Det spretar åt alla håll – men allt pekar inte längre rakt ner i superettan

Det är bara att konstatera att det saknas en hel del kvalitet i det här allsvenska bygget och att det spretar åt alla håll och kanter. Men precis allt pekar inte längre rakt ner i superettan.

Vi har en första nolla, en taktik som ser allsvensk ut och Pontus Engbloms innestående mål.

Det finns plötsligt hopp om att det ska kunna räcka till någonting.

Hur snabbt ska ett hopp egentligen kunna lämna en nyallsvensk själ? Efter att Giffarna följt upp 1-5-debaclet i hemmapremiären mot Hammarby med att ha gett bort matchen mot ett b-betonat Varberg på bara 25 minuter så kände jag nästan att depåerna med hoppfullhet börjat sina rekordsnabbt.

Och det ska sägas direkt: efter nittio minuters fotboll på en direkt pinsamt glesbefolkad idrottspark var jag inte direkt mycket mer hoppfull om ett allsvenskt liv efter fotbollsåret 2022.

Nog hade den fyrbacksformerade formationen sett mycket stabilare ut än det erbarmliga fembacksåbäke som Henrik Åhnstrand envisats med i de första tre omgångarna och nog hade ett mer aggressivt och kompakt GIF-lag hållit någorlunda jämna steg med Henrik Rydströms hyllade men besynnerligt forwardslösa tiki-taka-gäng. Visst rann den falska nian Oliver Berg igenom mittfältet ett par gånger och visst kändes det som att Isak Jansson och (tidigt inbytte) Simon Skrabb hotade, men allt som allt så höll det ihop. Anton Eriksson och Alexander Blomqvist (fembacksformationens kanske allra tydligaste sorgebarn) såg mycket tryggare ut som duo än de någonsin gjort som trio och på mitten hade Daniel Stensson (som var direkt usel mot Hammarby och svag mot Varberg senast) hittat in i sina nyttiga gängor igen.

Och om det var någon som verkade ha fått sig en konkret fyrbackslinje-effekt så var det högerbacken (inte lika mycket högerwingbacken) Robert Lundström, som med Saku Ylätupa framför sig i banan vågade ånga på och överlappa gång på gång på gång.

Det såg bättre ut, totalt sett, men med det sagt var det långtifrån bra.

Efter nittio minuters spel mot Kalmar hade jag fortfarande väldigt svårt att se vilken typ av GIF-offensiv som skulle leda till framgång och trepoängare i den här serien. Långa inkast? Är det plötsligt vår grej? Omställningar? Inlägg mot Pontus Engblom? Eller kortpassningsspel och bollinnehavsfokus med ett innermittfält som ingen annan allsvensk tränare hade velat byta med?

Jag har faktiskt fortfarande inte särskilt mycket till aning.

Och nej: inte heller blev våra långsiktiga ambitioner kring hur vi ska spela klarare under kvällen. Hemma mot Kalmar börjar vi matchen med den hårt slitande och löpstarke Marcus Burman som defensivt nyttig men offensivt menlös ytter (hans aktie verkar förresten fluktuera värre än en kryptovaluta: försteinhoppare, utanför truppen, utanför truppen, startplats!), men vid 0-0-ställning strax efter paus byter ut plötsligt ut honom för att kasta in en haitisk försvarsanalfabet på samma position.

För det går väl att konstatera? Att herreminje, vad Ronaldo Damus – Linus Hallenius ersättare, mind you!!! – inte såg ut som någon färdig allsvensk spelare som är redo att göra avtryck direkt.

Jag har sällan sett en så vilsen spelare få fyrtio allsvenska minuters spel. Visst har han slitit med administrativt pappersarbete på Haiti i ett antal veckor och inte kommit in i den medelpadska kulturen – men så fullkomligt kan man väl inte tappa koncepten om hur man spelar försvarsspel i sporten fotboll? Det tog inte många minuter innan tränarstaben tvingades konstatera att Damus – som alltså hoppade in som ytter i 4-2-3-1-formationen – inte behärskade de allra enklaste grunderna i ett zonförsvar och tvingades flytta upp honom på topp.

Att se en sådan icke-redo 22-åring få fyrtio minuter av yrvaket virrvarr, samtidigt som 18-åriga jättetalangerna Ludvig Nåvik och Johan Bengtsson får noll, skavde i alla fall i min personliga femårsplan för den här påstått närodlade och lokalt förankrade fotbollsföreningen.

Det satt jag och tänkte på, när tiden tickade upp mot nittio minuter: att det var märkligt att vår uttalade långsiktighet inte prioriterades framför namnmässigt publikfrieri (”in med Ronaldo!!!”-ropen är svåra att värja sig emot efter tre raka torskar) och att jag var glad att Giffarna lyckades hålla tätt och få ett unisont hyllat Kalmar att se ganska segt och tråkigt ut.

Men hoppfull? Konkret hoppfull? Nej. Det blev jag inte förrän jag, mitt i all vardagsstiltje (ett tag höll jag på att ta fram mobilen för att leta efter extrapris på ost, vilket jag var tvungen att köpa efter slutsignal), plötsligt fann mig skrikande rakt ut i drömträffs-eufori.

Pontus Engblom hade sett seg och sävlig ut i de halvchanser han fått sig tidigare under matchen och varken mot Hammarby eller Varberg hade han varit nära att nå upp till de komplett-ensam-forward-nivåer han visade upp i premiären mot Sirius. Det var som att han, i nära på tre raka matcher, alltid tagit någon tredjedels sekund för mycket tid på sig – och att den allsvenska halvchansen då försvunnit iväg på ett sätt som superettachanser inte gjorde.

Nu tog han plötsligt extra mycket tid på sig, stannade upp, lade bollen till rätta – och fullkomligt bombade in en rejäl gnutta hopp i det här allsvenska GIF-projektet. Om något skulle vända denna otroligt svaga och trista GIF-inledning till något som är möjligt att hoppas och tro på så var det en osannolikt välavvägd projektil i det bortre aviga från vår lagkapten och tilltänkta offensiva härförare.

För en fotbollsförening som stod med ynkliga 2 050 åskådare på de vårsoliga läktarna, med noll poäng i tabellen och med alla tonåringar kvar på bänken går det inte att överskatta betydelsen av att den drömträffen fick räcka till en förhoppningsvis förlösande hemmaseger.