En 28-åring med hans ambitioner kommer att landa på fötterna om han får gå.
Låt Douglas Jakobsen slippa köra ner vår anrika förening i division 1-slukhålet – för det verkar oundvikligen vara det han är på väg att göra om han får bli kvar.
Ingen idé, ingen vilja, ingen kämparglöd, inte skuggan av en chans mot Skövde AIK inför 843 betalande. Det måste, måste, måste leda till sparken i det här läget.
Ja, det är väldigt lätt att slå sig ner vid ett tangentbord och rafsa iväg något i affekt.
Men jag har – om jag får försöka räta på min fotbollsanalytiskt krumma rygg – varit kritisk mot vad Douglas Jakobsen presterat sedan den allra första träningsmatchen i vintras. Efter 0-8-debaclet mot Hammarby i Svenska Cupen, när hans nya lag tidigt visade upp att det inte finns någon gräns för hur pinsamt tilltvålade de kan tillåta sig bli, så skrev jag följande i en svada om allt som var fel i det jag kallade för ”den totala bottenlöshetens förening”:
”Vi har en helt oprövad 27-årig a-lagstränare som än så länge misslyckats kapitalt med att försöka förklara eller visa hur vi ens är tänkta att spela.”
Då hade jag bara sett Giffarna misslyckas med att ta det spelmässiga kommandot mot division 1-motstånd och superettankollegor i Nordichallen – men den spaningen gäller fortfarande, 19 omgångar in i superettan. Jag har sett 19 omgångar av superettan och jag kan fortfarande faktiskt inte alls förstå vad som är själva planen, när Giffarna går ut till match och ska spela om tre poäng.
Skövde AIK är väldigt bra på att få matcherna dit de vill, sa Douglas Jakobsen till Discovery inför matchen. De vill, antar jag, få lyfta lite längre, få till en del fasta situationer och kasta långa inkast: det är det sätt tränaren Tobias Linderoth tror att hans billiga och division 1-mässiga trupp kan klara sig kvar.
Men jag tror att inte ens om Douglas Jakobsens GIF-lag hade fått spela en match utan motståndare så hade jag vetat vartåt de hade faktiskt velat fått matchen. Vad vill Giffarna med sin fotboll? Är det någon som förstår? Vad är det för någon framtida succé, bortom de nuvarande svårigheterna, som vi inväntar med det här fullkomliga icke-spelet? Den här anti-idén? När kan spelet tänkas sitta om själva idén bakom spelet inte går att känna igen?
Man får ju inte skärmdumpa från Discovery längre, men när Skövde fått sin 2-0-straff (den kanske var lite tveksam, men hade de inte punkterat matchen där hade de gjort det någon annan gång) så kände jag att jag bara var tvungen att spola tillbaka ett Alexander Blomqvist-orkestrerat anfall och klicka på inspelningsknappen, bara för att det var så talande för den totala idélösheten och håglösheten.
Vi spelar, med dårars envishet, fotboll som om vi hade 2020 års version av skyttekungen Pontus Engblom längst fram, men ett uppenbart faktum för alla med två fotbollsanalytiskt kompatibla ögon är att vi har en av superettans just nu allra svagaste och mest intetsägande startanfallare ensam på topp med kaptensbindeln om armen på sin kringlufsande och formlösa lekamen.
Det går faktiskt inte ens att skönja någon spelidé: bara svaga aktioner, dumma beslut och klent närkampsspel staplade på varandra, som tre små underåriga individer som står och vinglar på varandras axlar i en trenchcoat för att efterlikna en vuxen superettantänkare.
Har man, som GIF-supporter, någonsin upplevt en pinsammare matchstart än denna?
Nej, givetvis inte. Har någon klubb det? Någonsin?
Det är klart att man kan snubbla på bollen som mittback och det är klart att en tuva någon gång kan ställa till det för en GIF-målvakt (till och med Fredrik Sundfors tappade in en tuvstudsare mot Malmö 2008), men att bara tillåta det att se ut så där Benny Hill-musik-aktigt under den första minuten i en måstematch mot jumbon är så otroligt symptomatiskt för var det här laget befinner sig.
Och vad värre är: Skövde AIK var sedan, rakt igenom resterande nittio minuter, numret klart större och bättre på i princip allt. Laget som upplevs så begränsat att de alltid vill få matchen till fasta situationer och långa inkast hade inga problem med att rulla ut Giffarna från start till mål.
Vi hade marginaler med oss i en jämn match mot Landskrona, vi fick in en boll i en ytterst svag tillställning mot AFC, vi hade sinnessjuk tur i 4-3-vändningen mot Trelleborg, vi fick en målvaktsutvisning med oss vid 0-0 mot Skövde och vi gjorde mål på allt i inledningen mot Gefle.
Det är alla segrar vi tagit sedan den ambitiöse Twitter-tränaren Douglas Jakobsen tillträdde.
Det var ett vågat drag. Det kändes rätt just i vintras. Men det blev fel.
Visst kan man hävda att vi kanske haft marginaler emot oss i någon av matcherna som vi inte vunnit, men summa summarum skulle jag bestämt vilja hävda att vi står kvar där vi gjorde i Nordichallen i vintras: i att vi är ett lag helt utan självförtroende och styrsel som inte klarar av att styra spelet eller konkretisera en tydlig spelidé mot ens division 1-motstånd.
Till veckan möter Giffarna faktiskt konkret division 1-motstånd, norrettans jumbo IFK Stocksund, i Svenska Cupen. Jag hoppas faktiskt att Douglas Jakobsen inte leder laget då. Han kan jättemycket om fotboll, han kan säkert allt om hur man periodiserar träningen i teorin och han kan skriva långa rapporter om ”primära assist-placeringar” och ”assist-V:n” som blir jätteuppskattade i coachkretsar.
Men han verkar just nu inte kunna sätta en tydlig spelidé, inte få laget att orka springa i nittio minuter och inte få sitt lag att hitta fram till fler än en enda målchans (assist-V:na verkar svårfunna på en så studsig plan) borta mot superettans nyss avsågade jumbo.
Han kommer landa på fötterna, den ambitiösa 28-åringen, i den stora vida fotbollsvärlden. För det här – det vi just såg mot jumbon Skövde AIK, kan faktiskt inte få fortgå. Han måste få lämna nu.
Och klubben har ju redan indirekt agerat, på det typ av luddiga och märkliga sätt som kännetecknar min kära favoritförening just nu: en klubb i fullskalig kris och med en ekonomi helt i plåt.
För hur många tror att det varit särskilt härligt för en 28-årig tränare, som har det tufft under sitt första elitår någonsin, att plötsligt få se hur klubbens mest framgångsrika tränare på 2010-talet, en 49-åring med egna tränarambitioner som omöjligen har slocknat, plockas in som ”assisterande sportchef” under hösten? I hur många superettanklubbar behöver sportchefen en assistent? Hur många assistenter behövs för att hämta in några av de mest självklara namnen man kunnat peka på (lån från Hammarby, AIK och Norrköping, återvändare från lokala fyran och tränarens gamle kelgris från bottenkonkurrenten)? Hur många tror att det skulle vara jättelätt för en fortsatt ambitiös ex-tränare – som sagt sig veta exakt hur han hade gjort saker annorlunda om han fått göra om åren i Giffarna – att hålla armslängds avstånd till allt som har med tränaruppdraget att göra?
Hur många tror att det är en hållbar situation för en redan pressad 28-åring som inte direkt kan uppleva att han får sitt omklädningsrum att springa genom några betongväggar för honom?
Jag säger verkligen inte att det egentligen är just Joel Cedergrens väna och eftertänksamma stämma är den som är perfekt för att väcka laget i det här läget. Men jag säger att en ny röst behövs, hur nygammal och uttjänt den än må vara. För så här kan det faktiskt inte få fortsätta.
Låt Joel testa. Låt oss ge det här en chans att undvika det division 1-slukhål vi störtar mot med full fart under Douglas Jakobsens ledning.
Bli först att kommentera