Sluta jaga momentum om det är så här det ser ut

27-årige Douglas Jacobsen har säkert järnkoll på alla senaste taktiktrenderna och han kan säkerligen göra jättehäftiga analyser i sina digitala analysgörare.

Men han verkar ännu inte ha någon aning om hur man skickar ut ett lag till ett derby.

Efter den andra raka segern och andra raka nollan så kliade det i fingrarna och jag var på väg att skicka iväg ett inlägg om att det kan räcka riktigt långt att vara på sin höjd okej i den här usla serien.

För Giffarna hade tagit tre poäng mot Landskrona i hemmapremiären inför de drygt tvåtusen närmast sörjande, den Selångerfostrade mittbackstalangen Teodor Stenshagen hade klivit fram och ordnat matchavgörandet och en knä-återuppstånden Linus Hallenius hade fått hoppa in och bli målskytt – men hade det egentligen sett särskilt bra ut spelmässigt? Fanns alla de där tydliga taktiska linjerna som man sökt efter med ljus och lykta under den miserabla försäsongen plötsligt där i premiären?

Knappast. Men en premiärseger är en premiärseger.

Och visst hade Giffarna bortaslagit AFC Eskilstuna med 1-0 efter ett tidigt mål, men var det inte lite oroande att bortalaget knappt hade ett enda ordnat anfall under hela den andra halvleken, att de nätt och jämnt fick låna bollen och att de så tidigt sjönk ner i ett rekorddjupt försvar med Ludvig Nåvik hängande som försvarande vänsterwingback?

Jo. Men superettan är inte en serie som handlar om att imponera spelmässigt eller ha den tydligaste idén eller den mest sexiga taktiska formationen – den handlar till syvende och sist om att ta poäng.

Så jag tänkte att Douglas Jacobsen, 27, kanske ändå visste vad han höll på med. Jag tänkte att han fått det här laget dit man velat ha det: till att bli ett lag som inte alls charmar med något skönspel (Giffarna hade alltså lägst bollinnehav av samtliga superettanlag efter två omgångar), men som knappt släpper till en chans och gnetar åt sig knappa segrar.

Jag tänkte att han kanske lyckats få till ett konkret icke-imponerande men rätt tätt och solitt lagbygge som stod väl rustat för att ta poäng i denna usla serie – men så kom Norrlandsderbyt mot ÖFK.

Och nu tror jag inte längre så mycket alls att det här kan räcka någonstans.

Strax efter att Patronerna stått för ett tifo av högsta allsvenska klass (för den andra halvtomma hemmamatchen i rad) och förkunnat att storebror Giffarna en gång för alla skulle lämna den egentliga pyttekusinen Östersunds FK bakom sig så fick huvudtränare Douglas Jacobsen frågan om vad som skulle bli viktigt i detta hans första Norrlandsderby. Till Discovery svarade han bokstavligen så här:

– Jag tror att kunna hantera momentum i matchen på olika sätt. Någonstans så kanske det liknar lite slutspelshockey… i ett momentum. Det finns tydliga perioder med momentum för båda lagen.

Så tätt mellan sägningarna av det anglosaxiska lånordet ”momentum” får bara den gamle Sundsvall Dragons-coachen Peter Öqvist ha inom Medelpads socken. Tre momentum-sägningar på tre meningar får bara uttalas om det handlar när det handlar om Jocke Kjellboms returtagning eller om hur man får stopp på Plannjas lurige guard Håkan Larsson.

Visste ens Douglas Jacobsen själv vad han yrade om inför matchstart? Det lät kanske spännande, internationellt och Moneyball-osande – men ingenting i Giffarnas matchplan tydde på att det fanns någon idé om att ta tag i något ”momentum” under matchens första halvtimme.

Giffarna kom ut med en sällsynt passivitet i försvarsspelet, tillät ÖFK enkelt rulla igenom alla lagdelar bäst de ville – samtidigt som de själva verkade fullkomligt överrumplade över att ÖFK arbetade med någonting som på gammaldags och icke-Moneyball-influerad svenska brukar kallas för ”presspel”.

Jag har ingen aning om vilken typ av tränare den gamle GIF-mittbacken Magnus Powell är nu för tiden (jag vet bara att det gamla fysfenomenet ser ut att ha svalt 2008 års GIF-version av sig själv i en sammanhållen tugga), om han är lika hypermodern som vår nya tränare, men han verkar kompetent nog att få sitt lag att sätta synkroniserad press på bollhållaren.

Den kvaliteten besitter tydligen inte det här GIF-laget. ÖFK fick oceaner av tid på sig var de än befann sig på planen och det fanns en eon av yta mellan Linus Hallenius och Pontus Engblom, som båda lufsade omkring i varsitt anti-press-vakuum. Centralt hade Paya Pichkah (som äntligen sett lite rejäl ut under säsongsupptakten) det alldeles befängt tufft med att få ordning på såväl motståndare som boll och Erik Andersson har en fin stöt på bollen (frisparken i krysstolpen hade varit ett av tidernas IP-mål), men i övrigt är det inte jättemycket som gör hans entaktade och relativt duellveka figur till en särskilt lämpad tvåvägsmittfältare i ett tufft derby.

De blev tillsammans både uppätna och förbisprungna av ÖFK:s mycket mer dynamiska mittfält.

Dagens ÖFK är, frånsett trotjänaren Aly Keita i målet, ett luddigt hopplock med överbliven rea-bråte från världens alla hörn (de har till och med varit och hämtat 2-0-nickande bjässen Myroslav Mazur från en krigshärd) – men trots det var det spelare som den 27-årigt menlöse brasilianaren Erick Brendon som såg mycket mer taggade ut för Norrlandsderby än Giffarnas alla lokala förmågor.

När första halvlekens gigant Mansour Sinyan tog ännu ett initiativ och drev upp boll centralt för femtioelfte gången (den enda som ens försökte ta liknande initiativ i Giffarna var Robert Lundström) så svarade Giffarnas raka fyrbackslinje med att både falla och tillåta samtliga spelvägar och adderade dessutom att helt och fullt tappa bort ÖFK:s enda centrala anfallare i en och samma sekvens.

ÖFK:s 1-0-mål kom alldeles otroligt rättvist och fullkomligt logiskt, efter att det gästande hopkoket lyckats med att både äga nästan all boll och vinna nästan alla dueller.

Momentum: förlorat. Med 0-100, eller vilka siffror som nu är aktuella för Peter Öqvist.

Om det här som presenterades under matchens första trettio minuter på något sätt skulle vara framtidens derbyfotboll förklädd i vanlig rak 4-4-2-skrud vill jag genast rulla tillbaka tiden, ge ”Barken” och ”Super-Jon” varsin startplats och dra IP:s gamla gropiga gräsmatta över mig som ett skyddande och värmande täcke. Ge mig en Roar Hansen eller en Conny Karlsson eller valfri gammaldags rundlagd figur med en luggsliten pärm under axeln, om det här är vad vi får av dagens heta och WyScout-pålästa 27-åringar. Ge mig något som liknar press på bollhållaren och ett organiserat försvarsspel.

Så här ska det inte få se ut i ett derby.

Visst höjde sig laget samtidigt som ÖFK föll ner i en post-mål-dipp och visst hade jag förhoppningar om att man skulle komma ut med en helt annan geist i andra halvlek – men det blev ju totalt sett ingenting av någonting.

Visst kan vi sitta och diskutera ifall inte Mansour Sinyan skulle haft sitt andra gula kort redan i första halvlek (det skulle han, men det skulle å andra sidan även Teodor Stenshagen ha haft i början på andra) och visst hade centimetrarna gjort stor skillnad för Erik Anderssons kryssprojektil och Moonga Simbas smekning mot bortre delen av överligganden.

Men mellan ÖFK och GIF Sundsvall var det totalt sett otroligt mycket större marginaler igår. ÖFK var större, starkare, långt mer strukturerade och mycket bättre både på att rulla boll och att organisera ett försvarsspel. Pyttekusinen från fotbolls-landet var solklart numret större på alla plan än det lokalt präglade hemmalag som borde ha haft så mycket mer att spela för än ÖFK:s lakejer.

Patronerna dukade upp ett flerhushögt tifo, de sjöng och höll igång som vore det ett derby år 2016 – och belönades med att få se ÖFK promenera in ett 3-0-mål framför snoken på dem. Det var inte värdigt.

Superettan må vara riktigt, riktigt dålig – men spelar vi så här har vi ingenting alls med dess toppstrid att göra. Spelar vi så här spretigt, idéfattigt och planlöst – som vi sammantaget gjort i de tre första matcherna – ska vi nog vara glada om vi håller oss på betryggande avstånd från de nedre strecken.