Fredagsveven: Att ropa varg i en skoldebatt

I våras föll det sig så att jag läste boken A Wolf at the Schoolhouse Door av Jennifer Berkshire och Jack Schneider i exakt samma veva som en centerpartistisk politiker plötsligt tog stor plats i skoldebatten på Twitter. Jag läste en bok som beskrev hur metaforiska vargar – miljardärer, dess mäktiga lobbygrupper och deras allierade konservativa politiker – huffade och puffade intensivt mot de amerikanska skolväggarna för att få ta sig in och börja tjäna pengar på den offentliga skolverksamheten som i USA omsätter 500 miljarder dollar årligen. Och i samma veva som denna vargdebatt blossat upp inom det amerikanska skolväsendet så dök alltså den centerpartistiske lokalpolitikern Johan Krogh upp i mitt Twitter-flöde och försvarade den svenska marknadsskolans mekanismer med den här typen av snärtiga liberala slogans:

Och jag visste sedan tidigare att de krafter som kallades för »vargar« i den amerikanska skoldebatten hade släppts in i svensk skola, men jag trodde fram till dess att jag såg Johan Kroghs glada nuna i Twitter-flödet att dessa åtminstone försökte dölja detta faktum; att de i alla fall hade ambitionen att dölja sina huggtänder och att de inte fullt ut velat skylta med sin rovkapitalistiska natur.

Men så dök Johan Krogh plötsligt upp för att försvara det världsunika svenska skolexperimentet med fria vinstuttag på de pengar som är avsatta för barns jämlika skolgång. Och när jag klickade på hans profilbild så att jag fick den förstorad för mig…

… så tänkte jag att »hmmm, vänta nu«,

»… är inte det där väldigt likt en riktig varg?«.

Det verkade inte bättre än att de marknadsvurmande krafterna i svensk skoldebatt blivit så självsäkra att de nu kunde använda ganska precis exakt den typ av estetik som det varnas för i de amerikanska fablerna. För Johan Kroghs profilbild är väl ungefär hur jag tänker mig att en faktisk varg av kött och gråpäls hade sett ut om hen försökt klä ut sig till en centerpartistisk människa med hjälp av en ganska billig människomask köpt på varg-Butterix? Han har den typ av karaktäristiska rovdjursflin som vargar i sagorna brukar vara tvungna att skyla bakom täcken för att försöka lura i små barn att man är en icke-varg:

Han sitter ju på den typ av gläfskompatibla näbbparti som borde borga för ett gällt »men mormor, vilka vassa tänder du har!«-skri ifall man råkar visar upp det för en späd och rödluvad flicka.

Men våra skolpolitiska »vargar« verkar alltså ha blivit så pass bekväma att de kan strosa runt öppet och flina upp sig i konkreta rovdjursflin intill sina kärnfulla Twitter-meddelanden om varför det är av yttersta vikt att vi i all framtid fortsätter ge beneluxiska riskkapitalister en liten del våra skattepengar. Våra skolpolitiska ulvar verkar ha förslappats så till den grad att de inte längre ens orkar zippa upp sin fåraklädeshoodie hela vägen upp över huvudet.

Dylika lyteskomiska kopplingar mellan mitt läsande av A Wolf at the Schoolhouse Door och den svenska skolpolitiska debatten lämpar sig dock inte för mer etablerade medier än Pirkt.se och portalens allra yvigaste forum för destruktiv idédebatt: Fredagsveven™. I stället kom i somras en skänk från de ideellt arbetande halvgudarna på tankesmedjan Balans, då Marcus Larsson släppte sin bok De expansiva om hur vår svenska skola håller på att tas över av svällande aktiebolagskoncerner, inte sällan ägda av utländska riskkapitalister med ett enda mål för trynet (spoiler alert: det är inte att lära Mullvin, nio år, att lära sig multiplikationstabellen).

För om de kapitalistiska »vargarna« fortfarande huffar och puffar på den offentliga skoldörren i USA – vilket de gjort sedan Milton Friedman lanserade sina nyliberala ekonomiska teorier på 1960-talet – så har de kapitalistiska rovdjuren rivit ner alla skolhusets väggar i Sverige och hunnit ta sig ett kraftigt bett om den svenska skolans hals.

Larsson summerar i sin bok att den svenska skolan snart helt har förlorats i de enorma aktiebolagskoncernernas utländska händer, då de i rask takt håller på att växa sig så pass stora och mäktiga att det snart kan bli nära nog omöjligt att på demokratisk väg göra någonting åt hela den urartade situationen.

Och med hjälp av boken gick det att bygga en publicerbar text, där jag kopplar ihop situationen i Sverige mot den (ännu mer dystopiska) utvecklingen i USA, vilket inte gick att göra med hjälp av den slappa spaningen rörande den centerpartistiske skolpolitikern Johan Kroghs eventuellt varglika utseende.

Så nu i morse vaknade jag till att min numera väldigt inaktiva Twitter-profil var fylld i notifikationer om att jag fått ropa varg ut i den skolpolitiska debatten, då Dagens Arena publicerat min text:

Ni får jättegärna läsa den. Jag blev inte helt nöjd, men det är svårt att få till en nyanserad och väl sammanhållen text när allt man vill göra egentligen är ett enda långt utdraget »vargen kommer!!!«-skrik.

I torsdags kväll spelades säsongens sista korpmatch ute på Blackebergs BP, där Gruesome FourFourTwosome avslutade med en knapp 1–0-seger som var väldigt talande för ett av den icke-organiserade fotbollens mest välorganiserade och hårt arbetande lag. Där matcherna på de andra planerna kan sluta med 6–4-resultat efter en böljande fotboll utan struktur och linjer så kan vi ofta nypa oss en uddamålsseger efter en match som knappt innehållit några glada måljubel men däremot väldigt många barska »upp i press!«-, »ta jobbet!!!«- och »aldrig!!!«-skrik mellan de tätt liggande lagdelarna. Framför allt skriker jag, märker jag när jag då och då försöker se mig själv utifrån, hela tiden just ordet »aldrig!!!« när jag befinner mig på en fotbollsplan: en kort uppmaning om att »aldrig!!!« låta någon motståndare över bron. Jag skriker det säkert trettio gånger per match; säkert fler än en gång i minuten – i Korpens sjundedivision. Jag tänker mig att mången medelålders pappor i motståndarlaget, som kanske bara velat få sig lite egentid och knacka boll i goda vänners lag, har fått sin torsdagskväll förstörd av att det står en rakad man och skriker så att han fradgar åt sina lagkamrater att de aldrig, inte under några som helst omständigheter, ska låta honom komma förbi med bollen – vilket i förlängningen borde betyda att allt från regelrätta tryckare till farliga glidtacklingar och veritabla kapningar kan komma att kastas i hans väg.

Att stå och skrika åt andra var ju dock det enda jag till slut var riktigt bra på under min aktiva karriär, där min grundmurade saktfärdighet till slut förvärrades av en bultande portvinstå, vilket ledde till att jag inte sällan tog djup med ungefär en halv planhalva ifall en motståndare såg snabb ut – samtidigt som jag fradgande skrek halsmandlarna ur led vad gäller att andra skulle »upp i press!!!« eller täcka upp (»höger!!!«, »vänster!!!«) de kratrar av yta som min rädsla för att bli ifrånsprungen lämnat öppna. Nu står jag alltså fortfarande och skriker »aldrig!!!« till andra, samtidigt som jag – som kompletterat den gamla giktproblematiken med en löst liggande liten del som skvalpar runt i menisken och nu på sistone också en smärre låsning längsmed ena sidan av ryggen – i princip alltid förlorar mina dueller i de fåtal fall då jag hinner stappla mig fram till dem.

En gång när jag borde ha skrikit »aldrig!!!« i korpsammanhang var dock igår efter matchen, när vi skulle fira säsongsavslutningen med ett par öl på lokal i Sundbyberg. En öl hann bli väldigt många öl innan lagets målvakt – en otroligt levnadsglad man med en Lucky Luke-snabb köpa-shots-till-alla-näve – plötsligt skyndade igenom en sistabeställning av en mörkfärgad liten hutt, precis innan baren skulle klappa igen portarna och man skulle sätta sig på nattbussen hemöver. I just det här korptillfället, till skillnad från på planen, hade det faktiskt lämpat sig att gasta ut ett »aldrig!!!« – för först efter att man satt näbben till glaset och vänt upp och ner på innehållet visade det sig att den lilla stänkaren var av modellen Fernet.

Och fy för den lede vad den slog ut några av de vitala tankeorganen under min lediga fredagsmorgon. Det är ibland svårt att beskriva exakt hur svag man känner sig när man är bakfull och därför kan det vara bra att ha tydliga exempel att peka på, vad gäller hur man påverkas: att man inte orkar ta sig ur sängen, att man inte orkar dricka ett glas vatten, att man inte klarar av att jobba ordentligt. Och när jag imorse scrollade runt på Sportbladet.se tycker jag att jag fann ett väldigt pedagogiskt exempel på hur morgonens bakfylla hade utkristalliserat sig i textform ifall jag plötsligt hade varit tvungen att hoppa in och jobba ett morgonpass som sportjournalist på en kvällstidning:

Det var exakt den typen av bakishet jag hade imorse, där hjärnan bara kan formulera hockeykrönikörstankar. Allt hjärnan klarar av att säga som uppskattande feedback är »wow!« eller ännu hellre »tack för showen!«.

Under denna stressiga första lärarhöst på gymnasiet har jag tappat kontrollen över min mejlkorg, som är fylld till bredden med olästa meddelanden. Jag tänker ofta att jag måste bli ännu bättre på att avregistrera mig från alla automatiserade mejl som fyller upp inkorgen, men aldrig tänker jag det så mycket som när jag får ett månatligt nyhetsbrev från föreläsaren Jesper Caron: humörcoachen med den otroliga spridningen i sociala medier, som den här portalen sammanställde ett längre inlägg om på den tid då det fanns tid för längre inlägg.

Jesper är ute på turné i höst men tyvärr för alla oss stressade stockholmare som skulle behöva att bli nersprinklade av Jeppes glädjekanna…

… så svänger han tyvärr inte förbi huvudstaden den här gången. Men att döma av mängden delningar av hans Facebook-inlägg så borde det finnas nog med Jesper Caron-fans där ute för att fylla Globen ett par gånger om.

Och jag har fortfarande – ett halv decennium efter att jag senast förlorade mig i Jesper Caron-universumet – så otroligt svårt att greppa att över tusen människor i vårt avlånga land har valt att dela denna svartvita och taffligt formaterade ruta på sina egna Facebook-sidor:

Okej att tre tusen människor kan ge en uppskattande tumme till detta matiga potpurri av goda men synnerligen enkla levnadsråd – men att någon kan känna behovet att dela denna ansamling av Arial Black-utrop som sitt eget materiel går fortfarande bortom mitt förstånd.

Förra veckans Fredagsveven-upplaga kretsade till väldigt stora delar runt ett avsnitt av Go’ kväll, där den gamle rockern Håkan sakta men säkert kom till insikt om att han blivit utnyttjad i en modern tappning av den antika Narkissos-myten i direktsändning. Bara minuter efter att jag tryckt på publiceringsknappen snubblade jag dock över nyheten om vad jägaren Dan Eriksson åkt på:

Att först bli beskjuten av en kollega – och därefter, när man försöker få klart för sig varför man varit nära att få sätta livet till på jaktpasset, få höra att man sett ut som ett vildsvin… det är en dubbelmacka av ett väldigt elakt slag.

Säger jag, som just ägnat delar av min fredagskväll åt att påstå att en centerpartistisk kommunpolitiker är väldigt lik en varg till utseendet. Men det är smällar jag tycker att man får ta då man valt att ägna sin tid här på jorden åt att försöka se till att vi i all framtid berikar utländska riskkapitalister på bekostnad av den svenska skolans överlevnad.

Fredagsveven: Att finna en antik grekisk myt i Go’ kväll

Jag tar ju tack och lov helg redan på torsdagseftermiddagarna, under detta mitt första år som färdig gymnasielärare. Min sjuttiofemprocentiga tjänst känns ändå stundtals som en hundrafemtioprocentig, när fyra färska hundrapoängskurser ska knåpas ihop med hjälp av mina löst ihopplockade högskolepoäng, några nyckfulla infall av smärtsam »how do you do, fellow kids?«-ighet och en rulle gaffatejp.

Det är en välsignad tur att jag får ta helg på en torsdag, men den där riktiga helgkänslan infinner sig ändå inte riktigt på uppstuds. Detta beroende på att jag har de sena torsdagskvällarna uppbokade av korpfotboll ute på Blackebergs IP vid den oömma tidsbokningen 21.15, vilket skapar en liten innehållslös krater av väntetid i schemat för mig som nybliven helgtagare.

Det är svårt att avgöra skillnaden mellan härlig egentid och segdragen och tålamodsprövande väntetid, men jag är ganska säker på att gränsen kan dras vid ifall man låter SVT-programmet Go’ kväll gå igång på den linjära tablåteven efter den tidiga Rapport-sändningen.

Det gjorde jag igår – men vilken lyckträff det blev för denne contentletande höna som knappt orkar sprätta fram ett endaste korn under sina arbetsveckor. För Go’ kväll innehåller fortfarande segmentet »Gör om mig«, där medelålders män eller nypensionerade tanter stajlas om av SVT:s mode- och skönhetsexperter i en förhistoriskt public service-snäll version av »Fab 5«. Där fann vi igår den gamle hårdrockaren och musikern Håkan från Västerbotten:

Om Håkan fanns egentligen inte mycket att säga; han verkade vara en reko figur som gillade t-shirts och jeans men som av nära och kära fått höra att det inte längre duger i dagens framgångsfokuserade skjort- och blazer-samhälle. Men om SVT-stylisten som tog sig an Håkan finns en del att psykoanalysera.

Som svensklärare på gymnasiet kastas man plötsligt in i att hålla låda om antikens alla verk och upphovsmän, vilket känns ganska tungt och svårt första gången, eftersom jag – trots en gedigen mängd poäng i litteraturhistoria – knappt fått ta mig an ett enda antikt verk i sin helhet. Så man lappar och lagar efter bästa förmåga och försöker göra de gamla grekerna rättvisa – men just att koppla de antika verken till samtidshändelser är ofta synnerligen utmanande.

Tur då att man kan snubbla över ett Go’ kväll-avsnitt som i närmast övertydlig mån spelade an på myten om Narkissos: den sköne unge mannen som blev så förälskad i synen av sin egen spegelbild att till sist han sakta förmultnade till en blomma vid sin spegelblanka damm där han satt och frossade i sitt eget tillbakablickande tryne.

För döm av min förvåning när det klipptes från Håkans bakgrundshistoria om slappa t-shirts och dåligt rumpsittande jeans till den här bilden från studion:

SVT-stylisten hade gjort honom till en exakt kopia av sig själv. Den gamle rockern har fått sig en identisk grå kavaj – och det en gång så stripiga, hängiga och rågblonda håret har klippts ner och färgats till en page av samma smäckra dammodell som SVT-stylisten själv går runt med. Håkan själv är än så länge lyckligt ovetande om hur han ser ut (den stora finalen är ju att han får ställa sig framför en spegel!!!) och ser inledningsvis väldigt lycklig ut över att ha fått göras om av en så fräsch och piffig SVT-stylist-kvinna:

Jag ville genom tv-rutan skrika åt Håkan att han i sin spegellöshet trots allt inte har ett helstängt huvudlag på sig. Du är ingen V75-krake, Håkan, ville jag skrika, utan du borde se att den gråa kavaj du fått på dig är närmast identisk med den som din stylist bär!!!! Jag tycker att han redan här borde ha börjat ana onåd insett att han blivit fångad i en modern och SVT-live-sänd Narkissos-myt.

Men först när de börjar gå in på vad som gjorts med håret verkar den spegellöse Håkan till slut inse vad som är på väg att hända. Titta bara på den här bilden, när SVT-Narkissos-kvinnan har börjat tala om Håkans hår och dragit några lätta fingrar genom den pageformade silvermanen. I egenskap av flintifierad kan jag väldigt lite om hur det känns när någon drar fingrarna genom ens ymniga hårsvall, men att döma av Håkans blick här – när SVT-Narkissos-kvinnan just dragit fingrarna genom hans kalufs – så börjar det verkligen gå upp för honom om vad han blivit utsatt för:

Det är plötsligt ren och skär skräck i den blicken. Det är, gissar jag, den skräck man finner hos vissa medelålders män när de hovrat runt de centrala delarna av en MQ-butik och börjat bläddra runt bland kostymbyxor vid en hängare och plötsligt inser att de inte vet ifall hängaren tillhör dam- eller herravdelningen.

Till slut började Go’ kväll-kvinnan nämna att användningen av torrschampo förvisso är »ganska ovanligt för män« och börja smörja in det en gång så rockigt stripiga håret med hjälp av lite metrosexuellt klegg:

Och ganska precis här, i denna stund, är jag säker på att det började gå upp för Håkan vartåt det hela höll på att barka. Någonstans inser han nog att SVT-Narkissos-kvinnans blick, som han tidigare tolkat som uppmärksamt vaken och trevlig, var den sjukligt forcerade blicken hos den Narkissos-individ som tittar in i ögonen på ett ansikte hen älskar: sitt eget. Det här är tillfället då det går upp för Håkan att han i denna grekiska myt i modern SVT-tappning bara fyller rollen av en spegelblank damm i en långsamt pågående förmultningsprocess:

Till sist var SVT-stylisten klar och nöjd med sin spegelbild och som ett sista försök att försöka dölja sina uppenbara Narkissos-böjelser försökte hon med den gamla taktik man vanligtvis bara finner hos någon som vill utnyttja samma gratiserbjudande två gånger och därför går och ställer sig i samma kö igen efter den första handlingen, men nu finurligt »utklädd« med…

… ett par övertydliga glasögon.

Frågan är verkligen hur Håkan själv hade resonerat ifall SVT-kvinnan själv hade fått föra fram honom till den efterlängtade spegeln iförd hennes egna gråa skrud, men Go’ kväll vore inte Go’kväll om inte programledaren Jovan Radomir skulle kasta in ännu en stylist i leken. För att rädda Håkan från uppenbarelsen av sig själv som en medelålders stylistkvinnas spegelbild kastade SVT därför in en åldrad Café.se-man med ansvar för att visa vilken typ av skinnjacka som är »tuff men dressad«:

Denne man fick ansvaret att klä om Håkan så att Håkan och SVT-Narkissos-kvinnan skulle gå att skilja åt framför spegeln. Håkan slapp därför känna den där uppenbara känslan av att ha blivit utklädd till någon som tycker om sin egen stil och sitt eget utseende väldigt, väldigt mycket.

Och jag tycker att det märks ganska väl på SVT-Narkissos-kvinnans blick att hon hade förväntat sig något annat vid själva spegelblottgörandet av Håkans nya person:

Det där är inte längre en tillräckligt spegellik bild för att förlora sig själv i. Den mörkare kostymen istället för den grå kommer helt klart att göra att SVT-Narkissos-kvinnan inte kommer att kunna stå där framför spegeln i SVT-studion i Umeå till dess att hon förmultnar.

Nej, vi fick aldrig se den där bortom räddning förälskade Narkissos-blicken in i spegeln, som vi antagligen fått se ifall SVT-stylisten fått fullkomligt fria nävar att göra honom till en fotokopia av sig själv. Istället fick vi som tittare en trött halvmesyr till avslutning, där Håkan till slut håglöst viftade med sin blomsterkvast med den skärrade uppsynen hos någon som har den kusliga känslan av att hen blivit utsatt för ett tidigare övergrepp.

Han var i den grekiska mytologin och vände, Håkan, och man ser tydligt besvikelsen i SVT-Narkissos-kvinnans ögon över att åter han lämnat hennes utseende därhän och fråntagit henne möjligheten att stirra sig till blomsterfnöske på en västerbottniskt manlig version av sig själv. Istället räddades Håkan i sista momangen bort från den grekiska mytologin av en manlig SVT-stylist iförd svårt mönstrad skjorta instoppad i ett par »dressade« mjukisbyxor.

Utöver mitt nya lärarjobb så har jag också engagerat mig i styrelsen för Hyresgästföreningen i mitt område. Det är en del ideellt arbete och för att lägga ner den tiden, utöver sitt krävande yrke, så gäller det att man verkligen brinner för frågorna man engagerar sig i. Och visst: jag visade dokumentären »Push« (2019) för mina elever i kursen »Internationell ekonomi« i veckan och jag brinner verkligen för att försöka motverka den fullskaliga marknadiseringen av den sociala rättigheten bostad. Jag brinner för att motverka utförsäljningen av ytterligare hyresrätter i de svenska storstäderna, om att vända trenden med lägenhetshotellifiering och jag drömmer den orealistiska drömmen om att det offentliga en gång för alla skulle spänna musklerna och köpa tillbaka det man har skeppat iväg för spottstyvrar. Allt det gör att jag känner att det är värt att engagera mig i Hyresgästföreningen och försöka dra mitt strå till stacken.

Men i veckan, när jag var som allra mest stressad, kände jag: räcker det?

Behövs det inte ytterligare ett argument till varför jag ska engagera mig ideellt för de svenska hyresgästernas sak? Jo, så kändes det – och då kom plötsligt denna skärmdump upp i mitt Twitter-flöde, som en gudagiven skänk från ovan:

Jag vill att hyresvärdarna ska börja frukta den entreprenöriella hemma-karpodlaren. Jag vill att alla hyresgäster ska kunna känna tryggheten i att »jag betalar hyra för det här boendet – därför ska jag känna mig säker på mina rättigheter att dra igång en hemmaodling av karpfisk i mitt badkar«.

Mitt område, där jag alltså också engagerat mig bostadspolitiskt, är Östermalm i Stockholm. Någon dag ska jag skriva om hur jag – som tillbringat så stora delar av min tidiga vuxendom på existensminimumets studentikosa gräns – lyckats överleva i denna den svenska rikedomens förlovade region; en guide till hur man med en yvigt snokande Zampo-fyndnäsa kan lyckas finna sig en gyllene rabattväg till överlevnad mellan alla NK- och Svenskt Tenn-butiker.

Ett av de tips som inte kommer att finnas med på en sådan framtida guide är beslutet att gå med i Facebook-gruppen »Köp, byt, sälj och skänk på Östermalm«. Som med alla semi-öppna Facebook-grupper är det bara yviga och slängiga förfrågningar och erbjudanden som kastas ut på det digitala torget.

Men en specifik annons (sänkt ribba för begreppet annons!!!) stack ut i den strida strömmen av ensamma utrop så till den grad att den fick mig att stanna till och ta fram skärmklipparverktyget. För visst: det är bra att ibland skriva en förklarande text kring varför varan plötsligt är aktuell på den öppna marknaden. Man kan för all del beskriva hur man vill bli av med en gammal soffa för att man köpt en ny, hur man kan vilja riva ut kylskåpet mot avhämtning för att ROT-renovera köket en fjärde gång på fem år – men jag drar gränsen vid att gå ner på detaljnivå kring varför man säljer ett knappt dussin påsar frukt-, nöt- och fröblandning:

Som lärare i samhällskunskap jobbar man med förstås mycket mer orsaks- och konsekvenstänkande med eleverna, och jag trodde faktiskt inte att man kunde dra det tänkandet för långt, utan jag tänkte nog att det alltid var bra att öva på att identifiera bakomliggande orsaker.

Men när någon beskriver orsaken bakom att han säljer ett tiopack granola-förpackningar med äpple- och kanelsmak så säger jag stopp. Aldrig igen vill jag utforma en skoluppgift utifrån ett letande efter orsaker. Jag är bränd. Orsakssambandet att någon på Östermalm tvingas sälja förpackningar med äppel- och kanelsmakande granola på grund av att de går över till »vanliga gryn« var droppen. Inga fler orsaker.

Bakomliggande orsaker är cancelled.

Till sist ett hedersomnämnande till de moderna Jesus-figurerna i dansbandet Glories. Tack vare min vän Den Bilburne Befruktaren fick jag nämligen reda på att Glories i helgen slog upp portarna för en konsert med endast ovaccinerade individer i publiken:

Det är vad Jesus hade gjort på sin tid: spelat dansbandsmusik för de som inte ville skydda sig mot sjukdom. Jag ska framöver hålla utkik i mina köp- och säljgrupper ifall det kommer upp några vaccinationspass till försäljning med den bakomliggande orsaksmotiveringen att säljaren gärna vill kunna gå på dansbandskonserter.

Kanske har jag lite äppel- och kanelsmakande granola hemma som jag kan byta med, ifall min motpart ännu inte gått över till de vanliga grynen. Det är, tror jag, vad Jesus hade gjort.

Appreciation post

Foto: Bildbyrån/Avdo Bilkanovic.

Jag blev tvungen att flygplansläga mig igenom en nätverkskrånglande tågresa från Sundsvall till Stockholm för att kunna se matchen mot Helsingborgs i oförstörd efterhands-live. Jag har gjort det flera gånger tidigare – stuckit ner den digitala näbben i sanden som en evolutionärt nischad GIF-struts – och inte sällan har jag efter matcherna ifrågasatt vad det är man väljer att ägna sig åt här i detta sitt enda jordeliv, när man gjort sig ofoget att lämna radarn för att inte »förstöra« upplevelsen av en glåmig 0-0-historia mot Norrby i omgång sjutton.

Men inte ikväll. Jäklar vad jag tjoade och tjimmade och levde om igen, som på den gamla goda tiden: innan pandemin lade hela fotbollssporten i en tillsluten malpåse. Först skrek jag när Linus Hallenius drog till med vänstern i mycket svårt läge (han har en tendens att kunna lyckas med det i superettansammanhang), sedan när Pontus Engblom skulle ha haft straff, sedan när han skulle ha haft straff igen, och sedan under ungefär hela den andra halvleken när Giffarna föll ihop som en sufflé och det dittills så bleka hemmalaget tryckte på och bombade in inspel.

Och sedan som allra högst när Paya Pichkah fixade hem tre blytunga poäng åt ett Pontus Engblom-funktionsvarierat GIF. Min flickvän kände inte igen mig; hon hade inte hört mig skrika på det där sättet under hela den pandemiska fotbollstid vi varit tillsammans.

Jag vet inte vad ni andra hade för förväntningar på den här säsongen, men för mig var det ungefär det här jag hade hoppats på och sett framför mig: en överkvalificerad Linus Hallenius som bär hela lagets offensiv på sina lokalpatriotiska axlar och ett i övrigt stabilt och rutinerat kollektiv som klarar av att ligga rätt och klokt i den här typen av tuffa matcher mot toppkonkurrenterna.

Jag hade helt klart tänkt att ett par egna produkter i den tidiga 20-årsålder skulle få hoppa in i den här typen av drabbningar, men nog inte vågat drömma om att de tillsammans skulle kunna buffla in ett avgörande i slutminuterna mot Helsingborg borta.

Sedan år 2000 har GIF Sundsvall har fått med sig fler upphittade dartpilar från Olympias gräsmatta än klubben har fått med sig poäng från Helsingborg. Men Teodor Stenshagen, 20, knuffade undan sin bevakning och fläkte sig fram medan Paya Pichkah, 21, stötte in returen till 2-1 bakom den förre Manchester United-åldringen i HIF-målet. Och plötsligt har Giffarna, som jag räknat ut vid jag vet inte hur många tillfällen den här säsongen, tre poäng ner till kvalstrecket och en uppskjuten match i näven.

Det hade nog inte hänt om inte den hårt kritiserade Henrik Åhnstrand bytt spelsystem, men skrotandet av den baktunga och defensivt virriga fembackslinjen hade inte genererat tillräckligt i sig. För det är ju trots allt så att oavsett hur ett lag formeras så är det spelare som också ska utföra jobbet – och där har två av lagets i särklass mest kritiserade spelare lyft sig något alldeles oerhört på sistone.

Idag hade Helsingborg vänt 0-1 till 2-1 på ett par minuter om det inte vore för Andreas Anderssons strålande parad på Wilhelm Loepers friläge, i svallvågorna efter kvitteringen. Jag tror mycket saker om denna GIF-upplaga, men jag är helt säker på att ett Pontus Engblom-decimerat GIF-lag inte hade orkat rest sig efter en sådan dubbelmacka redan i inledningen av andra halvlek. Även mot Västerås häromsistens stod den tidigare hackkycklingen Andersson för en rent matchavgörande insats som bärgade de tre poängen.

Han har höjt sig något alldeles oerhört under den tid som segertåget börjat rulla och kombinerar yviga jätteräddningar med att helt plötsligt kännas lugn och trygg när han ska kliva ut och plocka ner bollar (vilket fram till alldeles nyligen kändes som kritiska högriskprojekt).

Och framför honom har en av Pirkt.se:s mest frekvent ifrågasatta GIF-spelare genom tiderna blommat ut och visat vad det är han verkligen kan. Alexander Blomqvist kommer aldrig bli en teknisk virtous som borde ha mycket boll vid fötterna och styra ett lags bolltempo i en särpräglad Eric Björkander-roll (där hävdar jag fortfarande att Joel Cedergren hade fel), men vad gäller att nicka undan bollar och vara i vägen för motståndarförsök har han just nu få övermän i superettan. Och det är trots allt den typ av kvaliteter som brukar vara centrala för en mittback. Jag vet inte vad det är som fått den skånske 27-åringen att börja röra sig med ett sådant självförtroende på planen (inte är det kringscrollandet på den här portalen, inte) – men den förvandlingen av honom från säkerhetsrisk till trygghetsnav har varit direkt avgörande för att Giffarna har lyckats skramla ihop femton poäng på fem omgångar.

Sju matcher kvar, tre poäng ner, en match i handen. För ett antal omgångar sedan var jag frågande till hur jag skulle kunna orka uppbåda energi till att ens fortsätta följa det här underpresterande laget hösten igenom – nu frågar jag mig snarare hur jag ska kunna ta mig till de ställen dit detta segertåg rullar.

Fredagsveven: Kryptosatsningen Atveva ska öka med 15 procent årligen

Förra torsdagen tänkte jag unna mig en liten tupplur efter arbetsveckan (som för mig tar slut på torsdagar, eftersom jag är kontraktsligen bunden till att publicera Fredagsveven om fredagarna), men fastnade i ett administrativt fotbollsdrama. För att undvika att Gruesome FourFourTwosome skulle behöva kasta in sin första WO-handske i lagets stolta och snart halvdecennielånga historia var jag tvungen att vända ut och in på mina kontaktlistor. En gång i tiden lär kontaktboken ha varit fylld till bredden av människor som kunde kliva in och stå för en habil arbetsinsats på ett mittfält i Korpen Division 7 Vardag, men tiderna har förändrats och nu var jag så pass desperat att jag till och med stack in ett par getögon i Facebook-gruppen för icke-kontrakterade Korpen-spelare som söker Korpen-sammanhang att få springa av sig i.

Det var väl ungefär en lika pigg samling av idrottsliga gigjobbare som GIF-sportchefen Urban Hagblom satt och glåmade in i när han satt och skulle ersätta Runar Sigurjonsson och Pa Dibba med en budget i den typ av rostade plåt som leder till korttidskontrakteringar av Joel Enarsson och Mauricio Albornoz. Och vissa i denna Korpen-grupp för ensamma själar hade en så pass Championship-osande svansföring att de nog kunnat få 2016-upplagan av Urban Hagblom att fingra på mejlskickarfingret:

Hur som helst: i sådana lägen — när man får sin post-jobb-tupplur saboterad av kontaktlistescrollande – borde man ha en meriterad klubbchef till hands, som själv kan snöra på sig skorna och styra upp saker och ting. Hade vi haft den surinamesiske vicepresidenten och mångsysslaren Ronnie Brunswijk som ägare av korplaget hade jag inte behövt känna sådan stress kring hur vi skulle få ihop sju man en torsdagskväll:

Ronnie kliver in och styr upp saker och ting. Det lyckades till slut jag också med, då jag i grevens tid fick tag i två fina bollspelare och människor så att vi blev fullt lag, men jag och Ronnie har också en annan sak gemensamt:

Båda har en fäbless för att låta saker digna ner från ovan. Han har tagit en sida ur den gamla Pablo Escobar-boken och låter surinamesiska dollar singla ner från helikoptrar — jag låter slappa spaningar från veckan drämma ner som hårda och icke-papp-förslutna gräddkolor i backen från taket på en bankautomat.

I dagarna har jag på nytt gått igenom Marcus Larssons nya bok De expansiva för att eventuellt kunna skriva en text där jag väver ihop hans pedagogiska redogörelse för hur aktiebolagskoncerner göder sig feta på svensk skolpeng med en minst lika mörk skoldystopi från andra sidan Atlanten. Hur som helst: jag studsade till vid vissa siffror när jag läste om den relativt nya och ytterst snabbväxande aktiebolagskoncernen Atvexa, vars unika affärsidé är att köpa upp redan befintliga friskolor och bara ta över själva guldtäljandet av skolpengen:

De ska alltså inte generera någon utdelning till sina aktieägare utan istället växa med specifikt 15 procent per år.

Och på just den siffran reagerade jag. Hade jag inte läst något om just en tillväxttakt på 15 procent alldeles nyligen, i ett annat finansiellt projekt som lovade nästan lika trygg och stabil avkastning som den man tydligen kan göra på den skattefinansierade svenska skolpengen?

Jo, till slut kom jag på det:

Det svänger snabbt i kryptobranschen. Det svänger hit och dit, det är höga toppar och låga dalar — och så har vi bevisligen Kaj Linna, som försöker erbjuda en gyllene krypto-medelväg för alla låginkomsttagare och sjukpensionärer som inte har större krav på sin finansiella avkastning än att gå stabila femton procent plus i månaden. I början av förra veckan basunerade Aftonbladet ut att den felaktigt morddömde Linna, som fått sjutton miljoner kronor på fickan, planerade att satsa stora delar av sitt rekordskadestånd i något som absolut inte var ett pyramidspel.

Det bara lät väldigt mycket som ett pyramidspel: det skulle värvas nya medlemmar, alla skulle stoppa in pengar, det fanns en icke-namngiven storspelare i toppen som levde gott (»don’t worry about Kaj Linna, he drives a Corvette, he’s doing just fine«), avkastningen vore otroligt. Men Kaj Linna och hans nya projekt hade ett trumfkort som alla lurendrejare där ute aldrig skulle kunna kopiera. Kaj förklarar för Aftonbladet:

På skolan jag jobbar håller jag på att försöka sätta mig in i Google-systemet som skolan använder. Jag håller på att avvänja mig från mina PowerPoint-presentationer för att istället använda dess fattigare kusin Google Presentationer och i förra veckan fick jag en smäcker mall skickad till mig från en annan Google-arbetande lärarkollega. Jag blev mycket glad och tänkte att jag äntligen funnit ett sätt att lura eleverna att de fortfarande fick presentationer av kvalitativ PowerPoint-design, men via Kaj Linna fick jag nu en påminnelse om hur riktigt snygga presentationer fortfarande kan se ut. Det räckte med en blick på Linnas krypto-presentationer för att förstå att jag som Google-användare fortfarande har sjumilakliv fram till de lyckliga kreatörer som arbetar med de nyaste versionerna i det mer luxuösa PowerPoint-universumet. För så här kan det se ut när Kaj Linnas kommunikatörer varit framme:

Med de där färgkombinationerna och de där pilarna är det slut på ifrågasättandet. Då är det bara att inse att det är det här som gäller. Det där är en presentation gjord på en kraftig jobbdator. Inte tu tal om saken.

Och jag brukar som svensklärare alltid säga det till mina elever: att ofta räcker det med punkt istället för tre, men att man kan använda tre punkter ifall man exempelvis vill antyda en spännande fortsättning — men jag har glömt att förklara att om man vill uttrycka att »det här stycket innehåller absolut inget fuffens utan är att lita på« så bör man gå för de åtta punkterna som avslutning, som kryptoföretagets ansvarige kommunikatör valt att göra.

Samme kommunikatör ligger även bakom denna Facebook-annons, vilket inte är något man slänger ihop om man inte har läst sina högskolepoäng i branded content marketing:

Tyvärr hann Aftonbladet redan i slutet av förra veckan rapportera att Linnas nya kryptoprojekt redan hunnit klappa ihop verksamheten efter tidningens granskning, där reportern nästlat sig in i de interna Zoom-konferenserna för att läcka information från de smäckra presentationerna. Det blev inga 15 procents avkastning i veckan för investerarna, trots att de färgglada pilarna mycket pedagogiskt förkunnade att så skulle ske.

Vill man ha femton procents tillväxt får man sikta in sig på att göra sig ett namn på den svenska skolmarknaden. Just ett namn verkar räcka långt, för Atvexa är inte mycket mer än just ett namn: ett av flera med at-prefix som vuxit fram ur investmentbolaget Atnotera. Bolaget har nämligen Atvexa som köper upp friskolor på skolmarknaden men de har också Atleva som köper upp fristående specialistvårdsinrättningar och de har Atviva som köper upp vård- och omsorgsbolag.

Pirkt.se famlar ju inte sällan i mörkret – som med denna icke-kommersiellt gångbara satsning på Fredagsveven – men jag tror att det långsiktiga hoppet för koncernledningen är att lyckas få sälja sin stundtals kontroversiella och yvigt svingande portal till vad som kan bli Atnoteras nya satsning på mediebranschen: Atveva.

Sedan är det bara att – med eller utan Kaj Linnas konsultation – räkna med den femtonprocentiga tillväxten.

Aftonbladet-reportern som sänkte Kaj Linnas kryptoimperium sade som det var om sin granskning: han skapade ett konto, slängde in någon hundring och fick därför titta in bakom betalväggen och njuta av några riktigt färgstarka PowerPoints. Det var säkerligen väldigt enkelt och det lät också väldigt enkelt. Ett habilt dagsverke för en journalist, som trots att det fick hela det potentiella Kaj Linna-krypto-imperiet på fall inte lär generera några av de mer prestigefyllda journalistpriserna i slutet av året.

Det finns dock andra reportrar som försöker få sitt arbete att framstå som mer än det faktiskt är. Jag slängde under förra veckan ett par trötta ögon på Kalla Faktas reportage om svenska incels: arga män som skyller sitt ofrivilliga celibatleverne på att kvinnor är ytliga och dumma och bara letar efter män med en viss lutning på haklinjen.

Det journalisten gjorde var att försöka skapa ett anonymt konto på en av världens största plattformar för incel-rörelsen, vilket han för en kort stund lyckades med innan han direkt blev utkastad för att han ställde öppna frågor om vad han var där i för undersökande syfte.

Hur han framställde denna habila ++-aktion? Så här:

Gång på gång på gång använde reportern denna Matrix-gif för sitt reportage där han till slut – efter att ha misslyckats med att smälta in i det stora forumet och gått över till att fiska på Reddit och Flashback – lyckades tala med två inte alls särskilt radikaliserade men väldigt ensamma incel-killar som båda inte verkade det tycka att det var nödvändigt att maskera sig till mycket mer än hälften:

Genom hela inslaget klipptes det tillbaka till där denne digitala skjutjärnsjournalist stod vid sin toppmoderna arbetsstation och castade upp rörligt material på små luftburna videoskärmar intill sig:

Jag har inte sett någon som velat verka i sådan digital framkant sedan jag snubblade över reportaget om världens mest uppkopplade man härom året och såg hur han ville framställa sig själv för att han varit (för) tidig med att investera i ett par Google-uppkopplade brillor av tunn modell:

Redan i förra årets årslista slog den här portalen fast att Börje Salming gjorde en otroligt slapp reklaminsats då han verkar ha vägrat på att vänta på att ett påslakan drogs över det Cura-täcke han hade ringts in för att saluföra via en säkerligen välbetald liten rävsovning framför kameran:

Härom veckan var Börje – som hela tiden också finns tillgänglig för video-gigarbete på Memmo.se – tillbaka i reklamtagen, då den före detta hockeytuffingen dök upp utklädd till apelsin i en ICA-reklam:

Börje Salming betonade själv för Expressen hur pengarna absolut inte var den avgörande faktorn när han ställde upp för den mäktiga butikskedja som snart har monopolställning inom den svenska matvaruhandeln. Inte heller var Börjes anledning till att vara med möjligheten att få verka i en stimulerande miljö där skådespelare som Björn Kellman och Suzanne Reuter äntligen, på ålderns höst, får släppa lös all sin kreativa potential och självförverkliga sig själva intill en realiserad plastbytta med litauiska lågprischampinjoner. Nej, det primära, enligt Börje, var glädjen i att få klä ut sig i en riktigt rolig apelsindräkt och skänka sådan otrolig glädje till folkmassorna:

Jag antar att det nästan måste vara uppskattningen från våra nära och kära som till syvende och sist får oss att ta oss för någonting i livet. Oavsett om det gäller idogt Fredagsveven-skrivande när ölsuget faller på under den lediga fredagseftermiddagen eller om det gäller utklädandet till citrusfrukt så är allt man vill här i livet är att kunna bistå med någonting som får en kär vän att okontrollerat skratta sig till harmynthetens gräns.

Börje lyckades, jag tar nya tag, då allt veckans efterforskningar gett vid handen är en pajad Tradera-algoritm:

Till sist fick jag detta material skickat till mig från en person som hade lagt på minnet att jag en gång – för väldigt länge sedan – stått för en stark spaning i farten. Han påtalade att vi än så länge bara kan veta en enda sak om den man som misstänks ligga bakom det hemska bombdådet i Göteborg, efter det att flera tidningar gått ut med en pixlad bild av den misstänkte mannen:

Och det vi kan veta är att det inte är SVT-kommentatorn Staffan Lindeborg som ligger bakom bombdådet:

Staffans nuna hade lyst igenom även Expressens grova tolv-bitars-pixling.