Slut på bläck i hyllningspennan

I den allra sista omgången av den allsvenska säsongen 2008 hade Giffarna från Sundsvall chansen att klara sig kvar i allsvenskan vid seger borta mot ett Malmö FF som inte hade någonting alls att spela för.

De åkte – om uttrycket ursäktas – istället på sex i röven. 0–6, i en avgörande match där allt stod på spel, där Giffarna behövde maxprestera och MFF kunde lunka omkring. Jag minns bland annat att Ola Toivonen sköt ett löst skott som studsade på en stor tuva och flög i en liten dråplig båge över en liggande Fredrik Sundfors.

Allt var pinsamt, jobbigt, chanslöst. Giffarna åkte ner till Skåne och pulveriserades. De skulle inte se allsvenskt ljus på tre och ett halvt år.

Och jag vet inte vad Joel Cedergren tänkte här, när han stod med händerna över knäna och flämtade efter att hans GIF-lag skickats ur med pinsamt mycket dunder och brak på Malmö Stadion; kanske tänkte han att nu får det fan vara nog, nu lägger jag av, nu gör jag något annat.

Kanske hade han redan börjat prata med klubben om en chans att ta över det Tipselit-lag som brutit sig ut och kuskat runt i Division 3 Södra Norrland.

Jag vet bara att jag är rätt säker på att inte heller han – varken där och då eller nästan nånsin senare – kan ha trott på att Giffarna från Sundsvall, jojo-gänget som fått gneta till sig nästan varenda allsvensk seger som tagits på 2000-talet, någonsin skulle kunna åka ner till den södra landsänden och göra sex mål på ett skånskt motstånd i allsvenskan. 

Och visst har laget åkt ner och slagit självaste Malmö FF på bortaplan sedan dess, men att se Giffarna beslutsamt gå ut på Vångavallens gräs och sex-måls-krossa Trelleborg var någonting annat. 

Jag såg matchen på ett tåg mellan Prag och Bratislava och i hytten pågick en rigorös ölprovning av medhavda tjeckiska burköl. Jag hade hörlurar på mig och mina reskamrater reagerade på att jag ibland tjöt rakt ut (som vid Jonathan Tamimis historiska 1–0-mål), ibland knöt näven med bestämdhet (som när Peter Wilson stångade in det viktiga 2–1-målet) och ibland till och med skrattade.

För skratta till var i stunder allt man kunde göra.

Detta borta mot Trelleborg, på Vångvallen: denna gudsförgätna plats av konstant 19.00-mörker där mitt starkaste minne är hur Fredrik Jensen – den bökande svinhybriden – lyckades besegra en grimaserande Magnus Powell med ungefär tjugo meter i en trettio meter lång löpduell, i en av alla förlustmatcher under det där hemska 2008-år som avslutades med 0–6-sorti på Malmö Stadion.

Skratta till, för att det var helt befängt hur bra det spelades ibland, framför allt när Juanjo (bäst på planen, även om Tamimi gjorde fyra poäng och Hallenius gjorde hattrick) och Batanero löste mittplanssituationer som om det aldrig någonsin studsat en snedstuds på Vångavallens gräsmatta.

Det var ett GIF-lag som gick ut och gjorde en så där fantastiskt beslutsam bortainsats som alla allsvenska lag drömmer om att göra mot ett krånglande bortalag – och som dessutom, dess-u-tom, bjöd på ett stundtals alldeles bländande kombinationsspel mot ett TFF-försvar som fullkomligt föll isär av starkt GIF-framtvingade orsaker.

Jag hade aldrig någonsin trott att man som GIF-supporter skulle kunna få uppleva både och: resolut och rejäl kampvilja och bländande passningsspel.

Då blir det fantastiskt fina 6–1 borta mot en usel jumbo i allsvenskan.

Linus Hallenius första allsvenska hattrick förtjänar så klart ett eget inlägg, men honom har jag redan försökt hylla för en vecka sedan.

Jag har druckit några öl idag också – internet är en häftig grej, fick jag känna på: när man sitter i Bratislava och dricker öl till lunch och mottar lite jämtländskt (rättmätigt men försenat) näthat för en åtta år gammal hemåtnick – så jag är vid semester-osunda vätskor även nu, men någonting känner man sig ju ett osunt tvång att få fram.

Men det börjar faktiskt ta slut på bläck i den hyllningskrönikerande pennan. Jag har aldrig varit så pass förutseende att jag köpt 6–1-mycket.

En av mina reskamrater frågade mig dock en sak efter matchen, när hela mitt minspel visade precis hur mycket jag myste i kupén. »Nu önskar du att du vore i Sundsvall, va?«, frågade hen, som om staden måste ha exploderat i en folkfest på gator och torg.

Och jag önskar mig verkligen ingenting mer av den här GIF-upplagan än det de visade upp mot Trelleborg i måndags, men jag önskar att Sundsvallspubliken sluter upp bakom det här laget så till den milda grad att man vid framtida storsegrar kan svara ja på den frågan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *