Äntligen är tiden här då hela Sverige, inte bara travgubbarna och stryktipsgrabbarna, kan få lämna in en tipsrad.

Hur ska det gå för paren i årets säsong av Gift vid första ögonkastet?

Pirkt.se, en av Sveriges minst framgångsrika portaler när det gäller att skriva tiotusentals tecken om enskilda GVFÖ-avsnitt, tror sig ha svaret – och det finns framför allt några givna nej-spikar att plita ner i tipsraden. Årets förhandstips känns som en PTSD-promenad i parken.

Jag måste, innan jag går in och detaljstuderar det här parets chanser, avslöja en jävighet. Jag har faktiskt gått i parallellklass på högstadiet med den här killen:

Det har nämligen alla som någonsin gått på en högstadieskola och som är födda i skarven mellan 80- och 90-talet. Denne unge man ser nämligen exakt ut som urtypen för en generisk parallellklassbekant som fanns på samtliga svenska högstadieskolor under mitten av 00-talet.

Han är verkligen min sinnebild för en helt vanlig kille. Ett kort tag under det första avsnittet, när SVT klippte in att han klädde sig i kungakrona och konungslig cape, så tänkte jag att han kanske kunde ha något spännande och lite oväntat spexigt över honom:

Men utklädnaden var förstås inte någon överraskande cosplay-grej som han odlat, utan bara en utstyrsel som hans polare dragit på honom för att på ett så förnedrande sätt som möjligt kunna skjuta honom gul och blå på en paintballbana under svensexan på grabbigast möjliga sätt.

Nej, det här paret känns så pass generiskt att det är svårt att ens hänga upp på någonting annat än den mystiska tarotkorts-aura som SVT:s klippare verkar vilja förläna dem. I den mån det nu kan finnas mystik och ockult vibb runt en 27-årig koordinator från Täby och en 26-årig medieentreprenör från Kalmar så försökte SVT-klipparen så gott det gick i premiäravsnittet, där Emmy satt och siade om sin giftemålsframtid med hjälp av ett knippe tarotkort:

27-årige Mattias kunde å sin sida ”veta” att hon skulle heta Emelie, efter att ha sett det i någon form av uppenbarelse. Och det får man ju, som kritisk till tarotkortsspel och andra 17:90 telefontaxa-kronor i minuten-konster, lyfta på hatten inför. Det var nära nog (Emmy kanske egentligen bara borde vara smeknamnsformen för ett Emelie) för att skänka detta genomvanliga par, som hade kunnat titulerats Kill- och tjejparet ifall inte det paret redan etablerats i fjolårets upplaga, en viss nisch.

Och vad ska man tro om allas parallellklasskille och den till synes trevliga och helt vanligt blonda tjejen från Öland? De verkade båda tycka att den andra såg bra ut och så är det nog med det.

Jag vet inte tillräckligt om det här paret för att inte ge denna anonyma duo (snälla SVT: byt ut dessa 26- och 27-åringar till åtminstone ett lite äldre par nästa år!!!) en hyggligt god chans, bara baserat på att de båda verkade utseendemässigt nöjda vid altaret och festligheterna. Sedan ifjol – då en närhetsvägrande Caroline lät Agust ta en svängom med sin egen mor under det som borde ha varit bröllopsdansen – är man ju positiv bara de håller hand och ser någorlunda glada ut.

Men är det någonting man vet om gamla parallellklasskompisar i högstadiet så är det att de nog antagligen inte kommer gå en hel GVFÖ-säsong utan att visa upp några svagheter.

Chans till relationell lycka och välgång: 60%.

Tipsförslag: Gardera inför kommande personlighetsavslöjanden.

Under förra säsongen antar jag att Granskningsnämnden ringdes ner med klagomål kring vilken Nato-propaganda SVT saluförde på bästa sändningstid, då de lät den svenske militären Arvid rida in på en vit springare och rädda en blond och blåögd kvinna ur sin singelnöd. Han hade en superkropp som han underhöll med stenhård träning (”jag kan inte binda mig eftersom jag inte hittat någon som kan stå ut med att jag är borta flera timmar varje dag för att slipa på mitt rekord på rullskidor!!!”, kved han), han åt och drack rätt och utstrålade den friska västerländska militarism som det här landet har försummat under flera decennier på grund av den typ av neutralitetspolitik som vi nu behövt kasta på historiens skrothög. Hela det svenska folket kände, efter förra säsongens Nato-porr i GVFÖ, att de ville dränka Jens Stoltenberg i en gräddig skinksås och låta carbonara-naturen ha sin gång.

Den här säsongen har SVT också med en gammal militär – och vän av nedrustning och fred suckade förstås tungt när det stod klart att 30-årige Christoffer skulle få göra ytterligare reklam för samtidens fortsatta militarisering genom att kåta upp massorna med sin militärtränade bringa på bästa sändningstid.

Och att döma av startscenen till årets säsong, där militärkillen Christoffer sitter och ser ut som en svalt semesterdrömmig killkaraktär från andra säsongen i The White Lotus, så såg jag framför mig hur Nato-reklamen skulle fortsätta i sällan skådad takt även i år:

Men mitt i Nato-yran så bjuder SVT i år faktiskt på viss nyansering av bilden av hur bra det är att Sverige framöver ska skicka svenska ungdomar utomlands för att strida åt det tappert frihetskämpande USA:s intressen i framtiden. Christoffer lider nämligen av PTSD från sin utlandstjänst i försvaret, förklarar han, och det är förstås mycket tragiskt – men det är svårt att än så länge få någon bild av exakt hur mycket det påverkar honom i sin posttraumatiska stressvardag.

Väldigt ofta ser han ju ut som en fullt funktionell man av bästa frisörtidningsmodellsnitt:

Men när han pratar om sin PTSD-problematik, under premiäravsnittet, så kommer den här scenen plötsligt inklippt, där det ser ut som att Christoffer frågat någon om de kan filma honom medan han tränar på att…

… gå rakt? Och övar på att svänga lagom mycket med armarna?

Jag misstänker att om Christoffer visar sig vara en sval och fullt funktionell Trädgården-kille, som på bilden i hawaiiskjortan, så kommer det att limma väldigt mycket bättre med Rosannas bisarrt hårda kravlista än om han visar sig vara en 31-årig man som övar på att promenera rakt på asfalt.

Tillåt mig att tvivla på att 32-åriga Rosanna, som i princip verkade vilja måttbeställa en partner med full ångerrätt, känner att hon har tid lägga en enda sekund på att försöka bygga upp ett eventuellt PTSD-kolli till en fungerande livspartner på sikt. Hon kändes oerhört bestämd kring vad hon ville ha – och vad hon inte gillade. Att hon inte uppskattade att få göteborgsvitsar i örat må väl vara hänt, men tonen hon använde när Christoffer nämnde att han gillade att tälta var något som fick rutinerade GVFÖ-tippare att greppa pennan för att pensla dit ett spik-nej på kupongen:

Visst, Skelleftebor: ni har fått ett höghus i trä och lite jobb inom någon postmodern elektroniksektor, men den där dryga tonen – levererad med den dialekten – är fullkomligt oacceptabel ifall man vill få någon sympati i en inledande GVFÖ-tippning.

Jag brukar vara en högljudd försvarare för norrländskan (att min genomstockholmska flickvän har en klang av norrbottniska i sin stämma var en viktig faktor för att jag föll så hårt!!!), men jag fullkomligt kokade vid hennes ”Vaffö skulle man dä?”-kommentar. Ta tillbaka jobben från Skellefteå, tänkte jag!!! Riv deras träkoja!!! Make västerbottningar odryga igen!!!

Det enda som jag tror kan rädda en person som vågar vara så dryg mot sin nygifta man, framför tevekameror!!!, är att han på kvällen uttryckte att han – kanske som ett arv från sin undergivna tid som menig i lumpen – ”gillade” att hon var så bestämd.

Men jag tror – baserat på hennes långa kravlista och hennes oförlåtliga ton mot honom – att det här har väldigt små chanser att lyckas. Kan han inte hålla uppe sin svala Trädgården-sommarkille-fasad utan låter den posttraumatiskt stressade gamle militärkillen komma fram för mycket (genom fler övningar i att gå rakt tillsammans med någon gångstil-oped) så är det riktigt kört.

Chans till relationell lycka och välgång: 5%.

Tipsförslag: Spik-nej.

En av få riktigt roliga scener hittills under säsongen, förutom de knäppa fem sekunder där militärkillen Christoffer plötsligt verkade öva gång och armsvängning, var när SVT kom hem till den nördigt frejdige killen Torsten för att filma ett inför-avsnitt. Plötsligt verkade han få brått att ha något att visa upp i sin lilla lägenhet och spratt runt som ett jehu och greppade tag i allt som hemmet kunde erbjuda:

De här Boda-Kurre-kvaliteterna kunde jag verkligen sympatisera med: den här känslan av att tv-personligheter som kommer hem till en säger ”nämen det här räcker inte” och man plötsligt finner sig själv dra fram en trumpet som man tom-blåser i:

Jag hade blivit Boda-Kurt direkt om någon riktade en professionell tv-kamera mot mig.

Och nog känns han något neurotisk, den Harry Potter-nördige Torsten? Sällan har någon tydligare letat efter fel hos sin partner, som när Anastasia råkade säga att hon kunde uppskatta att vandra i skogen ensam och han direkt föll ut i en närmast gråtmild utläggning om hur detta går på tvärs med hans önskan om att vandra i skogen tillsammans:

Som tur var hade han sin tröstande vän vid sin sida just den gången (som kunde förklara att intressena ”vandra i skogen själv” och ”vandra i skogen tillsammans” trots allt har vissa beröringspunkter), men överlag är ju just fel-letandet en egenskap som får en att vilja lämna den med annat än ett spik-nej på tipsraden.

Om hans fru Anastasia vet vi inte mycket mer än att hon kan uppskatta skogen i ensamhet (vem gör inte det???) och att hon verkar så där lagom sci-fi-nördig (rätt sida lagom-gränsen är enligt mig att man inte författat ett fullskaligt uppslagsverk över samtliga trollformler som nämns i Harry Potter).

Jag tror att man borde heja på henne, så som man gör på väldigt många tjejer i det här programmet.

Torsten känns däremot så otroligt mycket som en övervintrad kårmedlem som bara hänger kvar som en halvtidsavlönad vålnad på något kårhuskansli, iförd overall och en aldrig sinande lust att sjunga med i studentikosa sittningssånger. Titta på den här nunan i nedre bildkant som träder fram när hans familj och vänner stod på borden:

Han älskar sin skönsjungande familj så mycket att han – som gått med på att gifta sig med en okänd person över en sommar – på själva bröllopsnatten avslöjar att det känns ”oroligt” att behöva vara ifrån familjen för att bege sig till Borås i hela två veckor:

Han hade ju fått beskedet att han skulle få delta i årets säsong med bara en vecka till vigseln, så man förstår ju att det är en tumultartad process för honom att försöka bearbeta, men känslan man fått av de två första avsnitten är att han inte riktigt tänkt gå in helhjärtat. Sägningen ”jag hade inget annat för mig den här sommaren” känns som en skymf mot oss som lägger ner själ och hjärta i att analysera detta tv-sända kärleksschackparti. Att komma in obrydd, mest se det som en kul grej och sedan relationsskjuta från höften borde ses som att använda AI-analkulor vid ett schack-VM.

Jag hoppas därför att Torsten ger det en ärlig chans, men håller man på att bryta ihop på bröllopsnatten för att man ska behöva sova borta i två veckor är det något som känns grundfel.

Jag kan se framför mig att han till slut inser vilken fin, snäll och lämpligt nördig tjej han blivit ihopmatchad med och verkligen börjar engagera sig i spektaklet, vilket gör att han säkert kan komma att imponera med sina sprudlande och energiska Boda-Kurre-sidor.

Men nej: magkänslan är nej. Kupongen lämnas ogarderad.

Chans till lycka och välgång: 20%.

Tipsförslag: Spik-nej.

Vad skulle man kalla det här paret? Snällparet? Gullegullegullparet? Klart är i alla fall att det är det par man verkligen vurmar alla mest för i årets säsong efter två avsnitt, om man har hållit gallanivåerna och flegman vid sunda vätskor under vintern. De ser ju ut att vara så otroligt snälla och mysiga, båda två.

Redan från start verkade de ha så roligt och mysigt med varandra. Båda verkade så nöjda redan vid altaret. De fortsatte ta på varandra genom hela avsnittet med den samtyckesvördnad som bara två snällisar som tycker att det sexigaste som finns är att någon är gudförälder kan göra.

Och om jag fått byta min bistra och molokna uppsyn mot en annan, denna nådens GVFÖ-vår 2024, så hade det nog på allvar kunna bli denna, som Jimmi bjöd på när han fick se sin brud vid altaret:

Min flickvän noterade, mycket riktigt, att den glade malmöiten har vissa likheter med den gullige och lite räddhågsne nallebjörnen från ”Trasdockorna”:

Men till skillnad från nallebjörnens lite oroligt kodade uppsyn, där han ser ut att ha kunnat få i sig en skämd bit nallebjörnsfoder så att det plötsligt (för att använda ett Leif Boork-uttryck) ”görar runt i magen”, så har ju Jimmi uppsynen hos en genomlycklig tecknad hund.

Det är ju den eftersträvansvärda Ådi-uppsynen som väntar Linnea vid altaret; nyfiken, glad, gullig, kroniskt förväntansfull.

Kan det vara så att blicken till slut kan bli för intensivt trängtande? Jimmi talade själv om hur lätt han hade haft att bli kär, vilket man förstår med den öppna och nyfikna och föredömligt öppet världsglada blicken. Och kanske kunde denna blick, denna Ådi-öppenhet mot världen, göra att han är en person som brinner väldigt snabbt och intensivt och direkt men sedan falnar – som en kärleksbrasa antänd med uppsyns-tändvätska och öppenhets-papptussar?

Nej, det var i princip den enda invändningen vi hade mot detta par i analyssoffan. Inte minst då Jimmi till och med kunde unna sig att dra fram David Brent-gitarren och slå sig ner på David Brent-pallen och gitarrplinka och gnola fram en relativt okänd kärlekslåt till sin nyblivna fru – utan att hon reagerade det minsta frågande utan föll ännu pladaskigare.

Han sjöng jättefint och låten har säkert en jättefin mening, men jag kan inte undgå att höra ett gällt ”FREE LOVE ON THE FREE LOVE FREEWAY” när någon drar fram guran vid det allra första tillfället då man någonsin träffar en motpart.

Men om även det passerade utan någon som helst anmärkning, utan att hon snarare blev ännu mer kär i honom – ja, då kan jag knappt se någon möjlighet till att det här inte är ett givet spik-ja att avrunda kupongen med.

Jag tror också att ens föräldrar påverkar en mer än man tror och där var det ju nästan skrämmande att se hur Linnea och Jimmi vuxit upp med samma kvantfysiska mamma, bara parallell-uppvuxna på två olika sidor av det odiskutabla svenska klassamhället:

Samma syn på att sätta sig på en pall inför okända på sin SVT-riggade bröllopsdag, samma gullighetsnivåer, samma snällhet, till och med samma mamma – vad kan gå fel?

Ingenting. Jag vill nästan påstå att jag äter upp den här portalens samlade utskrivna verk om inte Jimmi och Linnea får det att fungera åtminstone under de här veckorna.

Chans till lycka och välgång: 90%.

Tipsförslag: Spik-ja.