Fredagsveven: Shoot it up, Shoot it in / It’s the Covid, It’s the Covid

Vi tog – för att närmast direkt citera Ebba Busch från måndagens missförtroendeomröstning – denna karga och obebyggda plätt www-mark i den vida webbens utkanter och byggde upp en contentmässig välfärd bestående av veckovisa spaningar som legat i malpåse fram tills att de oönskat kastas ut över cybertorget.

Vi gör det för de fåtaliga contentuppskattarna i det svenska internet-hjärtlandet. Och nu är det dags igen. Nu har jag tagit på mig den helvita skruden, som av en slump (inte på något sätt för att dölja att Pirkt.se är indraget i en långdragen juridisk tvist med en äldre och något förvirrad herre som vi försökt näbbdra i en bostadsaffär), och är redo att ta ansvar för Sveriges content-ve och content-väl igen.

I måndags blev Sverige alltså av med sin regering, strax efter att denna oväntade Tomas Lundman-meme-mall använts mot januariavtalet:

Slump? Kanske. Hur som helst kunde Centerpartiet, med sina åtta procent av väljarstödet i ryggen, inte längre finna sig i att bara nästan få nyliberalisera välfärdsstaten Sverige till oigenkännlighet utan lät den centerpartistiska regeringen falla när det stod klart att de inte mot det svenska folkets vilja skulle få införa marknadshyror.

Och säga vad man vill om Stefan Löfvens tid vid makten, men i tisdags morse slog jag upp ögonen i ett regeringslöst Sverige och klev ut i ottan för att ta vara på dagen i detta Annie Lööf-skapade vakuum.

Vad jag möttes av? Jo:

Min nyligen införskaffade Crescent (som ersatte den gamla fina Crescent som Youtube-krossades som av en hydraulisk press härom veckan) fick se sitt bakdäck punkterad av en lång rostig spik som låg utlagd som en angel på gatan i detta regeringslösa land. Pang!, sa det när man knappt hunnit sticka trynet genom porten i detta regeringskrisens Sverige.

Men jag behöll modet, ledde cykeln till Friskis och Svettis och genomförde ett träningspass för mitt fortsatt krånglande knä (hade min vän Per Bohman sett när svetten rann nerför min kala hjässa under styrkepasset, mitt i denna tid av regeringskris, så hade han utbrustit att det såg ut som att en blåbrun koalitions högerextrema fotsoldater gjorde sig redo för en statskupp). Därpå sökte jag upp en liten cykelhandlare och lämnade in cykeln för byte av såväl däck som slang. Mitt kontokort fungerade fortfarande, mina tillgångar i svenska kronor var inte frysta i detta regeringslösa vakuum, men nog märktes det under denna min första monetära transaktion att någonting inte var som de skulle. För även om det gick väldigt snabbt att åtgärda cykeln, den var klar bara efter någon timme (vilket tyder på att det svenska cykelnäringslivet fortfarande går på ångorna av det tidigare så småföretagarvänliga 73-punktsprogrammet), så blev jag stående en lång stund vid kassan när cykeln skulle hämtas ut.

Jag plingade på klockan. Väntade ett slag. Plingade igen. Gick och sneglade in mot lagret. Nej, ingenting. I ett centerpartistiskt styrt land hade jag fått hjälp av en ivrigt uppassande småföretagare vid det här laget, hann jag tänka. Till slut kom en ny kund in i cykelbutiken och i min iver att visa mig handlingskraftig i detta kaosartade vakuum – där jag och den andra kunden nu saknade närvaro av såväl regering som cykelhandlare – så klev jag in genom en liten dörrspringa, in på lagret.

Och vad möts jag av i detta regeringslösa land där Centerpartiet inte längre får de svenska småföretagarna att känna sig sedda och uppskattade? Vad skådar jag i min oroliga ögongipa när jag letat mig in i de undangömda katakomberna hos en liten cykelreparerande näringsidkare som bara häromdagen säkerligen var full av centerpartistisk småföretagar-tåga?

Jo, att cykelhandlaren, som för bara någon timme sedan tagit emot min cykel och nu skickat mig ett sms om att den är färdig för upphämtning, sitter i sin snurrstol och trynar!!! Med huvudet hängande sitter den tidigare så företagsamma småföretagaren och sover med trynet tryckt mot hakan mitt på blanka arbetsdagen – och låter sina kunder plinga fingrarna ur led framför kassan!!!

Visst var det varmt, säkert goda 30 grader utomhus och säkert ännu varmare inne i det taffligt ventilerade cykelgaraget, men det är inga ursäkter till att som betalande kund behöva finna sin cykels småföretagande välgörare sovandes, säkerligen invaggad i sömn av den byssan lull koka kittelen full-vaggvisa som går igång så fort Sverige inte styrs av en centerpartistisk regering som uppmuntrar piggt företagande.

Och som om detta inte var nog så hann jag nätt och jämnt leda cykeln vidare till Odenplan innan nästa regeringslösa uppenbarelse skulle fullborda tisdagsmorgonens känsla av att leva i en postregeringsapokalyptiskt icke-centerpartistisk dystopi.

För precis när jag skulle låsa min cykel kom en grabb i vad som måste ha varit 14-årsåldern smygande fram till mig. Jag hade lagt märke till hur de två ynglingarna stått och hovrat runt cykelparkeringen, som omgivna av ett töcken av ungdomlig villrådighet och desperation, och nu hade den ena av dem tagit några bestämda steg fram till vad som måste ha sett ut som en lämplig kandidat i denna oregerliga tillvaro.

»Kan du köpa tre Corona-öl?«, frågade han med en röst som inte skar sig i ungdomlig målbrottsnervositet utan var imponerande stadig. »Du får behålla det som blir över av en hundring.«

Jag skakade långsamt på huvudet. »Pojkar, pojkar, pojkar«, sade jag med en myndig men fortsatt vänligt sinnad stämma. I huvudet gjorde jag ett snabbt överslag. 18,50 kronor gånger tre var drygt 55 kronor. Den framfusige pojken tittade nervöst och otåligt på mig under tystnaden.

»Det skulle ge mig en vinstmarginal på hela 45 procent.«

Han tittade oförstående på mig, som om han inte hade någon aning om vilket fel han begått i detta regeringslösa land. Jag tittade honom i ögonen.

»Vi må leva i ett regeringslöst och parlamentariskt kaosigt vakuum just nu«, sade jag, »men tänk lite.«

Han såg konfunderad ut, som om han helt glömt det sunda marknadsparadigm vi alldeles nyss levt under.

»Tänk lite, grabbar«, sade jag, log välmenande, låste cykellåset och gick därifrån och lät de två ynglingarna suga på denna lärandets karamell.

Den nya insikt som de två oroligt Systembolaget-hovrande ungsjälarna lär komma till på sikt, när sockret från denna lärdomens karrasnutt fått ligga och sippra ut i gipan, är förstås att den föreslagna vinstmarginalen var alldeles för tilltagen. 45 procents vinstmarginal är ingenting man kan stå för ifall man ska ge sig in i hälsovådlig och odiskutabelt omoralisk ekonomisk verksamhet i ett ordnat välfärdssamhälle som vårt.

Alla vet att i ett ordnat samhälle på 2020-talet kan man som företagare inte ta ut mer än 30 procents vinstmarginal om man ska syssla med hälsovådlig och gravt omoralisk verksamhet som rör barn och ungdomar. 30-procents-spärren är ett viktigt riktmärke som det gravt kritiserade HVB-hemmet i Hagfors, där en femåring mycket tragiskt omkom i förra veckan, mycket skickligt balanserat på i flera år, som en rovkapitalistisk slack-line-gynnare:

Håller man sig under den heliga 30-procentsspärren på samma skickliga sätt som det koncerndrivna och genom åren mycket kritiserade HVB-hemmet i Hagfors lyckats göra så kan man ägna sig åt att erbjuda systematiskt underfinansierad vård till de allra mest utsatta – hela vägen fram till ond och bråd barnadöd – utan att riskera mer än att behöva skicka fram en divisionschef från huvudkontoret som svarar på ett par kritiska SVT-frågor innan verksamheten kan fortsätta som tidigare.

Hade hela 45 kronor av varje hundring som vi skattebetalare pyntat in för dygnsvården av utsatta individer så hade folket antagligen protesterat högljutt, men lägger man sig precis under 30-procents-gränsen så kommer ingen kunna bli tillräckligt upprörd för att vilja sätta någon bakom lås och bom. Den lilla lärpoletten trillar nog ner hos killarna som erbjöd mig ockerbetalning för tre Corona i det regeringslösa landet i tisdags.

Hade de erbjudit mig att få bara trettio kronor kvar av hundringen hade ingen kunnat bli riktigt upprörd över att jag gav mig in i företagsamheten med mina förvisso dunkelhöljda och moraliskt tvivelaktiga motiv.

Om man vill fördjupa sin ilska över just det aktuella HVB-hemmet i Hagfors, där en femåring mycket tragiskt miste livet i veckan, så kan man med fördel läsa klicka upp Twitter-tråden nedan från Tankesmedjan Balans-granskaren Marcus Larsson, där han går igenom hur de politiska arkitekterna som tillät denna vinstjakt på 1990-talet nu är de som täljer guld på våra skattepengar:

Sedan kan man med fördel skriva en arg insändare eller åtminstone ställa upp den här skylten mot dörren till sitt kontor eller sitt hem:

Alldeles strax borde det vara min tur att bjuda fram överarmen och få den stucken med en första dos covid-19-vaccin. Som så många andra svenskar var jag väldigt skeptisk till vaccin mot virussjukdomar fram till dess att Micael Bindefeldt samlade 100 kända ansikten och basunerade ut den stora #KavlaUpp-kampanjen på kändisar som kavlat upp sina tröjärmar. Då vände jag på uppstuds, för om en reklamkampanj kan få namn som Jonas Gardell och Camilla Läckberg att göra insatsen att åka till en studio och ställa sig framför en porträttfotograf (med slappt halv-uppkavlade ärmar som inte duger för ett nålstick) i en minut så förstår man att det måste vara viktigt.

#KavlaUpp är tydligen så otroligt stark i sitt budskap att Micke Bindefeldt själv knappt kan yppa ett ord om arbetet med porträttfotograferingen utan att det stockar sig i strupen:

Men jag undrar ändå om inte denna #KavlaUpp-kampanj hade gått att toppa – med hjälp av att Folkhälsomyndigheten tagit hjälp av ljudmediet och gjort det ännu lite coolare att vaccinera sig.

Och i kulturekonomiskt karga tider som dessa, när Veronica Maggio gör SJ-reklam och Timbuktu lånar ut sina röstresurser till Telias propaganda (fråga oss stackare som sitter fast i ett ADSL-försett hushåll hur mycket av ett »folknät« de byggt åt befolkningen!!!), tror jag att våra folkhälsovårdande myndigheter faktiskt haft chansen att köpa sig rättigheterna till riktigt coola låtar.

Och jag kan inte svara för alla svenska regioner, men jag tycker att Region Västernorrland borde ha satsat allt på att nypa rättigheterna till den objektivt coolaste låt som producerats på medelpadsk mark. Ja, jag pratar givetvis om den gamla Sundsvall Dragons-dängan We’re down with the Dragons: den nästan enda kvarlevan från det vanskötta konkursboet som vi Sundsvallsbor kan minnas tillbaka på med stolthet (tillsammans med Doremus Bennemans förmåga att sänka en trea på tutan och den klassiska uppkasttiden 19.04).

Jag har själv cyklat runt och nynnat på en Corona-version av denna dängas refräng i över en vecka, och om man nu bestämt vill satsa på den svartvita #KavlaUpp-estetiken så tänker jag mig att det i Sundsvalls stadskärna hade kunnat se ut så här, med Melodie MC som ansikte utåt:

Och så i varje högtalare: Shoot it up, shoot it in, its the covid, its the covid till tonerna av den gamla Dragons-inmarschlåten.

Då hade det medelpadska folket vallfärdat – kanske med en bergsprängare med Shoot it up, shoot it in, its the covid, its the covid-slingan rullandes, kanske med en basketboll snurrandes på fingret – till vaccinationsstationerna.

Det är Shoot it up, shoot it in, its the covid, its the covid som under veckan har dominerat i den CD-växlare som min hjärna förvandlas till när jag sätter mig på en cykel, men ofta har jag också funnit mig nynnandes med i det här copyright-övergreppet från Liberalerna i Örebro:

Tomas Ledins jurister har fått dessa liberala takthållare att plocka ner låten nu, men även om Twitter-länken till slut också skulle sluta fungera så tror jag denna nya favorit-gif är sparad till eftervärlden:

Idag, torsdag, var det dags att besöka ICA Kvantum för den stora inför-midsommar-handlingen och den här bilden sammanfattar ungefär den känsla som årligen infinner sig för oss som tassar runt 30-strecket med klumpigare fötter än på det sätt som ett vanvårdsbolag smäckert dansar runt 30-procentsstrecket vad gäller vinstmarginal:

Det är dags att avsluta veckan med en ny upplaga av Floskeltoppen, där vi listar låtsasföretagsnamn från denna senkapitalistiska era – den här gången med internationell prägel!!!

I veckan blev jag nämligen tipsad om att se dokumentären om WeWork på SVT Play: företaget som för bara ett par år sedan sågs som det hetast nya företaget i världen, sunt och rimligt värderat till 49 miljarder dollar, men som dess fallit ihop som ett på fyllan staplat korthus. Och det där som ekonomijournalisten säger ovan, om grundaren och tidigare vd:n Adam Neumanns Jesus-komplex, är mycket sant: det är nog enkelt för en man i 30-årsåldern att råka dra på sig en tro om att ens mor befruktats med en liten skvätt av den gudautgivna säden. Speciellt när det står just så här om Jesus obskyra tillvaro fram till just 30-årsåldern:

När Jesus var 12 år besökte han enligt Lukasevangeliet Jerusalems tempel och förde kloka samtal med lärarna. Det finns inga uppgifter i Nya Testamentet om vad Jesus gjorde eller var han befann sig mellan 12- och 30-årsåldern.

Det var alltså först strax efter 30 som Jesus blommade ut och blev känd. Resten är historia, som min gamle lagkamrat och vän Daniel Andersson en gång sade till Sundsvalls Tidnings-journalisten Kenneth Fahlberg när han berättade om sitt beslut att ta ett svårt volleyavslut från distans hemma mot Umeå FC (bollen gick in via ribban och betydde, som jag minns det, 3-1). Så det är klart att man, oavsett hur religiöst lagd man är, har hopp om att kliva fram som jordelivets frälsare.

Men jag vill tillägga detta, som kännare av vegetarisk skalpvegetation och avsaknaden av detsamma: jag tror att håret är centralt för att kunna utveckla riktigt djupt rotade Jesus-tankar om sig själv. Här ser vi hur Adam Neumann själv tänker när han ska försöka rädda sitt WeWork-imperium från kollaps med en läcker video i slutet av 2019:

Bara håret ser bra ut går det att rädda alla oförklarliga luckor i företagets redovisning. Kanske är det därför jag odlar en sådan rädsla för att få mitt inaktiva företags deklarationer granskade av Skatteverkets jurister: för att jag vet med mig att jag inte kan fäkta bort dem med ett smäckert släng med den långa svarta Jesus-manen.

Hur som helst: den yvige entreprenören Adam Neumann blev miljardär på att lansera WeWork, som alltså började med en idé om att hyra ut kontorslokaler i öppna ljusa ytor och där bjuda på en Erasmus-artad stämning, men som sedan växte till att innefatta lösa idéer om att sätta We-prefix på i princip alla livets delmoment. Men dokumentären lyfte bland annat hur han innan WeWork-succén lanserade bland annat företaget Krawlers och denna revolutionerande idé för bebisar:

Att lansera ett par knäskydd för krypande barn, med den här sloganen…

… är så nära ett verklighetens Kitten Mittens vi någonsin kan ha kommit som kapitalistiskt ordnat samhälle:

Men den allra starkaste tobaken som man kunde snusa i sig under dokumentären om WeWork kom ändå från den femton sekunder långa presentationen av hur många andra start-up-företag som under 2010-talet såg det som självklart att själva hålla till i ett öppet och härligt WeWork-kontorslandskap. Precis som jag under förra årets jakt på Sveriges minst samhällsnyttiga husvägg kom fram till insikten att Stockholms stad är en enda illaluktande lök med skal på skal på skal av företagsnamn som gör en gråtfärdig av fullskalig meningslöshet så fanns det alltså inuti alla dessa WeWork-kontor ett oräkneligt antal andra låtsasföretag. Den här uppräkningen av påstådda företagsnamn går inte av för hackor:

Om arkeologiska utgrävare någon gång ska försöka utröna vad det var för ett samhälle vi levde i under den allra senaste senkapitalistiska skarven mellan 2010- och 2020-tal så hoppas jag att de lyckas arkeologputsa fram ovanstående Vimeo-klipp.

Och om inte den trettiogradiga hettan gjort nog skada vad gäller att dåsa till ens hjärnceller så har jag sedan igår adderat den ljudliga triaden med Spindoze, Scruff, Yoink till det befintliga befintliga CD-växlar-beståndet som redan innehöll stroferna Shoot it up, shoot it in, it’s the covid, it’s the covid och Jag heter Karolina och jag är liberal / att styra och att ställa, det är mitt val.

Tänk er en vuxen man i trettioårsåldern som cyklar runt och växelvis nynnar på denna ljudsatta Bermuda-triangel för en dåsiga hjärnsubstans att försvinna iväg i – och ni förstår att det är dags att gå på midsommarledighet innan ens sista ord, när den fullskaliga hjärnblödningen kickar in, blir Yoink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *