Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Pirkt.se-året 2023

Ni vet vad man brukar säga i det prosciutto-tunna dialektområde som talar i generaliserande ordspråk om kvaliteten på olika årgångar av portalen Pirkt.se:s verksamhet:

Ett bra år för människan Erik Löfgren är ett svagt år för portalinnehavaren Erik Löfgren.

I år är upplägget för årslistan sådant att den trogne Pirkt.se-vän som tar sig hela vägen genom textmassan bjuds på en livsomskakande nyhet.

Det brukar ju kunna vara så att få inlägg, sparsamma mängder spaningar och allmän stiltje under det gångna Pirkt.se-året gör att det finns mycket överblivet innehåll att plocka fram ur skafferilådorna för att kasta ut till massorna i den traditionsenliga årssummeringen.

2023 års…

… mest kortlivade Pirkt.se-trend:

Jag började året med att lära mig använda gratisverktyget Canva för att framställa olika typer av serietidningsrutor, som jag tänkte skulle kunna hjälpa portalens redaktörer i det ständigt pågående arbetet med att göra de enormt långa textsjoken mer lättlästa. Årets första inlägg handlade om hur olika vi ser på organiserad välfärdsbrottslighet av småtjyvar och kriminella och på det internationellt och professionellt organiserade försnillandet av skatteintäkter, efter att det framkommit att olika kriminella nätverk förstås börjat trängas med de kostymklädda riskkapitalisterna vid den aldrig sinande spenen av skattepengar att slurpa i sig.

Jag skrev tydligen 16 000 tecken i den typ av inlägg som blivit denna portals kännetecken: en närmast ogenomtränglig textmassa med ett glödgande alarmerande tonfall men som i allt väsentligt gör så få intryck på världsalltet att till och med skribenten själv snabbt glömmer att han skrivit det.

Men: texten luckrades för en gång skull åtminstone upp av några egensnickrade pratbubblebilder.

Det var väl ändå ett litet trevligt inslag som jag borde ha kunnat fortsatt med?

Den här pratbubble-texten kanske blir för liten att läsa på mobil, surfplatta eller vad nu människor ute på den vida webben nu använder för att ta del av Pirkt.se-innehåll (är det något vi vet om internetanvändare så är det framför allt att de på inget sätt tar del av Pirkt.se-innehåll), men om den går att ta del av så tycker att faktiskt att den sammanfattade 2023 års politiska samtid ganska väl:

… mest logiska vårdbolagsägare:

Apropå faktumet att vi lånat ut vår välfärds skattefinansierade spene till kreti, pleti och kriminelleti så reagerade jag i våras på detaljerna i den här nyheten, när jag bläddrade igenom Sundsvalls Tidning:

Själva nyheten var knappast något att reagera på (i samtidens Sverige säljs och köps vårdcentraler som vore det tuber med messmör eller byttor av keso), men märkligt nog var denna välfärdskapitalistiska transaktion någonting att reagera på — för den som hade som störst intresse i svensk ishockey runt det tidiga 00-talet.

Är inte den där vd:n med ansvar för flera hundra tusen svenskars medicinska välbefinnande väldigt lik… den gamle Timrå IK-backen Martin Lindman, som stod för några så pass fina poänggivande säsonger i Elitserien att han belönades med ett par Tre Kronor-insatser i någon av dessa menlösa höstturneringar?

Jojomensan.

Det är en och densamme.

Självklart har vi som demokratiskt samhälle bestämt att en gammal offensivt skolad hockeyback ska ha en stor ansvarspost när det gäller vår befolknings medicinska hälsa. Självklart är den som varit offensivt framfusig vid blålinjen bäst lämpad när det gäller att vara offensivt framfusig kring finansieringsluckor i den gemensamt skattefinansierade vården. Självklart vill vi att gamla TIK-backar går in och identifierar möjligheter att erbjuda gratis läkarbesök över nätet via snirkliga upplägg där TIK-backarnas företag lyckas tillskansa sig kostnaderna som det gemensamma står för.

Självklart vill vi som demokratiskt samhälle att några av de Google-träffar som dyker upp när man söker på den verkställande direktören för en av landets största vårdcentralsägare ska vara från hockeystatistiktjänsten EliteProspects.

Efter att Martin Lindman avslutat sitt hockeyvärv, som självklart innefattade spel i den tyska ligan DEL (så som det anstår en elitserieback som vid något tillfälle fått vara uppe och nosat vid Sweden Hockey Games-landslagströjorna), så har han inte vidareutbildat sig till läkare, vilket man kanske skulle kunna tro då han är en av läkarbranschens allra mest hyllade pionjärer.

Nej, den gamle Elitserie-backen har något som är långt mycket viktigare än så för att kunna suga tag i den offentliga vårdens aldrig sinande spene full av skattepengar: han har kontakter. Hans pappa är nämligen före detta landstingsdirektör i Sörmland – och lämpligt nog var det just i Sörmland som Martin såg sin chans att kliva fram och utnyttja faktumet att vi även inom välfärdspolitiken plockat bort alla regler rörande redline offside:

Efter att Sörmlands politiker sänkt patientavgiften till noll för läkarbesök köpte Doktor.se en vårdcentral i Vingåker. Alla företagets digitala samtal började registreras vid vårdcentralen i Vingåker – trots att över 90 procent av de digitala patienterna befann sig utanför Sörmlands gränser när de loggade in på appen.

– Hela affärsidén och expansionen av nätläkarna handlar ju om ett slags bedrägeri, säger journalisten, författaren och debattören Maciej Zaremba.

Jag säger inte att Martin Lindman begår bedrägeri (det gör däremot flera andra, som Maciej Zaremba i det här DN-reportaget som jag klippt ur), men jag är lite spänd på vad framtiden har i sitt sköte för ett samhälle där en gammal Elitserie-back utan egna vårdkunskaper (en stor del av hockey-Martins eftergymnasiala utbildning, som uteslutande handlar om ekonomi, kommer enligt LinkedIn från ”Djurgårdens IF Business School”) kan ha byggt upp en medicinsk verksamhet som genom dess snillrika sätt att folkbokföra sin verksamhet i Sörmland har lyckats bli värderat till sex miljarder kronor.

Kanske är den verkliga faran, om vi ska utgå från Martin Lindmans ohemula succé på vårdfronten, att vi i framtiden bara kommer att kunna välja mellan olika vårdinstanser som på ett eller annat sätt är kopplat till namn vi känner igen från hockeystatistiktjänsten EliteProspects?

… meme:

John Lundvik nöp sig i somras över näsryggen över faktumet att han eventuellt skulle bli sen till showstarten i Motala…

… på grund av att någon tagit sig av daga på spåret och tvingat honom till ersättningsbussens vedermödor.

Jag använde denna meme-mall så frekvent under sommaren att jag kände mig tvungen att skriva ett av årets minst oambitiösa inlägg om den.

… mest samtida skandal:

Think Pink!-sopskandalen.

2023 var sopbergens år. I juni avslöjade Aftonbladet att H&M:s påstådda satsning på återvinning mest verkade vara en PR-front för att skeppa de insamlade kläderna till gigantiska sopberg i några av världens allra fattigaste länder, men den allra mest samtida sopskandalen hittar vi på närmre håll.

Vi som samhälle tycker att vissa saker är svåra, krångliga och dyra om det ska skötas på rätt sätt. En av dessa saker är all den här skiten vi producerar och konsumerar och sedan snabbt som attan vill bli av med på något så när godtagbara sätt. Det vet man ju själv, i sitt lilla samhällsbygge till lägenhet: hur jävla jobbigt det är att gå ut med soporna trots att påsen ligger och odör-gonar sig där intill dörren.

Tänk er då som kommun: att behöva ta hand om hundra tusen människors skit som de vill slänga bort. Det vore ju jätteskönt om någon kunde komma på ett enkelt, smidigt och jättegärna också billigt sätt att forsla bort alla dessa sopor ur ens åsyn.

Entré på den fria marknadens förlovade spelplan: Think Pink! Entreprenören Bella Nilsson har tagit steget från strippklubbsscenen till avfallshanteringsscenen och erbjuder nu kommuner att slippa tänka på de där dyra och svårhanterliga soporna, som försvinner i ett nafs i ett feministiskt och entreprenöriellt rosa töcken. Problemet, visade det sig några år efter att Dagens Industri 2018 gala-prisat företaget för dess snabba tillväxt, var att soporna helt sonika grävdes ner under jord eller byggdes ihop till enorma sopberg; att affärsidén verkade kretsa kring det inte lika entreprenöriellt klingande begreppet ”grovt miljöbrott”.

Den är så otroligt samtida, den här skandalen. Det är det perfekta samtida företagsnamnet (”THINK PINK!”), den perfekt samtida affärsidén (finns det något som är mer universellt trendigt än de grova miljöbrott vi som mänsklighet utför mot planeten vareviga dag?) och inte minst det mest perfekta exemplet på vår samtids vilja att bara hoppas på det bästa och låta precis vem som helst ta hand om områden som vi som samhälle tycker blivit för krångliga och dyra att ordentligt ta hand om.

Jag vet inte med er, men jag känner mig ganska säker på att vi om tio-femton år – när den utbildningspolitiska krutröken lagt sig – kommer att se tillbaka på dagens svenska skolsystem så som vi nu ser tillbaka på Think Pink!-skandalen. Även barn måste nämligen tas om hand, vilket är rätt jobbigt, och det har blivit alldeles för dyrt för oss som samhälle att ta hand om dem på precis det sätt som vi vet att de bör tas om hand.

Entré på den fria marknadens förlovade spelplan: drivna entreprenörer besjälade av att ta hand om utbildningen av dessa barn så billigt som det bara går.

Jag säger inte att vi kommer hitta barn dumpade i enorma barnberg runtom i Sverige, men jag är ganska säker på att om man som kommun säger ”är ni bussiga och tar hand om de här barnens utbildning på ett mycket billigare sätt än vi tidigare trott varit möjligt?” till pigga entreprenörer, stänger dörren till skolan och sedan bara övervakar vad som sker med barnens undervisning via ett helt godtyckligt betygsystem och på-förhand-anmälda inspektioner vartannat år… ja, då kan det nog så småningom börja lukta lite illa. Då kanske det så sakteliga pyser ut en och annan puff av sopig undervisning.

Jag pekar inga fingrar, men två av dem som jag tror kan ses tillbaka på som framtidens Think Pink!-nyskapare inom den samhälleliga barn- och ungdomshanteringen ser ungefär ut så här, om två personer i trettioårsåldern försöker klä ut sig till dem på en Halloween-fest:

… Pirkt.se-text:

Om ni bara ska läsa en enda text som den här portalen skickade ut i cyberrymden (och inte ens det vet jag om ni ska) så är jag nöjd över att jag till slut fick ihop en text där jag kopplade ihop filmen The Big Short med det sköra bluffbygget av den svenska marknadsskolan. Det var nog portalens överlägset mest lästa text, om jag får gissa (nyckeln för att kunna fortsätta skicka ut dessa flaskposter i cybervattenbrynet är att inte ha koll på hur få som läser), tack vare att New Public Management-kritik-rockstjärna Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans gjorde sitt för att hjälpa till med delningarna.

Men om ni ska ta med er bara en text från mitt 2023 så önskar jag att det är den.

Det var också Pirkt.se-premiär för ett nytt verktyg: röstskådespelet.

… tekniska pryl:

Justitieminister Gunnar Strömmer och skolminister Lotta Edholm har så vitt jag förstått det gett oss lärare mandat att skjuta skarpt med militärlånade vapen mot alla ungdomar som vägrar lämna ifrån sig sina mobiltelefoner i klassrummen. Det var förstås en välbehövlig reform i frihetens och liberalismens tecken, men frågan är ifall det verkligen är mobiltelefonen som är det största störningsmomentet i våra postmoderna klassrum. Mina elever lämnar tämligen gladeligen ifrån sig sina mobiltelefoner, men det finns en annan modern apparatur som ogärna glider ur sin placering i hörselgången: den lilla brusreducerande airpoden.

Jag tror inte mina elever är unika i det avseendet. Airpoden i öronen åker med precis överallt, hela tiden, för väldigt många även utanför skolans värld.

Tydligt blev det när jag såg att den före detta Malmö FF-talangen Petter Thelin på nytt skrivit på för Kramforsalliansen, där det känns som att han gjort flera vändor tidigare. Kanske var det just faktumet att han redan blivit presenterad för klubben flera gånger som gjorde att han inte riktigt orkade bemöda sig att plocka ur sina Airpods när det var dags för presentationsbild till klubbens sociala medier:

Eller så var det en mer övergripande trend: att det knappt går att få en någorlunda ung person (Petter Thelin fyllde 30 i år!) att plocka ur sina brusreducerande snuttefiltar för öronen. Inte ens när det är dags att försöka signalera hur mycket man brinner för att vara tillbaka i sin moderklubb så går det att få ur de vita rören ur hörselgångarna.

Om trenden vad gäller folks vilja att fylla upp öronen med dyra brusreducerande hörlurar blev tydlig i fallet Petter Thelin så blev den nog som tydligast när min gamle lagkamrat från GIF Sundsvalls 2010-årgång, gambianen Aziz Corr Nyang, lade ut en Facebook-uppdatering med de glada buden om att han fått tillökning i familjen. Den nu 39-årige gamle dribblern hade klätt upp sig i finaste folkdräktsskrud och visade stolt upp sitt nya barn för världen – men …

… att gå så långt som till att plocka ur sin brusreducerande hörlur var han inte beredd att gå.

Jag vet inte med er andra som arbetar som lärare, men om vi fortsätter röra oss i tangentens riktning så tycker jag att vi snart måste kräva att Gunnar Strömmer ger oss befogenhet att skjuta skarpladdat även mot elevernas öron, för att med hjälp av våldsmonopolitiska medel skjuta hörselgångarna fria.

… mest anonyma regering:

Vår nuvarande moderatregering som i allt väsentligt styrs av Sverigedemokraterna.

Jag vet inte hur många gånger i år som jag – som ändå anser mig vara en tämligen samhällsintresserad individ – blivit överraskad över att det står en person vid en mikrofon som tydligen är vårt lands minister i en rätt central samhällsfråga. Har vi någonsin haft så anonyma statsråd som just nu?

Hur många hade exempelvis lyckats identifiera vår försvarsminister Pål Jonsson i vimlet på en öppen audition för spelfilmen om Kalles Kaviar-Kalle?

Pål Jonsson - Kungl Krigsvetenskapsakademien

Jag kan inte tro annat än att undangömmandet av alla statsråd är en medveten strategi från Ulf Pulfs sida, i tider när regeringen – som är den första i världen att väljas på den tvåordiga valsloganen ”vid pump” – misslyckas med precis allting de företar sig.

Jag tror inte minst att Ulf Pulf och hans PR-strateger vill gömma undan ministrarna och hålla de totalt okända eftersom han är rädd för vad de politiska meningsmotståndarna kan utsätta statsråden för ute på det internationella farvatten som är cyberrymden.

I flera år har Pirkt.se exempelvis haft den här 30-rock-meme-upplägget laddat i arsenalen mot bistånds- och utrikeshandelsminister Johan Forssell, som med sina klassiskt vackra Dressman-pappa-drag aldrig har behövt kunna en enda grej om politik för att kunna bli statsråd i en blåbrun regering:

Genom att Ulf Pulfs regering har hållits dold och gömd och fria från medialt strålkastarljus har dessa starka bilder – var och en kraftiga nog att skjuta statsrådens politiska trovärdighet i sank – tvingats ligga kvar i meme-hölstret.

Det uteblivna meme-uppviglandet mot statsråden är nog det enda som under året hållit folket från att göra upplopp mot denna inkompetenta regerings styre av landet.

… icke-naturliga sätt att påstå att något är ”helt naturligt”:

Det är mycket som är naturligt för oss som människor, men jag kommer till döddagar hävda att något som inte hör till denna kategori av naturliga ting är att som mormor sända iväg sitt barnbarn på en ”sexkurs”.

Var det någonting som den här portalen lade tid på under detta nådens portalår 2023 så var det att djupanalysera den kanske enda tablå-tv-brasa vi har kvar i det här landet: Gift vid första ögonkastet.

På tiden det tog mig att skriva färdigt det här efter-säsongs-analyserande inlägget på nätta och effektiva 43 000 tecken (skrivet på den sparsmakade prosa som Hemingway kallade GVFÖ-isbergsmetoden) hade den gamle TIK-backen Martin Lindman hunnit köpa upp ytterligare ett koppel vårdcentraler till sitt miljardimperium.

Men vem skulle annars ha utrett det vetenskapligt outforskade fältet rörande ”rationell kåthet”? Vem skulle annars ha skrivit tusentals tecken om hur stackars Alex – en 39-åring som älskvärt nog lyckats stå utanför vårt mellanrättsskadade samhälle – dresserades som en agility-jycke av sin partner Lina? Eller om hur de svenska traditionerna svävar i akut fara på grund av hur unga kvinnors bild av en midsommarmåltid innefattar kyckling, majs och champinjoner?

Ingen. Svaret är ingen. Alla andra i samtiden bara köper vårdcentraler och köper vårdcentraler.

Jag har inte haft möjlighet att svara på all respons på texterna under året som gått (eftersom det inte kom någon), men om någon i efterhand skulle vilja läsa de tre kanske mest ambitiösa inlägg denna portal frambringat under åren så finns de tre GVFÖ-texterna här, här och här.

Jag skulle bli väldigt genuint Fredde Bohm-förvånad ifall inte denna lilla nyårspuff gav analyserna den genomslagskraft jag hade hoppats på i GVFÖ-kretsar:

… besvikelse:

Jag såg verkligen fram emot att som sommarlovshälsning till min biträdande rektor – en jämnårig kamrat som jag betraktar som en god vän – kunna skicka iväg ett glatt budskap från den allra gladaste individen jag känner till inom det svenska skolsystemet:

Jag hade förberett ett alldeles otroligt peppigt manus om hur min biträdande rektor genomlevt ett tufft läsår av skenande utgifter från Skolutgifter.nu (en sajt jag av min närmste chef påstås frekventera för att beställa hem allsköns diverse budgettyngande skolmateriel) och hur han inte låtit ett utbrott av bältros (den tysta biträdande rektor-dödaren) hindra honom på hans utskakade bana uppåt genom skolledarkarriären.

Ni anar inte hur besviken jag blev när det här svarsmejlet landade i min inkorg:

I slutet av sommaren gick företaget bakom Memmo.se, hemsidan som erbjuder privatpersoner att köpa hälsningar från kändisar, i konkurs och strax därefter, i slutet av oktober, kraschade också den sociala medier-profil vi kände som Magister Nordström. Han kände sig plötsligt tvungen att gå ut och fastslå att Jag heter Rickard eftersom han ångat att han byggt detta virala Magister Nordström-imperium som fått honom att glömma vem han egentligen var (för att lite drygt en månad senare fortsätta publicera ganska precis samma typ av sketcher på samma konto under det fortsatta namnet Magister Nordström).

Jag hade tyckt det varit väldigt roligt att få premiärköpa en sommarhälsning från Memmo.se till min biträdande rektor, men det viktigaste är trots allt att alla där ute bara ställer upp på det som de är bekväma med; oavsett om det är att dansa TikTok-danser med elever, göra humorsketcher för tolvåringspublik eller kränga dammsugare i egenskap av betrodd lärare.

Och till alla där ute som mår dåligt och väljer att ägna sin offentliga plattform åt att erkänna det har jag egentligen bara en sak att säga:

… fortsatt misslyckade efter-karriären-lansering:

Den enda anledningen till att jag slår mig ner för att skriva denna årssummering är för att det är en synnerligen kär tradition för många (som lystrar till namnet Erik Löfgren och som själv skriver listan). Det har gjorts i flera år och för ett antal år sedan, 2019, utsågs Peter ”Foppa” Forsbergs minspel till detta års allra mest obekväma, då han av någon stylist klätts ut till framgångsrik industrimagnat för ett reportage i killtidningen King:

Foppa försökte så outhärdligt hårt se bekväm ut i sin nya svindyra pilotjacka, eftersom det antagligen är vad hans PR-personer sagt åt honom att han måste göra nu, när han inte längre kan förlita sig på att frejdiga soloåkningar runt finska VM-försvar ska fortsätta förläna honom en plats i den svenska offentligheten. Nu när Foppa bytt de älskvärda offensiva crosscheckingarna mot checkhäftena i Schweiz måste han kläs ut till en SevenEleven-kaffe-på-språng-drickande entreprenör i tufft dyra skinnpajar – men minspelet avlsöjar att han egentligen mycket hellre skulle stå kvar och snärta Milan Hejduk med en handduk i duschrummet.

Det här fotot var nog tänkt att signalera att Foppa fått span på något nytt investeringsobjekt för sin miljardportfölj, men …

… hela minspelet signalerar bara ett nervöst »fan, är det Adam Foote som sitter och skrattar där borta och skrattar han i så fall åt den här puffiga skinnpajen jag har på mig?«.

Nu är året 2023 och jag har inte riktigt hängt med i utvecklingen av Foppas varumärke sedan dess, men att döma av att han blivit tv-ansiktet utåt Svedea och att döma av den här rubriken som jag snubblade över i Expressen så verkar de inte gå toppen:

Jag har ingen aning om hur den här journalistiken är bedriven (har Expressen fått placera ett pulsmätarband över Foppas bringa?), men är det någonting som inte signalerar lugn och trygghet i sin nya post-elitidrotts-karriär som miljardmogul så är det rubriker om förhöjda pulsar intill unga poptjejer som ackompanjeras av nunor som dessa:

… GIF Sundsvall-meme:

Det var ett synnerligen dystert år för mitt Giffarna, som in i det allra sista tvingades kämpa för att hålla sig kvar i superettan. Raset som höll på att leda hela vägen från allsvenskan och rakt ner i division 1-slukhålet hejdades dock i sista stund och den här portalen (som under året lyckades med den i princip årliga rutinen att kräva en GIF-tränares avgång) kan kliva in i GIF-året 2024 med en viss känsla av tillförsikt och tack vare den gode vännen och portalstödjaren som vi brukar kalla Den Bilburne Befruktaren, på grund av dennes körkortsförsedda virilitet, så kliver vi in i det nya året med en ny GIF-variant av en synnerligen populär meme.

Den Bilburne Befruktaren var nämligen snabb på inzoomingstangenterna när Discovery-kameran panorerade över en bortaläktare under en av årets allra sista matcher, där vår gemensamma vän Johan Martinsson – ansiktet utåt för GIF Sundsvall på den vida webben – sågs viska någonting till en kvinnlig bekant:

Inga jämförelser i övrigt, men jag tycker gott att denna meme bör kunna användas på detta sätt för att då och då sprida lite smolk i vår vän Martinssons ständigt överfyllda glädjebägare under året 2024:

… FM-regen-namn:

Den som är bevandrad i Football Manager-landskapet känner förstås till begreppet ”regen”: de unga och påhittade nytillskott till ungdomsspelare som spelet skapar på egen hand efter ett par år, för att förse spelet med nya unga talanger att förvärva och förädla.

Speltillverkaren Sports Interactive har gjort ett antal försök genom åren vad gäller att perfektera konsten att skapa dessa nya fotbollsspelare, både vad gäller namn och utseenden. Ett år på mitten av 2000-talet fick Football Manager-dataspelare själva skicka in bilder på sig själva till en jättelik bildbank där dessa bilder sedan placerades ut på spelets nya stjärnor. Detta fick inte sällan till olycklig följd att en hypersnabb ung anfallare som av vad allt att döma borde vara vid Kylian Mbappe-slank fysik kunde förses med en bild på en mexikansk man av fryntlig fysik som iförd zombrero smilade upp sina puffiga och säkerligen 45-åriga kinder vid sin pixliga webbkamera.

På senare år har de istället av förklarliga skäl gått över till att ha dataanimerade och tämligen generiska nyllen på de ungdomar som kommer upp ur de artificiellt skapade leden, men en svårighet är fortfarande namnen på dessa fotbollens nya stjärnor. Hur döper man en ung fotbollsstjärna som inte finns? Football Manager lyckas ganska bra på engelska, tycker jag, men när de använder sig av den svenska databanken vad gäller fotbollsstjärnenamn och kastar in dessa i en tombola så landar det inte sällan i ett pottpuri av för- och efternamn. En jambalaya-gryta av gamla 1970-tals-hjältar och nutida superstjärnor skulle kunna få fram en yngling vid namn Bo Kulusevski eller Zlatan Börjesson.

Det stör bara litegrann nu för tiden, för namnen har blivit precis så bra att man bara kan ana att det är ett FM-regen-namn.

Och precis samma känsla hade jag när det i början av året var dags för rabalder runt en ny avhandling om ”islamistisk infiltration” som skulle publiceras – av det perfekt FM-regen-tillverkade namnet för en datamaskin som försöker värka fram ett lämpligt namn till en doktorand för just detta ändamål:

En doktorand som skriver om känsliga ämnen rörande svenska minoritetsgrupper som heter Sameh Egyptson. Det är som man brukar säga på Sports Interactive-svenska: ibland överträffar FM-regen-dikten själva FM-regen-verkligheten.

… fortsatt mediala genomslag:

Som så många år tidigare: Aftonbladet allsvenske expert Per Bohman. Min käre vän har seglat upp som portalens kanske enda riktigt pålitliga läsare (både min mamma och min farmor har till slut tacklat av, efter att till slut ha vågat förlita sig på att jag vid 33 års ålder har annat än den här portalens läsarsiffror att bry mig helhjärtat om) och jag är innerligt tacksam för den respons han då och då sticker åt mig för något jag suttit och flaskpostat ut i cyberrymdens mer otrafikerade farvatten.

Men Pirkt.se kommer förstås aldrig komma i närheten av det mediala genomslag som Per ”Bohmans fem punkter” Bohman har haft i det journalistiska Sverige. Jag har redan skrivit ett långt inlägg om hans påverkan och fem-punkter-vågen som slagit över svensk media tidigare (här går det att läsa), men frågan är om inte den här artikeln från i år var något slags crescendo på Per Bohmans genomslagskraft:

Har svensk journalistik under 2023 nått fram till att kunna fem-punkterifiera Israel-Palestina-konflikten så kan vi slå fast att Per Bohman-genomslaget i svensk media är totalt och att man nu officiellt kan fem-punkterifierat allt.

… yrkestitel:

Mäklarmentalist.

2023 var ännu ett år där det inte var helt lätt att få ut bidrag för vissa i det svenska samhället:

Inga naivt utbetalda allmosor till de som bara är lite småproblematiskt dövblinda i Ulf Kristerssons Sverige, men för andra grupper i detta vårt gemensamma samhällsbygge var det desto enklare att få ut pengar från statskassan för att få det precis så som man ville ha det.

Jag hade ett inlägg från i våras halvfärdigt om hur ett program av SVT:s ”Husdrömmar” så perfekt exemplifierade hur vår samtid ser på vilka samhällsmedborgare som är förtjänta av ekonomiskt stöd. I programmet träffade vi nämligen Saltsjöbaden-grabben Henrik Silver som hade en dröm om att få bo i sitt barndomshem som vuxen, vilket förstås var konstigt, och vars dröm förstås innefattade att blåsa ur det helt och ROT-finansiera en total ombyggnation för att göra barndomshemmet helt oigenkänneligt, vilket var nästan än mer oförståeligt.

Men det allra mest speciella var att Henrik arbetade som mäklare och mentalist.

Samtidigt. Är det någon som undrat varför villa- och bostadsrättspriserna inte har rasat trots att räntorna skenat upp till något så abnormt som normala räntenivåer (!) så har vi nog svaret här: landets mäklare verkar ha kompletterat sina utbildningar med förmågan att kunna Henrik Fexeus-dupera sina intressenter med mentalistknep under budgivningarna.

Och om det var något ansikte som var inne 2023 så var det den här typen av ansikten som…

… är på Martin Lindman-ansikts-spektrat. Säg mig vem som är mäklarmentalist och vem som är vårdprivatiseringsmentalist av dessa två variationer av Doktor.se-vd-nyllet:

Försök som dövblind att leta dig in på ett Försäkringskassan-kontor med din snart indragna ledhund och be om lite ekonomisk hjälp och du kommer att få ett blånekande i plytet, men låna något av ansiktena ovan och gå till ganska precis vilken instans som helst i samhället och be om ekonomiska lättnader och du kommer att få se din motpart Lucky Luke-rycka checkhäftet ur kostymfickehölstret och fråga hur många nollor du vill ha ditkritade från det samhälleligt gemensamma kontot.

För mäklarmentalisten Henrik ville nämligen så gärna bli klar med sitt drömhus i Saltsjöbaden i tid att han – trots sina mentalistkunskaper – förbisett faktumet att det i Sverige tenderar att kunna bli rätt kallt under midvintern. Plötsligt stod hans drömhusprojekt stilla på grund av att hans byggarbetare inte kunde putsa färdigt fasaden i den karga saltsjöbadska kylan.

Och vem som helst kan väl lätt skaka av sig bilden av en dövblind kvinna som nekas stöd från Försäkringskassan, men hur många hjärtan veknade inte under de här scenerna, när mäklarmentalisten Henrik Silver fick höra av sin byggledare att han kanske skulle kunna behöva vänta till våren med att flytta in i sitt urblåsta barndomshem?

Titta på nyllet till höger som håller på att bryta ut i fullskalig barnagråt (”i vår??? Det är ju inte alls som jag har föreställt mig!!!”) och säg att ni inte känner väldigt starkt kring att det måste finnas något vi som samhälle kan göra för att hjälpa denne stackars mäklarmentalist från Saltsjöbaden!!!

Som tur är har byggledaren en lösning. Han föreslår att Henrik förstås skulle kunna (här bryter svenskläraren in och kommenterar hur svenskan som enda språk i världen erbjuder denna möjlighet att bygga verbfras av två ROT-finansierade modalverb) placera ut en armada av dieselkanoner runtom huset för att spruta ut värme mot fasaden så att byggarbetarna kan trotsa vädrets makter och fortsätta arbeta med fasadens putsade yta trots att midvinterkölden överrumplat landets alla meteorologmentalister.

Lägga inflyttningen i drömbarndomshemmet på vänt i några månader – eller skapa en unik dieselkanon-bastu runtom hela villan för att visa att en modern mäklarmentalist kan överrumpla Kung Bore? Henrik Silver tog emot informationen om sina valmöjligheter med den allvarsamma uppsyn som tillstår en person som står inför ett pluggryckningsbeslut rörande en nära anhörig i dövblind koma:

Även hans fru var djupt chockad över nyheterna om att något så oväntat som kall svensk vinter med minusgrader skulle få stå emellan de lyckliga Saltsjöbaden-tu och deras planerade vinterputsande av drömfasaden:

Vi vill putsa nu. Nu, nu, nu, nu ska vi putsa!!!

Och vet ni? Vår tids mäklarmentalister skyr inga medel. Det blev, mitt under den största inflationschockerna i modern tid, dieselkanon-bastu för hela slanten.

Eller, ja: hela och hela slanten. Det kan ju ha spelat in i Henrik Silvers mentalistiskt förutseende medvetande att Ulf Kristersson och hans regering vunnit ett svenskt riksdagsval på att utlova ett sänkt dieselpris till alla dieselkanonister där ute och att den lilla slatt med el som krävs för att blåsa ut all denna dieseluppvärmda luft skulle delfinansieras av oss skattebetalare via ett generöst elstöd till de som använder allra mest.

Så här i efterhand var det nog dumt av mäklarmentalisten Henrik Silver att inte värma upp huset genom att klä in hela fasaden i eldrivna värmefiltar som man brukar ha i soffan, för där hade det nog funnits potentiella miljoner att hämta tillbaka från statskassan.

År 2023 var i alla fall året då vi tog fram det stora öskaret för att ösa ur den gemensamma skattkistan så fort en mäklarmentalist ville få färdigt putsen på sitt nyrenoverade hus i Saltsjöbaden, samtidigt som vi skickade ett ironiskt ”good luck and have fun” till alla dövblinda som försökte få ut en endaste krona i stöd från vårt gemensamma:

… musiktrend:

I inledningen av detta det snabba tidevarvets år 2023 blev jag varse om att ungdomar av idag inte bara lyssnar på poddar och ljudböcker med dubbel hastighet – utan att vissa även snabbspolar låtar på dubbla hastigheten för att anpassa denna urbota föråldrade medieform (musik) till deras rappa infinity-flödes-tempo.

Dagens Nyheter skrev en artikel där de konstaterade att det nu finns ”musiktjänster som gör att man kan gå direkt till refrängen” och att låtar som trendar på TikTok väldigt ofta är gamla lugna och förlegade klassiker som blivit uppskruvade i en dubbel Smurfhits-hastighet.

Det är väl, gissar jag, ännu ett tecken på att barn av vår uppkopplade samtid inte hade klarat något marshmallow-test utan snarare stoppat hela trynet fullt av sockrade puffar så fort testledaren lagt ner dem på bordet, för att sedan kvidande be om fler genom den sockrade skumväggen i gomseglet.

Det är ganska talande att dagens marshmallowmulande generation behöver lyssna på låtar med en fördubbling av antalet BPM, men det är knappast den coolaste musiklyssningstrenden från 2023. Nej, den som vill ha en riktigt stimulerande intellektuell utmaning lyssnar inte på sin musik i löjligt högt tempo. Nej, det riktiga musikaliska testet för huruvida man besitter ett riktigt knivskarpt intellekt görs genom att man försöker klara av att lyssna på sin favoritmusik upp-och-ner.

Det är inte för alla, men som ni kanske förstår så besitter en ansvarig utgivare för en portal av den här magnituden (som under året ordnat lukrativa sponsoravtal med välrenommerade företag som Risk Your Life Casino, Learnbox.ru och Psychemind) ett intellekt som besitter en del spänst. Och under året veckorna har jag utmanat denna studsigt spänstiga massa av hjärnceller genom att göra just det: lyssna på min favoritmusiks flödande toner upp-och-ner.

Varför? Jo, 2023 blev ju till slut året då Hövding – den uppblåsbara cykelhjälmen som hänger som en märklig haklapp runt halsen och som bara har en enda egentlig funktion som cykelhjälm betraktat: att blåsa upp sig i rätt läge – till slut fick kasta in haklappen. Jag hann cykla runt med en Hövding runt halsen sedan 2019, men aldrig har den uppblåsbara hjälmen skyddat mig mot någon irriterad ölflaske-kastare som tröttnat på min belåtna cyklistnuna i väggrenen…

… men inte mindre än tre gånger har den bara plötsligt exploderat – från ingenstans! – i lägen där jag varit i princip stillastående och sittande på cykeln och fullkomligt utom fara. Det har inte varit positivt för min redan sedan innan räddhågsna hållning att nu också veta med sig att ens egen cykelhjälm när som helst kan attackera en med ett hugskott över fontanellen. De tre explosionerna har gjort att jag krummar ihop ytterligare när jag försiktigt tassar genom livet, likt smällrädd gammal hundkrake på nyårsafton.

Men ingenting ont som inte har något gott med sig. Den påtvingade återgången från den postmoderna cykelhjälmen tillbaka till den gamla förlegade man har på huvudet har alltså samtidigt fått röra mig in i framtiden när det gäller min otroligt utvecklade musiklyssning. Där dagens ungdomar försöker utmana sina växande hjärnor med musik i dubbelhastighet och enkom refränger så har jag alltså kommit på ett än mer intrikat sätt att utveckla min hjärnas synapser: att lyssna på musiken upp-och-ner.

Med en fysisk hjälm på huvudet kan man nämligen inte längre fästa sina on-ear-hörlurar på sedvanligt sätt, utan tvingas vrida på dem i närmast 180 grader och placera hörlurarna så här:

Varpå ljudet strömmar förstås in åt fel håll, upp-och-ner, vilket sätter hörselgångarna i ordentligt arbete för att vända ljudvågorna tillrätta igen. Den som vill vara ett uttryck för en dopaminskadad samtid lyssnar på musik i dubbla hastigheten, men den som istället vill vederkvicka sitt intellekt låter sin arsenal av stigbyglar, städ och hammare arbeta med att flippa runt ljudvågorna i hörselgången.

Och om någon, mot all sans och förmodan, skulle vara intresserad av vilken musik som var allra bäst i upp-och-ner-tappning under 2023 så kommer här en lista på fem nya låtar som jag spelade väldigt mycket under 2023 och som kittlade mina upp-och-ner-utmanade hörselgångar på det allra mest behagliga av sätt:

Candle Flame – Jungle, Humlorna i gräset – Vit Päls, Seaforth – King Krule, True Blue – boygenius, Musikcirkeln – AFSV.

Gör med denna information vad ni vill, men gillar ni det inte så lyssnar ni säkert – som en förlegad dåtidsmänniska – på ett alldeles för gammaldags och icke-utmanande sätt.

… mest samtida trendsättare:

I en tid där man väldigt ofta känner sig O.J. Simpson-jagad …

… av medmänniskor som hela tiden frågar en om man sett alla de nya Netflix- eller HBO- eller Apple Plus- eller Amazon Prime Video-serier som kommit ut sedan förra gången man setts så har SVT:s ”Morgonstudion” valt att en gång varje vecka låta en tidigare helt okänd man vid namn Linus Fremin ge inte mindre än tre tips om nya serier som människor borde sjunka ned i.

Varje vecka. Tre nya serier.

Linus Fremin är, så vitt jag kan googla fram, någon typ av content- och PR-människa, vilket får vän av opartisk public service-ordning att börja ifrågasätta ifall han inte har PR-polletter investerade i tv-serie-branschens fortlevnad. För vilken individ vid sunda vätskor kan hinna titta på tillräckligt mycket teve för att ha tre nya serier att rekommendera till andra – varje vecka?

Det går inte, vilket accentuerades som allra tydligast i det här tipset, där Fremin sänkte ribban för ”sevärd” till historiska bottennivåer:

Den nya krimserien är onödigt krafs fylld av billiga och enkla knep, men den är – trots det, i detta vårt enda jordeliv i detta vår tidsbristande samtid, på en planet på god väg mot civilisationens undergång – ändå värd att lägga ner ett tiotal av dina tio timmar i.

Det kan inte anses vara läge att ge en man vars garderob innehåller flera olika typer av svartvita mys-kaftaner…

… tv-utrymme för att berätta om allt sevärt krafs som du borde hinna med att kolla på.

Jag hade under året tänkt hinna smattra ihop ett helt inlägg om orimligheten i att låta en man med multipla myskaftaner uppvigla folket till ännu mer soffliggande tv-serie-tittande (herregud: jag har plöjt ner över ett dussin timmar på en hyllad tv-serie som The Bear och det manusförfattarna lyckats berätta på denna nätta tredubbla Ben Hur-tid är, utöver typ två coola scener i form av jättelånga tagningar, att det ibland är svårt att sälja tillräckligt med mackor???).

Men det blev som det alltid blir när jag vill skriva någonting men finner det alldeles för svårt: jag tänker ”om jag ändå bara hade en bild som kunde illustrera det här, skulle det gå att skriva” och sedan lägger jag en timme i något gratisredigeringsverktyg och så är hela skrivtiden borta.

… gymnasielärarpappifiering av ett utseende:

Jag gör mitt tredje år som gymnasielärare nu (vill era ungdomar ha mig som svensklärare – för att ni önskar att de också ska skriva otroligt otympliga meningar fyllda med onödiga instick – så återfinns jag på Grillska Gymnasiet Kungsholmen) och det är först nu som jag verkligen tycker att jag blivit en gymnasielärare. Jag är lite lugnare i min framtoning (inte lika how do you do, fellow kids-mån om att ungdomarna ska uppskatta min undervisning), jag är lite mindre mån om att tuggummitugga bort min kaffeandedräkt och jag har framför allt låtit mitt utseende och mina utstyrslar gymnasielärarpappifieras i en aldrig skådad takt.

Jag har redan berättat om de upp-och-nedvända hörlurarna, men vän av utseendemässig ordning noterade förstås att jag glömde påpeka nackdelarna med detta postmoderna sätt att utmana sina hörselgångar med upp-och-nedvända musikstycken: utseendet.

Att vända ett par on ear-hörlurar bak-och-fram och applicera stången framför trynet är förstås att ta ett bestämt steg in i det estetiskt obrydda och klandervärda. Under den förra vargavintern förlitade jag mig på Daniel Helldéns elcyklar till och från jobbet och när termometern rörde sig ner mot tio minus och jag fortfarande – som den gymnasielärarpappa jag håller på att metamorfosa mig till – bestämt mig för att cykla så virade jag helt sonika en halsduk runt hörlursstången framför trynet, för att ge mig själv den sudanesiskt-medelpadska ”heter jag Elnour”?-utstrålningen:

Än mer gymnasielärarpappigt var det när jag tittade ner på mina händer och såg att jag – utöver dubbla par handskar – valt att placera en raggsocka över hela nävområdet för att kunna hålla i styret utan att förgås av köldslag:

Den här klädstilen är, analyserade världsalltet, inte bara ett treårigt gymnasielärarskaps verk. För att nå den här nivån av obryddhet om sitt eget yttre, den här fullskaliga omfamningen av funktionalitet framför estetik, måste man dessutom – utöver sitt gymnasielärarskap – ha någonting vid sidan om som betyder så pass mycket att man helt enkelt inte längre orkar bry sig alls om de tonåriga elevernas blickar och omdömen.

Någonting som blivit långt mycket mer värt att ta hand om än en portal fylld av taffligt underbyggda samhällsspaningar och analyser om Giffarnas bristfälliga försvarsspel. Någonting som blivit mer värt att ta hand om än sig själv och detta sitt enda men när allt kommer kring så sekundära yttre.

Och den 15 december 2023 fulländades den: gymnasielärarpappifieringen av mig själv.

Sedan den 15 december 2023 har jag någonting som betyder mer än någonting annat någonsin har betytt för mig. Sedan 15 december har jag haft som främsta uppgift att hjälpa de där tantigt taniga tassarna att äta upp sig till gulliga bebisplufsiga nivåer.

Jag har fått ett barn tillsammans med den finaste person jag någonsin träffat. Jag ska få uppfostra ett barn tillsammans med den varmaste, snällaste och mest genuina individ jag någonsin träffat.

Och om det skulle finnas någon människa där ute som varit inne och tittat till den här portalen under en längre tid (bara på den här .se-domänen har det vevats ut texter i över ett decennium) så har den eventuellt existerande läsaren säkerligen av ganska oundvikliga skäl då och då undrat hur det ska gå för den individ som sitter och smattrar ut dessa evinnerliga textmassor ut i sin egna lilla ekokammare.

Till den eventuellt existerande Pirkt.se-läsaren av trofast natur, den jag har föreställt mig när jag slagit mig ner vid skrivbordet genom åren, har jag först nu ett riktigt lugnande besked.

Jag må ha beskrivit min situation som trasslig vid hundratals olika situationer, jag må ha förbannat mitt bristande intellekt vid upprepade tillfällen och jag må ha låtit så genomförtvivlad över samtidens dumhet att man verkligen kunnat undra om jag verkligen velat vara kvar i den.

Men vet ni?

Det blev bra. Allt blev bra. Allt ordnade sig för den där killen som i ett decennium satt på sin kammare och vevade rättshaveristiskt rätt ut i den stora internet-intigheten.

Jag kanske inte hittat exakt helt rätt som lärare heller (det finns mycket systematiskt kvalitetsarbete kvar att göra innan jag är formativt differentierad nog i min yrkesroll!!!), men jag har hittat rätt i livet.

… egenskap:

Snällhet.

Jag skrev i slutet av 2022 en jättelång text (som ni gärna får läsa) där textmassan kringelkrokade sig fram och tillbaka genom samtiden för att till slut landa i någon sorts insikt om att det jag verkligen vill fokusera på att försöka vara under detta mitt enda jordeliv är snäll.

Planeten brinner nästan bokstavligt, folk mår piss över att jobba för mycket på jobb som i många fall bara behövs för att vi ska kunna elda upp planeten ännu snabbare och den samhälleliga debatten om hur vi skulle kunna göra för att bryta utvecklingen är mer infantiliserad än den någonsin tidigare kan ha varit. I ett sådant tidevarv får man försöka att göra sitt för att vara snäll. Mot planeten, mot sin nästa, mot sig själv och mot det man värnar.

Sedan ett par år tillbaka har jag värnat den svenska skolans överlevnad.

Jag har därför skrivit jagvetintehurmånga texter under de senaste åren där jag slagit fast att det som behövs för att rädda vårt svenska skolsystem och vår gemensamma välfärd inte är fler texter utan aktioner där lärare går samman och organiseras. Jag har skrikit mig hes ut i cyberrymden (men också ibland fått låna Aftonbladets kultursida) om att vi måste ta intryck av lärarrörelserna och strejkropen från USA och Finland; basunerat ut att det är dags att sluta sitta och muttra på sin Twitter-kammare utan gå samman med andra ute i den fysiska världen.

Det har varit lätt att skriva, svårare att försöka göra.

Men vet ni? I år försökte jag verkligen. Jag försökte på alla sätt jag kunde och orkade samla lärare för att träffas och snacka ihop sig om hur vi har det, vilka problemen är – och hur vi skulle kunna förändra.

Under vårvintern 2023 slängde jag upp ett Facebook-evenemang under parollen Skolaktionen, hyrde en liten avdelning på alltid AW-fullsmockade Ölstugan Tullen på Sveavägen och sedan satt jag där helt själv och bara hoppades innerligt att några som såg ut som arga lärare skulle dyka upp.

Jag är en i grunden mycket blyg person. Det är emot min natur att ha abonnerat en del av en fullsatt bar för att eventuellt kunna bli sittande där helt själv och bortsjasad av ägare som irriterar sig på att man bluffbokat stället. Det skaver i hela mitt fundament när jag kliver fram till män som ser vilsekommen ut i vimlet på Ölstugan Tullen och frågar ”är du en arg lärare?” varpå personen tittar mig i ögonen och svarar nej, säkerligen i tron om att han utsatts för något typ sol-och-vårar-försök av en ännu alldeles för gråblek och lysterlös sol-och-vårar-lärling. Det är egentligen inte alls i linje med min grundpersonlighet att till slut få se hur tjugofem-trettio lärare sluter upp i ens abonnerade del av baren och då gå runt mellan borden och försöka moderera de till stor del okända individernas samtal.

Men det har varit mitt försök att vara snäll mot vår gemensamma skola: att börja försöka organisera lärare kring vad vi behöver göra för att uppnå förändring i vårt snart sönderskurna skolsystem.

Innan sommarlovet slog jag mig ner själv på en filt i Vitabergsparken i försommarsolen och satt och försökte vinka åt mig okända personer som såg ut att alstra arg lärarenergi inom sig.

Det blev kanske ingen strejk eller NPM-kullkastande revolution, men där i slänten i Vitabergsparken upplevde jag finare förbrödring och försystring mellan lärare än jag kanske någonsin gjort tidigare. En nära vän till mig hade nämligen sedan en tid tillbaka besvärats av röda ringformade märken på armarna. Hans hypotes var att dessa märken härstammade från faktumet att han börjat träna MMA och därmed kröp runt på genomsvettiga gamla brottarmattor ett par kvällar i veckan. Googlingarna han gjort hade lett honom in i tron om att det kunde röra sig om ringorm.

Tror ni då inte att det dykt upp en arg lärare från ett naturbruksgymnasium som – van att ställa diagnoser på hund, häst och andra pälsdjur – utan att tveka kunde ge honom ett rakt besked.

”Det där är ringorm”, slog hon fast i försommarsolen innan vi skiljdes åt och min gode vän kunde lomma iväg mot närmsta apotek; kanske lika rådvill kring hur vi ska läsa svensk skolas underfinansiering, men med fullständig klarhet kring vilken medeltida åkomma han dragit på sig via kringkrypandet på insvettade källarmattor.

I augusti kom omkring hundra lärare när Åsa Plesner (framför allt) och jag (pyttelitegrann) arrangerade en kick-off för arga och NPM-kritiska lärare. Vi hade hyrt Freddas uteservering eftersom jag under sommaren tyckt att Tankesmedjan Balans bara borde göra något av att de har så många kloka följare som borde ses och att de är en bokstav ifrån att vara Tankesmedjan Baluns. Inte heller Balans-balunset kullkastade några skolpolitiska maktordningar, men kanske gick en och annan lärare in i läsåret lite stärkta av att se att det finns många andra som också är upprörda över tingens ordning.

Och i november så bokade jag till sist Stockholms kanske mysigaste biosalong, Bio Aspen i Aspudden, för egna pengar eftersom jag kände att fler svenska lärare måste få se den peppiga dokumentären When We Fight, som handlar om lärarstrejken i Los Angeles 2019. Det kom folk dit också!

When We Fight | New Day Films

Inte heller det lär ha rubbat vårt hegemoniska nedskärningssystem det allra minsta, men några av de som var där från Sveriges Lärares stockholmska avdelning blev faktiskt inspirerade. Nu i januari 2024 så har den största lokalavdelningen inom det enade svenska lärarfackförbundet (vars företrädare tidigare inte vågat ta ordet ”strejk” i sin mun ens bakom de lycktaste av dörrar) arrangerat en filmvisning med just denna film om lärarstrejk för sina medlemmar.

Jag har länge skrivit om att vi lärare måste försöka med annat än att skriva texter. I år skrev jag inte så många texter – men jag försökte verkligen med det jag så länge har skrivit om. När några lärare drog igång initiativet ”Måndagar mot marknadsskolan” så hoppade jag på och stod där och frös i tio minusgrader och försökte anordna värmande AW-träffar efteråt (vilket utmynnade i en debattartikel som över 400 lärare kritade under).

Jag försökte, under de barnfria månaderna jag visste att jag hade kvar av 2023, vara riktigt långsiktigt snäll mot vårt svenska skolsystem och alla som verkar i det. Jag gick verkligen mycket längre än vad som är bekvämt för en i grunden genomblyg 33-åring från Sundsvall för att försöka göra positiv skillnad för vårt gemensamt finansierade utbildningssystem. Det lyckades inte (än), men jag kan med viss stolthet säga att jag faktiskt försökte.

Nu har jag andra att framför allt prioritera mina säkerligen begränsade depåer av snällhet mot under den närmsta tiden. Jag har missat de senaste måndagarnas frysande utanför Riksdagen på grund av diverse BVC-besök (någon får gärna ta min plats: värmande tummar upp från förbipasserande utlovas!) och jag har inte samma ork att hänga inte med i den genomdumma skolpolitiska debatten, men jag kommer att försöka fortsätta hinna vara snäll mot vårt svenska skolsystem även framgent.

Och på detta nådens och väntans år 2023 så kommer jag kunna blicka tillbaka på att jag verkligen försökte göra det jag kunde under de pre-pappa-månader jag hade att spela på.

Jag försökte vara snäll mot vårt svenska skolsystem, mot lärarna som verkar i det, mot vår gemensamma barnaskara som vi placerat i det. Det kanske inte har varit snällt mot mina egna karriärmöjligheter inom yrket (inom kort finns vartenda lediga lärarjobb hos de allra största koncernskojarna), men som jag försökte slå fast i 2023 års sista Pirkt.se-text så kommer ingen av oss lärare att kunna jobba kvar med drägliga villkor om vi bara fortsätter spela med.

När jag skriver det här sitter jag guppandes på en pilatesboll med mitt barns huvud utstickande ur en sele. Om jag inte vill att hon ska ha fyrtiofem-femtio klasskamrater i framtiden, på en saudiskt ägd gymnasieskola med ett lejonprytt emblem som fått en heraldiker att sätta i vrångstrupen, så gör jag nog bäst i att försöka fortsätta vara snäll mot det svenska skolsystemet i den mån jag hinner.

… Jon Voight.

Den gamle Hammarby-backen José Monteiro.

Det finns ett Seinfeld-avsnitt där George ska köpa en ny bil och har gjort massa efterforskningar och kommit fram till att den trygga Volvo-familjekombin är det bästa köpet – men väl hos bilhandlaren faller han för en riktigt luddig gammal LeBaron-cabriolet eftersom den tidigare ägaren påstås ha varit skådespelaren Jon Voight.

Jag hade ansvaret för att göra efterforskningarna och genomföra köpet av en barnvagn inför födseln, men jag – som är en närmast manisk fyndletare (en och annan läsare lär vara livrädd kring hur jag kommer stoppa i barnet massa utgångna finska direkt-till-VHS-barnmatsprodukter från restlagret på Matsmart.se) – behövde inte resa runt i Stockholmsregionen och sparka på många barnvagnsdäck.

Det räckte med att jag plötsligt, efter en Blocket-interaktion med hans sambo, fann mig i samma dörröppning som den José Monteiro, den svensk-bissauguineanske gamle Hammarby-mittbacken som representerade klubben under de tämligen dystra Bajen-åren mellan 2006 och 2012. Visst hade jag tittat mot både en Emmaljunga och en begagnad Bugaboo, men när den gamle mittbacken slog upp dörren med ett brett smil så var det inget snack: jag skulle ha en Britax z5.

När jag skulle till att gå så bad jag förstås om en bild, för att slippa en situation där jag blev misstrodd av mina vänner (”varför skulle en ex-allsvensk back köra runt i en Britax zäta-femma?”) och tvingades leta efter gamla bitmärken på vagnen för att sedan kunna rådfråga tandläkare om jämförelser av tandavtryck (det är ett jäkla Seinfeld-avsnitt). Till skillnad från den ogästvänlige Jon Voight så ställde José Monteiro gladeligen upp på en bevisbördig bild:

Jag har klippt ut bakgrunden och låtit AI:n ersätta hans lägenhet med höstskog (någon integritet förtjänar även tidigare Hammarby-backar!!!), men här ser man tydligt hur den före detta Bajen-backen lämnar över Britax z5:an till sin nya ägare.

Mina vänner må ändå varit kritiska över mitt val av barnvagnarnas motsvarighet till LeBaron-cabben:

Men de kan inte ifrågasätta äktheten i utsagan när jag går runt på gatorna med mitt nyfödda barn i min nya barnvagn och nynnar om att jag kör runt i José Monteiros gamla kärra.

”Everybody’s talking at me,

but I don’t hear a word they’re saying,

just driving around med José Monteiros barnvagn”

Många börjar sjunga för sig själva för att de har fått ett barn som de behöver vagga och hålla lugnt – jag har snarare skaffat ett barn för att kunna rättfärdiga att jag hela tiden går runt och nynnar högt för mig själv. Nu kollar inte längre folk lika konstigt. De antar att det finns en bakomliggande pappa-förklaring.

Så det blev kanske inte helt bra för mig, men så bra det kunde bli utifrån mina förutsättningar.

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *

Tema Mission News av Compete Themes.