Snuvade på 2021 års grafik

Så har vi då äntligen fått ett EM-slutspel igen, till slut, och ikväll kliver Sverige in i turneringen. Det är till och med folk på läktarna och i den svenska startelvan kommer det spela inte mindre än tre spelare som slagit igenom i GIF Sundsvall.

Det är klart att jag ska se matchen. Det är klart att jag ska ha på mig min gamla GIF-tröja från 2006, signerad av såväl Mikael Lustig som av Hrvoje Bubalo och Owen Price.

Men jag kan inte sluta tänka på hur mycket tråkigare det är med EM nu, när kvällstidningarna i princip gett upp webb-tv-kampen mot de stora linjära jättarna. Tänk vad som kunnat hända om Expressen bara haft mod nog att stå på sig och fortsätta använda sin papperstidnings förstasida som ett reklamblad för sina webb-teve-sändningar (vilket Pirkt.se redogjorde för i en liten textmängdsmässig B-uppsats, på den tid portalen ägnades åt ambitiösa sammanställningar av skärmdumpar).

För om grafiken såg ut så här redan under EM-turneringen 2016…

… så är det ju svårt att inte sväva iväg och drömma om hur grafiken hade kunnat se ut i en EM-turnering fem år senare.

Fredagsveven: Att få se sin cykel tillintetgöras i en hydraulisk press

Triggervarning: Följande upplaga av Fredagsveven har inte den kännetecknande gråtskrattsgubbsdrivna styckeindelningen.

Jag tycker jag gjort mig tämligen stora åthävor för den svenska coronastrategins skull under denna pandemis andra våg. Jag har suttit hemma. Jag har inte träffat särskilt många vänner. Jag har inte varit på lokal. Jag har väldigt många gånger muttrat buttert när jag gått förbi fullsmockade barer i Vasastan eller på Söder när jag beslutsamt vandrat hem till ännu en kväll av Tegnelltroget hemmasittande på sofflocket.

Men det allra mest självuppoffrande jag gjorde under denna vinter och utdragna vår att jag cyklade överallt, hela tiden. Jag brukar vanligtvis ställa undan cykeln när novemberrusket kommer och när inga handskar eller huvudbonader i världen kan kompensera för den nollgradiga väta som letar sig in i alla skrymslen och vrår; det typ av snöblandade regn som bara den topp-till-tå-klädde spandexmannen kan klara av med bibehållen, inte värdighet, men värme och sinnesro.

Nu cyklade jag genom november, genom december, ja till och med genom de delar av januari som inte var täckta i ett krispigt snö- och istäcke.

Och jag tänkte på två saker när jag – en man som fortfarande tassar runt sina bästa år som katt runt het gröt – blev omcyklad uppför backar av gamla tanter eller trivselviktade gamla farbröder, samtidigt som det nollgradiga novemberregnet daskade en i ansiktet och de första domningarna började kännas i nävarna innanför det tunna Thinsulate-skalet. Jag tänkte dels på att det här gör jag bara för Anders Tegnells skull. Jag borde sitta i en tunnelbanevagn och läsa en god bok nu, istället för att bli nesligt omsusad av en gammal gubbe i grådaskigt novemberväder. Men jag befinner mig här i cykelbanan, inte sällan nynnandes på Alkberg-textraden »Idioter, men vi bor här / halkar mellan hem och affär«, för att försöka blidka Anders Tegnell och hans diffusa riktlinjer.

Men så tänkte jag också, för att försöka glädja mig själv i denna utsatta position, på att det åtminstone äntligen börjar hända saker på marknaden för farkoster. Vi lever ju i en farkostmässig framtidsbesvikelse, sett till att det fortfarande inte finns ens en tillstymmelse några flygande bilar (även om några av världens rikaste män börjat intressera sig väldigt mycket för att susa iväg till andra planeter, på ett sätt som hade gjort mig lite misstänksam ifall jag inte trott så helhjärtat på att marknaden själv kommer lösa klimatkrisen). Teknologin går äntligen framåt, för ibland var det bevisligen så att de fryntliga tanterna eller de späda gamla gubbarnas cyklar – som ledigt och ljudlöst susade förbi mig i alla dessa snöblandat regnpiskande uppförsbackar – inte verkade ha en synlig elmotor.

Jag har därför slutit mig till att den tekniska utvecklingen nu gjort elmotorer till cyklar så smala och tunna att de ibland är omöjliga att uppfatta för det ovana mänskliga ögat. Jag tänker på den scen i Seinfeld där Kramer berättar om fördelarna med sin nya charkuterimaskin, som med hjälp av ny teknik hyvlar alldeles osannolikt tunna skivor: ibland så tunna att han inte ens kan se dem.

Nu är vi bevisligen där med elcykelmotorerna till cyklarna.

Jag har genom hela denna långa cykelvinter bara kunnat anta att det suttit en liten elcykelmotor gömd på alla de cyklar som passerat mig.

Det är så jag klarat mig genom vintern: tanken på allt gott jag gör för den svenska coronastrategin och tanken på den tekniska ingenjörskonstens landvinningar. Tegnell och tekniken, tekniken och Tegnell.

Sedan kom till slut våren och värmen och närvaron i känselspröten under Thinsulate-vantarna slutade fluktuera fram och tillbaka. Det blev härligt att cykla igen. Jag har cyklat till skolan på Kungsholmen med ett fånigt leende över näbben, bytt ut den buttra Alkberg-slingan mot en helig triad av tre olika typer av visslingar. Jag har alltid varit en svag visslare. Trots att jag, på grund av mina multipla och svårt sammanfogade talfel, växte upp bland logopeder (som Mowgli hos djuren) så var det först i vuxen ålder som jag började behärska visslandet, vilket gjort att jag fortfarande försöker träna och utveckla mitt taffligt mun-koreograferade utblåsande.

När jag cyklar har jag således tre visslingar som går runt runt runt, som om min cykel haft en sådan gammaldags CD-växlare på instrumentbrädan. Det är dels den socialistiska kampsången »Bella ciao«, som är en mycket trevlig melodi att trudelutta på, inte minst när man cyklar igenom Östermalms alla chablis-läppjande uteserveringssittare. Men eftersom jag till hösten kommer att arbeta som en nyanserad samhällskunskapslärare, som ger eleverna alla perspektiv på den samhälleliga tillvaron, så varvar jag denna rödfärgade kampsång med en av de mer liberalt sinnade låtar jag kan: introt till Lilla Sportspegeln, som förkunnar att »Du kan alltid bli nummer ett / bara börja sätt i gåååång«. Och för att sammanfatta vad det är att vara människa med en tredje låt i den mentala CD-växlaren så har mina visseltränande läppar valt den högst opolitiska hymnen till Looney Tunes, den som går ungefär ba-rappappapapadaa, ba-rappappapadadam i en snabb och loopande rytm; en låt som alltid får mig att tänka på nannyn i Curb Your Enthusiasm, hon som fått grav Looney Tunes-PTSD efter att ha arbetat i femton år på Disney World till tonerna av den slingan på rundgång i huvudet.

Dessa är de tre musikaliska ben vårt samhälle står på: tanken på den solidariska socialismen, den liberala tanken om att vara sin egen lyckas Lilla Sportspegeln-smed – och så den typ av icke-tanke som finns i en snabb och loopande Looney Tunes-slinga.

Hur som helst: det har varit ett lättare cyklande under våren och försommaren. Jag har åter hittat tillbaka till det lösa och lediga trampandet på min gamla Crescent, som inte sällan får lite fart i en nerförsbacke och sedan bara rullar genom staden utan pedaltramp.

Döm därför av min otrolig besvikelse när denna min gamla Crescent totalförstördes härom veckan.

Jag har väldigt dålig koll på vad som pågår på Youtube, då min inblick inte sträcker sig mycket längre än den jag fick härom helgen när jag tillbringade en helg tillsammans med min flickväns nioåriga bror. Bland nioåringarna verkar det fortsatt mest populärt med I Just Want To Be Cool-videor (en av de tre deltagarna i humorgruppen hette Joel, vilket var lite udda, tyckte nioåringen, som föreslog att man kunde »tänka att det är som Noel fast med ett J«), men jag tror att det även bland dessa ynglingar blivit populärt att titta på den typ av videor som mest är tänkt att bjuda på ögonmässig avkoppling; bland annat de videor som visar hur en hydraulisk press får löpa amok genom diverse prylar av olika material.

Jag har själv inte fastnat för dessa typer av videor, men härom veckan fick jag själv se hur min cykel agerade huvudroll i en ofrivillig inspelning av just en sådan video, där en hydraulisk press i form av en lastbil långsamt men taktfast och beslutsamt backade sönder min cykel mot en stolpe.

Vi såg det ske genom rutan, rusade genast ut på gatan – bara för att se min kära gamla trofasta Crescent gå ungefär samma öde till mötes som detta glatt leende och inte ont anande leksakståg:

Den var häpnadsväckande att från nära håll få uppleva den hydrauliska presskraft som tydligen uppstår när en väldig lastbil från en större kyl- och frysfirma backar igenom ett par cyklar (även min flickväns cykel stod lutad åt andra hållet) och över en skylt. Det var hjärtskärande att se den stora lastbilens bakända knyckla ihop bakdelen av min gamla Crescent-trotjänare till oigenkännelighet, som vore cykelns materia plötsligt upphettad till det gradantal då man kan blåsa glas eller bända metaller.

Vi skrek, tjoade och vinkade, men lastbilschauffören verkade inte ens ha märkt att han var i färd med att idka Youtube-sensation. Han bara stod kvar där, med bakdelen fortsatt pressad mot de nu skeva cyklarna och den stackars böjda stolpen. Till sist kom han ut.

Han bad om ursäkt, men verkade inte särskilt skakad över incidenten. Det är sådant som händer på vägarna, förklarade han. Det stora kyl- och frysföretag han jobbade åt hade en försäkring. Allt var i sin ordning. Ni kommer att få nya cyklar, förklarade han. Stockholms Stad kommer att få en ny skylt. Alla kommer att kunna gå vidare med sina liv.

Vi utbytte uppgifter, jag fotade demoleringen, registreringsnumret och själva incidenten. Allt skulle ordna sig. Jag skulle inte få tillbaka just min cykel, på samma sätt som den som lånat ut sitt leksakståg till en Youtube-contentskapare inte får tillbaka sitt sönderpressade tåg, men jag skulle få en motsvarande gammal Crescent. Även min flickväns cykel, som blivit likaledes demolerad framtill, skulle ersättas av en likvärdig.

Även när jag ringde till företagets avdelning för fordonsskador verkade allt vara i sin ordning. Det verkade, på det lugna och tillmötesgående sättet, som att det väldiga kyl- och fryskoncernen var vana vid dylika incidenter och att Kramer hade rätt när han konstaterade att sådana jätteföretag bara genomför skattelättande write-offs så fort de blir ersättningsskyldiga i ett försäkringsärende.

Det verkade bara vara att slanta upp. Det man förlorar på cykelgungorna har man igen på de kylda och frysta fraktkarusellerna. Jag och den ansvariga på skadeavdelningen kom överens om vad en ny cykel kostar i den stockholmska pandemisommaren och så lät allt frid och fröjd. Vi skulle gå och köpa varsin ny cykel, skicka kvittot och få en slant i retur.

Men så kom mejlet. Mejlet som förkunnade att det inte längre var så enkelt att lösa min och min flickväns ersättningar, eftersom de kommit på att även Stockholms Stad – som fått sin fina stolpe överkörd – skulle ha en del av den ersättningsmässiga kakan. Detta var då inte längre något som den skadeansvarige på lastbilsföretaget kunde lösa genom att trycka på några snabba write off-knappar. Nej, nu skulle hela ärendet över till ett försäkringsbolag som jag aldrig hört talas om; ett av alla dessa försäkringsbolag som poppat upp som svampar ur bördigt nyliberal jord, rikligt vattnade med löst grundade idéer om »valfrihet«.

Jag ska inte namnge det aktuella försäkringsbolaget (det finns säkerligen många små försäkringskrämare som förtjänar en skopa av samma ovett), men det här kändes från första början som den typen av försäkringsbolag som skulle kunna ha som affärsidé att »vi bjuder på popcorn medan du väntar på en försäkringshandläggare«. Absolut ingenting fungerade i deras robotröststyrda telefonkö, där de hänvisade till en ring-upp-när-det-är-din-tur-funktion som tyvärr, när man väl valt den och knappat in sina uppgifter, visade sig vara ur funktion. Jag vet inte hur många gånger jag försökte nå fram genom denna futuristiska mardröm av dålig röst-AI innan jag till slut fick berätta samma historia som jag berättat för kyl- och frysföretagets skadeavdelning.

Men döm av min irritation när jag till slut fick mig ett mejl där försäkringsbolaget uppskattat värdet på de två gamla cyklarna till ungefär en fjärdedel av det jag varit överens med företaget om. Det var en summa för vilken man knappt skulle kunna köpa en begagnad gammal cykel nere i en ljusskygg hamn av någon som via Blocket uppgett namnet Tjuv Tjuvsson och som bara tar kryptovalutor.

Och jag ligger just nu i fejd med detta försäkringsbolag om att få en skälig ersättning för de två massakrerade cyklarna. Mitt senaste drag var att jag just gick och köpte mig en 40 år gammal Crescent-cykel på ett garanterat tjuvfritt etablissemang för lite drygt fyra tusen kronor. Nu ska jag bara skicka in de olika kvittona och kräva igen pengarna för vad som varit ett personligt nollsummespel ekonomiskt – men ett mentalt förlustparti där det lär dröja innan jag kommer över den mentala bilden av en kär ägodel som hydrauliskt pressas till döds av en skevt backande lastbil.

Om det okända försäkringsbolaget finns kvar än, det vill säga.

Känslan är att de kan gå samma öde till mötes som det flygplansbolag i serien 30 Rock som hade som affärsidé att servera just popcorn på flygplanet, men som klappade ihop verksamheten så fort en storm ställde in ett par flighter och verksamheten därmed fick sin första lilla motgång.

Kanske blir det till slut inga pengar för några cyklar, utan till slut bara en förlåt-strut med popcorn från detta nya och pigga försäkringsbolag. Just no more försäkringspengar.

En liten meme från en med helstängt huvudlag:

I lördags eftermiddag loggade jag ut från alla typer av sociala medier och stängde igen flödet av notiser från allt och alla. Solen gassade och jag badade i havet i goda vänners lag under en av de enda lediga långhelgerna som jag kommer att ha tillsammans med min flickvän under denna sommar. Inte ens femhundra tillåtna skåningar på Vångavallen kunde få mig att avbryta samkvämet för att isolera mig framför Giffarnas bortamatch mot Trelleborg.

Så jag körde den gamla helstängda huvudlagsklassikern, som jag nästan alltid gör de gånger då livet kommer emellan mig och Giffarna. Jag applicerade alla de moderna sociala skygglapparna för att kunna unna mig matchen låtsas-live i efterhand, utan vetskap om någonting alls.

Nu har jag gjort det.

Och jag vet inte, men det hände någonting där i paus, när Henrik Åhnstrand sa till Discovery-kommentatorn att det som behövdes för att få utdelning på chanserna i andra halvlek var »composure«. Jag insåg att vi kanske inte på hela säsongen kommer att tala samma språk, han och jag. Ibland bokstavligen inte samma språk, men generellt heller inte samma språk vad gäller hur en fotbollsmatch sett ut eller vad som behöver göras för att förbättra saker och ting. Jag skriker på mitt gamla och säkerligen förlegade luta-sig-mot-räcket-på-vallen-sätt, medan han är inne i framtiden bland alla xG-siffror, WyScout-tabeller och engelska översättningar av vardagliga svenska ord.

Jag tyckte att vi kunde samtala väldigt bra inför säsongen, där han förklarade att hans vision egentligen är att totalt äga bollinnehavet som Pep Guardiolas lag brukar kunna göra, men att årets taktiska upplägg uttryckligen istället är byggt kring dessa sex ord:

Tanken. På. Att. Få. Ut. Max.

Och jag är helt överens om att Giffarna skapade något fler chanser i den första halvleken mot Trelleborg och att Linus Hallenius borde ha satt sitt halvplansfriläge när Daniel Stensson chippade igenom bollen och i det närmaste tvingade av Hallenius sin osynlighetsmantel.

Men att själva prestationen i den halvleken – eller i någon annan halvlek frånsett förstahalvan mot Vasalund – skulle vara ens i närheten av max är så otroligt främmande för mig.

Ibland får jag aktivt påminna mig under matcherna om att vi har Linus Hallenius och Pontus Engblom tillsammans på topp. Nästan ingenting, förutom i enstaka sekundaktioner här och där, tyder på att det inte skulle kunna vara en generisk snitt-superettanduo som Richard Yarsuvat och Robin Strömberg. Jag fick frågan av en kompis ifall det är så som matchgrafiken gör gällande: att Linus startar i en position något nedanför Pontus – och jag hade ingen aning. Det är alldeles för sällan man får se dem kombinera ihop tillsammans för att kunna utröna det utan moderna fotbollstaktiska verktyg installerade på datan. Tanken med 3-5-2-formationen var, enligt Åhnstrands egna ord, att just Hallenius och Engblom skulle »ha bollen så mycket som möjligt i ytor som är så bra som möjligt«. Inte ens om man översätter yta till engelska (»surface«, enligt Google Translate) borde man kunna få fram nuffror som stödjer tesen att seriens mest uppsnackade duo har boll i dessa områden särskilt ofta under matcherna.

Vi skulle också spela 3-5-2 mycket på grund av att vi hade superettanstjärnan Robert Lundström till höger, men har fortsatt med samma formation under alla de matcher då han lämnat ett Robert Lundström-format hål efter sig i fembackslinjen. Senast spelade vi med den till synes kantmässigt olämpade Nicklas Dahlström, fjolårets högerbackshackkyckling, som ensamt ansvarig för hela högerflankens offensivförmåga bara för att… ja, jag vet inte.

För att vi verkar ha bestämt oss på förhand. »Decided«, på engelska.

Och ingen kan väl påstå att Dennis Olsson, seriens klart bästa vänsterback ifjol, har växt ytterligare av att få kliva upp ett steg och lämna tryggheten som överlappande vänsterback för en luddigt hängande roll som någon form av defensiv semi-ytter.

Urban Hagblom kunde inte dölja sin belåtenhet över hur Giffarna fått välja och vraka på vad som varit sportchefernas marknad under vinterns pandemismittade övergångsperiod. Och visst har Erik Andersson en märklig förmåga att sniffa sig till (och missa) målchanser på förlupna bollar runt straffområdet, men är det någon som sett till honom i hans tilltänkta roll som spelförande och dominant mittfältskreatör?

Jag tycker inte ens – och det här är väl att svära i den GIF-färgade supporterskapskyrkan – att Daniel Stensson varit så väldigt bra på sistone.

Och jag tror, för egen del, att väldigt mycket har med den här mycket statiska, trögrörliga och inte särskilt chansskapande formationen att göra. Jag tror, för egen del, att det är dags att börja konstatera att den formation som var tänkt att få ut max av spelarmaterialet inte är så lämpad för att få ut max av det här spelarmaterialet.

Men jag har heller inte tillgång till alla de nya och moderna verktyg som verkar tyda på den direkta motsatsen.

Och så har jag erkänt lite composure.

Allt är uppskjutet

Den svenska IT-infrastrukturen har inte råd att så mycket som tre-fyra bärbara datorers f5-tangenter slits ut under en och samma helg. Portalens webbhotell tål nog heller inte den samtidiga trängseln från både de spaningssugna Fredagsveven-frekventerarna och de medelpadska fotbollshobbyanalytikerna (två grupper som i väldigt hög utsträckning sammanfaller i en enda liten homogen pool av nära vänner).

Därför vill jag bara göra klart att allt är skjutet på den nära efter-helg-framtiden, på grund av semesterstängning.

Vi måste prata om Alex

Visst borde Giffarna ha vunnit den här matchen, sett över nittio minuter. Det förtjänade de ack så efterlängtade supporternunorna på läktarna och det förtjänade laget efter den första halvlekens säsongsbästa insats.

Men vi måste prata om Alex.

För nog borde man kunna kräva att en fortsatt ganska svagt presterande Erik Andersson (som ska ha beröm för att han tråcklade sig fram till kvitteringen) ska kunna bygga ihop till åtminstone ett godkänt avslut med hjälp av tre tafatta sparkar från nära håll. Och nog ska man kunna kräva mer av en spelare som Linus Hallenius mot den här typen av backlinjer i superettan. Och självklart ska man totalt sett kunna kräva alldeles otroligt mycket mer av ett kvitteringsjagande GIF-lag mot J-Södra: ett lag som inte tagit en enda poäng på bortaplan hittills, som började maska vid insparkarna i matchminut femton och som var så rädd om trepoängaren att de självmant lade sig i gamle Frank Petterssons knä under slutkvarten.

Jag har ett par vänner som vanligtvis bara följer allsvensk fotboll, men som nu ikväll loggade in på sina Discovery-konton när de såg att Giffarna låg under. På grund av lika delar skadeglädje som sysslolöshet ville de ägna tisdagskvällen åt att följa Giffarnas kvitteringsjakt.

Och det var… svårt att inte skämmas lite. Över den plötsligt totala bristen på fotbollsmässig kvalitet under matchens sista tjugofem minuter. Efter en mycket fin första halvlek, där Giffarna både rullat och lyft sig till ett koppel chanser som borde resulterat, verkade det som om den medelpadska försommarsolen gassat Qatar-VM-varmt över hemmaspelarna till den andra halvleken. För plötsligt satt inte en enda passning på foten, plötsligt stack alla dumdristiga stickare iväg och landade ett par tunnland från närmsta lagkamrat och plötsligt så singlade Dennis Olsson och Robert Lundström in bollar på ett sätt man vanligtvis bara finner på en avslagen inläggsträning hos ett lag i den lokala medelpadsfyran.

Men det må väl kanske vara hänt, att det slår slint för laget i en offensiv forceringsjakt då Henrik Åhnstrand kastar allt överbord. Problemet är ju att vi aldrig borde ha hamnat där.

Det är nästan ett under att vi lyckades hamna där i kväll, inför den så stöttande och taggade hemmapubliken (där Andreas Lindman gjorde den kanske största kämpainsatsen på hela IP, med sina matchotränade stämband). Men det är inget under. Det är Alexander Blomqvist.

Kan någon annan värvning under de senaste åren kostat Giffarna så mycket poäng? Kan någon annan värvning ha varit så bristfälligt scoutad?

Ni minns att han klev in framför 2018-dundersuccén Eric Björkander under våren 2019, som den mittersta och spelförande mittbacken. Och där är han nu placerad igen, med en offensiv tåga som bara en blind mor kan älska och en passnings- och långbollsfot som skulle ha fått gubbar vid division 3-stängsel att muttrande skaka på huvudet.

Och som bevisligen dessutom tämligen enkelt förlorar defensiva en-mot-en-dueller där han är först på bollen.

Har vi alltså inte råd att spela på något annat sätt än att gång på gång på gång (även när vi spelade bra i första) bli stående med Alexander Blomqvist med bollen vid fötterna, sällan med någon annan idé i huvudet än att försiktigt tassa framåt för att sedan spela fast en backkollega med en för sen och stressad sidledspassning?

Henrik Åhnstrand uttryckte det efter matchen som att det var något helt galet att spela med Robert Lundström och Dennis Olsson, två ytterbackar såvitt jag vet, som… ytterbackar i en fyrbackslinje. Det lät som att han – i vild kvitteringsjakt – slagit upp svängdörrarna till en saloon och okynnesavfyrat ett par kulor upp i taket, som en veritabel galning.

»Det är lite med hjärtat i halsgropen man gör den justeringen«, säger han om att spela med Robban och Dennis på varsin kant till Discovery+ (3.30 in).

När han alltså spelade… med en offensivt balanserad backlinje, hemma mot ett lågt liggande lag som tagit noll bortapoäng hittills.

Visst, det blev inte bra nu (absolut ingenting blev bra), men just det implicit påstådda faktumet att GIF Sundsvall – en superettansk storklubb och given uppflyttningsfavorit – inte skulle ha råd att spela med en fyrbackslinje med offensiva ytterbackar har jag lite svårt att acceptera.

Och även jag har läst min addition och subtraktion i matematiken genom åren, men jag fick det aldrig förklarat för mig att den allra enklaste plus-och-minus-metodiken var användbar för professionella fotbollstränare när det gäller att balansera mellan offensiv och defensiv.

Svaret på att ens lag släppt in för många mål under förra året behöver inte vara att helt sonika addera ytterligare en försvarsspelare.

Fråga Eric Omondi, som var ensam med fyra GIF-försvarare som inte kunde bestämma sig sinsemellan för vems eller vilkas ansvar det var att stå på benen och enkelt och synkroniserat avväpna den begränsade superettananfallaren (ingens, tydligen).

Försvarsspel är inte addition och subtraktion, det är sammanhållning, aggressivitet och tydlig ansvarsfördelning; allt det som flera gånger saknas för att vi dels inte har särskilt många jättebra mittbackar i serien och dels – tror jag – för att de som spelar inte är helt hundraprocentigt bekväma att dela upp det defensiva mittbacksansvaret på tre istället för två.

Men det är ju jag det. Jag ser ju inte ens Alexander Blomqvists storhet.