Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Framtiden är mörk

Det har gått en dryg månad sedan den historiska valvakan där Sveriges röstberättigade folk förkunnade att ett gammalt vit makt-parti skulle få bli näst störst i vår parlamentariska demokrati.

En av scenerna från valkvällen som fastnade hos mig var, förutom bilderna på alla jublande och festande förlorare (har partipolitiken blivit en renodlad tävling för kliniskt förståndsvarierade?), då Liberalernas partiledare Johan Pehrson bad hela sin familj komma upp på scenen under sitt euforiska segertal till nationen:

Jag är gärna övertydlig när det gäller att hamra fast att Johan Pehrsons företrädare Nyamko Sabuni var en fullkomligt usel partiledare på precis alla sätt och vis. Lika mycket retoriskt som ryggradsmässigt verkade hon från första stund helt enkelt inte kompetent nog att leda ett parti i en någorlunda tydlig riktning, utan allt blev spretiga hugskott till utspel i luften, i jakt på att träffa opinionsvindarna som yrde runt (där ”STARTA ALLSVENSKAN!”-utspelet, coronavåren 2020, förstås går till historien, men där det var ”JAG SKULLE FLY TILL NORGE OM RYSSEN KOM!”-sägningen som blev droppen som fick olämplighetsbägaren att rinna över).

Nyamko Sabuni var jättejättedålig. Men Johan Pehrson är ännu sämre.

Hans främsta egenskap som politiker verkar – enligt Liberalernas egen marknadsföring – vara att han genom tiderna haft ganska objektivt fel åsikter i en massa frågor som först nu, decennier senare, i ett helt annat politiskt landskap och läge, plötsligt har blivit populära och tidsenliga.

Han gillade språkkrav för invandrare medan det fanns en kollektiv samsyn i Sverige om att det var en rasistisk hundvissla. Han älskade Nato medan en väldigt stor majoritet av det svenska folket var emot ett svenskt inträde och halva världen demonstrerade mot USA:s övergrepp i Irak. Han tog på sig själv till tanken på kärnkraft som energikälla samtidigt som alla andra följde Tjernobyl-katastrofens följder med fasa. Han kanske till och med har tyckt att man ska släppa in Sverigedemokraterna i den regeringsbildande värmen redan när de gick omkring med nazibindlar på 1990-talet. Vad vet man.

”Idéer som till en början betraktas som skandalösa eller fåniga eller extrema blir till något som folk tror att de alltid har tyckt. Hur förändringen gick till glöms för det mesta bort, delvis för att det är pinsamt: det påminner om den allmänt vedertagna uppfattningen när denna uppfattning var exempelvis rabiat homofobisk eller rasistisk, på ett sätt som den inte längre är.”

Johan Pehrson har i alla fall alltid varit fel ute, därför måste han nu vara rätt man att lansera med en varmkorv i munnen och en vibb kopierad från en skönt dryg ”jag har inte förberett mig”-åttondeklass-snubbe i varje utfrågning. Efter valresultatet ryckte jag åt mig en bok av Rebecca Solnit som jag gick förbi i en bibliotekshylla, bara för att titeln var ”Hopp” och för att det lät som precis det jag behövde där och då. Citatet ovan, som är applicerat över Lars Leijonborgs gamla språktestföreslagande nylle från tidigt 2000-tal, tycker jag på ett bra sätt förklarar hur vi som samhälleligt medvetande just nu kan tycka som vi tycker – som om vi plötsligt bara Matrix-vaknat upp i en verklighet där den genom tiderna närmast kroniskt feltyckande Johan Pehrson plötsligt anses ha rätt i allt han säger.

För så tycks det vara. Med denne ledare gastandes och rapandes vid mikrofonerna har Liberalerna – som var fullskaligt uträknade i våras – lyft markant i opinionen och till slut klarat sig kvar nästan helt utan darr på fyraprocensribban. En hel del beror förstås på taktikröster, en del kanske kan förklaras med fotbollens klassiska tränarbytesargumentation om behovet av en ”ny röst” (vilken som helst!!! även en som kommer med en andedräkt av kokkorv och lagerblad!!!), men en del måste förstås också förklaras av att en svart kvinna byttes ut mot en vit man som själv försökt ikläda sig rollen som den helt vanliga svenska, vita medelklasspappans ansikte utåt.

Och om det nu någonsin gått att förneka rasistiska strukturer i det här landet så är det väl åtminstone svårare än någonsin nu, när vi röstat fram ett parti som växt fram ur den nynazistiska myllan till att bli störst på den regeringsbildande sidan?

Jag såg flera skämta om att Johan Pehrson fått för sig att han blivit vald till amerikansk president när han plockade upp sina barn och sin fru på scenen (han hade egentligen precis stödröst-klamrat sig kvar med Sveriges minsta riksdagsparti). Själv kunde jag inte se det som mycket annat än ytterligare en betygelse vad gäller att Liberalerna nu gjort upp med sin misslyckade Nyamko Sabuni-historia och nu åter är ett helt kritvitt parti för den helt kritvita medelklassen.

Han skrek inte ”KOLLA: ALLA ÄR HELT VITA!”, jag vet det, men jag kunde liksom höra det slafsas ur hans yvigt flängiga munläder medan han kramade om sina tre rågblonda barn; som om han via medelklass-morsekod signalerade ut bokstäverna V I T genom sitt sätt att klämma om barnen i pulserande morse-klämmar.

Och givetvis skulle även hans fru, som givetvis heter Marie och som givetvis ser ut så här...

… upp på scenen, så att svenska folket äntligen kunde få veta vem det egentligen är som skär upp och salladen och ugnsrostar potäterna för att komplettera det ytterst icke-växtbaserade protein som Johan Pehrson grillar på i sin gasolgrill hemma i villaområdet. Och jag vet att han inte skrek det heller, men jag kunde liksom fantom-höra hur han gläfste fram ”DET ÄR MARIE SOM FIXAR KANINMATEN!” så högt att det knastrade i PA-systemet. Ingen väljare skulle behöva vara minsta orolig över att inte Johan Pehrsons hela omgivning är ursvenskt blond, ljushyad och villaområdestrygg.

Det var en sak att Sverigedemokraterna fick var femte svensk medborgares röst och att Jimmie Åkesson fick plocka upp alla sina gamla vänner på scenen för att fira att den kärntrupp som varit med sedan 1990-talet, då kallelser till möten var tvungna att innefatta en liten ”inga nazistuniformer den här gången”-uppmaning, nu har omdanat partiet till att bli Sveriges näst största.

Det är en annan, och i sig nästan värre, sak att Liberalernas partiledare firar som om han vunnit VM-guld när hans parti gjort det sämsta valet i historien och som en följd av det får chansen att släppa fram ett gammalt nynazistiskt parti till betydande makt i den svenska parlamentarismen.

Sverige är ett rasistiskt samhälle. Det går inte att säga mycket annat när ett parti grundat i den rasideologiska myllan vuxit till att bli landets näst största och när de fortsätter växa samtidigt som nästan alla andra riksdagspartier kopierat deras migrationspolitik. Det går inte att säga mycket annat efter att ha läst den här tråden nedan, som skrevs i veckan av en amerikansk kvinna med asiatiskt påbrå som under sina tre år i Sverige fått smaka på något av det svenskaste vi verkar ha, vid sidan om snaps och sill: öppen rasism och xenofobi.

https://twitter.com/katherinemzhou/status/1582963344314880001

Kanske har vi alltid varit ett rasistiskt samhälle. Antagligen är det så. Det är kanske oundvikligt att en värld byggd kring konkurrerande nationalstater kommer att utmynna i tydliga rasistiska strukturer bland medborgarna med jämna mellanrum.

Kanske är jag rasist. Antagligen är det så. Det är kanske oundvikligt att någon som växer upp i en genomsvensk radhuslänga – där det mest exotiska var att en kompis pappa kom från Kanada och skorrade på r-ljuden som en Greyhound-kommentator – blir någorlunda grundrasistisk; att man marineras i en rågblond medelklasstrygghet som gör en närmast biologiskt predestinerad att få in ett par rasistiska byggstenar i sitt personlighetsbygge.

Vi har alla våra brister. Vi är mänskliga. Vi har fula sidor vi försöker arbeta på: i bästa fall jobba på att förändra i grunden, men allra minst åtminstone stuva undan.

Och jag är helt säker på att våra allra fulaste mänskliga sidor – de där som kanske alltid finns inom oss – bubblar upp till ytan, som sura och ytterst ocharmiga uppstötningar, när vi känner oss otrygga. Det är väl forskningen och filosoferna och hobbytyckarna eniga om. Zygmunt Bauman har skrivit mycket om den ”flytande rädsla” som dagens senkapitalistiska samhälle tvingar fram hos individerna i det; att nyliberalismen och dess sätt att konkurrensutsätta precis allting, ner till minsta beståndsdel i människovärdet, injicerar en diffus och närmast ogreppbar obehagskänsla i oss.

Vi har inte fått en rasistisk regering allra främst på grund av att Sverige är ett rasistiskt land. Vi har fått en rasistisk regering för att vi låtit rädslan inte bara sippra in utan helt marinera vårt politiska klimat under väldigt många år. Rädslan för misslyckandet, rädslan för att inte längre ha tak över huvudet, rädslan för att sluta som en av de som har en rosa väska på ryggen. Zygmunt Bauman skriver att det senkapitalistiska samhället inte längre lovar något endaste ”kollektivt botemedel mot individuella olyckor”. Vi är alla vår egen lyckas smed och därför också ensamt ansvarig för våra egna misslyckanden.

Vi har som enskilda människor kastats ut i en ”frihet av aldrig förut skådade proportioner”, skriver Bauman, ”men till priset av en på ett likartat sätt aldrig förut skådad otrygghet.”

Ett samhälle där du kanske inte får hjälp om du blir svårt sjuk men där du dygnet runt kan hitta ett apotek för att där välja mellan trettiotvå olika sorters hårschampo kommer oundvikligen att vara ett samhälle som genererar en rädsla för den andre (men förvisso också väldigt fina volymer i medborgarnas frisyrer). Det samhället kommer förstås generera en rädsla gentemot den som hela tiden – dag som natt – konkurrerar med dig om möjligheterna att kunna köpa schampo eller betala din allt dyrare mat och dina räkningar.

Målet är inte längre, enligt Bauman, att skapa ett bättre samhälle, utan målet är att var och en av oss ska förbättra sin individuella position i detta defekta men samtidigt till synes icke-korrigerbara system.

I en sådan värld bubblar det på ganska bra i den kollektiva buken, där en sur uppstötning av rasism, sexism och andra typer av samhälleligt obehagliga ismer trycker på i struphuvudet.

När rapen kommer så kommer den, sade en släkting till mig en gång när han kritiserades efter förrättat rap-värv vid ett middagsborg. Jag tror att vi som samhälle kan bättre än så.

I somras fyllde jag 32. Det var mitt första hela sommarlov efter mitt första hela läsår som färdigutbildad lärare och jag hade – som alla lärare, vars åttaveckorsferie inte sammanfaller med alla stackars femveckors-semester-havare – en del tid att sitta själv och tänka tomt rakt ut i rymden.

Vem hade man blivit, ganska precis tio år efter att man tog beslutet att dessa ens kanske bästa levnadsår inte skulle läggas på att åka buss mellan olika bänkar i Superettan, utan på någonting annat? Det hade alltså gått ganska precis ett decennium sedan jag tagit ett nyckfullt beslut: att ge upp min karriär i den svenska elitfotbollens mellanförskap efter att ha uppnått en genomsnittlig mängd spelminuter i superettan för en 22-årig svensk (0).

I samma stund som jag gav dock inte bara upp min egen fotbollskarriär, utan jag gav också upp väldigt mycket av det som fram till dess varit en av min personlighets allra mest centrala intressen: att följa fotboll i alla dess former.

Jag tror nämligen att mitt fotbollsintresse hade sin solida grund i två faktorer: att jag 1) själv tyckte att fotboll var det absolut roligaste man kunde ägna sig åt och att jag 2) ville bli så bra som bara möjligt på att själv utöva sporten. Jag drack inga folköl med högstadievännerna på stadens parkbänkar, utan ägnade många av mina eftermiddagar i de tidiga tonåren åt att ta mig ner till Westhagens konstgräsplan för att – efter en mellanmålsmellanlandning hos min farmor och farfar – stå och öva min bollträff genom att stå mot ett stängsel vid den ena kortsidan av planen.

Gång på gång på gång på gång på gång på gång siktade jag mot en liten tejp-cirkel som en närmast fotbollsfascistiskt noggrann specialtränare satt dit i sin jakt på att skänka sina adepter det perfekta långbollstillslaget med vristen. Jag minns fortfarande hur denne västerbottniske eldsjäl utlovade hur jag inom några år, när jag inövat det perfekta långbollstillslaget och när jag sedermera förvärvat den vuxne mannens benmuskulatur, skulle kunna skicka iväg samma typ av långfärdsprojektiler som GIF-mittbacken Karl Ståhl kunde skyffla upp mot en i den allsvenska GIF-kedjan.

Just detta var målbilden: Kalle Ståhls långbollslängd. Den tekniskt mycket begränsade men nickstarke mittbacken kunde, enligt min västerbottniske extratränare (som mig veterligen måste ha gjort detta på volontär basis, som en frifräsande frilanstränare i den medelpadska långbollsträffens tjänst), skicka iväg bollen i en spikrak bana ”uppemot sjuttio meter”.

Denna enda målbild räckte: att jag i framtiden, när lårcurlmaskinen och evolutionen gjort sitt, skulle kunna skicka iväg samma typ av långfärdsprojektiler som Karl Ståhl kunde skyffla upp mot de högst habilt tekniska men idogt löpande anfallarna i den allsvenska GIF-kedjan.

Det hade kanske inte varit tillräckligt för att få dagens TikTok-inspirerade ungdomar att sikta mot den lilla tejpbiten i stängslet för hundrade gången. Dagens influencer-influerade tonåringar hade kanske inte orkat lufsa fram efter en högst habil halvträff och hämta bollen igen efter att den gett ifrån sig ett metalliskt rassel strax intill tejpbiten. Men det räckte för mig. Jag kunde verkligen känna i hela kroppen hur långt bollen skulle kunna flyga om min trettonåriga vristträff hade fått addera Karl Ståhls vuxna lårbensstyrka. Kanske kunde jag – om jag svävade iväg och drömde riktigt stort – se hur framtidens ivägskyfflade färdballad föll Mathias Thorsell eller Super-Jon Ericsson på läppen i deras vältajmade djupledslöpningar inför ett fullsatt Idrottsparken.

Detta var det enda löfte som behövdes för att gång på gång skyffla iväg bollen mot den lilla upptejpade måltavlan på stängslet mot den ena långsidan.

Sikta, träffa, rassla, hämta. Sikta, träffa, rassla, hämta.

Det var – i en redan då oviss och fragmenterad värld (”det är matteprov imorgon!”, ”ingen har besökt ditt krypin på Lunarstorm”, ”hon den skelögda från konfirmationsklassen har poke:at dig på Facebook”) – någonting tryggt att hålla sig i: en tydlig väg som tydligt ledde framåt mot Karl Ståhl-låren och sjuttiometerspastejerna.

Kanske skulle det redan där och då leda till en fin liten djupledsmacka till helgens P13-sammandrag på Viforsens IP, kanske kunde man skära hål på Fagerviks BK:s täta försvarslinje i DM-kvartsfinalen, och kanske kunde man få ställa in siktet mot en allsvenskt djupledslöpande Super-Jon i framtiden.

Alldeles oavsett: vägen ledde framåt.

Jag tror att jag var i väldigt stort behov av just den rörelsen: att jag var på väg mot någonting. Jag tror att jag fortfarande är beroende av den känslan: att jag rör mig framåt i en tydligt utstakad riktning.

Under en av sommarens många lärarlediga dagar, när min flickvän jobbade och mina vänner var antingen smånbarnsinnestängda eller semesterutflugna, tog jag mig till Moderna Muséet. Jag gjorde det för att i min nyblivna 32-årsålder äntligen få svar på frågan ”Vem är du egentligen?”, som var namnet på en utställning av dansken Jeppe Hein.

Jeppe Hein har tillskansat sig den vishet som bara en rejäl utbrändhetssmocka verkar kunna skänka den post-utbrände. De senaste åtta-nio åren hade han tydligen ägnat åt att försöka finna sitt riktiga jag och nu ville han låta oss stela svenskar göra detsamma med sin utställning, där han bjöd på sju olika workshoppar som skulle vara, och här citerar jag från en post-utbrändhets-vis man på ett språk som bara post-utbrända män talar, ”relaterade till de sju viktigaste chakrana, lodrätt ordnade energipunkter längs kroppens centralkanal”.

Redan i Jeppe Heins första ”chakra” ombads man sätta sig ner och försöka beskriva sig själv med sju stycken adjektiv. Jag hade svårt för det. Mycket svårt.

Vem är jag egentligen? Bra fråga, Jeppe.

Någon dag tidigare hade jag lett min cykel förbi Östermalmstorg, i hjärtat av det lyckade och kvalificerat arbetsföra Stockholm, och hört hur en man i kostym och AirPods i öronen säga att han ”inte vill känna sig som en dålig människa”. Vi gick parallellt på gatan ett tag och denna sägning upprepades: han ville bara inte känna sig som ”en dålig människa”. Jag vet inte vad han hade för anledningar att känna sig som en dålig människa (kanske kommer den känslan med jobbkostymen: en känsla av att om jag rör mig i kostym till jobbvardags, i det här samhället, så gör jag nog någonting fel), men jag kände när han sa det att det nog är en central del av även min person: att jag vill inte vara en dålig människa.

Jag vill vara en bra människa. Jag vill göra rätt saker.

Jag skrev ner ”snäll” som det första adjektivet i den lilla pamflett Jeppe Hein-utställningen gett mig. ”Snäll” var mitt första svar på frågan om vem jag är.

En människa som inte är dålig – vilket varken jag eller AirPods-män i kostym på Östermalmstorg vill vara – är antagligen snäll, tänkte jag.

Men hur är man då? Vad gör man då?

Tidigare samma sommar hade jag bokat en tågresa till Luleå, där min flickvän har delar av sin släkt, men innan jag slog till gjorde jag något jag inte gjort på väldigt länge; någonting som jag under flera år har undvikit på grund av självbevarelsedrift. Jag tittade in i det parallellsamhälle som jag av ren godhetssignalering har försökt att undvika under ett antal år i min jakt på att försöka vara en bra människa och försöka slippa känna mig som en dålig.

Jag har inte flugit i ett flygplan på snart fem år och jag har nog inte tänkt göra det framöver heller, till dess att flygindustrins jättar kommer till insikt om att ”fan, helvete, vi har ju en plats tom i ett par flygplan per år eftersom Erik Löfgren bojkottar flyget – nu måste vi ställa om till förnyelsebara energikällor om vi ska fortsätta hålla på med det här!!!”. Det är förstås en vattentät taktik från mig som Bra Människa Som Gör Rätt Saker™, men för att kunna rättfärdiga taktikens än så länge marginella påverkan på den internationella flygindustrin har jag gjort en sak för att undvika mental härdsmälta: jag har undvikit att surfa in och se vad jag missar.

Men när jag satt där och förgrymmade mig över hur man inte kunde hitta en billigare resa med nattåget än 1600 kronor per taffligt sovande skalle, så gjorde jag misstaget att surfa in och titta på alternativet till att ta det halvdygnslånga nattåget till Luleå.

En liten slagning på Flygresor.se och en halvminuts väntan berättade för mig att jag kunde flyga från Arlanda till Luleå Kallax för 166 kronor. Det var alltså ganska precis tio gånger billigare att flyga mellan Stockholm och Luleå än att ta nattåget och då tar den förstnämnda resan också (om vi räknar bort kötiderna på Arlanda, som genom hela sommaren verkade vara de överlägset viktigaste kötiderna att rapportera om i BUP-köernas och vårdköernas Sverige) en dryg timme jämfört med den hela kväll och natt som man får viga på det tio gånger dyrare nattåget.

Bara en fullskalig dåre, en monetärt dyslektisk byfåne helt på tvärs med sin samtids rörelsemönster, borde ju välja att betala tio gånger mer för att tillbringa en natt på ett tåg som skramlat på samma sätt sedan 1980-talet, där rälsen skriker ett par gånger per lyckad insomning och där definitionen av maximal lyx är en nedfällbar bädd av kabyssmodell där man ligger inhägnad med hjälp av något typ av nät som fästs i väggen med hjälp av ett modifierat bilbälte.

(Skulle man välja att ”snåla” och bara betala fem-sex gånger flygpriset och därmed istället välja andraklassens ”plats i liggvagnskupé” riskerar man att hamna intill kraftiga odörer eller grova snarkningar från medpassagerarna i en sexbäddskabyss, där man vid alla tillfällen under färden får räkna med att råka ut för ett slappt kalsongförsett skrev i nyllet när någon försöker fläka sig ner för en nattlig tur till den korridorsbelägna toaletten.)

Samma dag som jag tittade in i det bojkottade parallellsamhället hos Flygresor.se så rapporterades det på nyheterna om att det satts ett nytt värmerekord i tyska Dresden. 39 grader varmt hade det varit i skuggan i det som inte ens är den södra delen av Tyskland. Samma dag rapporterade också Ekot om att Sveriges utsläpp hade ökat igen och att utsläppsminskningen som skedde under pandemin nu äntligen var helt utraderad, något halvår efter att Covid-19 oförsvarligt nog tvingat in marknadskrafterna i en tvångströja.

Men jag är i alla fall en bra människa. Jag gör rätt. En stol i flygplanet som trafikerar Stockholm-Luleå står kanske tom när det lyfter från Arlanda just den morgonen. Nej, två stolar: för jag har också påtvingat min flickvän att anamma samma forcerade leende över näbben medan hon slantar upp halva semesterkassan i en bojkott av flyget. (Det är en form av medelklass-svennig hederskultur som politikerna vägrar ta tag i: att våra etniskt svenska flickvänner mitt i livet förvägras smidiga inrikesflygresor!!!)

Nej, det var en dysterhet som jag tror fortfarande hänger kvar hos mig: just den påminnelsen om att jag försöker göra ”rätt” i det pyttelilla – medan allt går fullständigt åt fanders i det jättestora.

Vi kör gemensamt i hundra knyck rakt in i den bergvägg som kan vara slutet på civilisationen som vi känner den, och jag sitter – tillsammans med miljarder andra – fastspänd i baksätet och försöker trösta mig med hur jag minsann åtminstone inte flyger eller hur jag åtminstone inte köper nya kläder.

Jag ska verkligen inte klaga över de pyttesmå uppoffringar jag försöker göra i mitt otroligt priviligierade liv. Men jag klagar ganska konkret och återkommande över hur det omgivande samhället fortfarande får en att känna sig som en obönhörlig förlorare och en hushållsekonomiskt funktionsvarierad fåne som inte följer de ekonomiskt rationella spelreglerna genom att nyttja hela marknadens breda utbud av förlustelser.

Jag försöker vara lite snäll i ett samhälle som är byggt för att vara mycket dumt.

Min eventuella snällhet leder ingenstans. Jag kan inte rikta min eventuella snällhet mot en tejpbit fastklistrad på ett metallstängsel och försöka förbättra den.

Den har inget mål. Jag har inget mål. Vi har inget mål.

I veckan tillträdde den mest högerkonservativa och minst liberala regering Sverige någonsin haft. Den gör det med den liberale Johan Pehrson som ett av statsråden.

Det kommer att vara en regering som i väldigt stor utsträckning genomdriver en sverigedemokratisk politik, utan att SD själva behöver ta något som helst ansvar för faktumet att kriminaliteten och utanförskapet utan minsta tvivel kommer att fortsätta öka under kommande års högerstyre.

För vad är det som göder kriminalitet och utanförskap? Praktiserad högerpolitik. Vad är det som får människor att vända sig till rasism och som i blindo greppa kring sig efter enkla lösningar som förnedringsstraff och visitationszoner? Känslan av att vårt samhälle inte längre är ett som håller ihop och drar åt samma håll; känslan av att den samhälleliga riktning man kanske tidigare kunnat skönja gått helt förlorad för något sorts allas effektiviserade krigsföring mot alla; ett hobbesianskt naturtillstånd fast med iPads och appbundna elsparkcyklar.

Jag tror att en väldigt stor majoritet av svenskarna hade haft med ”snäll” som ett av orden om en post-utbrändhets-klok dansk yogi-man bad dem sammanfatta sin personlighet med sju adjektiv i en pamflett. Men det här samhället och den här valrörelsen har inte gett utlopp för den snällheten.

Man har inte råd att vara snäll när man är rädd.

Socialdemokraterna lämnar makten efter åtta socialdemokratiska år där Sverige rasat ytterligare på listorna över världens mest jämlika länder. Vi är nu – efter åtta socialdemokratiska år vid makten – först på plats 103 i världen när det gäller utjämnande skatter, enligt en ny rapport från Oxfam, samtidigt som vi fått hundratals nya miljardärer på kort tid.  

Och nu har vi en ny regering som på gammalt homeopatiskt manér ska behandla symptomet rädsla med att injicera mycket mer rädsla.

”Framtiden är mörk”. Så ska Virginia Woolf ha skrivit i sin dagbok för lite drygt hundra år sedan. Och utsikterna framåt tedde sig helt klart mörka 1915, när det meningslösa massmördandet i det första världskriget tagit sin början, men Virginia Woolf fortsatte den dagboksmeningen med att ”det är på det hela taget det bästa en framtid kan vara, tror jag.”

Framtiden är alltid mörk, slår Rebecca Solnit fast i sin bok ”Hopp”. Vi kan aldrig veta någonting alls om den – och att försöka påverka den med hjälp av aktivism är att ”kasta sig huvudstupa ut i det okända”.

Och det är väl dit jag vill komma, antar jag: till möjligheterna att trots allt kasta sig ut i detta mörker och påverka denna mörka men samtidigt helt oskrivna och trots allt vidöppna framtid.

Under förra helgen tog jag hissen upp till översta våningen på Quality Hotel vid Globen. När jag kommit upp fanns två konferensrum, ett till höger och ett till vänster. Jag skulle på en ”bostadspolitisk kraftsamling” för Hyresgästföreningen i Stockholm och tyckte att jag kände igen någon från en annan styrelse i det gäng som samlats till höger, så jag började vika av ditåt.

Då stannades jag plötsligt av en kvinna med en pärm, som verkade vara någon form av administratör.

Du ska nog ditåt”, sade hon tämligen bestämt och pekade mig åt vänster. Jag följde hennes finger med blicken. Hon pekade mot en dörr till ett konferensrum där en stor skylt förkunnade vilka det var som hade hyrt lokalen denna dag. Där stod tre stora bokstäver.

MUF. Moderata Ungdomsförbundet.

Hon kunde inte tro att någon i min fortfarande tämligen ringa ålder var på väg till ett bostadspolitiskt heldagsmöte med Hyresgästföreningen.

Det var rätt talande för hur det ser ut med ålderssturkturen vad gäller engagemanget i Europas största folkrörelse för hyresrättsinnehavare. Jag hade nog – och nu överdriver jag inte – minst 30 år upp till snittåldern bland de förtroendevalda i samlingen denna lördag.

Och jag tror att jag vet varför.

Direkt efter valet – när jag var i desperat behov av upplyftande stimuli (och också ryckte till mig Solnits bok “Hopp” bara på grund av titeln) – bläddrade jag i boken Rules for Revolutionaries: How Big Organizing Can Change Everything, skriven av två rutinerade aktivister som jobbade för Bernie Sanders-kampanjen 2016. En sak som fastnade hos mig var ett tydligt budskap om hur de fick folk att engagera sig, som gick stick i stäv med hur jag trodde att man fick människor att vara med och försöka hjälpa till.

De slog fast följande: för att skapa en stor rörelse som kan åstadkomma stora saker måste man våga be människor om stora insatser. Många fler är, enligt Bernie-aktivisterna, villiga att göra en insats om de ombeds att göra en stor och omfattande insats, än om någon skulle be dem göra en liten grej. Med en reservation, skriver författarna: det du ber om måste innebära att man gör en insats som också – om man lyckas – kommer att påverka radikalt.

”Our problems is big”, skriver de två aktivisterna, ”so our solutions must be big as well.”

För att få människor att engagera sig i en fråga måste organisationer, föreningar och rörelser våga måla upp stora visioner om vad det är man ska åstadkomma och rita ut en tydlig väg mot en plats dit människor verkligen vill.

Apropå just stora visioner har Fastighetsägarnas intresseorganisation inför kommande hyresförhandlingar gått ut och krävt hyreshöjningar på 9,5 procent. Hyresgästföreningen, som företräder människor som redan fått se sina hyror skena långt över KPI-index under senaste decennierna, har förstås gått ut och svarat om att det är fullkomligt orimligt, men om jag får gissa så skulle jag tro att förhandlingarna bli sådana att Hyresgästföreningen till slut lyckas förhandla ner budet till fyra eller fem procents hyreshöjning.

Det kommer säkerligen att utmålas som någon typ av framgång för rörelsen och det vore förstås en klar förbättring jämfört med den initialt föreslagna ockersiffran på 9,5 procent – men det är så ofantligt långt till något som kan likna en seger att föreningens administratörer lär fortsätta att slentrianslussa alla under pensionsålder mot MUF-rummen även i framtiden.

Vem vill engagera sig i en rörelse om själva målet med rörelsen är att hela tiden försöka få en redan dålig, osäker och rasismframkallande värld att bara bli ganska mycket sämre istället för jättemycket sämre för vanligt folk?

Folk vill inte göra små saker (sitta på möten, koka kaffe, föra protokoll, tålmodigt vänta på punkten Övriga frågor) för att eventuellt uppnå små saker (lite lägre men ändå alldeles för höga hyreshöjningar).

Om folk vill göra någonting så vill de göra stora saker för att få till riktig förändring.

I Danmark och i Tyskland har organisationer som kämpar för hyrestagare lyckats få till frysningar av hyreshöjningarna i flera städer – varför skulle det vara en omöjlighet här i Sverige, där vi har världens största hyresgäströrelse till vårt förfogande?

Människan är, enligt Marx och många med honom, det enda djur som kan föreställa sig det som inte är. Det som ännu inte finns, men som skulle kunna finnas: det är det som vi människor ska kunna föreställa oss, samtidigt som näbbmusen och grodan går bet.

Vad verkar vi som mänsklighet föreställa oss? Tänk om någon från 1970-talet bjudits på en smygkik femtio år in i framtiden och såg att bilarna såg i princip likadana ut, att flygplanen var i stort sett identiska – men att planeten höll på att gå under samtidigt som vi satt med trynet i varsin skärm?

Tyvärr tycker jag att ledarna för de organisationer som är tänkta att göra detta samhälle mer mänskligt och beboeligt ofta är allra sämst vad gäller att våga lova större. Det är som om de precisions-lobotomerat den del av hjärnan som har ansvar för den föreställningsförmåga som gör oss just mänskliga; den delen som borde måla upp storslagna visioner om vad vi alla vi som vill någonting bättre faktiskt borde kunna åstadkomma tillsammans.

Då blir det ingenting gjort. Då blir det fyra procents hyreshöjning, kanske fem. Då går det inte i en rörelse framåt, utan bara inte så jättemycket bakåt.

Jag tror ju innerst inne att vi är en majoritet i samhället som skulle vilja vara snälla, men att vi trots det har råkat bygga ett samhälle som inte alls prioriterar snällhet. När jag tänkte som mest på det här med snällhet, när jag fick genomlysa mig själv under Jeppe Heins utställning på Moderna Muséet, så var det som om Facebook-algoritmen borrat sig hela vägen in i hjärnbarken. För plötsligt dök den här annonsen upp i mitt Facebook-flöde:

Ett närmast helvetiskt eldfängt meddelande om att ”SNÄLL funkar INTE!” från Örjan Strandlund i egenskap av den antagligen icke-skyddade titeln Master Businesscoach.

Men jag vill tro att det gör det. Kanske inte för att nå Örjans utlovade nivåer av ”VertikalTillväxt”, men för att bygga ett samhälle tror jag att det borde kunna funka.

Jag tog med mig många saker från läsningen av Rebecca Solnits ”Hopp”, bland annat många inspirerande berättelser från olika progressiva och autonoma rörelser runtom planeten, men det allra mest inspirerande var nog något hon själv skrev själv – om möjligheterna att föreställa sig ett annat samhälle, som bygger på andra värderingar än det vi har råkat låta bygga oss.

”De flesta av oss skulle, om vi blev tillfrågade, säga att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle, men vårt vardagsliv – vår medverkan och vårt engagemang i familjeliv, vänskapsförhållanden, fritidsintressen, medlemskap i sociala, andliga och politiska organisationer – är i själva verket till stora delar icke-kapitalistiskt eller till och med antikapitalistiskt, fullt av sådant vi gör gratis, av kärlek och av principiella skäl.”

Vi må verka i en kapitalistisk hegemoni som till mångt och mycket verkar omöjliggöra tankar om att livet skulle kunna vara på ett annat sätt, men samtidigt lever vi redan i ett icke-kapitalistiskt eller rentav antikapitalistiskt samhälle, när det gäller allt vi verkligen genuint värdesätter här i detta vårt enda jordeliv.

Jag hade inte tänkt på det så. Det var hoppfullt. Det öppnade en liten lönndörr i mitt vanligtvis mycket trånga tänkande. Min föreställningsförmåga utvecklades något. En annan värld är möjlig, det har jag nog sagt högt många gånger, men insikten om att den världen redan existerar i denna annars så genomdystra och befängt orättvisa värld var glädjande att ta med sig.

Som samhällskunskapslärare brukar jag tycka att det är av stor vikt att betona för eleverna att skillnaden mellan en demokrati och en icke-demokrati inte är att man anordnar val en gång vart fjärde år, utan att den stora skillnaden ligger däremellan valen.

Jag ska försöka göra mitt för att se till att det här valet, detta sorgens val 2022, inte tillåts bli början på den svenska demokratins slut – utan en pånyttfödelse av den.

Jag kommer, i det lilla jag kan påverka som förtroendevald, att försöka påverka Hyresföreningen att bli mer offensiv. Jag kommer, i min roll som lärare och hobbytyckare inom svensk skola, försöka få det nya svenska lärarfacket att bli ett som till slut sätter ner foten vad gäller den ohemula vanvården en av vår demokratis absolut viktigaste hörnstenar.

En flytande obehagskänsla kring hur man ska kunna betala en höjd hyreskostnad borde inte bara behöva få eventuell rasism att bubbla upp genom magmunnen hos individer – det borde få människor att tillsammans skrika ”NEJ!”, ”STOPP!” och ”ALDRIG I LIVET!”, som en del i en kollektiv kör.

Vi måste erbjuda möjligheten till det.

En rädsla för ens barns framtid, över att de inte ska komma in på friskolan vars pamfletter i princip lovar högsta betyg i allt och en rakt utsnitslad drömkarriären och bort från de hotande rosa ryggsäckarna och gigcyklarna, borde kunna omformas till en gemensam kollektiv ilska mot hela vårt världsunikt riggade skolsystem som sådant.

Om ett sådant alternativ erbjuds.

Men om till och med Vänsterpartiet – som är tänkta att stå längst ut och gapa högst och yvigast – uttrycker sig så här kring det fria skolvalet i partiledarutfrågningar inför ett ödesval…

… så är det inte lätt att mobilisera någon gemensam ilska och göra något av den. Inte ens radikala Vänsterpartiet vill utmana om att ta bort det ”fria skolvalet”, trots att en förälders fullkomliga valfrihet för sitt barn ofrånkomligen blir till en annan förälders totala brist på valfrihet. Trots att själva innebörden av att ha en ”valfrihet” för elever och föräldrar som väljer skolor oundvikligen inbegriper faktumet att det ska råda tydliga kvalitativa skillnader mellan skolor och att ditt val därför bör vara utslagsgivande för din framtid. Vänsterpartiet medger att skolvalet driver på segregationen, men målet verkar vara att justera skolvalet så att – och här citerar jag från utfrågningen – ”barnen inte blir segregerade”.

Jag kan ha fel, men jag tror inte att det är så att vanligt folk – stressade upp genom tandemaljen av att tjäna sitt dagliga bröd under fyrtio timmar i veckan – rusar till för att få lägga ideell kraft på att försöka uppnå dessa anti-storslagna icke-visioner.

Det fria skolvalet med en individuell är ett elakt system, i grunden framtaget av amerikanska nyliberaler och anammat allra först använt av amerikanska delstater i södern som ville fortsätta kunna segregera sina skolor efter hudfärg. Jag tror att lärare, rektorer och hela den svenska befolkningen egentligen – innerst inne – är ense om att de ha ett snällt system för skolan: ett som bygger på samarbete mellan likvärdiga och kvalitetssäkrade skolor för att utveckla alla elever till det yttersta.

Det skolsystem vi har nu är av samma snitt som det omgivande samhälle som lyfte Johan Pehrson över fyraprocentsspärren: ett skolsystem byggt på att medelvita medelsvenskar mitt i medelklasslivet ska kunna säkerställa att alla som är med och sköter discobelysningen under barnens kommande klassfester är av samma skrot och korn som en själv.

Valfriheten inom skolan bygger framför allt på möjligheten att välja bort.

98 procent av lärarna vill inte – enligt enkäter – ha det så som vi har det, för jag tror att de allra flesta lärare i grunden valt att arbeta i skola för att de har någon typ av uppfattning om sig själva som snälla.

Vi behöver ha föreställningsförmåga nog att bygga oss det nya skolsystem på bygger på den grunden.

Jag älskar att lära barn att exempelvis skriva, men jag hatar att jobba i dagens svenska skolsystem. Men jag tror inte att det alltid behöver vara så.

Jag kommer att fortsätta med de menlösa och lönlöst individuella aktionerna av snällhet vad gäller bland annat flygbojkotter (vänta ni bara: alldeles strax dukar flygindustrin under när mitt säte står tomt ett par gånger om året!!!), men jag känner verkligen att det är dags att också få chansen att rikta min vilja att vara ”snäll” mot ett gemensamt mål jag delar med andra.

Om vi ändå tillsammans kunde sätta upp en liten gemensam tejpbit på stängslet och alla ha något konkret att sikta på. Och att vi sätter den på ett riktigt svårt ställe att träffa.

Det tar säkerligen inte bara ett, utan säkert två, tre, tio, ja, säkert femhundrafemtio olika försök, men när rörelsen blivit tillräckligt stor (hav tålamod, det kan ta lika lång tid som att utveckla Karl Ståhls lårstyrka!!!), när vi nått hela vägen fram till målet vi hela tiden rör oss framåt mot, så kan vi säkert tillsammans skyffla iväg det här samhället åtminstone sjuttio meter åt rätt håll.

Våra problem är enormt stora, då måste våra svar på dessa utmaningar bli minst lika stora.

Framtiden är mörk. Det är det bästa en framtid kan vara.

En kommentar

  1. […] skrev i slutet av 2022 en jättelång text (som ni gärna får läsa) där textmassan kringelkrokade sig fram och tillbaka genom samtiden för att till slut landa i […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *