Fredagsveven: I framtiden måste vi kunna hämta Jeff Bezos hund i en separat raket

Det är fredag eftermiddag igen och min vana trogen har jag tagit mig in från solgasset för att slå mig ner och skicka ut den senaste tidens överblivna och hittills malpåseplacerade spaningar till mina vänner, och att det görs via denna portal och inte någon intern chattgrupp beror väl primärt på att jag trots allt betalar dyra webbhotellspengar för Pirkt.se-domänen årligen.

Känslan när man sätter de första fingertopparna mot tangentbordet för att snabbt låta dem valsa över plasten är faktiskt lite olympiskt ceremoniell, så till vida att det hela väldigt mycket liknar hur 2021 års olympier just i detta nu – under den pågående OS-invigningen – använder sina egna nävar:

Vad har hänt sedan senast? Jag tog en liten kik bland mina skärmdumpar och fann att jag ännu inte lyft detta lilla faktum: att de allra rikaste fick sig ordentliga bonuslyft under fjolårets pandemiska år.

En liten dubblering av bonusen för de som redan tjänar allra mest (600 000 kronor i månaden räcker till bra med tillbehör på frukostmackan) kan sticka i ögonen på många, under ett år då många blivit av med jobbet eller fått se sina småföretag duka under, men då måste man ha i beaktande att vi har genomlevt just ett år av pandemi.

Och är det någonting som vi under det senaste decenniet fått lära oss om hur Sveriges allra rikaste företagsledare lever så är det att det antagligen är allt annat än billigt att tvingas upprätthålla detta leverne under pandemiska smittoförhållanden. Vi vet att näringslivstoppen Sverker Martin-Löfs var tvungen att använda SCA:s privatjet för att flyga sina jakthundar till sin stuga redan under 2014, vilket var en icke-pandemisk period i svensk företagshistoria. Tänk efter lite själva: tror ni att det blir billigare eller dyrare att behöva anpassa dessa privatjets-vanor till att kunna säkerställa ett pandemiskt smittsäkert avstånd mellan alla resenärer? Om företagsledarna tidigare kunde åka tillsammans med sin fru eller en hund i samma privatjet så kanske de nu har tvingats ta två separata privatjetar. Då sticker priset iväg direkt.

Då kan man behöva en dubblerad bonus.

Speciellt om man vill lyfta högre än stratosfären tillåter ett privatjet att göra, vilket verkar vara vad världens allra rikaste företagsägare har som barndomsdröm. Härom veckan var det Richard Branson, mannen med det inte så rymdingenjör-osande utseendet, som var uppe och leviterade lite och i veckan var det dags för världens allra rikaste man att ta med sig sin bror (vars kvalifikation, utöver brödraskapet, måste ha varit hans relativa Buzz Lightyear-likhet), en rekordgammal rymdkvinna och en 18-åring som fick en plats efter att hans pappa köpt honom en plats på raketen, efter att den hemlige auktionsvinnaren som betalat motsvarande 230 miljoner kronor för en biljett tvingats tacka nej på grund av schemakrock.

Jeff Bezos själv var så glad som bara den kan bli som fått uppfylla sin önskedröm på bekostnad av att ens anställda världen över får pissa i medhavda flaskor för att kunna klara av arbetstempot:

Tänk om vi i Sverige också kunde få fram cowboyhattprydda miljardärer av kosmiska Bezos-mått. Jag tror personligen att en dubblering av företagsledarnas bonusar under ett pandemiår skickar rätt signaler om att det är dit vi vill. Inom några decennier hoppas jag att en svensk Klarna-innovatör också ska kunna levitera omkring i en omloppsbana tack vare sitt egna (och kanske ROT-avdragsgilla) rymdprojekt som hen kunnat investera i tack vare ytterligare sänkta svenska bolagsskatter.

Och kanske, om vi drömmer riktigt stort tillsammans, kan vi hoppas på att hen då också har möjlighet att hämta upp sin kvarlämnade mastiff i en egen liten raket, som en intergalaktisk Sverker Martin-Löf.

Det har pratats mycket om strandskyddet på sistone, efter Centerpartiets nya försök att blidka de rikaste procenten av befolkningen genom att föreslå att de ska få köpa sig varsin strandtomt och stängsla in rikets badplatser, men något vi borde tala mer om är förstås padelskyddet:

På samma sätt som storstadens överklass inte ska kunna köpa sig rätten till strandnärhet i glesbygden ska dess medelklass inte ha rätt att ta med sig sitt forcerade dygnet-runt-padelspelande till sina semesterorter. Ingen ska på ålderns höst behöva sitta i sin hammock i trädgården och få sitt samtal överröstat av ljudet av barbröstade mediemellanchefer som stönar fram sina leksakstennisslag.

Slutligen dags för lite opolitiskt material från min hemresa till Sundsvall i början av juli. På vägen stannade jag hastigt till i Gävle och hann kika ut på torget. Döm av min förvåning när Gävle, som väl smugit sig förbi Sundsvall i folkmängdsstatistiken?, tagit till detta fula knep i den alltid lika eldfängda PR-kamp som ständigt pågår mellan de norrländska städerna:

Dessa plottrigt färglagda bockar måste anses vara ett flagrant varumärkesintrång, efter att gästrikländska PR-strateger avundsjukt sett hur medelpadska barn och ungdomar under många år kunnat hoppa upp och under stoj och gammal gränslat en av de många drakar som Sundsvalls kommun placerat ut i stenstaden???

Och vad gäller varumärkesbyggande så har Mittmedia under många år varit väldigt sugna på att lansera sig som inte bara en tidningsägande koncern med fokus på det skrivna – utan en koncern som också bistår sina prenumeranter med digert tv-innehåll. Så när Sundsvalls Tidning basunerade ut att de skulle sända galan Sundsvall Bjuder på webben så unnade jag mig en kik, mest för att få se hur alla dessa år av tv-makande och studiobyggande har gett utslag på produktionen. Jag förväntade mig att den gråbleka dassighet som präglade det tidiga 2010-talets webb-teve från tidningsföretagen skulle vara utbytt mot en hyperprofessionaliserad produkt som kablades ut från en top of the line-studio.

Sonja Alldén sjöng som hon skulle, han som utsågs till årets Köng verkade ha solidariskt fint mjöl i sin kyrkliga påse och jag blev imponerad av den nästan osannolika tv-personlighets-brunheten som den manliga programledaren med den likaledes tv-lämpade lejonmanen utstrålade. Men det här skrynkliga-lakan-bygget till studio fick mig inte riktigt att svepas med av framtidens webb-teve-vindar:

Jag minns att det runt Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 (en politisk period som jag så här i efterhand måste ge mig själv beröm för, då jag gjorde mitt genom att lajka sidan Kan den här kebabpizzan få fler likes än SD?) delades ett klipp från en SD-företrädare i Filipstad som uttryckte att han lagt nazismen på hyllan för att det inte var något man kunde gå fram med – och att han, när han pressades på vad han ville försvara politiskt, bara kunde få fram ett framtvingat »fornminnen«.

Då skrattade man, men nu när var femte svensk valt att rösta på det här gänget – som lagt nazismen på hyllan för att med hjälp av slips och kostym försvara julafton – så är det inte lika roligt när man tänker på att det snart säkert kan komma att vara var tredje…

… om folk fortsätter sätta sig och björna vid just SD-kopplade fornminnen.

Vi avslutar med att påminna om faktumet att det är fredag och att Patrick Mörk, han som en gång startade sin agentkarriär genom att bli kallad »hästhandlare« i pressen (vilket redogjorts för i det här gif-tunga inlägget), just har varit med och sålt den förre Hammarby-backen Odilon Kossounou till tyska Leverkusen för en summa som ska uppgå till 300 miljoner kronor.

Vi går därför helt sonika ut med dessa bilder, av hur det just nu lär se ut när Mörk och hans affärspartner firar att nya mångmiljonbelopp i provision rullar in i den framgångsrika och professionella affärsverksamhet som en gång i tiden dömdes ut som hästhandleri med unga idrottare:

Så långt ifrån maxpotentialen man borde kunna komma

Linus Hallenius åstadkom säkert fler suckar än avslutsförsök mot AFC Eskilstuna.
FOTO: Bildbyrån.

Det var kanske framför allt andras drömmar som besannades när Linus Hallenius och Robert Lundström vände hem till Sundsvall.

Henrik Åhnstrand har försökt göra det bästa han kunnat av situationen och offrat nästan all sin fotbollsfilosofiska övertygelse på utilitarismens favorittipstyngda altare.

Det kan låta hårt (eftersom laget ligger trea), det kan låta tjatigt (eftersom analysen varit densamma efter nära nog varenda match), men det måste konstateras igen: han har misslyckats kapitalt med att få ut max.

Det är – efter en av de svagare GIF-insatser jag kan minnas – onekligen hög tid att prova någonting annat. Och jag vet förstås inte om det som behövs är en fyrbackslinje eller en sexbackslinje (vi släppte in två enkla mål igår och så som jag lärt mig nutida medelpadsk fotbollstaktik så är det viktigt att ha så många spelare som möjligt i backlinjen för att undvika detta) eller om det är dags att spela med en ensam anfallare eller om det snarare finns behov av att skyffla in en tredje gubbe (eller pojke) i kedjan.

Det är Henrik Åhnstrands uppgift att inse vad det är som behövs och det må vara svårt, men det börjar likna tjänstefel ifall han ännu inte insett att det är någonting annat än denna 5-3-2-taktik som behövs för att kånka det här spelmässigt underpresterande laget upp i allsvenskan.

För jag vet inte hur många gånger jag redan återkommit till det under den här säsongen, men det är inte på grund av att håller på med ett långsiktigt och taktiskt revolutionerande vi-ska-ta-allsvenskan-med-storm-när-vi-väl-når-dit-projekt som vi envetet håller fast vid den här taktiken. Den enda anledningen till att den nuvarande taktiken existerar är att vi ska få ut max. Taktiken finns till för att få ut maximalt av spelarmaterialet i matchminut ett (när Andreas Andersson inledde sin återkomst mellan förstamålvaktsstolparna med att komma helt galet ut på ett inlägg), för att få ut max av stjärnglansen i minut tjugo (när ett dominant AFC radat upp halvfarligheter samtidigt som varken Linus Hallenius eller Pontus Engblom knappt rört vid bollen) och inte minst för att utdelning efter att Anton Eriksson och Alexander Blomqvist bjudit AFC på en förvisso synnerligen förtjänt ledningsboll i matchminut sextiotvå.

Men jag vet inte hur ofta jag ska behöva betona det helt uppenbara: att det här är så otroligt långt ifrån det som borde vara max för det här spelarmaterialet.

En skugga av sitt fjolårsjag. FOTO: Bildbyrån.

Igår spelade Linus Hallenius och Pontus Engblom nittio minuter tillsammans i en anfallsduo utan att åstadkomma något som liknade ett gemensamt samarbete. Hela seriens på förhand klart hetaste offensiva duo är nu helt reducerad till att springa runt och på sin höjd kunna få beröm för hur de ligger rätt i det defensiva presspelet mot ett totalt spelförande AFC Eskilstuna. Offensivt såg vi till Pontus Engblom en enda gång, när Erik Andersson för en sekund lät osynlighetsmanteln falla för att lirka fram en djupledslyftning, samtidigt som en fullkomligt tomgångskörd Hallenius fick iväg ett enda alibi-avslut med vänsterfoten.

Sällan har två så uppenbart kvalitativa anfallare sett så fullkomligt isolerade ut i ett tvåmannaanfall.

Igår spelade Robert Lundström från start, efter sin skadedrabbade vår, och han gjorde det i sin specialsydda wingbackkostym – som han snarast bör få ta av sig. Är det någonting – alltså nå-gon-ting – som tyder på att Dennis Olsson och Robert Lundström blir bättre av att få agera helt ensamma längs varsin flank, utan medhjälpande yttrar framför sig? Jag förstår grundtanken, den var man väl inte aktivt emot utan den lät väl potentiellt lite baktung men rimlig – men som utfallet har blivit så måste man tänka om. Om ingen av Robban eller Dennis blir individuellt bättre av att få hela ytteransvaret i sina ytterbacksknän, och om Hallenius och Engblom dessutom ser isolerat ensamma ut uppe på topp, samtidigt som vi har en hord av ynglingar (jag minns något snack om att ge dessa chansen) som skulle kunna spela på just de icke-existerande ytterplatserna: varför i all sin dar fortsätta?

Inte nära att få ut max. FOTO: Bildbyrån.

Och jag vet ju att Henrik Åhnstrand älskar att ha tre mittfältare centralt för att kunna äga bollinnehavet, men Paya Pichkah, Erik Andersson och Pontus Silfver lyckas ju absolut inte styra något bollinnehav mot ett så bottentippat hopkok som AFC Eskilstuna. Silfver höll på att sjabbla bort en boll vid egen målområdeslinje vid en inspark efter sju minuter (han rensade till slut bollen i panik till hörna och undkom med blotta förskräckelsen den förödmjukelse som Anton Eriksson fick utstå mot Gais ifjol) och efter det kändes det som att all lagets rulla-runt-bollen-trygghet försvann för en väldigt lång stund.

Först efter nedkylningspausen, där laget verkade ha tagit sig taktiskt samman, lyckades man återfå något sorts lugn och det ska sägas att Giffarna hade ett riktigt fint tiki-taka-anfall strax innan paus: en enda lång passningssekvens som böljade fram och tillbaka från kortsida till kortsida och höll i sig över säkert femtio-sextio passningar och nära två minuter, där anfallet symptomatiskt avslutades med att varken Engblom eller Hallenius fanns på rätt plats för att stöta in Dennis Olssons hårda inspel. Det var den typ av anfall som jag tror Henrik Åhnstrand egentligen vill stå för: det typ av tålmodiga bollinnehavande som till slut gör motståndarna så desillusionerade och malplacerade att det öppnar upp luckor att sticka in bollar på genombrott. Det är så han vill spela – men han begår våld på sin fotbollsfilosofiska övertygelse för att spela något halvt framtvingat mellanting som ofta leder till… absolut ingenting.

För även om det här ju inte är eller ska vara Joel Cedergrens katalanska rulla-in-en-boll-och-låt-den-rulla-taktik så är det bara det att den… liknar den väldigt mycket, till ganska många av de negativa sätten. Att se Giffarna i nittio minuter igår mot AFC är – och det här låter hårt, jag vet – lite som att se ett lag försöka spela possessionfotboll utan att få låna bollen under väldigt stora delar av matchen.

Och att de då och då skickar iväg en helt planlös färdballad upp mot topparna i ett lag som är utdraget till sjuttio meters längd.

Just det här snacket om att man måste »värdera« när man »ska slå den långa« är något som återkommit i nästan varenda inför-match-intervju; något som lyfts upp som den absoluta nyckeln till att inte låta allting gå i fjolårs-stå med för mycket ineffektivt bollrullande.

Men det här laget är ju… uppställt som ett lag som ska rulla sig från backlinjen (till det kan faktiskt fem backars rena numerär vara till fördel), men som då och då bara tjongar iväg den på ett sätt som liknar det sätt som en vuxen och lårstark fritidsledare kan tjatas till att skyffla iväg en »donare« upp mot stjärnhimlen.

Det finns en enda man som verkar kunna titta på dessa scener och omgående börja salivera av en hungrande längtan att få förlänga spelarens kontrakt och han lystrar till Urban Hagblom.

Det finns nog inte heller många fler än Henrik Åhnstrand som anser att det blir farligare att slänga upp Alexander Blomqvist på topp än att ge seriens fortsatt kanske hetaste anfallstalang några slutminuter.

Men själva faktumet att Johan Bengtsson, 17, inte får några minuter kan man inte klaga på i år – för vi ska ju inte främst tänka på framtiden utan maximera potentialen i det här stjärnspäckade och allsvenskt satsande bygget.

Men samma faktum innebär då samtidigt att vi inte kan fortsätta ställa upp så här felformerat, spela så här tafatt och initiativfattigt offensivt och uppträda så här fullkomligt håglöst och kringlufsande passivt defensivt.

För fem-tre-två-elfte gången: överge den här formationen och det här försöket. Det kan inte få se ut så här en enda gång till.

Fredagsveven: Tänk er något inspirerande i värmen

Jag är just nu mitt uppe i en flytt. Jag har lämnat det lilla grävlingsgryt som min gode vän Sinan Akdag ända in i kaklet envisades med att fortsätta benämna ”separationslägenheten”, även långt efter det att jag först lagt mig till med ett välmående singelliv och därefter ett otroligt fint förhållande – men jag lämnat inte primärt på grund av detta eviga baktalande från mina nära vänner.

Nej. Lägenheten var dels väldigt liten, men den låg också på första våningen mot den ganska solbefriade och därmed baksidan och när jag för en vecka sedan tog en vaccinspruta mot covid-19 så… ja, då blev det för mycket.

För helt plötsligt så stod där nu, med mulen strax ovanför balkongräcket…

… en 5G-krake med imponerande mankhöjd och glåmade in genom fönstret och gnäggade om att matas med data-morötter eller chemtrails-äpplen.

Det blev för mycket.

Flytten är en av de absolut smidigaste i mannaminne, till en större lägenhet en våning upp i samma hus!!!, men har trots allt inneburit ett kånkande och ett fejande och ett donande och ett till synes aldrig sinande mått av rumsterande. Antalet gånger jag gått upp och ner för trapporna med prylar och lådor måste vara ungefär lika många som antalet liter vätska jag tappat i den trettiogradiga värmeböljan.

Men flyttandet och kånkandet har i alla fall givit mig en anledning till att besöka Stockholms just nu klart bästa ställe:

Den otroligt härligt svala återvinningscentralen i bergrummet intill Roslagstull, som inte bara är stadens mest behagligt tempererade plats just nu, utan där man också får låna en eldriven packcykel mot inlämnandet av identitetshandling. I detta iberiska klimat, där inte ens vindarna fläktar utan känns rent västsahariskt värmande!!!, är allt jag vill göra att cykla runt och runt och runt på den roliga cykeln i det svala klimatet i återvinningscentralen i bergrummet. Den här portalen brukar sällan komma med influencer-artade tips, men detta är för bra för att missa: Gå in i bergrummet och göm er för solen, cykla runt på elpackcykeln och hoppas att denna ohemula värmebölja sansar sig snart.

Något man inte vill göra i denna ångestframkallande hetta är att sätta sig och försöka tvinga den varmt mosiga hjärnan att leta fram synapserna som besitter någon form av formuleringsförmåga. När jag skrev föregående mening stavade mina fingrar först hjärnan med gärnan. Det är på den nivån. Det är i dessa stunder man önskar att man var en av världens rikaste män (en grupp som misstänkt mycket börjar intressera sig för att använda sina miljardfyllda bingar med pengar åt att lämna planeten medelst rymdfarkoster), för i veckan nåddes jag av dessa BBC-bilder från när mångmiljardären Sir Richard Branson (som ser otroligt lite ut som en pionjär inom rymdfysiken) genomförde sin första rymdresa:

Uppe i luften…

… fick Bransons rymdraket lite problem med att kommunicera med tittarna hemmavid, till vilka jungfruresan livesändes. Men då klev helt sonika rymdprojektets kommentator på hemmaplan in och förkunnade följande, kring vad som måste ha sagts när ljudet slocknade från rymdfärjan:

Om man ändå kunde ha en sådan anställd på Pirkt.se i dessa tider, när den semester- och flyttmosiga hjärnan inte orkar med. Någon som förkunnar för de som läser att visst, Eriks samling av slappa spaningar syns inte just nu på portalen, men att vi som grupp helt sonika får tänka oss att han skrivit något inspirerande som han alltid gör.

Fredagsveven: Fotbollen behöver ett anti-mobbing-VAR-rum

En skön och glad 36-åring som på ett avslappnat och älskvärt sätt lättar på stämningen i ett pressat läge inför straffarna?

Eller en vuxen EM-variant av en Fotbolls-Fille som inför skolans idrottslärare får Data-Danne att känna fantomsmärtor i anklarna från alla toalettdopp han tvingats utstå genom åren?

Veckans upplaga av Fredagsveven reder ut scenerna från EM-semifinalen mellan Italien och Spanien.

Min käre vän Sinan Akdag är otroligt rapp med sina filmklippande fingrar. Knappt hade Giorgio Chiellini och de andra italienarna hunnit börja jubla över segern i straffläggningen innan han klippt ihop sekvensen från slantsinglingen – med slow-motion-repriseringar av alla de starkaste scenerna där Chiellini lät sin högstadiecoola persona slå ut i fullskalig mobbing-blom.

Varken Åke Unger, som konstaterade att det var »härliga scener«, eller hans kommentatorskollega Hasse Backe, som förkunnade att det var »läckra bilder« som kablades ut, kan någonsin ha satt sin fot på en högstadieskola. För vad vi ser här är ju alls inte främst en professionell 36-årig fotbollsspelare som lättar på stämningen inför ett straffavgörande i en EM-semifinal genom att stoja och stimma med sin 32-årige kollega till fotbollsproffs.

Vad vi framför allt såg – bakom all framgång, alla intjänade miljoner och alla de hundratals landskamper som Giorgio Chiellini och Jordi Alba spelat under sina respektive succékarriärer – är en återgång till en scen som hämtad från en fotbollscup på en högstadieskola. Vad vi ser är ett typexempel på hur den storväxte alfahannen Fotbolls-Fille från klass 9A använder alla till buds stående högstadiehärskartekniker för att på ett klassiskt »allt är lugnt, kolla: vi tjabbas bara lite lekfullt«-sätt markera sin överlägsenhet gentemot sin korta, lite töntiga och på alla sätt underlägsna motståndare Data-Danne. Detta framför näbben på skolans tre idrottslärare som är glada över att eleverna håller skenet av en fungerande skoldynamik uppe inför rektorer och andra lärare under fotbollscupen, även om de alla tre gympalärarna är mycket väl medvetna om att den nästan två meter långe Fotbolls-Fille, han som är given som mittback i landskapslaget, så sent som i förrgår gav den astmatiske Data-Danne svår andnöd då han lade sig överst i vad grabbarna i nian kallar för en »bög-hög« som Danne åter igen fann sig på botten av.

Den vetskapen är illa dold i den lilla leende nicken som domaren Felix Brych ger Chiellini när han utdelar den här »skojiga« knuffen:

Titta på Jordi Albas ögon när Chiellini står och skriker till honom, sekunder innan han ställer lille Alba till rätta på gräset för att kunna få till en optimalt orkestrerad cool-kille-putt av perfekt balanserad hårdhet. De ögonen lyser inte direkt av skämtsamhet eller bekvämhet utan av en stark vilja att så fort som möjligt ta sig därifrån och lämna denna sociala situation från högstadiehelvetets nionde krets. Data-Danne har inte bett om att behöva spela fotbollscup i skolans gympahall och ställa upp på denna »allt är lugnt, vi skojas bara«-charad framför skolledning och klasskamrater och glatt leende idrottslärare. Det är – i ungefär samma sekund som Hasse Backe skriker om »läckra bilder!« –så otroligt tydligt hur han bara vill få denna sociala pärs överstökad. Hela skolan kollar, det vet han – och han står där och får sin lilla kropp iordningställd för att en skrattande jätte ska kunna få in en perfekt tvånävesknuff på hans axel.

Och om leendet på huvuddomaren, Idrotts-Micke kan vi kalla honom, var illa i den första situationen så är det här flinet från den assisterande domaren, vi kan kalla honom Idrotts-Tobbe, nästan ännu värre:

En redan håglös Data-Danne, som inser att scenen inte kommer vara över på länge och att hans lilla kropp kommer kunna behandlas hur som helst inför dessa tre leende »skön och hjärtlig stämning«-enablers, får se hur en gapflabbande Fotbolls-Fille – som nu blivit ordentligt varm i mobbarkläderna – måttar ett upp-och-ner-vänt knytnävsslag som landar på hans kind.

Eftersom de tre brännboll-hela-våren-utomhus-solbrända idrottslärarna inte verkar ha minsta intresse av att stävja beteendet med några tillsägelser så tycker jag här att det vore alldeles ypperligt om den moderna toppfotbollen i det här läget hade haft tillgång till det enda VAR-rum den är i konkret behov av: ett anti-mobbing-VAR-rum som kan studera tv-bilderna utifrån – utanför den grabbiga stämningsbubblan – och fälla en Friends-certifierad dom över beteendet.

Jag tänker mig ett VAR-rum som inte är befolkat av fotbollsdomare först och främst, utan av experter på att motverka mobbing, som med sina tränade ögon kan avgöra när det är dags att kliva in och säga till på skarpen och skrika »har ni kollat att Jordi är med på det här???« i de flinande domarnas hörselsnäckor.

Jag tänker mig att Morgan Alling – svensk anti-mobbings ansikte utåt – kan stå där och peka på TV-bilderna och skrika ut att »där!, precis där känner sig Alba så otroligt liten och tillintetgjord!«.

För precis när man tror att det inte kan bli värre, och precis när stackars Alba tror att han ska kunna andas ut och lämna denna ofrivilliga mardröm till socialt skådespel, så sker alltså detta som oskönt snubbighetscrescendo:

Alla de här tre slow-motion-scenerna hade fått ett anti-mobbing-VAR-rum att påkalla huvuddomarens uppmärksamhet, varpå en liten ruta med texten »POTENTIAL BULLYING CHECK« dykt upp i nedre bildkant.

Och jag tänker mig att efter några år i FIFA:s och UEFA:s anti-mobbing-VAR-rum hade Morgan Alling kunnat sitta som expert i SVT-studion, som en antimobbingens motsvarighet till den allvetande domaren Jonas Eriksson, och efter varje domslut förklara för tittarna att det inte handlar om vad exempelvis Chiellini påstår sig ha för avsikt med sin kram, utan att det viktiga är hur kramen påverkar Jordi Albas lilla kropp. Man har ansvar för sina armar även i en omfamning, skulle Morgan Alling kunna förklara, och här låser de sig runt Jordi Alba på ett sätt som gör att hans korta kropp till slut lyfter från marken. En snabb VAR-titt på Albas ansikte mitt i kramen, när hans dobbskor lämnat gräset och han tvingas ha kinden fastlåst mot Chiellinis svettiga bröstkorg, skulle ge vid handen att det fullkomligt lyser av skräckblandad panik.

Jag kan bara tänka mig att den här högstadiesituationens lille Data-Danne just där och då, när han lättar från marken i vad som mer liknar ett brottargrepp än en kram, känner fantomsmärtor i anklarna från alla toalettdopp han tvingats utstå från Fotbolls-Fille genom åren, när idrottslärarna inte funnits på plats med sina leende och soligt brännbollsbrunbrända enabler-anleten.

Införandet av den vanliga VAR-teknologin har visat att det är omöjligt att införa någon typ av hundraprocentig rättvisa inom fotbollen, men ett anti-mobbing-VAR-rum hade kunnat ge fotbollsvärldens alla Data-Danne-figurer en ärlig chans i fotbollens sociala situationer.