Den totala bottenlöshetens förening

Inget annat elitfotbollslag i Sverige, i Norden, kanske inte ens i världen tillåter sitt representationslag att se ut så här.

Har den här 120-åriga fotbollsföreningen någonsin nuddat en så pass pinsam bottennivå som idag mot Hammarby på Tele2 Arena?

Jag lyssnade på halva det senaste (och som alltid evighetslånga) avsnittet av Patronpodden när jag cyklade till Tele2 Arena genom det nätta snömjället på Södermalm. Jag har känt en viss oro över hur pyttelite jag känt inför att Giffarna stortorskat mot den sentida ärkerivalen Östersunds FK, blivit halvt utspelade mot division 1-nedflyttade Norrby och knappt haft skuggan av en chans mot superettankollegan Brage på hemmaplan.

Det har varit i Nordichallen, har jag känt. Det har inte varit riktig fotboll, har jag tänkt (vilket man i sig har kunnat ha åsikter om, eftersom jag bestämt har för mig att superettan i år kommer att avgöras i just riktig fotboll, samtidigt som vi ägnat stora delar av vår försäsong åt någon typ av studsbolls-futsal). Det skulle, kände jag när jag cyklade för att se Giffarna i det riktiga fotbollsköttet för första gången den här vargavintern, bli roligt att stå och se sitt favoritlag på en riktig fotbollsarena igen. När jag hörde min goda vän Johan Martinsson orera om de på sin höjd habila och monumentalt osexiga nyförvärven inför denna nådens säsong så blev jag påmind om hur många engagerade själar som bryr sig om den här gamla fotbollsföreningen i vått och i torrt och också i den speciella typ av tjocka grånad som nästan bara uppstår över stjärnhimlen när ens favoritklubb säger sig ska ta ett ordentligt omtag, satsa nytt och spännande – och hämtar in en 29-årig mittback vid namn Fredrik Lundgren från nynedflyttade Norrby.

Jag är en av många som bryr mig, kände jag. Om det går riktigt illa, mot Hammarby idag eller över den kommande säsongen i stort, så är jag inte ensam om att bära på sorgen eller ilskan.

Det finns galghumor att ta till, det finns naiva optimister att försöka lyssna på, det finns kanske till och med någon typ av gemensamt hopp om att Linus Hallenius knä ska hålla och att han på nytt ska plocka upp oss alla på ryggen och bära oss uppåt igen.

För första gången sedan våren 2022, den korta stund då det fortfarande fanns hopp och Forrest Lasso ännu inte hunnit instagramma moralen sönder och samman, kände jag lite pirr och lust kring Giffarna.

Men det är klart att jag också kände en konkret oro. I fredags hade jag med Sportbladets allsvenske expert Per Bohman sammanfattat de överhängande riskerna för att det skulle bli riktigt pinsamt för alla Giffare på Tele2. Inte för att han tyckte att Hammarby redan var jättebra och helt färdiga i tidiga mars – utan just för att de inte var det. Just för att de inte har spelat samman en färdig startelva, ja, just för att så många platser är vidöppna att nypa åt sig för unga och hungriga talanger, så skulle Bajen garanterat slänga ut en massa spelare som aldrig någonsin skulle få för sig att känna sig mätta och belåtna efter en potentiellt målrik start.

»De där unga spelarna kommer aldrig att sluta«, sa han. »Det kan bli tvåsiffrigt.«

Han kan analysera sin allsvenska fotboll, Per Bohman.

Det var märkligt att lyssna på den andra delen av Patronpodden medan man ledde sin cykel hem genom det grönvita folkhavet efter matchen, för när nye klubbchefen Kalle Ståhl intervjuades så blev min vän Johan Martinsson plötsligt lite positiv. Han började, med all rätt, prata om att spelartruppen egentligen kan anses vara rätt bra och inte minst meriterad, med dagens usla superettanmått mätt.

Kalle Ståhl höll med.

»Titta på truppen och titta på hur en startelva skulle kunna se ut«, sa han efter att Martinsson rabblat upp namn som Engblom, Hallenius och Lundström med flera. »Det hade kunnat vara en startelva förra året i allsvenskan.«

Och nog fanns det möjligheter till att det – trots de lågt nedskruvade förväntningarna från alla håll och kanter – skulle kunna gå riktigt bra, medgav den nya klubbchefen.

»Det är små marginaler«, fortsatte nämligen Kalle Ståhl i podden. »Vi måste få ihop helheten.«

Det var mycket märkligt att lyssna på när man just fått se 2023 års GIF-upplaga möta ett ungdomligt Hammarby som dittills cup-besegrat division 1-moståndet Norrby med facila 3-0 och superettankollegan Brage med 4-1.

För vad tog det innan man insåg att det inte fanns någon som helst möjlighet att kvällen skulle sluta i någonting annat än ren och skär pinsamhet? En minut? Två?

Klart är i alla fall att Douglas Jacobsens bästa försök till att hålla nere siffrorna mot Hammarby på bortaplan (en elva bestående av två mittbackar och en ytterback och i övrigt enkom offensiva mittfältspjäser och anfallare) hade släppt in tre mål innan kvarten var spelad.

Innan kvarten var spelad hade Hammarby, som tagit nittio minuter på sig att göra samma mängd mål mot division 1-motstånd tidigare, fått vandra in med tre bollar bakom Oscar Jonsson. De hade fått leka futsal i offensivt straffområde så ostört de velat och de hade inte behövt ta ut sig för att springa åttor runt GIF-spelare som inte visat sig villiga att kämpa om en enda kvadratcentimeter av konstgräset.

Och man hade hela tiden Per Bohmans kloka ord ringande i huvudet: de här grönvita 17-åringarna och konkurrensutsatta semi-startspelarna skulle inte bli mätta och visa oss nåd.

De gjorde det till slut, och det var en herrans välsignelse att hemmapubliken hjälpte till att slå av på takten genom att börja olé-räkna passningar i sidled, men problemet var att det då stod 8-0 på tavlan.

Åtta jävla noll.

Och det här som skulle ha kunnat vara en allsvensk elva under förra säsongen, enligt Kalle Ståhl.

Det är väl just det som är problemet, gissar jag: att allt som gjorde det förra årets GIF-lag till ett av tidernas allra sämsta allsvenska jumbolag otvetydigt finns kvar i årets upplaga. Allt det som gjorde oss till ett av hela fotbolls-Europas allra sämsta lag, när man sammanräknade alla högstaligor, finns kvar. Allt som gjorde att vi släppte in 80 mål på 30 allsvenska omgångar finns kvar.

Jag har yrat om det i såväl framgång som i motgång sedan den förra omstarten i superettan: det finns ingen nedre botten i det här fotbollslaget. Jag sa det redan under Henrik Åhnstrands oförklarliga succéhöst 2021 som ledde till allsvenskan (trots att vi stundtals var rent pinsamt utrullade av lag som Västerås och Vasalund) och jag upprepade det förstås åtskilliga gånger under fjolårets patetiska försök till allsvenskt spel.

Jag stod ju på den där läktaren senast i oktober, och såg Djurgården ösa på från start och skapa chanser för två-tre-fyra-fem-noll första kvarten, innan Magnus Eriksson och hans gamla garde via någon typ av gudagiven nåd började känna sig mätta och dästa och tänka på veckoslutets Europacupsspel.

Men det finns ingen botten. Det finns inget stopp. Det finns ingen känsla av att göra precis allt för att åtminstone försöka skydda ens allra innersta fotbollsvärdighet från att rivas i stycken.

Jag såg ett enda tecken på någon typ av jävlar-anamma, när den annars kroniskt överspelade Fredrik Lundgren drämde till med en glidtackling som skickade boll och Bajen-spelare dit pepparn växer.

Annars fanns bara några håglösa utslag med armarna, det fanns slokande huvuden i plural, och det verkar i denna trupp finnas ett outtalat accepterande av tingens ordning: att Hammarby är mycket bättre än oss och att allt som händer (upp till 3-0, upp till 5-0 innan paus, upp till 10-0 om så Hammarby önskar) således bara är som det behöver vara.

När Hammarby tvålat dit sitt andra eller tredje mål (det är sällan det är svårt att hålla räkningen i sporten fotboll) så såg det bestämt ut att vara gymnasieeleven Johan Bengtsson, 19, som tog initiativ till att bilda en ring för att prata igenom saker och ting. Pontus Engblom, lagkapten sedan återkomsten till hemstaden 2020, lufsade långsamt dit, så som han lufsar precis överallt nu för tiden.

Det finns ingen nedre botten. Det sätts aldrig stopp. Ingen kollektiv självrespekt säger ifrån.

Det finns, för att tala med Ulf Kristerssonska termer, ingen vuxen i rummet.

Fallet för den här moderna upplagan av GIF Sundsvall ter sig alltid bottenlöst.

»Det finns ju någon video på Youtube om den här ubåtskaptenen.«

Kalle Ståhl överraskade mig och övriga lyssnare av Patronpodden (jag vet inte hur många vi är som lyssnar, men vän av content och podd-ordning tror att det hade gynnat lyssnar-antalet ytterligare ifall minutslånga diskussioner om huruvida Älgarna IF:s hemmaarena ligger intill ICA eller bakom Biltema kunde klippas ner något) när han plötsligt, från ingenstans, slängde in en ubåtskapten i sitt svar om hur Giffarna skulle leverera bättre vid sidan om planen under 2023.

Han slängde fram det så självklart, som om alla förstod referensen, och inte heller när han fick följdfrågor blev det hela särskilt mycket tydligare. Det finns en ubåtskapten som figurerar på nätet och med hjälp av hans Youtube-visdomar ska Giffarna bli bättre.

Jag fattade ingenting, men jag tyckte ändå det lät som en insiktsfull referens.

För nu befinner vi oss på den absoluta botten. Vi är så herrans långt nerkörda i dyn att det knappt kan gå att sjunka djupare. Vi behöver all hjälp från just ubåtskaptener.

För vi har en av den moderna allsvenska 16-lags-historiens allra sämsta säsonger i ryggen. Vi lät spelarna i princip ta hela vintern ledigt, på ett sätt som inte ens ett någorlunda ambitiöst division 4-lag hade gjort. Vi såg hur IP stod rekorddeppigt halvtomt hela fjolårshöstens matchande och vi hade nu sålt omkring 400 årskort innan vårt försvar föll ihop i en sorglig 0-8-hög inför hela fotbolls-Sveriges åsyn. Vi har en helt oprövad 27-årig a-lagstränare som än så länge misslyckats kapitalt med att försöka förklara eller visa hur vi ens är tänkta att spela. Vi har en grupp av tidigare jättetalanger som nu fått göra två-tre-fyra år i a-lagsmiljön och som tämligen kontinuerligt ser ut att gå stadigt bakåt i sin utvecklingskurva. Vi har under lång tid försökt måla oss en falsk bild av att just detta – att vi har några lokala ungdomar som mest sitter på bänken och som går stabilt bakåt i sina respektive utvecklingskurvor – borde borga för ett evigt tålamod från den medelpadska fotbollspubliken.

Vi har en målvaktstvekamp mellan en målvakt ser ut att kunna släppa in precis allt som kastas emot honom (Gustav Molin) och en målvakt som går runt med någon typ av uppenbart utrusnings-brytningsfel i Sveriges optikertätaste stad (Oscar Jonsson gjorde två nya skensprång idag, där han vid ena tillfället ansiktsboxade iväg en straff). Vi har fortfarande ett mittförsvar byggt runt 28-årige skåningen Alexander Blomqvist: en av 2000-talets största felrekryteringar inför säsongen 2019 och som av någon helt outgrundlig anledning (han nickade undan ett par viktiga bollar hösten 2021???) snart gjort hundra tävlingsmatcher för klubben. Vi har ingen vänsterfotad vänsterback i hela truppen sedan Dennis Olssons skada (vi hade det inte inför Bajen-matchen och vi har det ännu mindre nu, när det visade sig att Moonga Simba gillade att dribbla som näst-sista-man i matchminut tre).

Vi har en enda mittfältare av bevittnat hög superettanklass i Erik Andersson, men han vill helt klart vara någon helt annanstans och verkade använda sin insats på Tele2 Arena ikväll som någon typ av informell lägenhetsbytesansökan. Vi har tydligen också, i vår desperata och akuta jakt på en rivig central mittfältare, hemfallit åt att plocka tillbaka en snart 23-årig egen produkt som vi nyss släppte och som än så länge näppeligen gjort mer än ett par bra halvlekar i superettan. Vi verkar alltså, sedan Paya Pickah blivit klar ikväll (av alla jävla kvällar), också ha en ny sportchef vars kontaktnät nästan uteslutande innehåller namn som han fått via huvudtränare Jacobsens tidigare erfarenheter (i storklubbar som Sollentuna eller Västerås SK) eller gamla GIF-spelare som han snubblat in i på lunchen på arenarestaurangen.

Vi har nog aldrig, i alla fall inte så länge jag haft något GIF-medvetande, varit nere på någon djupare botten än just nu. Hela Sverige skrattar åt hur ett halvordinarie Bajen fått träna futsalfrilägen mot oss i nittio minuter och åt hur de med ännu lite mer beslutsamhet lätt kunnat gå för tvåsiffrigt.

Just den Bajen-kopplade singer-songwritern David Ritschard sjunger i en av sina senaste låtar om hur man behöver nå den absoluta botten för att kunna skjuta ifrån uppåt. Vem tar ansvar för det i den här upplagan av GIF Sundsvall? Finns det ens en fast botten i den här till synes bottenlösa uselheten?

Det här var äntligen årspremiär för det som, till skillnad från det som hittills pågått i Nordichallen, kan kallas för riktig fotboll. Tyvärr visade det bara att det här fotbolls-året kan bli riktigt pinsamt, om ingenting drastiskt sker snarast.