Svårt att tro på fler mirakel

Foto: Maxim Thore/Bildbyrån.

Vi har inget spel, vi verkar inte ha någon idé, vi har knappt några spelare och vi har (kanske delvis därför) ingen ork efter vad som verkar vara matchminut femtiofem.

Men vi har Linus Hallenius och nästan enbart därför har vi fortsatt häng på något som kan likna en toppstrid.

Men det här ska inte ens han kunna styra upp mot allsvenskan.

Tänk att äntligen få dra på sig den gamla signerade GIF-matchtröjan från säsongen 2006 (att se snirkliga inskrifter från Owen Price och Hrvoje Bubalo lättar alltid när GIF-mörkret hopar sig) och sätta sig på cykeln ut till en bortamatch på en liten pyttearena i kvällssolen. Senast det gick att cykla till bortamatch på något annat annat än de svulstiga jättearenorna i Stockholm var nog Brommapojkarna borta, den där skimrande hösten 2018; en seger som satt sig på minnet inte för att spelet var så särskilt exceptionellt fint eller för att höstsolen glimmade (det ösregnade) utan för att jag minns att jag för nästan första gången i jordelivet fick känna känslan av att Giffarna var numret större än ett motstånd i allsvenskan. Även när vi inte hade vår dag var vi nog skickliga för att avfärda Brommapojkarna borta.

3-1, vill jag minnas. Linus Hallenius aviga vänstervolley i det bortre aviga som crescendo på en fin bortacykling.

Det är nog ganska precis tre år sedan och att pandemi-förlorad tid på bortaståplats hade försvunnit iväg gick inte att ta miste på. Min ramsröst var nog en oktav för hög (vissa höga toner kunde i den månghövdade men något strupfattiga klacken bara tas av min influgne vän, mezzosopranen Johan Martinsson) och framför allt var det svårt att hela tiden delta med handuppsträckt klappande av hänsyn till mina medmänniskor på läktaren, eftersom jag precis innan matchen varit och tallat med nävarna på en Svart Danbo: ett tilltänkt reaklipp från T-Jarlens fynddisk som visat sig ha en tämligen distinkt doft av hygienförsummad könsdel.

Man var lite ur gängorna. Svart Danbo på matchdag. Sånt.

Men känslan av att få ägna en vardagskväll åt att cykla till Solna för att sjunga Giffarna till tre poäng gick trots allt inte av för hackor. Och inte blev det sämre när Robban Lundström (sagolikt återvänd från sitt baksida-lår-Nangijala) fullkomligt bombade upp en högervrist i det första krysset innan folk på bortastå ens hunnit elda upp sig över att bortakiosken inte serverade annat än läsk och kexchoklad. Man står ju dåligt till, där på den låga kortsidan, men det kändes som att det var något av ett rappt mönsteranfall som utspelade sig innan en simpel högerback – inte ens en wingback! – daskade bollen i nät via ribbkrysset.

Numret större, tänkte jag. Vi är – trots allt strul – fortfarande numret större än jumbon som håller till på AIK:s träningsarena. Det finns någon ordning och reda i det GIF-centrerade världsalltet, tänkte jag.

Men det finns det inte.

Om jag för en stund trodde att mina Svarta Danbo-fingrar skulle kunna visa sig vara matchens stora problemområde så underskattade jag nog inte Vasalund (det är ett riktigt svagt superettanlag), men jag råkade överskatta den här GIF-upplagan.

Det som borde ha varit ett mål som fick ett poängdesperat hemmalag att öppna upp ytterligare ytor för kvalitetsfötter som Erik Anderssons och Daniel Stenssons och – inte minst! – jätteöppningar för seriens klart mest meriterade anfallsduo blev till… en ursäkt för att inte göra någonting alls.

Och av alla sätt man kan försöka göra ingenting alls, bara för att bluffa till sig tre poäng och sätta sig på bussen för viktigare uppgifter framöver, så var nog det här bland det sämre jag sett.

I andra halvlek har Pontus Engblom förvisso en boll i stolpen vid ett friläge – men det är nästan det enda vi har i anfallsväg på 45 minuter mot superettans kanske allra svagaste lag. Från den sjuttionde minuten är Vasalunds tryck mot målet kompakt och det är nära nog ett under att kvitteringsmålet kommer först i den 87:e matchminuten, för att det skulle trilla in var ställt utom allt rimligt tvivel (frilägesbollarna ven utanför Andreas Anderssons vänstra stolpe).

Vi var – det går faktiskt inte att säga annat, i alla fall inte från min låga position på kortsidan – utspelade.

Linus Hallenius och Pontus Engblom var ungefär en tiondel så involverad som Vasalunds betydligt mindre namnkunniga anfallare. Erik Andersson rörde knappt bollen. Vasalunds halvtidsarbetare och heltidsstudenter malde sakta men säkert ner ett fullproffsigt Giffarna som inte hade tillstymmelse till idé kring hur man skulle kunna spela sig ur pressen eller skapa någonting eget.

När domaren vid 1-1-läge visade på fyra minuters tilläggstid var det utan tvivel hemmaspelarna som knöt näven i fickan och gladdes åt den långa stunden som återstod för att sätta dit ett rättmätigt segermål.

Så ska det inte vara när Giffarna möter Vasalund, men så var det. GIF-spelarna hade vid det laget kroknat fullkomligt sedan omkring tjugo minuter tillbaka. Det måste ha skiljt en tånagel från att en Vasalunds-anfallare kunde springa in med den 2-1-boll som hade varit fullt rättvis sett till matchens chansfördelning.

Men så, från absolut ingenstans: Linus Hallenius med ett lågt pressat vänsterskott intill den första stolpen i den 94:e matchminuten. Jag var övertygad om att bollen satt i utsidan av burgaveln, men den hade på något mirakulöst sätt letat sig in i nät. Mirakulöst sett till matchbilden, mirakulöst sett till hur tam och blek även Hallenius varit fram till Vasalunds kvittering och mirakulöst sett till att ingen GIF-spelare verkade ha ork nog att ens stå på benen.

Foto: Maxim Thore/Bildbyrån.

Det går fortfarande tydligen att tro på mirakel, men det är fortfarande helt omöjligt att tro på det här.

Ett lag som blir utspelat av Vasalund ska inte kunna gå upp i allsvenskan.

2 reaktion på “Svårt att tro på fler mirakel

  1. Paradoxal känsla när man knappt kan glädjas åt sista målet för att det känns som ett rån. Jag hade mina dubier innan matchen kring den här säsongsupplagan av giffers och framförallt då Åhnstrands sätt att manövrera laget, men jag måste medge att jag känner mig än mer förvirrad nu efter att ha sett dom på plats. Kan det verkligen bara vara Åhnstrands taktik och coachning som bidrar till att det ser så, relativt, uselt ut som det gör? Att se matcher på TV har sina brister, en sak jag tyckte mig märka igår som jag inte reagerat på så tydligt tidigare under säsongen var att många av spelarna såg så oerhört plågade och nästan uppgivna ut. Pontus som brukar vara ett energiknippe kändes inte alls i fas. Knappt något snack eller pepp spelarna emellan. Vet inte om det är nerver och anspänning kring att tåget var på väg att lämna perrongen men något saknas uppenbart.

    • Det var ganska precis exakt så jag kände: en stor glädje över att Linus från ingenstans får in en 2-1-boll med matchens sista spark, samtidigt som man någonstans tyckte det kändes… fel att exempelvis tränarstaben ska få stå och göra vågen framför en tillrest klack efter en sån insats. Och ja: det ser faktiskt ännu värre ut när man är på plats än när man sitter vid teven. Vad som har hänt med Pontus Engblom är en gåta. Vi får se ifall han kan piggna till av att få spela ensam på topp igen nu, när Linus är avstängd.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *