Fredagsveven: Läskilska, padelpotens och dubbla identitetspolitiska misslyckanden

Pirkt.se försöker i alla lägen vara en portal som försvarar varenda liten del av det svenska välfärdssystemet, eftersom det har varit under konstant attack under flera decennium. Varje gång utförsäljningsivrare, utländska rovdriftskapitalister, jävbelupna moderatpolitiker eller andra icke-vänner till välfärdsstaten försöker ge sig på det vi byggt tillsammans med våra skattepengar så brukar portalledningen försöka rycka ut till försvar för det gemensamma. Åldringarna ska ha god omsorg, barnen ska ha en likvärdig skolgång och vårdens prioriteringar ska styras efter folks behov och inte efter storleken på deras penningpungar; vi ska ha en välfärd som går att lita på, som är till för folket och inte för riskkapitalisters vinstmarginaler.

Det brukar vara ganska enkelt att navigera sig med den kompassen i bakfickan, då få andra av mina intressen står i direkt konflikt med en fungerande och välfinansierad välfärdsstat. Det är väldigt sällan jag behöver tänka två gånger innan jag skriker högt om en tilltänkt nedskärning inom något område i välfärden.

Men i veckan kom kluvenheten.

För i veckan handlade plötsligt diskussionen om läsk: den kolsyrade och sockrade dryck som jag bojkottat sedan ett höftskjutet nyårslöfte inför året 2013. I veckan stod det klart att Gislaveds kommun följt efter i mina succéartade spår och tagit bort läskalternativet för åldringarna på kommunens äldreboenden – något som väckte ramaskri på sociala medier. Inte minst bland högermänniskor på Twitter bubblade ilskan över alla limningar, antagligen då beslutet från politikerna i Gislaved kunde användas som ett perfekt exempel på hur myndighetsutövningen i Stefan Löfvens sosse-Sverige inte vet några som helst gränser och alltså inte ens tvekar inför att rycka en Vira Blåtira-flaska ur en åldrings sockersugna näbbgipa.

Som lycklig och välmående bojkottare av läskeblask sedan drygt åtta år tillbaka är den här inskränkningen – att äldre i Gislaved inte längre ska få dricka blask som måltidsdryck – en av få nedskärningar i det gemensamma som jag kan tänka mig att leva med. Vilken gammal människa dricker läsk?

En sökning på »old people soda« på Google ger enbart sex träffar som visar äldre människor som sätter en colaflaska till näbben, sedan tar det slut på exempel i hela den vida internationella webben:

Jag är alltså inte särskilt rädd för att en massa småländska åldringar blivit avknyckta sitt sockrade lunchnöje – snarare är jag livrädd för den samhällskraft som släpptes lös när kostchefen i Gislaved tog sitt beslut. Och då menar jag inte ilskan som hörde till det sedvanliga uppviglandet från poolförsäljaren Lars Beckman (M) och andra på Twitter, utan den ilska som Kim Lindström frambringade när det stod klart att åldringarna skulle bli av med möjligheten att unna sig ett glas från en avslagen en-och-en-halv-litrare med Cuba Cola.

Det är inte sunt att reagera så här:

Dagen efter lastade han in 480 liter läsk i en släpkärra och körde till Gislaved för att leverera till de äldre.

– Jag var så arg att jag knappt visste vad jag höll på med förrän jag kom till Gislaved.

En hel dag hade han på sig att bearbeta beskedet att ingen läsk längre ska få sönderfräta de åldrade tandraderna på Gislaveds ålderdomshem, men ändå var han så fortsatt kokande att han – i ett töcken av ilska som gjorde att han inte visste vad han höll på med – lastade in 480 liter läsk i en släpkärra i närmast bokstavligt blint raseri.

Nästan alla stora mediehus har uppmärksammat Kims tilltag vid det här laget, men det man hade velat se i dessa rörliga medietider är ju videomaterial på en man som i fullskalig vrede först ilske-köper 480 kilo läsk hos en grossist för att sedan – fortsatt okontaktbar inne i sin bubbla av raseri – lastar upp alla flaskorna med (vad som ser ut att vara) budgetläsk på släpvagnen för att omedelbart sladda ut på motorleden mot Gislaved.

Jag antar att det här citatet lyftes fram för att framställa kommunalrådet i en dålig dager, mitt i denna småländska läskstorm:

Men en bra blandsaft med bärsmak ska man alls inte underskatta. För mig som närmast militant läskvägrare (jag vågar knappt skriva det, för då sladdar väl Kim Lindström ut på vägarna med sin Cuba Cola igen) har den bärbelupna lättdrycken ofta fungerat som en räddningsplanka när det sockrade dryckessuget växt sig stort. Min kropp har ju genom ungdomsåren absorberat otroliga mängder läskeblask – jag minns att vi ofta hade såna papplådor kallade »Fridge Packs« med Coca Cola i ett kallförråd och ibland slurkade man väl i sig en läskeblask så snabbt att en ny 33-centilitersburk knappt hann rulla fram till den lilla pappluckan innan man var där med sin sockersugna näve igen.

Så gick det för mig att tvärt lägga ett osockrat band på mig själv och min dryckesförtäring så hade det nog gått alldeles utmärkt för en småländsk grupp åldringar i en ålder där läskeblask till lunch och middag säkerligen ses som en anomali. Nu fick de till slut tillbaka rättigheten till sin säkerligen oönskade blask, efter att Kimpas ICA-bryggda fruktsodor till sist fick hällas upp i glasen, till de gamlas tandradsförtret.

Sportstaden Sundsvall har inte längre något fotbollslag i den högsta serien och de ekonomiskt dopade basketlag som ett tag dribblade bort både revisorer och den svenska basketeliten i en efterhandsgranskad dubbeldribbling har båda klappat igen verksamheten sedan länge.

Men är det någonting som mellersta Norrlands mest Stockholms-influerade stad börjar få så är det padelhallar:

Vad säger det om en stads utveckling att fina gamla byggvaruhuset K-Rauta klappar igen och ersätts av en rekordstor hall för Jesper Hussfeltsk mjuktennis? Jag vet inte.

Men jag vet att jag bara för några veckor sedan hjälpte en nära vän att flytta in i sin nya hyreslägenhet i ett område en bit utanför Stockholm. En av de andra i bärhjälpsstyrkan började prata om hur området höll på att gentrifieras och vi stod tillsammans och blickade ut över den enorma grusfotbollsplan som sträckte ut sig nedanför det ena fönstret. Vi konstaterade att det skulle synas på att hyrorna sakta men säkert höjdes, att renovräkningar utfördes och på att nya kaféer och barer så småningom letade sig in i det lilla centrumet. Men att det slutliga beviset på att medelklassifieringen verkligen var fullkomligt genomförd skulle bli när någon pigg företagare, som kronan på gentrifieringsverket, omvandlat den stora grusplanen till ett enormt padelkomplex.

Och jag vet jättelite om Ånge. Jag vet inte mycket annat än att det var den överlägset längsta bortaresan i ungdomsfotbollen (jag har rest till exempelvis Holland i buss i fotbollssyfte, men Ånge och Östavall borta känns fortfarande som de allra längsta resorna jag gjort i fotbollskarriären) och att Ånge IF på grund av sitt isolerade läge alltid tilläts spela med ett antal överåriga B-körkortsinnehavare i P13-serien.

Att padelbanorna nu når ut hela vägen dit säger något om sprängkraften i den sundsvallska padelexpansionen.

I veckan fick jag äran att bli uppringd av Patronpodden för att prata om Giffarnas säsongsinledning, lite om Pirkt.se (jag tror att portalen liknades vid en Gott & Blandat-påse, där du just nu sitter och tuggar på en riktigt seg lakritsbit) och om hur det är att följa laget på distans från Stockholm. Då nämnde jag i förbifarten hur jag sett att Sundsvall – som en gång för alla förlorat Norrlands Huvudstads-kampen till Umeå – på sistone porträtterats som »The Pearl on Mid Sweden’s East Coast« (av Eatup.nu, hittade jag).

Kanske bör kommunen själva nu bygga vidare på denna slogan, men väva in det faktum att vi nu har mellersta Norrlands största padelhall och ymnigaste padelgrenverk: vad sägs om »Padelpärlan på Mittsveriges östra kust«?

Till sist blev jag uppmärksammad på att min vän Lukas Zayane varit med i ett inslag hos Sveriges Radio om cykelstölder i Stockholm. Det är inte första gången Lukas figurerar i rikstäckande media, utan härom året syntes han intill mig när TV4 intervjuade mig om lärarutbildningens brister.

Så här valde TV4 att kabla ut bilderna på oss båda:

Två flintifierade män som samstrålar i smattrandet på varsina datorer i Stockholms Universitets bibliotek. Rakt och ärligt: en seger för oss som dagligen sitter och räknar den flintifierade representationen.

Men hur valde Sveriges Radio att bildsätta sin artikel, där Lukas intervjuades om hur han fått sin cykel knyckt? Vad har hänt på de år som gått sedan TV4:s inslag; på de oceaner av förfluten tid som om något borde fått både hans och mitt hårfäste att obönhörligen krypa än längre bakåt?

De valde att bildsätta det hela så här:

När man ska visa upp en oskyldig stackare som blivit av med sin cykel så duger det minsann inte med någon som är skalpvegetariskt funktionsnedsatt, utan då letas det fram decenniegamla bilder för att göra Lukas till en del av det hårfagra majoritetssamhället.

(Lukas själv har gett mig sitt identitetspolitiskt aktiva ord på att han själv inte försett SR med den gamla bilden!!!)

Identitetspolitiskt får man väl istället försöka glädja sig åt att det var ett icke-nordiskt klingande efternamn som syntes i den oskyldiga och utsattes position i SR-inslaget: Zayane, som genom alla de år jag känt Lukas har uttalats Zajánn. Men döm av min förvåning då reportern Shaho Mwany, som vi får anta har tvingats stå ut med att hans namn snubblas fram av ovana svenskfödda gommar och trötta och slarvande tangentbordsfingrar, först väljer att återge Lukas förnamn med en extra konsonant…

… för att sedan ge sig på själva uttalet av efternamnet med ett nytt och bestämt Zaje-NE-uttal i vad som måste vara något av ett världsrekordförsök vad gäller skillnad i bryddhet vad gäller intervjupersonens namnuttal (som kastas ut som vore det ett upprop av en mellanstadie-vikarie) och sitt eget namnuttal, där vokalerna dansar ut ur munhålan som vore de en trupp av sovjetiskt drillade balettdansöser:

GIF-ordföranden om den ifrågasatta femårsplanen

Sovjetunionen hade med tiden beskärda problem med att få sina femårsplaner att gå ihop. För GIF Sundsvalls del uppstod komplikationer redan vid lanserandet av klubbens femårsplan.

För vad är egentligen det sportsliga målet för året? Man ska vara topp tre i superettan varje år, men klubben talar samtidigt om långsiktighet och om att målet är allsvenskt spel år 2024.

– Att sluta fyra i år är ett misslyckade, sade ordförande Hans Selling till Pirkt.se inför säsongen 2021.

För utomstående lanserades idén om en femårsplan för GIF Sundsvall i samband med ett uttalande på klubbens hemsida i oktober 2020, i samband med att styrelsen tog avstånd från ett uttalande av sportchefen Urban Hagblom om att klubbens supportrar skulle vara okunniga.

»Styrelsen har nu tagit fram en femårig strategi för hur GIF skall verka, med en tydlig vision och tydliga mål«, skrevs det i pressmeddelandet där klubben förkunnade att en femårsplan strax skulle presenteras.

Men att femårsplanen skulle vara ett snabbt ihoprafsat verk som skyndsamt plockats fram för att bemöta kritiken är fel, menar ordförande Hans Selling:

– Ja, ja. Det där är ingenting du plockar fram på en dag. Det såg vi i den nya styrelsen direkt när vi kom in, att det fanns ingen bra struktur. Det fanns inga långsiktiga mål. Och vi sa att vi måste ju bygga en vision, ett mål att jobba emot, säger han och tillägger att arbetet med femårsplanen påbörjades redan i april.

– Det är inget arbete du gör på en vecka, det där inte.

Men när femårsplanen (som går att ta del av här) lanserades, i november 2020, så lät reaktionerna från supporterhåll inte vänta på sig. Många reagerade bland annat på att klubben, som nu har omkring 700 medlemmar (däribland en stor del egna spelare i barn- och juniorverksamheten), skulle öka medlemsantalet till 5 000 medlemmar inom fyra år – men mest svårbegriplig var nog ändå den sportsliga målsättningen.

Johan Bengtsson fläker dit kvitteringen mot Helsingborg. Foto: Bildbyrån.

Klubben skulle satsa ungt, egenproducerat och långsiktigt och nå allsvenskan senast 2024 – men samtidigt nå en topp-tre-position i superettan varje år från och med 2021.

– Men det var många som tyckte den (sportsliga målsättningen, reds anm.) är för vek, speciellt det där med att vi skulle tillhöra superettan och vara topp-tre första tre åren. Men de förstår inte vad det handlar om, för man måste ju bygga upp en realistisk långsiktsplan och jag kan säga så att vi fått väldigt bra kritik av Svensk Elitfotboll för den, som sagt att den känns genomtänkt och genomförbar. Och det tycker jag också, sade Hans Selling till Pirkt.se i en intervju gjord inför säsongsstarten.

– Det är klart att man skulle vilja gå upp i allsvenskan år ett, det är ju så mycket mer pengar, men man måste vara realistisk också.

Men om jag får stanna till där, vid just den formuleringen, så är det ju »topp tre i superettan« 2021, 2022, 2023, och allsvenskt spel senast 2024. Så om ni slutar fyra i år… eller femma i år, så skulle man ju tolka det som ett misslyckande utifrån de strategiska målen?

– Ja, det får man ju säga. Absolut.

Då är det ju väldigt offensiva mål ändå? Då är ju målet att Giffarna åtminstone ska nå kval till allsvenskan. Kanske misslyckas i kvalet, men antingen gå upp eller kvala.

– Ja, jag tycker ju att den är offensiv, men vi har fått kritik för att den inte är offensiv, utan att den är för defensiv. Men då förstår de ju inte.

– Men om det är så att vi har lyckats få ihop ett lag som i år, där experterna säger att vi är favorittippade, och det visar sig att det stämmer – ja, men självklart ska vi väl upp. Jättekul. Då kommer vi ju inte säga »nej, vi går inte upp i år«, utan självklart gör vi ju det. 

Men om vi ska tala om målet för 2021 så är ju de två alternativen för att det ska vara en lyckad säsong att ni går upp direkt eller att ni vinner kvalspelet eller förlorar kvalspelet. Det är de tre alternativ som finns för den här säsongen, enligt målbilden. 

– Ja, vi har ju sagt det, att vi ska tillhöra topp-tre. 

Då är det ju inte så mycket långsiktighet, utan ni säger ju att »i år ska vi gå upp, eller förlora kvalet«

– Eh… ja. Du får tolka det hur du vill, men vi har ju inte sagt att vi ska gå upp i år, utan det vi har sagt är att vi ska tillhöra topp tre under de tre första åren, för att vara uppe i allsvenskan… jag kommer inte ihåg, 2024 tror jag. Men däremot är det ju inte förbjudet att vi gör det så bra så att vi går upp i år. 

Nej… precis. Det är det jag tycker, att det vore helt omöjligt att tolka det på det sättet, att det vore »förbjudet att gå upp«: för ska man vara topp-tre i superettan så innebär det att det bara finns en enda chans att lyckas missa allsvenskan, och det är att förlora kvalet. Ni kan sluta etta, det är godkänt, ni kan sluta tvåa, det är godkänt, ni kan sluta trea, och då kan ni antingen vinna eller förlora kvalet. Men om det blir en fjärdeplats i år då: skulle det vara ett misslyckande, från styrelsens sida?

– Det är ett misslyckande. 

Okej.

– Då har vi inte nått det långsiktiga… för vår långsiktiga strategi är att vi som sämst ska tillhöra topp-tre i superettan under de här åren. 

Men det är det jag har svårt att… Jag menar: det står ju att ni ska spela allsvenskt senast 2024, allt borde ju vara godkänt ifall det blir allsvenskt spel 2024? 

– Absolut. Men det är ju godkänt ifall det blir allsvenskt spel redan 2022. Det är också godkänt. 

Men om ni kommer fyra 2021, missar uppflyttning, förlorar kvalet 2022, vinner serien 2023 och spelar i allsvenskan 2024: då borde ju allt vara godkänt, eftersom målet är att spela allsvenskt 2024? 

– Ja, absolut. Allt är godkänt. 

GIF Sundsvall ska satsa långsiktigt och vara i allsvenskan senast 2024, men ändå sluta topp-tre varje år fram till dess. Det var svårt att få ihop innan samtalet med Hans Selling och minst lika svårt att få ihop efter.

När jag inför säsongen frågade Urban Hagblom om den sportsliga målbilden för 2021 så svarade han att Giffarna ska bli »bättre och vara med »och slåss om de allsvenska positionerna«, där Urban hänvisar till samma femårsplan.  

– Om vi nu skulle misslyckas så är det ingen katastrof, utan vi fortsätter jobba långsiktigt och metodiskt med den här spelargruppen. Majoriteten av den här spelargruppen sitter ju på avtal även över 2022. Men det är klart att vi ska vara med och slåss om de allsvenska positionerna. 

Men i femårsplanen står det ju ganska uttryckligen att ni ska vara topp tre. Då är ju en fjärde- eller femteplats inte godkänt? 

– Nu ska det ju sägas att den här strategiska femårsplanen är tagen utav vår styrelse. Sedan har alla kanske inte samma kunskap om den här världen fungerar riktigt, vad gäller hur tydlig eller otydlig man kan vara. Vilket har gjort att… det är ett misslyckande om vi är femma, men lyckat om vi är trea? Det kan vara en poäng som skiljer, eller målskillnad. Men från styrelsen ville man vara tydlig med att vi ska vara med och slåss om allsvenska positionerna. Sedan får man utvärdera varje år, och tycka att det är ett misslyckande eller inte. Man kan ju tycka att även om vi slutar fyra så är det ett lyckat år, om vi spelar med en snittålder på… 15 år, om det skulle vara så.

Alla som sitter i GIF Sundsvalls styrelse har inte en Urban Hagblomsk koll på det sportsliga. Men en som däremot sitter i styrelsen och har mer fotbollserfarenhet än de flesta som någonsin satt en dobbsko i Medelpads landskap är den gamla tränarikonen Anders Grönhagen.

För Pirkt.se försökte han, i en telefonintervju inför säsongsstarten, förklara hur styrelsen tänkt med formulerandet av den sportsliga målsättningen:

– Formuleringen är ju så… att vi har en ambition om att vara ett etablerat allsvenskt lag inom fem år och den kortare visionen är ju att inom tre år vara ett allsvenskt lag. Och du vet ju hur det är: får vi framgångar kan det ju vara ett år, men det kan ta två år eller tre år, sade Grönhagen.

Men går det att prata om långsiktighet och samtidigt hävda att det är ett misslyckande att sluta fyra eller femma?

– Om du hårdrar det så, ja, det har du ju rätt i: om du sätter en målsättning om att vara topp-tre så är du ju inte nöjd om du är fyra.

Nej, för enligt målsättningen ska ju Giffarna gå upp i allsvenskan eller förlora kvalet: det är väl de två möjligheterna jag ser.

– Ja, men vi säger ju att inom tre år ska vi ha ett allsvenskt lag, säger Anders Grönhagen som fortsätter en längre förklaring om att det kan hända att Giffarna tar steget upp redan 2021, om laget får ihop spelet och kan hålla truppen relativt skadefri.

Jag försöker fokusera frågeställningen just på ordet kan, som både Selling och Grönhagen använder sig av när de pratar om Giffarnas uppflyttningschanser under 2021. Det är klart att laget kan gå upp, när de enligt målsättningen ska gå upp – eller förlora kvalet.

– Du ser ju det här på ett annorlunda sätt, sade Anders Grönhagen när jag fortsätter tjata om formuleringarna:

– Vi ser ju det här mer över tid. Vi ska vara ett allsvenskt lag om tre år, och händer det i år så är vi ju bara glada. Händer det nästa år… eller lyckas vi inte vara bland de tre i år, då tar vi nytt sikte på 2022.

GIF Sundsvall har startat säsongen med ett oavgjort resultat mot topptippade Helsingborg, en förlust borta mot Värnamo och senast en förlösande seger mot Norrby: totalt fyra poäng på tre matcher och en niondeplats i den unga tabellen, där tippade toppkonkurrenten Helsingborg exempelvis samlat in en till poäng.

Tränaren Henrik Åhnstrand har inför säsongen varit tydlig med att han är mer bekväm med de höga förväntningarna på laget i år (bland annat i den här Pirkt.se-texten). Men vad gäller de sportsliga resultatmålen i styrelsens femåriga målsättning så verkade han inför säsongen dela Urban Hagbloms skepsis. Åhnstrand verkar, som många andra med GIF-sympatier, ha problem att förstå långsiktigheten i topp-tre-målet. För när han fick höra vad Hans Selling sagt om att en fjärdeplats vore ett misslyckande under 2021 så reagerade Åhnstrand med viss överraskning:

– Han sa så? Okej För mig: om du ska komma topp-tre varje år, men inte gå upp förrän 2024… det betyder att du ska… förlora ett kval i tre-fyra år? 

Det är den tolkningen många har gjort, inklusive mig: det är väldigt svårt att… få ihop.

– Ja, det får stå för de som varit inblandade i att ta fram den. Jag har inte varit det. Jag tycker så här: vår målsättning är att vara med och slåss om topplaceringarna hela vägen in, sade Åhnstrand.

Härnäst tar GIF Sundsvall emot Akropolis på bortaplan på lördag, i fortsatt jakt på en långsiktigt hållbar topp-tre-placering.

En uppmaning på två enkla ord

Linus Hallenius vårskriker ut vad som måste vara sin lättnad efter säsongens första mål i superettan. Foto: Bildbyrån/Johan Axelsson.

En förlösande seger, tre otroligt viktiga poäng.

Men analysen består av två ord: byt formation.

Det är förstås inte lätt att behöva åka den 18 mil långa sträckan till Östersund för att spela hemmamatch. Och om sanningen ska fram så brukar det ju heller inte alltid sluta så bra när jämtarna låter GIF-spelare kalla Jämtkraft Arena för deras hemmaplan (ett faktum som bland annat SVT:s Uppdrag Granskning tagit upp i vad som fortfarande klassificeras som ett av de större pressetiska haverierna under 2010-talet).

Jag antar att barackerna har en annan lyx och flärd än hemma och att bananerna är utbytta mot messmörsmackor i omklädningsrummet och nog såg GIF-spelarna mer än lovligt konfunderade ut under den första halvleken. Jag bara antar att de pratat om att ta tag i matchbilden, om att sätta bra snurr på bollinnehavet och sätta högsta fart framåt mot ett lågt och kompakt 5-4-1-liggande och bottentippat Norrby – men av det som måste ha lyfts som nycklar inför matchen syntes ingenting i den första halvleken.

Jag vet inte om vad dagens moderna fotbollsanalytiska verktyg innehåller, men jag gissar att det bland alla nymodigheter finns en värmekarta över var bollkontakterna sker. Hade man begärt ut en papperskopia av en sådan från den första halvleken hade det sett ut som att någon spillt ut innehållet i en lavalampa runt Giffarnas del av mittcirkeln. För som bollen bara… var där. Norrby-tränaren Mak Lind (ett namn som fortfarande uttalas skrivs ut med ett efterföljande inomparantesiskt utropstecken: [!]) hade tryckt in elva man bakom den GIF-bollhållande trebackslinjen och med Alexander Blomqvists fötter inkapabla att Eric Björkander-bryta en enda försvarslinje så var Daniel Stensson tvungen att sjunka ner och bli något av en fjärdemittback och därifrån försöka trä igenom mönsterbrytande uppspel med sin fina vänsterfot. Och visst: han hittade in med ett par hårda bollar på fötterna på Paya Pichkah, som lika snabbt snubblade bort dem.

I övrigt hände ingenting. Paya fumlade och slarvade och jag vet faktiskt inte om Erik Andersson – tredjemittfältaren som ska fungera som »tia«, enligt Åhnstrands tremannamittfältsfilosofi – rörde bollen första fyrtiofem. Pontus Engblom, som uppmätte den snabbaste löpningen i svensk elitfotboll i fjol, sprang knappt en enda gång i djupled och intill honom var Linus Hallenius fortsatt kantig.

Och Daniel Stensson han sjönk ner så djupt, så djupt i sitt Pirlo-quarterbackande eftersom det verkade vara hans vänsterfotsgenialitet som hela den fastkörda spelidén hängde på.

När vi blåste till pausvila hade Norrby haft ett jätteläge på ett inlägg (där det blivit väldigt tydligt att fem backar inte alltid är bättre än fyra, eftersom varje markeringssituation ska förhandlas blixtsnabbt) och hade Bubacarr Jobes stortåled varit bara lite starkare hade han styrt in 1–0-målet efter en snabb omställning i de oceaner av ytor som blottade sig då ytterbacken Dennis Olsson agerat ytter.

Giffarnas chansskapande? Linus Hallenius knyckte åt sig en boll av en fumlande mittback och slagit en skottpassning mot den första ytan ur trängt läge. Det var det hela.

Är det någonting som framför allt gjort Jämtkraft Arena till en progressiv svensk fotbollsarena under 2010-talet så är det inte dess enastående barackfaciliteter utan geniet Graham Potters fotbollstaktiska flexibilitet. Jag har själv sett hur han redan nere i superettan stått längsmed sidlinjen och signalerat med bara fingrar till hans förlängda spelarhjärna Brwa Nouri – och så vips, mitt under match, hade laget bytt från tre mittfältare till två eller fem backar till fyra. Nya fingerrörelser, nya formationsförändringar, inte sällan flera gånger under samma match.

Snip-snap-snip-snap-snip-snap.

Riktigt så flexibel trodde jag förstås inte Henrik Åhnstrand skulle vara. Han har ju redan gjort sin stora förändring inför den här säsongen, offrat sig på de två skyttekungarnas anfallare och bytt till en formation som han egentligen inte alls älskar för att försöka få ut max av sitt material.

Men det här är så otroligt långt ifrån vad det maximala som det här laget borde kunna prestera. Vad tyder på att det behövs en tredje mittback i uppspelsfasen när tio motståndare står mellan bollhållaren och målet? Vad får vi ut av den tredje mittfältaren centralt? Och hur är Dennis Olsson och Albin Ekström tänkta att både hjälpa till som en »extra« gubbe i försvaret (en av argumenten för att spela fembackslinje är ju att ha vara fler försvarare än ifjol?) och ändå vara de två enda spelarna som någonsin bryter mönster och försöker göra sin gubbe?

Det gick inte ihop i den första halvleken och jag satt och hoppades redan i paus på ett formationsbyte, en radikal förändring, någ-on-ting.

Men det blev betydligt värre innan det blev bättre. Bottentippade Norrby inledde den andra halvleken med att pressa tillbaka »hemmalaget«, som såg än mer messmörstunga ut efter paus. Efter en minut kunde de ha fått en straff, efter två minuter borde de ha fått en, när Albin Ekström trampade ner Viktor Bergh bakifrån.

När Erik Andersson, som fortfarande knappt fått röra bollen, drämde till med en efter-signal-spark efter knappa timmen så var det symptomatiskt för ett GIF-lag som inte alls tycktes vara på väg åt något håll som pekade mot tre poäng. Någon minut senare drog Daniel Stensson, vars quarterback-letande gått så pass mycket i stå att även han börjat se frustrerad ut, iväg en djupledsboll till absolut ingen alls.

Men det får man ge Daniel Stensson: han ger inte upp. Bara minuten därpå: ny boll vid Stenssons fötter, ny blick framåt och så äntligen hittade han den där nätt kontinentala djupledslättningen som hittills tagit honom till en vända i Serie C men som framöver kommer kunna ta honom ännu längre. Linus Hallenius, som dittills varit fortsatt kall och osynkad i sina aktioner, löpte sig fri, hockey-höll undan sin försvarare med rumpan och placerade enkelt dit ett otroligt förlösande 1–0-mål intill den första stolpen.

Det skriket han släppte ifrån sig måste ha hörts till Bräcke och innehöll nog en hel del lättnad över att han äntligen kunde ha fått det att släppa.

I samma veva som Norrby bytte både formation och spelare så öppnade det tidigare så kompakta Mak Lind-bygget upp sig fullkomligt och Paya Pichkah kunde äntligen visa de där Spartak Moskva-takterna i en femtonsekundersekvens där han serverade Albin »Jordgubbskrämen« Ekström som med en framfusig förstatouch med skallen kunde servera sig en enkel inrullning av 2–0-målet.

Två mål på en start och sex inhopp i GIF-tröjan; det är en mål-per-minut-ratio vi inte sett sedan Ali Gerbas höstdagar 2005. Foto: Bildbyrån.

Det var tre otroligt viktiga poäng, men de var mycket mer nödvändiga än glädjande – för vi har ju tänkt att ta trepoängare mot de flesta lagen i den här serien. Och med det i åtanke så kan inte denna 5-3-2-formerade insats mot bottentippade Norrby ha glatt någon med GIF-sympatier.

Jag vet verkligen inte hur Henrik Åhnstrand ska få ihop ett bättre samarbete mellan Linus Hallenius och Pontus Engblom. Det var »mycket tjat« om samarbetet, sa Hallenius i Dplay-intervjun efteråt, men… det kommer det nog vara tills det åtminstone ser lite bättre ut än det gjort under dessa tre matcher. Johan Bengtsson hoppade på nytt in och såg så där oförskämt pigg och spännande ut (såg ni tunneln på brottarbyggde Rasmus Örqvist?) och ungdomar som Albin Palmlöf och Jesper Carström sitter och väntar på chanser som man i topptippade lag kanske bara kan få på renodlade offensiva mittfältspositioner av den typ som det inte finns en enda av i en 5-3-2-formation.

Det här var knappast sista gången vi ställdes mot ett lågt liggande motstånd i årets superetta och i den här baktunga skepnaden finns det helt sonika för få spelare på planen som bryter mönster och ens har möjligheten att slå ut sin gubbe. Det är snarare så att motståndare alltid kommer försöker få planens ytor att verka mindre – och att vår nuvarande formation hjälper ganska mycket till med just det. Och det kanske är så att den formationen är borttagen ur alla uppdaterade digitala tränarverktyg, men det ska finnas en formation där man unnar sig att spela med både två yttrar och två anfallare. Fyra-fyra-två, tror jag fortfarande att den kallas i folkmun.

Jag är glad över tre poäng, men om det här var hur det såg ut borta-hemma mot Norrby så tycker jag redan nu att det är dags att undersöka hur man verkligen ska kunna få ut den där maxpotentialen ur det här laget.

Det här var en otroligt viktig seger, men det var så otroligt långt ifrån max att jag redan tycker det är dags att skruva på grunderna.

Vad tycker du om insatsen hemma mot Norrby? Bidra i kommentarsfältet så att det inte känns som att jag är ensam i världen om att ägna helgerna åt GIF Sundsvall under 2021.

Fredagsveven: Richard Herreys enkla enpipa

Ser ni??? Det är jag som står på taket och kastar ner de hårda kolorna ner i den mänskliga kratern av avståndstagande. Har man försummat sin veckovisa samling av spaningar i två raka veckor så får man göra det man kan för att försöka kompensera för detta, och den här veckans samling är inte bara fylld till bredden med överblivet gammalt material utan alltså också försedd med en modifierad rörlig bild.

Varför? Jo, därför att jag numera tagit ett halvtidsjobb på en högstadieskola och där tvingats ha ungefär hälften av lektionerna på distans – vilket förstås satt ordentlig skjuts på min digitala kompetensutveckling.

Visst är den samlade känslan av distanslektionerna ungefär den som uttrycks i den här Twitter-knyckta memen…

… men faktum är att jag måste ge Svenskt Näringsliv och alla vinstdrivande skolkoncerners lobbyister rätt i att det faktiskt finns otroliga effektiviseringar att göra när det kommer till digitaliseringen (ett ämne som avhandlades i det här fylliga inlägget för något halvår sedan). Kanske inte vad gäller enskilda lektioner i svenskämnet på högstadiet, förvisso, men för mig i mitt lärarliv. För häromdagen upptäckte jag att den här lilla knappen fanns gömd inne i Microsoft Teams-chatten:

Tänk vilken effektiv liten knapp för mig som brukar försöka framkalla samma konkreta uppmaning genom att – i stället för att klicka på en enda knapp – författa tiotusentals tecken långa inlägg på Pirkt.se.

Men Fredagsveven™ är, trots denna nyfunna knapp, tillbaka. Att peppra på »Uppmärksamma mig«-knappen tills det vibrerar i sjunde- och åttondeklassernas datorer räcker inte för att stilla mitt omättliga behov av uppmärksamhet. Och Fredagsveven™ genererar uppmärksamhet från åtminstone ett par nära och trogna vänner, som ofta pliktskyldigt tar sig an läsbetinget om fredagseftermiddagarna och inte sällan återkommer med ett par framkrystade gråtskrattare. Och när jag skriver ett par så menar jag bokstavligen ett par. Det är ett par nära vänner som låter sin framåtrotation inför helgen stanna upp en aning av några gråtskrattsradbrutna stycken av skärmdumpsdrivet tyckande och jag är mycket tacksam för det.

Det är viktigt att ha vänner som bryr sig och som är engagerade i det som händer en och det man ägnar sin fritid åt. Hade jag varit vän med Kristoffer Appelqvist, komikern som härom veckan fick ganska mycket kritik för att han ställde upp i dokumentären där SVT lät Soran Ismail gråta ut, så hade det väl låtit ungefär så här när vi setts över badmintonnäten och jag försökt prata om hur det går att nå ut med Fredagsveven™:

Appelqvist påstod sig nämligen inte, ett par år efter #metoo-vågen som bryskt slog ner i våg på våg över Soran Ismail, ha vetat vad anklagelserna mot hans gamle vän handlade om. På de åren som passerat hade han… bevisligen inte frågat eller försökt prata om det. Han visste bara att det var »på metoo-skalan«. Hade Appelqvist varit min vän hade jag blivit otroligt stött ifall han haft samma dåliga koll på vad jag ägnat mina fredagseftermiddagar åt.

Jag brukar se på detta forum som en möjlighet att testa spaningar. Lite på samma sätt som verbet »provprata« har fått åtskilliga radio- och podcastprofiler att slunga ur sig muntliga och spontant framtänkta essäer, så har jag sett denna samling av spaningar som en möjlighet att »provspana«.

Flög Kristoffer Appelqvist-delen med den halvtaffligt inklippta texten? Njäe. Får den vara kvar? Okejdå. Kan man testa en kokgubbsradbrytning istället för en gråtskrattsdito? Vi kör.

En googling på verbet »provspana« ger nästan inte en enda träff och jag tänkte att det kanske var ett potentiellt nyord där framtidens ordböcker kommer att tvingas härleda den etymologiska grunden till Pirkt.se-redaktionsledningen. Men så cyklade jag på Hornsgatan häromdagen och passerade en butik av Naturkompaniet-modell, full av diverse äventyrsprylar och friluftsattiraljer. Och vad ser jag kliva ut ur butiken och ställa sig bara en meter utanför dörren?

En bokstavlig provspanare, av ordets rätta och ursprungliga bemärkelse. En man som fått låna med sig en av butikens kikare och som ställde sig en meter utanför butiken och tryckte de två rundade mynningarna mot sina ögongipor och helt sonika bara glåmade rakt ut i trafiken med hjälp av den kikare han var sugen på att köpa, för att se på vilket avstånd han kunde avläsa loggan på rödljusväntande bilar eller märket på trottoarparkerade sparkcyklar.

Det var en så tydlig spaning på prov. Han provspanade. Det var vad han gjorde. Verbet finns alltså redan.

Men det här är också provspaningar.

Men det här fredagssegmentet har inte bara innehållit provspaningar om ditten och datten, utan under hela våren har det faktiskt tillhört traditionen att det senaste avsnittet av SVT:s Gift vid första ögonkastet har dissekerats och brutits ner i små skärmdumpsdelar. Hur uppskattat har det varit? Mycket oklart.

Men hur initierade har analyserna varit? Otroligt initierade, vilket inte minst tydliggörs av den här bilden:

»Du har inte följt efter mig, va?«, frågade den genomtrevlige Sexolog-Kalle när jag smög upp bakom honom då han låste upp sin cykel vid ett cykelställ längs Birger Jarlsgatan.

Nej, det hade jag faktiskt inte (han passerade alldeles intill mig när jag satt och läste en bok på en parkbänk), men frågan var sannerligen berättigad. För bara någon vecka tidigare hade jag fått syn på Sexolog-Kalle på håll vid Stockholms Universitets fula turkosa byggnader, men då ansett att jag satt för långt ifrån för att det skulle vara socialt accepterat att resa mig och rusa ikapp en SVT-känd sexolog medan han vandrade iväg (jag överdriver inte om jag säger att jag säkert satt hundra meter ifrån, då jag har ett par riktigt tränade ögon för att känna igen GVFÖ-kändisar) .

Jag förbannade där och då min otur för ett par vänner och konstaterade att om någon av dem – som frekventerade universitetet i högre utsträckning än mig – skulle se honom på campus igen så fick de lova att de skulle brotta ner honom i ett halvnelsongrepp och hålla honom nere under de omkring sju minuter som det skulle ta mig att cykla från mitt hem till universitetet. Jag hade nämligen ett uttalat mål med att just få träffa Sexolog-Kalle, då en vän som fyllde 30 under våren skulle överraskas med en pandemiskt anpassad videohälsning från alla hennes vänner och eftersom vännen är singel och en lika slavisk GVFÖ-följare som alla andra så tänkte jag att det vore optimalt om Sexolog-Kalle kunde dyka upp, mitt bland alla vännerna i den ihopklippta filmen, och gratulera på dagen och fråga var hennes anmälan till programmet hade tagit vägen.

Och till slut fick jag den!!! Precis innan födelsedagen tog jag min chans och ingen av mina vänner behövde ens låsa fast honom i något gammalt brottargrepp. Han var alldeles otroligt proffsig vad gäller att leverera en grattishälsning som inkluderade en liten förvånad tonartshöjning i »var är din ansökan?«-frågan. Bilden på oss tillsammans togs inte främst för att i efterhand kunna belysa att Pirkt.se-redaktionen haft en närhet till GVFÖ-produktionen, utan för att bevisa för min vän att videon inte levererats efter Memmo-betalning utan efter klassisk gammal jobbig påträngighet.

Det om detta. Gift vid första ögonkastet är slut för säsongen, men jag är säker på att den starka säsongen kommer leva vidare länge än. Jag tänker mig att den kan leva vidare bland annat i ett meme-format, skapat utifrån scenen när Lars Vegas höll stackars Ellinor på halster, genom att långsamt läsa upp ett flera minuter långt och mycket svagt tal efter det att hon sagt att hon gärna fortsatte med giftermålet och innan han avslöjade var han stod i frågan. Det var inte olikt hur det ser ut på fredagseftermiddagarna för mig och ett par av mina vänner:

Och visst var det väl alldeles självklart så att Lars Vegas hade två olika slut på det talet??? Att det fanns en avslutning anpassad efter ett Ellinor-nej och en avslutning anpassad efter ett Ellinor-ja??? För mig var det helt uppenbart, eftersom det fanns ungefär lika mycket kärlek i brevet som det verkar ha funnits mellan dem under sluttampen (allra tydligast exemplifierat av när Lars visade upp sin nya lägenhet och pratade om att »här kan vi breda ut oss« och Ellinor barskt svarat med att »här kan du breda ut dig«). Fram till sista stavelsen var jag fortfarande osäker på om det faktiskt skulle bli ett ja eller ett nej (även om det förstås krävt en alldeles exceptionell illvilja att sätta sig tillrätta och agera sagoberättare i fem minuter innan man levererar ett bryskt nej i trynet på sin nervöst väntande motpart).

Förutom att vi tar med oss faktumet att Tacoparet är alla pars nya målbild (bråkar antagligen aldrig över vad de ska äta till middag, bygger en husbil som de kan resa omkring med, pratar öppet om sexuella tillkortakommanden) så var något av det starkaste vi tar med oss från det sista avsnittet denna spaning från den trogne Fredagsveven™-bidragsgivaren Den Bilburne Befruktaren. I en snabb panorering över juryn, som var över på en halv sekund, så lyckas han få syn på följande sittposition hos Den legitimerade psykologen som är så svajig i sina analyser att han hela tiden måste betona sin legitimering:

Det vi ser här är en helt ny form av »manspread«, isolerad från knäskålen och nedåt. Höfterna är anpassade efter att de sitter tre i en tresitssofffa, men från skenbenet och nedåt ser vi hur vad som måste vara en bubblande manspread-vilja har tagit kontrollen och brutit mot ett antal människokroppsliga lagar och skickat ut fötterna i manspreadande vinklar. Titta på den sammanbitna minen hos Den legitimerade psykologen; det måste ila fullkomligt i de där stackars skevvridna knäskålarna och alla underredets ledband måste skicka blixtstrålar hela vägen upp i hjärnbarken.

Ibland tänker jag att jag ska försöka tillbringa mindre tid på den vida webben, men så helt plötsligt snubblar man över den här typen av innehåll:

Och blotta tanken på sägningen »Where does it end, Diane?« har ändå givit mig en hel del glädje i veckan.

Ja, utan min konstanta uppkoppling hade jag säkert gått miste om många lustigheter – men även missat många vardagliga små ljuspunkter, som när man ser en ny notifikation från Messenger och klickar upp och möts av följande skärmdump:

Digiloo-mannen och moderaten Richard Herrey som just fått sig en enkelpipig tunnbrödsrulle, ett faktum som någon kastat in i i Facebook-gruppen Tunnbrödsrullens vänner: en viral sociala medier-succé med över 15 000 medlemmar som bjuder på en alldeles ohygglig aktivitet. Det kastas dagligen in otaliga bildexempel på hur användare unnar sig en tunnbrödsrulle – i gruppen förkortat TBR – på någon korvkiosk. Då och då dyker det upp en kändis med en TBR i näven, som när Robert Wells stolt förkunnade att han blivit namnpappa till en »pianorulle«:

Men oftast är det bara recensioner av olika rullar – kiosk- eller hemlagade – och närbilder på en dubbelpipig som dränkts i garanterat räkfri räksallad. Och ett ryggdunkande, ett berömmande och ett påhejande som man sällan ser utanför de politiskt blåbruna delarna av Twitter. Att se en fyrtioårig man gå in i vartenda kommentarsfält som tillhör en bild på en TBR och skicka in en av de två rörliga bilder han verkar ha i hölstret – på antingen en björn som säger »Yummy!« eller på den tecknade katten Gustav som slickar sig om mulen – är rörande vackert.

Det finns en folklighet i att tillsammans lyckas utkristallisera en »Big Five« bland täljare av mos, korv och polarbröd:

Och jag kan verkligen se framför mig hur gruppens medlemmar – som trots allt är den moderna tunnbrödsrullekulturen – skulle sparka bakut ifall dessa fem svenska storkiosker skulle gå samman och försöka bilda någon sorts stängd superliga där rullarna kostade flera hundratals kronor.

Ja, jag känner instinktivt att jag vill bli en del av denna TBR-familj, men att en problematisk faktor för mig är att det enda som verkar kunna bemötas med viss skepsis i den annars så positiva gruppen är då folk efterfrågar vegetarianska eller veganska korvalternativ till sin rulle.

Och jag har väldigt liten erfarenhet av tunnbrödsrullar i vuxen ålder, men just det här har jag faktiskt råkat ut för: faktumet att utan korv så blir det ingen TBR. I vintras skulle jag och min flickvän nämligen promenera mellan våra respektive lägenheter i lunchtid och ganska precis halvvägs ligger lämpligt nog den klassiska korvkiosken Nybrogrillen utanför Dramaten, vilket lämpade sig perfekt för ett snabbt lunchstopp. Och vad köper man när man varken kan eller vill sitta ner och äta (vilket utesluter alla rätter som innehåller tallrik-suffix på menyn), men samtidigt bli ordentligt lunchmätt och redo att sätta tänderna i en eftermiddag vid hemkomst? Det fick bli en tunnbrödsrulle, tänkte vi, för första gången på år och dagar, och frågade ifall det fanns några vegetariska alternativ bland de uppenbart köttiga namnen som »jättetjockkorvrullen«. Ja, det fanns det, förkunnade herrn i kassan: det fanns en tunnbrödsrulle som hette »vegorullen«. Så vi bestämde varsin sådan.

Döm då av min förvåning när han mitt i tillagningsprocessen vänder sig om och frågar att »ni vet att det inte är någon korv i den här, va?«. Fråga mig inte varför han plötsligt kände sig nödgad att fråga; kanske såg han hur jag formligen strålade av cylinderformat köttsubstituts-sug.

Nej, »vegorullen« i sin originalform visade sig bara innefatta mos, salladsblad och gourmetsallad: en omskrivning för den klassiska gamla mimosasalladen, den som är gjord på fruktcocktail spädd i gräddfil och som man knappt sett röken av på den här sidan 00-talet.

För att få till en vegetarisk korv i den redan 78 kronor dyra anrättningen var man tvungen att hala fram plånboken på nytt och lägga till denna extravagans bland all icke-önskvärd frukt-cocktail.

Det här är någonting jag borde dela med mig av i gruppen, känner jag, men då inlägg från vegetarianer och veganer verkar vara det enda som kan stöta på patrull så viger jag istället veckans Fredagsveven™ åt denna TBR-recension, men som ett led i en större utsvävning om vegetarianism och veganism.

För under påsken, när man varken kunde åka hem till Sundsvall eller anordna några större äggätar-arrangemang, så utsatte jag mig för en golgatavandring genom Netflix dokumentärutbud och såg först den nya Seaspiracy, om hur fiskeindustrin skövlar våra hav utan att ens de mest hårdnackade miljöorganisationerna vågar lyfta ett finger, och sedan efter det så tog jag tjuren vid de miljöförstörande hornen och såg gamla Cowspiracy från 2014.

Och direkt därpå fick jag och min flickvän för oss att vi skulle prova att utöka vegetarianismen och äta veganskt i en vecka. Vi undvek med enkelhet alla stopp på Nybrogrillen (även om deras »vegorulle« förvisso antagligen hade tjänat på att slippa den fruktcocktailspädda gräddfilen på moset) och till varken lunch eller middag är det ju några bekymmer alls att kliva på den fullödiga veganismen.

Men frukosten. Herreminje: frukosten. Visst stod jag och slungade ärtpesto till knäckebrödet, visst kokade jag diverse gröttallrikar och nog hällde jag i frysta bär i diverse soygurt-tallrikar. Och nog gick det överraskande nog helt okej även vad gäller någon typ av olivoljebrygd istället för det extrasaltade smöret och Oatlys på-mackan-smet var verkligen helt okej.

Men den härliga schwungen som den invanda frukostdieten ger mig om just morgnarna var borta. Frukosten är fortfarande den stora akilleshälen för att den veganska kostcirkelns ska gå samman på ett tillfredställande sätt. Ni får jättegärna hjälpa mig, för fortfarande famlar jag i det här mörkret vad gäller just vad man bör sätta i sig till morgonkaffet. När det kommer till just frukosten är jag okunnig som en dörr-till-dörr-knivförsäljare:

Det finns, sammanfattningsvis, tyvärr en älskvärd enkelhet i den Richard Herreyska enpipan, som inte finns i att stå och nagelfara varenda liten innehållsförteckning efter spår av mjölkprotein i någon låtsas-färskost.

Det är fortfarande alldeles för krångligt att vara vegan och alldeles för enkelt att vara Richard Herrey.

Och när dessutom den här nyheten briserade härom veckan så höll det på att kullkasta inte bara min tilltänkta veganism eller min nuvarande vegetarianism utan rasera hela det näringsmässiga fundament som gör att jag fortfarande står upprätt på två ben:

Det blev ingen strejk och inga upplagor av Fredagsveven™

Det höll först inte på att bli någon GIF-säsong alls här på Pirkt.se. Inför träningsmatchen mot Sirius för ett antal veckor sedan skulle jag logga in på DPlay-kontot men motades i grind av ett helt batteri av tester som i grunden fick mig att ifrågasätta min mänsklighet, då jag gång på gång misslyckades med att få mitt mus-jag att nå fram till osten i tillräckligt hög utsträckning:

Vilka som kommer styra och äga kontrollen över AI-teknologin är en nyckelfråga inför framtiden, men jag trodde bara aldrig att mejeriproduktsindustrin var där och utmanade Amazon, Google, Facebook och de andra jättarna med sina laktosdrivna robottester. Kanske tog de upprepade debaclen vad gäller att bevisa min mejerimänsklighet extra hårt på mig som är uppvuxen på sådana mängder mjölk att det kunnat göda en spädkalv flera gånger om. Om man tillbringat så pass stora delar av sin uppväxt vid skolans mjölkmaskin som jag har gjort, där jag säkert inte var långt ifrån att cut out the middleman (glaset) för att helt sonika luta mig över bänkskivan och dricka direkt ur den plastiga spenen, så tar det extra hårt att få sin ostnäsa underkänd av DPlays nya mänsklighetstester.

Jag lämnade i alla fall Sirius-matchen åt sitt öde, efter att för många gånger i rad ha fått min ostletarlogik underkänd, och tänkte att det även 2021 skulle komma att bli ett mycket svagt Pirkt.se-år vad gäller portalens historiska huvudfokus: bevakningen av GIF Sundsvalls förehavanden.

Så blev det inte. Under förrförra veckan höll jag på att utveckla samma typ av specifika transkriberings-magsår som jag led av under förra vårens examensarbete. Plötsligt hade jag, som tyckte att jag hade ett par halvhyggliga idéer på GIF-lut och tänkte att det hörde Pirkt.se-våren till att skriva ett par längre texter inför säsongen, samlat på mig ljudfiler av en samlad tyngd som säkert vägde som en genomsnittlig c-uppsats. Plötsligt satt jag där med över tio timmar inspelat intervjumaterial och bara några dagar till premiären mot Helsingborgs IF; en samlad ljudmassa som, om man komprimerat ihop den till ett enda sammanhållet läte, hade räckt till att förse den svenska försvarsmakten med åtminstone en årsförbrukning av Hesa Fredrik-signalerande.

Därför utgick av förklarliga skäl förra veckans upplaga av Fredagsveven™, trots att det var den vecka som satte punkt för årets säsong av Gift vid första ögonkastet;

Jag var så pass överöst i tunga ljudfiler med diverse olika GIF-profiler att jag inte ens hann Pirkt.se-marknadsföra en text jag i all hast lyckades sno ihop när det stod klart att lärarfacken gett sig helt utan kamp och istället skrivit på ännu ett menlöst och mjölktandsvekt avtal för sina medlemmar (trots att jag hade skrivit i Aftonbladet Kultur och tipsat dem om lärarfacken i USA:s nyfunna kampvillighet!!!). Det var ju egentligen ingen nyhet, det här med att facken skulle backa på nytt, men det var likafullt en besvikelse. Den här typen av besvikelse, således:

Texten rubriksattes ganska hårt och tufft av Dagens Arenas redaktör, men jag – som via motioner och andra elevrådsordförande-aktiviteter försökt förändra Lärarförbundet, men misslyckats kapitalt!!! – står faktiskt för varenda stavelse:

Den stora frågan är ifall denna lytta entricksponny nu äntligen ska kunna släppa faktumet att han läst ett par böcker om de amerikanska lärarfackförbunden. Eller ska han försöka grisfösa igång sin gamla en-tricks-kraken från andrapar utvändigt och lyckas sticka fram nosen ännu en gång i den svenska offentligheten med ännu en amerikansk lärarfacksspaning?

Han har i alla fall beställt hem och börjat läsa den här boken, om den kapitalistiska vargen som på allvar börjat gläfsa efter de vinster som skulle kunna göras på amerikanska skolbarn, och om inte den är stark nog för åtminstone en Pirkt.se-text så vet inte jag vad som är det.

Men vad vet man. Ibland blir det ju bara inga texter skrivna. Ansamlingen av ljudmaterial från medelpadska fotbollsprofiler var förrförra veckans ursäkt till varför den veckovisa fredagssamlingen av slappa spaningar uteblev. Men den här fredagens uteblivna upplaga av Fredagsveven™ då?

Jo, när ett par vänner ur ett halvt covid-19-insomnat korplag föreslår att man skulle kunna ses i den soliga fredagseftermiddagen och skjuta några pandemiskt säkrade skott på en ledig konstgräsplan… då är det mycket svårt att i första hand se sig själv som en Pirkt.se-publicist. Och när det sedan föreslås att man skulle kunna följa upp fotbollen genom att försöka hitta en luftigt befolkad uteservering för ett par första uteserveringsöl i vårsolen så blir det hart när omöjligt att se sig själv vika in årorna för att prioritera att kasta ut sin flaskpost med Sundsvalls Tidnings-skärmdumpar på de sju cyberhaven.

Det blev bara två öl i vårsolen, men efter ett drygt halvår av att ha undvikit allt vad lokalupptappade öler heter så kändes det som att ölen förstärkts under ens frånvaro. Min reaktion efter att jag satt den första glaskanten till näbben var helt klart denna:

Efter två förstärkta öl skrivs definitivt inga Fredagsveven™-upplagor. Inte när man grävt ner sig i en liten hemsnidad sarkofag av inspelat GIF-material heller. Kanske skrivs det en nu på fredag, av det material som nu legat och gonat sig bland utkasten så länge att det fått sig en liten grön mögelnagg i ena hörnet. Jag tänker att bara för att portalen nu återfunnit ett odiskutabelt succékoncept så får det inte fungera som en nådastöt för alla de höftskjutet menlösa inlägg som gjort Pirkt.se till det den är idag.

Det är ju inte allt material som lämpar sig för det gråtskrattsgubbedrivna tempot som kännetecknar en bra fredagsvev. Jag har flera inlägg på lager som kan tyckas (källa?) vara värda inlägg i sig själva, som inte bör slarvas bort bland skärmdumpar och myckna spaningar, men som fortfarande ligger och samlar damm i utkast-arkiven. Den här memen har inte kunnat tas i bruk eftersom inläggsrubriken som figurerar på Pirkt.se-portalen ännu inte är ett publicerat inlägg:

Det är ju fortfarande en fungerande meme över den yvighet som portalen eftersträvar, men nog hade den blivit starkare i fall vi haft en reell relation till det potentiellt starka inlägget Jack Hartmann’s Legitimate Show of Kids, som är tänkt att behandla svårigheterna för högstadielärare att hitta bra pausmaterial, så kallade brain breaks, som känns någorlunda… okej att visa upp för eleverna. Det är en bransch som i alldeles för hög utsträckning är dominerad av åldrade män i khakishorts som dansar med barn.

Förhoppningsvis kan det publiceras vad det lider och förhoppningsvis kan även morgondagens tolvåringar surfa in på portalen med de pliriga ögonen hos någon som nyss upptäckt den vida webbens fortsatt märkliga vidd.

Ring i de tidiga varningsklockorna

Robert Lundström fick kliva av efter sju minuters spel. Foto: Bildbyrån.

Ja, jag vet att bollen studsade på det småländska aprilgräset och att »Robban« linkade av tidigt.

Men allvarligt: vad var det där?

En sökning på ordföljden »mål förändrar matcher« ger omkring en miljon träffar i det svenska sportjournalistiska arkivet. Det ryktas om att mer än varannan svensk fotbollskrönika som någonsin publicerats på ett eller annat sätt ska vara kopplade till uttrycket.

Men en baksida av ett högerlår? Kan den förändra en hel match?

Det såg ju så aggressivt ut under de första fem minuterna. Innan en halvminut hade passerat på matchklockan så hade Robert Lundström satt högsta fart framåt i presspelet och täckt ett ytterbacksuppspel med en framfläkande kroppshydda, samtidigt som gulklädda bortaspelare närmast i klunga kastade sig över andrabollen, likt uppretade bålgetingar vars bo fått sig en ordentlig kyss precis innan avspark.

Giffarna var inte i Värnamo för att fila på någon spelidé eller ens nödvändigtvis äga bollinnehavet på den ojämna mattan – de såg ut att vara där för att köra över den nervösa division 1-nykomlingen som hade inlett med en premiärförlust.

Men sedan drog det till i baksidan på »Robban« efter sju minuters spel och så var det slut på det roliga, på det aggressiva och på… ja, allt.

Det blev ingenting av någonting. Jag kan inte planmåtten på Finnvedsvallen i Värnamo, men jag har nog sällan sett ett GIF-lag få så många kvadratmeter att se så fåtaliga ut. Det fanns inga ytor någonstans för mittfältet att utnyttja sin treenighet på, då planen såg ut att vara konkret krympt till åtminstone niomannastorlek.

Nej, det kändes som att det bara fanns ytor på ett enda ställe: i tomrummet som hela tiden uppstod mellan de två tilltänkta skyttekungskandidaterna Linus Hallenius och Pontus Engblom. Det var längesedan jag såg två så kompetenta anfallsspelare uträtta så lite över två sjuttiominutersmatcher tillsammans – och det är förstås oroväckande redan nu, då det är just det tilltänkta succésamarbetet som tränare Henrik Åhnstrand byggt hela sin resultatinriktade formation kring.

Jag undrar ifall Giffarnas tränarstab kommer kunna klippa ihop ett enda exempel på ett lyckat anfallsexempel till måndagens matchgenomgång. Visst var mattan studsig och undermålig, men framför allt var själva spelet plottrigt och sjumanna-förtätat. Jag lyckades knappt skönja en enda tydlig linje i det offensiva spelet och har ingen aning om vad den offensiva matchplanen kan ha varit. Allt den uppsnackade GIF-elvan åstadkom – med Erik Anderssons och Daniel Stenssons vänsterfötter, Paya Pichkahs djupledshot och Hallenius och Engbloms stjärnglans – var ett par offsideavblåsta djupledsförsök.

Nästan alla mina farhågor kring hur en 5-3-2-taktik kan se ut i praktiken besannades.

Ingenting tydde på att Värnamo (den gamla talangfabriken som en gång fostrade talanger som Freddy Winsth och som sedan dess mest bara… förvaltat honom i över ett decennium) var särskilt bra, inte alls, men de var klart mycket bättre än Giffarna. Detta trots att hemmalaget tvingades byta ut sin klart bästa spelare (uppspelspunkten och målskytten Alhassan Camara) i paus och i princip spela utan renodlad anfallare i andra halvlek.  

Henrik Åhnstrand gjorde en sak rätt och det var ett trippelbyte med tillhörande formationsändring med dryga tjugo minuter kvar att spela. Ut med Linus Hallenius som inte åstadkommit ett jota på två matcher och in med bland annat 17-årige Johan Bengtsson som just nu verkar vara så het att han knappt behöver komma in på planen för att göra mål (och heller inte hinna före mållinjen till bollen för att få målen bokförda på sig). Två mål på två matcher, enligt matchprotokollet, och det är väl det enda vi kan ta med oss från den här matchen: den potentiella värdeökningen vad gäller jättetalangens framtida försäljningskurs.

För när Värnamos 2–1-mål väl kom så kom det både väntat och synnerligen rättvist. Redan med tio minuter kvar trodde jag att Davor Blazevic (som släppte en retur som det känns som att jag hade nypt fast vid 1–0-målet) skulle få 2–1-vittja nätet när pigge inhopparen Robin Dzabic placerade bollen alldeles utanför stolpen. Fem minuter senare Gordon Banks-vände Blazevic ut och in på sig själv för en jätteräddning på en nick från nära håll och när matchklockan slog 90.00 borde Oscar Johansson nog ha nickat in segermålet för ett Värnamo som skapade många fler chanser än det topptippade bortalaget. Det avgörande målet kom ett par minuter senare istället, när evighetsmaskinen Johansson sprintade ifrån i djupled, höll kylan och serverade in bollen till inte mindre än två framstormande Värnamo-spelare som slog sina varsina GIF-gubbar i löpduellerna på den säkert tungsprungna mattan.

Att GIF-spelarna såg väldigt slutkörda ut under sluttampen hade kanske varit något att lyfta ifall laget inte haft så många andra konkreta och akuta bekymmer att ta tag i, som hur det här laget vill spela sin fotboll.

Det är ingen katastrof att förlora en fotbollsmatch och inga definitiva slutsatser ska förstås dras efter två omgångar, men att uppträda så här planlöst och vara så här mycket sämre än nedflyttningstippade nykomlingar är en tidig och väldigt högt ringande varningsklocka.

Oraklet från Denki: »Vi kammar hem serien«

I SVT:s frågesport Muren kammade Patronpodden-moderatorn, GIF-kännaren och gymnasieläraren Mattias Denkert hem 100 000 kronor.

När det sista svaret blev rätt och de hundra tusen vinstpengarna var hemkammade så jublade Kattis Ahlström samtidigt som alla lampor började blinka och profiler som Anna Kindberg-Batra och Folke Rydén ställde sig upp och gav honom stående ovationer. Men i segerögonblicket – som vi kan ta del av ovan – såg Mattias Denkert fortsatt samlad ut. Kanske tänkte han på att snöovädret som dragit in över Sundsvall och Idrottsparken skulle äventyra hemmapremiären mot Helsingborg.

Klart är i alla fall att den nu SVT-kända kunskapsmästaren tänker en hel del på GIF Sundsvall och det vore synd och skam att inte försöka dra nytta av att det i GIF-leden finns någon som har svar på precis allt.

Pirkt.se, vars redaktionsledning är för okunnig om årets upplaga superettan för att själva våga sig på några gissningar, bad »Oraklet från Denki« ge oss sina svar på aktuella frågor inför säsongen.

Först och främst: hur går det för GIF Sundsvall i superettan i år?

– Med tanke på de nyförvärv som kommit in samtidigt som de unga, lovande spelarna vuxit på sig sedan ifjol så kan jag inte se annat än att vi kammar hem serien i år. Första plats således.

Kommer vi bli baktunga i vår 5-3-2-formation?

– Snarare mer defensivt stabila – vilket ingen kan förneka behovet av. Dessutom lär Dennis Olsson och Robban Lundström spendera mer tid på offensiv planhalva än i försvaret. Stensson och Andersson är också stabila poängspelare och anfallet ska vi inte ens gå in på. Nej, det här är ett lag som andas offensiv kvalitet rakt igenom.

Vad har vi att vänta oss av Linus Hallenius och Pontus Engblom tillsammans?

– Mål i massor! Det har gått lite troll i avsluten för Linus på försäsongen, men när det lossnar så kommer det att göra det ordentligt. Gissningsvis är det få försvar i Superettan som kan hålla koll på båda dessa herrar, så det lär uppstå ytor och lägen så att det räcker.

Vem av alla ynglingar får sitt stora genombrott i år?

– Johan Bengtsson har imponerat mycket på försäsongen. Med tanke på konkurrensen lär speltiden bli begränsad, men jag tror att han kommer att få sina chanser och att han gör minst fem mål.

Säljs Paya Pickah till Spartak Moskva, som Urban Hagblom spått i en Pirkt.se-intervju inför säsongen?

– Huvudet på spiken! Paya försvinner till Ryssland i juli till tonerna av 15 miljoner kronor. För en tredjedel av pengarna tar vi hem Runar Mar Sigurjónsson som ersättare.

Hur snäll ska en a-lagsmiljö vara mot ungdomarna?

Henrik Åhnstrand tassade på tå intill »Leffe« Forsberg, Linus Hallenius gömde sig i gymnasiekorridorerna för David Wilson och Dennis Olsson beskriver en allmän känsla av läskighet.

Och jag var nog rädd för allt och alla.

Men jättelöftet Johan Bengtsson är inte rädd för någon när han ska utmana om en startplats i unga GIF Sundsvall 2021.

– Det är viktigt att man känner sig trygg i ett lag, säger 17-åringen som räknas som en av svensk fotbolls största talanger.

GIF Sundsvall är, hur man än vrider och vänder på det, rekordungt inför säsongen 2021. Truppen på 18 utespelare är inte bara exceptionellt tunn, den är också extraordinärt ung. Målvakten Gustav Molin, backarna Albin Ekström och Teodor Stenshagen, mittfältarna Paya Pichkah, Jesper Carström och Ludvig Nåvik samt anfallsalternativen Albin Palmlöf och Johan Bengtsson: alla är de födda efter den uteblivna millenniebuggen.

Alla 00-talister i Giffarnas a-trupp. Foto: Bildbyrån.

Yngst av de alla är Johan Bengtsson: han som är född först under GIF-succésäsongen i allsvenskan 2004 och som förra hösten blev klubbens yngste målskytt genom tiderna med sitt mål borta mot Degerfors. Han går fortfarande bara i ettan i gymnasiet på Hedbergska, men har redan hunnit vara nära en proffsflytt till Premier League-klubben Leeds och gjort intryck i superettan. I genrepet mot AIK på Friends Arena spelade han nästan hela matchen, sedan Linus Hallenius klivit av skadad, och 17-åringen imponerade genom att bland annat ordna en straff när hans lilla lekamen snirklat sig runt stjärnbacken Sotirios Papagiannopoulos.

Det spelar ingen roll vartåt man blickar i fotbolls-Sverige: alla med koll på svensk fotboll verkar tro att Giffarnas 17-åring ska kunna blomma ut till en storspelare.

Själv tar han förväntningarna med ro inför säsongen 2021:

– Jag ska ju konkurrera med två jättar på topp, så jag är väl inställd på att jag kanske inte kommer få jättemycket speltid, men det gäller ju att ge hundra procent på träning och utvecklas ändå. Chansen kommer jag säkert få under året, att jag får spela mina minuter eller kanske starta, men det kan jag ju inte säga nu. Det gäller att när man väl får chansen så måste man visa att man vill vara med och slåss om att spela, säger han ödmjukt.

Giffarna har den kanske mest talangfulla spelargruppen i modern tid och har samtidigt mål om att kunna sälja spelare för stora summor inom några år, men bara därför kommer speltiden inte att falla ner som manna från fotbollshimlen i en trupp där startelvan ser väldigt rutinerad och elitfotbollsmässigt kvalitetssäkrad ut:

– Vi är ju topptippade i superettan och tränaren kommer ju alltid spela med det bästa laget som ger oss bäst chans att vinna och ta poäng, och är det så att någon ung som gjort det jättebra och ska spela så är det ju så. Men det är ju upp till tränaren, säger Johan Bengtsson.

Tränaren Henrik Åhnstrand vet själv hur det är att ta steget upp i Giffarnas a-lag, då GIF-tränaren klev upp i ett inte sällan högljutt omklädningsrum under det tidiga 2000-talet. För Pirkt.se har han tidigare berättat om hur han såg på ungdomligheten i spelargruppen påverkade lagets prestationer under 2020, men det är klart att det också finns positiva aspekter med att så många ungdomar kliver upp i ett a-lag samtidigt.

Pressen över att plötsligt befinna sig i en råbarkad vuxenvärld försvinner.

– Jag menar: kaxig var jag när jag kom upp och »Leffe« Forsberg var där? Hur kaxig var jag mot honom? Inte särskilt, säger Åhnstrand.

Upplevelsen känns igen från andra egna GIF-talanger. Åhnstrand klev upp i det tidiga 00-talets Fredrik Sundfors- och Leif Forsberg-präglade omklädningsrum. Linus Hallenius blev aktuell för a-lagsträningar redan som 16-åring, ett halvt decennium senare, och även om Magnus »Fimpen« Svenssons ytterbacksspel bytts ut mot den i sanning modernare Mikael Lustigs så fanns det fortfarande en faktor som gjorde att Hallenius inte vandrade in i a-lags-omklädningsrummet med någon särskild pondus: den brittiske tränaren David Wilson.

Linus Hallenius firar ett av sina allsvenska mål 2008. Foto: Bildbyrån.

Wilson går inte bara till GIF-historien som den som ägnade försäsongen åt simning och som den som kritade om sidlinjerna på IP, utan även som den kanske mest verbalt aggressiva tränaren:

– Slog man bort en passning så blev man ju sönderskriken. Jag vet att även spelare som Micke Lustig och Tobbe Eriksson hade problem med det, på den tiden, berättar Hallenius och utvecklar:

– Det var väl heller inte lika vanligt att spelare kom upp med de kvaliteterna… att man ville dribbla och göra saker. Det var ju inte alltid så populärt.

Det gick så långt att Hallenius, som blivit upptäckt av Wilson under en internmatch i Nordichallen, helt sonika gick tillbaka ner till juniorerna:

– Jag slutade ju gå på a-lagsträningarna. Jag gömde mig, berättar han. Jag tappade lusten till det. Sedan var jag väl för rädd för att konfrontera någon med det, så jag slutade bara… gå dit. 

För Dennis Olsson, som kom upp i Joel Cedergrens och Joel Franzéns snällare 2013-upplaga var känslan annorlunda, men nog fanns där fortfarande en läskighet att kliva upp och träna i en grupp med bland annat isländska landslagsmän som Ari Skulason:

– Jag tyckte väl att det var läskigt när man kom upp, den där första tiden. Fotbollsmässigt var det väl inte så jobbigt, det var bara att spela, även om visst: man kunde få höra när man gjorde fel och sådär. Men var ju bara arton, lite tillbakadragen och tyst och sådär, så det tyckte jag väl var svårare; man visste inte var man fick sitta och så.

Dennis Olsson i superettaspel under 2013. Foto: Bildbyrån.

På 2020-talet är det annorlunda. När Johan Bengtsson skrev på ett treårskontrakt med klubben förra sommaren, efter att en övergång till Leeds brakat samman delvis på grund av covid-19-pandemin, så trädde han in i ett a-lag fullt av andra ynglingar och vänner.

– När man kom upp förra året så kände man ju alla yngre, alla juniorer, så man kände sig ju som en i gänget ganska fort. Och när några nya kommer upp nu från ungdomsleden så tycker jag att vi tar hand om varann och det är bra. Jag vet inte vad de äldre tycker, men jag tycker att det är en bra blandning. Det är viktigt att man känner sig trygg i ett lag, säger han.

Hallenius kluven om förändringarna

Vad tycker de äldre? Linus Hallenius älskade ju uppenbarligen inte stämningen när David Wilson skrek lungorna ur sig på träning och betonar värdet i att få komma upp och känna sig trygg, men 32-åringen vill också inte skala bort precis allt av det han själv fått uppleva.

– Jag och min generation är ju lite den sista generationen som kommit upp då och vet vad som är för- och nackdelarna med det. Det är väl lite tudelat hos mig. Det är väl viktigt att försöka föra med lite av det som var bra från förr, men samtidigt skala ner det. För det är ju en jättestor skillnad. Det är ju en oerhört mycket snällare miljö att komma upp i idag, säger Hallenius.

Tudelat, säger du: vad kan man gå miste om om man bryter helt med det gamla?

– Någon form av hierarkier finns det ju i fotboll ändå. Sedan tycker inte jag att de unga ska samla in bollar eller fylla vattenflaskor eller göra rent skor, sånt tycker jag är skit, men… det ska finnas någon form av respekt för den äldre spelaren, att man lyssnar och tar till sig. Det tror jag att det gör hos oss: att de unga förstår vad som krävs, liksom, säger han.

Linus Hallenius förbereder sig i Nordichallen. Foto: Bildbyrån.

Det finns hos dagens unga GIF Sundsvall, i alla fall om man pratar med den 17-årige jättetalangen Bengtsson som på sikt hoppas kunna konkurrera ut hemvändaren Hallenius som är hela 15 år äldre än honom själv.

– Det är klart att man kollar på honom på träningar och så. Det är klart att när han kom hit så var det liksom »oj, shit! Nu blir det jäkligt tufft!«, men man lär sig grejer av honom och förhoppningsvis så har jag någon dag konkurrerat ut honom. Det är väl ändå det som är målet, liksom, och det är en otroligt rolig utmaning. Att ha en så stor utmaning redan nu kan nog vara bra att lära sig av.

Vad är det du kan lära dig av honom?

– Det är bara att kolla innan träningarna på honom… Han är så noga i allt han gör, liksom. Han är så professionell att det… ja, men det är bara att titta och njuta, helt enkelt, och försöka lära sig av allt han gör. 

Vad kan man njuta av i ett par fotbollsförberedelser? 

– Att han är så otroligt seriös i allt han gör. Man förstår varför har varit ute i Italien och spelat och… han är så professionell i allt han gör. Njuter kanske var fel ord, men…

Nejdå, men jag tänkte mer ifall du hade några exempel på vad som ger ett så proffsigt uttryck?

– Nämen jag tycker att jag brukar vara där ganska tidigt, på arenan, men han är liksom alltid före mig. Om jag tycker att jag kommer in tidigt på morgonen så: »jajamen, Linus är redan där«, liksom. Han kör lite extra, brukar köra lite på gymmet och bara så små grejer… det tar man efter och försöker göra som han gör. Han har ju ändå varit ute i Europa och det är ju dit man vill. 

Gäller att fortfarande visa att man är bäst

Som fotbollsspelare beskrivs Johan Bengtsson som en väldigt snabb djupledslöpande anfallare, som dessutom är skicklig på små ytor och som också kan spela på en kant. Men hur är gymnasieeleven som människa? Hur tror han att andra personer skulle beskriva honom?

– Är det ödmjukt sagt att man tror att man är ödmjuk? Jag får väl säga det i alla fall. Jag tror att jag är ganska ödmjuk, och en social kille: jag gillar att prata. Det är väl de två största bitarna, säger han.

För även om han säger att det var nära en övergång till Leeds förra sommaren och även om han har en agent (den före detta högerbacken Fredrik Stoor) som finns där och har råd och tips så är 17-åringen helt inställd på att först slå sig in i GIF Sundsvalls startelva; en inställning som den tidigare jättetalangen Linus Hallenius lovordar.

– Så var det säkert redan på min tid, men allting ska gå så jävla snabbt och det har blivit… jag tror att det är ännu mer folk som trycker på utifrån. Jag menar: det fanns agenter redan när jag var femton, men det trycks på ännu mer nu och det ska gå ännu snabbare. Man måste börja i rätt ände, på något sätt, kämpa stenhårt, göra sitt bästa, koncentrera sig på sitt och känna att man äter sig in i miljön och bli en av de bästa på träningarna. 

Där har den 32-årige pappan själv ett ansvar, att alltid vara på tårna för att försvara sin bland många ganska förgivettagna startplats i GIF-anfallet:

– Man har ju då också ett ansvar som äldre att visa att jag ska bra spela om jag är bäst. Jag ska visa varje träning att »jag är bäst« och »ingen spelar före mig för att jag är bäst«. Och man vill ha att de yngre känner likadant, att »jag ska visa Linus att jag är bättre« och bara kör. Det är så man bygger en grupp och det tycker jag vi har fått till, säger Hallenius.

Paya Pickah mot Degerfors i fjol. Foto: Bildbyrån.

Som paradexempel på någon som kämpat hårt lyfter Hallenius fram en av de GIF-talanger som hunnit bli så pass gammal att han kanske inte längre lanseras som en av de största talangerna: den bland 17- och 18-åringarna relativt åldrade 21-åringen Paya Pichkah.

– Det kanske är lättare att komma upp i a-laget nu, men det kanske är ännu svårare att spela. Titta på Paya: han var ju uppe i a-laget redan 2018 och 2019 och gjorde allting helt rätt, varje träning, varje dag. Han bara sög åt sig och gjorde det bättre och bättre och bättre. Men han konkurrerade liksom med Bata och Juanjo, två av de bästa innermittfältarna som spelat i Giffarna. Han förtjänade ju mycket mer, men samtidigt var det omöjligt. Men nu får han skörda frukterna. I år är han en av de som kan lita på, berömmer Hallenius.

»Vill se samma glöd i ögonen«

Den David Wilson-rädde tonåringen Linus Hallenius klev till slut tillbaka upp i a-laget, under Mika Sankalas tid som huvudtränare, och först efter han själv känt sig tillräckligt dominant i Tipselit-serien för att ha självförtroende nog att konkurrera. Säsongen 2008 spelade han som 19-åring, i hård konkurrens med miljonförvärv som Hannes Sigurdsson, hela 21 matcher från start i allsvenskan.

– Förr smällde det ju och det var högljutt och jag var inte heller någon som bad om ursäkt, när jag kom upp. Jag ville slå mig fram. Och jag vill se samma glöd i ögonen på även dagens ungdomar, det där inre drivet. Och ser man det så vill man verkligen hjälpa till. 

Han som ska få dessa ynglingar att känna sig trygga och hemmastadda är till syvende och sist huvudtränaren Henrik Åhnstrand, som i en tidigare Pirkt.se-publicerad intervju pratat om vikten av att de unga spelarna vågar ta mer plats i årets GIF-trupp än de vågade göra i förra årets snälla och juniorpräglade miljö.

– Självklart finns det en vinst i att många unga spelare kommer upp (samtidigt), i att de blir väl omhändertagna… men det finns också ett ansvar i det: att de måste ta den platsen de har fått, säger Åhnstrand.

Mittfältaren Ludvig Nåvik och anfallaren Johan Bengtsson lär båda kunna få ordentligt med speltid i år, redan som 17-åringar. Foto: Bildbyrån.

Johan Bengtsson har bara fyllt 17, men han och hans unga vänner i GIF-truppen verkar väldigt mogen att ta det ansvaret:

– Jag tycker absolut att kraven är väldigt höga. Man får höra om man har gjort fel, liksom, och det tycker jag är bra, säger han och avslutar:

– De flesta av oss har ju fått ett år nu i en seniortrupp och det ställer högre krav på oss som spelare, att vi ska vara bra hela tiden och ha en högre lägstanivå och jobba hundra hela tiden. Det är de kraven vi har på oss i år och det är naturligt att vi får dom kraven på oss.

Ikväll är det dags för seriepremiär, hemma mot topptippade konkurrenten Helsingborg, och om Linus Hallenius ljumskar inte har rehabiliterat sig tillräckligt lär det vara till en 17-åring från Essvik som tränaren Henrik Åhnstrand delar ut startplatsen intill Pontus Engblom.

Inte för att Johan Bengtsson är ung, inte för att han i framtiden kommer gå att sälja, utan för att han har förtjänat den.

Åhnstrand om nyckeln för avancemang: »Beteenden som måste ändras«

Om Henrik Åhnstrand får drömma så spelar hans lag som Pep Guardiolas gör. Manchester City-tränaren har på sistone gått över till att spela utan utpräglade anfallare, men Åhnstrand kan inte göra annat än att spela med superettans två bästa renodlade nior tillsammans.

Varenda medelpading förväntar sig leverans från start – och Åhnstrand ska göra allt för att försöka ge dem det.

– Tanken med formationen är att få ut max, säger GIF-tränaren om taktiken som ska leda GIF tillbaka till allsvenskan.

Under 2019 var han assisterande tränare till Joel Cedergren och såg från första parkett hur GIF Sundsvalls bollinnehavsfotboll, som varit så hyllad under 2018, plötsligt gick i stå; genomläst och söndertrasat av motståndarlag som lärt sig att plocka bort David Batanero och istället låta Giffarna rulla bollen runt, runt, runt.

Och när Henrik Åhnstrand får prata om den fotboll som GIF Sundsvall ska spela under 2021 års säsong i superettan så låter det… väldigt likt den fotboll som Joel Cedergren torgförde. Det är fembackslinje, det är ett stort fokus på bollinnehavet och en dominans av spelet och det handlar mycket om zoner och bestämda positioner på planen, det han kallar för »positionsfotboll« på svenska. Det låter ganska likt det spelsystem som Joel Cedergren satt och försökte lära mig inför det som skulle bli den där ödesmättade säsongen 2019.

– Sättet jag vill spela fotboll på, min filosofi, kräver att du är väldigt bra. Det kräver att du är bättre än vad motståndarna är och ett otroligt samspelt lag. Men för att skapa målchanser mot de här lagen som försvarar… så måste du vara otroligt bra på det du gör. Vilket jag tyckte vi var över förväntan förra året, med tanke på hur mycket mål vi gjorde och målchanser vi skapade, men å andra sidan släppte vi in för mycket mål, säger GIF-tränaren.

Varenda kotte på IP ska känna att Giffarna varit det bättre laget. Foto: Bildbyrån.

41-åringen säger att hans tränarfilosofi alltid grundat sig i att han velat vara »det bättre laget«: att han vill att man ska man kunna fråga vem som helst på läktaren och de ska svara att Giffarna varit klart bättre. Och för att få fram den känslan hos åskådare och sig själva handlar det om att ta hand om bollinnehavet i matcherna, menar Åhnstrand:

– Det finns bara en boll på planen, den vill jag ha: »ge mig bolljäkeln så ska vi spela ut dem«. Jag vill ha ett stort bollinnehav, de ska få springa och jaga, och när till de till slut inte orkar jaga längre så spricker det upp och vi kan skapa målchanser och gör mål, säger han.

Och även om den Pep Guardiola-inspirerade Söderhamnssonen medger att hans fotbollsfilosofi inte är helt olik Joel Cedergrens så slår han fast att det finns skillnader mellan honom och Cedergren:

– Jag är kanske mer inriktad på att man ska kunna ha olika spetsegenskaper på olika spelare, kanske, och att de ska kunna spela mer framåt. Jag vill lösa pressen med så få spelare som möjligt, så att man kan ha så många hot som möjligt framför bollen. 2019 blev vi ju lite baktunga, så när jag kom in (som huvudtränare) så tog jag tillbaka fyrbackslinjen, för att jag ville ha så många spelare som möjligt högt upp i banan.

Åhnstrand: »Inte så pretentiöst i år«

Och när Henrik Åhnstrand beskriver fjolåret så beskriver han det som ett år som han själv såg på som en del i en långsiktig strategi: att det 4-2-3-1-formerade laget på sikt skulle bli så skickligt på att vara spelförande att de till slut – antagligen inte redan 2020, men till slut – skulle kunna avancera till allsvenskan.

Men nu är det fembackslinje som gäller igen. Och två anfallare längst fram, trots att inspirationskällan Guardiola på sistone åter igen verkar ha gått över till att spela utan anfallare med sitt Manchester City.

Varför? Svaret är enkelt: därför att spelarmaterialet kräver det för att kunna tävla om avancemang redan i år. Om fjolårets taktik var byggd utifrån en långsiktig vision så är årets formation sprungen ur utilistisk pragmatism:

– I år har jag fått titta mer på »jaha, vilka spelare har jag till mitt förfogande och hur får jag ut maximalt ur den här spelartruppen?«. Det är så jag har tittat på det. Det är utvecklande och befriande på det här sättet. Det blir inte så pretentiöst utan i år handlar det om att få ut max av det vi har. Och som du säger: om jag har Linus och Pontus… ska jag spela med en forward? Nej, det blir ganska korkat. Sen har jag Robban och Dennis: hur får jag ut mest av dem? Och så gillar jag att ha tre centrala mittfältare.

Han sammanfattar:

– Därutifrån kommer själva formationen: tanken på att få ut max. 

Ser du risker med att det kan bli baktungt, som du säger att det blev 2019? Fem backar och så tre mittfältare framför mot lag där flera antagligen kommer ligga väldigt lågt i sig?

– Det är ju instruktionerna jag ger till våra wingbacks: att de är forwards när vi anfaller. De ska ligga så högt upp som möjligt. Och det är ju lite en skillnad mot när vi spelade fembackslinje senast (i allsvenskan 2019), när de skulle vara nere och hjälpa till. 

Foto: Bildbyrån.

Ibland kan det kanske verka så, men Pirkt.se är faktiskt inte en portal vars huvudsyfte är att peta i gamla GIF-sår som knappt fått ordentlig skorpa. Hur aktuell är egentligen en gammal baktungt kantrande 2019-skuta år 2021, när vi står inför en superettansäsong med stadens två bästa målskyttar i postmodern fotbollstid på topp?

Henrik Åhnstrand är bestämd med att han inte tänker fastna i den gamla 2019-fällan och behöva stå och se på medan hans lag har förtvivlat svårt att luckra upp lågt liggande motstånd. Nej, parallellt med det idoga bollrullandet så lovar Åhnstrand fart och fläkt och djupledshot under året.

– Vi har två forwards som är bäst i serien, då ska ju de ha bollen så mycket som möjligt i ytor som är så bra som möjligt. Så jag har pratat mycket om det i år: att spela bollar där motståndare får försvara mot eget mål och att vi ska sätta forwards i arbete. Det är ju någonting vi fått skruva på, säger han.

Anfallarna ska spela på instinkt

En av de två anfallarna som som ska ha bollen så mycket som möjligt i ytor som är så bra som möjligt är hemvändande Linus Hallenius. Alla har otroligt uppskruvade förväntningar på vad den lokalt producerade stjärnduon med Hallenius och Pontus Engblom ska kunna leverera, men under försäsongen har det väl inte direkt slagit blixtrar om samarbetet mellan de två aspirerande skyttekungarna.

Engblom och Hallenius har diskuterat mycket två-anfallar-teori. Foto: Bildbyrån.

De har båda gjort som allra flest mål när de fått agera ensamma anfallare, men i år ska de samarbeta i 5-3-2-systemet och det har varit som en spännande »nystart«, enligt Hallenius:

– Och från början pratade vi väldigt mycket, det kunde bli väldigt teoretiskt, men vi har kommit fram till att man spelar lite instinktivt, på det som känns rätt, och så får den andra forwarden anpassa sig utifrån den förstas rörelse. Jag tror det är rätt väg att gå, säger Hallenius.

32-åringen har kanske inte tänt till på precis varenda cylinder under ännu en gråkall försäsong och betonar att om ljumskarna inte håller för spel i premiären mot Helsingborg så finns det andra som kan kliva in i hans ställe.

– Jag är helt säker på att det blir ännu bättre när serien drar igång och så har vi ju också ganska perfekta komplement bakom oss också i unga och hungriga forwards som också kommer att bidra. 

Men en nyckel till GIF-framgång den här säsongen är onekligen att de två anfallarna i 5-3-2-formationen inte blir isolerade utan sätts i konstant arbete. Och att just spela bollen framåt är någonting som Henrik Åhnstrand vill få laget att göra inför 2021, då GIF Sundsvall fortfarande bär på tendenser från sidledsrullandet som gick i stå under 2019.

– Vi har ju fortfarande drag av att inte spela bollen framåt, utan spela den bakåt istället. Det är en identitet som vi har haft, både spelare och jag som tränare, att vi vill behålla bollen. Vi har ju aldrig varit särskilt bra på att kontra. Men i år har vi sagt att om vi vinner bollen så ska vi spela den framåt. 

– Det är beteenden som måste ändras och jag tycker vi har kommit en god bit på vägen, summerar han. 

»Om jag sitter nöjd så…«

Var ska ett sådant rakt spel leda? På grund av pandemin har laget inte fått samlats till några större lagmöten, men Henrik Åhnstrand har haft individuella möten med var och en av spelarna och där verkar de flesta överens om att GIF Sundsvall ska slåss i den absoluta toppen i år.

– Jag tror att Henke (Åhnstrand) kände de på de här individuella samtalen att generellt så var väl de flesta inställda på att vi ska vara med och fajtas om det. Och att det är de förväntningarna och de kraven som vi ska ha på varandra, säger anfallsstjärnan Linus Hallenius.

Och du själv har varit tydlig med dina egna mål?

– Jag vill få upp Giffarna i allsvenskan igen och så fort det bara går. Vi siktar på det den här säsongen, säger han.

Hos hyllade vänsterspringaren Dennis Olsson, som av experten Göran Bolin rankas som seriens fjärde bästa spelare, är det heller inget snack:

– Det är klart att vi ska gå upp. Det kan inte finnas någon annan målsättning än det. Visst, det kan ju bli så att Linus och Pontus blir skadade och saker kan hända, men på förhand tycker jag inte att man kan tänka något annat än att vi ska gå upp, säger Dennis Olsson.

Han utvecklar:

– Ifjol slutade vi femma-sexa trots att vi gjorde… femton-tjugo matcher som inte var särskilt bra, och ändå kunde vi vara med där uppe hyfsat länge. Och med den känslan vi har i laget nu och den nivån vi håller, både som lag och individuellt, så tycker jag definitivt att vi ska gå upp. Det är inget vi behöver tysta ner utåt, utan någonting vi kan stå för.

Tränaren Henrik Åhnstrand inser att laget är favorittippade av många och säger sig inte ha några problem med det, men för att få ur honom ett ordentligt svar på resultatmålet med säsongen så försöker jag måla in honom i ett nöjt framtidshörn.

Om vi målar upp ett scenario där du sitter helt nöjd och tillfreds med ditt arbete under året, i slutet av 2021: går det att säga vad som hänt med GIF Sundsvall då? 

– I år är det ju lite mer resultatfokuserat än under förra året. I fjol var jag mer prestationsinriktad och tänkte skapa något på lång sikt. I år är det mer att »okej, nu har jag fått de här killarna« och om jag sitter nöjd så har vi gått upp i allsvenskan. Vi har fått ut max av vårt lag och vi är på en första- eller andraplats. 

Hur ungt och hemvävt var egentligen GIF?

Henrik Åhnstrand och Urban Hagblom reder ut vad många upplevde skavde under 2020

Ett väldigt ungt, hemsnickrat och långsiktigt bygge som tampades med mycket äldre och långt mer erfarna lag. Det var bilden GIF Sundsvall försökte kommunicera under hela 2020.

Detta även efter att 28-årige Europa League-stjärnan Jamie Hopcutt hämtats in för att ta startplatsen från de lokala tonåringarna. Även trots att startelvan under höstsäsongen oftast bara innehöll en enda ung norrlänning.

Och det är tydligt att även under 2021 kommer Henrik Åhnstrands och Urban Hagbloms stora utmaning vara att balansera mellan ungdomlig potential och meriterad seriesegrarkvalitet.

GIF Sundsvalls mål inför säsongen 2020 var tydligt: laget skulle satsa på att utveckla egna produkter och långsiktigt satsa mot allsvenskan. Lyssnade man på ordföranden Hans Sellings ord inför den förra säsongen så var det nästan konkret fel att tro på att laget skulle kunna studsa tillbaka direkt till allsvenskan, efter den oväntade degraderingen 2019.

Långsiktighet var ordet och truppen byggdes därefter, där rekordmånga ungdomar slussades upp i a-laget. Umeå-sonen Anton Eriksson, född 2000, klev in och var omgående given i mittlåset och en av de två offensiva startplatserna var under de första nio omgångarna vigd åt antingen Albin Palmlöv (född 2001) eller Jesper Carström (född 2002).

Men sedan hände något. Hemvändande Pontus Engblom gjorde mål på precis allt som studsade i hans väg, Giffarna gick obesegrade genom de första elva omgångarna och toppade serien – och klubben skiftade fokus.

Under sensommaren plockade GIF Sundsvall in den gamle Östersunds FK-stjärnan Jamie Hocputt, 28. Den Europa League-meriterade offensiva pjäsen var matchotränad och behövde spelas i form, men när säsongen var över hade engelsmannen trots allt gjort nio starter och fem inhopp.

Under samma period hade Jesper Carström, det lokalt hemvävda alternativet som inledde säsongen lovande, fått spela från start i noll matcher.

Och om man sammanställer en GIF-startelva med de tio spelare som startade flest matcher under 2020, exklusive inlånade Hammarby-ynglingen Abdul Halik Hudu, så får man en snittålder på hela 27,5 år. Bara Anton Eriksson var under 23 år gammal av de ordinarie startspelarna i en elva som i regel innehöll meriterade namn som 29-årige Pontus Engblom, 33-årige Johan Blomberg, 27-årige Oliver Berg, 26-årige Dennis Olsson, 33-årige David Myrestsam och 29-årige Pontus Silfver.

Och när det väl vände för GIF Sundsvall, när laget plötsligt radade upp fem raka förluster och sedan aldrig hämtade sig nog för att ens kunna vara nära att utmana om en kvalplats, så var det väldigt många som tyckte att det skavde när klubbledning och tränare hänvisade till den unga satsningen.

– Det var väl där det skar sig lite förra året, tycker jag: att jag var ju mer inställd på att »nu bygger vi ett spel, det kan ta tid«, men sedan gick det så bra att mycket fokus hamnade på det kortsiktiga. Det långsiktiga försvann ju lite förra året. Vi skulle ju bygga nytt, men så blev det rakt in i en toppstrid och så blev det kortsiktigt. Det blev ju en krock förra året, säger tränaren Henrik Åhnstrand.

Unge Sundsvallssonen Albin Palmlöv, 19, coronahälsar på den lite äldre Sundsvallssonen Pontus Silfver, 29.

Samtidigt målades det gärna upp en bild av att toppkonkurrenterna hade trupper som i det närmaste skulle vara fallfärdiga av åldersrelaterade sjukdomar. Och visst: Halmstads lagkapten Andreas Johansson må ha fyllt 39 under 2020, men två av HBK:s tre bästa målskyttar var 21 år gamla. På Degerfors mittfält var Adam Carlén, född 2000, defensivt ankare och två av deras bästa målskyttar var division 1-inhämtade anfallare födda 1996 och 1997.

Men mitt under den tunga perioden förra sensommaren, när Giffarna tappade kontakten med HBK och Degerfors, var GIF-tränaren Henrik Åhnstrand själv ute och sade att »ibland uppfattar jag att utvärderingen av matcherna inte tar hänsyn till vilka spelare vi spelar på planen«, i en chatt med Sundsvalls Tidnings läsare; ett citat som Pirkt.se plockade upp och synade i sömmarna efter en match där en ganska gammal och ytterst meriterad GIF-elva hade förlorat mot AFC Eskilstuna.

I samma chatt gjorde Urban Hagblom ett uppmärksammat och kritiserat uttalande om att supportrarna var »okunniga« när de tyckte att de unga spelarna borde få spela ännu mer; ett uttalande som klubbens styrelse kände sig tvungna att gå ut och be om ursäkt för.

Det blev ju lite rabalder ifjol, som grundade sig i speltiden för ungdomarna. Hur ser du på det nu?  

– Det man måste säga är… att tyvärr berodde det nog på att vi behöver bli ännu skickligare på att kommunicera det: att vi var det lag som matchade överlägset flest unga spelare ifjol. Halmstad och Degerfors… de hade… ja, Degerfors hade en spelare som var tjugo år eller yngre, medan Halmstad hade två. Medan vi hade nio spelare som spelade i superettan, säger Urban Hagblom och fortsätter:

– Vi borde ha fått oerhört mycket credd för hur vi matchade unga spelare och slussade in dom i elitfotbollen, men det fick vi inte, utan från media fick vi snarare kritik för att vi matchade dom för lite. Då har man ju inte förstått… vad det här handlar om. 

I dessa pandemiska tider ses vi över Microsoft Teams, där signaturen UH har svårt att få igång sin kamera. Jag lyckas i alla fall utnyttja tekniken till att visa den snittstartelva jag fått ihop, efter att ha räknat samman de spelare som startat flest matcher på respektive position.

Urban tittar på elvan, hummar och funderar.

Jag konstaterar att det inte är en särskilt ung elva. Och att om man bortser från Abdul Halik Hudu, som var inlånad från Hammarby och som därmed är ungefär lika värdefull för GIF Sundsvalls långsiktighet som en cykel är för en fisk, så var det ju bara Anton Eriksson som spelade ordinarie i egenskap av riktigt ung norrlänning.

– Det där är inte en ung elva, nej. Men det är ju också så att man ska inte titta på startelvan utan titta på antalet spelade minuter, på unga spelare. Då kommer du få en helt annan bild. Förutom Dalkurd, som hade fler minuter, så var vi överlägset. Eller… överlägset… vi var ju efter Dalkurd, men vi var ljusår före… Jag ska se om jag hittar den… som jag fick här… jag ska söka lite, ifall jag hittar bland mina dokument. 

Det går någon minut medan Urban letar vidare bland dokumenten. »Jag hittar ju fan inte«, mumlar han. Sedan blir det tyst, i bakgrunden hörs bara pling från hans ständigt hyperaktiva mejl- och sms-korgar. »Man har ju tusen dokument här, man vet ju inte var man sparar dom ens«, muttrar Urban innan han ger upp jakten och säger att han kan skicka den senare.

– De facto så använde vi flest unga spelare av alla lag, summerar han. Vi hade ju en spelartrupp ifjol med åtta eller nio unga med noll erfarenhet från seniorspel, och som fick den ifjol.

Flest unga fick chansen i GIF

När statistiken väl når mig så visar den mycket riktigt det Urban pekar på: tittar man på spelare födda 2000 eller senare så fick nio stycken speltid i GIF Sundsvall, medan Degerfors bara gav en riktigt ung spelare chansen och Halmstad två. Problemet med det sättet att räkna på just det sättet blir förstås att i år, när Paya Pickah och Anton Eriksson förväntas vara helt ordinarie i elvan, så kommer de inte räknas alls i just denna typ av statistik då de fyllt 21: samma ålder som HBK-stjärnorna Rasmus Weidersheim-Paul och Emil Tot-Wikström var i under fjolåret.

HBK:s 21-årige anfallare Rasmus Wiedesheim-Paul såldes till norska storklubben Rosenborg förra sommaren, efter att ha öst in mål under våren. Foto: Bildbyrån.

Men under första delen av säsongen så delar Jesper Carström och Albin Palmlöv på en av startplatserna, men sedan under sommaren kommer Jamie Hopcutt, 28, in och startar nio matcher. Och det var ju ungefär i den här vevan som kritiken kom, mot att Jesper Carström hamnade på bänken. Vad var egentligen målet där, när ni plötsligt leder serien? 

– Vi var obesegrade efter de första elva omgångarna och utifrån en rädsla för vad som skulle hända ifall Pontus Engblom skulle bli skadad så hade vi noll ersättare. Vi hade egentligen bara de unga spelarna. Och det var då vi fick möjligheten att via externa finansiärer ta hit en kontraktslös spelare, Jamie Hopcutt, för att vi såg att han definitivt skulle vara ett alternativ ifall Pontus skulle försvinna, så att vi skulle fortsätta kunna producera offensivt.

– Sen visade det ju sig också att Jamie hade fler kunskaper och agera i fler roller, vilket gjorde att han fick spela i en ytterforwardsroll i många matcher.

Men det visste väl allihop när Jamie Hopcutt värvades, att han kunde spela ytter?

– Ja, men det var framför allt som ersättare till Pontus, om han skulle försvinna. Han hade ju spelat varenda match. Det var så resonerade, ifall vi skulle vara med och slåss om de bättre positionerna. Men det gjorde vi inte.

Nej, det blev ju så. Men kan du förstå då att det kan vara svårt att få ihop de två analyserna av läget? Att man hämtar in den här lyxvärvningen på superettannivå, en Europa League-meriterad Jamie Hopcutt, men samtidigt när det börjar gå tungt så säger man att det är mycket på grund av att man satsar eget och ungt? Jag tyckte att det skavde, den bilden. Kan du förstå hur jag tänker då? 

– Jag kan förstå hur man tänker, men jag vet inte om jag håller med dig om att ursäkten var att man satsade på unga spelare? Utan det var ju prestationerna som inte var tillräckligt bra. 

Hagblom: »Får ta på mig mitt ansvar«

Här går Urban igång i en längre harang om att unga spelare gavs chansen och att flera av de unga spelarna, exempelvis Paya Pickah, nu kan anses vara etablerade spelare. 

– Och jag vet ju inte… upplevde man att vi skyllde på att det var en ung, oerfaren trupp? I så fall är det ju olyckligt, för det var det ju inte. Det var ju, som jag upplevde det, att man var besviken på våra prestationer. Sen så… kanske på grund av att det inte fanns erfarenhet så nämndes det kanske, men det var ju olyckligt i såna fall.

Jag minns specifikt efter en förlust så minns jag att det uttrycktes att man behövde »se till det lag som vi ställer på plan«. Då minns jag att jag försökte sammanfatta att det laget som man ställde på planen ju verkligen är ett etablerat topplag i superettan. Då tyckte jag verkligen att bilden man målade upp skavde. 

– Det man kan säga är att inför året så var målet att vi skulle ta det här året och ge unga spelare erfarenhet. Det var ett nytt tränarteam, det var många nya, unga spelare och vi skulle låta det ta tid, men vi lurades… för att vi presterade kanske bättre än vi hade kvalitet för inledningsvis… och när vi var obesegrade så lockades vi.

Urban Hagblom fortsätter självkritiskt:

– Och där får ju jag ta på mig mitt ansvar, som lockades av att »helvete, vi kommer kunna vara med och matcha om det här!«. Och då vart det ju liksom Jamie Hopcutt och att man ville vässa till laget och då kom torsken mot Degerfors och så blir det ett mentalt spel som gjorde att vi förlorade en massa matcher. 

Åhnstrand: »Vad gör det med en grupp?«

Det slutade med en sjätteplats i superettan, vilket var ungefär i linje med vad klubben förväntat sig inför säsongen, men den tidiga serieledningen och Jamie Hopcutt och de externa finansiärerna gjorde nog att känslan hos många var att säsongen blev ett ganska stort misslyckande. Det kändes varken särskilt lokalt hackat eller uppflyttningsmässigt malet.

När jag pratar med den som till mångt och mycket fick klä skott för fjolårets tilltänkta kombination av hemvävd långsiktighet och externfinansierad kortsiktighet så tycker han att klubben kunde ha varit tydligare i kommunikationen.

Nej, startelvan var faktiskt inte så ung särskilt ofta, medger Henrik Åhnstrand – utan ungdomen och orutinen i spelartruppen som helhet spelade in på helt andra områden. Åhnstrand har själv klivit upp i en a-lagstrupp i GIF Sundsvall, under klubbens allsvenska år i inledningen av 2000-talet, och drar paralleller dit:

– Och när jag tog steget upp i a-laget så var vi liksom två stycken som gjorde det: jag och en till. Förra året hade vi tio. Och för mig är det ett faktum att har du tio juniorer eller förstaårsseniorer… vad gör det med en grupp? Vad gör det med ett lag? Vad gör det med en träningsmiljö? 

Henrik Åhnstrand leder en träning i Nordichallen, vintern 2021. Foto: Bildbyrån.

Åhnstrand utvecklar:

– Det spelar ingen roll om du jobbar på ICA eller jobbar som lärare eller säljer försäkringar: om du har en grupp där hälften är 20 år eller yngre, och en tredjedel går på gymnasiet: hur bra är de på sitt jobb? Om de går andra året på gymnasiet? Man är ju osäker, man är inte färdig riktigt. Det var en av de stora utmaningarna med att ha en ung trupp förra året. Visst: vi kunde kanske ta ut en startelva som var erfaren, men du hade en träningsmiljö i vardagen som inte är tillräckligt bra. 

Det låter som en faktor… men också som en faktor som kommer vara i spel under 2021? 

– Det är dit jag vill komma: vad har vi lärt oss av det? Jag tyckte vi var lite för snälla ifjol. Och de här som kommer upp och har kommit upp, de måste också bli bättre på det här. Vi har pratat jättemycket om det här med att våga uttrycka sig och våga vara sig själva. Våga springa, tacklas, snacka. 

GIF Sundsvall är favorittippade i superettan 2021 – men det är ett GIF Sundsvall som bakom sin objektivt sett starka startelva nästan bara ståtar med egna produkter. Totalt består a-lagstruppen bara av 18 utespelare. Det gör förstås truppen väldigt ömtålig för skador och sjukdomar, men den unga och hemvävda truppen ska inte behöva ursäkta svagare prestationer på grund av en för dålig träningsmiljö under 2021.

– Nu får vi in Linus, där jag vet exakt vad jag får på träningarna, och jag vet exakt vad jag får av (Daniel) Stensson, Erik Andersson, av Robban (Lundström). Och de här yngre spelarna… jag skiter i när Anton (Eriksson) och Paya (Pickah) är födda – de är a-lagsspelare och de måste ta ansvar och börja vara med och leda det här laget nu. 

– Och intensiteten på träningarna det här året har ju gått upp, fortsätter Åhnstrand. Det smäller mer, det skälls mer, det svärs mer och det är bra, det kommer att vara bra för oss i matcherna.

Åhnstrand med pipan i näbbgipan. Foto: Bildbyrån.

Trygg med favoritskapet i år

Och de höga förväntningarna, där många räknar med att GIF Sundsvall ska kunna knipa en av platserna som ger spel i allsvenskan, har han mindre emot inför 2021.

– Jag känner mig mycket mer bekväm med de höga förväntningarna på oss i år. Jämfört med ifjol så har vi fått in två spelare från allsvenskan, Robban och Linus, och ett par spelare från superettan som har spelat i serien och vet vad som gäller. Så om vi jämför med förra året så är jag väldigt bekväm i att man har höga förväntningar på oss. Det har jag inga problem med.

Men det är ett lurigt uppdrag: att ge Giffarnas mest talangfulla generation på väldigt länge chansen till speltid i ett lag som har en otroligt stark och meriterad startelva på pappret.

– Vi står liksom på två olika ben. Vi har en talangsatsning samtidigt som vi har en väldigt stark startelva. Och däri ligger ju också en stor utmaning för mig: att jag måste balansera mellan långsiktiga och kortsiktiga resultat. Då kommer de kortsiktiga resultaten alltid först, för man måste vinna matcher, samtidigt som jag ska utveckla de här unga spelarna så att de blir så bra de kan bli. Där tycker jag en av de stora svårigheterna för mig finns. 

Även Urban Hagblom har samma balansgång att göra. Enligt den nya femårsplan som han har att rätta sig efter så ska klubben år 2025 sälja spelare för tio miljoner kronor årligen – och det kommer inte att vara Pontus Engblom, 29, och Linus Hallenius, 32, man säljer. Det har han lärt sig under de senare åren. Och oavsett hur bra Daniel Stensson eller Erik Andersson presterar lär det gå att trissa upp några högre summor för några 24-åringar på den nya övergångsmarknaden, menar han.

GIF Sundsvall ska alltså inte bara få betalt för sin ungdomssatsning i prestationer på fotbollsplanen, de ska också få betalt i rena pengar när det kommer till spelarförsäljningar.

Då är det ju verkligen en avvägning mellan att spela den mest meriterade elvan, som kanske är bäst för dagen, och att spela ungdomar? Det måste vara en svår avvägning? 

– Det är en väldigt tuff balansgång, säger Hagblom.

– Här handlar det om att vara tydlig hela tiden, mot supportrarna, mot hela omgivningen, mot regionen, mot staden Sundsvall och det har vi ju inte varit. Matchar vi för att vi ska få rätt effekt 2024 eller matchar vi för att vi ska ta steget upp i allsvenskan? Men jag kan också säga att det är en väldig balansgång vad gäller att allsvenskan ju är en ännu bättre utbildningsmiljö vad gäller målsättningen att vi ska ha tio miljoner i omsättning i spelartransfers varje år.

Det låter väldigt högt, för GIF Sundsvall? 

– Det är väldigt högt. Idag… eller om man pratar om de senaste åren, så ligger vi väl på ett snitt på omkring fem miljoner ungefär, i de totala affärerna. Så det är en väldigt hög målsättning. Men prisbilden är ju också på väg att stiga, men då gäller det främst unga spelare från vår akademiverksamhet. För snart säljer du inga spelare som fyllt 24. Idag är det ju från 16 till… kanske 21 där man säljer spelare. 

Urban Hagblom i försäljningsluckan, enligt en meme som blev icke-viral under 2019.

Urban Hagblom nämner ett par exempel på unga spelare som lämnat allsvenskan väldigt tidigt för stora pengar och hur europeiska storklubbar alltmer börjat köpa upp oslipade 16- eller 17-åringar som framför allt hunnit nosa på svensk elitfotboll.

Men då ska de gärna ha sett dem i spel? 

– Ja… och marknaden har ju också förändrats, för även om vi vore ett etablerat allsvenskt lag så kommer inte vi sälja några seniorspelare för den typen av pengar, utan det är spelare från vår akademi som är grunden till de pengarna. Det är spelare som Ludvig Nåvik eller Johan Bengtsson eller Jesper Carström du kan sälja… men om två år är de för gamla också. 

Urban berättar om att det redan nu finns lite intresse kring de svenska juniorlandslagsmännen i GIF-truppen.

– Det är mest lite lösa förfrågningar. Det handlar om att de vill se att dom presterar i superettan. Gör dom det då kommer det att bli konkret intresse. Det gäller att dom levererar hos oss. 

»Sålt Paya till Spartak Moskva«

Och just att få plats att leverera i superettan kan bli svårt, då GIF Sundsvall ståtar med en väldigt stark och meriterad startelva om alla är friska.

Jag klickar upp en ny bild, nu på en tänkbar startelva för GIF Sundsvall i händelse av att alla är friska och hela. Urban Hagblom håller med om att startelvan ser trolig ut. Så kommer den nog kunna se ut mot Helsingborg, medger han.

För dig som sportchef då, som snart ska inkassera 10 miljoner i spelarförsäljningar: ser den bra ut? 

– Eh… ja. 

På vilket sätt? 

– Jo, men för jag vet ju att då har vi tagit steget upp i allsvenskan, med det här laget, och Paya Pickah har gjort åtta… nej, fyra mål och tio assist, så han har jag sålt till Spartak Moskva i Ryssland. 

Vad härligt. Du började på åtta där, men halverade? Han har ju en fin bössa.

– Ja, man får vara ödmjuk. Nej, men skämt åsido: som du ser så är ju de bägge 21-åringarna med där och har blivit fullfjädrade elitspelare. Det är ju den resan som Johan Bengtsson och Ludvig Nåvik och Jesper Carström och Albin Ekström med flera ska göra, men vi ska ge dem tid. Albin Ekström konkurrerar redan nu fullt ut med Robban Lundström. Johan Bengtsson har det tuffare, men det kommer bli speltid för honom i och med att det kommer bli matcher som inte Hallenius och Engblom spelar. Och Jesper Carström kommer att alternera där på mittfältet. 

Men det här med att »ge dom tid«, är det inte just det man inte har idag, när de helst ska säljas när de är 17? 

– Jo, så är det ju, men samtidigt så måste de ju upp på en nivå som gör att de är fullfjädrade superettanspelare, så att de har konkurrerat ut dom här (äldre spelarna), för det är först då dom är aktuella för försäljning. Kommer de inte upp i den nivån så kommer de inte säljas. För det är ju inte så att de säljs bara för att vi låter dom spela, utan vi måste ju också låta dom konkurrera sig till speltid. 

»Då skaffar jag en skytteligavinnare«

För att få korn på vilka förväntningar man bör ha på föreningen inför 2021, och för att undvika kommunikativt framkallad missämja i GIF-leden under kommande säsong, så avslutar jag intervjun med Urban Hagblom med ett scenario.

Säg att Giffarna leder serien, skytteligaledaren Linus Hallenius går sönder och missar resten av säsongen. Du får möjlighet att via externa finansiärer ta in en anfallare som har presterat på hög superettannivå – väljer du då att spela med Albin Palmlöv och Johan Bengtsson resten av säsongen, eller tar du in någon för att ta steget upp?

– Det beror helt på utifrån vilken nivå som Albin Palmlöv och Johan Bengtsson är uppe i vid det tillfället. I en utvecklingskurva så går det upp och ner, men om dom är i det skick som vi önskar: då fortsätter vi. Men vi har 18 utespelare, så är alla hela och friska fyller vi knappt bänken, och vi tål inte långtidsskador, så utifrån det kanske vi måste komplettera gruppen. 

Hagblom nämner att det precis under a-lagstruppen också finns fler skickliga anfallare som Alexander Larsson, född -04, som var nere och provtränade med storklubben Milan som 15-åring.

– Jag vet inte om det var ett tydligt svar, där… Men om vi gör bedömningen att varken Bengtsson eller Palmlöv eller någon annan tagit ytterligare steg i sin utvecklingskurva… då skaffar jag en skytteligavinnare. 

Men är inte det väldigt svårt att försvara utåt? Varken jag eller någon annan som bryr sig om GIF Sundsvall kan ju ha koll på exakt hur bra Johan Bengtsson är där och då; allt man kan veta är att han rankas som en av Sveriges absolut största talanger i sin generation. Det blir ju det man ser: att Giffarna ska ge talanger chansen, men de anses inte redo, trots att hela fotbolls-Sverige står och skriker om hur talangfulla de är? Kan inte det bli knepigt? 

– Vi är ju tvungna att göra utbildningsmiljön för honom på rätt sätt. Om vi gör bedömningen att »nej, han är inte mogen att starta i superettan utifrån det skick han är i nu«, då ska han ju inte vara där heller. Då kanske vi gör honom en björntjänst, där vi dödar honom i hans utveckling. Det vi hoppas är ju att han tagit det steget som gör att det är naturligt att det är han som ska spela där, och han är verkligen på väg att visa det redan nu. 

Nästa del av den stora inför-säsongen-satsning på Pirkt.se handlar om hur det är tänkt att se ut för GIF Sundsvall under 2021 och vilka krav man bör ha på det meriterade men samtidigt också väldigt talangfulla laget.