Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Övervaka alla som ser ut som honom

Det förlovade året 2023 inleddes med de glädjande buden om att Sveriges samlade armada av affärsbanker redovisade rekordmånga miljarder i vinster. Det var något att glädjas över, för alla de svenskar som i väntan på uteblivna elprisstöd har fått sänka innertemperaturen och byta ut det smäckert extrasaltade Bregott-paketet mot en sorgsen bytta lågprismargarin.

Att vi alla borde glädjas tyckte i alla fall Swedbanks vd Jens Henriksson, när han intervjuades om rekordvinsterna i SVT:s Aktuellt en kväll under en oxvecka i januari. Han visades ett längre klipp på en stackars finansiellt skeppsbruten man vid namn Lars Franzén. Denne Lars gick på de ekonomiska knäna hemma i sitt enkla radhus och han uttryckte därför en viss hopplöshet och frustration över orättvisorna i världsordningen, speciellt i relation till de nyheter om bankernas miljardvinster som han fick upptryckt i nyllet av SVT-reportern.

Jag tyckte att det var väldigt roligt att höra hur Jens Henriksson betonade att han helt och fullt förstod Lars och hans vedermödor. Han visste exakt hur det kändes. Han delade alla dessa radhuspappors frustration och kände precis samma sak i sin vardag, bedyrade han:

Det man bör ha med sig här, när Jens Henriksson förkunnar att han också känner av energiprisernas och bolånens påverkan på sin privatekonomi, när Jens Henriksson på sin mest medkännande vd-svenska förkunnar sitt ”Je suis Lars”, det är att Jens Henriksson har en månadslön på en bra bit över en miljon svenska kronor.

Redan 2019, när han värvades från Folksam till Swedbank, fick han sig en nätt årslön på 13 miljoner kronor, vilket tydligen innebar att Henriksson fick den typ av flerdubbling av lönen som är så väldigt vanlig när en helt vanlig människa byter från ett jobb till ett annat.

Det är klart att Jens, som nog dessutom haft en solid löneutveckling sedan dess (börsbolagens ledare har ju haft en löneutveckling som varit dubbelt så hög som den väldigt höga inflationen), kan känna med Lars i hans ångest över den höga elräkningen och det skenande Bregott-priset.

Självklart kan en bank-vd, som efter en rejält saftig elräkning i vinter bara skulle ha ett antal hundra tusen kronor kvar att leva på den månaden, identifiera sig med Lasse och alla oss andra som står och nagelfar de små siffrorna som förkunnar kilopriserna i mataffären. Inför höjda livsmedelspriser är vi alla lika (benägna att byta till Lätt & Lagom).

Jens Henriksson känner det i sin vardag, precis som alla vi andra – men han har trots det sinnesnärvaro (i all denna ekonomiskt kopplade ångest och oro) att kunna förstå att det som är bra för affärsbankerna är bra för Sverige.

Rekordstora vinster för affärsbankerna är rekordbra för Sverige, förkunnade han gång på gång i Aktuellt-inslaget, med den sortens isande intellektuella klarhet som bara riktigt kristallklara tänkare lyckas bibehålla i dessa snabbnudlarnas och blodpuddingens näringsfattiga tidevarv.

Det som är bra för bankernas kvartalsrapporter är bra för Sverige. Att Swedbank gjorde 10,4 miljarder i vinst under det sista kvartalet 2022 är det bästa som kunde hända för de båda likarna Lars och Jens.

Ganska snart efter inslaget i Aktuellt, där Jens Henriksson inte fick någon motfråga på hur han som miljonmånadslönsinnehavaren lyckades känna av den ekonomiska krisen i sin vardag, så stod det klart att hans föregångare på posten som vd för Swedbank friades från alla misstankar vad gäller grovt svindleri i samband med penningtvättsskandalen 2019.

Det var, gissar jag, som medborgare i konungadömet Sverige, en mycket glädjande dom, eftersom det som är bra för affärsbankerna är bra för Sverige och oss som invånare. Och det var förstås framför allt mycket bra för ex-vd:n Birgitte Bonnessen, som enligt hennes försvarare levt under en så närmast omänskligt enorm press sedan hon hastigt och mycket olustigt fick lämna sin post som vd för Swedbank med inte mycket annat än sin låda med häftklamrar, dokumentsamlare och pennskrin (och 31 miljoner kronor i fallskärm).

Vi har ett rättssystem som fungerar. Vi har ett rättssäkert system som sätter inte oskyldiga danska vd-kvinnor i fängelse bara för att de råkat ljuga om att deras bank inte pysslar med penningtvätt i Baltikum. Vi har ett solidariskt samhällsbygge som inte binder extra ris för de arma ryggar som tvingats bort från sina jobb medföljd av inte mer än trettiotalet miljoner kronor i arbetslöshets-apanage.

Det kändes skönt, för mig som svensk och som därmed gynnad av affärsbankernas ve och väl.

Men med det sagt har vi problem i Sverige.

ANNONS

ANNONS

Härom veckan lyssnade jag på ett P1-inslag om den ökade välfärdskriminaliteten i Sverige. Enligt SR uppgick de felaktiga utbetalningarna redan 2020 till ofattbara 18 miljarder kronor årligen och sedan dess har de organiserade kriminella gängen bara intensifierat arbetet med att näbbdra den intet ont anande staten på dess skattepengar. De kriminella girigbukarna har tydligen, på något märkligt sätt, fått nys om att den svenska statsapparatens kranar är vidöppna för alla som orkar skicka in lite pappersarbete om att man pysslar med assistans eller vård eller skola.

Det verkade, så som jag förstod inslaget, som att polisen och alla myndigheter stod helt handfallna inför att de gängkriminella – via diverse målvakter – hela tiden startade upp nya bolag för att bedriva bluffassistans, tömde dessa på alla pengar, och sedan gick vidare till en ny ansökan.

Tänka sig, va: att det kunde visa sig att en omvandling av hela den solidariska välfärdsmodellen till en enda stor öppen marknad för diverse hästskojare och hemtjänstbedragare har sina baksidor. Tänka sig, va: att det kunde vara så att en konstant prispress via konkurrensutsättning av samhällets allra mest vitala funktioner leder till att gängkriminella vinner upphandlingar med rena bluffbud och bulvanbolag, där de inte har något annat intresse än att bara stoppa på sig varenda utbetalad krona.

Tänka sig, va: att det nu verkar omöjligt att stoppa, när man väl satt den marknadsmekaniska bollen i ordentlig rörelse. Tänka sig, va: 18 miljarder årligen, när allt man ville ha var lite valfrihet för medborgarna och inte låta sjungandet av valfrihetens lov begränsas till hyllorna med schampoo eller mejeriprodukter utan sippra ut i vartenda möjliga skede av människolivet.

Det lät läskigt på riktigt, tyckte jag, det här med att de gängkriminella lyckats suga sig fast på den statligt skattefinansierade spene som vi öppnat upp för alla som uppbådar sinnesförmåga nog att bilda ett aktiebolag och fylla i ett par formulär.

Det är någonting med det ostoppbara i det. Att de sluta kriminella öppnar upp en verksamhet, tömmer bolaget på alla pengar de snärjt åt sig, slussar iväg dem via målvakter, bulvanföretag och ljusskygga penningtvättsaktörer – för att sedan klappa ihop verksamheten och börja om på en ny kula igen.

Det är någonting med det så utstuderat osolidariska i det. Att de vet exakt av vilka pengar de tar – skattepengar som är tänkta att bekosta skötsel av våra allra sköraste – och att de gör det så systematiskt och cyniskt med ett enda mål för ögonen: att tjäna maximalt med pengar.

Det känns nästan… professionellt. Och det är ju kusligt. Att våra gängkriminella skulle bli professionellt organiserade välfärdsprofitörer.

De rollerna har vi ju faktiskt som samhälle, tillsammans och demokratiskt, valt att viga åt riktiga professionella affärsmän och kvinnor i kavaj.

I dagarna kom nyheten om att succékoncernen Internationella Engelska Skolan (IES) har slussat iväg en halv miljard kronor från skolverksamheten uppåt i riskkapitalbolaget Paradigm Capital. De nya spännande ägarna av IES, som köpte upp koncernen i slutet av 2020, är ju pedagogiska pionjärer besjälade av en tanke om att anamma ett nytt och modernt fokus inom den svenska skolan, som tidigare negligerats av trötta katederstofiler och mätta kommunpolitiker. Det är, och här citerar jag direkt från deras (överraskande fula) hemsida, ett fokus på ”mispriced securities in the small- and mid-cap space” som Paradigm Capital vill anlägga på den svenska skolan.

Och i det fokuset ligger alltså, visar det sig, att slussa en halv miljard av våra skattepengar iväg till att betala stigande räntekostnader för riskkapitalbolaget.

De skolpolitiska bandiljärerna blev arga, de pedagogiskt besjälade pikadorerna blev ännu argare – men argast av dem alla över beskedet att en skolkoncern som ägs av ett riskkapitalbolag tagit ut pengar från skolverksamheten blev förstås skolminister Lotta Edholm, som alldeles nyligen hämtades in från en styrelsepost i Tellusgruppen: ett aktiebolag vars ”affärsidé är att starta, driva och utveckla lönsamma och växande dotterbolag” inom den svenska skattefinansierade välfärden.

Hon var förstås – i egenskap av någon som precis lämnat en aktiebolagsdriven skolkoncerns styrelse för en ministerpost i det enda land i världen som tillåter obegränsade vinster på skattefinansierad skolpeng – alldeles utom sig över att en friskola visat sig lägga pengarna de får av oss skattebetalare på annat än faktisk undervisning.

Inte utom sig att hon kunde säga att just den här halvmiljardsförflyttningen av skattemedel var klandervärd på något sätt, förvisso, men utom sig.

Men det är tur att vi har en regering som är villiga att ta tag i all brottslighet.

Vår nye justitieminister Gunnar Strömmer må själv ha råkat åka dit med en underarm i den juridiskt kladdiga syltburken precis innan valet, då han tipsade en Kalla Fakta-reporter om hur man kunde göra för att kunna smussla pengar till Moderaterna utan att behöva offentliggöra det, men han är trots det onekligen en man som vill ta tag i vårt samhälles problem med olika typer av kriminalitet.

Nu på sistone har han verkligen klivit ut med den pondus som det anstår en justitieminister som klarat den politiska livhanken med en hårsmån efter att ha råkat tipsa om snirkliga bulvanfinansieringsmodeller. På något sätt har han lyckats skaka av sig det mesta av den kvarhängande sylten från sin kavajs ena underarm och kan nu med den andra vifta vitt och brett och kasta ut olika förslag på hur vi ska skapa den polisstat som medborgarna så länge har suktat efter.

Som lärare blev jag väldigt glad när Strömmer och kompani gjorde klart att de vill lagföra alla elever som är elaka mot mig som lärare och vägrar göra som jag säger:

Äntligen kommer jag som lärare kunna kasta Mullvin i en fängelsehåla om han på ett förolämpande sätt suckar ljudligt under en genomgång av merkantilismen.

Sedan länge har det ju stått klart att utrikesminister Tobias Billström lovat vårt vänland Turkiet att det ska bli förbjudet att vifta med vissa flaggor i Sverige, men härom dagen blev det också klart Gunnar Strömmer vill införa en ”utomordentligt långtgående kriminalisering” vad gäller stödjandet av organisationer som regeringen klassar som terrorknutna, vilket skulle kunna leda till välbehövliga fängelsestraff för alla som någon gång kokat en stödkorv på en PKK-vänlig demonstration.

Och för att slutföra veckans justitietrippel kungör nu också Gunnar Strömmer – som talar med den typ av gälla stämma som får en att misstänka att han själv gjort slag i saken och faktiskt själv slukat en liten kriminell individ, och placerat honom i vrångstrupen, bara för att ta honom bort från gatan och göra oss alla lite tryggare – att det svenska polisväsendet kan få stöd av militären för att verkligen kunna sätta ordentlig press på gängen:

Är det något vi lärt oss av den svenska historien så är det att fattiga människor som inte ser någon annan utväg i ett orättvist samhälle än att ställa till med bråk och jäkelskap bör behandlas med militärmaktens alla till buds stående medel.

Och vi måste återställa ordningen inom vårt samhälles mest fundamentalt viktiga delar. Utan en fungerande skola, vård och omsorg så är det inte mycket till samhälle kvar att tala om – och en infiltration av cyniskt pengakåta kriminella aktörer inom dessa sektorer är helt enkelt omöjliga att acceptera för ett samhälle som vårt, som präglas av så pass mycket öppenhet och transparens att vi inte ens behöver genomföra utredningar om vänskapskorruption inom välfärden.

Vi måste skjuta med militärens alla granatkastare mot alla som täljer guld av vårt gemensamt skattefinansierade välfärdssystem och som gör det iförd huvtröja och smaklös guldkedja.

Vi måste återställa ordningen.

Det ska inte finnas någon som helst otydlighet kring att i Sverige gör vi tydlig åtskillnad mellan de semiorganiserat ljusskygga halvfigurer som plockar på sig lite skattepengar via bluffbolag, pö om pö, och mellan de större och internationellt erkända aktiebolag som på ett professionellt metodiskt sätt – med styrelse, presschefer och bolagsstämmor – gör kontinuerliga miljardvinster genom att ta skattepengar avsedda för blöjor och skolmat och omvandla dessa till kvartalsvinster för seriösa aktieinnehavare.

Det får inte råda några oklarheter om det. Det ska i Sverige råda en glasklar skiljelinje mellan en yngre man i pösig huvtröja i en förort och en medelålders man i kostym på ett kontor i innerstaden. Den första är en kusligt ostoppbar kraft som håller på att kullkasta hela vår solidariska välfärdsmodell och riva ett djupt sår i samhällskroppen — den andra är en professionell, driven, ambitiös gynnare av det högsta vår svenska demokrati har att bjuda: individens fria vilja och medföljande valfrihet.

Fotnot: Sedan det här inlägget skrevs, under lördagen den 4 februari, har det kommit till min kännedom att Academedia inte bara köper upp alla typer av gymnasieguider, utan att de dessutom lagt rabarber på sajter som Disneyklubben.se samt Babyvärlden.se, för att kunna grooma föräldrar till så små som ofödda barn att så småningom välja en Academedia-förskola för sina småttingar.

Dessutom fick jag – även det via skärmdumpsfolkbildaren Marcus Larsson – lära mig att Thoréngruppen, som gjort det till sin affärsidé att bedriva riktigt ohemult lågkvalitativ undervisning men samtidigt försöka fortsätta växa, inte längre bara är en skolkoncern, utan att koncernen i sig vuxit sig så stor på undermålig utbildning att de nu i sig själva härbärgerar ett eget riskkapitalbolag. Nu är det alltså inte längre så att riktigt giriga skolkoncerner – som täljer ogint mycket vinstmarginal av skolpengen att Skolinspektionen inte längre tillåter dem att starta nya enheter – kan ägas av vinsthungrande riskkapitalbolag, utan att dessa skolkoncerner själva kan vara riskkapitalbolag och aktivt spekulera på börsen med våra skattepengar. Det låter nästan för sjukt för att vara sant, och det borde det vara, men läs gärna den här tråden av den folkbildande uppviglaren Larsson.

Och nu på söndagsmorgonen nåddes jag av Sydsvenskans nyhet om att den snabbväxande norska koncernen Norlandia hemlighållit höga halter av arsenik i en förskolas sandlåda under mer än fem långa år. Det här spelar in på temat rörande vilken typ av verksamhet som bör omfattas av det Gunnar Strömmer kallar en ”utomordentligt långtgående kriminalisering”, för tydligen är det så att Norlandia inte kan ställas till svars för att de under fem års tid låtit barnen gegga runt i något så hälsovådligt som faktisk arsenik:

Image

Det går helt enkelt inte att försöka sig på en sammanfattning av de senaste perversionerna inom vår nya kleptokratiska välfärdsmodell, eftersom nya skandaler – den ena mer hårresande än den andra – hela tiden väller in, som nya vågor slår in över däck på ett sakta sjunkande flaggskepp.

Jag bläddrade nyss igenom mina anteckningar från läsningen av P-O Enquists ”Kapten Nemos bibliotek”, och där har jag strukit under följande korta lilla stycke, när han skriver om kulturen i den lilla byn Hjoggböle, där det mesta – det som man tyckte illa om, vilket var det mesta – ansågs ”onödigt”. Enquist skriver att det i byn fanns en oskriven

”slags lag som sa: nej. Det var en mycket kort lag. Men ganska viktig.”

Jag tror ju mycket på det där: att det är vi som arbetar i välfärden som måste säga nej. Och det allra tydligaste verktyget vi har för att försöka säga ett gemensamt nej är i min värld våra fackförbund.

För oss som arbetar som just lärare har vi ett sprillans nytt fackförbund, efter att de två alldeles för veka förbunden Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet slagits ihop till Sveriges Lärare. Vi vet nästan ingenting om hur det nya förbundet kommer att agera för att sätta stopp för marknadsexperimenten i skolan, men nu på tisdag (7 februari) kommer jag att vara med och arrangera ett Zoom-samtal med den stridbare ordföranden i Partille, Alexander Köhn, som tipsar om vad som kommer att bli viktigt för alla oss som vill radikalisera det nya förbundet från start.

Ta det första lilla digitala steget mot att få stopp på vansinnet: smyg in i Zoom-värmen på tisdag.

3 kommentarer

  1. Bohmpe Bohmpe 5 februari 2023

    Mycket bra.

    • mm Erik Löfgren Inläggets författare | 5 februari 2023

      Stort tack, Bohmpe.

  2. […] Jag skrev tydligen 16 000 tecken i den typ av inlägg som blivit denna portals kännetecken: en närmast ogenomtränglig textmassa med ett glödgande alarmerande tonfall men som i allt väsentligt gör så få intryck på världsalltet att till och med skribenten själv snabbt glömmer att han skrivit det. […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *