Pirkt.se försöker i alla lägen vara en portal som försvarar varenda liten del av det svenska välfärdssystemet, eftersom det har varit under konstant attack under flera decennium. Varje gång utförsäljningsivrare, utländska rovdriftskapitalister, jävbelupna moderatpolitiker eller andra icke-vänner till välfärdsstaten försöker ge sig på det vi byggt tillsammans med våra skattepengar så brukar portalledningen försöka rycka ut till försvar för det gemensamma. Åldringarna ska ha god omsorg, barnen ska ha en likvärdig skolgång och vårdens prioriteringar ska styras efter folks behov och inte efter storleken på deras penningpungar; vi ska ha en välfärd som går att lita på, som är till för folket och inte för riskkapitalisters vinstmarginaler.
Det brukar vara ganska enkelt att navigera sig med den kompassen i bakfickan, då få andra av mina intressen står i direkt konflikt med en fungerande och välfinansierad välfärdsstat. Det är väldigt sällan jag behöver tänka två gånger innan jag skriker högt om en tilltänkt nedskärning inom något område i välfärden.
Men i veckan kom kluvenheten.
För i veckan handlade plötsligt diskussionen om läsk: den kolsyrade och sockrade dryck som jag bojkottat sedan ett höftskjutet nyårslöfte inför året 2013. I veckan stod det klart att Gislaveds kommun följt efter i mina succéartade spår och tagit bort läskalternativet för åldringarna på kommunens äldreboenden – något som väckte ramaskri på sociala medier. Inte minst bland högermänniskor på Twitter bubblade ilskan över alla limningar, antagligen då beslutet från politikerna i Gislaved kunde användas som ett perfekt exempel på hur myndighetsutövningen i Stefan Löfvens sosse-Sverige inte vet några som helst gränser och alltså inte ens tvekar inför att rycka en Vira Blåtira-flaska ur en åldrings sockersugna näbbgipa.
Som lycklig och välmående bojkottare av läskeblask sedan drygt åtta år tillbaka är den här inskränkningen – att äldre i Gislaved inte längre ska få dricka blask som måltidsdryck – en av få nedskärningar i det gemensamma som jag kan tänka mig att leva med. Vilken gammal människa dricker läsk?
En sökning på »old people soda« på Google ger enbart sex träffar som visar äldre människor som sätter en colaflaska till näbben, sedan tar det slut på exempel i hela den vida internationella webben:
Jag är alltså inte särskilt rädd för att en massa småländska åldringar blivit avknyckta sitt sockrade lunchnöje – snarare är jag livrädd för den samhällskraft som släpptes lös när kostchefen i Gislaved tog sitt beslut. Och då menar jag inte ilskan som hörde till det sedvanliga uppviglandet från poolförsäljaren Lars Beckman (M) och andra på Twitter, utan den ilska som Kim Lindström frambringade när det stod klart att åldringarna skulle bli av med möjligheten att unna sig ett glas från en avslagen en-och-en-halv-litrare med Cuba Cola.
Det är inte sunt att reagera så här:
Dagen efter lastade han in 480 liter läsk i en släpkärra och körde till Gislaved för att leverera till de äldre.
– Jag var så arg att jag knappt visste vad jag höll på med förrän jag kom till Gislaved.
En hel dag hade han på sig att bearbeta beskedet att ingen läsk längre ska få sönderfräta de åldrade tandraderna på Gislaveds ålderdomshem, men ändå var han så fortsatt kokande att han – i ett töcken av ilska som gjorde att han inte visste vad han höll på med – lastade in 480 liter läsk i en släpkärra i närmast bokstavligt blint raseri.
Nästan alla stora mediehus har uppmärksammat Kims tilltag vid det här laget, men det man hade velat se i dessa rörliga medietider är ju videomaterial på en man som i fullskalig vrede först ilske-köper 480 kilo läsk hos en grossist för att sedan – fortsatt okontaktbar inne i sin bubbla av raseri – lastar upp alla flaskorna med (vad som ser ut att vara) budgetläsk på släpvagnen för att omedelbart sladda ut på motorleden mot Gislaved.
Jag antar att det här citatet lyftes fram för att framställa kommunalrådet i en dålig dager, mitt i denna småländska läskstorm:
Men en bra blandsaft med bärsmak ska man alls inte underskatta. För mig som närmast militant läskvägrare (jag vågar knappt skriva det, för då sladdar väl Kim Lindström ut på vägarna med sin Cuba Cola igen) har den bärbelupna lättdrycken ofta fungerat som en räddningsplanka när det sockrade dryckessuget växt sig stort. Min kropp har ju genom ungdomsåren absorberat otroliga mängder läskeblask – jag minns att vi ofta hade såna papplådor kallade »Fridge Packs« med Coca Cola i ett kallförråd och ibland slurkade man väl i sig en läskeblask så snabbt att en ny 33-centilitersburk knappt hann rulla fram till den lilla pappluckan innan man var där med sin sockersugna näve igen.
Så gick det för mig att tvärt lägga ett osockrat band på mig själv och min dryckesförtäring så hade det nog gått alldeles utmärkt för en småländsk grupp åldringar i en ålder där läskeblask till lunch och middag säkerligen ses som en anomali. Nu fick de till slut tillbaka rättigheten till sin säkerligen oönskade blask, efter att Kimpas ICA-bryggda fruktsodor till sist fick hällas upp i glasen, till de gamlas tandradsförtret.
Sportstaden Sundsvall har inte längre något fotbollslag i den högsta serien och de ekonomiskt dopade basketlag som ett tag dribblade bort både revisorer och den svenska basketeliten i en efterhandsgranskad dubbeldribbling har båda klappat igen verksamheten sedan länge.
Men är det någonting som mellersta Norrlands mest Stockholms-influerade stad börjar få så är det padelhallar:
Vad säger det om en stads utveckling att fina gamla byggvaruhuset K-Rauta klappar igen och ersätts av en rekordstor hall för Jesper Hussfeltsk mjuktennis? Jag vet inte.
Men jag vet att jag bara för några veckor sedan hjälpte en nära vän att flytta in i sin nya hyreslägenhet i ett område en bit utanför Stockholm. En av de andra i bärhjälpsstyrkan började prata om hur området höll på att gentrifieras och vi stod tillsammans och blickade ut över den enorma grusfotbollsplan som sträckte ut sig nedanför det ena fönstret. Vi konstaterade att det skulle synas på att hyrorna sakta men säkert höjdes, att renovräkningar utfördes och på att nya kaféer och barer så småningom letade sig in i det lilla centrumet. Men att det slutliga beviset på att medelklassifieringen verkligen var fullkomligt genomförd skulle bli när någon pigg företagare, som kronan på gentrifieringsverket, omvandlat den stora grusplanen till ett enormt padelkomplex.
Och jag vet jättelite om Ånge. Jag vet inte mycket annat än att det var den överlägset längsta bortaresan i ungdomsfotbollen (jag har rest till exempelvis Holland i buss i fotbollssyfte, men Ånge och Östavall borta känns fortfarande som de allra längsta resorna jag gjort i fotbollskarriären) och att Ånge IF på grund av sitt isolerade läge alltid tilläts spela med ett antal överåriga B-körkortsinnehavare i P13-serien.
Att padelbanorna nu når ut hela vägen dit säger något om sprängkraften i den sundsvallska padelexpansionen.
I veckan fick jag äran att bli uppringd av Patronpodden för att prata om Giffarnas säsongsinledning, lite om Pirkt.se (jag tror att portalen liknades vid en Gott & Blandat-påse, där du just nu sitter och tuggar på en riktigt seg lakritsbit) och om hur det är att följa laget på distans från Stockholm. Då nämnde jag i förbifarten hur jag sett att Sundsvall – som en gång för alla förlorat Norrlands Huvudstads-kampen till Umeå – på sistone porträtterats som »The Pearl on Mid Sweden’s East Coast« (av Eatup.nu, hittade jag).
Kanske bör kommunen själva nu bygga vidare på denna slogan, men väva in det faktum att vi nu har mellersta Norrlands största padelhall och ymnigaste padelgrenverk: vad sägs om »Padelpärlan på Mittsveriges östra kust«?
Till sist blev jag uppmärksammad på att min vän Lukas Zayane varit med i ett inslag hos Sveriges Radio om cykelstölder i Stockholm. Det är inte första gången Lukas figurerar i rikstäckande media, utan härom året syntes han intill mig när TV4 intervjuade mig om lärarutbildningens brister.
Så här valde TV4 att kabla ut bilderna på oss båda:
Två flintifierade män som samstrålar i smattrandet på varsina datorer i Stockholms Universitets bibliotek. Rakt och ärligt: en seger för oss som dagligen sitter och räknar den flintifierade representationen.
Men hur valde Sveriges Radio att bildsätta sin artikel, där Lukas intervjuades om hur han fått sin cykel knyckt? Vad har hänt på de år som gått sedan TV4:s inslag; på de oceaner av förfluten tid som om något borde fått både hans och mitt hårfäste att obönhörligen krypa än längre bakåt?
De valde att bildsätta det hela så här:
När man ska visa upp en oskyldig stackare som blivit av med sin cykel så duger det minsann inte med någon som är skalpvegetariskt funktionsnedsatt, utan då letas det fram decenniegamla bilder för att göra Lukas till en del av det hårfagra majoritetssamhället.
(Lukas själv har gett mig sitt identitetspolitiskt aktiva ord på att han själv inte försett SR med den gamla bilden!!!)
Identitetspolitiskt får man väl istället försöka glädja sig åt att det var ett icke-nordiskt klingande efternamn som syntes i den oskyldiga och utsattes position i SR-inslaget: Zayane, som genom alla de år jag känt Lukas har uttalats Zajánn. Men döm av min förvåning då reportern Shaho Mwany, som vi får anta har tvingats stå ut med att hans namn snubblas fram av ovana svenskfödda gommar och trötta och slarvande tangentbordsfingrar, först väljer att återge Lukas förnamn med en extra konsonant…
… för att sedan ge sig på själva uttalet av efternamnet med ett nytt och bestämt Zaje-NE-uttal i vad som måste vara något av ett världsrekordförsök vad gäller skillnad i bryddhet vad gäller intervjupersonens namnuttal (som kastas ut som vore det ett upprop av en mellanstadie-vikarie) och sitt eget namnuttal, där vokalerna dansar ut ur munhålan som vore de en trupp av sovjetiskt drillade balettdansöser:
Bli först att kommentera