dyra webbhotellspengar för Pirkt.se-domänen årligen.

Känslan när man sätter de första fingertopparna mot tangentbordet för att snabbt låta dem valsa över plasten är faktiskt lite olympiskt ceremoniell, så till vida att det hela väldigt mycket liknar hur 2021 års olympier just i detta nu – under den pågående OS-invigningen – använder sina egna nävar:

Vad har hänt sedan senast? Jag tog en liten kik bland mina skärmdumpar och fann att jag ännu inte lyft detta lilla faktum: att de allra rikaste fick sig ordentliga bonuslyft under fjolårets pandemiska år.

En liten dubblering av bonusen för de som redan tjänar allra mest (600 000 kronor i månaden räcker till bra med tillbehör på frukostmackan) kan sticka i ögonen på många, under ett år då många blivit av med jobbet eller fått se sina småföretag duka under, men då måste man ha i beaktande att vi har genomlevt just ett år av pandemi.

Och är det någonting som vi under det senaste decenniet fått lära oss om hur Sveriges allra rikaste företagsledare lever så är det att det antagligen är allt annat än billigt att tvingas upprätthålla detta leverne under pandemiska smittoförhållanden. Vi vet att näringslivstoppen Sverker Martin-Löfs var tvungen att använda SCA:s privatjet för att flyga sina jakthundar till sin stuga redan under 2014, vilket var en icke-pandemisk period i svensk företagshistoria. Tänk efter lite själva: tror ni att det blir billigare eller dyrare att behöva anpassa dessa privatjets-vanor till att kunna säkerställa ett pandemiskt smittsäkert avstånd mellan alla resenärer? Om företagsledarna tidigare kunde åka tillsammans med sin fru eller en hund i samma privatjet så kanske de nu har tvingats ta två separata privatjetar. Då sticker priset iväg direkt.

Då kan man behöva en dubblerad bonus.

Speciellt om man vill lyfta högre än stratosfären tillåter ett privatjet att göra, vilket verkar vara vad världens allra rikaste företagsägare har som barndomsdröm. Härom veckan var det Richard Branson, mannen med det inte så rymdingenjör-osande utseendet, som var uppe och leviterade lite och i veckan var det dags för världens allra rikaste man att ta med sig sin bror (vars kvalifikation, utöver brödraskapet, måste ha varit hans relativa Buzz Lightyear-likhet), en rekordgammal rymdkvinna och en 18-åring som fick en plats efter att hans pappa köpt honom en plats på raketen, efter att den hemlige auktionsvinnaren som betalat motsvarande 230 miljoner kronor för en biljett tvingats tacka nej på grund av schemakrock.

Jeff Bezos själv var så glad som bara den kan bli som fått uppfylla sin önskedröm på bekostnad av att ens anställda världen över får pissa i medhavda flaskor för att kunna klara av arbetstempot:

Tänk om vi i Sverige också kunde få fram cowboyhattprydda miljardärer av kosmiska Bezos-mått. Jag tror personligen att en dubblering av företagsledarnas bonusar under ett pandemiår skickar rätt signaler om att det är dit vi vill. Inom några decennier hoppas jag att en svensk Klarna-innovatör också ska kunna levitera omkring i en omloppsbana tack vare sitt egna (och kanske ROT-avdragsgilla) rymdprojekt som hen kunnat investera i tack vare ytterligare sänkta svenska bolagsskatter.

Och kanske, om vi drömmer riktigt stort tillsammans, kan vi hoppas på att hen då också har möjlighet att hämta upp sin kvarlämnade mastiff i en egen liten raket, som en intergalaktisk Sverker Martin-Löf.

Det har pratats mycket om strandskyddet på sistone, efter Centerpartiets nya försök att blidka de rikaste procenten av befolkningen genom att föreslå att de ska få köpa sig varsin strandtomt och stängsla in rikets badplatser, men något vi borde tala mer om är förstås padelskyddet:

På samma sätt som storstadens överklass inte ska kunna köpa sig rätten till strandnärhet i glesbygden ska dess medelklass inte ha rätt att ta med sig sitt forcerade dygnet-runt-padelspelande till sina semesterorter. Ingen ska på ålderns höst behöva sitta i sin hammock i trädgården och få sitt samtal överröstat av ljudet av barbröstade mediemellanchefer som stönar fram sina leksakstennisslag.

Slutligen dags för lite opolitiskt material från min hemresa till Sundsvall i början av juli. På vägen stannade jag hastigt till i Gävle och hann kika ut på torget. Döm av min förvåning när Gävle, som väl smugit sig förbi Sundsvall i folkmängdsstatistiken?, tagit till detta fula knep i den alltid lika eldfängda PR-kamp som ständigt pågår mellan de norrländska städerna:

Dessa plottrigt färglagda bockar måste anses vara ett flagrant varumärkesintrång, efter att gästrikländska PR-strateger avundsjukt sett hur medelpadska barn och ungdomar under många år kunnat hoppa upp och under stoj och gammal gränslat en av de många drakar som Sundsvalls kommun placerat ut i stenstaden???

Och vad gäller varumärkesbyggande så har Mittmedia under många år varit väldigt sugna på att lansera sig som inte bara en tidningsägande koncern med fokus på det skrivna – utan en koncern som också bistår sina prenumeranter med digert tv-innehåll. Så när Sundsvalls Tidning basunerade ut att de skulle sända galan Sundsvall Bjuder på webben så unnade jag mig en kik, mest för att få se hur alla dessa år av tv-makande och studiobyggande har gett utslag på produktionen. Jag förväntade mig att den gråbleka dassighet som präglade det tidiga 2010-talets webb-teve från tidningsföretagen skulle vara utbytt mot en hyperprofessionaliserad produkt som kablades ut från en top of the line-studio.

Sonja Alldén sjöng som hon skulle, han som utsågs till årets Köng verkade ha solidariskt fint mjöl i sin kyrkliga påse och jag blev imponerad av den nästan osannolika tv-personlighets-brunheten som den manliga programledaren med den likaledes tv-lämpade lejonmanen utstrålade. Men det här skrynkliga-lakan-bygget till studio fick mig inte riktigt att svepas med av framtidens webb-teve-vindar:

Jag minns att det runt Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 (en politisk period som jag så här i efterhand måste ge mig själv beröm för, då jag gjorde mitt genom att lajka sidan Kan den här kebabpizzan få fler likes än SD?) delades ett klipp från en SD-företrädare i Filipstad som uttryckte att han lagt nazismen på hyllan för att det inte var något man kunde gå fram med – och att han, när han pressades på vad han ville försvara politiskt, bara kunde få fram ett framtvingat »fornminnen«.

Då skrattade man, men nu när var femte svensk valt att rösta på det här gänget – som lagt nazismen på hyllan för att med hjälp av slips och kostym försvara julafton – så är det inte lika roligt när man tänker på att det snart säkert kan komma att vara var tredje…

… om folk fortsätter sätta sig och björna vid just SD-kopplade fornminnen.

Vi avslutar med att påminna om faktumet att det är fredag och att Patrick Mörk, han som en gång startade sin agentkarriär genom att bli kallad »hästhandlare« i pressen (vilket redogjorts för i det här gif-tunga inlägget), just har varit med och sålt den förre Hammarby-backen Odilon Kossounou till tyska Leverkusen för en summa som ska uppgå till 300 miljoner kronor.

Vi går därför helt sonika ut med dessa bilder, av hur det just nu lär se ut när Mörk och hans affärspartner firar att nya mångmiljonbelopp i provision rullar in i den framgångsrika och professionella affärsverksamhet som en gång i tiden dömdes ut som hästhandleri med unga idrottare:

Så långt ifrån maxpotentialen man borde kunna komma

Linus Hallenius åstadkom säkert fler suckar än avslutsförsök mot AFC Eskilstuna.
FOTO: Bildbyrån.

Det var kanske framför allt andras drömmar som besannades när Linus Hallenius och Robert Lundström vände hem till Sundsvall.

Henrik Åhnstrand har försökt göra det bästa han kunnat av situationen och offrat nästan all sin fotbollsfilosofiska övertygelse på utilitarismens favorittipstyngda altare.

Det kan låta hårt (eftersom laget ligger trea), det kan låta tjatigt (eftersom analysen varit densamma efter nära nog varenda match), men det måste konstateras igen: han har misslyckats kapitalt med att få ut max.

Det är – efter en av de svagare GIF-insatser jag kan minnas – onekligen hög tid att prova någonting annat. Och jag vet förstås inte om det som behövs är en fyrbackslinje eller en sexbackslinje (vi släppte in två enkla mål igår och så som jag lärt mig nutida medelpadsk fotbollstaktik så är det viktigt att ha så många spelare som möjligt i backlinjen för att undvika detta) eller om det är dags att spela med en ensam anfallare eller om det snarare finns behov av att skyffla in en tredje gubbe (eller pojke) i kedjan.

Det är Henrik Åhnstrands uppgift att inse vad det är som behövs och det må vara svårt, men det börjar likna tjänstefel ifall han ännu inte insett att det är någonting annat än denna 5-3-2-taktik som behövs för att kånka det här spelmässigt underpresterande laget upp i allsvenskan.

För jag vet inte hur många gånger jag redan återkommit till det under den här säsongen, men det är inte på grund av att håller på med ett långsiktigt och taktiskt revolutionerande vi-ska-ta-allsvenskan-med-storm-när-vi-väl-når-dit-projekt som vi envetet håller fast vid den här taktiken. Den enda anledningen till att den nuvarande taktiken existerar är att vi ska få ut max. Taktiken finns till för att få ut maximalt av spelarmaterialet i matchminut ett (när Andreas Andersson inledde sin återkomst mellan förstamålvaktsstolparna med att komma helt galet ut på ett inlägg), för att få ut max av stjärnglansen i minut tjugo (när ett dominant AFC radat upp halvfarligheter samtidigt som varken Linus Hallenius eller Pontus Engblom knappt rört vid bollen) och inte minst för att utdelning efter att Anton Eriksson och Alexander Blomqvist bjudit AFC på en förvisso synnerligen förtjänt ledningsboll i matchminut sextiotvå.

Men jag vet inte hur ofta jag ska behöva betona det helt uppenbara: att det här är så otroligt långt ifrån det som borde vara max för det här spelarmaterialet.

En skugga av sitt fjolårsjag. FOTO: Bildbyrån.

Igår spelade Linus Hallenius och Pontus Engblom nittio minuter tillsammans i en anfallsduo utan att åstadkomma något som liknade ett gemensamt samarbete. Hela seriens på förhand klart hetaste offensiva duo är nu helt reducerad till att springa runt och på sin höjd kunna få beröm för hur de ligger rätt i det defensiva presspelet mot ett totalt spelförande AFC Eskilstuna. Offensivt såg vi till Pontus Engblom en enda gång, när Erik Andersson för en sekund lät osynlighetsmanteln falla för att lirka fram en djupledslyftning, samtidigt som en fullkomligt tomgångskörd Hallenius fick iväg ett enda alibi-avslut med vänsterfoten.

Sällan har två så uppenbart kvalitativa anfallare sett så fullkomligt isolerade ut i ett tvåmannaanfall.

Igår spelade Robert Lundström från start, efter sin skadedrabbade vår, och han gjorde det i sin specialsydda wingbackkostym – som han snarast bör få ta av sig. Är det någonting – alltså nå-gon-ting – som tyder på att Dennis Olsson och Robert Lundström blir bättre av att få agera helt ensamma längs varsin flank, utan medhjälpande yttrar framför sig? Jag förstår grundtanken, den var man väl inte aktivt emot utan den lät väl potentiellt lite baktung men rimlig – men som utfallet har blivit så måste man tänka om. Om ingen av Robban eller Dennis blir individuellt bättre av att få hela ytteransvaret i sina ytterbacksknän, och om Hallenius och Engblom dessutom ser isolerat ensamma ut uppe på topp, samtidigt som vi har en hord av ynglingar (jag minns något snack om att ge dessa chansen) som skulle kunna spela på just de icke-existerande ytterplatserna: varför i all sin dar fortsätta?

Inte nära att få ut max. FOTO: Bildbyrån.

Och jag vet ju att Henrik Åhnstrand älskar att ha tre mittfältare centralt för att kunna äga bollinnehavet, men Paya Pichkah, Erik Andersson och Pontus Silfver lyckas ju absolut inte styra något bollinnehav mot ett så bottentippat hopkok som AFC Eskilstuna. Silfver höll på att sjabbla bort en boll vid egen målområdeslinje vid en inspark efter sju minuter (han rensade till slut bollen i panik till hörna och undkom med blotta förskräckelsen den förödmjukelse som Anton Eriksson fick utstå mot Gais ifjol) och efter det kändes det som att all lagets rulla-runt-bollen-trygghet försvann för en väldigt lång stund.

Först efter nedkylningspausen, där laget verkade ha tagit sig taktiskt samman, lyckades man återfå något sorts lugn och det ska sägas att Giffarna hade ett riktigt fint tiki-taka-anfall strax innan paus: en enda lång passningssekvens som böljade fram och tillbaka från kortsida till kortsida och höll i sig över säkert femtio-sextio passningar och nära två minuter, där anfallet symptomatiskt avslutades med att varken Engblom eller Hallenius fanns på rätt plats för att stöta in Dennis Olssons hårda inspel. Det var den typ av anfall som jag tror Henrik Åhnstrand egentligen vill stå för: det typ av tålmodiga bollinnehavande som till slut gör motståndarna så desillusionerade och malplacerade att det öppnar upp luckor att sticka in bollar på genombrott. Det är så han vill spela – men han begår våld på sin fotbollsfilosofiska övertygelse för att spela något halvt framtvingat mellanting som ofta leder till… absolut ingenting.

För även om det här ju inte är eller ska vara Joel Cedergrens katalanska rulla-in-en-boll-och-låt-den-rulla-taktik så är det bara det att den… liknar den väldigt mycket, till ganska många av de negativa sätten. Att se Giffarna i nittio minuter igår mot AFC är – och det här låter hårt, jag vet – lite som att se ett lag försöka spela possessionfotboll utan att få låna bollen under väldigt stora delar av matchen.

Och att de då och då skickar iväg en helt planlös färdballad upp mot topparna i ett lag som är utdraget till sjuttio meters längd.

Just det här snacket om att man måste »värdera« när man »ska slå den långa« är något som återkommit i nästan varenda inför-match-intervju; något som lyfts upp som den absoluta nyckeln till att inte låta allting gå i fjolårs-stå med för mycket ineffektivt bollrullande.

Men det här laget är ju… uppställt som ett lag som ska rulla sig från backlinjen (till det kan faktiskt fem backars rena numerär vara till fördel), men som då och då bara tjongar iväg den på ett sätt som liknar det sätt som en vuxen och lårstark fritidsledare kan tjatas till att skyffla iväg en »donare« upp mot stjärnhimlen.

Det finns en enda man som verkar kunna titta på dessa scener och omgående börja salivera av en hungrande längtan att få förlänga spelarens kontrakt och han lystrar till Urban Hagblom.

Det finns nog inte heller många fler än Henrik Åhnstrand som anser att det blir farligare att slänga upp Alexander Blomqvist på topp än att ge seriens fortsatt kanske hetaste anfallstalang några slutminuter.

Men själva faktumet att Johan Bengtsson, 17, inte får några minuter kan man inte klaga på i år – för vi ska ju inte främst tänka på framtiden utan maximera potentialen i det här stjärnspäckade och allsvenskt satsande bygget.

Men samma faktum innebär då samtidigt att vi inte kan fortsätta ställa upp så här felformerat, spela så här tafatt och initiativfattigt offensivt och uppträda så här fullkomligt håglöst och kringlufsande passivt defensivt.

För fem-tre-två-elfte gången: överge den här formationen och det här försöket. Det kan inte få se ut så här en enda gång till.

Fredagsveven: Tänk er något inspirerande i värmen

Jag är just nu mitt uppe i en flytt. Jag har lämnat det lilla grävlingsgryt som min gode vän Sinan Akdag ända in i kaklet envisades med att fortsätta benämna ”separationslägenheten”, även långt efter det att jag först lagt mig till med ett välmående singelliv och därefter ett otroligt fint förhållande – men jag lämnat inte primärt på grund av detta eviga baktalande från mina nära vänner.

Nej. Lägenheten var dels väldigt liten, men den låg också på första våningen mot den ganska solbefriade och därmed baksidan och när jag för en vecka sedan tog en vaccinspruta mot covid-19 så… ja, då blev det för mycket.

För helt plötsligt så stod där nu, med mulen strax ovanför balkongräcket…

… en 5G-krake med imponerande mankhöjd och glåmade in genom fönstret och gnäggade om att matas med data-morötter eller chemtrails-äpplen.

Det blev för mycket.

Flytten är en av de absolut smidigaste i mannaminne, till en större lägenhet en våning upp i samma hus!!!, men har trots allt inneburit ett kånkande och ett fejande och ett donande och ett till synes aldrig sinande mått av rumsterande. Antalet gånger jag gått upp och ner för trapporna med prylar och lådor måste vara ungefär lika många som antalet liter vätska jag tappat i den trettiogradiga värmeböljan.

Men flyttandet och kånkandet har i alla fall givit mig en anledning till att besöka Stockholms just nu klart bästa ställe:

Den otroligt härligt svala återvinningscentralen i bergrummet intill Roslagstull, som inte bara är stadens mest behagligt tempererade plats just nu, utan där man också får låna en eldriven packcykel mot inlämnandet av identitetshandling. I detta iberiska klimat, där inte ens vindarna fläktar utan känns rent västsahariskt värmande!!!, är allt jag vill göra att cykla runt och runt och runt på den roliga cykeln i det svala klimatet i återvinningscentralen i bergrummet. Den här portalen brukar sällan komma med influencer-artade tips, men detta är för bra för att missa: Gå in i bergrummet och göm er för solen, cykla runt på elpackcykeln och hoppas att denna ohemula värmebölja sansar sig snart.

Något man inte vill göra i denna ångestframkallande hetta är att sätta sig och försöka tvinga den varmt mosiga hjärnan att leta fram synapserna som besitter någon form av formuleringsförmåga. När jag skrev föregående mening stavade mina fingrar först hjärnan med gärnan. Det är på den nivån. Det är i dessa stunder man önskar att man var en av världens rikaste män (en grupp som misstänkt mycket börjar intressera sig för att använda sina miljardfyllda bingar med pengar åt att lämna planeten medelst rymdfarkoster), för i veckan nåddes jag av dessa BBC-bilder från när mångmiljardären Sir Richard Branson (som ser otroligt lite ut som en pionjär inom rymdfysiken) genomförde sin första rymdresa:

Uppe i luften…

… fick Bransons rymdraket lite problem med att kommunicera med tittarna hemmavid, till vilka jungfruresan livesändes. Men då klev helt sonika rymdprojektets kommentator på hemmaplan in och förkunnade följande, kring vad som måste ha sagts när ljudet slocknade från rymdfärjan:

Om man ändå kunde ha en sådan anställd på Pirkt.se i dessa tider, när den semester- och flyttmosiga hjärnan inte orkar med. Någon som förkunnar för de som läser att visst, Eriks samling av slappa spaningar syns inte just nu på portalen, men att vi som grupp helt sonika får tänka oss att han skrivit något inspirerande som han alltid gör.