Vi borde kanske vara väldigt försiktiga med vad vi säger och tycker högt, eftersom det lärarjobb vi besitter just nu kan vara det sista vi lyckas få. Av allt att döma är det väldigt svårt för legitimerade lärare att hitta nya uppdrag, den kroniskt akuta lärarbristen till trots.
Men snälla svenska lärarkår: vi kommer ändå inte kunna arbeta i det här systemet mycket längre, om vi inte gör någonting drastiskt. Om vi inte klagar högt, om vi inte är jobbiga, om vi inte till slut vägrar.
De aktörer som styr svensk skolas färd mot den absoluta botten ska inte sitta i positioner där de kan straffa dig för sitt engagemang. De ska inte ha en roll i svensk skola överhuvudtaget.
Skriv under en debattartikel, ställ dig vid Riksdagen, snacka ihop dig med kollegorna eller skäll ut en friskolemagnat. Gör alltsammans. Gör det nu. Snart är det för sent.
De senaste veckorna har varit ett par av de mer intensiva i mitt korta liv som kritiker av den svenska marknadsskolan. Jag har under väldigt lång tid försökt sätta ord på vad jag känner kring svensk skolas problematik genom att sätta mig vid min datamaskin och låta fingrarna löpa över tangenterna. I debattartiklar och oräkneliga blogginlägg har jag försökt nå ut med texter som belyst de otaliga baksidorna som kommit av vår rentav världsunika skolsystemslösning. Det har stundtals varit roligt (ett system som genererar så många bisarra avigsidor matar en hela tiden med nytt material), det har stundtals väckt lite intresse och det har ganska ofta genererat ett antal bestämda ryggdunkar från redan frälsta lärarkollegor som alla låtit likadana systemkritiska glasögon vila över deras nästippar.
Men det har inte räckt. Det har inte varit tillräckligt.
Under den senaste tiden har jag därför försökt att alltmer manifestera mitt motstånd med inte så mycket mina tangentbordsdansande fingrar utan med hela min kropp – och den senaste månaden har detta arbete trappats upp på lite olika sätt.
I november var jag och min flickvän på en Halloween-fest där temat för utklädningarna var ”de sju dödssynderna”. Vad har vi på frosseri?, tänkte vi, och kom fram till att något av det mer ohemula frossande vi fått ta del av under senare år är friskolemagnaternas formliga frossande i skattepengar.
Inte så Halloween-läskigt, säger du? Fråga alla de svenska kommuner som under de senaste åren har fått se den dödförklarade skolkoncernen John Bauer resa sig ur sin sedan länge igenbommade sarkofag för att fortsätta frossa i skattepengar avsedda för undervisning. Många är kommunerna som krävts på miljonbelopp i efterhand av den sedan tio år tillbaka döda skolkoncernen, eftersom dödsboets jurister lyckats hitta ett zombiekravlande sätt att kräva åt sig pengar från andra sidan skolmarknadsgraven.
Och vad är egentligen girighet? I Sverige har vi, enligt Andreas Cervenka, fått omkring 500 nya miljardärer under de senaste decennierna. Vi har fått miljardärer som tjänat sina miljarder på att lura fast folk i spelmissbruk hos sina nätcasinon. Andra har blivit med mångmiljardinkomster genom att köpa upp samhällsnyttiga och gemensamt ägda fastigheter och göra dem direkt samhällsonyttiga i privat regi. Vi har miljardärer som näbbdragit pensionärer på deras surt förvärvade pensionspengar och idel andra som försnillat fondsparares polletthögar genom att erbjuda dyra tjänster där de fondplacerar med skickligheten hos en medelbegåvad primat.
Men vad är egentligen det allra girigaste man kan göra? Hur hade vi försökt gestalta girighet i Sverige idag, ifall vi skulle skriva en sedelärande saga för barn?
Jag tror – och här överdriver jag inte – att många skulle anse att något av det absolut girigaste man kan ägna sig åt i detta vårt gemensamt byggda samhälle är att ta en skattefinansierad penningpåse som är avsedd för skolbarns undervisning – för att sedan plocka på sig en beskärd del av kronorna och ge åt sig själv.
Tänk er en tant som sitter och plockar guldmynt ur en liten säck. Pengarna har hon fått av det gemensamt insamlade skatteunderlaget, med solidariska bidrag från krumryggade Willys-kassörskor och tappert kämpande lokalvårdare. Vi har gemensamt bestämt att pengarna ska gå till undervisning av nyfikna barn, till nästa generations samlade kunskapsackumulering, till utvecklingen av ungdomar som vi som samhälle tycker ska få nå precis så högt som de kan tänkas nå. Men så sitter tanten där och ska sortera ut de gemensamt insamlade guldmynten över sin skolverksamhet, och för varenda en av sina skolklasser så låter hon inte ett mynt, inte två, utan mynt till ett värde av hela 300 000 kronor varje läsår gå ner i en egen påse, som inte kommer den avsedda skolklassen till del i form av undervisning.
”Och så en liten slant till mig”, skrockar tanten och låter sömlöst ytterligare en näve mynt gå ner i sin egen påse, och låter i samma veva sina rektorer – som är ansvariga för utbildningen av dessa elever i hennes skolimperium – dra in ett par läroboksuppsättningar eller några inbokade teaterpjäser för var och en av ungdomarna. 10 000 av de skattekronor som var tänkt att läggas på den enskilda elevens individuella undervisning under ett läsår har plockats bort och lagts på aktiebolagets vinsthög.
Nog är det en ganska hög Disney-nivå på elakheten hos en sådan skurkkvinna? Cruella de Ville-nivå, alla gånger? Drottningen i Snövit-vibbar?
Vi tänkte så i alla fall, jag och min flickvän, inför att vi skulle på maskerad med temat ”de sju dödssynderna”. Vi tänkte på ett par som frossat i gemensamma resurser, insamlade av solidariskt skattebetalande undersköterskor och ryggbrutna men hantverksstolta bilmekaniker, och som sedan girigt suttit och väst fram ”och så en till mig” vid fördelningen av flera miljarder skattekronor som sömlöst glidit ner i deras egna fickor och bort från den svenska skolans redan underfinansierade verksamhet.
Så vi klädde ut oss till de två personer vi tyckte manifesterade detta med frosseri och girighet allra tydligast på vårt svenska 2020-tal:
Bylsigt blå kostym: 150 kronor. Ralph Lauren-slips: 70 kronor. Hatt: 120 kronor. Lätt tonade glasögon av IT-gubbe-modell: 300 kronor. Att få gå genom Stockholm en lördagskväll utklädd till Hans Bergström intill hans fru Barbara från DN-reportaget: ovärderligt.
Det blev stor uppståndelse efter Barbara Bergström post-toalett-avtorkning på Dagens Nyheter-fotografen Alexander Mahmoud, i reportaget om henne och hennes make Hans inför valet ifjol. Vilket gränslöst beteende! Vilken karaktär! Vad knäppt att en utbildningskapitalistisk slay queen kan vara så knasigt yvig! Vilken larger than skol-Sverige-karaktär!
Vad som borde väcka uppståndelse vareviga dag är att vi i Sverige tillåtit en skolkoncern tälja guld för miljardbelopp på vår skattefinansierade skolpeng. Vad som dagligen borde göra folk rasande är att svenska elever inte får den undervisning som vi tillsammans betalat för, utan en billigare svengelsk variant med till stor del utbytesterminsanställda lärare utan svensk lärarlegitimation som av allt att döma sätter de betyg som det blir minst tjafs kring (vilket är de allra högsta betygen). Vad som borde få topplocket att gå på varje skattebetalande svensk är att runtom på svenska skolor sitter någon och räknar på hur många kronor per hundralapp som inte ska gå till barns undervisning utan till vinster för utländska riskkapitalister.
Nu under hösten har jag nåtts av rapporter från en lärare på en prestigefylld gymnasieskola, där det krävs högsta betyg i det mesta för att komma in, som säger att eleverna som kommer från IES verksamheter förvisso har A i samhällskunskap, men att svenskfödda elever som marinerats i nio år av IES-svengelska kan fråga läraren frågor som ”vad heter ’society’ på svenska?” under samhällskunskapslektionerna.
Det är vi ensamma om i världen, lovar jag: att elever med högsta betyg i samhällskunskap i nionde klass inte vet vad ordet för ”samhälle” är på sitt hemspråk.
Jag skrev en text i våras om hur marknadsskolan urholkar hela vår kunskapsnations trovärdighet och tyckte jag gick ganska hårt åt, men efter ytterligare ett halvår av att ha fått följa hur det ser ut i olika vinstjagande skolenheter i vårt världsunika system så känner jag att jag tog i alldeles för lite.
Senast i dagarna kom en ny PISA-rapport som visade att matematikkunskaperna bland svenska elever rasat på nytt – och i dag kom siffror om att betygen gått åt andra hållen. Resultaten sjunker, betygen stiger, naturligt efter den marknadseffektiviseringens tidvattenström vi skvalpat upp här i Sverige.
Vad är ordet för systematic error på svenska?
Jag kommer aldrig att få en anställning på Internationella Engelska Skolan om jag skulle behöva i framtiden. Det vet jag redan. Men vet ni? Hur svårt det än blir att få anställning som behörig lärare i det svenska skolsystemet (och det är redan väldigt svårt, mitt i den akuta bristen) så vägrar jag behöva hålla dörren öppen till att kunna arbeta på de allra värsta guldtäljarna i skolbranschen.
Om arbete inom dessa snabbväxande och riskkapitalägda koncerner är den enda skolframtid som erbjuds oss som lärare borde vi redan nu säga stopp. Vi borde krångla, vi borde väsnas, vi borde vägra.
Ett par dagar efter den utklädnaden till herr och fru Frosseri och Girighet, Hans och Barbara Bergström, hade jag hyrt Stockholms mysigaste biograf, Bio Aspen i Aspudden, för att visa för andra upprörda lärare hur det skulle kunna vara. Dokumentärfilmen ”When We Fight” visar på ett mycket inspirerande sätt hur lärarfacket i Los Angeles, som länge varit lika mesigt och vekt som våra svenska, tar strid mot borgmästarens nedskärningspolitik – och vinner efter en massiv strejk som varar i en dryg vecka. De vinner konkreta segrar, som faktiskt går att mäta i siffror: reglerade klasstorlekar, bestämmelser för tillgänglighet när det gäller skolsköterskor och kuratorer, med mera.
Men filmen visar också vilket otroligt hårt arbete som ligger bakom själva möjligheten att som lärarfackförbund ens börja fingra efter strejkvapnet. Den visar det långsiktiga arbetet med att bearbeta föräldrar, elever och det omgivande samhället och den visar, inte minst, hur otroligt tufft det är att genomgå en strejk. Filmen följer lärare som är på plats utanför sina skolor i ottan för att hindra strejkbrytare från att komma och hålla lektioner och hur tufft det är att övertyga kollegor om att fortsätta strejken i ett strejkkasselöst land där många lärare lever på den ekonomiska marginalen.
Den visar hur otroligt avgörande det är att visa sin styrka i just numerären: att tiotusentals lärare syns ute på gatorna för att torgföra sina krav till allmänheten.
Efteråt berättade några från Sveriges Lärare, som glädjande nog letat sig till visningen, om att de blivit väldigt inspirerande och att de skulle börja kolla på möjligheterna att köpa visningsrättigheter och sprida filmen till alla förtroendevalda ombud ute på skolorna.
Jag blev mycket glad. Om jag skulle ha lyckats med det, att få vårt trögrörliga och försiktiga fackförbund att visa instruktionsfilmer från de radikala fackfalangerna på andra sidan Atlanten, så skulle jag ha gjort en konkret insats för det svenska skolsystemets framtid, kände jag.
Måndagen därpå var det dags för ett litet stresstest för vårt nya fackförbund och dess förmåga att mobilisera medlemmar till motstånd. Det är bara några månader kvar till den kollektivavtalsförhandling som kommer avgöra så mycket för det svenska läraryrkets framtid. I mars 2024 är det tänkt att Sveriges Lärare och deras nedskärningsdogmatiska motpart SKR ska teckna ett nytt kollektivavtal för alla kommunalt anställda lärare i Sveriges 290 kommuner – och om vårt fackförbund inte får in konkreta regleringar i det avtalet så är jag övertygad om att svensk skola tar ytterligare sjumilakliv mot avgrunden.
Nu var det dags för Stockholms kommunpolitiker att ta ställning till en skolbudget som inte var någonting annat än ytterligare en nedskärning i en redan gravt underfinansierad verksamhet. Nu skulle Sveriges Lärares alla arga och upprörda medlemmar protestera utanför i en manifestation mot dumheterna.
Förbundet organiserar uppemot 15 000 lärare av aktivt eller pensionerat slag i huvudstadsområdet – men maximalt 120 av dessa, varav en beskärd del av skaran var Sveriges Lärare-kanslister som varit med och anordnat det hela, stod utanför Stadshuset och skanderade slagord om att det nu verkligen var dags för politikerna att sluta skära ner på skolan.
(Det var det inte. Budgeten röstades igenom utan minsta bekymmer.)
Demonstrationen avslutades med att det moderata oppositionsborgarrådet Andréa Hedin (M) fick kliva fram, ge tummen upp åt alla närvarande, och greppa manifestationens mikrofon och ta kontroll över dess högtalarsystem för att säga några väl valda ord. Hedin, en kvinna som tydligen valt att engagera sig i Moderaterna för att försöka rädda den offentligt finansierade välfärden, berättade om hur sur hon var på sossarna, vänsterpartisterna och miljöpartisterna där inne som inte satsade på skolan (sic!) och gav oss alla en värmande klapp på huvudet genom att säga att ”ni hörs verkligen där inne!”.
Jag vet inte vad det är man vill ha för valuta för att ställa sig och frysa en måndagkväll efter jobbet, men det är inte en moderat-kvinna-klappar-dig-på-huvudet-från-fackförbundets-mikrofon-samtidigt-som-du-förväntas-applådera-åt-henne-sedel man vill få med sig ner i fickan.
En demonstrant på plats var fullkomligt topp tunnor utom sig av raseri över att vårt nya gemensamma lärarfackförbund, som verkat nästan villigt att lägga ner sig självt i rädsla för att någonsin råka göra någonting som skulle kunna tolkas som partipolitiskt, låtit en moderatkvinna haspla ur sig alternativa skolpolitiska fakta i den fackliga manifestationsmikrofonen.
I den tystnad som uppstod medan Andréa Hedin vandrade tillbaka till Stadshuset efter väl utfört värv så skrek jag därför ”MODERATERNA!!!”, så högt som jag bara kunde upp mot midvinterkvällen, varpå den kokande individen som gått runt och närmast bokstavligen ångat av politikerförakt skrek, minst lika högt, ”HYCKLARE!!!”. Och så gjorde vi så ett par gånger, fram och tillbaka.
Därpå uppstod den tystnad som tydligen uppstår när någon inte vill vidhålla god ton gentemot nedskärningsdogmatiska politiker på en manifestation mot nedskärningar som kommer att slå skoningslöst hårt mot utsatta barn och ungdomar och dess lärare.
Jag hade strax innan det oförlåtligt partipolitiska utspelet mot Moderaterna stått och talat med en lokalt förtroendevald vänsterpartist som kommit ut för att prata med oss lärare (utan både presstjänstemän och Instagram-kameror i högsta hugg) och jag hade varit hård i tonen även mot henne, eftersom hon och hennes parti – som jag tycker att man ändå kan förvänta sig saker av i välfärdspolitiken – skrivit under på ännu en nedskärningsbudget för Stockholms skolor.
Det kanske också var fel. Kanske ska man, i alla lägen där man företräder ett modernt fackförbund, bara lyssna och le och tacka för att de tar sig tid. Kanske är det en klok idé att fortsätta hålla alla dialogiska dörrar öppna, för att på det viset kunna påverka politiken på sikt genom bibehållna relationer, god stämning och försök till samförstånd.
Men vet ni? Det verkar inte så. Det verkar, trettio år in i marknadsexperimentet som samkörs med en dogmatisk nedskärningspolitik, verkligen inte så.
Vi kan ju förstås fortsätta hoppas på att statsminister Ulf Kristersson, som nyligen köpt en herrgård tillsammans med vinster-i-välfärden-lobbyisten Göran Thorstensson, till slut ska lyssna på våra varningar kring hur de vinstdrivande aktörerna i välfärden påverkar kvaliteten och arbetsmiljön.
Vi kan ju förstås fortsätta tro att vägen till förändring av skolsystemet är god och icke-konfrontativ dialog, trevligt kontaktknytande på seminarium och en kronisk rädsla för att någonsin gå i en riktning som skulle kunna tolkas som partipolitisk.
Vi kan välja att tro på det. Det är nog många som hoppas att vi som fackförbund och vi som lärarkår fortsätter välja den vägen. Det är garanterat många som önskar oss stort lycka till på just den färden mot ett jämlikare skolsystem.
Så vad föreslår jag att man som upprörd lärare ska ta sig till, denna nådens nedskärningshöst 2023?
Mitt förslag är att ta tydlig ställning – med sin kropp. Ingen ställning är nämligen tydligare än den som tas i minusgrader i midvintermörker en måndagseftermiddag.
För tre veckor sedan tog jag mig till Mynttorget utanför Sveriges Riksdag – ni vet: ställer där vi tidigare utövade demokratisk kontroll över det svenska skolsystemet – för att demonstrera tillsammans med för mig okända lärare. Jag hade på något sätt snubblat över initiativet ”Måndagar mot marknadsskolan”, hört om det på omvägar, och tänkte att jag skulle dit och försöka stötta de tappra själar som ställt sig för att försöka frysa bort den unika svenska marknadskolan.
Bara en vecka senare var vi några fler.
Och förra måndagen, när vi försökte slå ihop manifestationen med en stärkande efter-manifestations-öl efteråt, så var vi ännu fler som trotsade de omkring tio minusgraderna efter arbetsdagen:
Till skillnad från de tummar upp som vi fick oss av Andréa Hedin på Sveriges Lärare-manifestationen utanför stadshuset så värmer verkligen de tummar upp man får av förbipasserande som ser en stå och visa sitt missnöje i sin dunjackebeklädda kropp om måndagskvällen. Jag hade gjort en liten skylt där det stod ”98 procent av lärarna vill inte ha ert skolsystem” och det stämmer ju, men vad som också stämmer är att hela sju av tio förbipasserande icke-lärare inte heller vill ha vårt system fria vinstuttag ur vårt skattefinansierade skolsystem.
Var sjunde svensk gör tummen upp åt att vi inte borde fortsätta ha det så här i svensk skola.
Däri ligger egentligen vår stora styrka och vilar: att vi lärare som vill ha förändring (98 av 100 ute på svenska skolor) har ett massivt folkligt stöd att hämta – om vi börjar organisera för att kunna använda det.
Under den öl som följde efter manifestationen i måndags lät vi en debattartikel gå runt bland borden. Några synpunkter kom in kring själva språket och formuleringarna (bara i den här texten har du snubblat dig igenom många omständliga meningsbyggnader), men kring kraven vi krävde fanns ingenting att påpeka från den kanske tjugohövdade skaran runt barborden.
Vi krävde rätt saker, tyckte församlingen. Inte av Barbara Bergström, Ulf Kristersson eller någon annan skoligark med hela underarmen nere i skattepengskistan – utan av vårt eget nya fackförbund: Sveriges Lärare. Det är vårt fackförbund som måste börja ta striden och rädda svensk skola.
Du kan läsa och skriva på artikeln via den här länken. Gör det. Säg till en kollega att göra det. Över 300 andra lärare står bredvid ditt namn i underskriftsmängden.
Vi kräver av vårt fackförbund att när de sätter sig ner för att förhandla nästa gång, under vårvintern 2024, så får de inte nöja sig med något annat än tydliga regleringar av vad som faktiskt är en lärartjänst. Efter decennier av sifferlösa avtal kräver vi undertecknare nu att vårt nya fackförbund – som har strejkkapital så att det räcker och blir över – tar till alla stridsåtgärder som finns för att återreglera den svenska skolan i det nya avtalet för Sveriges 290 kommunala huvudmän.
Men för att skjuta vårt fackförbund framåt är jag helt säker på att det krävs mer än massunderskrivna debattartiklar – då krävs en tydlig lärarnärvaro på gatorna.
Minns ni ”Stadskampen”? TV4-programmet i slutet av 90-talet där folk i mellanstora svenska städer gick man ur huse för att försöka bidra så att hemstaden kunde besegra en annan mellanstor svensk stad?
Precis som programledaren Staffan Ling manade Arboga-borna till att få ner en truckmaskinist, en tramporgel och fyra kilo nyskördade morötter till torget så behöver vi nu mana all skolpersonal till att inte bara klaga i lärarrummet eller dela någon enstaka Marcus Larsson-tråd i den skolmarknadskritiska ekokammaren på Twitter.
Kunde man under det sena 90-talet få tiotusentals människor att engagera sig i att ens hemstad Arboga skulle besegra icke-rivaliserande Västervik i ett TV4-jippo om fredagskvällarna så bara måste man kunna få landets över 300 000 fackligt organiserade lärare – en yrkeskår som snart har fått sina arbetsvillkor fullständigt omöjliggjorda för all framtid – att pallra sig ner till torget för att manifestera mot ett system som hela 98 procent av lärarna sagt sig vilja byta ut.
Kampen för en bättre och mer rättvis svensk skola behöver en egen Staffan Ling eller en Agneta Sjödin: någon som förklarar för alla hemmasittare hur viktigt det är att faktiskt resa sig upp ur soffan och ta sig ner till torget – för att ens sak ska kunna segra mot det onda.
Den uppspelta Staffan Ling-rösten måste skrika ut att vi behöver en bisteruppsynt SO-lärare i helskägg och rödsvartrutig skogshuggarjacka, att vi behöver en snäll skolbespisningskvinna av fryntlig natur och att vi behöver en kufig kemilärare med magsyreosande kaffeandedräkt.
Vi behöver dem nu. Utanför Riksdagen, utanför kommunhuset i Arboga, utanför stadshuset i Västervik – överallt där de visar sitt aktiva och engagerande motstånd.
Att synas i kritiska sammanhang, att väsnas argt och att vara allmänt jobbigt motvalls kommer absolut ligga lärare i fatet när det gäller att ta få det där nya jobbet eller få ta den där karriärvägen. Men vi måste – ifall vi på fullaste allvar vill kunna tro på ett nytt och bättre skolsystem – komma till insikt om att vi ändå inte kommer kunna arbeta inom svensk skola om den fortsätter utvecklas i tangentens riktning.
Skriv under en debattartikel, ställ dig vid Riksdagen, snacka ihop dig med kollegorna eller skäll ut en friskolemagnat. Gör alltsammans. Gör det nu. Snart är det för sent.
Om det finns en svart lista hos fienderna till en rättvis och jämlik skola så bör du försöka sätta ditt namn på den.
[…] Jag pekar inga fingrar, men två av dem som jag tror kan ses tillbaka på som framtidens Think Pink!-nyskapare inom den samhälleliga barn- och ungdomshanteringen ser ungefär ut så här, om två personer i trettioårsåldern försöker klä ut sig till dem på en H… […]