Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Tre spaningar från Gift vid första ögonkastets tredje avsnitt

Världen brinner, massmördandet av barn och andra inte särskilt mordlämpade grupper bara tillåts pågå i Gaza och renodlade nazister har sådan brunblå regeringsvind i sina segel att de känner att de kan attackera pensionärer på antifascistiska möten.

Det finns mycket som det borde skrivas om, men vi får inte glömma det: att det finns alltid sådant som det absolut inte borde skrivas om – och därför har den vida webben förlänats med Pirkt.se-portalen.

Här kommer, precis när vårt nyliberala New Public Management-Rom kanske upplever sina sista skälvande dagar, de tre oviktigaste spaningarna från det senaste avsnittet av Gift vid första ögonkastet.

3. Den sorgliga Tinderifieringen av programmet

Rosanna berättade inledningsvis för Christoffer att hon ”såg fram emot det här” med Göteborg och att det ”kändes jättebra” efter giftermålet. Om GVFÖ hade haft en berättarröst, en sån där mörk, låg och trygg Morgan Freeman-stämma som guidar tittaren när vi står inför eventuella oklarheter, så hade den här lagt till följande två kommentarer efter hennes förljugna sägningar:

”Det gjorde hon inte.”

”Det kändes det inte.”

För nej: Rosanna kan inte ha sett fram emot Göteborg och hon kände inte att den gamle PTSD-soldaten Christoffer var rätt och det var inte särskilt konstigt – hon hade ju en kravlista så lång att en utskrift på dubbelsidigt A4-ark hade kunnat bli nådastöten för Amazonas.

Man får ha långa kravlistor. Livet är kort och är det något man inte vill slösa sin dyrbara tid på, har jag lärt av mina kvinnliga bekanta, så är det dejtandet av snitt-Tinder-killar. Man får tycka att det inte stämmer direkt när man träffar någon. Självklart är man i sin fulla rätt att tycka att Christoffers utseende är alldeles för oberäkneligt (han ser verkligen helt olika ut i olika scener, som det gamla – och säkert ganska taffligt åldrade – Seinfeldavsnittet när han dejtar en ”two-faced” kvinna) eller att hans PTSD-person utstrålar alldeles för mycket negativ energi kring militarismen i dessa glädjens vi-har-äntligen-fått-gå-med-i-Nato-tider.

Man får välja bort. Man får välja bort direkt om man vill, där ute på marknaden. Men herregud: sök då inte till mitt favoritdejting-program, vars enda funktion är att du inte längre ska kunna göra just det.

Här vill jag ruska om henne och skrika att ”du har inte tindrat fram Christoffer under en Way Out West-helg!!!” så att saliven sprutar innan jag tillägger att ”hela anledningen till att du nu blivit känd och snart kan göra sponsrade samarbeten med AquaDental på din Instagram är att du har gått med på att gifta dig med honom!!!”.

Det är inte rätt och riktigt att man nu kan behandla hela Sveriges bras-tv, det enda vi diskuterar i lunchrummen i våra fattiga yrkesliv, som vore det en helt vanlig dejting-app där man själv bestämmer sig för att man – efter vigseln, när man gift sig!!!, och när det intressanta börjar!!! – knappt vill vara med och försöka.

Ska du få göra välbetalda AquaDental-samarbeten ska du fan ha gjort ditt bästa för att försöka testa om det kan funka. Men Rosanna valde alltså att ge Christoffer beskedet att hon inte kan stå ut med att vara i hans göteborgska skärgårdsnärhet – bara dagar efter vigseln:

Fråga inte vad några dagar av icke-kontakt kan göra för dig, fråga vad du kan göra för att sedan ha rätt att göra sponsrade samarbeten som GVFÖ-känd influerare.

Detta ligger till en rätt stor del på Rosanna som valt att vara med i programmet bara för att säga ”nej tack” till det som faktiskt är själva programidén: att man ska gå ifrån sina tidigare slit-och-släng-dejting-vanor och faktiskt ge en ihopmatchad främling en chans under fem veckor. Men det ligger också till viss del på produktionen av ett av Sveriges mest omsnackade tv-program: att inte bara plocka in massa projektledare i 30-årsåldern. Just projektledare (den nu för tiden vanligaste GVFÖ-yrkestiteln?) i 30-årsåldern kan vara det allra mest skadade godset i dagens du-är-din-egen-lyckas-smed-ideologiska samhälle där man inte ska ägna en minut åt fel person med fel typ av PTSD. Det är väldigt dålig dejting-teve-ved att bygga sin tv-brasa runt.

Ge mig en 35-årig grävmaskinist i kilt som verkligen försöker tipp-tåa sina semisexistiska grävmaskinistfötter genom det feministiskt gillrade minfältet i fem hela veckor.

Ge mig en 45-åring som håller på att börja gråta över faktumet att SVT hittat honom en ensam hundpsykolog att dela sitt liv med; en 45-åring som försöker sitt yttersta för att lappa och laga en felande relation med visdomar hämtade från beachvolleybollplanen:

Sluta mata oss med 30-åringar med nyvunnet skelleftiskt vi-kan-rädda-världen-med-mer-av-en-annan-typ-av-stål-självförtroende av kritiskt projektledarlynne som inte tillåter sig att lägga en sekund i onödan på det tv-koncept man trots allt sagt ja till.

Det har gått tre avsnitt och hur ska någon vilja lägga ytterligare en minut åt det här paret? Speciellt när de också fick den digitala par-nådastöten genom att lottas till Fredde Bohm som krishanterare:

Hans tips var för en gångs skull kloka (han lyckades undgå sin standardanalys om att kvinnor vill oförenliga saker i dagens samhälle!!!), men ett par som tolkar tipset ”gör något busigt ihop” som att det är dags för…

… att köpa varsin Piggelin att suga på blir inte långvariga i det här tv-konceptet.

2. Torstens oförståeliga fuckboy-självbild

Titta på den här unge mannen nedan:

Han är en 27-årig man av ytterlig nördnatur. Han har en prasslig och lite tajt kortärmad skjorta över en t-shirt och ett par hudfärgat beigea shorts av knälång modell. Han heter Torsten. Nu har han hittat någon han faktiskt hela tiden verkar kikna av skratt tillsammans med, någon som delar hans intresse för att skriva uppslagsverk om Harry Potter-trollformler och som verkar snäll och härlig och mysig.

Vad är det inte läge att göra för denne Torsten?

Det är inte läge att sitta på den här självbilden: att man är någon typ av världsvan fuckboy-typ som kan förse sig av ett smörgåsbord av intresserade damer så till den grad att man kan ropa om rödflaggning kring ett par långa naglar hos sin intresserade motpart.

Han är inte i en position där han kan slänga ur sig sådana här kommentarer under första bilturen mot Borås:

Herregud, Torsten. Här är ytterligare en anledning till att du inte bör sitta på denna tjejtjusarsjälvbild: ditt sätt att kasta ur dig socialt oskickliga kommentarer som kanske förstör hela femveckorsperioden.

Hur kan en ung man med den här uppsynen ha försökt sätta bilden av sig själv som en som hela tiden springer på dejter i botaniska trädgårdar, så till den grad att hans nya fru känner sig tvungen att kommentera det?

Det där nyllet är inte en nuna kompatibel med frasen ”alla tjejer”. Det är som att Torsten lånat de väldigt hundpsykologiska glasögonen som hundpsykologen Bodil hade härom året:

Nej, jag är mycket besviken på Torsten: en 27-årig man som enligt all logik borde ha haft det svårt med kärlekslivet genom åren borde vara ge-nom-lycklig när han hittat sig en tjej som han viker sig av skratt tillsammans med. Nu har vi tittare – som redan zonat ut från det genomtråkigt ungdomliga tarotkortsparet och som fått se PTSD-paret kasta in handduken tidigt – ännu ett par mindre att bry oss om, då Torstens avoga inställning till långa naglar och potentiellt ensamvandrande i skogen kommer göra att de båda kommer tassa runt och inte investera i relationen:

Vilket slöseri på en säsong. Och då ska vi inte ens börja prata om Torstens felaktiga användning av begreppet rödflaggning, för det kommer vara centralt i avsnittets allra starkaste scen.

ANNONS:

1. Stroken som slagit ut Jimmis hjärnas inredningscentra

Rödflaggning, ja. Den genomgullige och Ådi-uppsynte malmöiten Jimmi verkade ju nästan helt sakna tecken på röda flaggor under de två inledande avsnitten. När man till och med tar sig igenom det smala David Brent-nålsögat med gitarren och sången inför någon man aldrig träffat tidigare så tänker man att ingenting kan sänka denne moderna, vänliga och medvetne skåning.

Men.

Sedan öppnade Jimmi näbben under en rundvisning hemma hos Linnea och kommenterade hennes inredning:

Det var en helt okej lampa, men Jimmi kände ändå att han – som dittills varit en enda gosig nallebjörn utan tillstymmelse till tuggmotstånd – nu skulle skicka iväg ett litet inredningsarkitektoniskt nålstick.

Då blir man ju spänd på vilken nischat utvecklad smak den mjuke och väne Jimmi själv måste ha i sitt hem. Man ser framför sig en malmöitiskt överstor lägenhet med fyra meter i takhöjd, stuckatur och stenkastsavstånd till Möllevångstorget; fylld från topp till fyrmeters-tå med posters från skånska serietecknare, perfekt utvalda loppisfynd och prunkande plantor.

Jag kunde se den framför mig, men så gläntade Jimmi på dörren:

Och redan här började man ju ana oråd. Borta var med ens den färgglada Sara Granér-estetiken jag såg framför mig – och här möttes man plötsligt i hallen av ett par svartvita och ramlösa canva-tavlor på någon form av geisha-kvinnor?

Vi började direkt skruva på oss i sofforna, som man gör när man upplever det som man på GVFÖ-tyska brukar kalla för Das Unheimliche: att någonting skaver på ett obehagligt sätt.

Jimmi ska ju ha bra inredningsstil. Han är en medveten man från Malmö. Han har svala hawaiiskjortor på sig. Han har (ganska nyligen?) haft flickvänner.

Men så svänger de runt ett krön, öppnar en dörr och blickar in i ett av lägenhetens rum och blickar in i denna syn, värdig en fängelsekund på sluten anstalt:

Den absolut mest gråa soffa man kan köpa för pengar, med kuddar så tjocka att man nätt och jämnt kan få ner baken, ditställd på det sätt den fått plats: perfekt för att kunna slå sig ner och hålögt tomstirra in i den vita väggen.

I samma rum fanns också en kontorshörna, för de lägen där man känner för att göra lite nytta och är färdig med nöjet (sitta och tomglåma in i väggen). Och jag är rätt säker på att inte en enda högerpolitiker skulle utbrista ”de svenska livstidsdömda har det för bra!!!” om de såg den här samlingen möbler i en cell som denna. De livstidsdömda har det lagom bra, skulle även den mest rabiate högertyckaren kunna tillstå, om han fick se dessa två hörn i det lagom stora cellutrymmet.

Det är en sak att män kan ha obefintlig känsla för inredning – men det är någonting som är fullkomligt världsomvälvande med faktumet att just Jimmi har det. Här står den medvetne malmöiten i sin perfekt svala sommarskjorta, i sin perfekt mysigt dova färgkombination, och använder sin dyra KitchenAid-bakmaskin för att blanda ihop sina ingredienser till sitt egenbakade bröd som han gör i gjutjärnsgryta:

Det kryper i hela kroppen på mig när han gör det i ett kök utan köksbord!!! Att han är en kille av urmysigt snitt, med brödbakning och härligt somriga frottéskjortor – men att han inte ens kan se att där är ett tio kvadratmeter stort hål bortom köksbänken.

”Var sitter du här inne?”-frågan, om var i hela jävla friden köksbordet tagit vägen, tog Jimpa på sängen:

Att en 33-årig man kan reagera med den här blicken och den överrumplade ”du ser det direkt, liksom?”-frågan tyder för mig på att någonting är konkret fel. Jimmi är ju inte bara en vanlig kille som är blind för hur man inreder ett hem. Han är ju inte den killen.

Alex ifjol, IT-killen som trodde att ”hetta” i mat betydde att maten var varm, var en sån kille: den typ av kille som en modern tjej tvingas försöka träna upp som man dresserar en agility-hund.

Så här ser en man med riktigt svag inredningsstil ut.

Men Jimmi? Han måste ha fått en väldigt specifik typ av stroke som slagit ut just precis inredningscentrat i hans annars så medvetna skånska killhjärna.

Någon typ av synaps måste ha brutits i hjärnbarken, för en malmöitisk kille av Jimmis härliga och progressiva snitt ska inte kunna ha en inredningsstil som hämtats från Hall-anstalten.

På tal om rödflaggor, som Torsten var inne, så är ju just en sån ”den här soffan blir lätt att spola av efter ett styckmord”-inredning en typisk rödflagga: något man får syn på som eventuellt kan tyda på att det finns något lurt och galet där bakom fasaden.

Och har man väl sett den på bortaplan så taklampe-kritiske Jimmis val av taklampa…

… så börjar man undra ifall inte hans väldigt intensiva blick kan visa sig vara lite väl intensiv. När till och med Sexolog-Kalle, en synnerligen sansad analytiker som inte brukar komma med några drastiska förslag, behöver säga till någon att han inte kanske ska ha lika mycket offensiv ögonkontakt …

… så har man en blick som kanske kanske kan bli lite obehaglig på sikt, framför allt om den som får blicken på sig vet att blick-utdelaren har en heminredningsstil hämtad från en säkerhetsanstalt.

Bubblar-spaning:

Vi brukar i mitt GVFÖ-hushåll ha för vana att bjuda in vänner för att titta på avsnitten tillsammans. Och jag tyckte att min käre vän Erik (de medelpadska föräldrarnas kreativitet flödade på tidigt 1990-tal!!!) kom med en mycket klok ansiktsspaning när det gäller killen i det ungdomligt nykära tarotkortsparet. Han har ju ett väldigt Shrek-prins-kompatibelt hakparti, den väne Täby-killen Mattias, men i soffan i måndags utbrast Erik att ”det är svårt att avgöra ifall han har ett väldigt runt eller väldigt fyrkantigt huvud”:

Nånting är helt klart på gång, inte bara i hans relation med Emmy utan också med hans både väldigt runda och väldigt fyrkantiga ansikte. Hans ansikte är som en sån där lurig skärmsläckare på Windows 2000 som man kunde fastna framför i den tidiga ungdomen; en form som liksom vobblar sig mellan de geometriska formerna i en oändlighetsloop.

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *