Snygg marknad – har ni gjort den själva?

Det är synd att vi inte verkar kunna återta kontrollen över vår svenska skola från riskkapitalisterna och marknadsfundamentalisterna genom en retorisk ägning.

Jag har nämligen en mycket bra ägning redo i hölstret.

Tyvärr tror jag att vi lärare måste jobba hårdare än så. Vi kommer behöva arbeta målmedvetet, idogt och tillsammans – och det är hög tid att börja direkt i sommar.

Tankesmedjan Balans har utbildat medborgarna – nu ska dess Baluns få oss att gå samman.

Min mycket goda vän Johan Martinsson besitter ett munläder av allra rappaste märke, vilket jag tyckte att jag lyckades illustrera på ett fungerande sätt härom året, när jag upplät denna portal till att bli en megafon för min gode väns kritik mot McDonalds filial vid tågstationen i Sundsvall. Det är egentligen bara att be honom öppna näbben, låta bandaren gå och sedan helt sonika renskriva de långa svador som väller ur honom – och det blir ofta väldigt roligt.

Han har bland annat en sägning som han brukar begagna sig av som jag länge tänkt att jag ska försöka inkorporera i mitt eget språkcentras stall av repliker (en nedgången hästgård där det i princip bara står gamla uttjänta replik-krakar på god väg att bli vakuumförpackade och realiseras ut som Pärssons ”Ojämna skivor”). Det är en skämtstruktur som jag tycker om och som är väldigt applicerbar i livets olika skeenden – och den är alldeles lagom elak i sin utformning. Det är någonting barnsligt skolgårdskopplat i det hela som lättar upp det bitska.

Hade man, efter den typ av krångliga och bisats-framtunga mening som gör att den här portalen har så sällsynt svaga läsarsiffror, velat kritisera mitt skrivande så hade man kunnat använda replikstrukturen på följande sätt:

”Snygg meningsbyggnad”, hade man börjat, med bara en knappt märkbar förnimmelse av beska i rösten. ”Har du gjort den själv?”

Det är någonting alldeles förträffligt lagom dräpande i den hemslöjdsindikationen; kanske en latent rädsla som hänger kvar från den tid när det värsta man kunde tänkas utsättas för på en skolgård var att någon coolare klasskamrat indikerade att de dyra FUBU-jeans man till slut kommit över – efter månader av tidningsförsäljning – skulle ha varit egenslöjdade kopior från någon välmenande farmor.

Och efter att ha läst Marcus Larsson och Åsa Plesners nya bok ”De gränslösa” så tänkte jag väldigt omgående på just den skämtstrukturen. Boken sammanfattar på ett pedagogiskt och lättillgängligt sätt vad vi som hängt på de skolsystemkritiska delarna Twitter fått ta del av under det senaste året: Marcus Larssons envetna granskande av hur det kan komma sig att politikerna så bestämt motsätter sig folkviljan och vägrar återreglera vårt urspårade marknadsexperiment till skolsystem.

Spoiler alert: de representerar inte det svenska folkets samlade demokratiska vilja i sakfrågan. De representerar viljan att försvara möjligheten för sina nära och kära att systematiskt tjäna ohemula mängder pengar på att nalla från våra skattepengar avsedda för utbildning.

Jag vill rikta en enda sägning mot det samlade skrået av politiker som varit med och sålt in denna riggade pseudomarknad under parollen ”valfrihet” och ”konkurrensutsättning”, med den ytterst baktanken om att skapa en världsunik spene på den fyrfotigt stabila kassako som är statskassan:

”Snygg marknad”, vill jag säga. ”Har ni gjort den själva?”

Det har de gjort. De har gjort den helt själva. Ett gäng politiker och PR-lobbyister har tillsammans konstruerat denna segregerande och kvalitetsförstörande marknad som ger oss hästgymnasium utan hästar och teoretiska program utan läroböcker – och samma politiker och PR-lobbyister har blivit mångmiljonärer och till och med miljardärer på kuppen. Samma grupp personer som varit med och pappersnäsduksskissat fram denna färdplan mot en havererad skolkvalitet i kunskapsnationen Sverige är samma grupp personer som tjänat storkovan på de uppenbara riggningar i systemet som de själva byggt in. De har öppnat en världsunik pengakran på vid gavel – åt sig själva och deras nära vänner.

Och hela tiden kommer det in nya själar som går in i riksdagen och försvarar vårt världsunika vinstmaskineri till skolsystem under en mandatperiod eller två – för att sedan direkt hoppa nej, över det fotledslåga stängslet för att bli styrelseproffs i friskolekoncern eller (för att tala med Stefan Löfven-svetsare på Stefan Löfven-svetsares språk) att i sin roll som PR-konsult bli ”en länk mellan den politiska arenan och näringslivet”.

Detta korrumperade klägg av politiker, PR-människor och ”entreprenöriella” välfärdsklippare har – mot bättre vetande, folkvilja och alla rekommendationer från alla instanser världen över – i princip kidnappat vårt tidigare så jämlika och välfungerande skolsystem. De har bakbundit alla möjligheter till att låta skolan ha en kompensatorisk roll i samhället med marknadslogikens hårt sittande eltejp. De har drämt igen bakluckan över huvudet på den samlade mängd skolpersonal som vill återreglera systemet och riva upp deras snillrikt riggade skolmarknad.

De har – med berått mod – tagit ifrån oss vårt tidigare så välfungerande, kompensatoriska och demokratiskt styrda utbildningsväsende. De har förvandlat hela vårt utbildningsväsende, tänkt att vara en stöttepelare för vårt demokratiska samhällsbygge, till en industri där det centrala är att tjäna pengar för några allt större och mäktigare aktiebolag – på en falsk marknad de själv varit med och riggat upp.

Några bortskämda och framfusiga gubbpojkar har fått leka affär med hela vårt demokratiska fundament.

”Snygg marknad”, kan man säga berömmande till PR-mogulen Peje Emilsson då man insett att kommunens skolor sitter fast i ett omöjligt ekonomiskt slukhål samtidigt som hans eget aktiebolag och hans nära vänners aktiebolag täljer oundvikligt guld genom utbildningsmässiga kvalitetsfaktorer som ”låg lärartäthet” och ”låg andel behöriga lärare”. Och precis när han skiner upp, när han inte riktigt kunnat avläsa beskan i tonläget, kan man då tillägga: ”har du gjort den själv?”.

Det har han. Han och hans gelikar har fått bygga ihop marknaden på ett så osannolikt sätt att det kan uppstå närmast överdrivna komediserie-förväxlingar när han en dag ska försöka förklara för sina arvingar precis hur systemet är riggat till hans miljardindustris fördel:

”De gränslösa” är hemsk läsning. Boken är säkerligen ögonöppnande för väldigt många (jag tror vi har lätt att överskatta hur många vi är som faktiskt tar del av långa trådar på den obskyra plattformen Twitter) och garanterat upprörande för samtliga som börjar bläddra och som inte själva sitter i ett välfärdsaktiebolags styrelse. Det bjuds så väldigt många flagranta exempel på nästan dagsljusöppen vänskapskorruption mitt i det som är tänkt att vara den demokratiska statens hjärta.

Men många har redan konstaterat detta. Aldrig tidigare har jag sett ett Tankesmedjan Balans-kopplat vedträ få sådan fyr i den etablerade debatten. Det har skrivits bokstavliga spaltmeter om ”De gränslösa” på kultursidor och på ledar- och debattuppslag, i tidningar som sträckt sig från vänster hela vägen ut till den ekonomisk-ideologiska tokhögern. Plötsligt har alla – från de rådiga flanellskjortsmännen på ETC-redaktionen till valfrihetsvurmarna på Expressen – hittat något att enas om: att så här kan vi faktiskt inte ha det i vad som är tänkt att vara en fungerande modern välfärdsstat och demokrati.

Nu till 1 706-kronors-frågan*: vad gör vi åt det här?

Hur får vi faktiskt stopp på det här som vi gemensamt kommit överens om att vi nu måste få stopp på? Hur kan vi göra för att inte längre låta några få personer med kopplingar till de svenska skoligarkerna hindra folkviljan? Hur låter vi 98 procent av Sveriges lärarkår få vad de sagt sig vilja ha: ett annat och mer välfungerande sätt att bedriva skola än det nuvarande pseudomarknadsexperimentet?

Vi har backat in de rikligt betalda friskoleförsvararna i ett hörn där de nu öppet svingar med det nyslipade segregationsvapnet (Friskolornas Riksförbunds vd Ulla Hamilton skrev precis idag en debattartikel där kontentan måste ha varit att vi som samhälle inte bör vilja ha ”blandade” skolor). Vi har folkviljan med oss. Vi som vill ha förändring har 98 procent av lärarna med oss, enligt mätningar. Vi har bara ett fåtal individer emot oss – och de är nu pedagogiskt avporträtterade med hela underarmen i syltburken i en väldigt uppmärksammad bok. Vi vet nu vilka det är som med näbbar och klor försvarar systemet som gör att svenska barn indirekt misshandlas via vad som borde vara känt som underutbildning. Det står kanske ingenting i FN:s barnkonvention om det – men det är nog mest för att FN:s konventionsskribenter nog inte kunde tänka sig ett land som skulle ge makten åt beneluxiska riskkapitalister att bestämma hur mycket Mullvin och Mellgott ska underutbildas i procent räknat.

Vi borde vinna överlägset – men vi är ändå inte ens nära än. För det är inte på debattsidorna vi vinner.

Jag hävdar med en dåres envishet – och den pyttelilla gnutta insikt som kanske kommer av att man försökt följa utvecklingen bland lärarfackens arbete i USA – att vi svenska lärare måste hitta sätt att gå samman och snacka ihop oss. Hitta styrka i att det faktiskt suger i princip överallt i vårt svenska skolsystem nu för tiden. Finna kraft i att man inte är ensam som klagar över att pengarna till läromedel gått upp i rök eller att schemaläggningen inte längre tillåter ordentlig andhämtning.

Inse att vi är de 98 procenten. Och att det finns en enorm kraft i att vara bland de 98 procenten.

Under våren och försommaren har jag, under parollen Skolaktionen (en liten grupp likasinnade som varit föredömligt synligt utåtagerande i sin kritik mot skolnedskärningarna i Malmö) försökt bjuda in lärare i Stockholm till olika efter-jobb-aktiviteter för att tillsammans kunna påbörja den processen. Var är vi? Hur mår vi? Vad händer? Vad stör vi oss på? Och vad kan vi gemensamt börja göra åt det?

Det har varit mycket givande, det har varit väldigt trevligt – och i alla fall för mig har det varit stärkande att se att det finns rätt många som är så pass sugna på att bidra aktivt till en förändring att de är villiga att utstå det sociala omaket att vandra fram till en grupp främlingar utan någon som helst tydliggörande skyltning och fråga ”är det här de arga lärarna”? Jag är mycket tacksam över att det varit en viss uppslutning och att vi har kunnat diskutera både vari problemen ligger och hur vi skulle kunna kullkasta det här systemet som ingen gillar – men jag förstår att det inte är för alla.

Men i mitten av augusti, precis i uppstarten av det nya läsåret, kommer en otrolig chans för alla som vill göra något åt all den problematik som Tankesmedjan Balans gjort så tydlig under de senaste åren – då Tankesmedjan Balans bjuder på Baluns. Åsa Plesner har gjort en kort video som förklarar vad det är för något och varför det känns viktigt att du som lärare i Stockholmsregionen plitar dit den 16 augusti i din kalender (eller klickar i ett glatt ”Kommer” i Facebook-eventet här):

Det är inte så mycket, men det är en början på den enda rörelse jag tror kommer att krossa de gränslösas klägg och den skoligarki de skapat åt sig själva. Rörelsen bland lärare och annan skolpersonal mot att inte längre ställa upp på det här som pågår: ett kollektivt nej till fler köpstopp, till utökade klasser (på en av vårens träffar kom en lärare som redan hade nästan 40 elever i samma klassrum!!!), till försämrade livschanser för de elever som har det tufft. Ett kollektivt ja till konkreta stridsåtgärder för att tvinga fram bättre villkor i skolan.

Kanske hjälper de till att mobilisera lärare till aktiv och synkroniserad stridsvilja inför den viktiga avtalsförhandlingen 2024. Kanske hjälper det att få in lite progressiva nomineringar inför det nya gemensamma lärarfackets kongress. Kanske inte.

Vem vet? Kanske var den riktiga lärarstrejken de ytliga bekanta vi drack öl med längs vägen.

*= Just 1706 kronor, känt från 1706-kronors-frågan ovan, är vad Sveriges överlägset största skolkoncern Academedia i snitt tar av varenda en av sina elevers individuella skolpeng under ett kvartal. I en vanlig skola, utan vinstintresse, är det nu för tiden svårt att få köpa in en enda kursbok för ett par hundringar till eleverna i en kurs – under ett helt läsår. Att ha 1706 kronor att lägga på en elevs undervisning (teaterbesök, utflykter, workshops, böcker… herregud: böcker!!!) hade varit en osannolik dröm för en lärare i dagens svenska skola. Att varje kvartal istället ta 1706 kronor från varje elevs undervisning och ackumulera kapital för att köpa fler skolor och dela ut utdelning till aktieägare borde vara kriminellt.