GIF-GAIS 2-0: Letade golfbollar och bortlagda sombreros

Efter två raka förluster och en halvlek där ett kontrande Gais tillåtits bombardera GIF-målet med (förvisso mycket taffliga) avslut så hade jag nog inte heller haft självförtroende nog att lita till att en donare med fel fot just rammat ribban och letat sig in i nät.

Var det kanske till och med talande att Dennis Olsson kände sig tvungen att ställa sig och titta länge efter bollen, som vore han en golfare som just skyfflat iväg ett ryckigt slag med järnsjuan och oroat sig för att den hamnat ute i ruffen?

Nja.

Var det roligt att det krävdes fyra glada lagkamraters beröring över skalpen för att lyckan skulle infinna sig, som om han varit en frikyrklig förstagångsbesökare som fyrat av en nervös liten bön i kyrkraden och som nu fann frälsningen hos ett gäng handpåläggande tungotalare?

Ja. Mycket.

Kanske hade man lite fotbollsstatistikmässig PTSD efter att ha tvingats utstå Sveriges första halvlek mot Spanien under måndagskvällen, där de svenska spelarna blev fullkomligt utrullade och utskjutna på grund av att de behandlade bollen som man behandlar en skållhet kokpotatis som ramlat en ångande kastrull och ut på släktkalasets bordsskiva.

Men jag var ju inte hänförd av faktumet att ett formsvagt Gais vann skotten med 8-2 i den första halvleken, efter att gång på gång ha fått ställt om i övertaliga (men alltid taffligt avslutade) kontringar.

Men där Sverige under måndagskvällen hade problemet att de inte fick låna bollen och verkade för nära en stressrelaterad hjärnblödning (det man på modern WyScout-tränarsvenska brukar kalla för den ångande kokpotäts-problematiken) så hade Giffarna nästan det motsatta problemet.

Man ägde bollen, man rullade runt den – men man gjorde det för långsamt och omständligt. Visst borde Linus Hallenius ha spurtat in sitt rena friläge och nog kunde Dennis Olsson också ha hunnit skyffla iväg ett avslut när han störtade fram i djupled till vänster (infoga skämt om att det var fel fot här), men båda dessa lägen kom till när Giffarna valde det rakare spelet framför det tråcklande från eget straffområde. Mot ett lågt liggande Gais (vars tränare flera gånger lyckades bryta igenom det uppskattade 500-persons-bruset med ett »ligg kompakt!!!«) gick bolltrillandet, efter en pigg inledning, för långsamt och om det var någonting vi fick syn på så var det väl åter igen att fem backar inte nödvändigtvis ger en större defensiv stabilitet än fyra.

Gång på gång fick Gais kontra mot de tre försvarsspelare som lämnats att försvara kontringen, efter att någon av mittbackarna (med rätta) stött fram samtidigt som ytterspringarna försökt hota Gais-backlinjen i djupled.

Det såg vi, och att samarbetet mellan Linus Hallenius och Pontus Engblom fortfarande inte fungerar. I långa stunder hade man kunnat rymma ett genomsnittligt medelpadskt potatisland mellan de två GIF-anfallarna och kanske till och med lyckats klämma in en liten rad med rädisor. Förutom i försvarsarbetet (som i min bok borde vara sekundärt för två anfallare som heter Linus Hallenius och Pontus Engblom, i alla fall hemma mot Gais) så är det inte mycket som tyder på att de bildar en forwardsenhet som någon GIF-supporter hade varit nöjd med inför den uppsnackade säsongen.

Vid ett tillfälle i den första halvleken gjorde landslagscomebackande Anton Eriksson en »wow, har du lärt dig det där på U21-landslagssamlingen?«-aktion som nästsisteman och snurrade upp två Gais-spelare i en läcker vändning – men det räckte bara till en sidledspassning och fortsatt stiltje i backlinjen. Det var precis det som borde behövas, om man ska spela med tre backar mot lågt liggande motstånd – men det gav noll och intet.

Det är väl det jag försökt trycka på i ett antal likadana texter nu. Det krävs ganska mycket för att ta sig framåt från egen backlinje med denna baktunga formation – och allt risktagande som krävs för uppluckring av motståndarna har bevisligen (nollan mot ett uddlöst Gais till trots) en tendens att leda till svårförsvarade omställningar.

Men hur många gånger har jag skrivit samma sak nu? Det är slut på synonyma uttryck för 3-5-2-kritik.

Vi får helt enkelt vara glad att vi har Dennis Olssons högerfot.

Och Dennis Olsson får börja vara glad att han har en högerfot, för det verkade han inte själv tro när han tog det överraskande en-mot-en-beslutet att vika in till höger och klappa till för kommunalråd och fosterklubb.

Bollen bombades förvisso in via ribbans underkant (det är alltid förvillande med ribbträffar), men när den legat i nätmaskan i ett par sekunder stod Olsson och stödde sig på sitt högra ben (som om han kände efter ifall det benet kan ha orsakat den träffen) och sneglade långt efter ifall bollen verkligen kan ha landat på rätt sida av nätmaskorna. Det fattades bara att han satt upp en kupad näve över pannan för att ge sig själv en hudkeps mot solljuset. Jag har faktiskt sällan sett någon som stått så länge och letat efter bollens faktiska landningsplats utanför en golfbana.

Men den låg där. Högerträffen hade dunkats dit i det bortre krysset, vilket han verkade förstå först vid omfamningarna från lagkamraterna.

När sedan Nicklas Dahlström – som efter en malplacerad period som högerspringare äntligen börjar återfå den pondus han hade i debuten i fjol – distinkt knoppade in tvåan strax därpå var tre poäng i hamn.

Och det är ju faktiskt allt som räknas. Vi ligger tvåa i serien på 17 poäng på 10 matcher. Förra säsongen hade vi samlat in 17 poäng efter nio omgångar, men då fanns en märkligt känsla hos Henrik Åhnstrand som sa att laget nog egentligen inte var så bra egentligen (en känsla som aldrig verkade infinna sig hos exempelvis Degerfors division 1-hämtade succéer, som bara gasade på).

Nu hoppas jag att känslan är den rakt motsatta. Vi ska vara väldigt glada över att ligga tvåa i superettana i ett läge när Linus Hallenius och Pontus Engblom fått ut så förhållandevis lite av varandra, när vi fortfarande har ett rejält sparkapital i underutnyttjandet av Erik Anderssons vänsterfot (han borde ha fått inkassera två quarterbackliknande assistpoäng igår) och när Robban Lundström knappt kunnat fylla Robban Lundström-positionen i den specialbyggda formationen.

När vi faktiskt inte varit så spelmässigt bra som vi borde kunna vara.

Vi kanske aldrig når upp till de spanska höjderna från 2018, när livet som GIF-supporter var fyllt av spontana »¡que rico!«-utrop och ett salsa-taktfast klappande i färggranna sombreros:

Men vi har en andraplats, vi har lokal fägring (även om det är långt till Spartak Moskva-miljonerna för Paya Pichkah och Johan Bengtsson är förpassad till femminutersinhopp) och vi har folk på läktarna igen.

Och han må ha bytt sombreron mot en vanlig kepa, men jag tror att man saknar GIF-hjärta om man inte blir lite rörd av att se Medelpads mest profilerade lungpatient åter få vidga sina av Västernorrlands Region bortglömda luftrör på IP:

Läsarfråga: Vilken version av den medelpadska Twitter-, podcast- och sjukvårdsprofilen Johan Martinsson är du efter 2-0 mot Gais? Den överlyckligt sombreroprydde salsa-taktklapparen eller den mer sansat belåtne kepsbäraren?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *