Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Inlägg publicerade i “Gif Sundsvall”

OBS: Får ej tas bort /max

Tre frågor™ inför premiären

En uddamålsförlust mot allsvenskt motstånd i ett genrep, bara några månader efter att laget varit på väg att störta huvudstupa ner i division 1-mörkret. Alla glada och nöjda?

Nej, inte ens den allomfattande glädje och värme som det nyblivna pappaskapet medför har fått Giffarnas allra mest ogint bitska kritiker att mjukna helt.

Efter genrepet mot BP och inför premiärderbyt mot ÖFK försöker Pirkt.se, till skillnad från alla andra mediehus, respektera den Per Bohmanska upphovsrätten och istället ställa tre frågor™.

Det har varit en speciell försäsong för det som en gång i tiden var en av Sveriges allra mest ambitiösa portaler när det kommer till att kritiskt granska GIF Sundsvalls förehavanden i svensk elitfotboll. Samtidigt som sportchef Joel Cedergren har gjort klart med division 1-talang efter division 2-talang har mitt största fokus kring nyförvärv handlat om huruvida vårt nyblivna småbarnshushåll ska satsa på en blöjhink av märket Korbell eller Tommee Tippee.

Samtidigt som Giffarna har hållit siffrorna nere borta mot Hammarby (något de misslyckades kapitalt med under fjolvåren, vilket jag bevittnade under en tid då jag fortfarande hade sågklingan vässad) och till och med varit halvnära att kunna lugga de allsvenska guldkombatanterna på poäng så har jag suttit och studsat på en pilatesboll med en gallskrikande dotter i en sele, muttrandes över hur oförsvarligt dyrt det är att teckna ett TV4-abonnemang med extra allt som familjeförsörjare.

Jag har sett brottstycken av de matcher som erbjudits via Sundsvalls Tidnings livesändningar, bara kunnat tillskansa mig highlights från cupmatcherna – och jag har knappt haft en enda tanke på att kunna hinna göra någonting alls i Pirkt.se-väg inför säsongen.

(För är det någonting jag tänker att man inte vill råka göra denna vårvinter, som medelpadsk fotbollskille i 30-årsåldern med en bakgrund som spelare i GIF Sundsvall, så är det att råka ghosta sin familj och sina små barn.)

Jag beslutade till slut mig för att trygga och etablerade Korbell var det bättre nyförvärvet. Tommee Tippee lät för mycket som en baltisk anfallare som AFC Eskilstuna kunde ha hämtat in under mitten av 2010-talet och som dubbats till typ ”Estlands Benzema”. En chansning. Som nybliven förälder har man inte råd att riskera att ligga och tryna med en svag odör av avföring sipprandes ut från blöjhinken.

Årets GIF-upplaga har inte haft den lyxen att kunna unna sig det trygga och etablerade. Det kan mycket väl komma ovälkomna mjuggdofter sipprande upp ur det här framtvingade men ytterst välbehövliga budgetbygget. Konstigt vore nästan annars, när man kastat ut nästan allt det gamla och även en del av det fortsatt väldigt unga (om någon för ett par år sedan hade sagt att Ludvig Nåvik skulle göra den gamla Erik Löfgren-flytten från Giffarna till Umeå FC under dennes tjugoförsta levnadsår hade jag försökt skicka vederbörande med en enkelbiljett till Beckomberga).

Men vad vet jag? Jag har suttit på en pilatesboll och studsat. Googlat blöjhinkar. Klippt ut Libero-rabattkuponger och fyllt plånboken till George Costanza-proportioner.

Är Monir Jelassi jättesnabb? Jag vet inte.

Finns det nog med fart i Abdul Halik Hudu? Jag vet inte.

Kan Ludvig Svanberg växa ut till en fullskalig försvarsgeneral nu när han kritat på permanent? Jag vet inte.

Har Yaqub Finey den mest intressanta kroppskonstitution jag sett i en GIF-tröja? Ja, jo, okej: det har jag faktiskt lärt mig bara efter att ha sett den bräcklige tvåmetersmannen med de greyhound-tunna benen under en enda försäsongsmatch på Grimsta.

Jag var nämligen på plats under förra helgens 0-1-förlust mot allsvenska Brommapojkarna förra lördagen. Jag var där tillsammans med Aftonbladets fotbollsexpert Per Bohman, mannen som givit svensk sportjournalistik de fem punkterna, och skulle därför aldrig begå immaterialrättsligt intrång genom att använda samma formel (det gjorde dock ST:s Lukas Sahlin, mitt framför näsan på upphovsmannen!!!) – så här kommer tre frågor inför premiären mot ÖFK.

(Läs gärna igenom detta med vetskapen om att de tre frågorna skrivits av en man som legat i fullkomlig fotbollsmässig dvala i flera månader och som väckts ur sin radioskuggiga sarkofag av att det svenska herrlandslagets målmaskin numer är en lång kille som heter Gustaf Nilsson och som ser ut att vara delägare i en mindre VVS-firma i Enebyberg. Det kan få den mest sansade gamla fotbollshjärna att tappa fattningen.)

(Lägg dessutom till informationen om att senast jag var utsänd för att skriva någonting om fotboll åt ett etablerat mediehus – TT – så var jag på just Grimsta IP och kom hem med glada bud om att en 16-årig Jack Lahne fått debutera i a-laget och att allt var frid och fröjd i den lilla gulliga föreningen. Bara omkring en vecka senare fick jag läsa Simon Banks avslöjande om att klubbens portugisiske tränare, som jag själv ställt mot väggen med mina ”hello dear sir, what do you think about Eric Figueroa as a wingback this year?”-skjutjärnsfrågor, bedrivit någon typ av Lundsbergs-pennalism med sexistiska och rasistiska förtecken på samma anläggning där jag flanerat runt i godan ro med block och penna i hand och Eric Figueroa-analys-glasögonen på.)

Håll till godo, det arma fåtal som väntat på GIF Sundsvall-spaningar på den här portalen.

Har vi ekonomiskt råd att inte ställa om snabbt?

Giffarnas nya ledning har verkligen ställt om snabbt när det gäller att försöka få rätsida på den ännu gravt strulande ekonomin. Ut med dyra och etablerade spelarnamn som Linus Hallenius, Robert Lundström och Alexander Blomqvist och in med unga och spännande och monetärt billigare namn som Yaqub Finey, Gustav Nordh och Pontus Lindgren.

Det har gått snabbt. Omklädningsrummets dörrar har slagits upp på vid gavel och korsdrag har dragit genom trupplistan. Det har varit stundtals jobbigt för många (tidernas bästa allsvenska målskytt lämnade klubben och fick samma ”Tack för allt”-skylt som Fredrik Lundgren), men det har också skänkt hela föreningen en känsla av att friska fläktar blåst igenom föreningen.

I genrepet mot allsvenska BP förlorade laget förvisso bara med 0-1, efter att ha släppt in mål på en klumpigt framsaxad straffspark – men det blåste knappt en enda frisk vind i offensiven.

Jag är av den bergfasta övertygelsen att det är sportsligt svårt för en klubb från mellersta Norrland att ha som taktik att inte försöka utnyttja sina kontringslägen, men jag är nästan ännu mer övertygad om att det är ekonomiskt oförsvarbart att spela en fotboll som saktar in, stannar upp och låter motståndaren omgruppera varje gång man vinner bollen i ett intressant läge.

Brommapojkarna, som matchen igenom var det bättre laget på att sätta full fart framåt när motståndarna tappat boll och hamnat i oordning, stannade vid ett enda tillfälle upp bollen på mittplan och rullade om den i backlinjen istället för att gå på attack – och en äldre herre på raden nedanför tog sin huvudbonad av hjässan och kastade den i knät i den typ av pilsnerfilmiska frustration man ofta bara ser runt Grimsta IP. Han blev kokande för att en BP-mittfältare inte nyttjade läget som uppstod utan istället valde att ta hem bollen för ett par minuters menlöst konstgräsrull.

Den pilsnerfilmiska estetiken kanske är svagare på NP3 Arena, men jag tror att känslan är universell: man vill – oavsett vad Moneyball-verktygen säger – se sitt lag sätta full fart framåt när tillfälle ges. I det medelpadska läktarmänniskosläktet finns en nedärvd gen som instinktivt skickar ut impulser om att den längre djupledspastejen ska skickas iväg om det är så att Ante Yngvesson eller Pa Dibba eller Linus Hallenius är på språng mot en osynkad backlinje i omställningsfas.

Man kastar sin huvudbonad varje gång någon mittfältare istället saktar ner, rullar om, låter motståndaren komma tillrätta. På sikt tror jag att det är dödande för ens betalningsvilja vad gäller en sittplatsbiljett som är bra mycket dyrare än en biostol.

Det gick på tok för långsamt för Hudu mot BP. Foto: Bildbyrån.

I en intervju med Sundsvalls Tidning sa Douglas Jacobsen tacksamt nog att laget ska spela en omställningsfotboll när tillfälle ges, men mot BP syntes ingenting alls av detta. Allsvenska Brommapojkarna är ju ett på pappret klart bättre lag, spelare för spelare: just den typ av lag som man kommer behöva straffa genom annat än rull från egen förlängda mållinje (vi såg vid ett tillfälle, när Jonas Olsson spelade bollen rakt på en BP-spelare vid offensiv straffområdeslinje, hur pinsamt dråpligt sådana försök kan sluta). Men Abdul Halik Hudu, denne lille bollhållare som hyllas så för sina hålla-bollen-inom-laget-kvaliteter, valde gång på gång att inte ens försöka slå den lite mer chansartade bollen på Gustav Nordh eller Pontus Engblom eller de andra som trots allt besitter en del offensiv omställningsfart.

Jag har ju dock fått positiva rapporter från bland annat Hammarby-matchen, där Pontus Engblom ska ha älgat på som i fornstora dagar, och har hopp om att just det BP-genrep jag såg inte var symptomatiskt för hur det kommer se ut framöver.

Fart finns ju – och mot på pappret bättre lag (vi är väl tippade tia, vilket gör att det anses finnas ett par stycken) så måste det utnyttjas. Både sportsligt (på 2024 års superettan-sikt) och ekonomiskt (som i att en genomsnittlig medelpadsk fotbollsbesökare bara orkar kasta sin huvudbonad ett visst antal gånger).

Feed the Pont and he will score.

Ska vi inte åtminstone försöka dra nytta av farten?

Fart finns ju, ja: men jag kan faktiskt knappt föreställa mig en formation där man får mindre ut av Monir Jelassis eller Pontus Engbloms snabbhet än den 3-4-2-1-julgran som Douglas Jacobsen ställde upp med mot Brommapojkarna förra helgen.

Vi har, i Dennis Olssons fortsatta rehabvaro, ingen vänsterfotad ytterback i truppen – då kan jag för mitt liv inte förstå varför man vill accentuera den bristen genom att ge stackars laglojale men offensivt tämligen menlöse och dessutom felfotade Lucas Forsberg ansvar för att ensam äga hela vänstersidan.

Det verkade dessutom som att man instruerat den ack så spännande Gustav Nordh, som assisterat på alla möjliga läckra sätt under försäsongen, att smyga ner i det gamla Stefan Silva-vänsterbacks-slukhålet från hösten 2016, för att… ja, vadå? Öppna upp för att det felfotade mittbacksalternativet Lucas Forsberg skulle kunna få bollen i en för honom oönskvärd nummer-tio-position vid ett par tillfällen.

Istället för att ha rappe Nordh hotandes längsmed kanten fick man istället se noll och inget av honom, men väl Lucas Forsberg framme och lurpassa som ”tia” en handfull gånger, där han snubblade sig fram på ett så icke-hotfullt sätt att BP-försvararna blivit utskällda av telefonisten om de ringt 114 14.

Varför i hela friden skulle någon vid sunda vätskor vilja göra det bytet?

På andra kanten har man ju hört så väldigt mycket om Monir Jelassis o-er-hörda snabbhet, men om ryktena stämmer eller ej går inte för mig att svara på eftersom Jelassi blev stående som en fastvuxen högerytter under hela sin tid på planen. Det är ju så väldigt vanligt att skickliga, rappa och framfusiga ytterbackar blir det så fort de ska flyttas upp ett hack och stå och vänta på bollen ett snäpp ovanför tre mittbackar. Samma sak hände ju säsongen efter att Dennis Olsson gjort supersuccé med fyrtio tusen miljarder framspelningar under 2020 som vänsterback – året efter ansågs han redo att flytta upp ett hack, och blev mest stillastående och hemåtpassande igen.

Har en ytterback en sensationellt fart ska han få nyttja den i överlapp från bakplan. Har man inte en enda vänsterfotad ytterback i truppen bör man inte spela med en vänsterwingback.

Och man hade ju hört mycket om både Gustav Nordh, 23, och Yaqub Finey, 20, som båda hämtats in som jokrar från Division 1- respektive Division 2-miljön, men som halvcentral duo strax nedanför Pontus Engblom blev det absolut ingenting gjort mot Brommapojkarna. Det blev stillastående, det blev felvänt, det blev väldigt sällan tillgängligt för annat än dumdristigt svåra passningar upp från trebackslinjen.

Vi har ju valt att satsa på fart i år, vilket i sig är glädjande – men då tycker jag verkligen inte att 3-4-2-1-julgranen är rätt väg att nyttja den farten. Att centrera fyra mittfältare och hoppas att de sinsemellan ska lösgöra ett kreativt flöde som frigör offensiv fart fungerar om spelarna lystrar till Rui Costa, Pirlo, Ambrosini och Gattuso – kanske mindre om de heter Hudu, Manchón, Nordh och Finey och tillsammans hunnit göra en allsvensk spelminut.

Jag trodde dessutom att vi kom överens ifjol om att vi behöver försöka skapa en startplats till Jesper Carström, som trots allt var med och sköt oss kvar i elitfotbollen förra hösten?

Och om nu Pontus Engblom fått en nytändning efter fjolårets mycket svaga säsong så behöver han få göra det han varit riktigt bra på genom karriären (springa snabbt och avsluta mycket inne i boxen) och inte ha som primär funktion att vara stillastående uppspelspunkt som julgransstjärna.

Har vi tre riktigt bra mittbackar?

Något av det allra mest glädjande inför den här säsongen är, enligt mig, att Joel Cedergren lyckats behålla fjolårsavslutningens unga mittbacksduo Ludvig Svanberg och Kojo Peprah Oppong. Förvisso är den sistnämnda bara kvar på ett nytt lån (vilket förstås alltid sänker ”åh, honom kan vi snart sälja för 30 miljoner!”-entusiasmen med många snäpp), men likafullt: vi har äntligen en centrallinje som skulle kunna bli riktigt stabil från start till mål.

Efter att i åratal ha suttit fast i den segdragna Alexander Blomqvist-fällan (fem år tog det innan han lämnade plats i centrallinjen, efter att vi närmast unisont summerat att han var en felvärvning under våren 2019) har vi nu äntligen chansen att skapa något nytt och stabilt över åtminstone en säsong.

Entré: trebackslinjen. Den enskilt säkraste åtgärden man kan ta till om man vill få två trygga och samspelta mittbackskollegor att bli socialt obekväma riktigt snabbt.

Visst ser Pontus Lindgren, 23, ut att vara en stark bonnpojk som skulle kunna timra ett ihop sig en egen stuga av egenfällt virke på den isländska landsbygden – men är det nog för att en chansning som ifjol lånades ut från den isländska högstaligan till den isländska andraligan ska få rucka på det enda i vårt lagbygge som känns någorlunda tryggt och inspelat?

(Berättarröst, med visheten från ett antal superettanomgångar in: Det är det inte.)

Nej, vi ska vara väldigt glada, detta nådens år av ombyggnad och ungdomlig entusiasm, att vi har en mittbacksduo (19 och 21 år gamla) som vi kan känna någon typ av trygghet kring. Att då hålla på att mixtra med de erkänt svårlösliga ekvationerna i en trebackslinje – ryktet säger att Niels Bohr ska ha varit på väg att lösa den trebackslinjerade algebran innan han gav upp och revolutionerade atomläran istället – känns urbota dumt. Inte minst då en trebackslinje i sig leder till två av de ovanstående frågorna jag har inför säsongen: 1) de tenderar att småpassa sinsemellan, alla tre, på ett sätt som nya sifferanalytiska tränare älskar (”det flyttar motståndarna ur deras posititioner!!!”) men som alla gammeldags fotbollstittare hatar så till den grad att de kan stanna hemma och 2) det gör att vi tvingas stå med halvhöga wingbacks som står och väntar på mittplan istället för att storma fram bakifrån.

Nej, här är min snitt-startformation inför säsongen, om alla är hela och rena:

Detta baserat på gamla lösryckta spaningar, en hel del hörsägen och övervintrade men samtidigt bergfast grundmurade uppfattningar om vad som är en fungerande uppställning för GIF Sundsvall.

När jag sätter punkt för det här inlägget är det med en tre månader och två veckor och en dag gammal bebis i en sele på magen och med två timmar kvar till premiärderbyt mot Östersunds FK.

Jag vet inte när jag får läge att återkomma, men till dess finns andra skribenter som har faktisk koll på det här med svensk elitfotboll och dess lag och spelare. Jag har inga stora naiva förhoppningar på den här säsongen, men som alla ungdomliga ombyggnationer så kommer denna (tillsammans med vetskapen om att serien är så dålig att man Gais-springa igenom den med lite fart och fläkt) med drömmar om att vi till vintern kan ha förtjänat den fotbollsskribentliga metamorfosen från Göran Bohlin-pixligheten till den Per Bohmanska krispigheten.

Tema Mission News av Compete Themes.