Dagen innan nyårsafton köpte jag ett par nya skor. Eller okej, inte ny-nya, då jag sedan starten på 2019 inte köper någonting alls nytt i klädväg utan bara begagnat (något som påbörjades som ett nyårslöfte, men om inte fjolårskommentaren »är den där tröjan second hand? Den ser väldigt… second hand ut« stoppade mig så lär inte växlingen av kalenderår göra det), men nya för mig. Redan på väg mellan den första och den andra anhalten (vilket nyår, va: tre anhalter!!!) så kände jag att det skavde till ordentligt längsmed båda hälarna på mina ömtåliga fötter, vars portvinstå en gång i tiden hjälpte mig att sätta stopp för min olycksaliga fotbollskarriär.
Sedan dess – i nära nog två veckor – har jag gått omkring som han wrestlingmannen Vince McMahon ovan, liksom ryckt och knyckt upp tassarna på flängigast möjliga sätt för att så lindrigt som möjligt kunna sätta en fot framför den andra. Som ett plåsterryck har det varit, vartenda steg. När jag var på en fest i lördags blödde jag igenom. Det blev en stor sårformad fläck på varsin strumphäl, så tydliga och hemska att jag var tvungen att försöka smyga mig fram baklänges under hela kvällen, med hjälp av någon slags ohelig allians mellan en moonwalk och en pipande lastbilsbackning, för att de andra skulle slippa möta mina hälars blodvite.
Men mitt i detta skavande elände ska jag passa på att erkänna en annan smärtsam sak.
Det är lätt att vara kaxig bakom ett skrivbord och veva ut yviga påståenden på en oläst portal, men de som träffat mig i det verkliga livet vet att jag egentligen bara vågar vara riktigt hård på en punkt: i min kritik mot företaget Compeeds monopolställning på marknaden för skavsårsplåster. Min återkommande kritik mot kapitalismen är inte främst sprungen ur ett ogillande ojämlikhet, exploatering eller faktumet att vårt ekonomiska styrsätt håller på att elda upp planeten: nej, den är ursprungligen sprungen ur en känsla av att om kapitalismens mekanismer fungerat så bra som vissa vill göra gällande så borde inte Compeed ha slagit ut all konkurrens vad gäller att tillverka ett tunt hudlager av gel för att underlätta vid skavsår.
Min vän Sinan Akdag sammanfattade nyligen min på-fest-personlighet under 2019 med att jag inledde kvällarna med att tipsa alla jag träffade att skaffa bibliotekens filmtjänst (jag hade kunnat ta över Filmkrönikan om jag faktiskt själv sett en film på bibliotekstjänsten vid varje tillfälle som jag uppmanat någon annan att skaffa tjänsten) för att därefter – några öl in – ganska snabbt landa i en dystopiskt deppig drapa om världens stundande undergång; en retorisk vandring mot ett slutligt Mad Max-scenario som alltid passerar faktumet att »Compeed alltid krullar ihop sig i strumpan«.
Men nu är det dags att krypa till korset. Hela min analys har byggt på felaktiga grunder. Kapitalismens mekanismer har fungerat.
För Compeed hjälper faktiskt. De förtjänar sin marknadsdominans. I söndags kväll tröttnade jag till slut på allas eviga tjat om att köpa ett paket Compeed och applicerade sedan ett lager av denna gummerade extrahud över var och en av hälarna – och plötsligt kunde jag, den dittills grimaserande McMahon-knyckaren, till och med springa omkring och spela fotboll i ett par fnösketorra Copa Mundial. Tydligen är det så att sedan min anti-kampanj påbörjades under det sena 00-talet så har Compeed – med all den inneboende kraft som bevisligen finns i skavsårskapitalismen – utvecklats och lagt sig till med en tunn hinna av bedövande salva på alla sina klisterlappar, som lindrar själva smärtan från skavsåren.
Kanske är vi inte på väg mot undergången. De krullar inte ihop sig.
Året 2019 är över och kvar stå vi med ett antal frågor att reda ut.
Varför såg miljardären Peter Forsberg så rädd ut? Hur kunde inte Micke Grill Petterssons ögon bli mer virala? Vem är Magi-Louise?
… minst bekväma minspel:
Peter Forsberg är tveklöst en av svensk hockeys allra största profiler genom tiderna och i egenskap av firad hockeystjärna har »Foppa« antagligen varit frontfigur på framsidan för fler publikationer än han kunnat hålla ordning på. Ställ honom på ett par skridskor eller häng på honom en Colorado Avalanche-matchtröja och han smilar bekvämt upp sig för tidskrifter som Pro Hockey eller Svensk Travsport.
Men nu är det nya tider: borta är hockeyproffset Peter Forsberg och han har istället ersatts av affärsmannen och miljardmogulen Peter Forsberg, som i våras porträtterades av herrmagasinet King i ett reportage där tidningen skulle förklara hur han byggt sitt nya miljardimperium genom att investera sina abnorma hockeylöner på marknaden för plasttofflor och annat krimskrams. Och jag har inte läst själva King-intervjun, men på pappret ser det ut som allt är i sin ordning för »Foppa« i hans nya liv: han är tillsammans med den femton år yngre modeentreprenören Nicole Nordin (som finns intervjuad under epitetet »stjärnmama« av tidningen Mama), de har bosatt sig schweiziskt skatteparadisiskt och de gemensamma barnen har de på internationellt och gränslöst miljardmogulmanér döpt till Lennox, Lily och Diego.
Men titta på det här omslaget och säg att det här är en bild på en 46-årig man som till hundra procent känner att han bottnar i sin nya roll som modern och världsvan affärsman:
Jag visste inte att blickar kunde säga så mycket, men det här är en blick som faktiskt rakt ut säger till fotografen och stylisten bakom kameran att »hörni, grabbar, kan vi inte bara prata lite om vilket jäkla handledsskott han hade, Joe Sakic?«.
Men nej, har King-gänget antagligen fått förklara: som global stjärnspelare inom den globala kapitalismen kan man inte få porträtteras på samma enkla sätt som när man var en liknande stjärnspelare inom NHL. Kanske har de i desperation behövt ringa upp supermama Nicole (»Foppa trilskas igen och vill prata om Johan Tornbergs slagskott från VM-guldet -98«) som då fått tala allvar med Lennox och Diegos pappa och förklara att som miljardman måste man faktiskt kläs ut i en »tuff« skinnpaj för 40 000 kronor, ett par pilotbrillor med fönsterglas och en take-away-kopp med kaffe, för att signalera att man ständigt är på språng mellan styrelsemötena.
Och då får man, som 46-årig hockeygrabb som Övik, bara hoppas att det håller. Men det är bevisligen svårt att hoppas att en ny look och en ny idé till personlighet håller utan att se väldigt, väldigt orolig ut:
Det där är en blick som rent akut längtar tillbaka till tiden när en Pro Hockey-reporter tittade storögt på en när man berättade om att man en gång fått ett slagskott på foten av Al MacInnis.
Ännu värre blir det inne på en annan bild i samma reportage, där Foppas obekvämhet (som verkar räddas något av kaffekoppen och den stående ställningen på omslagsbilden) tillåts löpa amok precis över hela hans sargade gamla hockeykropp, då han sitter lutad över ett bord.
Även här går det väldigt enkelt att läsa vad ur-hockeykillen Peter Forsberg säger, bara genom att studera hans ögonvitor och iris:
»Helvete, är det Adam Foote som sitter och skrattar där borta och skrattar han i så fall åt den här puffiga skinnpajen jag har på mig?«.
Det finns väldigt få bevis på att världens miljardärer skakar av rädsla för samhällsutvecklingen just nu (världens 500 rikaste människor såg sina tillgångar öka med ytterligare 25 procent i år, de hade det bevisligen fortsatt bättre än någonsin och inga avslöjanden om skenande ojämlikhet eller rent kriminella skatteupplägg verkar vara tillräckligt upprörande för att mobilisera massorna mot rådande utveckling), men om vi skulle se en radikalt revolutionär utveckling inom de närmsta årtionden så är jag säker på att framtidens arkeologer kommer gräva fram den här bilden på miljardären Peter Forsberg och läsa in att hans blick formligen skälvde av rädsla för en stundande giljotinering (även om den egentligen grundade sig i en orolighet över att de tunna brillorna skulle kunna få Adam Deadmarsh ska skrika »brillorm« efter honom).
… näst minst obekväma minspel:
Jag tänker mig att KD-politikern Tobias Karlström kanske gav sig in i politiken för att på kristen grund försöka ge egenföretagare gynnsammare villkor i sin hemort Täby, men så helt plötsligt finner han sig själv marscherande på ett DN-uppslag intill en moderat kommunalrådskollega under den här rubriken:
Och medan hans lille moderata vän verkar väldigt trygg och bekväm i sin förfascistiska marschtakt (som om fröet till den lille moderatens politiska karriär faktiskt såddes då han såg en tiggare panta burkar och tänkte »fan, det där är ju våran Apotekarnes Julmust han pantar!«) så tycker jag hela KD-Karlströms kroppsspråk signalerar att ryggraden liksom inte vill vara med; som att den vet om att den är med och gör någonting fel och börjar trilskas med hållningen och får det som är tänkt att se ut som en bestämd marsch att se ut som att Barbapappa snubblar.
Zoomar man in KD-nunan som ska försöka stå för beslutet att hans Täby kommun inte längre ska tillåta utsatta att samla pantburkar så är det svårt att inte upptäcka att inte bara själva gången utan även uppsynen ser klart obekväm ut:
På samma sätt som »Foppa«, via årets mest obekväma minspel, såg ut att vara rädd för att någon gammal Colorado Avalanche-kedjekamrat satt och skrattade åt hans puffiga pilotjacka så är det som att Karlströms ögon uttrycker en konkret oro för att någon gammal SO-lärare ska läsa DN och se vad han pysslar med.
… käkparti:
Christian Kjellvanders:
I år igen. Han skulle ha kunnat ställa upp i VM i cromagnonkäke för 45 000 år sedan och rest hem med en bronspeng. Det är som att han måste vara medveten om vilken enastående käke han sitter på och hur svår den är att slita blicken från, för bara genom den vetskapen – att ingen ändå kan fästa ögonen på någon annan del av ens huvud – kan en man i sina bästa år välja att unna sig den där frisyren.
… ljusshow:
Den som alla »16 weeks of hell«-män använt. Är inte den primära skillnaden mellan de här två bilderna att Challe, 54, flyttat sig från ett skumbelyst vardagsrum till en upplyst studio där han bestämt sig för att inte aktivt puta ut med magen?
… mest irriterade cyklist:
Jag.
Mellan april och november månad valde jag, för andra året i rad, att lämna kollektivtrafiken för att uteslutande transportera mig via cykel. Om ni skulle undra ifall ni kan ha sett mig längs gatorna så ger det här plågade Marco Pantani-nyllet en ganska exakt bild av hur mitt anlete förvridits i varenda lätt sluttande uppförsbacke som jag tagit mig an med min enväxlade gamla cykel i sommar:
Det är också — för det olyckliga fåtal som känner mig på det djupet — ett grin som känns igen från sekunderna innan jag börjar fyra av ett batteri av ängsliga »var det skönt för dig också?«-kommentarer.
Men att backarna är jobbiga och att mina ansiktsuttryck blir lidande har inte stört mig närmelsevis lycka mycket som faktumet att man tvingats cykla omkring i en app- och gig-ekonomisk krigszon mot allt vad sunt trafikförnuft heter. I en stadsmiljö där Voi och tio andra bolag (som är precis som Voi men döpta till något annat än Voi) slåss om marknadsandelarna på en veritabel gatumarknad är det tillräckligt illa att bara behöva promenera runt i Stockholms innerstad, vilket exempelvis det här korta videoklippet visar prov på:
Såhär ser en vanlig promenad ut i Stockholm idag. Hur kliver man av det här dystopitåget mot helvetet? pic.twitter.com/hh2igbs5x4
Från den synskadade delen av befolkningen är vittnesmålen många om att elsparkcyklarna står i gångvägen på ett sätt som får blinda att stå på trynet, efter att ha snavat på den oombedda Gladiatorerna-hinderbana som Sveriges samlade app-entreprenörer valt att ställa ut i gångbanan.
Men tänk er då att behöva ge sig ut i trafiken med den typ av individer som utan att tveka hoppar av sin elsparkcykel och lägger den mitt på trottoaren, utan att tänka en enda gång på att någon gig-»anställd« stackare ska behöva samla in den i en skåpbil under natten eller på att en blind människa lär få sätta en sårig knäskål till vid det oundvikliga trillandet.
Det går förstås inte. En människa som inte bryr sig om Stockholms gågator får sig en bestående fond av synskadade människor som ligger och jämrar sig kommer heller inte att låta sig stoppas av ett trafikljus eller en skylt ute i trafiken. Innan jag flyttade till Stockholm målade jag upp en bild av att den stockholmska trafiken skulle likna ett kaotiskt tjutande New Dehli, men så har det faktiskt inte varit vid de få tillfällen jag hyrt en bil och kört runt.
Men nu, i detta nådens och gig- och app-ekonomins 2019, har den stockholmska trafiken nått ikapp mina norrländska fördomar. Här flyger nu kostymprydda män förbi rödljus på sina app-hyrda sparkcyklar, åberopandes sin gudagivna rätt att hinna i tid till styrelsemötet, och här balanserar tre mellanstadieelever på en enda hyrd Lime-spark, som de styr vingligt styr med vänsterhanden medan föraren läppjar i sig en energidryck med den andra. Vid nära nog alla fyrvägskorsningar är det någon som susar ut från fel håll vid fel tillfälle: antingen en man driven av känslan att han app-betalar för min sparkcykel per minut och därför inte förtjänar att någonsin behöva stanna till – eller någon mopedförsedd stackare som känner att Über Eats-piskan viner över ryggen om hen blir försenad till dörren med någon Vasastan-influencers app-beställda poke bowl.
I somras var jag till slut så arg att jag gick in på Åhléns och köpte mig en längre gul pinne, egentligen avsedd för blomsterbruk.
När jag betalade så berättade kassaexpediten att »den där blompinnnen är jättebra för att balansera upp högre blomverk« och jag bara hummade med. »Ja«, sa jag, »precis«: »blommor«… »balans«… »allt sånt«.
Sedan klev jag ut ur affären, vände på blompinnen, vässade spetsen på tvåudden med nyckeln och fäste den fram på cykelstyret:
Redan i somras hade jag nämligen blivit så utom mig av raseri mot alla Voi-susande mellanchefer att jag tänkt hugga efter alla managementkonsultiga chinos som tillhörde någon som susade omkring på de daglönar-insamlade sparkcyklarna och simultant avverkade ett jobbsamtal i ett par air pods.
Den absolut mest skakande syn jag tvingades utstå under min cykelsäsong såg jag vid Kungsträdgården en somrig jobbmorgon, där en till synes driven karriärskvinna flög fram på en av dessa eldrivna sparkcyklar — med ett alldeles ofattbart litet barn ståendes framför henne på brädan. Det lilla kidet kan knappt ha varit talfört, säkert nätt och jämnt gångbart och det kan inte ha mätt mer än tre äpplen hög i strumplästen — men där stod det och balanserade på den lilla plattan, med sina små barnafingrar runt styrstångens nedre del. Det var ett så pass litet barn att det kändes som att styrstången kan ha varit det allra första som barnet någonsin greppat under detta jordeliv; långt innan barnet ens försökt greppa ett föräldrafinger med sina små tassar.
Det var ungefär den typ av näve som greppade efter styrstången och höll i sig för allt det var värt när modern vred max på reglaget, allt för att innan jobbet hinna lämna det lilla barnet på förskolan eller i någon typ av kuvös på en neonatalavdelning.
… mest menlösa lokalpolitiker:
Daniel Helldén, Miljöpartiet, trafikborgarråd i Stockholms Stad.
Daniel Helldén är inte alltid en menlös politiker. Ibland, när han verkligen vill, så kan han åstadkomma väldigt konkret och handlingskraftig politik, som under hösten 2018 då han och hans miljöpartistiska kompani bildade en allians med högern för att få chansen att sälja ut det allmännyttiga bostadsbeståndet ytterligare i Stockholms redan bostadsplundrade stad. När det gäller att förflytta makt och resurser från de som har det tufft till de som vill tjäna stora pengar på att andra har det tufft så är Daniel Helldén allt annat än menlös – då är han ytterst handlingskraftig.
Men under 2019, då ett dussin olika leverantörer av elsparkcyklar förstörde framkomligheten genom att formligen slänga ut kluster av exakt likadana tvåhjulingar på hans stads trottoarer, så var det här vad det kommunala styret i Sveriges klart största och mäktigaste stad lyckades svara med:
En gul tygmatta, där man som elsparkcykel-hyrare uppmanades att ställa sin cykel. Nu ska det väl bli ordning, tänkte Helldén, när han lade ut en gul liten filt över den senkapitalistiska branden längs huvudstadens gator.
Vad som skulle hända ifall man inte ställde något bolags elscootrar på den gula mattan? Skulle bolagen straffas? Deras sparkcyklar beslagtas?
Någon vecka efter lanseringen såg jag de gula filtrutorna ligga där, alldeles skitiga av smuts och regn, halft ihoprullade och helt utan en enda scooter stående på sig: som en installation av hur löjligt maktlös politiken verkar stå sig mot marknadskrafterna i vår nyliberala samtid.
… tur:
Att inte Per Schlingmanns affärsidé med polskimporterade elmopeder, lika enkla att hyra som elsparkcyklarna och lika fritt utplacerade på trottoarerna, inte blev mer populär:
Jag såg en enda person ta sig fram i trafiken på en (håll i er nu, för här kommer ett bra och rimligt namn) Blinkee City-moped i somras, men däremot såg jag säkerligen ett tjog moppar stå mitt i gångvägen, utplacerade av en driftig entreprenör med politikens goda minne.
Men idén var bevisligen så dum att inte ens den urbota dumma stockholmska trottoarmarknaden var redo för den. Så dum att inte ens stadens tappra lokalpolitiker behövde bemöta kapitalets utplacerade elmopeder med det allra starkaste verktyg vi äger kollektivt som demokratiskt samhälle: den gula filtmattan.
… förklarade uttryck:
Uttrycket »skomakare, bliv vid din läst«. Jag har alltid förstått innebörden av uttrycket, men aldrig varför det just varit skomakare som hängts ut som några som borde fortsätta med sin kärnverksamhet och inte spreta iväg och bre ut sig över andra delar av arbetsmarknaden. Men i somras kom förklaringen.
Uttrycket måste helt enkelt härstamma från faktumet att Olssons Skor tidigare var en skobutik – men att de sadlat om och startat nattklubb i samma gamla skomakarlokaler. Vid två tillfällen i somras tvingades jag mer eller mindre följa med sällskap till den lilla trånga skomakarlokalen, som båda gångerna luktade fränt av något som jag närmast lyckades beskriva som gammal jäst. Dessutom lyckades etablissemanget med konststycket att skapa stämningen av en ständigt pågående sista-kvart på en Finlandsfärja, men vid midnatt i Stockholms innerstad.
Så är du en skomakare som funderar på att omvandla ditt lilla skrymsle till en nattklubb? Bliv vid din läst.
… bästa ursäkt:
Jag tänkte att jag skulle börja jogga inför hösten. Jogga ute och regelbundet och på riktigt: kort och gott bli en joggare.
Det blev inte riktigt så. Vanan infann sig aldrig, det blev aldrig den rutin jag tänkt göra det till och när man misslyckas med något man tänkt göra så vill man ju gärna ha en ursäkt. Min ursäkt finns tillgänglig i gif-form:
Det är, hur man än vrider och vänder på det, för Ulf Kristerssonskt att jogga. Måste man dessutom utgå från Östermalm så är det svårt att tänka på något annat än att man oundvikligen kommer bli stoppad av den moderata air pod-polisen vid uppdagat sladdtrassel:
pov: du ger dig ut på en löprunda, utan airpods. i löpspåret möter du ulf kristersson, som läxar upp dig ordentligt. pic.twitter.com/SqJBgNvyb6
Jag sade upp mig från en fast tjänst 2016 och sedan dess har jag bara jobbat extra på samma ställe, men tydligen så pass regelbundet att jag under 2019 höll på att bli inlasad på nytt. Det vill inget mediehus i dagens klimat, oavsett hur ointresserad deras arbetare är av att nästla till sig en fast tjänst, så därför skulle jag nu flyttas över på företagets bemanningsfirma.
Jag skulle få ett sms av en Mari-Louise, sades det.
»Åh, hoppas nu åtminstone att det här inte är några skojare, utan att allt fungerar så smidigt som det gjort hittills, när jag varit anställd direkt av företaget«, tänkte jag för mig själv. Sedan pep det till i sms-inkorgen.
Sms:et var undertecknat »Magi-Lousie«, vilket får alla som inte just tagit värvning hos ett kringflackande cirkussällskap att dra öronen åt sig.
… mest skakande genrebild:
I augusti tog jag ett par genrebilder för Lärarförbundet, som de var tänkta att använda för att visa på lärares tuffa arbetssituation.
Och jag tänkte verkligen att »nu vänder det för läraryrket!«, för nu skulle svensk lärarkår – hur splittrade de än må vara i vissa skolpolitiska frågor – kunna enas om att »nej, men så där ska ingen svensk lärare någonsin behöva se ut!« för att sedan gå ut i gemensam strejk eller nåt.
Men vi vet ju att det inte fungerar så, att en enda bild skakar om så till den milda grad att allting stannar upp, att alla perspektiv vänds och hela utvecklingen tar en helt ny vändning. Vi vet det för att vi såg bilderna på Alan Kurdi 2015 och på flyktingdebatten som följt sedan dess och vi vet det, mer specifikt, på grund av att ovanstående bild bara är ganska precis exakt läraryrkets varnande motsvarighet till den som rökare ignorerat i alla år när de ryckt åt sig ett paket Marlboro:
… viktigaste kamp:
Nu har jag inte haft en sedel på fickan på flera år, men om jag hade fått tillbaka växel i form av någon av de släta sedlarna ovan hade jag nog starkt misstänkt att jag blivit näbbdragen av en skojare av allra simplaste märke, som inte ens orkat gå omvägen genom en egen sedelpress utan helt sonika bara lyft på locket till Monopol-spelet och rafsat åt sig lite glansig papp.
I dagens samhälle finns pengar i ett aldrig skådat och till synes aldrig sinande digitalt överflöd. Varje gång någon vill köpa sig en tvårummare för fem miljoner kronor på Södermalm så klickas det enkelt fram ur tomma data-intet. Men pengar i kontant form finns knappt som fenomen längre. Ingen vet längre hur de ser ut.
Men i sin roll som Digital Expert hos intresseföreningen Sveriges Konsumenter har min gode vän Sinan Akdag slagit sina påsar ihop med folkrörelsen Kontantupproret, för att tillsammans kämpa för att vi även i fortsättningen ska ha rätt att använda fysiska pappsedlar i vår digitala samtid. För det är fler än jag som bevisligen har svårt att veta hur en riktig peng ser ut i fysisk form idag, vilket jag fullt ut förstod först när jag fick syn på den här skåpbilen under en loppis på Solvalla:
Jag antar att företaget Nokas faktiskt bedriver en hederlig verksamhet med riktiga svenska kronor och ören, men det är någonting med det tvungna betonandet av pengarnas riktighet som jag tycker skänker bussen en estetik som osar narr- och gyckelspel. Å andra sidan: om jag tömt mitt bankkonto på en femhundring och fått den där glättiga plastlappen med Birgit Nilssons nuna på, ur en liten mynning i en skåpbils bakända, så hade jag nog gärna kunnat vända mig om och slå en kik, läsa texten och på nytt säkerställa mig om att det faktiskt var riktiga pengar jag fått.
… mest intressanta föreläsning:
Samme Sinan Akdag var egentligen i Almedalen med sin digitala expertis när jag arrangerade en liten födelsedagsfest i somras, men han flögs tillbaka till fastlandet för att hinna fira mig. Då var man ju inte sen att utnyttja att man är god vän med en van paneldebattör vad gäller AI- och integritetsfrågor, utan nyttjade honom skrupellöst som affischnamn för att få fler att dyka upp i skogsgläntan:
… underutnyttjade chatt-meme:
Det finns grävande journalister, det finns duktiga grävande journalister och så finns det Mikael Grill Pettersson, som jag helt sonika alltid har antagit är den allra främste – bara baserat på hans yttre. Det finns förstås ingen i svensk offentlighet som har ett bättre namn för att grilla makthavare kring obekväma sanningar, men det finns framför allt ingen annan i branschen som har en lika granskande uppsyn som Micke Grill Pettersson.
Jag tror att Grill-Micke är otroligt medveten om exakt hur granskande han kan få sitt ansikte att se ut, för varje gång jag hör hans röst i ett SVT-nyhetsinslag så kan jag räkna med att få se ett par rörliga bildrutor där han suger fast ett intervjuobjekt med Sveriges mest nagelfarande blick.
Det verkar ha nått nivån där han inte ens kan ställa upp på en bild tillsammans med en reporterkollega utan att han spänner de granskande ögongiporna i en stackars fotograf som genast lär börja fundera över ifall hen verkligen har rent mjöl i påsen:
Jag tycker att Micke Grill-blicken vid det här laget borde vara så pass etablerad att den skulle kunna fungera som en väldigt välbehövd och saknad meme i chattsammanhang. Bara i en enda av mina chattgrupper har den här bilden än så länge etablerats som den bild man skickar iväg när man ifrågasätter ett påstående chattledes.
Säg att man väntar på någon, hen säger att hen är lite sen, men att hen är på väg, samtidigt som man vet med sig att det tidigare har betytt att hen ännu inte klätt på sig – då är det perfekt att slänga iväg de här ögonen:
Ingen vågar fortsätta komma farandes med fler halvsanningar när den där blicken sugit tag i ens chattperson. Jag spår att detta måste bli 2020-talets hårdare och rakareLarry David-stare-down-gif för den som verkligen fått nog av att behöva lyssna till dubiösa chattutsagor.
… emoji:
Kokgubben.
2020 var äntligen året då man kunde påminna även de mest kokgubbe-benägna av ens vänner, de som envetet fortsätter hävda att :)-gubben är så smidig att skicka iväg att de borde få fortsätta, om att de just utstrålat passiv aggressivitet – för att få ett »oj, förlåt, jag glömde bort mig« tillbaka.
Vetskapen om den bubblande ilskan som gömmer sig bakom kokgubbens blanka ögon har nått ut även till de breda folklagren. Nu används den som den ska, känner jag: i rätt lägen. När man står och väntar i kylan och någon skriver att de blir lite sen, när någon har glömt köpa avokado, när någon ställer in en helkväll för att de måste vakta sin fasters hund: ett »okej«, följt av en sån här liten rackare:
Till en kompis köpte jag i födelsedagspresent en t-shirt med en jättelik kokgubbe på sig, att ta på sig under de glåmiga dagar då man kanske vill möta hela världen med den lille glädjelöse parveln som över bröstet (och en mänsklig replika över trynet). Och det var väl egentligen inte mer än +++ som present betraktat, men när jag berättade att trycket hos tryckfirman blev klart bristfälligt (gubben blev lite för brandgul) så upplyste min vän Erik Häggström mig om att presenten faktiskt blev riktigt kongenial, då kokgubbe-tröjan borde ha tagits emot med ett »åh, tack« ackompanjerat av en fysisk IRL-kokgubbe över mottagarens anlete.
… mest svåranvända emoji:
De här bakgrunderna man kan lägga till i ens Facebook-statusar verkar inte riktigt ha satt sig bland den www-generation som fortfarande skriver Facebook-statusar:
Den här finns inte än, men kanske borde den utvecklas för att uttrycka hur det känns att ta sig ut i skogen vid småtimmarna för ett »open air«-spektakel och märka att många där är födda på 2000-talet, att musiken är obegripligt svår och att det är kö till lustgasballongsförsäljningen:
Den fick vi i tv-programmet »Din hjärna«, där den hyllade forskaren Anders Hansen – vars sommarprat blev det mest lyssnade typ någonsin – skulle få breda ut sig om människans hjärna och dess svårigheter i dagens ultramoderna och hyperuppkopplade samhälle.
Det jag framför allt lärde mig, och det någon klippare i kontrollrummet borde ha lärt sig, var att det är helt omöjligt för den mänskliga hjärnan att stå ut med ett tio minuter långt och likadant intro till varje program.
Det var som att SVT-produktionen bränt halva budgeten på de här Green Screen-scenerna där Anders Hansen stod och exemplifierade saker i ett »fullsatt Globen«–
– eller ute på »savannen«:
Själva programmet var väl intressant och så, när det väl kom igång, men man behöver inte direkt vara Sveriges mest hyllade hjärnforskare för att förstå att det är alldeles outhärdligt jobbigt för den mänskliga geléklumpen att tvingas titta på samma halvdant producerade Mosquito-avsnitt som intro till vartenda avsnitt.
… Jimmy:
Johnny Skalin, Sverigedemokraterna, Sundsvall.
Ni vet avsnittet i Seinfeld när karaktären Jimmy talar om sig själv i tredje person, vilket medför förvecklingar?
Alldeles oavsett: det är märkligt att tala om sig själv i tredje person.
Johnny Skalin är Sverigedemokraternas frontfigur i Västernorrland och har också klättrat upp i partiets topp nationellt. I Sundsvall verkar det vara så svårt för Skalin att hitta folk som vill engagera sig för rasismens parlamentariska sak att han tvingats ge sin ömme far ett heltidsarvoderat uppdrag som politisk sekreterare, för att därefter ge samma uppdrag till sin fru. Flera har hoppat av partiet lokalt och uttryckt att det råder en osund maktkoncentration i organisationen, så vi kan nog anta att mycket av arbetet för SD i Sundsvall verkar göras av Skalin själv. Och tillåter jag mig själv att spekulera så skulle jag vilja hävda att det nog kan vara Johnny som knåpat ihop dessa rader när SD:s valberedning föreslagit honom som ny ordförande:
Att en SD-politiker som smusslat med sjukersättningen eventuellt skriver valberedningsförslag i tredje person är dock egentligen ingenting att höja på ögonbrynen åt. Det var dock nyheten om att en kvinnlig S-ledamot från Hudiksvall, Nina Burchardt, fallit så huvudstupa rätt ner i kärleksbyttan att hon offrat politisk karriär för att få vara med den här 41-åringen:
Jag såg den här bilden när jag var hemma inför valet ifjol och aldrig i hela mitt liv har jag sett en politiker som lyckas utstråla ett så rakt och tydligt budskap bara genom sin blotta utstrålning. Hela Johnny Skalins uppenbarelse formligen ropar ut att »snälla rösta på mig, jag lovar att jag inte bara engagerade mig politiskt för att jag blev retad av en kille som hette Ahmed när jag gick i trean!«.
Men en rolig tweet ska mest vara en rolig tweet (som den här, apropå att just Filippa Reinfeldt var där). Man vill inte behöva uppleva den i en timmes Virtual Reality-uppspelning, när ditt tåg väntar på att få avgå i Pride-tåget och Ulf Kristersson och Filippa Reinfeldt sitter och tomkör varsin dyr moderatmoppe:
… bästa politiska satir:
Jag tyckte antagligen att det var lite för kul att någon känt att »fan, den där KD-politikern David Lega, han är så perfekt i precis alla avseenden!« och därpå tagit fram den politiskt vässade spritpennan…
… för att tio sekunder senare utbrista ett »ha!, där har du dig ett fysiskt handikapp!« till den nu brillförsedde David, som alltså är www-ansiktet utåt vid en googling på just handikapp.
… mest rimligt riktade reklam:
Tinders algoritmer har blivit mycket skickliga:
Men att sälja in det som att jag »äntligen« skulle kunna gå till just frisören igen är direkt märkligt. Jag kan inte säga att jag längtar tillbaka till just den delen av att lyckas motarbeta ett skenande hårfäste: att behöva betala 500 kronor (så var prisbilden i kartellbildningens Sundsvall) för att någon under spänd tystnad skulle stirra ner i en hårbotten vars skalpvegetariska täckning balanserade precis på gränsen för vad som jag antar var okej för dem att gå lös på med en femhundrakronors-sax utan att riskera att åka dit för bedrägeri.
… sämsta produktplacering:
Jag har sedan ett par år försökt lansera mig som en vegetarisk person. Faktumet att jag fortfarande äter kött ifall någon bjuder hem mig på middag, att jag inte ställer till med en scen och vägrar!, har fått till följd att min vegetariska satsning ofta hamnat i skottgluggen hos de vänner som allra helst skickar min person en retorisk mjältstöt – men jag försöker.
Därför var det alldeles otroligt olämpligt att min mor skickade mig ett meddelande om att jag behövde gå på min östermalmsk-spanska ost- och chark-handlare för att köpa en enorm skinkstånk till deras vän som skulle svänga förbi Stockholm:
… häftigaste pris:
Fan vad coolt att hon fick det priset, Greta Thunberg.
Visst att hon haft ett bra år, att hon fått ungdomar världen över att gå ut på gatorna och demonstrera mot klimatförstöringen, att hon mer än någon annan lyckats lyfta upp mänsklighetens enda riktigt svåra, ja, under kapitalismen nästan omöjliga fråga på den globala agenda… men det priset!
I den konkurrensen!
Det här händelserika året!
Det här är stort:
… deppigaste Greta-initiativ:
Har Time Magazine plats för fyra personer på Person of the Year-framsidan 2020?
… begreppsliga förvirring:
Det var ännu ett uselt år för skolan och för läraryrket (Pirkt.se:s skolpolitiska lobbande under året går att läsa mer om här och här och här och här) och i mål och mening att minska den akuta lärarbristen så lanserade Skolverket någon typ av mjuggutbildning som skulle hjälpa obehöriga lärare att framstå som mer behöriga ute i de svenska klassrummen. Tanken var säkert god, men i tider som dessa, när många klassrum redan präglas av outbildade och oerfarna lärare, så verkade det bara ytterligare spä på förvirringen kring läraryrket – en förvirring som till slut var så stor att alla glasögonprydda figuriner eventuellt kunde innefattas:
… lärare:
Det är svårt att peka ut en primär anledning till att jag tröttnade på journalistiken, men en av dem var helt klart att branschen började lovprisa sociala medier-narrars bisarra gyckelspel (2015 summerade jag ihop framgångssagan YesPer CarOn, vars Facebook-sida nu är uppe i 357 000 gillningar).
Så därför valde jag läraryrket.
Jag valde det innan jag visste att den här branded content-mannen var läraryrkets nya och moderna och digitala och virala ansikte utåt.
… mest korrekta spaning:
Kommentatorn Kickan, som skickade in den här välmenande hälsningen till förra årets motsvarande årssammanfattning:
Det var nog egentligen dags att låta denna blogg somna in för gott, men Kickans kommentar gav mig den tändvätska som krävdes för att fortsätta orka puttra fram svaga samtidsspaningar. Kommer det inte in åtminstone en liknande kommentar efter denna sammanställning kan det vara ute med portalen. Utan den motivationen kanske vi inte orkar hänga ut näven i ytterligare ett år i den eviga Stefan Sauk-väntan på en Claire Wikholm-bump som så väl gif-beskriver hela Pirkt.se-verksamheten:
Igår slog jag för första gången på den nyhetssamlande appen Omnis podd, där de skulle summera året 2019. De hade dock styckat upp året, med korta avsnitt om olika ämnen, och jag klickade igång det om Greta Thunberg.
I nio minuter och fyrtiofyra sekunder sammanfattade en Omni-reporter de allra mest kända sakerna som skett under Gretas osannolika resa från en ensam skyltbärare utanför riksdagen till given talare på FN-toppmöten.
Hon hade fått ett otroligt genomslag, meddelade Omni-podden. Hon hade mobiliserat de ångestladdade massorna, fört upp klimatfrågan överst på den internationella dagordningen och pressat världsledare till att åtminstone känna att det är lite pinsamt att ingenting görs åt den utveckling som håller på att ödelägga planeten och det mänskliga livet.
Men att göra en enklare sammanfattning i nio minuter och fyrtiofyra sekunder är förstås ingenting man gör gratis. Det är ju journalistisk arbetstid, så direkt efter programmet så meddelade Omni att »nu kommer ett meddelande från vår sponsor« — varpå en annan Omni-arbetare (antar jag?) hakar på temat Greta Thunberg genom att berätta om hur du kan göra för att få ut det mesta av din långflygning med Qatar Airways.
Och jag kände att…. nej, men det här är väl ändå lite konstigt. Det här är väl ändå lite girigt: att slå sig i släng med Qatar Airways för att få betalt för att i en mikrofon läsa upp en kort sammanfattning om Greta Thunbergs år som miljöaktivist.
Men så, från ingenstans, så hörde jag en duns på hallmattan. Ett stort kuvert med avsändaren Mittuniversitetet. Jag slet genast upp det och med tårade ögongipor kunde jag äntligen se ner på det examensbevis som det tagit mig totalt ett helt decennium att tillskansa mig:
Fråga mig inte varför jag fick dubbla (idag verkar man kunna bygga ihop en kandidatexamen av några få högskolepoäng, ett gem, en rulle gaffatejp och texten på baksidan av ett flingpaket), men fråga mig gärna om hur otroligt stolt jag är att äntligen officiellt få träda in i den examinerade journalistkåren. Genast föll allt på plats. Genast förstod jag inte bara Omni-gängets beslut att krokar armkrok med Qatar Airways över en inläsning av ett par A4-ark utan alla beslut som alla publicister tagit under det senaste decenniet, då jag famlat mig runt som en blind och icke-examinerad höna på den mediala marknaden. Plötsligt fick jag en instinktiv lust att betala några hundra tusen kronor för att vinnlägga mig om de likes som genereras i Facebook-gruppen »Vi som älskar tacos på fredagar«. Plötsligt ville jag ägna ett år åt att affischera om en nystartad Pirkt.se-TV, där folk kunde logga in och se mig sitta i en soffa och titta på sport på min teve.
Jag var så stolt över att blicka ner på de två finpappriga arken att jag var tvungen att ta en selfie på mitt snart 30-åriga anlete, som äntligen fått kliva ut i den förlovade journalistiska landskapet som en examinerad journalist:
Hemma är inte där du är folkbokförd eller där du hänger din hatt eller ens där du har ditt hjärta; hemma är där du helst skulle vara ortsdaterad ifall du lyckas få in en tittarbild i en Landet Runt-sändning. Något av det som talar emot att man blir kvar i Stockholm för att bilda familj (antingen biologisk sådan eller någon typ av leasinglösning då nästa generations Linda Pira lanserat gig-appen »Barnish!«) är att man inte kommer få chansen att sitta i tv-soffan och skrika rakt ut om Sundsvall syns i en bildruta på den rikstäckande televisionen. Vad håller egentligen en familj samman om inte man tillåts enas i ett »det måste varit Stenstan!«-rop till någon menlös klippbild i ett siffertungt Aktuellt-inslag?
En gång stod en Aktuellt-reporter i min faktiska port till mitt stockholmska hyreshus och genomförde en prata och jag kände ändå mindre än om den limegröna skylten till In:-gallerian hade skymtat förbi i ett inslag om hur näthandeln urholkar de fysiska butikerna.
Jag åkte upp till Sundsvall redan den 18 december, sex dagar innan julafton, och vissa elaka tungor kommer mena att jag är den vuxna människa i västvärlden som oftast åker hem och besöker sina föräldrar och andra elaka tungor (jag omger mig bara med sådana) skulle hävda att det var min studentikosa gnidenhet som vägrade betala de ockerpriser som SJ tog för de få kvarvarande biljetterna under torsdagen, fredagen, lördagen och söndagen.
Men det egentliga skälet var att det inte längre gick att vara i Stockholm. Det är en för dum stad att närma sig julen i. Titt’ vad som möter en så fort man tar steget ner i tunnelbanan:
Klassiskt 2010-talsbekymmer i Stockholm: att ha svårt att veta vad man ska ge i julklapp till ens appmiljonärer till kompisar. Men man kan få för många par nya bländvita sneakers, som tur är. Väl inne i tunnelbanan möts man sedan av detta, där Skärholmen Centrum löst julklappsstressen…
… genom att införa en »julklappscoach«, en Jürgen Klopp vad gäller att formera Lego-skepp och radiostyrda bilar i en kasse.
Det var helt enkelt för dumt att gå runt i denna senkapitalistiska skenutveckling och försöka få julstämningen att infinna sig i ett grådaskiga duggregnet.
Tänk om det tidiga 90-talets människor, som ställde sig sådana här frågor,
hade fått veta att det enda som hunnit ske mellan jularna var att vi utvecklat julklappscoacher som hjälpt en att köpa Årets Julklapp™: en trälåda som ska försöka hjälpa dig att inte använda de senaste decenniernas stora teknologiska landvinning som fångat dig i ett trassligt algoritmiskt nät som får dig att försaka hem och familj och julefrid.
Bilarna flyger inte. Inte ens de allra tätaste håller tätt.
Men om 90-talets människor gått ner i Östermalmstorgs tunnelbana så hade hen nog stannat till och kliat sig i huvudet med ett par rejäla drag.
Men inte mycket mer än vad jag gjorde, som ändå är en 2010-talsmänniska som är relativt van med senkapitalismens dumheter.
Jag lämnade också, trodde jag, en tidningstillvaro där jag − som student − har tillgång till Dagens Nyheter och därigenom tar del av en del ledartexter av allra mest nyliberala märke. Under hösten har jag bland annat fått ta del av Andreas Berghs alster, där han modigt tagit striden för usla eller hart när existerande arbetsvillkor inom gig-ekonomin, och unnade mig att använda mig av den här tacksamma meme-mallen:
Äntligen skulle man få komma hem till sin historiskt knallröda hemstad, där den svenska strejken slog igenom på bred front 1879, och läsa texter från ledarskribenter som inte helt och fullt slungats upp i det DN-ledarskribents-slungade storstadssmöret och som inte först och främst prioriterar sin egen rätt att kunna beställa hem en halloumiburgare av någon som vinglar fram på en fallfärdig cykel över isiga vägar.
Men vad möts man av, när man slår upp Sundsvalls Tidning och hoppas få läsa någon med fötterna kvar i den medelpadska myllan?
Detta:
En ledartext där Sundsvalls Tidnings ledarskribent tolkat DN-nyheten om att vårdgivare låter patienter slinka före i vårdkön som någonting positivt: »Försäkringar kapar vårdkön för alla«. Det spelar ingen roll att läkare och forskare säger att den likvärdiga vården i Sverige , där den med störst behov ska gå före, håller på att urholkas via detta system — nej, Sundsvalls Tidnings ledarskribent slår fast följande:
Artikelförfattare Joakim Broman är inte bosatt i Sundsvall utan i julklappscoachandets och möbelstreamandets Stockholm, där han skriver texter åt den närmast extremistiskt nyliberala nyhetsbyrån Liberala Nyhetsbyrån, som ST helt sonika köper sina ledaråsikter från.
Det höll i ett par år, som jag förstått det, men nu är det istället bara den blå ledarsidan som är kvar och rätt ofta är det stockholmska skribenter från en nyliberal content-hub som är den enda rösten på morgonen när folket slår upp och läser vad som står i Tidningen med stort T.
Det finns som alltid mycket att koka kring vad gäller den medelpadska lokaljournalistiken (det första jag noterade när jag bläddrade igenom sportsidorna var att de råkat trycka samma notis på två ställen i samma tidning — igen! — och att de slutat underteckna notiserna med Mittmedias Textrobots byline, som för att försöka låtsas att en gravt förståndshandikappad mänsklig journalist skrivit dem), men om jag flyttat hem hade nog den spritt språngande ledarsidan ändå varit den aspekt som främst fått mig att sätta kaffet i ilskestrupen varje morgon.
Till sist: i själva tidningen fanns härom dagen en bra uppföljning av en tidigare granskning av glädjebetygen i Sundsvalls skolor:
Samma dag sändes också Skolministeriet i P1 på exakt samma tema: hur glädjebetygen håller på att urholka pålitligheten i den myndighetsutövning som betygssättning är. Där fick Ulla Hamilton, vd för Friskolornas Riksförbund, rida ut till försvar och hävda att omvandlingen av skolgång till en vara på en marknad faktiskt inte alls hade fått till följd att skolorna, vars enda konkurrensmedel är betygen, börjat dela ut glädjebetyg:
– Då har man inte förstått marknadsdynamiken. Att sätta ett högre betyg än den kunskapsnivå som man faktiskt har är dåligt för affärerna.
Att dela ut höga betyg utan täckning är nämligen dåligt för affärerna, menar Ulla. Det är inget sätt för ett aktiebolag som systematiskt pressar ner lärarlöner och lärartätheten att lyckas tjäna pengar, menar hon.
Men så går vi tillbaka till Sundsvalls Tidnings granskning:
Hmmm. Prolympia, säger du…
Känner jag inte igen ägaren till den skolan någonstans ifrån, undrar jag?
Jo, jäklar. Det är ju den skolkoncernen han fokuserat på sedan han låtit riskkapitalisterna klappa ihop hans John Bauer-koncern så fort den inte längre genererat tillräckligt stora vinster, vilket fick till följd att även skolans elevers slutbetyg försvann i konkursen.
Allt hänger ihop. Allt måste bort.
Enligt nästan alla, förutom ett gäng centerpartister, några leasade Sundsvalls Tidnings-ledarskribenter och de yrkesarbetande människorna på den arbetsplats som jag alltid överraskas över att folk faktiskt kommer och sätter sig och arbetar varje vecka: Friskolornas Riksförbund.
Idag kunde jag äntligen registrera mig på den kurs som utgör min tredje och sista praktikperiod på lärarutbildningen: den allra längsta verksamhetsförlagda delen av utbildningen. I en halv termin ska jag få vara ute som lärare på en skola och försöka omsätta allt det jag är tänkt att ha lärt mig på Stockholms Universitets (ofta rätt bristfälliga) lärarutbildning till faktisk samhällskunskapsundervisning för elever.
Och det känns så väldigt roligt. Det är väldigt mycket som är fel med dagens moderna svenska skola (och det försöker jag stå på barrikaderna och skrika mig hes om), men det finns fortfarande en aspekt med läraryrket som lockar mig något alldeles oerhört: den där sekunden där man ser hur polletten till slut trillat ner för en elev. När eleven äntligen har förstått den lärdom du försökt nå fram med. För oavsett hur mycket du har behövt tjata och oavsett hur mycket tid du behövt lägga på att just den här eleven ska greppa ditt budskap så är det alltid värt det när du nästan ser hur en lampa blinkar till där bakom ögonen.
Jag kan nästan bli tårmild när jag tänker på hur jag snart kommer få gå ut och höra en elev förklara hur jag varit med och bidragit till nya insikter om livet i 2019 års svenska samhälle.
»Jag förstod inte alls först«, kommer eleven säga och jag kommer antagligen redan där – när jag vet vartåt det barkar – att bli alldeles känslosam, troligtvis fuktig i ögongipan, och när hen sedan tar ny ton kommer nog alla tårkanaler brista: »men efter att du förklarat så förstår jag—
Som ordförande för Lärarförbundet Student Stockholm tänker jag framöver försöka ta mig in till stan i alla lägen där det sker demonstrationer som försöker rädda svensk välfärd.
Som fackligt engagerad i skolan borde det vara självklart att solidariskt sluta upp också bakom andra som kämpar mot samma typ av motståndare, vare sig det är inom vården eller omsorgen.
Gör det du också. Börja på lördag.
Idag, torsdagen den 12 december, klubbar utbildningsnämnden i Stockholm ett beslut om rekordstora nedskärningar på skolan i Sveriges största och rikaste stad. Nämnden kommer märkligt nog att kunna göra detta utan att tvingas höra vrålet från tiotusentals demonstranter utanför fönstret och de kommer att kunna låta klubban falla utan att behöva bli grillade av en samlad skara av skjutjärnsreportrar efteråt.
Trots att många medborgare säkerligen är medvetna om situationen i svensk skola, där ingen vill jobba som lärare och de få som ändå gör det sliter ut sig i hög utsträckning. Trots att många förstår att förutsättningarna knappast blir bättre om man i det läget genomför stora besparingar. Trots att många, ja nästan alla, vill att deras barn ska få en bra skola.
Kanske är det på grund av att det inte bara är skolan som sparar i budget och går fram med slaktkniven i verksamheten. Alla sparar. Alla måste spara. Tiderna är tuffa. Lågkonjunkturen kommer. Vad ska man göra?
I november blev det rubriker när skrytbygget Nya Karolinska Solna skulle varsla 600 vårdanställda i ett läge där den svenska vården samtidigt skriker efter mer personal, men någon tiotusenhövdad hydra som argt drog fram längs gator och torg följde inte på de artiklarna. Inte ens när även Södersjukhuset och Danderyds Sjukhus varslade om att de också skulle göra stora nedskärningar drog ilskna skattebetalare ut på gatorna. Inte heller när flera vårdchefer klev fram och berättade att en redan svag patientsäkerhet helt säkert skulle försämras vallfärdade välfärdsvurmande skaror ner till torgen. Det blev rubriker i ett par dagar, kanske en och annan arg ledarartikel, men frågan om den faktiska och beslutsamma nedmonteringen av svensk skattefinansierad välfärd har varken fått människorna att bege sig ut i mobiliserade protestmassor eller fått medierna att släppa allt annat och rapportera spaltmeter om krisen.
Kanske är det för att medialt fokus på sistone varit väldigt mycket riktat åt ett annat håll. I dag, den 12 december, hålls ju nämligen också det spektakulära nyvalet i Storbritannien, där en pressad premiärminister på sistone tvingats knycka åt sig mobiltelefoner och gömma sig i frysfack.
Det är ett val som förstås oundvikligen kretsat en del kring Brexit-frågan, men de krafter som värnar en stark och jämlik välfärd har gjort precis allt de kunnat för att försöka paketera in sitt budskap i tre kraftfulla stavelser:
NHS.
Enn-Eijdsh-Ess.
NHS står för National Health Service: det skattefinansierade och jämlika brittiska sjukvårdssystemet som baserar sig på vård efter behov och inte plånboksstorlek. Storbritannien har många institutioner med anrik historia, men när det brittiska folket svarar på vilken de är allra stoltast över så hamnar NHS i den absoluta toppen. 87 procent av alla britter anser sig vara stolta över att ha ett sjukvårdssystem som solidariskt nog är till för alla som blir sjuka eller skadade, vilket är långt många fler än de som anser sig vara stolta över exempelvis kungafamiljen, BBC eller prestigeuniversiteten Oxford och Cambridge.
Nu är NHS kraftigt underfinansierat och det brittiska nyvalet handlar – enligt Labours partistrateger – om att rädda NHS, om att försvara NHS, om att kunna behålla NHS. Det är också tämligen tydligt att det är konservative Boris Johnson som är ansiktet utåt för de krafter som vill försvaga NHS så till den milda grad att det till slut helt kan slopas, men bakom honom och hejar på står också amerikanska The Apprentice-jurymedlemmen Donald Trump, mindre ljusskygga riskkapitalister och längst bak den ansiktslösa kraft som är den nyliberala världshegemonin.
Det är alltid bra att kunna peka på en tydlig fiende, en skurk som orkestrerar alla ondsinta attacker på det man tycker om, men det brittiska valet har fått mig att inse att det framför allt är otroligt mycket värt att ha ett tydligt namn på det man själv kämpar för.
NHS är tre bokstäver som ger varje brittisk röstberättigad en bild i huvudet. Vare sig man gillar det eller inte så är NHS förkortningen för ett gemensamt finansierat välfärdssystem där den som tjänar mycket solidariskt är med och betalar cancerbehandlingen för den som tjänar lite eller till och med ingenting alls. NHS fungerar som en konkret och tydlig förkortning för solidaritet när den är som finast.
När NHS nu är konkret hotat så har det därför gått att mobilisera ett motstånd. ”Nämen vad fan säger du? Är NHS i farozonen? Nä nu!”
I Sverige har vi inte tre lika tydliga bokstäver som förpackar det relativt världsunika välfärdsprojekt vi håller på med. Men vi har ju hållit på ett tag.
Något av det som gör mig allra mest stolt som svensk är de gånger då någon förälder till ett svårt sjukt barn lägger upp en bild på ett sjukhuskvitto på, säg, 80 kronor när hon kommit hem efter fjorton operationer, ett tjog transplantationer och någon månads sjukhusvistelse. När jag vet att vi tillsammans, vi som människorna i det här landet, pytsade in för resten, så att kuvertet på hallmattan inte blev tyngre än Klarna-finansierad Vesuvio.
Men vi saknar en sammanfattande förkortning för det. Vi har inte tre bokstäver som kärnfullt sammanfattar att vi vill att vården ska vara styrd på det sättet: att jag som frisk och skattebetalande är med och betalar för den sjuke som behöver det. Det står i både skollagen och i hälso- och sjukvårdslagen om den jämlika välfärd vi kämpar för, men varken skolans eller vårdens jämlikhetstanke går tyvärr att sammanfatta i tre bokstäver.
Men vårt gemensamma är under samma typ av attack som det brittiska NHS-systemet, och orkestreras av såväl utåtagerande individer som ställer upp med namn och bild på nedmonteringens barrikad som av de som hejar på i förgrunden. Och det är dags att vi sätter den attacken i fokus.
I en intervju med Dagens Nyheter nyligen sa Irene Svenonius, som har ansvaret för Stockholms sjukvård, att hon tycker att Sverige borde titta mot att införa privata sjukförsäkringar och betonar en ännu större ”valfrihet” inom vården: precis den valfrihet som lett till att det finns ett drygt dussin vårdcentraler bara på rika och friska Östermalm och långt mycket färre ute i fattigare delar av Stockholms stad, där det allmänna hälsotillståndet är sämre. Svenonius gav nyligen ut en bok där mångmiljardfiaskot Nya Karolinska Sjukhuset inte nämns, enligt DN, men där hon glatt betonar att ”Sverige har blivit en spelare på den globala vårdmarknaden”.
Hon är nog det närmsta vi kommer ett ansikte
utåt: en som öppet vill kasta idén om en solidariskt finansierad vård efter
behov framför den nyliberala marknadsbussen. Men bakom henne står alla de
urstarka krafter som har insett att världsmarknaden för nya varor är hårt
konkurrensutsatt och att det enklaste sättet att tjäna maximalt med pengar
istället är att börja stjäla lagligt av det gemensamt uppbyggda.
Så vad göra? Det är lätt att känna sig hopplös mot den utveckling som beskrivits ovan, speciellt då fienden ofta ter sig både osynlig och övermäktig. Varje gång jag känt mig riktigt välfärdspolitiskt sänkt nu under hösten så har jag tagit mig in på Spotify, höjer upp volymen och slår på en låt som heter ”Don Quijote” med Mattias Alkberg. Efter en inledning om att bråka med regeringen, om fäktande mot väderkvarnar i form av abstrakta makter som osynligt lurar i vassen så kommer den förlösande refrängen:
I tisdags hade omkring två tusen Facebook-klickare markerat att de ville komma på en demonstration mot neddragningarna i Stockholms sjukvård, utanför Landstingshuset där förhandlingar om den kraftigt beskurna budgeten just då pågick. Jag är ordförande för Lärarförbundet Student Stockholm, en liten förening som egentligen är tänkt att röra oss kring lärarstudenters frågor på huvudstadens olika lärosäten, och vi kan på pappret tyckas stå långt ifrån en frusen sjukvårdsmanifestation utanför Landstingshuset – men det är det jag tycker att vi måste inse att vi inte gör.
Foto: Fredrik Persson.
Vi var på plats, som tre av kanske fyrtio
deltagare (glöm att de snart äger din hjärna: Facebooks stora problem är
att de inte bestraffar folk som sprejar intressemarkeringar utan att dyka upp
med avstängningar från intressemarkeringsknappen), och vi halade upp vår
medhavda banderoll, som ett försök att markera solidaritet över
välfärdsgränserna.
Och jag tror att just det är en absolut nyckel för att någonsin kunna rå på de starka krafter som försöker nedmontera inte bara sjukvården, inte bara skolan, utan hela välfärdssamhällets grundpelare. Vi måste förstå att vi möter samma motståndare. Vi måste inse att även om det är Irene Svenonius eller Internationella Engelska Skolan-grundaren Barbara Bergström som är det snälla tantansiktet utåt så är det exakt samma krafter som står i kulissen och hejar på och pumpar in stöd och PR-pengar.
Tiden är, enligt mig, för knapp och läget för akut för att lärares fackförbund bara ska värna den egna professionens villkor och förutsättningar. På Lärarförbundet Students årsmöte i november togs det, tack vare flitigt motionsskrivande från vår Stockholmsfraktion, ett beslut om att organisationen – som på pappret organiserar över 30 000 lärarstudenter – ska vara tydligt kritiska mot styrmodellen New Public Management. Vi ska protestera mot den ideologiska galenskap som styr välfärden genom att systematiskt underfinansiera den, i tron om att utbildning av elever i en skola eller vård av en cancersjuk på ett sjukhus fungerar på samma sätt som tillverkning av korv eller ketchup i industrin.
Vi tänker framöver nyttja det mandatet genom att försöka stötta samtliga demonstrationer mot nedskärningarna i hela välfärden: vare sig det gäller skolan, sjukvården eller omsorgen.
För om framtidens historiker tittar tillbaka på vår samtid tror jag det kan komma att se mycket märkligt ut om våra fackförbund ser ut att ha fokuserat på strider om ytterligare höjda ingångslöner eller fler karriärvägar för sin specifika yrkesgrupp istället för att ha gått samman, alla välfärdens organiserade medlemmar, och försökt sätta stopp för slakten av det gemensamma innan det var för sent.
Även om vi just nu, i december 2019, kanske råkar framstå som en vilsen Don Quijote som fäktas mot den samhälleliga tangentens obönhörliga marknadsriktning så är jag övertygad om att det är det som alla välfärdsfack måste gå tillsammans och göra.
Lärare slåss inte med sjukvårdspersonal om lönerna. Äldrevårdspersonal slåss inte med förskolelärare om vettiga arbetsvillkor. Nej, vi som vill värna en solidarisk och offentligt finansierad välfärd slåss tillsammans mot de krafter som målmedvetet attackerar den.
Vi har kanske tyvärr inget kortfattat namn på det vi försvarar, som NHS, men vi kan gott gå samman och fäktas mot trestaviga hemskheter som NKS (Nya Karolinska Solna) och NPM (New Public Management).
På lördag anordnasSjukvårdsmarschen i Stockholm, mot de kraftiga nedskärningarna i den stockholmska vården, och vi tänker i alla fall på nytt synas med vår lärarbanderoll. Har du ett omsorgsfack i ryggen? Kom. Har du en liten nischad skolledarförening? Kom.
Har du ett barn i svensk skola? Vad bra att du är arg som fan.
Är du stolt över det svenska samhällsbygget med en fungerande välfärdsstat som är tänkt att vara till för alla? Se till att ta dig in till stan.
En gång deltog jag som statist i ett avsnitt av Första Dejten, där mitt bakhuvud flimrade förbi i bild vid ett enda tillfälle, och jag vill bara ta tillfället i akt att slå fast att det är enda gången jag figurerat i dejt-tv-sammanhang. De rykten som gör gällande att jag ska ha sol-och-vårat mig in i TV4:s produktion av »Bonde Söker Fru«, under förespeglingen att jag heter Jimmy, är 37 år gammal och verksam köttbonde är således falska.
Ryktena ska först och främst ha haft sin ursprungliga grund i den rent utseendemässiga likheten, men dessutom ha fått förnyad fart efter det avsnitt där Jimmy, 37, slog fast följande kring sin inställning till potentiella partners:
Kommentaren »man får inte vara för på« illustrerades tydligt av följande rörliga bilder ur samma program, där Jimmy satt på speeddejt med diverse damer som han helt uppenbart tyckte var just »för på«: det vill säga att de norpade åt sig dejttid för att tala om sina egna intressen under speeddejten.
Som när någon tog talarplats för att berätta om…
… ett potentiellt ägande av minigris. De där ögonen säger mycket, men inte »snälla berätta mer om denna minigriskopplade önskan«.
Samma typ av blick ges när även en annan av kvinnorna gladeligen ger sig in i en utsaga som även den råkar handla om just minigrisar:
Kanske är det så att det är svårt för en man som sysselsätter sig med större boskap och väldiga köttkreatur att ta emot berättelser om så pass små djur som hundar, minigrisar och kaniner med någon annan blick än just den som Jimmy ger ifrån sig ovan: den som inte direkt sprudlar av lyssnarglädje och entusiasm.
Kanske är berättelser som rör dylika smådjur ogripbara för hans köttbondska samtalssinne.
Eller så är det kanske så att Jimmy inte riktigt älskar att behöva lyssna på kvinnor som han anser är »för på«, vilket är Jimmy-kod för att berätta personlig anekdot (kanske enbart gällande minigrisar, men antagligen gällande allt). Det var ju också ett faktum som samtliga av hans samlade damer kunde enas om senare under säsongen: att han bara pratade på om kreatur, markägande och kommande satsningar på gården och inte hade något särskilt intresse av att lyssna i samma utsträckning.
Och antagligen är det så att ryktena om att det skulle kunna vara jag som kallade mig för Jimmy och titulerade mig köttbonde i årets säsong av »Bonde Söker Fru« till stor del baserade sig på att det är exakt den blicken jag brukar ge någon när jag sitter på en dejt och någon avbrutit mig mitt i en timslång monolog om min blogg för att istället försöka flika in någon personlig anekdot om sig själv:
Och det här är ju inte den allra sämsta möjliga nunan att sitta på när någon lägger ut texten om innehavet av en minigris eller annan personlig detalj. Det är inte det jag säger. Jag säger bara att om ovanstående nuna hade haft en roll i en Beck-film så hade jag inte suttit och ropat »följ med honom ner i jordkällaren!« till de kvinnliga skådespelare som eventuellt möter karaktären på hans ensliga gård och blir bjudna att följa honom ner i en jordkällare på baksidan av huset.
(Mina föräldrar har flyttat nu och har pratat om att det vore trevligt att ha en jordkällare på gården. Om jag någon gång tänkt ärva samma gård borde jag argumentera mot en sådan investering, då jag – likt köttbonden Jimmy – har ett av Sveriges minst inbjudande välkommen-att-titta-in-i-min-jordkällare-uppsyner. Inte ens mina allra närmsta vänner hade vågat titta till min samling med äppelmust och drottningsylt.)
Sammanfattningsvis finns där en tydlig likhet, men nej: köttbonden Jimmy, 37, är inte jag. Jag har nämligen inte alls varit lika utåtagerande på dejtingmarknaden på sistone utan tvärtom avinstallerat Tinder-appen, icke-böndernas appifierade Linda Lindorff-matchmakare, under ett antal månader.
Jag har skyllt på annat till mina nära vänner som frågat om varför, men den egentliga anledningen är att sommarens dejtande alltid slutade på exakt samma sätt. Efter timslånga monologer om min portal och mina storvulna framtidsplaner för Pirkt.se:s verksamhet så tröttnade helt sonika alltid min dejt, vars instick om minigrisar och andra personliga anekdoter regelbundet kvästes ihjäl med hjälp av det Jimmy-identiska lyssningstryne som går att studera ovan. Det håller inte år 2019, har jag fått förstå. Man måste inte bara känna till utan också aktivt försöka motarbeta de maktstrukturer som gör att män genom tiderna alltid fått unna sig att se ut som att man plötsligt fått i sig en kallsup med hostmedicin så fort en kvinna påbörjar en personlig utläggning.
»Hör inte av dig igen innan du skaffat dig en intersektionell analys!« har det i regel alltid skrikits, antingen i luren innan samtal klickats bort eller medan någon bestämt vandrar iväg åt ett annat håll.
Då har jag äntligen lyssnat, tagit till mig av kritiken och inte sällan rest iväg upp till Norrland för att tänka över hur min ny-stockholmska personlighet har spårat ur och blivit en malande pratkvarn med lock för båda lyssningsöronen. Jag har suttit mig ute på en kobbe i den medelpadska skogen, funderat, vridit och vänt på perspektiven och först därefter har jag återvänt för att göra bot och bättring.
Sedan har jag ställt mig i dörröppningen igen, med nya glimrande ögon:
»Att vara flintifierad och samtidigt vara norrlänning innebär att du får oerhörda myggbett i skalpen varje gång du åker hem till dina föräldrar och blir pissnödig och går ut i skogen och—«
Min gode vän Per Bohman är en av fotbolls-Sveriges mest profilerade allsvenska skribenter, med en så stor och skarpsinnig näsa för nyheter och vinklar att han alltid tvingas applicera en klädnypa över näsryggen när han lämnar Aftonbladet-kontoret (som en diskbänksrealistisk Nuno Gomes), för att kunna utnyttja sin fackligt lagstadgade dygnsvila och inte övertidsnosa upp fler nyheter.
En sportjournalist med dylika kvaliteter kan inte undgå att tids nog bli påhängd krönikörkostymen av någon redaktionell mellanchef. Men den kavajpåhängning som redaktionsledningen säkerligen såg som en ceremoniell kröning sågs inte alls som någon högtidsstund av den strävsamme och laglojale Bohman, som var mycket tillfreds med sin roll som journalistisk berättande och inte hade några planer på att behöva börja subjektivsmattra ner spaltmeter av godtyckliga spaningar. Speciellt inte i dagens kvällstidningstidevarv, där två exceptionella krönikörer tvingat alla sina tyckande kollegor att försöka koka ner sina yviga anteckningar till en färdig och koherent krönika som skickas för publicering på matchernas slutsignal.
Vid kröningen började Bohman således kränga med hela kroppen, som ett bångstyrigt barn i en hall innan förskolan, och ålade sig så pass envist att det till sist fick utarbetas en kompromiss på hans villkor.
Ingen krönika på slutsignal: det riskerade att bli för yvigt och spretigt, tyckte han, och riskerat att han kört ner sig i ett bottenlöst slukhål av bångstyriga metaforer (där tombolor plötsligt fylls med laddning och där fjärrkontroller immar igen). Istället: krönikeliknande form, fortfarande på slutsignal – men i tydligt utstakad punktform.
Per Bohmans Fem Punkter.
Jag gjorde en sökning i vår gemensamma Facebook-chatt efter när Bohmans Fem Punkter kan ha lanserats som vinjett för den stora massan och fann detta meddelande från 2016 som ett första bevis på att punkterna verkligen satt sig i det fotbollsintresserade allmänna medvetandet:
Det är när ett nytt fenomen satt sig hos ens 20-åriga kusin, som har koll på populärkultur och trender (på allt från långa japanska dunjackor till nya krönikeformer), som man vet att det är här för att stanna. Och en sökning i mediearkivet visar också att det var i april 2016 som Bohmans Fem Punkter lanserades som efter-allsvensk-match-koncept på Sportbladet.se. Det dröjde förvisso en stund innan de fem punkterna satte sig i den tryckta papperstidningen, då krönikevana redigerare hos Sportbladet blev så konfunderade av de Bohmanska punkterna att konceptet i en övergångsfas ibland kodades ner till att bara ett par av punkterna fick utgöra en:
Men ganska snart satte sig det tyckande punktgreppet även hos de allra mest konservativa tidningsredigerarna och den femtaliga punktlistan fick sig en egen vinjett, som slutgiltigt bevis på att den var här för att stanna:
Och som det har stannat. Eller, stannat är fel ord: som det har brett ut sig över hela det sportjournalistiska Sverige.
Jag menar förstås inte att Per Bohman var förste journalist att förstå pedagogiken i att bryta ner svåranalyserade fenomen i fem förståeliga punkter. Det räcker med en snabb googling för att konstatera att det gjorts i alla år. Svårtillgängliga nya EU-regleringar har brutits ner i punktform, politiska åtgärdspaket har presenterats i punktform, till och med sportjournalistiska nyheter har plockats isär och presenterats i punktform tusentals gånger genom åren: »Här är fem punkter som förklarar Brynäs formsvacka« eller »Här är fem punkter som pekar på SM-guld för AIK«.
Men jag vill hävda att när Per Bohman började försöka bryta ner just matcher i fem subjektiva punkter så var han relativt ensam. För trots att fotbollsmatcher är komplexa skeenden som många gånger knappt går att förklara ens vid en andra eller tredje närstudie så har hans krönikerande kollegor alltid köpt idén om att lämna ett förklarande och sammanhängande kåseri om spektaklet varför den felträffen hamnade i mål och den lynnige backen halkade i just det läget. De har glatt låtit manteln träs över deras axlar och sedan gjort sitt bästa för att försöka ignorera att den skaver.
Ensam gav han sig ut på sitt korståg och ensam Don Quijote-vevade han mot en samtid som ville ha Bank- och Niva-kvalitativa sportkrönikor levererade under magsårsframkallande förhållanden. Match efter match styckades upp i punkter och punkt efter punkt kastades ut som revolutionära gatstenar mot krönikesamhällets upplysta skyltfönster.
Men ganska snart kunde han vända sig om på sin tappra springare och se en hel hord av kollegor som ljudlöst följt honom i hans spår: som vore de lärjungar som följt den som äntligen vågat ta bladet från munnen och säga till sina redaktörer att »det är för svårt att leverera en kvalitativ matchkrönika på slutsignal«.
Sportjournalister i hela Sverige hade gått över till punkterna. Och inte bara det: som en indirekt homage till den modige ledaren hade de dessutom valt exakt samma mängd punkter. Bibeln har sina Tio Budord, Buddhismen har sin Åttafaldiga Väg, sportjournalistiken hade nu sina Fem Punkter.
De direkta konkurrenterna på Fotbollskanalen hade redan i den allsvenska premiären 2017 knyckt begreppet rakt av, efter att avundssjukt ha sneglat mot den första succésäsongen med »Bohmans Fem Punkter« hos Sportbladet under 2016. Efter vad som måste varit en infekterad copyright-rättslig härva de två mediahusen emellan så verkar TV4:s Fotbollskanalen snabbt dock ha fått nöja sig med det något slappare och mer bloggkompatibla begreppet »spaningar«:
Ett grepp som satte sig under 2017 och som fortfarande, vintern 2019, anses vara ett oöverträffat sätt att subjektivt sammanfatta fotbollsmatcher:
Just de fem »spaningarna« har spridit sig till Skaraborgs län, där en Albertsson på Skaraborgs Läns Tidning blivit så fäst vid punktlistans behändiga form att det ser ut att gränsa till det hälsovådliga:
Albertsson verkar tycka att det är så kul att komma med fem välstrukturerade spaningar om handboll att han helt glömt bort tid och rum: man vill bara skrika till hans frilagda krönikörkropp att »ducka, Albertsson!, du håller på att få en klistrig kanon sylad i huvet!«.
Hos Mittmedia, som äger nära nog varenda lokaltidning i mellersta Sverige, har man dock inte duckat för eventuella rättsliga tvister utan envetet hävdat sin rätt att knycka Bohmans succékoncept rakt av, utan omskrivningar. De har inte vikt sig för Schibstedts eventuella varumärkesrättsliga anspråk utan basunerar ut just Fem Punkter efter matcher i diverse olika sporter: allt från längdskidor till ishockey.
De har inte bara tagit de fem punkterna från Bohman: de har tagit hans punkter, kända från Bohmans Fem Punkter, och givit dem till någon annans konkurrerande varumärke. Hängt punkterna som en sulky efter egen häst.
Vi har Miltons fem punkter om bandy!
Helsings lika många punkter om SHL-hockey!
Det är bara i min ärorika hemstad Sundsvall man fortfarande verkar respektera den immateriella äganderätten. Min enda kvarvarande lokaltidning Sundsvalls Tidning har förstås också fallit för punktgreppet, men där har man åtminstone haft den goda smaken att falla för det enda lediga begrepp som fanns kvar när Aftonbladet paxat punkterna och Fotbollskanalen nypt spaningarna:
De heta snackisarna. Fem till antalet, förstås.
Sundsvalls Tidning verkar faktiskt värna det Bohmanska varumärkesskyddet så till den grad att de inte ens vågar använda fem-punkts-formen ens när intervjuade individer vill nyttja den i en nyhetsartikel. Efter någon match i höstas så ville Tony Gustavsson använda de pedagogiska punkterna för att bryta ner sin analys i punktform:
Fyra punkter, sammanfattar artikelförfattaren Andreas Lidén, varav vi ser den första ovan: inledd av en snedställd Play-trekant. Men längre ner i texten, när man bläddrat sig igenom varje Tony-punkt, så noterar vi att de »fyra« punkterna bara var ett berättartekniskt grepp för att försöka ha ryggen fri vid eventuella copyright-dispyter:
För Tony Gustavsson lägger till en ytterligare punkt. De var egentligen fem. Tonys Fem Punkter, snillrikt dolda under ett nyskapande 4+1-matematiskt trick.
Sammanfattningsvis verkar det inte finnas några gränser för de fem punkternas utbredning inom sportjournalistiken. Framgången för Per Bohmans korståg genom media-Sverige exemplifieras allra bäst av att hans punktform inte bara ansetts lämpligast för bollsporter som fotboll, hockey och handboll utan att den till och med slagit sig in i den avkrok som är den svenska motorsportjournalistiken:
Det känns spontant som att speedwayredaktionen hos Dagens Vimmerby hade kunnat göra något kring det (enda?) etablerade speedwaybegreppet »fem-etta« i sin punktutformning, men varför krångla till det när det finns en fotbollskille som det verkar funka för?
För som det fungerat för Per Bohman. Många av de här exemplen har han själv lyft fram till mig, som bevis för hur punkterna breder ut sig över vårt avlånga sportjournalistiska land. Och jag tänkte att denna utveckling måste sammanställas för omvärlden, inte så mycket på grund av att Per Bohman behöver ytterligare beröm för sin journalistiska gärning vad gäller bevakning av allsvenskan (bara härom veckan höll han ett Ted Talk för Schibstedt-högdjuren om sitt avslöjande att Zlatan köpt in sig i Hammarby!!!). Den behövde sammanställas just nu eftersom en gränsdragning måste ske vad gäller vad som är Per Bohmans punktförtjänst och vad som inte är det. Det måste ske för oss som rör oss i hans direkta närhet, så att vi har att peka på när han kommer släpandes med nya skärmdumpande exempel i gruppchatten.
För jag har inga problem med att buga för hans sätt att sätta agendan för det sportjournalistiska analyserandet av matcher och tävlingar i allt från fotboll till längdskidor och speedway. Där får vi alla ta och lyfta på vår lilla hatt.
Jag ska inte påstå att Pirkt.se har den makten (det var nog faktiskt mest en slump att det allra galnaste webb-teve-annonserandet från Expressens papperstidning avtog strax efter den här B-uppsatsen) genom att slå fast att Per Bohman gjort just det så kan det också hjälpa mig att avgränsa vad han inte gjort. För det är en sak att acceptera att hans punktformade retorik annekterat Skaraborgs Läns Tidnings handbollsrapporterande och Dagens Vimmerbys analys av Dackarnas polska nyförvärvs debutmatch. Det har jag inga problem med. Det är när Bohman vill hävda utbredning inom andra områden, områden jag faktiskt tycker om och som betyder något, som jag vill ha det här inlägget för att kunna peka på avgränsningar.
Det finns ett enda parti i Sveriges riksdag som jag tycker har en politik som skulle kunna generera ett hållbart samhälle på en jord som inte tillåtits eldas upp helt av marknadskrafterna. Gissa då från vilket megalomaniskt chatthåll jag får denna lilla skärmdump skickad mig?
Här drar jag gränsen. Det här får inte vara en Per Bohman-effekt.
Han ska klappas på ryggen för sitt sätt att få alla större sportkoncerner att dansa efter hans pipa, men jag som ska försöka umgås med honom på ett personligt plan kan inte behöva ta att han går runt och tror att hans punktform påverkat även den svenska politiska kommunikationen.
I förra veckan blev det till och med ännu värre: då försökte han leda i skärmdumpsbevis hur hans punkter till och med letat sig in i den allra finaste finkulturen. Då jag berättat för Bohman att jag läst Gun-Britt Sundströms »Skrivliv« under sensommaren och därefter blivit så begeistrad av hennes ton och språk att jag lånat hem samtliga av hennes böcker under hösten så förstod han att det var en stilist jag såg upp till.
Därför kom det som ett smärre dråpslag när den här lilla skärmdumpen smög sig in i chattgruppen, från en man som antagligen lär ha haft ett belåtet mjuggleende över den nu mustaschfria näbben; en man som uppenbarligen fått smak för den stora Ted Talk-världen och som inte längre ser några gränser för hur vitt och brett hans inflytande sträcker sig:
Detta inlägg vill därför fungera som bevisbörda för att en gång för alla slå fast vad Per Bohman faktiskt åstadkommit, mest för att därigenom också kunna sätta avgränsningar för vad hans succé inneburit för det svenska tidningsspråket.
Han har inte fått Vänsterpartiet att stolpa upp sin politik och inte fått Gun-Britt Sundström att förklara sina ärenden i Nobelkommittén genom fem punkter. Det kan vi inte ge honom.
Men han verkar, av allt att döma, gjort Fem Punkter (eller spaningar eller heta snackisar eller vad man nu vill kalla det i rädsla för Schibsteds rättsliga avdelning) till den vedertagna formen för alla krönikörer som har självinsikt nog att inse att de inte kan rafsa ihop sina anteckningar till en sammanhållen och fungerande krönika direkt efter en idrottslig tävling blåsts av, oavsett om det rör sig om fotboll eller längdskidor eller speedway.
Vi har nu lämnat både hösten och senhösten bakom oss och övergått till höstens tredje och absolut sista fas:
Råg/dinkelhösten. Den kommer alltid så snabbt. Man hinner aldrig göra sig riktigt redo; plötsligt är den här och då är det bara för varje bagare att skyndsamt klistra upp en brandgul handskriven skylt på sitt fönster.
För oss andra är det inte lika lätt att veta hur vi ska förhålla oss.
Vad ska man göra av detta sitt enda liv och vad ska man göra av detta sin enda portal.
Jag scrollade i Pirkt.se-arkivet och noterade att jag inte skrivit ett enda inlägg som primärt rör mig själv och mitt liv sedan mitten av augusti, när jag redogjorde för mina föräldrars behov av en faktisk halmgubbe: inte en sådan man tillverkar för att vinna en argumentation genom retoriskt fulspel utan en halmgubbe som man skaffar sig för att kunna tillgodose sina nya behov som hönsfarmare på deltid.
I ungefär samma veva som det inlägget kom till – i slutet av sommaren – så öppnade jag nämligen ett Word-dokument och började skriva någonting som får betecknas som dagboksanteckningar. Det är där allt som kan tolkas som personligt och privat och självutlämnande har hamnat. Bakom digitalt lås och bom, dubbla lösenord och förvillande mappnamn har jag kunnat unna mig att skriva om ämnen som jag inte alls hade vågat eller velat skriva om ifall det kunnat läsas av helt okända människor med vilka jag kanske bara delar allsvenskt favoritlag.
Det har varit skrivande för skrivandets egna skull och det har varit väldigt roligt.
När jag upplever någonting som lustigt så är nästan det absolut första jag vill göra att slå mig ner och försöka skriva om vad jag upplevt som roligt. Det är som om jag vill testa ifall det går att formulera det roliga eller om det till och med går att förstärka i skrift. Eller det är klart att det någonstans går, rent teoretiskt: att många roliga människor och duktiga skribenter skulle klara det – men frågan jag ställer mig är om jag klarar det.
Det är nästan som att jag i realtid kan tycka att någon jag umgås med sagt eller gjort någonting roligt och att jag därför vill stanna upp hela situationen och fråga »should we be writing this down?«:
Det går oftast inte, nästan aldrig blir det som man vill när man väl fått slå sig ner vid tangentbordet, för ingenting jag provat på genom åren är svårare än att försöka vara rolig i skrift (och då har jag ändå varit uppe i två olika superettantrupper och misslyckats med att få mig en enda spelminut). Men vad än värre är: många gånger slår jag mig inte ens ner och försöker. Detta då det jag tyckt varit roligt har varit av så pass privat eller svåröverförbar natur att det inte passerar det här obligatoriska stadiet för en skribent som bara ser offentligt publicerade blogginlägg framför sig:
Det gamla gallringssteget har jag tänkt kunna hoppa över via mitt nya Word-smattrande utan publiceringstankar. Bakom lyckta Word Online-dörrar kan varje tankes eller situations upplevda rolighet testas i skrift. Jag hävdar ju med en dåres envishet att jag inte bryr mig om fler än min farmor och min mor loggar in och läser det jag skriver (hade till och med de slutat läsa hade jag nog blivit lite ledsen!) och sedan Den Stora Nylanseringen 2013™ — där tryggheten hos blogg.se lämnades för en offensiv och riskfylld satsning på egen portal — så har jag inte haft tillgång till något typ av statistikverktyg. Det har ju i princip redan varit ett rent Creed Bratton-vevande i blindo, där rent utomstående och främmande människor bara i undantagsfall råkat snubbla in i någon text (kanske samma typ av människor som går och letar i åar och vattendrag efter kringflytande flaskor som skulle kunna innehålla post), men ändå har jag lagt band på mig.
Och jag menar verkligen att jag inte bryr mig om ifall det är särskilt många läser. Jag tycker att det ofta är allra roligast att lyckas formulera någonting roligt om något väldigt specifikt som hänt i ens absoluta närhet. Den här säsongen har jag vid ett antal tillfällen slagit mig ner för att skriva matchrapporter från våra Korpen-matcher, som jag skickat in i vårt lags slutna Facebookgrupp. Det är texter som jag vet bara kommer att läsas av som allra mest fjorton personer, men hur stressad jag varit i övrigt (vilket brukar lamslå allt vad formuleringsglädje heter) så har det alltid varit ren skrivlycka att försöka snirkla fram formuleringar som på sin höjd skulle kunna tänkas locka fram ett och annat mjuggleende från en lagkamrat.
Det är så jag skulle vilja skriva ännu oftare: smalt, nischat och på sin höjd semioffentligt.
Jag insåg det i somras, när jag läste en kokbok som byggde på en till synes organiskt framvuxen brevväxling mellan min absoluta favoritförfattare Torgny Lindgren och Ella Nilsson: den svenska televisionens första tv-kock. De två norrländska profilerna skrev till varandra om den västerbottniska maten: om recept, barndomsminnen av köksdofter och om faktum som att de norrländska pölsarecepten »är otaliga som sanden på havets strand«. Men gång efter annan svävade framför allt Torgny Lindgren ut i vad som måste beskrivas som ren och skär berättarglädje. Han skrev små delikata och genomarbetade historier som han (innan någon i efterhand fick för sig att sammanställa brevväxlingen i en kokbok) inte kan ha tänkt sig ha någon annan målgrupp än en enda Ella Nilsson.
Gång på gång verkar helt sonika bara drabbas av skrivglädjens gashäng.
Den här utläggningen snubblar han in i när han ska beskriva hur han hämtat hennes senaste brev från hallmattan:
»… varje gång jag tömmer brevlådan överfalls jag av en obehaglig förnimmelse att det allra viktigaste brevet saknas. Att det av outgrundlig anledning har försvunnit på vägen. Jag vet inte vad det är för brev, det kan jag ju inte veta förrän det har kommit. Men det skulle säkert kunna lägga om och rätta till mitt liv. Det är sannolikt likadant för de allra flesta. De hämtar sin post med stora förhoppningar. Men det där avgörande brevet som i grunden skulle förändra tillvaron kommer aldrig.
Det är skälet till att Posten snart går i konkurs. Folket har tappat förtroendet för företaget.
Varför kan inte regeringen, för att stödja Posten, åtminstone en gång per liv sända sådana där överväldigande brev till var och en av oss?«
Det är så klart inte konkurrensutsättningen som kommer rädda den industri som skickar saker mellan människor (fråga anställda i de landsting som på sistone beställt tungspatlar men vid öppnandet av paketen mötts av en trave VHS-kassetter med »Beck — Enslingen«, utskickat av den gamla filmdistributören Apotekstjänst som vunnit upphandlingen): det är faktumet att det aldrig skickas någonting av överväldigande vikt.
Tänk att lägga den formuleringsglädjen på något som bara är tänkt att glädja en enda brevöppnande person.
Det blev förvisso en bok utgiven till slut, men det kan han ju inte ha vetat när han handskrev det där stycket. Eller delen där han påpekar oväsentligheten i att känna till Chopins tarminnehåll vid skapandet av dennes preludier. Eller formuleringen om att hela moderniteten är ett enda långt uppror mot syltefläsket.
Varenda formulering: bara tänkt för en enda mottagare av brevet.
Sedan blev känslan ännu värre och ännu tydligare, för under hösten lånade jag hem Gun-Britt Sundströms dagbok, Skrivliv: från första boken till första barnet, och då ville man plötsligt inte visa upp en enda av de texter man knypplat ihop på sedvanligt sätt: genom att lägga sin hjärnas enkla nervtrådar som i en enda lång comb-over över alla ens kunskapsluckor.
Hon är bara drygt tjugo när dagboken tar sin början och redan då skriver hon på ett sätt som får en att inse att jag nu, vid 29 och med x antal miljoner tecken på mitt samvete, måste ligga en Malcolm Gladwell-mängd timmar efter var hon som tidig 20-åring befann sigi sitt skrivande.
Jäklar vad hon kunde skriva. Och som hon skrev. Sida upp och ner om nära nog alla sina känslor. Inga dumma Always Sunny-gifar om känslan av att alltid vilja sätta ord på pränt, utan formuleringar som denna:
När man en gång har börjat skriva sina upplevelser kan man aldrig återvända till oskuldens tillstånd. Skrivandet och upplevandet blir oupplösligt förenade, man upplever i skrift.
Hon verkar inte ha givit ut mer än en bok vartannat eller vart tredje år i snitt, under en tioårsperiod mellan mitten av 60- och 70-talet, och sedan skrivit ett par kåserier i DN per halvår. Resterande del av tiden pysslar hon med annat än skrivandet. Redigerar sidor. Pluggar. Läser. Funderar på om hon ska doktorera. »Jag skriver precis så mycket som jag kan utan att behöva skriva dåligt, är inte det den största lyx en skribent kan unna sig?«, summerar hon på ett ställe.
Men hon skriver samtidigt hela tiden i sin dagbok. Hon provar nya tankar, velar, vrider och vänder på livsval och situationer; blir ledsen, blir glad, blir allt däremellan.
Och om jag inte visste det redan vid läsningen av Torgny Lindgrens brev så insåg jag det bara ett par sidor in i Gun-Britt Sundströms dagbok (som på ett så nästan övertydligt sätt har kunnat fungera som hennes manuskript för det slutgiltiga mästerverket »Maken«): att det är förstås så man borde ha börjat skriva.
För sig själv, helst, eller för en enda mottagare. Tusen gånger om ungefär, innan man sedan eventuellt underarmskastar sin flaskpost rätt upp mot cyberrymdens hölje.
Jag har helt klart börjat i fel ände. Jag har i princip publicerat mig själv sedan sedan jag blev varse om att det gick att göra på internet; sedan jag blev medveten om att det fanns ett stort ingentingskynke av www-trådar att kasta slappa spaningar mot för att försöka få dem ta fäste.
Så med den nya insikten: vad göra med detta sin enda portal i detta sitt enda liv?
Jag tänker att så länge ens skrivande inte skadar någon det allra minsta och så länge texterna som publiceras är fullkomligt oförargliga mot den stora allmänheten så borde det vara okej att vända på ordningen.
Då kan jag leva med att jag inte helt och fullt övergår till ett smattrande bakom lyckta Word Online-dörrar utan fortsätter hala ut flaskpost på skakig och offentlig WordPress-lina.
Hur skriver man då texter som inte skadar?
Enligt mig, under just denna nådens råg- och dinkelhöst 2019, så är det inlägg som inte är med och skönmålar den värld vi inte äger (det gör väl riskkapitalisterna?) utan på sin höjd lånar av de barn som vi i framtiden ser ut att behöva skicka till EU-gränsen för att skjuta migranter, om samhällsutvecklingen rör sig i tangentens riktning.
Jag mår totalt sett bra, tror jag. Så bra man kan må så här långt in i ett jämngrått november: månaden vars kalendariska fackföreningskämpar måste ha förhandlat fram åtta timmars total grånad, åtta timmars fullkomligt beckmörker och åtta timmars usel sömn.
Men jag vill inte förmedla att jag mår bra via just det här verktyget. Det kan jag ringa och meddela min mor och min farmor, det kan jag skriva till mina nära vänner.
Jag vill inte visa upp bilder från lyckliga och glada stunder, inte prångla ut bilder på öldrickande eller sällsynta utemiddagar. De som var med vet att de var där, de som verkligen undrat vad jag gjort för kul på sistone frågar.
Jag tyckte att jag i stora drag försökte applicera samma tankesätt på Instagram och andra sociala medier: att jag försökte att inte menlöst panorera fina solnedgångar eller härliga samkväm utan i stället bjuda på mörkare innehåll från det studentikosa 29-årslivets alla baksidor i den flyktiga storyfunktionen. Men tittar jag igenom mitt eget flöde av publicerat bildmaterial så är det ju en sedvanlig matta av, typ, glädje-resa-resa-resa-glädje-putslustighet-resa-lycka-selfie-resa-kärlek-vänskap–tvåsamhet-resa-resa-resa-resa-resa.
Det är knappast något tvärsnitt av hur mitt liv ser ut. Inte heller ger det minsta insikt i mitt svajiga mående.
Härom månaden tog jag beslutet att radera alla dessa appar från telefonen.
Jag har alltid trivts med att umgås mycket med mig själv, exempelvis att sitta hemma och fnula på en text eller läsa en godare bok. Men att ha haft den direkta vetskapen om hur så många andra samtidigt har så mycket roligare bara ett enda knapptryck bort gjorde mig ofta konkret rastlös.
Och ledsen.
Jag tycker att jag gör saker, antagligen till och med nog med saker för min egen del. Om någon artist jag verkligen vill se kommer hit till Stockholm så köper jag i regel alltid en biljett (tips: Angel Olsen på Vasateatern i februari!). Ibland testar jag någon restaurang jag läst om, ganska ofta dricker jag öl på lokal.
Det är nog inte det att jag gör för lite. Det är andra som gör för mycket. Eller: det är att jag ser att andra gör så väldigt mycket, har så roligt, lever ett så mycket mer vuxet och, ja, kort sagt mer framgångsrikt och färdigt liv än vad jag själv gör, enligt samtliga av dagens tillgängliga måttstockar.
Nära nog varenda kväll i somras och höstas cyklade jag förbi kråssmörjarna som satt längs uteserveringarna längs Birger Jarlsgatan för att komma hem till min lilla lägenhet där jag ställde mig och diskade. Jag tänkte förut, när jag hade diskmaskin, att diskande eller tankar på att »jag måste ta hand om disken« upptog ungefär trettio procent av min vakna tid då jag saknade diskmaskin – men nu kan jag avslöja att det var en underdrift: vi pratar femtio-sextio procent.
När jag bodde i en källarlägenhet i Umeå kunde jag alltid likna mitt bohag vid ett gryt, tillhörandes grävling eller annat mårddjur, men för min nästan lika trånga Stockholmslägenhet (som förvisso har både balkong och något så luxuöst som ovan-jord-ljusinsläpp) har jag ännu inte hittat liknelsen. Den kanske bäst beskrivs som en Fångarna på Fortet-cell. För så fort jag under sommarhalvåret ser kvällssolen glödga himlen brandgul utanför fönstret så är det som att någon TV4-anlitad ingenjör fått väggarna att börja krympa ihop runt omkring mig, så till den grad att jag hör en Gunde Svan-röst utanför ytterdörren som ropar »skynda, skynda, du måste ut« – och så släpper jag det jag har för händerna (vilket förstås nästan alltid är disk) och rusar ut genom dörren, highfivear någon imaginär kortväxt nyckelbärare och fortsätter planlöst ut för att »ta tillvara på« skymningen.
Inte så mycket för att jag vill, utan för att jag tycker att det förväntas av mig.
Alla andra har säkert roligt, tänker jag. Eller åtminstone roligare än mig.
»Fan, jag borde också—«, tänker jag.
»Jag gör för lite av—«, »alla andra gör—«.
Det enda jag vill är att den här portalen ska kunna fungera som dessa känslors motpol. Att den här portalen ska stå upp för att man inte behöver ha det så Instagram-vänligt härligt i den grådaskiga novembereftermiddagens 14.45-begynnande mörker.
Jag vill att i den mån den här portalen lyfter fram vardagliga anekdoter så ska den bara, eller åtminstone till en klart övervägande majoritet, belysa vardagliga händelser som går i moll.
Som om hur man försöker utnyttja faktumet att ens Fångarna på Fortet-cell innehåller ett av norra Europas allra djupaste badkar (när min vän Per Bohman inspekterade min lägenhet utbrast han korrekt att »det är ett sånt badkar där folk dränker sig själva på film!«) och unna sig ett bad, med bok, tända ljus och ett glas rödpang balanserat på en liten pallanordning — och utfallet…
… är att man får plocka fram sina gamla Boda Borg-kunskaper* för att inte-nudda-golva-sig ut ur badrummet, dyblöt och spritt språngande naken, för att hämta dammsugaren för en halvtimmes nogsamt detaljsugande.
*= Boda Borg är glesbygdska för det som på modern stockholmska kallas för »Escape Room«, med den lilla men väsentliga skillnaden att ungefär hälften av ens uppväxts Boda Borg-rum hade någon liten defekt som omöjliggjorde hela utmaningen. Många är de företag vars teambuilding slutat i att gruppen moloket lommar därifrån med en (korrekt) känsla av att vissa uppgifter helt sonika inte går att lösa, även med de klokaste och peppigaste av intentioner (på grund av att en knapp fastnat i intryckt läge eller att en sensor slutat fungera).
Eller som när man är sen till skolan och i all hast försöker bända upp cykelförrådet, varpå nyckeln gör det som hela ens novembertrötta lekamen velat göra under lång tid:
Bara ger upp.
Eller hur ens ena sko väljer att göra precis detsamma, en abrupt nedläggning av all verksamhet, när man glad i hågen är på väg hem från universitetet för att ta helg tillsammans med några hundra andra:
Så att man istället för att marschera in i helgen med tryck i steget får hasa den ena foten efter den andra, släpandes längsmed marken, som vore man en luttrad krigsveteran med granatsplitter längsmed den ena lårbenshalsen. Allt till tonerna av att ens klasskamrater kiknar i dubbelvikta skratt över faktumet att man inte kunnat köpa sig ett par dyra Doc Martens-lågskor utan Emmaus-köpt sig ett par brittiska begagnade trotjänare av vad som skulle visa sig vara tvivelaktig kvalitet.
Jag vill skriva om hur det enda surdegsbakade levainbröd man anser sig kunna unna sig i detta ens 29-åriga studentliv är det som man betalat för—
—genom att nasa ut sitt eget blod på tapp.
(Apropå blodgivning: skulle staten någonsin behöva ha in ett register på potentiella psykopater så skulle de kunna sammanställa vilka som nu för tiden plockar hem fysiska gåvor från Blodcentralen, sedan de – åtminstone i Stockholm – börjat med att berätta att »nu kan du välja att skänka ett mjukisdjur till ett cancersjukt barn på sjukhus« samtidigt som de hållit upp en jättegullig liten kramkrabat framför näbben på en. Att i det läget säga »jag tar det där blåfärgade Ittala-glaset, tack« och utan darr på fingret peka på något funktionellt dryckesglas i prisskåpet kräver sin känslokyla.)
Summa summarum: det ska bli mindre vardagligt innehåll på den här portalen, är tanken.
På någon bild ovan syntes en tub Sensodyne, vilket lätt hade kunnat leda mig in på en utsvävning om mitt senaste tandläkarbesök. Jag hade kunnat Pirkt.se-skriva ett längre om hur jag trodde att den unga tandhygienisten uppskattade mina +++-fyndigheter om tandkrämsreklamer och dylikt så till den milda grad att hon blev lite inställsamt flörtig och bjöd på extratips och tricks, bara för att vid utcheckningen se att hon på fakturan adderat en nätt liten extrasumma på 160 kronor extra för att hon gjort sig ofoget att berätta om fördelarna med en eltandborste.
Dylika avhandlingar som till fullo kartlägger den megalomaniska utvecklingen av min personlighet (som plötsligt tror att varenda tandhygienist faller för mina slappa spaningar) ligger dock i sin fulla längd bakom lås, bom och förvillande mappnamn. Och i den mån personliga utsvävningar fortfarande ska vevas ut i den offentliga etern så ska de alltså inte kunna göda något som helst avund hos den lilla läsarskaran och heller inte bidra till en ökad influencerifierande glorifiering av samtiden.
Jag vill skriva om hur det är att klara sig igenom november månad i en Fångarna på Fortet-cell där en imaginär Gunde inte kanske skriver att man borde ta sig ut, men att göra ett mer diffust någonting. Om att aktivt försöka ignorera faktumet att ens gamla kyl låter som en smärre partikelaccelerator. Om att alla ens fina och kära och ombesörjda växter börjar tappa blad i lägenhetens enda fönster. Om att aldrig våga sig sitt vinterbleka själv riktigt ordentligt i spegeln, utan alltid försöka stå lite dold i mjugg, på samma sätt som Nordman valde att göra på sitt eget skivomslag en gång när han måste ha känt sig alldeles extra glåmig:
(Även om jag, med min otroligt svaga skäggväxt, alltid sett mig som mer av en Mats Wester i den flintifierade Nordman-dikotomin, där man antingen identifierar sig som en Nordman eller som dennes sidekick).
Det här inlägget var tänkt att förklara någonting (kanske att jag helt [Instagram] eller delvis [Twitter] försvunnit från alla sociala plattformar och att jag börjat låsa in integritetskänsligt skrivande bakom lyckta internetdörrar) och eftersom det var svårt att få en »hallå vi mår inte bra av att följa alla framgångsrika liv på Instagram!!!«-spaning att inte låta direkt pinsamt platt har legat som en stoppkloss i Pirkt.se-produktionen.
Om jorden som vi känner den går under så gissar jag att åtminstone tre saker överlever i askan och stoftet. Kackerlackorna, någon typ av antibiotikaresistent superbakterie och så givetvis det svenska friskolesystemet med fria vinstuttag för aktiebolag.
Det finns ingen gräns för hur många skandaler dagens skolpolitiker kan stå ut med – det är upp till oss att sätta stopp för vansinnet.
Bara i veckan kom nyheten om att friskolejätten Academedia använder skoltid till att utbilda sina elever i att värva nya elever till aktiebolagets skolor.
Att Dagens Nyheter råkade avslöja att Academedia låter elever träna på att värva nya elever är bara ett omärkbart litet gupp på den världsunika väg som svenska politiker krattat fram åt skolbolaget och dess aktieägare. Bara i Sverige finns den här vägen, på vilken man kan fylla en kärra överfull med pengapåsar för att sedan – likt en riskkapitalistiskt tecknad Broder Tuck – utbrista ”prisa gud, här kommer skolpengsåterbäringen!” och snabbt susa iväg med miljoner av de skattekronor vi betalat för att kunna ha en kompensatorisk och jämlik skola.
Senaste veckans skandal är nämligen bara en i raden av
en mängd skandaler som det svenska friskolesystemet bjudit på genom
åren; en mängd som antagligen sänkt regeringar, fått toppchefer sparkade och
som skickat företag i konkurs – men en mängd som inte alls verkar påverka de
politiker som styr över vårt världsunika skolsystem.
Mitt yttersta bevis för att ingen skandal någonsin kommer bli nog stor för att på egen hand rubba de världsunika elementen i det svenska skolsystemet har hunnit bli över sex år gammalt.
Det handlar om John Bauer-skolorna. Om miljonrullningen, franchiseägandet, riskkapitalbolagen, de snirkliga uppläggen – och om konkursen. Om svenska skolpolitikers vinstvurmande överlevt SVT-dokumentären ”Skolfesten” så kommer den överleva allt.
Sämre resultat – större summor
”Avvecklingen av JB:s skolor visar att systemet fungerar”
Så skrev John Bauers dåvarande vd Anders Hultin på DN Debatt strax efter att han gett besked om bolagens konkurs under sommaren 2013 (och strax efter att han korkat upp ett välförtjänt 800-kronors-rödpang under själva konkursprocessen). På det tidiga 1990-talet var han, som politisk tjänsteman, med och drev igenom friskolereformen. Sommaren 2013 hade 11 000 elever plötsligt blivit av med sin gymnasieplats och över 1 000 lärare blev utan arbetsgivare när 36 John Bauer-skolor i ett svep klappade igen all verksamhet: en naturlig, sund och närmast positiv följd av att aktiebolaget inte längre presterat bra på skolmarknaden, enligt Hultin själv.
Men ni kan väl tänka er att den ursprunglige grundaren Rune Tedfors, en gammal militärofficer från Jönköping som lånat skolkoncernens namn från ortens store konstnär, måste ha blivit ledsen. Tedfors, som sedan millennieskiftet haft en dröm om att svenska skolbarn skulle få idka fri lek med sina datorer i skolbänkarna, tvingades nu konstatera att hans skötebarn gått i graven – men som tur var stod han inte helt barskrapad.
Han hade ett antal hundra
miljoner kronor på fickan. Han kunde torka sina konkurstårade ögongipor med
tusenlappar.
Sju år innan konkursen hade han nämligen hunnit skapa ett helt nytt aktiebolag, ur intet, för att på så vis köpa loss sina egna skolor till det nätta priset av 450 miljoner kronor, i en affär där han själv och de andra ägarna ska ha fått dela på 250 miljoner kronor direkt i ett synnerligen komplicerat upplägg. Resterande del av köpeskillingen, 200 miljoner kronor, blev sedan till en skuld från vilken Tedfors och hans ägarkompisar kunde ta ut tiotals miljoner kronor i ränta varje år.
Räntekostnader som betalades med skolbolagets pengar. Pengar som togs från den skattefinansierade skolpengen.
Två år efter ombildningen visar det sig att upplägget varit så pass snillrikt att det danska riskkapitalbolaget Axcel, som ska vara experter på att nosa sig fram till en penningstinn vinstmaskin, slår till och köper hela koncernen för 675 miljoner kronor. Enligt SVT:s granskning ska Rune Tedfors ha fått ut 133 miljoner kronor vid försäljningen av verksamheten till de som han trodde var allra mest lämpade att ta över hans kära skolverksamhet: danska riskkapitalister med mål om snabb avkastning på skolpengen.
Fem år efter den affären med de danska pedagogikvurmarna hos Axcel gick det dock inte längre. Skolpengen räckte inte längre till både räntekostnader och vettig skolverksamhet, samtidigt som John Bauer-upplägget med fri lek och gratis datorer lockade inte längre elever, som till slut skrämts bort av all kritik och som till syvende och sist verkar ha värderat världsliga ting som högskolebehörighet högre än att få spela Quake på mattelektionen.
Efter så många hundratals
miljoner i intäkter och ett så pass snillrikt finansiellt gråzonsdansande så
stod plötsligt 11 000 elever på bar skolmarknadsbacke.
Skolmarknaden hade… fungerat, tyckte friskolereformisten och vd:n Anders Hultin. Det verkade en majoritet av Sveriges politiker också tycka, för de ändrade ingenting alls i det världsunika skolmarknadssystem vi har skapat oss. De satt lugna i båten.
Nog förtjänar Rune en liten slant! Han var ju först med att dela ut datorer till barnen! Nog kan skolpengen gå åt till räntekostnader för snillrika aktiebolagsaffärer! Och vad är väl en försäljning av elva tusen svenska elevers skolgång till danska riskkapitalister?
Inte slut på riskkapitalismens välde
Känslan när man lyckats tjäna 700 miljoner kronor på den skattefinansierade skolpengen under ett kommunistvälde. pic.twitter.com/X7RLnBmeS3
Samma år som John Bauer-koncernen gick i konkurs sipprade det ut uppgifter om att Barbara Bergström, ägare till dagens stora friskolesuccé Internationella Engelska Skolan, hade fått 700 miljoner kronor när hon sålt 75 procent av sina aktier i bolaget till det amerikanska riskkapitalbolaget TA Associates. Ett par år innan dess hade också huvuddelen av aktierna i Academedia sålts till det svenska riskkapitalbolaget EQT i en affär som enligt SVT gjorde att företaget bara under året 2013 hade räntekostnader på 200 miljoner kronor per år. År 2017 sålde sedan EQT vidare sina aktier till en annan svensk investeringsjätte: Mellby Gård.
Det ser hittills ut som en mycket bra affär för både de amerikanska och svenska vinstjägarna, för Internationella Engelska Skolan och Academedia har sedan dess bara blivit bättre och bättre på att ta skolpengen (som är avsedd för jämbördig och likvärdig utbildning för svenska skolbarn) och tälja sig en rejäl guldklimp åt sina aktieägare. I början av hösten rapporterade de ju nya rekordvinster och så länge som elever inte råkar få för sig att plötsligt bry sig om faktorer som lärartäthet och lärarbehörigheter (där de båda aktiebolagskoncernerna ligger långt efter de kommunala skolorna) när de väljer sina högstadie- och gymnasieskolor så kan vi alla glädjas åt att våra skolvänner hos TA Associates, ETQ och Mellby Gård alla verkar ha gjort sunda och goda riskkapitalinvesteringar. Till skillnad från deras dumma danska kollegor som trodde sig kunna göra ”två gånger pengarna” på ”fyra-fem år” när de köpte upp John Bauer-koncernen. Dumma danskar! Datorer och slapphet, va! Trodde ni det skulle fungera?
Nej, danskar: det som alltid kommer gälla som framgångsmodell för att vara en lyckad svensk skolkoncern – förstår ni väl? – är att pressa ner priserna på lärarlöner och minska lärartätheten för att sedan segregera satan ur den svenska skolan genom att medelst högre betyg eller engelskspråkig undervisning locka just de högpresterande eleverna till sina skolor, där man bedriver utbildning till en så låg kostnad att man kan ägna en god del av skolpengen till att göra vinst.
De elever som behöver dyrt stöd? De får kommunen ta hand om.
Om riskkapitalisterna skulle tycka att sina investeringar inte längre är
lönsamma och klappa igen verksamheten? Det får kommunen i så fall ta hand om.
Det skulle, gissar jag, bara ses som ett sundhetstecken på att skolmarknaden fungerar. Ett antal mittenpolitiker skulle kanske skruva på sig i sina riksdagsstolar, muttra om att det inte var så bra, men ganska snart stå och döma ut alla radikala förslag om ingrepp i marknaden som dödsstalinism.
Två procent av lärarna är nöjda
Jag vill inte att aktiebolag och avkastningskrävande riskkapitaljättar
köper och säljer svenska elevers skolgång på börsen. Jag vill inte att hundratals
miljoner kronor i ränteavgifter för enorma uppköp på börsen betalas med våra skattepengar,
via den skolpeng som är tänkt att gå till elevers utbildning och lärares löner.
Jag vill inte att lärare som själva utbildar elever om den svenska
yttrandefriheten själva ska vägras att säga vad de vill i skoldebatten.
Jag vill inte att enorma skolkoncerner systematiskt eldar på
skolsegregationen och urholkar betygssystemen som en central del i sina hyllade
affärsidéer.
Jag vill stoppa allt det här, och jag tror att det är vi som är
de enda som har den möjligheten.
Inte politikerna, som verkar kunna trycka på en ideologiskt färgad snooze-knapp och tryna sig igenom de allra mest flagranta och skandalösa exempel på vårt skolsystems horribla baksidor.
Utan vi. Vi skattebetalare. Vi välfärdsvurmare. Vi helt vanliga
människor.
Trodde du att parlamentarikerna i EU bara fattade beslut som förbjuder vegetariska produkter att använda köttkopplade namn, vilket inom kort lär förvandla sojakorven till en sojacylinder? Nej, de har också röstat igenom ny GDPR-lagstiftning som tvingar alla portalägare att redogöra för hur de samlar in användardata. Läs mer om hur Pirkt.se inte samlar in din data.
