Man behöver inte ens vara kritisk mot konceptet vinst i välfärden för att förstå en sak:

Riskkapitalbolag som investerat i svenska skolkoncerner bestämmer först vilka vinstmarginaler som gäller, sedan anpassas allt arbete inom skolornas väggar efter dessa kalkyler.

Man kan vara positiv till detta, men alla borde åtminstone erkänna vad vi som samhälle förlorar.

När Ahmed Behran skriker Sharmarke Elmi i ansiktet är det med den fullskaliga kraften – och det oundvikligt tillhörande salivstänket – och desperationen hos någon som tror att en oskyldigt blåögd lillebror håller på att glida iväg in i gängkriminalitetens dödliga klor. När store, stygge Behran storebrorskastar iväg den lille spjuveraktige Elmi så att han huvudstupa flyger in i våningsängens hårda träram så tog nog en och annan i publiken sig åt fontanellen. När de båda skådespelarna jonglerar 2024-versionen av förtortssvenskan mellan sig så är det realistiskt och äkta på ett sätt som ingen svensklärare i en svensk gymnasieskola kan åstadkomma med sina uttjänta ”visste ni att ordet ’tjej’ egentligen kommer från romani?”-föreläsningar om språksociologi.

Den här våren har jag varit och sett den hyllade pjäsen ”8 kvadrat” med inte färre än tre klasser. Två gånger i Husby under skoltid, en gång på Kulturhuset vid T-centralen kvällstid.

Biljetterna har kostat 50 kronor per elev ute i Husby, 100 kronor styck inne i stan. Det har blivit ett antal tusenlappar av vår skolas elevpeng som jag satt sprätt på. Det är förstås ing-en-ting i sammanhanget då alla skolor i Sverige får in miljontals kronor i elevpeng varje år, men detta nådens budgetnedskärningsår 2024 måste i princip varenda skolenhet i Sverige vända på varje slant.

Som lärare känner man ofta att man inte har råd med någ-on-ting utanför det allra mest basala: en lokal att vara i, en whiteboardtavla samt tillhörande penna och sig själv och sin lärarlön.

Men den här tisdagsförmiddagen, den här onsdagsförmiddagen och den här torsdagskvällen fick jag visa att skolan kunde bjuda på mycket mer än så. I vissa fall var det säkerligen hundralappar i sjön (TikTok- och Snapchat-algoritmerna har satt så djupa klor i vissa tonåringar att inget skådespel i världen kan rycka loss eleverna), men jag är helt övertygad om att det här för vissa ungdomar var en sån här upplevelse från gymnasiet som de kommer minnas och bära med sig. Det hjälpte knappast någon att skriva ett bättre prov veckan efter och gav kanske ingen en spark i baken vad gäller att ta tag i sitt gymnasiearbete i stunden, men på lång sikt kan ett teaterbesök ha gläntat på helt oväntade dörrar för en intet ont anande gymnasieelev.

Det kommer dock alltid vara svårt att mäta vad ett teaterbesök ger. Det kommer vara helt omöjligt och säga om det var effektivt användande av vår skolpeng. Och i dessa tider – när varenda utgift ska mätas och vägas på New Public Management-våg – är det just sånt potentiellt ineffektivt ”fluff” som man får väldigt tacksam över att ha ett par tusenlappar över till i sin skolbudget. Tanken med vårt rådande ekonomiska styrsystem är ju att bara det allra renaste destillatet av vad som är kostnadseffektiv skolundervisning ska vara kvar i kalkylerna.

Jag är därför nästan orimligt tacksam över att jag fick möjligheten att ta iväg ett sjuttiotal elever på en teaterpjäs för ungdomar som höll yppersta nationella kvalitet.

Jag är väldigt tacksam över att jag – hur kritisk jag som fackligt ombud ibland kan vara på min arbetsplats – arbetar för en skolkoncern utan vinstintresse. Jag är otroligt tacksam över att vår skolenhet inte har en förbestämd procentenhet i vår budget som ska gå till externa riskkapitalister i Beneluxområdet som kräver avkastning på x antal procent per inkasserad skolpeng.

Jag är oerhört tacksam att varenda krona som vi får in i den ideella skolstiftelse jag arbetar för går till att göra det vi tror är allra bäst för eleverna.

För vi kan faktiskt tycka vad vi vill om hur bra det är att våra gemensamma skattepengar avsedda för skola försvinner iväg till utländska investerare, men vi måste erkänna en sak: en del av de pengar som skulle ha gått till elevernas undervisning försvinner. De hamnar inte dit de var tänkta att gå.

Häromveckan kom nyheten att Thorengruppen skulle klappa igen sin skolenhet i min hemstad Sundsvall. Den skandalomsusade koncernen har fått se kort efter kort i sitt pedagogiska korthus börja fladdra, men när jag besökte Umeå i somras fick jag bevittna en sak som skolentreprenören Raja Thorén byggt som bergfast kommer stå emot tidens tand och Skolinspektionens granskningar:

Det här bygget av en idrottshall för 250 miljoner kronor har varit möjligt tack vare att Thorengruppen varje år kalkylerat med ett överskott på skolpengen. Av varje individuella pengapåse som är tänkt att gå till den individuella undervisning har ett antal tusental kronor per läsår plockats iväg i en särskild pott för att finansiera bygget av Raja Thoréns individuella förmögenhet och bygget av hallar som ska stärka den västerbottniska innebandysporten.

Nu är Thorengruppen i finansiellt trångmål och då ska Umeå kommun köpa hallen – som byggts med våra gemensamma skattepengar, försnillade ur varje Thorengruppen-elevs individuella penningpåse – för en nätt liten totalkostnad på 300 miljoner kronor.

Det här är det närmaste ett mausoleum över vårt skolsystem vi kommer.

ANNONS:

Vad tror ni det är som försvinner? Thorengruppen och alla andra vinstjagande koncerner måste förstås bistå eleverna med en skolbyggnad, lektionssalar av någorlunda acceptabelt snitt och någon vuxen som (med varierande grad av lärarexamen) står framför dem under ungefär den tid som Skolinspektionen kräver att varje elevgrupp ska ha rätt till. Det är det allra mest basala som vi har lyckats skala ner konceptet skola till: tak över elevhuvudet och vuxen i rummet.

Men Ahmed Berhans spott när han skriker i frustration på teaterscenen? Utflykten till det där nya museet som kostar hundra kronor per elev? Inköpet av den där nya och pigga klassuppsättningen som kanske faktiskt kan lyckas få fast ett par elever i klassen på läskroken?

I år vann Team Thorengruppen, Raja Thoréns sponsrade flaggskepp, för fjärde året i rad SM-guld i innebandy för damer. Du må tycka vad man vill om att dina skattepengar springer runt och hjälper till att skjuta snärtiga dragskott på parkett, men man måste erkänna vad som försvinner iväg i direkt samband med innebandyframgångarna eller riskkapitaluttagen.

Om du vill erbjuda dina elever en så god skolgång som möjligt i dagens ekonomiskt kvävda skolsystem så finns det inte, tro mig!!!, en enda krona att lägga undan i en separat hög avsedd till annat än skolverksamhet. De skattekronor som plockas undan är – tro inget annat – de som inte anses hundraprocentigt centrala för att undervisningsskyldigheten ska uppfyllas i en granskning.

Det är spottet från scenkanten, det är det där muséet, det är den nya klassuppsättningen.

Det är möjligheten för en tonåring att gå fram till Ahmed Berhan, han som man känner igen från teve, och snickesnacka på ortensvenska om hur det är att behöva dela rum med brorsan.

Det är allt det som alla lärare med självinsikt inser faktiskt kan råka göra skillnad, säkert med större sannolikhet från sitt eget vardagliga klassrumsgaggande, men som är väldigt svårmätbart.

Om vi som bor och betalar skatt i Sverige har ett samhälleligt gemensamt mål med vårt utbildningssystem att den ska fostra vettiga samhällsmedborgare så borde vi kunna komma överens om att vi inte vill plocka undan de pengar som verkligen på sikt kan vara det som gör skillnad.

Jag kan tycka att man får vara för entreprenöriella byggen av innebandyhallar eller tycka att det är rätt att en viss procent av elevpengen springer runt och spelar proffsinnebandy, men då tycker jag att man åtminstone borde behöva vara ärlig med uppoffringarna i andra änden av kalkylen.

Inför nästa år har jag också lagt ett antal tusenlappar per klass i budget för teaterbesök och annat fluff. Sett till hur alla skolaktörers verksamhet tvingas ”effektiviseras” varje år så kan jag bara hoppas att det går igenom. Jag gillar fortfarande mina chanser, eftersom jag inte arbetar på en skola där den här potten – som jag hoppas ska kunna gå till teaterbesök – redan på förhand är öronmärkta till innebandyhallar eller beneluxiska kapitalfondsförvaltare.