Äntligen typiskt för ett topplag

Ja, bildjäveln är från en tidigare seger eftersom ingen Pirkt.se-upphovsrättsligt knuten fotograf verkar ha varit på plats ikväll. FOTO: Bildbyrån/Nils Jakobsson.

Det är förstås väldigt typiskt ett topplag att vinna även när man inte spelar särskilt bra.

Men för att kunna tro på chanserna att vara ett topplag hela vägen in i kaklet så krävs det att man åtminstone någon gång visar hur bra man faktiskt kan vara – vilket Giffarna äntligen visade mot Trelleborg ikväll.

Och Sundsvall har inte bara ett fotbollslag som sent omsider verkar vilja visa att det förtjänar att bli allsvenskt igen – staden har dessutom en potentiellt allsvensk publik som bevisligen överlevt en pandemi.

Idag släppte restriktionerna i Sverige, efter ett och ett halvt år av statligt sanktionerad distans och jag antar att de flesta svenskar firade på något litet sätt. Jag firade genom att skynda iväg till ett Friskis-pass direkt efter jobbet (aldrig har jag känt mig mer innerstadsstockholmsk än när jag var tvungen att inleda passets uppvärmningsdel med de blåtandskopplade hörlurarna över öronen, eftersom distansmötet dragit ut på tiden) och svettades ut vad som verkade vara två pandemi-år av återhållna svettningar. Andra stockholmare (som säkert är mindre stockholmska än vad min jobbpersona snabbt har utvecklats till) gick kanske på Spy Bar eller Debaser.

I Sundsvall finns mig veterligen inte särskilt många nattklubbar utöver den yviga karaoke-saloonen E Street, men väl många pigga och ack så stockholmskt influerade barer som lär ha konkurrerat om det medelpadska folkintresset denna den 29 september: dagen då man äntligen var fri att göra precis vad man ville igen.

På säkert tio olika etablissemang hade du vid sjutiden kunnat bli serverad en öl inne i värmen (kanske av någon som kallar dig »maestro« vid beställningen???) – men över sju tusen Sundsvallsbor valde att gå och stötta GIF Sundsvall. Visst: tack vare ett piggt ordnat samarbete med lokala företagare så var inträdet gratis – men omkring sju procent av kommunens befolkning gick på fotboll för att stötta stadens lag hemma mot Trelleborg i andradivisionen under vad som såg ut att vara en ytterst grådisig onsdagskväll.

Detta kritiserade och ifrågasatta, ja, på vissa (Pirkt.se-)håll sågade och fullkomligt utdömda GIF-lag lyckades locka till närmast lapp på luckan en septemberkväll när världens alla andra möjligheter plötsligt låg öppna.

Det gjorde mig alldeles otroligt glad att se. Efter att ha sett en säkerligen uppfluffad publiksiffra på 1 400 åskådare hemma mot Landskrona senast så började jag undra ifall min hemstad har vad som krävs för att bli allsvensk igen – eller om pandemin tagit knäcken på den skara som brukade utgöra en trogen kärna av åtminstone 2500 betalande åskådare oavsett om det gällde matcher i superettans botten. Att se laget spela inför så otroligt tomt gapande läktare i ett toppmöte mot Landskrona och med delvis släppta restriktioner gjorde mig konkret orolig över att stadens blåkepsade fotbollsintresserade kanske en gång för alla valt tv-soffan eller radion framför sittunderlagen och långkalsongerna.

Det här var motbeviset: den här staden kan fortfarande förtjäna ett allsvenskt fotbollslag. När Giffarna defilerade hem 2-0-segern på stopptid ställde sig stora delar av sittplats upp och klappade fram laget till slutsignalen. Knappt en postpandemisk kropp verkade – av tv-bilderna att döma – försvinna iväg för att varmköra bilen i den karga septemberkvällen.

Och äntligen visade samtidigt också fotbollslaget GIF Sundsvall att de har vad som krävs för att kunna ta sig upp i allsvenskan. Poängen har de ju samlat på sig på sistone – men man behöver inte ha något särskilt WyScout-verktyg utan bara två starrfria ögon för att konstatera att det tillhörande spelet har saknats.

Linus Hallenius firade med de tillresta GIF-massorna efter segern mot Västerås SK senast. Foto: Bildbyrån.

För det är klart att det är otroligt typiskt ett topplag att vinna även under de matcher där man underpresterar spelmässigt, som när Giffarna spelades ut med skottsiffrorna 27-6 och ändå lyckades ta en trepoängare. Men det har ju varit lite mindre typiskt just ett topplag att så väldigt ofta underprestera spelmässigt. Ja, det har varit direkt atypiskt ett topplag att nästan aldrig lyckas spela konkret bättre fotboll än någon annan motståndare i serien, utan istället behöva se sig konkret utrullade av flera bottenlag. Min flickvän har frågat det efter flera raka matcher nu under hösten, när jag har muttrat över de många spelmässigt svaga prestationerna: »hur kan de vinna om de hela tiden spelar så dåligt?«.

Det ärliga svaret är att jag inte har haft någon aning. Dit har mina fotbollsanalytiska kunskaper inte sträckt sig. Det var nära nog omöjligt att förklara hur GIF Sundsvall lämnade Västerås med tre poäng efter den insatsen förra lördagen; än mer omöjligt än det var att ta in att Linus Hallenius ordnade hem tre poäng från Skytteholm någon vecka innan, i ett läge där man närmast bad om att domaren skulle blåsa av matchen för att kunna undvika ännu en attack från division 1-nykomlingen Vasalund.

Men fråga mig varför Giffarna vann hemma mot toppkonkurrenten Trelleborg och jag kan ge ett solklart svar: de var det bättre laget från start till mål. Äntligen hade Giffarna det där storklubbslugnet som jag känner att ett lag av vår dignitet alltid bör kunna ha när de kliver in till match i den här serien. I kväll fick Trelleborg knappt låna bollen första halvtimmen och precis när jag vände ner blicken för att anteckna i ett litet block att »det här är den bästa starten sedan 3-0-krossen mot Vasalund i våras« så hände det som borde hända ganska frekvent när hemvändare som Robert Lundström och Linus Hallenius spelar tillsammans i en svensk andradivision.

Det kommer ett klassmål från kombinationen av spelmässig dominans och individuell spetskvalitet. Med sådana spelare på en plan ska en självutnämnd krönikör aldrig kunna känna sig säker när hen tittar ner i sitt block under anfall.

Och det ska ju verkligen sägas att favoritmanteln hängdes över det här GIF-kollektivet först när Robert Lundström valde att flytta hem och därmed förvandla högerbacksplatsen från en problemposition (Nicklas Dahlström är mycket och kan bli ännu mer, men någon högkvalitativ ytterspringare var han inte i fjolårets superetta) till en som höll klar allsvensk klass. Att »Robban« sedan knappt kunnat spänna sin baksida för en maxlöpning på hela säsongen har självklart påverkat det här lagets möjligheter något enormt – framför allt då laget länge fortsatte spela med ett gapande stort Robert Lundström-hål på en högerställd wingbackposition.

Ingen gång under den här säsongen har Robert Lundström fått visa vad han kan göra på den här skrala nivån som ikväll, som vanlig klassisk högerback i en 4-1-2-1-diamant som kändes hämtad från Championship Manager-modellen 01/02. Både »Robban« och Dennis Olsson kom äntligen till den rätt man såg framför sig inför säsongen; att de skulle kunna äga varsin kant och bomba in inlägg mot forwardsduon.

Centralt hittade de växelvist djupt sjunkande Pontus Silfver och Daniel Stensson äntligen in i det trygga bollrullande som trots allt behövs ifall man vill kunna ha kontroll över matcher och ge Ludvig Nåvik lite friare tyglar med sin ungdomliga frenesi, som hade kunnat leda till två nya strutar idag (den där kombinationen av tungt och rappt skott från snäva vinklar växer inte på medelpadska träd!!!). Och Erik Andersson, prestigeförvärvet från just Trelleborg, har ju stundtals blixtrat till tidigare (ett antal fina djupledsbollar från ingenstans, ett par påpassliga mål) men varit närmast osannolikt anonym under stora delar av matcherna – men inte i dag.

Nej, äntligen såg den före detta superdupertalangen ut som den spelare han fortfarande borde kunna göra i den här serien; delaktig, hungrig, smäcker (djupledslyftningen till Pontus Engblom borde resulterat i ännu en assistpoäng) och matchpunkterande när han – på Nåviks fina passning – dundrade in den viktiga 2-0-bollen som eliminerade risken att denna magiska kväll skulle förstöras av någon ödeläggande Henry Offia-tå i nittioandra.

Inte sedan den senaste uppflyttningssäsongen 2014 har GIF Sundsvall radat upp fyra raka segrar, men två av dessa måste fortfarande räknas som väldigt oförtjänt tagna. När Henrik Åhnstrand inför kvällens match skulle förklara vad hans lag gjort så väldigt bra den senaste tiden var han tvungen att summera att »mål avgör fotbollsmatcher«. Men det spelar ingen roll längre; efter den här 2-0-krossen av Trelleborg har Åhnstrands manskap visat att man faktiskt hör hemma i den här superettantoppen inför fortsättningen. Vi visste att vi hade Linus Hallenius matchvinnaregenskaper och vi kanske hoppades att »Robban« Lundströms lår skulle återhämta sig inför slutspurten – men först nu vet jag att det här laget kan dominera en superettanmatch på det sätt som brukar vara ett självklart krav för att kunna nå avancemang till allsvenskan.

Vi var äntligen ett par nummer större än gästerna. Vi tog äntligen en seger som inte ens Henrik Åhnstrand störste kritiker (har det varit jag???) skulle kunna säga var någonting annat än hundraprocentigt välförtjänt och bergsäker. Det behöver inte alltid vara så vackert (någon som har Pep Guardiola som tränarförebild borde gråta en liten skvätt varje gång Alexander Blomqvist duttar ut bollen utanför planen när han är lite pressad längsmed sidlinjen — men som han nickade undan bollar och vann dueller igår!), men ska man gå upp i allsvenskan behöver man kunna vara så stabila och dominanta som Giffarna äntligen var idag.

Av alla platser jag hade velat vara på ikväll, när världen äntligen öppnade sig för oss svenskar, så hade det varit nedanför det norra stadsberget, vid den östra ståplatsläktaren på IP. En blåtandsuppkopplad hörlursgymmare från Stockholm kunde bara sitta avundssjuk och njuta av den stämning som trots allt sipprade igenom teven.

Sundsvallspubliken visade äntligen att de finns kvar i allsvenska skaror efter pandemin, och Giffarna visade äntligen att de är ett lag som verkligen ska kunna tävla om de allsvenska platserna i höst.

Fredagsveven: Lockande airbagjeans, morotstuggande och Heimlich-gashäng

Jag kör väldigt sällan bil nu för tiden, men mitt beteende i trafiken är fortfarande djupt påverkat av den tid då jag susade runt i familjens lilla Mazda på Sundsvalls gator. Jag är exempelvis fortfarande väldigt mån om att försöka maximera färdvägens effektivitet när jag cyklar: först och främst gäller det att hitta vägar med så rödljus som möjligt, men sedan handlar det förstås mycket om att få sig så mycket nerförsbacke som möjligt, så lite uppför som det bara är möjligt (allt för att undvika att mitt redan sargade och hudskrynkliga anlete ska förvridas alldeles för mycket åt Marco Pantani-i-sista-klättringen-hållet).

Det är nog ett ganska vanligt och sunt försök till vägmaximering, men jag tror att jag känner ett extra styng av obehag över att ha råkat ta in på en irrväg som leder mig till en onödig uppförsbacke. Inte för att jag är mycket vekare än andra i benen, utan för att jag är en produkt av mitt arv och min ungdomliga miljö. Jag minns det exakta ögonblick då detta fokus på navigationsmässig noggrannhet infann sig. Vi var på väg hem från mina kusiners hus uppe vid Södra Allén och jag styrde med van Mazda-hand (singular, ja: för ett tag snappade jag upp att det kunde anses avslappnat och coolt att bara sitta med en högernäve mitt på ratten) familjens bil hem genom Södermalms snirkliga smågator.

Vi bodde ju uppe på Sidsjön och min ryggmärgsreflex sa åt mig att styra mot den väg jag kände allra bäst till: klassiska Branta vägen. Den är ju precis vad den är, Branta vägen: en jäkligt brant väg som går rakt upp mot Sidsjön. Inga krusiduller eller kringelkrokar, bara en riktigt brant och effektiv väg, rätt upp.

(Under de perioder då inget nöjesfält slagit ner sina kringresande tältpinnar på Midälvas grus fick det lilla sista krönet på Branta vägen – det lilla gupp som får det att kännas som att man flygande-mattan-lättar från marken – fungera som ställföreträdande berg-och-dalbana för oss barn som växte upp på det norra stadsberget.)

Så jag tog beslutet att fortsätta Nygatan ner, mot Branta vägen, istället för att svänga upp på någon av de tidigare gatorna upp mot höjden. Jag tog den väg jag kände mig allra mest trygg med – den jag kört flest gånger hem från ICA Bergsgatan med en liten påse natursnask på passagerarsätet.

Plötsligt hör jag då, precis när bilen fortsatt rulla rakt ner för Nygatan istället för att vridas upp mot höjden, hur en röst gastar för full hals i baksätet. Det är min alltid lika ömme far, måhända något vinfryntlig efter släktkalaset, som plötsligt vrålar ut följande ordalydelse som sedan dess alltid finns lagrat i min trafiknavigerande hjärnbark:

»DU TAPPAR HÖJD!!!«

Trots eventuell vinfryntlighet och den påföljande trötthet som ofta infinner sig när man sätter sig i en bil för att bli skjutsad hemöver så hade min far – som då i tjugo års tid levt uppe på den ena höjden i det som borde kallas »Norrlands La Paz« – sinnesnärvaro nog för att blixtsnabbt analysera att hans förstfödde som var på väg att offra viktiga höjdmetrar genom sitt invanda och icke-optimerade körmönster.

Sedan dess hör jag det överrumplade skriket från min annars så timide fader varje gång jag viker av på en irrväg som leder till förlorade höjdmeter för mig och mina cyklande ben – och sedan dess tar jag aldrig inkörda vägar bara för inkördhetens skull. Under inledningen av den här första hösten som gymnasielärare har jag därför istället försökt maximera effektiviteten i cykelvägen mot skolan vid Hornsbergs strand, dels hemifrån mig, vid KTH, men dels hemifrån min flickvän på de östra delarna av Södermalm. Jag har inte försökt maximera snabbheten på så sätt att jag cyklar om folk i täta och snäva körfält som vissa lycraklädda mellanchefer (vissa seniga och spandexförslutna män skulle gladeligen riskera en Tour d’ France-masskrock via en våghalsig omkörning för den obetalbara känslan av att hinna typ tolv sekunder snabbare till jobbet på deras revisionsbyrå), men maximerat vad gäller navigering för maximalt rullande i lätta nedförslutningar och minimalt med uppförsbackar.

Jag letar hela tiden nya vägar som inte »tappar höjd« och jag tror att jag börjar hitta någonting, men en nackdel med att bo i Stockholm är ju att jag inte har min ömme faders vägledning från baksätet. Jag skulle behöva ha honom bak på pakethållaren när jag viker av från Surbrunnsgatan för att istället ta Frejgatan vidare mot Karlbergsvägen och se ifall han ger ifrån sig sitt »DU TAPPAR HÖJD!!!«-skrik eller ej.

Sett till hur lång tid den tog att skapa så är ju det här en väldigt underanvänd rörlig samling pixlar, som föreställer hur någon skulle kunna tröttna på min muntra uppsyn när jag cyklar omkring under en ledig dag:

Om det skulle bli så att någon ledsnar på att se min belåtna nuna när jag känner mig särskilt nöjd med ett icke-höjd-tappande navigationsbeslut så är jag ju skyddad, inte från själva ölflasketräffen (det är en av nackdelarna med en nackkrage till hjälm) men från det efterföljande fallet via min exploderande Hövding.

Vid två tillfällen har min postmoderna hjälm exploderat i runt mitt kranium och vid åtminstone det första trodde jag att jag blivit vådaskjuten av en älgstudsare, sett till hur det överraskande bara small till i hela kraniet. Men vid båda tillfällena har det känts väldigt tryggt att få se sin enda skallbas omslutas av en vit luftmadrassmössa.

Visst finns det nackdelar med att ha en hakklappsliknande tingest runt halsen…

… men trygghetskänslan har trots allt övervägt dessa, så till den grad att jag säkert skulle kunna vara öppen för fler exploderande säkerhetsprodukter.

Klipp till: veckans upplaga av SVT-serien Draknästet och motorcyklistentreprenören som kommit fram till att även ett par jeans kan explodera på ett säkerhetsfrämjande sätt:

Jag är ju ingen motorcyklist, men med tanke på att jag i min jakt på att inte tappa höjd plötsligt kan stå för halsbrytande svängar i sista sekunden (av PTSD-rädsla för att höra min fars upprörda stämma ljuda genom hörselgångarna) och med tanke på att jag dessutom har fortsatta problem med mitt högra knä så kan det kanske vara läge för mig att investera i ännu en explosionsartad pryl. Speciellt efter att ha fått se hur snabbt airbag-jeansen utvecklas från ingenting till ett…

… rejält gammalt Dominik Hasek-benskydd. Frågan är bara var själva jeanstyget tar vägen när all denna uppblåsningsmekanik sätter högsta fart. Är tanken att man ska bära luftanordningen utanpå jeansen blir det nog ett nej från min sida, eftersom det skulle appellera för mycket till ett av mina allra mest traumatiska idrottsminnen, då jag i åttaårsåldern skulle få följa med min två år äldre och hockeyspelande granne och hans vänner till ishallen för allmänhetens åkning. De kom i sina damasker och sina bröstplattor och Easton-klubbor och såg ut som små Elitserie-spelare, medan min mor hade skickat dit mig i ett par jeans på vilka hon applicerat små skateboard-skydd över båda knäna. Jag minns fortfarande hur jag gled omkring på insidorna av de kobent sluttande skridskorna och försökte gömma mig innan jag plötsligt fick se en stenhård passning komma glidande över isen mot min klubba och hur jag i själva mottagandet av den hårda pucken plötsligt bara föll ihop i en sorglig hög av jeanstyg och skydd och förvisso kalciumrika men likaledes sköra ben.

Om bara airbagsjeansen kan bli något annat än det vid fall kan jag säkerligen se mig själv investera.

Som influerare kan man ägna sig åt mycket, men i veckan blev jag av min flickvän uppmärksammad av att flera influerare varit iväg på en realesefest för något som ändå… skavde. Det handlade inte om någon bok eller film eller ny skönhetsprodukt – utan om… en färg. En kollektion av färger från Bianca Ingrosso-kompisen Melina Criborn, som gjort något så unikt som att designa en egen nyans av en färg.

Jag kan väldigt lite om att välja ut färger, men jag är ganska säker på att alla som vill måla om en vägg eller en gammal byrå nu får välja på alla jordens och universums färger via en enkel färgväljarmaskin som har tillgång till miljontals nyanser av varenda färg en människa kan tänka sig. Alla väljer, så som jag har förstått färgbranschen av idag, en alldeles egen färg: sin egen dataframtagna nyans av mintgrönt eller något gammalt släktrecept på grått. Det är hur enkelt som helst.

Det låter i detta läge osannolikt märkligt att medelst releasefest »släppa« en egen »färg« som andra skulle vilja… nöja sig med?

Vad vet jag: kanske blir »Timeless«, denna unika samling vitfärger, en stor försäljningssuccé (folk är ju till viss del rättmätigt less på valfrihetens gränser, som ibland ter sig yvigare än universums), men jag ser då framför mig hur många män (förlåt för könsstereotyp analys av vilka som tenderar att investera mest energi i väggfärger) kommer att bli Michael Scott när de inser att de inom ett par år lagt stora delar av hushållets ROT-finansierade resurser på att gå från Melina Criborn-färgen »Silky Shell« till Melina Criborn-färgen »Smooth Cream«:

Guess what? White and eggshell white are exactly the same color.

Vi har några klassiska skador i fotbollsvärlden genom tiderna, varav vissa satt sig i öron-näsa-hals-regionen. För oss som har fotbollshjärtat i Medelpad minns vi med fasa hur den förre GIF-spelaren Sebastian Rajalakso plötsligt inte kunde svälja en gurkbit och hur han därefter fick se hela sitt svalgsystem braka ihop fullständigt (något som kan ha haft att göra med de mentala bekymmer som nära nog bör följa efter att man sprungit runt på en friidrottsarena i Polens gråare utkanter och ensam luftnickat låtsasbollar och samtidigt aktat sig för de lokala spjutkastarnas träningskast).

Men nu har det seglat upp en ny favorit bland de näbbrelaterade fotbollsskadorna, då den tidigare Elfsborgs-vänsterspringaren Rami Kaib bitit av mer än han kunnat tugga, för att tala i anglicismer:

Om Sebastian Rajalakso plötsligt behövde ha en närmast personlig hjärtstartare till hands under en period, efter att ha överrumplats av en gurkbit i vrångstrupen, så vill jag inte ens tänka på vad Rami Kaib kan behöva gå igenom för psykodynamisk terapi för att någonsin våga sticka in en fast bit föda i gapet igen.

Än har Kaib i alla fall inte fått se sitt utländska äventyr urarta i den typ av mobbing som Sebastian Rajalakso utsattes för när hans polska klubb ville bryta kontraktet under 2014. Vi avslutar med att citera några klassiska rader från min gode vän Per Bohmans intervju i Sportbladet, där Rajalakso berättar om hur han fått träna individuellt med en gammal polsk gubbe som varje dag bland annat höll fotbollsteoretiska pass på det för Rajalakso okända språket polska:

– ”I dag ska vi träna teknik”, sa gubben. Men vi hade inga bollar, invände jag. ”Spelar ingen roll”, sa han och jag skulle jonglera till 100 i luften. Men utan boll!

Rajalakso tvingades utföra en mängd spökövningar.

– Jag låtsasnickade till 100 med en osynlig boll. Jag ville inte ge dem chansen att bryta avtalet och följde order. Jag gick med på allt. Även när vi körde avslut. Tränaren chippade in osynliga passningar som jag sköt in i mål.

Under hela säsongen har mitt korplag, Gruesome FourFourTwosome, präglats av en sällan skådad identitet framför målet. Vi har kanske helt enkelt tränat för få spökavslut. Ingenting stärker självförtroendet som att se en sträckt spökvrist sitta stenhårt i krysset. Efter tillräckligt många lyckade spökövningar framför mål kan man säkert kliva av planen och ta ett rejält bett på en svalkande gurka.

Vi ska lämna gurkorna och morötterna men fortsätta på svalgtemat.

(Den här upplagan av Fredagsveven känns nästan för symmetrisk, där en längre cykelutläggning följs av en Hövding-byxa och där ett Rajalakso-gurksvälj sömlöst går in i en ny svalgkopplad nyhet.)

I veckan skickade nämligen en av den här portalens allra trognaste läsare och content-bidragsgivare in en nyhet från Aftonbladets Svenska Hjältar-serie till redaktionen. Det handlade om att en gammal känd profil i säkerhetsbranschen, Tom Schuterman, räddat livet på en kvinna på Östermalm med hjälp av den gamla beprövade Heimlich-manövern efter att hon satt något så östermalmskt som en musselbit i vrångstrupen.

Och jag kan först verkligen känna för den man som sitter intill kvinnan och tafatt försöker påbörja en egen variant av den gamle heimlicharen, för att sedan få sin manlighet ifrågasatt av en gammal bufflig profil från säkerhetsbranschen:

Den äkta mannen flyger åt sidan, Tom kliver in i arbetsmode. Och jag kan verkligen se mig själv som den åsidosatte mannen som ifall han lämnats ostörd hade gjort sig skyldig till något form av okunnighets-dråp av sin bättre hälft.

Jag kan verkligen också se hur jag i efterspelet – spoiler alert från Svenska Hjältar-sidan: Tom skickar ut musslan ur strupen på kvinnan – skulle känna både en stor glädje (över den räddade kvinnan) och en stor och personlig sorg (över min otillräcklighet). Det är som en Ruben Östlund-uppföljare till Turist, hur vi skulle lämna musselstället med denna hängande tystnad över oss som par; med säkerhetsprofilens sturska manlighet som en tyst följeslagare in i natten.

Men då blev jag så väldigt glad av att läsa fortsättningen, där den åsidosatte mannen med sin undermåliga Heimlich-teknik ändå fick viss revansch på den bufflige Tom som stulit showen med några rejäla bröstbenstryck.

Några, ja: för Tom nöjer sig nämligen inte med ett.

Och det kan förstås ses som ännu en motgång för den åsidosatte mannen – att han nu måste hantera både sorgen över att ha blivit undanskuffad som en odugling och över att hans fru nu måste rehabilitera ett brutet revben.

Men jag tror ändå att det framför allt var glädjande för honom, mitt i all panik och bedrövelse, att hans Heimlich-överman visade sig drabbas av ett aldrig tidigare skådat Heimlich-gashäng som måste ha lagt lite sordin på Svenska Hjältar-stämningen på restaurangen.

I samma tidning fann jag, vid en snabb vidarescroll, även den här artikeln:

Jag klickade inte – jag är selektiv med mina stödjande klick i dessa mätbara tider – men jag undrar ifall det kan vara så att mångsysslaren Tom (som bland annat slagit sig i slang med personskydd hos kungafamiljen) startat upp en liten frisersalong, haft Carolina Gynning i stolen och plötsligt märkt att han förlagt saxen.

Känner jag Tom och hans iver att få komma in i ett Heimlich-flow (speciellt efter Svenska Hjältar-nomineringen!!!) så lär det inte behövas särskilt lång tystnad från en kanske djupt skvallertidningsförsjunken kund i frisörstolen för att han ska ana saxsvälj och därpå påbörja sitt Heimlich-»flow« några rejäla tryck över revbensområdet.

Svårt att tro på fler mirakel

Foto: Maxim Thore/Bildbyrån.

Vi har inget spel, vi verkar inte ha någon idé, vi har knappt några spelare och vi har (kanske delvis därför) ingen ork efter vad som verkar vara matchminut femtiofem.

Men vi har Linus Hallenius och nästan enbart därför har vi fortsatt häng på något som kan likna en toppstrid.

Men det här ska inte ens han kunna styra upp mot allsvenskan.

Tänk att äntligen få dra på sig den gamla signerade GIF-matchtröjan från säsongen 2006 (att se snirkliga inskrifter från Owen Price och Hrvoje Bubalo lättar alltid när GIF-mörkret hopar sig) och sätta sig på cykeln ut till en bortamatch på en liten pyttearena i kvällssolen. Senast det gick att cykla till bortamatch på något annat annat än de svulstiga jättearenorna i Stockholm var nog Brommapojkarna borta, den där skimrande hösten 2018; en seger som satt sig på minnet inte för att spelet var så särskilt exceptionellt fint eller för att höstsolen glimmade (det ösregnade) utan för att jag minns att jag för nästan första gången i jordelivet fick känna känslan av att Giffarna var numret större än ett motstånd i allsvenskan. Även när vi inte hade vår dag var vi nog skickliga för att avfärda Brommapojkarna borta.

3-1, vill jag minnas. Linus Hallenius aviga vänstervolley i det bortre aviga som crescendo på en fin bortacykling.

Det är nog ganska precis tre år sedan och att pandemi-förlorad tid på bortaståplats hade försvunnit iväg gick inte att ta miste på. Min ramsröst var nog en oktav för hög (vissa höga toner kunde i den månghövdade men något strupfattiga klacken bara tas av min influgne vän, mezzosopranen Johan Martinsson) och framför allt var det svårt att hela tiden delta med handuppsträckt klappande av hänsyn till mina medmänniskor på läktaren, eftersom jag precis innan matchen varit och tallat med nävarna på en Svart Danbo: ett tilltänkt reaklipp från T-Jarlens fynddisk som visat sig ha en tämligen distinkt doft av hygienförsummad könsdel.

Man var lite ur gängorna. Svart Danbo på matchdag. Sånt.

Men känslan av att få ägna en vardagskväll åt att cykla till Solna för att sjunga Giffarna till tre poäng gick trots allt inte av för hackor. Och inte blev det sämre när Robban Lundström (sagolikt återvänd från sitt baksida-lår-Nangijala) fullkomligt bombade upp en högervrist i det första krysset innan folk på bortastå ens hunnit elda upp sig över att bortakiosken inte serverade annat än läsk och kexchoklad. Man står ju dåligt till, där på den låga kortsidan, men det kändes som att det var något av ett rappt mönsteranfall som utspelade sig innan en simpel högerback – inte ens en wingback! – daskade bollen i nät via ribbkrysset.

Numret större, tänkte jag. Vi är – trots allt strul – fortfarande numret större än jumbon som håller till på AIK:s träningsarena. Det finns någon ordning och reda i det GIF-centrerade världsalltet, tänkte jag.

Men det finns det inte.

Om jag för en stund trodde att mina Svarta Danbo-fingrar skulle kunna visa sig vara matchens stora problemområde så underskattade jag nog inte Vasalund (det är ett riktigt svagt superettanlag), men jag råkade överskatta den här GIF-upplagan.

Det som borde ha varit ett mål som fick ett poängdesperat hemmalag att öppna upp ytterligare ytor för kvalitetsfötter som Erik Anderssons och Daniel Stenssons och – inte minst! – jätteöppningar för seriens klart mest meriterade anfallsduo blev till… en ursäkt för att inte göra någonting alls.

Och av alla sätt man kan försöka göra ingenting alls, bara för att bluffa till sig tre poäng och sätta sig på bussen för viktigare uppgifter framöver, så var nog det här bland det sämre jag sett.

I andra halvlek har Pontus Engblom förvisso en boll i stolpen vid ett friläge – men det är nästan det enda vi har i anfallsväg på 45 minuter mot superettans kanske allra svagaste lag. Från den sjuttionde minuten är Vasalunds tryck mot målet kompakt och det är nära nog ett under att kvitteringsmålet kommer först i den 87:e matchminuten, för att det skulle trilla in var ställt utom allt rimligt tvivel (frilägesbollarna ven utanför Andreas Anderssons vänstra stolpe).

Vi var – det går faktiskt inte att säga annat, i alla fall inte från min låga position på kortsidan – utspelade.

Linus Hallenius och Pontus Engblom var ungefär en tiondel så involverad som Vasalunds betydligt mindre namnkunniga anfallare. Erik Andersson rörde knappt bollen. Vasalunds halvtidsarbetare och heltidsstudenter malde sakta men säkert ner ett fullproffsigt Giffarna som inte hade tillstymmelse till idé kring hur man skulle kunna spela sig ur pressen eller skapa någonting eget.

När domaren vid 1-1-läge visade på fyra minuters tilläggstid var det utan tvivel hemmaspelarna som knöt näven i fickan och gladdes åt den långa stunden som återstod för att sätta dit ett rättmätigt segermål.

Så ska det inte vara när Giffarna möter Vasalund, men så var det. GIF-spelarna hade vid det laget kroknat fullkomligt sedan omkring tjugo minuter tillbaka. Det måste ha skiljt en tånagel från att en Vasalunds-anfallare kunde springa in med den 2-1-boll som hade varit fullt rättvis sett till matchens chansfördelning.

Men så, från absolut ingenstans: Linus Hallenius med ett lågt pressat vänsterskott intill den första stolpen i den 94:e matchminuten. Jag var övertygad om att bollen satt i utsidan av burgaveln, men den hade på något mirakulöst sätt letat sig in i nät. Mirakulöst sett till matchbilden, mirakulöst sett till hur tam och blek även Hallenius varit fram till Vasalunds kvittering och mirakulöst sett till att ingen GIF-spelare verkade ha ork nog att ens stå på benen.

Foto: Maxim Thore/Bildbyrån.

Det går fortfarande tydligen att tro på mirakel, men det är fortfarande helt omöjligt att tro på det här.

Ett lag som blir utspelat av Vasalund ska inte kunna gå upp i allsvenskan.

Fredagsveven: Bröd & Salt-skriket och ett självuppstoppat lodjur

Då var det dags igen, för ännu en upplaga av den veckovisa lista som på sätt och vis blivit för det webb-skrivna ordet vad Snoop Doggs Twitch-kanal blivit för det webb-talade:

Det bara pågår och pågår, utan att egentligen nå ut. Men som det pågår där bakom.

I veckan har jag dessutom knappt haft sinnesro nog för att scrolla mig igenom ett enda nyhetsflöde för att med min eminenta contentradar leta fram innehåll som kan platsa i ett inlägg som bjuder på härligt schwung in i helgfirandet.

Det här med att vara ny gymnasielärare på en skola och få ett par helt nya kurser i knät, utan så mycket som en liten mall att snegla mot, har hittills inte varit bra för min förmåga att slappna av när arbetsdagen varit slut.

Det kan förstås spela in på kvaliteten i veckans upplaga av denna lösa samling trådar. Därför kan det säkerligen finnas belackare i kommentarsfälten som kan det här med spaningar och som lyfter den här situationen för min del.

Låt dem göra det. Men då önskar jag att varje gång man skriver det i ett kommentarsfält eller lyfter det, att man också då skänker en slant till någon av de organisationer som arbetar mot sexuell exploatering av barn eller motverkar pedofiler i landet.

(Jag har lånat delar av denna deduktiva slutledning från Ebba Busch Thors framförande i Nyhetsmorgon i torsdags.)

Härom kvällen cyklade jag längs Odengatan i centrala Stockholm, vilket jag ofta gör (vill man stå med ett Lägg ner Fredagsveven-plakat någonstans i Stockholm är någonstans längs Odengatan helt klart det bästa stället), och reagerade när jag mötte den här skylten i fönstret på en tidigare tom butikslokal.

Fikakedjan Bröd & Salt säger »Hej« till Odengatan, så som man gör till någon man inte träffat förut. Problemet är att det ligger – och nu överdriver jag knappt ens – säkerligen redan tre eller fyra Bröd & Salt-etablissemang längsmed Odengatan redan. Man kan snart inte få sig en kopp kaffe på lokal i centrala Stockholm utan att den kommer i Bröd & Salt-pappmugg. Det är ett konglomerat som växer i aldrig tidigare skådad takt. Det finns fler Bröd & Salt-fik än det finns Max- eller McDonalds-restauranger, kanske snart till och med fler än det finns Pressbyrån- eller Seven Eleven-kiosker. De är överallt. Och när de nu ska mata oss som rör oss längsmed Odenplan dagligdags med ytterligare en filial så har de mage att få det att låta som att vi aldrig har råkats.

Jag minns hur Stockholm figurerade i den utmärkta dokumentären Push, som handlade om hur världens bostadsbrist hänger ihop med att allmännytta säljs ut och hur dollarmiljardärer köper upp hela kvarter i europeiska storstäder bara för att låta dem stå tomma och öka i värde. Problemet med Stockholm då ansågs vara att framför allt massa enorma riskkapitalbolag hade köpt upp hyresfastigheter i områden med låga hyror, för att sedan »lyxrenovera« (inbyggd micro, handduksvärmare: den yttersta formen av lyx) lägenheterna och renovräka vanligt folk genom enorma hyreshöjningar.

Om Fredrik Gerttén gör en uppföljare kommer problematiken att ha beskrivits på ett nytt sätt: hela innerstaden har blivit Bröd & Salt-etablissemang. Fortsätter de växa i den här takten kommer de inom ett par år inte bara ha nöjt sig med nedervåningarna i olika kåkar i Vasastan, utan tuggat i sig lägenheter och kontorslokaler hela vägen upp till taknockarna i deras jakt på att få nasa habila kanelbullar och pastasallad till hektopris.

Jag unnade mig att göra en liten The Office-relaterad meme till hur i alla fall jag känner när jag ser ytterligare en Bröd & Salt-etablering på bekostnad av någon gullig tant som gillar att baka hallongrottor:

Jag vet inte ens hur saftig en Bröd & Salt-vetelängd kan tänkas vara (de kanske är rekordsaftiga!!!); jag vet bara att jag är aktivt emot en monopolisering av bageribranschen.

Jag nåddes framför allt av en nyhet från Sundsvall i veckan: att någon sett ett lodjur i Indal.

Det var väl inte så otroligt stark tobak i sig självt, utan det är först när man ser vilket lodjur de påstår sig ha sett som det hela blir väldigt intressant:

Det lodjuret. Med den minen. Och den tassföringen.

Det ser lite ut som en högstadiepjäs som påstår sig innefatta ett lodjur, men där allt som gjorts för att försöka levandegöra denna lodjursroll är att musikläraren dragit en gammal lodjursfäll över ryggen och låtit det uppstoppade trynet hänga och dingla över sin egen nacke.

Men den märkliga uppsynen och den märkligt krumma hållningen till trots så hade jag trott på lodjursbesöket ifall det inte varit så att jag sparat denna tweet bland mina favoriter och därför vet vad det handlar om:

Indal-borna borde ångra sitt beslut att ha försökt självstoppa upp ett rådjur, inte ringa tidningen.

Je suis Johan

Det är solklart att Pontus Engblom skulle ha haft straff.

Det är klart att Linus Hallenius borde ha gjort mål och att Albin Ekström egentligen kan slå en femtonmeterspassning i sidled.

Men det är precis lika självklart att det här var en direkt pinsamt svag GIF-insats i superettan.

Man får försöka välja glädjen i sådana här tillfällen, när man just sett sitt lag – som alldeles nyss spelade en fotboll byggd på bollinnehavsfetischism – knappt få låna bollen under långa stunder hemma mot Örgryte.

Efter Linus Hallenius ena jättechans (han borde nog gjort två-tre mål med normal utdelning) så fotade Discovery-kameran upp mot GIF-klacken på östra läktaren. Mathildas ståplats: hem för de allra starkaste och mest utan-på-kläderna-sittande känslorna. Där skrek folk i förtvivlan, där applåderade andra till stöd för GIF-kaptenens ganska taffliga miss, där vevade andra eldigt med sina frusna nävar för att få fart på kvitteringsjakten.

Och där stod min gode vän Johan Martinsson: Sveriges kanske mest profilerade GIF-supporter. Han stod helt still, och till synes lakoniskt blickande ut i den medelpadska septemberkvällen:

Jag tyckte, mitt i all bedrövelse, att det var väldigt roliga bilder.

Jag vet inte vad han tänkte på där och då och jag vet heller inte varför han stod så blick stilla eller varför han utstrålade en sådan stoicism (han är en dålig chattverktygsanvändare på matchdag); jag vet bara att je suis Johan.

För det är klart att den eller någon annan av bollarna hade kunnat gå in, men den där buttra uppsynen och håglösa blicken hade hängt kvar hos mig även om vi fått oss en kvitteringsstraff eller om Albin Ekström bara kunnat slå in en simpel passning på foten.

Jag kände så mycket med Linus Hallenius ikväll: han som så gärna vill få leda den här klubben upp till allsvenskan igen att han hoppsastegade ut sin frustration ända in i nätmaskorna när han inte fick kvittera. Han inledde matchen som om han var tillbaka i P89-miljön (klackfintade, snurrade, flyttade på motståndare, gjorde precis allt rätt första tio), men fick sedan sitt ögonbryn sönderskallat och kom tillbaka till ett lag som använt hans korta frånvaro till att förklara… allt.

Det är klart att när Hallenius försvann ner i omklädningsrummet så tappade Giffarna visst »momentum«, för att prata med vad som tidigare bara var en ganska lökig basketterm som svengelska Plannja-tränare slängde sig med.

Men att de inte hittade det igen? Alls? Att de lät Örgryte – ett lag från nedre halvan med fyra raka utan seger – komma till IP och äga bollen och dominera spelet i en nyckelomgång i superettan?

»Det blev Hawaii av det här«, sa Pontus Engblom efter matchen när han summerade att Giffarna trots allt hade massa chanser, men att även Örgryte radade upp chanser mot en inte sällan yvigt flaxande Andreas Andersson i hemmamålet.

Det blev det. Chanser åt båda håll radades till slut upp. Men det var inte det som var problemet. Inte alls.

Giffarna var förhållandevis bra på just »Hawaii«, men otroligt dåliga på fotbollen som spelades däremellan.

Hemmalaget skapade chanser när erkända kvalitetsspelare som Erik Andersson (som nästan alltid lyckas orsaka en Missing People-skallgång innan han glimtar till med någon smäcker framspelning) eller Linus Hallenius blixtrade till, i lägen där spelet böljade. Det är sådant som nästan måste hända när man har sådan erkänd kvalitet på en superettanplan fylld av halvtidsarbetande figurer från Lindome.

Men i det uppställda spelet var Örgryte helt klart det mycket bättre laget. I det uppställda spelet skapar vi nästan ingenting alls. I första halvlek var det stundtals pinsamt hur länge göteborgarna – som hämtat sina spetsspelare från Lindome GIF – fick rulla runt bollen utan att hemmalaget kunde vinna tillbaka den. Inte ens i andra halvlek, vid underläge 0-1 mot ett Öis som klappat ihop fullkomligt under specifikt andrahalvlekarna, lyckades man inte ta över bollinnehavet och dominera matchbilden.

Öis vann bollinnehavet. Öis vann skotten med 16-6. Hörnorna med 8-1.

Vi var – våra chanser till trots – klart mycket sämre än ett formlöst bortalag som inför matchen låg och skvalpade runt en av de negativa kvalplatserna. Och det med fyrbackslinje.

Alexander Blomqvist var centimetrar ifrån att bjuda på ett friläge efter ungefär en halvminut, när han pressades hårt av en Öis-anfallare som en av bara två mittbackar, men annars tyckte jag under den första tiominutersperioden att det var precis så här jag hade sett framför mig att ett fyrbackslinjeformerat Giffarna skulle se ut. Det var mindre och snävare marginaler i backlinjen, men det tvingade i sin tur upp ett högre tempo och den diamantformerade 4-4-2-formationen gav helt klart fler spelare framåt och gav inledningsvis fler lägen ute på planen att visa att det som skiljer oss från de andra lagen i den här serien är att vi har bättre fotbollsspelare på de flesta positionerna.

Men det är väl helt enkelt så att vi inte är bättre än så här i år. Det här laget är inte bättre. Vi har inget spel. Det finns till synes inga idéer kring hur vi ska dominera matchbilderna. Upp med bollen mot Linus på vinst och förlust hade kunnat ge en eller kanske till och med tre poäng idag, men det kommer inte att ge någon uppflyttning över 30 omgångar.

Henrik Åhnstrand har kastat fjolårets bollrullningsideologi över bord, men har han ens tagit in någon ny karta och kompass in i båten istället?

För vad är det här för taktik? Vad är den spelmässiga tanken? Det syns inte över nittio minuter.

Visst är truppen skadedrabbad och visst gick Robban Lundström ut igen, men de hade i två veckor fått förbereda sig för Örgryte hemma – och det här vad var det här laget lyckades arbeta ihop?

Vi blir utspelade. På hemmaplan. Mot ett bottenlag. I superettan.

Det är svårt att ta in att den här truppen ska behöva bli det. Det är svårt att förstå att detta bara ska fortgå.

Andra får leta positiva delar efter 0-1 hemma mot Örgryte ikväll. Je suis Johan Martinsson.

Fredagsveven: Möjligheten att bli Pexel-ansiktet utåt för medelpadsk tunnhårighet

Bara ett par dagar in på läsåret dök det upp något så nymodigt som en TikTok-länk i en chatt för gamla vänner från lärarprogrammet, där nästan alla chattmedlemmar nu gått ut och börjat arbeta i svenska klassrum.

Länken ledde till en musiksatt video där min vän klev in i klassrummet, i egenskap av klassens nya lärare, och en bildtext som lydde ungefär »how am I supposed to focus when my teacher looks like this???«.

Det ska sägas att den unge läraren är mycket fager och att han har kontinentalt påbrå från Medelhavsområdet och att det på delar av det rörliga bildmaterialet syns hur han vid ankomsten till klassrummet drar handen genom håret, som vore historialektionen en reklaminspelning för hårproduktkedjan American Crew.

Själv har jag en traumatiserad relation till just hårkletsproducenten American Crew, då jag minns att deras pamfletter hos frisören hade de allra stiligaste och mest välfriserade männen. Det var förstås hjärtskärande för en ung man i de senare tonåren att behöva sitta där och storögt glåma ner i de minutiöst finkalibrerade frisyrerna och de radhusgräsmatte-perfekta hårfästena precis innan man skulle få slå sig ner i en frisörstol och betala över 500 kronor för att framför allt behöva utstå och genomleva den tystnad som alltid uppstod när frisören drog händerna genom den tillbakatryckta hårlinjen. Det måste ha varit frisörmotsvarigheten till att som trädgårdsarkitekt få i uppdrag att ta hand om en nationalpark och vid ankomst – med alla sina stora idéer om vad man kan göra med allt det grönskande – märka att väldigt många av trädstammarna börjat ruttna och att de centrala delarna av parken blivit svårt eldhärjad.

Så man tillbringar en bra stund intill den som betalt en för att sköta om det och bara hanterar tystnaden som oundvikligen uppstår när man lägger band på sin iver att skrika ut expertutlåtandet »kalhugg hela skiten!!!«.

Och ja: över 500 kronor kostade ett frisörsalongsbesök i Sundsvall redan på det sena 00-talet, i alla fall om man ville undvika någon av de drop-in-salonger där frisören skulle kunna snabbsaxa ner allt i fartblindhet (och därmed inte ta hårmässig höjd för den semi-comb-over-metodik som skulle behövas för att dölja de tillbakaryckande vikarna!!!). Det är ett ämne för ett annat Pirkt.se-inlägg: den uppenbara kartellbildning som präglade Sundsvalls frisörmarknad.

Hur som helst: det blev inga TikTok-videor om min entré på skolan. Det skulle kunna skyllas på att eleverna inte får ha telefonerna i klassrummet, men jag tror att visandet av den här bilden – under min presentation för klassen – bör ha gjort klassrummet TikTok-säkrat för all framtid:

Jag visade just den bilden för eleverna eftersom det är en av få som finns sparade från min tid som fotbollsspelare (där den plågade minen kommer från faktumet att jag försökte hänga med Kennedy Igboananike i djupled), men också som förklaring till varför jag valt att anamma en ren antifrisyr; ett försök att förklara att det inte ligger någon form av ideologisk extremism bakom min rakade skalle, utan bara faktumet att jag alldeles för länge försökte lappa och laga ett skalpvegetariskt lapptäcke med hjälp av noggrant utplacerade men bristfälligt kompletterande hårtesar.

Men kanske behöver man inte ett TikTok-lämpat Call me by your name-utseende, som min vän från lärarlinjen, för att ändå kunna få ut sitt nylle på den vida webben längre. I veckan kan jag ha hittat mig ett kryphål.

För efter många om och men – och ungefär lika många ofrivilliga utloggningar på grund av luddig cache-problematik – tog jag mig härom veckan äntligen steget in i www-framtiden. Jag uppdaterade min WordPress-version till den senaste tillgängliga, efter att i månader ha lurat mig kvar bland bråten och dammet i en övergiven och av cyberomvärlden bortglömd upplaga. Detta kvardröjande vid det gamla, förlegade och kroniskt buggade berodde på min oerhörda rädsla att råka ställa till med något som skulle göra att hela portalens historik gick upp i digitala lågor; att detta anti-livsverk, som om man nöjer sig med att läsa raderna avslöjar mycket mer än man någonsin kan tänkas behöva veta om varför denna 31-åring blev som han är, skulle kunna förintas och inte finnas kvar för eftervärlden.

Hur skulle jag då – när jag vunnit mitt första Guldäpple som lärare eller äntligen tilldelats stora Journalistpriset för mitt lösa ifrågasättande av Henrik Åhnstrands lämplighet som GIF Sundsvalls huvudtränare – kunna skriva mina memoarer?

Till sist försäkrades jag tillräckligt om att allt låg sparat i diverse olika molntjänster för att våga mig på det stora språnget till den senaste WordPress-versionen. Och vilket språng det har visat sig vara.

En av de stora förändringarna är att funktionen Ladda upp bild, som bara den har känts nästan farligt framtidsosande för redaktörer på den här text- och bisatstunga portalen, har kryddats med ytterligare några funktioner. Istället för att bara kunna ladda upp eget innehåll har WordPress nu slagit sig i slang med såväl Google Photos som Pexels gratisarkiv, för att i själva WordPress-verktyget kunna erbjuda genrebilder till den copyrightfattige portalinnehavaren.

Och här fann jag en öppning. För vid en testsökning i Pexel-arkivet på vad jag tyckte var ett väldigt aktuellt ämne, Paralympics, så dök inga andra bilder upp än ett oräkneligt antal foton på den här mannen i olika sportiga modellposer:

Den mannen, vem han nu må vara, har med ens blivit hela Paralympics för användare av Pexels gratisarkiv – allt via en liten fotosession med någon Alesia Kozik som lagt rabarber på hela bildbanken för ett helt olympiskt mästerskap.

Kanske skulle jag på samma sätt kunna kapa Pexel-arkivets sökningar på GIF Sundvall för att i en enda effektiv Pexel-kupp göra mig till en nuna utåt för den medelpadska tunnhårigheten??? Vid en sökning i Pexel-arkivet just nu dyker noll bilder upp kopplade till fotbollsklubben, utan bara massa luddiga och bristfälligt Sundsvallskopplade genrebilder.

Det vore väl något för en portal som i över ett decennium lagt en väldigt stor mängd krut på misslyckas med sina försök att vara agendasättande runt klubben GIF Sundsvall? Att åtminstone låta Pexel-arkivet domineras av bilden ovan, där jag springer runt i ett kycklinggult reservställ och grimaserar med ett ansikte som osannolikt nog bara hunnit bli nitton år gammalt (det har funnits 19-åringar som genomlevt världskrig utan att vid ett enda tillfälle se så plågad ut som jag gör när jag försöker hinna ifatt en kvick anfallare).

Och GIF Sundsvall har ju, som enda elitklubb i Sverige, nu för tiden lyckats få sina Facebook-kommentarsfält fyllda till bredden av diverse sportrelaterade spamlänkar och arga kommentarer från gamblers i Sydostasien som ifrågasätter varför denna »shit club« inte vinner sina matcher på andra sidan jorden. Och då jag vet med mig att det aldrig lär bli några TikTok-videor om fokussvårigheter rörande min ankomst i svenska klassrum (jag är inte där för att vara snygg, jag är där för att göra kunderna nöjda och vinna Guldäpplen för mitt höga förädlingsvärde av elevpotentialen!!!) så tänker jag att jag åtminstone kanske, kanske kan få någon spelbloggare i ett sydostasiatiskt spelsyndikat att utbrista »how am I supposed to focus on the match when all I see in the Pexel archive is a bald old man???« i kommentarsfältet på en GIF-uppdatering om startelvan.

Floskeltoppen är – tack vare samma WordPress-uppdatering – tillbaka och kryddad med en egen rubrik. Och den här veckan måste vi nog försöka tänka bort alla hemska svengelska låtsasföretagsskyltar vi har cyklat förbi utan i stället ägna hela segmentet åt det andra avsnittet av Draknästet, som jag snabbspolade mig igenom. Där fanns nämligen en liten utsvävning som bara inte gick att ignorera på grund av dess optimala samtidighet:

Foto: Draknästet, SVT Play.

Det är en befogad pannskrapning han unnar sig, den gode padelfilantropen Jacob de Geer. Pirkt.se:s bristfälliga reach kan bero på att vi fortfarande fokuserar alldeles för mycket på linjär last mile-delivery, där kund behöver klicka sig in på portalen för att läsa evighetslånga stycken om tunnhårighet, istället för att komma hem med spaningarna till kunden.

Det här med in-home-delivery är framtiden, inte minst på grund av att vi har ett alldeles speciellt typ av bidragssystem som går till samhällets absoluta toppskikt. Har du som låginkomsttagare ont i en tand och tvingas gå till tandläkaren för ett dyrare ingrepp kan du glömma allt vad bidrag heter, men upplever du som höginkomsttagare att du har lite ont om tid för att hinna både jobba och spela padel med Jocke på ekonomiavdelningen så kan du hoppa upp och sätta dig på att du kan räkna med bidrag från staten för städhjälp eller andra hushållsnära tjänster som underlättar din vardag.

I Sverige betalar vi ogärna för fattiga människors rotfyllningar, men enligt de här två entreprenörerna (där den ene alltså bokstavligen låg i en säng och vilade under själva pitchen) så borde vi i Sverige jobba ännu mer med RUT-fyllningar: ett maximerande av de skattesubventionerade tjänsterna i hemmet.

Hotellkänsla är att någon annan gör allt jobbigt åt dig. Det är futtigt att bara få hjälp med städning: när personalen på Wellbe (som jag gissar inte kommer att vara entreprenörerna i polotröja respektive svårmönstrad skjorta) ändå är i hemmet för att städa kan de erbjuda en mängd andra hotellkopplade butler-tjänster, förklarar duon:

Om nu Sverige före thatcherismens och reaganismens hegemoniska inträde i världsekonomin bestämt ska tituleras »DDR-Sverige« så borde Sverige efter Alliansens härjningar tituleras »skattefinansierad betjänt till överklassen-Sverige«:

Wellbe-duon fick sig märkligt nog inga investeringsmiljoner från »drakarna« (SVT blurrar typ bort tre Adidas-ränder på en Stan Smith-sko i alla andra inslag, men har inga problem att låta någon »drake« lägga ut texten om hur fantastiskt framgångsrik just hans namngivna rekryteringsfirma är), trots att affärsidén lät som en perfekt samhällsspegel för vårt 2020-talet.

Jag lyssnade inte tillräckligt noga för att förstå varför det inte blev några pengar. Jag försökte fortfarande smälta faktumet att Pirkt.se är en linjärt efterbliven last mile delivery-plattform.