Därför slåss världens riskkapitalister om vår skattefinansierade vinstmaskin

1972 släppte Torgny Lindgren boken Skolbagateller medan jag försökte skriva till mina överordnade: en skönlitterär liten novellsamling byggd kring den dåvarande svensklärarens upplevelser från den svenska skolan.

I den första lilla novellen blir en nervös lärare inkallad på ett möte till skolans rektor. Läraren har just blivit utskälld på ett föräldramöte av en marxistiskt influerad förälder som gormat och tjoat om lärarkårens eviga sorterande av eleverna och deras oundvikliga upprätthållande av klasshierarkierna. Rektorn säger åt läraren att ta det lugnt. Kritiken må vara riktig i sak, säger han, men den är riktad åt fel håll. 

»Vi är inordnade i ett fantastiskt rikt differentierat system, var och ett på sitt plan så att säga. Och om man bara håller sig ordentligt fast i själva systemet så går allting bra«, summerar rektorn lugnt och sansat. Läraren hummar, varpå rektorn fortsätter: »I själva verket är naturligtvis systemet som sådant ohyggligt krångligt och invecklat. Man ska bara aldrig låta sig överväldigas av det.« 

I slutet av september 2020 såldes en väldigt stor mängd aktier i friskolekoncernen Internationella Engelska Skolan. Det väldigt lönsamma svenska skolföretaget IES köptes till ännu större del upp av Paradigm Capital: en köpare som – och här citerar jag direkt ur en nyhetsartikel – »ägs indirekt av ett konsortium under ledning av Paradigm Capital SICAV, och inkluderar även Paradigm Capital Value, Hans and Barbara Bergstrom Foundation, Tuna Holding samt vissa investerare åt vilka Paradigm Capital är rådgivare samt vissa investerare som inte tidigare varit ägare i Engelska Skolan«.  

Det är en ohyggligt krånglig och invecklad ägarstruktur att försöka få grepp om; en mängd företag och F-skattesedelsutrustade bifigurer som kunnat få Peter Rawet att slita sina manuskort itu och lämna A-Ekonomi-studion.

Det står helt klart att det är väldigt många kapitalstarka och skattetekniskt snirkligt utformade intressegrupper som just nu intresserar sig för den svenska skolan. De flockas kring de svenska succékoncernerna.

»Vi har följt IES sedan företaget kom in på börsen och varit väldigt fascinerade av det här bolaget«, sade Jan Hummel, vd och grundare av Paradigm Capital, till Dagens Industri vid köpet.

Tidigare var det Bock Capital, ett »Luxembourg-based growth private equity firm investing in growing private companies throughout Europe«, som hade det största innehavet av aktier i Internationella Engelska Skolan, men nu är det alltså Paradigm Capital, en »Luxembourg based SICAV with institutional and professional investors«.

Det kan te sig ohyggligt krångligt och invecklat, vad två olika luxemburgska riskkapitalbolag (den ena en »SICAV«, den andra en »growth private equity firm«) har att göra i en pengastinn huggsexa kring det administrativa ägarskapet över svenska skolbarns skolgång.

Jag som nybliven lärare borde kanske – likt Lindgrens novellfigur – lita till att jag är inordnad i ett rikt differentierat system och lämna det ohyggligt krångliga och invecklade till en annan instans.

Eller så borde vi alla läsa De lönsamma av Marcus Larsson, känd från Tankesmedjan Balans och från långa och arga men alltid mycket pedagogiskt upplysande haranger på Twitter. Gör man bara det är det omöjligt att inte överväldigas av hur systematiskt riggat vårt svenska skolpengssystem är.

Gör man det blir det plötsligt fullkomligt uppenbart varför de luxemburgskt flaggade riskkapitalisterna står på rad för att tjäna pengar på svenska skolbarn och varför Jan Hummel och hans riskkapitalistiska vänner blivit så fascinerade av Internationella Engelska Skolans utveckling och ståtliga rörelsemarginaler.

Internationella Engelska Skolan har en mycket enkel affärsidé: att locka till sig elever som är mer skötsamma, mer högpresterande och därigenom mer lättundervisade än genomsnittet. Lyckas man som skola med att lansera sig som rätt skola för den utbildade medelklassens barn så är spelet vunnet. Då är hela den svenska skolmarknaden otroligt riggad till ens fördel. Då är tärningarna viktade, korten märkta och den stackars kommunala huvudmannen kommer nära nog oundvikligt att luras på både pengar och skolbyggnader (som inte sällan tvingas slå igen) när det rovkapitalistiska spelet om elevernas skolpeng är avgjort.

Jag tänkte inför min första läsning av »De lönsamma« att det var nog illa att kommunernas skolor framför allt tappar en viss typ av elev med en viss typ av förälder till friskolorna: att den redan urspårade svenska skolsegregeringen drivs på och att skolan blir alltmer ojämlik. Men Marcus Larsson visar pedagogiskt att det är först här, vid elevens själva flytt till friskolan, som den riktigt systematiska riggningen verkligen visar sig. Det är den här detaljen som får Jan HummelParadigm Capital att dregla luxemburgskt långfärdsdregel: den svenska skolans »likvärdiga skolpeng«. 

För i samma sekund som kommunens skola tappar en elev till en nyöppnad eller gammal friskola så kommer kommunens genomsnittliga skolpeng per elev anses ha ökat. Du har som skola en kostnad för lärare, för lokaler, för suddegum och pennor och annat som behövs för att bedriva skolverksamhet – och den delar du sedan på antalet elever du har i din skola. Om du då tappar en (vanligtvis välartad och från medelklassen härstammande) elev till en friskola – då har ju den genomsnittliga skolpengen per elev med ens ökat för kommunen.

Vilka som har rätt till den ökningen? Ni gissade rätt: friskolan som nyss lockade till sig eleven, med hjälp av löften som förr ofta handlade om en ny dator och lekfull pedagogik (gammalt knep, som gjorde exempelvis John Bauer-skolans grundare till mångmiljonärer) men nu handlar om höga betyg (IES-knepet, där ingenting än så länge tyder på att gynnsamt myndighetsutövande skulle vara en modefluga). 

Det är fascinerande. Eller faszinierend, som man säger i Liechtenstein.

Säg att Internationella Engelska Skolan öppnar en skola och lockar över en majoritet av den kommunala skolans elever som har det skolmässigt väl förspänt: de elever som kommer från studievana medelklasshem och sitter tysta i sina bänkrader, lyssnar på läraren och gör sina uppgifter (den elevgrupp som friskolorna gjort det till en affärsidé att sno åt sig, med löften om höga förväntningar och lika höga betyg). Kvar i den kommunala skolan blir då de elever som har det svårt, som inte har samma förutsättningar, som är i behov av mer stöd och hjälp: elever som – och här borde vi alla vara ense – behöver ökade resurser för att klara sin skolgång.

Kanske behöver denna kommunala skola nu en specialpedagog som finns med för att stötta eleverna under lektionerna? En elevassistent, kanske? Extra stöd i matte eller svenska? 

Ja, visst, säkert: varenda krona i extra insatser för den här kvarvarande elevgruppen vore förstås av godo – men varje krona som läggs på dessa elever måste också läggas på den snälla grupp med lydiga elever som snällt sitter och lyssnar till när någon utländsk (och med svenska mått underbetald) lärare bedriver IES-undervisningen på engelska.  

De behöver inte dessa extra resurser – men systemet ger dem rätt till dem. De behöver inte lägga dem på elevassistenter eller ens på att öka deras lärartäthet (som systematiskt är betydligt lägre än kommunens) – utan kan låta dessa av systemfelet frambringade extrapengar gå rakt in i den sedelpress som sprutar ut skattepengar ner till Beneluxländerna.

Visst: det finns vissa möjligheter för kommunerna att inom skolpengssystemet försöka fördela resurser efter skolors olika behov, men de möjligheterna är – vilket bland annat Lärarförbundets utredare Johan Ernestam har visat – alldeles för små och otillräckliga. De motverkar inte att Internationella Engelska Skolans segregationssuccéartade klassrum med välartade medelklasselever genererar vinst och att den ekonomiskt hårt ansatta kommunala skolan går med förlust – vilket enligt skolpengssystemets perversa syn på »likvärdighet« ger Internationella Engelska Skolan rätt till ännu mer vinst.  

Sammantaget är vårt världsunika skolpengssystem ett systematiskt riggande som knappt ens Milton Friedmans och Ayn Rands hypotetiska kärleksbarn borde kunna försvara. Det är, som Larsson sammanfattar, »en konkurrens där kommunen inte kan vinna och IES inte kan förlora«. Friskolekoncernerna inte bara »skummar grädden från mjölken«, vad gäller vilka elever de plockar in på sina skolor – utan de får alltså också en liten bonus för att ha lockat en av den kommunala skolans (ofta mer högpresterande och lättundervisade) elever till sin enhet. Detta bara på grund av att kommunens genomsnittliga utgift per elev anses ha gått upp i samma sekund som en elev valt att lämna kommunens verksamhet för friskolan.

Ju större problem den kommunala skolan får, ju mer resurskrävande insatser den behöver göra när den dräneras på de välartade eleverna – desto större vinster för friskolorna som har som affärsidé att norpa åt sig just dessa elever. 

»Ju högre pris att betala för den kommunala skolans lärare och elever, desto större möjlighet att göra vinst för de aktiebolagsdrivna skolorna«, summerar Larsson. 

Idén om evighetsmaskiner strider »mot termodynamikens första och andra huvudsats«, visar en googling, men den verkar vara fullt möjlig inom nyliberal skolpolitik. Fråga Jan Hummel, som nyss blev majoritetsägare i en svensk skolkoncern som marknaden värderar till 3,1 miljarder kronor. Ju sämre och mer urlakad den kommunala skolan blir i Sverige, desto mer resurser kommer vi behöva tillsätta – och desto mer kommer Jan Hummel tjäna på sin affär.

Ju mer vi som samhälle väljer att satsa på den kommunala skolan, för att hjälpa dess elever och för att ge dess lärare rätt förutsättningar – ju mer kommer riskkapitalisterna att tjäna på att ha samlat de skötsamma medelklassbarnen i sina strategiskt överfyllda klassrum. 

Om den mycket hårt pressade kommunala skolbudgeten inte går ihop utan kommunen går med budgetunderskott på skolfronten – ja, då finns det skäl att korka upp champagnen på de riskkapitalistiska kontoren nere i Beneluxområdet. För då anses kommunen nämligen ha lagt en för stor skolpeng per elev. För likvärdighetens (sic!) skulle måste ju då också de stora aktiebolagskoncernerna, som ju är de som faktiskt satt kommunen på pottkanten, få rätt till samma ökade skolpeng. Dessa pengar kommer inte heller läggas på elevassistenter eller ökade lärarlöner, utan rinna ganska rakt ut till vinstmarginalen genom den världsunikt ordnade skattepengs-kranen vi byggt oss i Sverige.

Ingen har förklarat den systematiska riggningen i svensk skola bättre än Marcus Larsson i sin pedagogiska lilla handbok De lönsamma. 

Som medborgare och skattebetalare borde man inte kunna bli annat än äcklad och upprörd över faktumet hur vi kan ha tillåtit ett system med dessa segregerande, söndrande och vinstgenererande mekaniker mitt i den skattefinansierade och samhälleliga kärnverksamhet som skolan är tänkt att vara.

»Det handlar inte om ideologi«, slår Larsson fast, »det handlar om att återskapa skolan som en samhällsinstitution som står för andra värden än att vara en serviceinstans och en handelsplats för skolpeng.« 

Så vad måste göras? Allt måste rivas upp. Det räcker inte med små förändringar inom nuvarande sjuka och riggade system, enligt Marcus Larsson. Holdingbolagen och riskkapitaljättarna måste bort med tassarna och för det krävs att vinsterna i skattefinansierad skolverksamhet måste förbjudas. Det som man på skolpolitiskt liberal dialekt brukar kalla för dödsstalinism måste således åter få råda i det svenska skolväsendet.

Marcus Larsson har sedan länge folkviljan på sin sida (mätning efter mätning visar att svenska folket inte vill se obegränsade vinstuttag ur välfärden), men med boken De lönsamma och sitt outtröttliga vevande för Tankesmedjan Balans räkning borde han ha försett massan med argumentation nog att verkligen kunna mobilisera motstånd.

Vi är inordnade i ett fantastiskt riggat system. Inte bara vi lärare, inte bara rektorerna, inte bara de stackars kommunpolitikerna; nej, alla vi som lever och betalar skatt i Sverige och förväntar oss att samhällets grundpelare ska fungera.

Vi måste tillsammans göra allt vi kan för att sätta stopp för det.

Det sista som lämnar en

Det externfinansierade lyxförvärvet Jamie Hopcutt unnade sig, som en sista liten gräddklick på sitt GIF-mos under 2020, att dyka upp till spel i 0-6-förlusten mot Halmstads BK i en extremblond blondering. Foto: Erik Mårtensson/Bildbyrån.

Man brukar väl säga att det sista som lämnar en människa är hoppet. Jag kan tänka mig ett antal andra saker som också inte lämnar en människokropp förrän under de allra sista andetagen: viljan att rädda sitt anseende, rädslan för att bli av med heder och ära och självrespekten.

Men det allra sista som verkar lämna en fotbollsspelare i GIF Sundsvall är den grundmurade övertygelsen om att det är läge att försöka sig på en riktigt dumdristig passningstriangel runt eget straffområde.

Det måste finnas få saker genom hundrasjutton år av GIF-historia som kan ha varit så övertydligt fingerpekande mot en problematik som just Andreas Anderssons rullande kring egen mållinje i matchminut 89, med ställningen 0–5 på resultattavlan.

Om en fotbollsmatch vore på liv och död så hade Giffarnas spelare och tränare under säsongen 2020 ikväll fallit ihop i novembermörktet med en sista gemensam utandning där de samstämmigt utandades de tre stavelserna »Ekkono«.

Trälådan är tom

Joel Cedergren är sparkad sedan ett drygt år sedan, men den spanska kortpassningsläran får fortfarande GIF-spelare att framstå som världsfrånvända fån. Inte ens vid 0–5-underläge kan den frångås.

Tränare Henrik Åhnstrand uttryckte inför matchen att det sista han ville – det sista!!! –  var att Halmstads BK skulle få fira avancemang inne på en folktom NP3 Arena.

Hans lag gick sedan ut och förlorade med 0–6 på hemmaplan, efter att ha bjudit upp till en »kamp« som fått sydostasiatiska matchfixare inom källarboxning att ta sig för pannan. Två raka djupledsbollar på det erkända fartfenomenet Mikael Boman – sedan stod Halmstads BK med två fötter i allsvenskan och GIF Sundsvall stod kvar med Jamie Hopcutts nya (och externt finansierade?) blondering som enda ljus i novembermörkret.

Under det sena 1700-talet byggde ungraren Wolfgang von Kempelen en automatisk schackrobot, kallad Den Mekaniske Turken, med vilken han turnerade världen och skördade stora framgångar. Hans snirkliga träkonstruktion, som flyttade pjäserna utan att en mänsklig hand behövde vidröra dem, besegrade många stora snillen (bland annat Napoleon Bonaparte och Benjamin Franklin) och sågs som en revolutionerande sensation under flera decennium av celebert kringkuskande.

Tricket? Det satt en nätt liten schackmästare inne i trälådans innanmäte och flyttade pjäserna.

Vi i GIF Sundsvall har byggt oss en modern form av denna mekaniska turk, via ett bolag som vi förut betalade för att fylla innanmätet med spanska snillen som räknade på bollinnehav och spelvägar.

Nu har vi bara träskalet kvar. Innanmätet är tomt på expertis. Där står Henrik Åhnstrand och ler fånigt utan spakar att dra i. Maskinen är byggd för att någon annan ska lösa den taktiska biffen, men lådan ekar tom.

Andreas Pettersson kanske sitter däri, men den mycket meriterade assisterande tränaren verkar inte säga så särskilt mycket.

Vi har inte råd med SoccerService-pluskontot, utan verkar lappa och laga med små stycken som spanjorerna skickar ut i det digitala nyhetsbrevet.

Där står ingenting om hur man maximerar chanserna till framgång med ett ihåligt lag som har ett par fina inläggsfötter (Dennis Olsson, Johan Blomberg) och en av seriens målfarligaste boxspelare (Pontus Engblom).

Där står bevisligen absolut ingenting alls om hur man försöker behålla värdigheten vid 0–5-underläge i november.

Chans att klättra under nästa säsong

Nej, det finns få saker som är positiva med att låta ett topplag komma och använda ens arena som billigt bokad festlokal, men om vi ska titta framåt så kanske vi under nästa säsong ta in en plats på listan över de lag som har spelat med flest unga spelare i superettan:

Det är nästan lite fusk att Halmstad, som nu ligger 22 poäng framför Giffarna i tabellen, också tillåts vara med och vara med i toppen av den här listan. Det här borde vara en lista för oss klubbar som satsar på framtiden.

Och nu kan man ju till och med hävda att Halmstad, som alltså har gett fler ungdomar chansen än GIF Sundsvall, faktiskt tillhör allsvenskan. Jag kan tycka att vi klubbar som tänkt göra oss ordentligt hemmastadd med våra ungdomar i superettan kunde ha fått göra upp om slantarna.

Men nästa år har vi därmed chansen på en fin fjärdeplats på listan, nu när vi gjort processen väldigt kort vad gäller frågan om HBK:s uppflyttning.

Vem hade suttit på läktaren?

Få organisationer har tjänat någonting alls på Corona-pandemin och heller inte GIF Sundsvall, som lär behöva hitta sig en genial Ekkonomy Method för att kravla sig ur ännu ett ekonomiskt slukhål.

Men just i eftermiddag, i mötet hemma mot Halmstad, var det en väldig tur för klubben och dess företrädare att pandemin inte tillåter en enda supporter på läktarna. Att de slapp skammen av att veta att någon betalat pengar för en biljett och suttit och frusit sig igenom lördagseftermiddagen.

Jag är ganska säker på att min ömme och vanligtvis så väldigt sansade fader haft nära till sitt allra kraftigaste kraftuttryck ikväll; det som han drog fram efter en pinsam 0–5-förlust hemma mot IFK Göteborg, då han fäste sin GIF-halsduk i avgasröret och släpade den i gruset under hemfärden.

Det var den typen av förlust. Den typen av skamligt håglösa GIF-insats.

Och hur många hade vi överhuvudtaget haft på läktarna under den här hösten, sedan kontraktet säkrats och uppflyttningschanserna begravts? Jag är rädd för vad en publiksiffra den här hösten hade visat, om en sådan hade tillåtits.

Två tusen? Ett och fem? Hur många okunniga sundsvallsbor hade satt sig på läktaren i höst, för att heja på den här startelvan och på det här laget?

Det finns, som konstaterat tidigare, ingenting att tro på runt den här klubben just nu.

Slå trälådan i spillror. Sluta göra er själva till åtlöje. Slå en långboll.

Ha lite fotbollsmässig självrespekt.

Imorgon har vi chans till revansch

Det har varit ett svagt år för Medelpad och det som vi förhoppningsvis kan kalla dess huvudstad: Sundsvall. Om nu inte de kommunala kommunikatörerna lyckats tappa även den huvudstadstiteln. Efter den långdragna och till slut bittert förlorade PR-tvisten om det norrländska huvudstadsskapet så skulle det inte förvåna nämnvärt om en pigg PR-konsult på Ånges kommunkontor lyckats nasa in Flataklocken – attraktionen »Sveriges geografiska mittpunkt« – så pass att vi blivit av med tätorts-ledartröjan även i vårt eget hemmalandskap.

Fadäs på fadäs har på sistone avlöst varandra sedan vid gav upp kampen om »Norrlands Huvudstad«, där vi sett internationella kringelkrokar avlösas av snedvridna V:n.

I stadens centrum bygger en norsk miljardär ett jättelikt hotell. Under den säkerligen fortsatt Corona-saboterade våren 2021 kommer hotellet att öppna upp portarna, men jag skulle bli förvånad om Sundsvallsborna skulle få bevittna ett kosläpp av konferensknullande mellanchefer som rusar in genom portarna. Nej, det lär kunna stå som ett pandemiskt spökslott i en innerstad som redan är spöklikt tömd på liv och rörelse och affärsverksamhet.

Det var kanske ett dumt beslut från början, att bygga ett hotell i en stad som (väl???) redan är full av hotell, men ter sig förstås alldeles otroligt dumt att som stad vänta in lanseringen av ett nytt superduper-hotell – när hela hotell- och besöksnäringen ber på sina bara knän om statligt finansierad nåd.

Så det har gått emot min hemstad det här året.

Och Giffarna ska vi inte ens tala om. Det har varit ett hemskt år av tomma läktare, lika tomma penningpungar och ytterst tomt ekande utspel om först okunnighet hos supportrar och sedan snabbt framskyndade framtidsplaner som plåster på såren.

Vi behöver någonting att glädjas åt. Någonting som gör att vi återfår tron på vår hemstad.

Vi kunde härom veckan glädjas åt att Ove Öst, mångårig reporter på Sundsvalls Tidning, tog det trötta Vi Fem-konceptet till nya höjder genom att fråga medelpadingar på stan om något så piggt som »vilken känd ansiktshalva skulle du vilja para ihop med din egen?«, vilket gav upphov till det här svaret och den här bilden:

Det är något fint med »jag kan ta«-sägningen, tycker jag. Som om mängden ansikten i världen var strikt begränsade och Erik, 64, nu rotade runt längst ner i maskeradlådan efter nyllen och slänger fram att han kan offra sig på Bowies vänsterhalva.

Men det räcker inte. Ove Östs pigghet kompenserar inte för hotellanseringen under hotelldöden och Giffarnas fiaskosäsong.

Vi behöver ta revansch imorgon. För imorgon avgörs det.

Sundsvall är en av de 20 kommunerna. Självklart är vårt vatten med i riksfinalen; självklart har våra medelpadska källor slagit ut över 80 andra kommuners otjänliga rävpiss.

08.30 imorgon, onsdag, startar sändningen som får den hemkäre portalinnehavaren att önska att han ännu inte var ute i det yrkesarbetande livet utan kunde sitta hemma och följa spektaklet live.

Titta bara, vilka segerchanser ett sånt här vatten måste ha:

Övik kan hälsa hem med sitt crowdpleasande törstsläckeri. Riktiga kännare vill ha gastronomisk fräschör i sitt glas.

Imorgon är det slut på all olycka. Imorgon vänder det.

Imorgon glömmer vi alla tomma hotell, allt superettanstök och alla engelska pärl-affischer och snedvridna V-tecken.

Imorgon tar vi i Sundsvall titeln som Sveriges Vattenhuvudstad.

Att slippa söka di hos ett tamt kattdjur

Som nästan alla andra såg jag Netflix-dokumentären The Social Dilemma, som tog upp många av problemen med det uppmärksamhetsmonopol som Facebook och Google och några till jätteföretag håller på att skaffa sig.

Strax efter att jag sett den så påpekade en vän att dokumentären i alldeles för hög utsträckning skyllde problematiken på de nya sociala medierna i sig och att filmen därigenom tonade ner de kapitalistiska strukturer som ligger till grund för den massiva datainsamlingen och övervakningen. Han rekommenderade då den här The Jacobin-texten och det gjorde han rätt i: det är en riktig analys och ett viktigt perspektiv.

Min vän hade således rätt om en sak som dokumentären lämnade därhän – men han glömde en annan faktor som filmen helt negligerade: faktumet hur läskigt mycket som den insamlade datamängden kan påverka enskilda människors yrkesmässiga färdväg.

Som min.

I början av augusti råkade jag klicka mig in på en personligt anpassad flik på Snapchat (en app jag numera bara använder för att hålla kontakten med min farmor och andra nära släktingar). Som ett av fyra förslag på innehåll som Snapchat hade valt ut för mig – Erik Löfgren, 30 år gammal – fanns denna lockande rubrik:

Den samlade datamängd som Snapchat samlat in hos mig landade i att jag antagligen skulle vara intresserad av att se en indisk polisman som var riktigt jacked; att jag var en person som skulle kunna förlora mig själv i åsynen av ett par svällande biceps som ådrar sig in under en snäv skjortärm.

Bara en vecka efter att jag fått detta personligt riktade innehåll så hade jag skrivit på ett anställningsavtal – som idrottslärare.

Och jag säger inte att jag vet att det finns ett överintresse för svällande indiska polisarmar bland svenska idrottslärare – jag bara säger att mycket tyder på att Snapchat, deras datamängder och deras AI-expertis verkar ha siffror på det. Och om jag själv gör en kort tillbakablick på mina gympalärare genom åren så måste jag slå fast att nog kan det finnas en överrepresentation i skrået av människor som man kan tänka sig uppskattar en viral nyhet om en indisk köttkub; en överrepresentation i skrået av folk som kan få ur sig en uppskattande »det där var ett par jäkla biccar!!!« om någon visar upp väl valt GymHeroes-content.

Och nu verkar den AI-insamlade datan ha kopplats ihop med arbetsmarknadens mekanik. Jag tänker mig att Snapchats AI-bot ropar ut i 5G-nätet att »vi har en 30-åring som får riktat innehåll med adjektivet jacked här«, att Arbetsförmedlingens platsbanks CV-lager kopplar upp sig och ser att samma individ påstår sig inneha en ämneslärarexamen – och vips så börjar den kommunala rekryteringslampan lysa hos en biträdande rektor med en lucka i schemaläggningen.

Och så får man ett samtal. Man får en intervju. Och så är man idrottslärare.

Det glömde de att nämna i The Social Dilemma.

Nu är jag inte bara idrottslärare (merparten av vikariatet är trots allt fyllt med SO-lärarskap), men jag har nog med idrottslektioner att fylla för att jag ska ha ansett det värt att gå med i en Facebook-grupp där svenska idrottslärare bidrar med sina bästa övningar och lekar.

Man märker att många av dagens idrottslärare verkar vara mycket mer progressiva och moderna i sin undervisning än vad den genomsnittlige idrottsläraren kan tänkas ha varit för tiotalet år sedan: att det numera lärs ut andra knep än den gamla »rulla ut en innebandyboll och låt den rulla«-pedagogik som kändes förhärskande under ens uppväxt.

Men med jämna mellanrum så är det något som luktar lite…

… lätt unket, som lukten av en gammal genomsvettad bygelhäst som fått stå och gnägga lite för länge i ett illa vädrat idrottsförråd. Man vill bara skrika »Siri: dölj tidigare kommentarer!!!« till telefonen när man tänker på vilka övriga namnförslag som kan ha droppat in.

Som idrottslärare har jag märkt att det stundtals är mycket utmanande att få tjugofem elever att stanna upp, stå still och lyssna i en sal med tusen kvadratmeter fyllda av ribbstolar, basketkorgar och hängande rep, men det är ingenting mot hur svårt det är att inte låta ens SO-lärarperson växa samman med ens idrottslärarperson i ett mischmasch av olika funktionsmaterial; att inte låta hela sin yrkesarbetande person förslappas i en enda heldags-Sundsvalls-byxa.

Men allra mest utmanande var det nog i höstas, innan dess att vi fick flytta in undervisningen till idrottshallen, och när jag skulle hålla i orienteringsmomentet för skolans sjundeklassare.

Då vändes min utbildningsideologiska värld upp och ner.

Den här portalen har vid flera tillfällen uttryckt sig kritiskt mot välfärdsplundrarna som driver Internationella Engelska Skolan, som under många år skrattat sig hela vägen till banken med en affärsidé bestående av precisions-segregation, låga lärarlöner och en kommunal riggning som gör skolans kompensatoriska uppdrag till en omöjlighet.

Hans och Barbara Bergström.

Men det heltidsarbetande vuxenlivet är märkligt, för helt plötsligt finner man sig själv tvungen att älska sina tidigare fiender. Det kanske är någonting med utformandet av det här åtta-timmars-arbetsdags-livet, det här stundtals ovärdiga kringkrypandet med uppsynen hos en mitt-i-natten-väckt mullvad, som gör att koncepten då och då välts över ända.

För när jag skulle försöka ta mig runt det lokala elljusspåret för att själv försöka hitta kontrollerna till sjundeklassarnas väldigt enkla orienteringskarta så fann jag mig plötsligt bortsprungen. Jag, som skulle undervisa eleverna i orientering, hade inte ens klarat av att följa ett elljusspår runt utan fann mig nu tafatt kringjoggandes i ett radhusområde. Ganska snart gav jag upp att försöka hitta tillbaka med hjälp av den fysiska karta jag snart skulle ge eleverna (eftersom jag fullkomligt tappat fattningen om vilket håll norr kunde tänkas vara åt) utan sprang runt med Google Maps-skärmen tryckt mot trynet. Ändå hade jag, som snart skulle stå och lovprisa den fysiska kartans enkelhet, svårt att se hur jag skulle lyckas navigera mig tillbaka till elljusspåret.

Jag började tänka på om jag kunde bygga ihop en bivack av mina syntetbyxor eller ifall någon av de tama huskatter som strök längs radhustomterna skulle kunna erbjuda mig di nog att klara natten, när jag plötsligt hörde hur en högstadieelev skrek på knagglig svengelska genom lövverket.

Mina ögon nästan tårades av tacksamhet när jag genom den brutna högstadieengelskan kunde navigera mig tillbaka till vad som plötsligt – under en kort lucka i ens skolkapitalistkritiska levnad – blivit ens trygga modersbarm: Internationella Engelska Skolans återsamlingsplats för deras orienteringsträning längsmed samma skogsslinga.

Jag hade där och då – i egenskap av vilsen 30-åring, nära att fullständigt tappa fattningen och börja hulka fram »hur hamnade jag här? Allt jag gjort var att få personligt riktad reklam om vältränade indiska poliser!!!« in i skogsbrynet – totalt överseende med de miljardvinster som de olika aktiebolagen plockat ut ur svensk skattefinansierad välfärd genom åren.

Framtiden är vår

Nej, det blev tyvärr ingen kvittering borta mot superettans nästjumbo Umeå FC i det som flera medier valt att kalla för »Erik Löfgren-derbyt«.

Men det var jäkligt kul att få se att man släppte fram inhoppare som David Myrestam, 33, och inlånade Johan Andersson, 25, under matchens sista tjugo minuter, så att de fick känna på hetluften på gamla Gammliavallen.

Men nog tycker jag att de kunde bytt ut Teodor Stenshagen, 19, lite tidigare. Inte för att han gjorde en särskilt svag insats (förutom att han kom snett in på Ajeti på måelet), men vi har ju, som Urban Hagblom konstaterade på presskonferensen, haft en tendens att spela våra unga spelare lite »för mycket«.

Jag kommer i alla fall inte döma det här GIF-laget för att de kammade noll borta mot division 1-nykomlingen Umeå FC. Inte så länge Abdul-Halik Hudu, som bara är tjugo år gammal!!!, fortsätter att spela 90 minuter. Det är häftigt, tycker jag: att Giffarna Sundsvall kan låta en 20-åring få ett sånt förtroende, vilket hjälper till att placera laget otroligt högt upp när det gäller att ha gett juniorspelare speltidsminuter.

Det är lite tråkigt att han tillhör Hammarby, förstås, och att han inte ska vara kvar i klubben efter november månad. Och det är ju lite tråkigt att han inte är så värst jättebra, vad gäller att fylla den Juanjo-lucka han var tänkt att fylla. Och förstås också lite tråkigt att han oftast (inte idag, men oftast) tar platsen på mittfältet istället för den jämngamle egne produkten Paya Pickah.

Men ändå: 20 år bara. Det är ungt. Det är mycket ungt. Det ger otroligt många poäng när man ska räkna samman vilka som spelat med flest unga spelare under säsongen.

Den som inte gläds åt det har inget GIF-hjärta och knappt någon GIF-hjärna.

Nej, klagar man över en 0–1-förlust borta mot Umeå FC i det här skedet av säsongen så är man okunnig, eller åtminstone i tydlig brist på kunskap.

Hur ska vi, som har en snittålder i truppen på bara 24,8 år, någonsin kunna ligga närmre än 19 respektive 12 poäng bakom lag som Degerfors och Halmstad: som ståtar med snittåldrar på skyhöga 25,2 respektive 25,6?

Tänk lite. Kom igen.

Det går inte. Det förstår ni ju.

Och lycka till, Degerfors, vad gäller att etablera er i allsvenskan med nyckelspelare som Victor Edvardsen, 24, Villiam Dahlström, 23, Adam Carlén, 20, Axel Lindahl, 25, och Erik Lindell, 24. Återkom gärna om hur det går, när 2020 är över och 2021 tar vid och alla dessa spelare blivit ett år ännu tröttare och äldre.

Deras skyttekung Johan Bertilsson, 32, lär väl kunna klassificerad som covid-19-riskgrupp innan allsvenskan hinner dra igång.

Nejni, tack: då sitter jag hellre med ett färskt och externfinaniserat tvåårskontrakt på Jamie Hopcutt, 28: en Europa League-stjärna som lär vara otroligt sugen på att ta sig an en medelpadsk försäsong inför en ny säsong superettan och ta långsiktigt sikte på att klubben inom fem år ska kunna återvända till allsvenskan.

Man måste tänka långsiktigt.

Nån ska på semester imorn / Han har köpt en cd med Scorpions

Det handlar förstås om några få graders ökning i ett av de allra lindrigast air-conditionerade av alla rummen i detta internationellt pandemiska helvete, men det börjar bli lite motigt nu, när den Corona-anpassade konsert med Jonathan Johansson som man bokat in för att ersätta en annan konsert med Jonathan Johansson (som redan Corona-skjutits upp) skjuts upp på grund av de nya restriktionerna.

När människor dör eller intensivvårdas i respiratorer eller sitter isolerade i månader så ska väl en 30-årig och kärnfrisk individ inte beklaga sig över att få sin bokade malmöitiska poppoesi uppskjuten, men som nyexaminerad gymnasielärare utslungad i högstadieverkligheten den här hösten har jag verkligen insett vikten av att ha saker att se fram emot.

Ett heltidsarbetande liv i Stockholm, vilket för mig just nu innebär fyrtiofem minuters pandemi-olämplig resa till och från jobbet, kräver det: att man har möjlighet att skörda av huvudstadens kulturella fruktutbud på fritiden.

På den lilla, lilla fritid man bevisligen har över.

Mellan de gröna rören har det inte ens funnits nog med tid till att skriva något om Giffarnas nya femårsplan för den dum-uppsynade lille fisk som varit jag under senhösten.

Då är det illa.

Nej, just nu får man försöka glädja sig åt det lilla:

På ren indonesiska: goblok

De medelpadska fotbollsbloggarna måste försöka gå samman i ett fackförbund och kräva drägliga villkor. Idag jobbade jag en heldag på skolan, 08.30-16.30, för att sedan åka tvärs över stan för att skriva en tenta i min kvällskurs mellan 18.00 och 21.30. Först väl hemma igen, vid 22-rycket, så var det dags att försöka vila ögonen på Giffarnas drabbning mot Ljungskile SK. Det blev därför en match som jag (som radioskuggat mig igenom kvällen för att kunna se matchen resultat-omedveten) tvingades se i dubbla hastigheten och därför också lägsta möjliga bildkvalitet, för att datorn skulle kunna hänga med i svängarna utan att lagga fast.

Och om det finns fotbollsmatcher som gynnas av att ses i lägsta möjliga bildkvalitet och Benny Hill-intro-uppskruvad fart så var det här… rätt typ av match. De svensk-turkiska EM 2000-vibbarna blev om möjligt ännu tydligare när bollarna flög fram och tillbaka i riktigt oskärpt snabbspolningsfart på den regnsjuka gräsmatta som Starke Arvid inte låter sig beblandas med längre.

Det krävdes inga nyanserade analyser eller kommentarer om 0–0-matchen, det räckte gott med de enkla men raka kommentarer som haglade efter Giffarnas officiella Twitter-konto under matchen:

Knappt kunde Giffarna basunera ut ett förinställt och auto-utskickat meddelande om att det nu gick att rösta i en av tidernas allra svåraste tittartävlingar (om vem som var bäste spelare på planen) utan att det haglade arga kommentarer från andra sidan jordklotet, där en indonesisk Ulrik Sandebäck verkar ha klargjort att Giffarna från Sundsvall var en säker spik på den sydostasiatiska tipstalongen.

»Goblok« var egentligen den enda kommentar som behövdes till matchen ikväll. Det var dumt, allting. Upprörande dumt, för den som dessutom följt indonesiske Ulrik i den lokala spelbilagan.

Och även för den allra mest kritiska av GIF-röster är det svårt att vara alldeles för kritisk till att man inte lyckas besegra jättejumbon Ljungskile i afton. Det fanns anledningar för Henrik Åhnstrand och hans gäng som var långt mycket giltigare än de gamla vanliga förklaringarna till resultatmässiga missöden på sistone (även om vi också skulle ha haft en hörna med oss i den 64:e matchminuten).

Mer än något blev den här kvällen en påminnelse om hur mycket jag har känt för GIF Sundsvall, även i denna den grådaskiga andradivisionen, jämfört med hur lite jag känner nu. Jag minns att jag var nere i Ljungskile senast Giffarna spelade i superettan: år 2014, då jag följde klubben närgånget under hösten och lät ett reportage ta sin början just i den kulna höstkvällen mot den dåvarande toppkonkurrenten LSK. Då satt jag som på nålar och bad till högre makter för att Marcus Danielsson och Jon Gudni Fjoluson skulle klara av hotet från lurige Jonas Lindberg och starke David Johannesson och att Runar Már Sigurjonsson skulle kunna vinna mittfältskampen mot Alexandar Kitic.

Nu sitter jag framför dataskärmen med dubbla hastigheten på DPlay-spelaren, mitt i måndagsnatten, och är någonstans lite tacksam över att själva fotbollssekvenserna regnar bort och blir till ett skämt, så att jag slipper förväntas känna någonting.

Jag blir inte så glad vid mål längre (jag jublade till genuint när Johan Blomberg knorrade in den 3–2-frisparken mot J-Södra, men det var första gången på länge) och jag blir faktiskt inte så särskilt känslomässigt påverkad vid ännu ett håglöst fiasko.

Jag är inte alls särskilt spänd på de avslutande fem omgångarna. Jag är marginellt mer spänd på den mycket snabbt krishanterings-utlovade femårsplanen, vars floskelfullhet jag (i min okunskap, nej, förlåt, i min brist på kunskap) säkert kommer att hitta skäl att irritera mig på.

Nej, hela den här publikfria säsongen är så väldigt annorlunda och så väldigt konstig, ja, rentav dum. Hela den här säsongen känns »goblok«.

En ofrivillig Idol-audition för svalget

För några veckor sedan vaknade jag en morgon upp med ordentligt halsont. Ett gammalt klassiskt noll-till-hundra-förlopp där jag gått och lagt mig vid full friskhet och god vigör för att sedan helt plötsligt vakna upp sjuk, som vore mitt liv inrutat i en interjektionsfylld serietidning: pang!, tjoff!, smack!

Jag gjorde så som man bör i dessa tider: jag sjukanmälde mig från jobbet, jag isolerade mig fullständigt och jag beställde hem ett självtest för att se ifall jag var smittad av covid-19.

Testet kom på ett par dagar och det var förstås fint att få chansen att testa mig under pågående sjukdom, men det var bara det att jag trodde att jag beställde hem ett test som var gjort för oss alla. Jag trodde att jag beställt hem ett test som – i dessa tider av förståelse för funktionsvariationer – gjorts tillgängligt och lättgenomfört för alla oss svenskar, oavsett hur vi var funtade rent anatomiskt.

One test to rule them all, one test to find them, one test to bring them all, and in the hemma-deppighet bind them.

Det är ju så lite som håller oss samman som folk och nation längre. En mycket god vän har en gång kommit med den fina spaningen att senaste gången Sverige var ett enat land var då Globens parkett-försedda hockeyrink såg ut så här efter att Robert Gustavsson klivit ut på scen och bara hunnit visa att han på nytt klätt ut sig till Tony Richardsson:

Sedan kom skattesänkningarna, stupstocken, arbetslinjen och de individualiserade streamingtjänsterna som tillsammans kvävde det det Tomas Ravelli- och miljonhövdade tv-tablå-gapflabbet.

Covid-19-hemmatestet hade, tänkte jag, kunnat fungera som en enande kraft i detta polariserade land, där alla inte ens längre kan mötas i roligheten i att en folkkär komiker är iförd speedwaymundering. Hemmatestet hade kunnat blivit den perfekta isbrytaren vid kaffeautomaten på jobbet, det som fått SD-röstaren och vänsterpartisten att åtminstone ha någonting att humma om i framtiden. »Minns du när man fick hem de där trevliga testa-själv-testen mot coronan?«, kunde vänsterpartisten artighets-fråga medan hen tryckt in kombinationen för en svart och magsårsframkallande kopp Selecta-kaffe. Och SD-röstaren skulle kanske skina upp och berätta någonting om hur härligt proffsigt det kändes att få bedriva så professionell medicinsk vetenskap i sitt eget badrum, eller om hur härligt det var att få »göra runt« med den lilla stickan i svalget.

(Att »göra runt«, gissningsvis med hårt g-uttal, är en Leif Boork-sägning jag tagit med sig från hockeytränarens upplevelse av hur en mjukglass på ett obehagligt sätt kan »göra runt« i innanmätet, och eftersom min inre bild av den genomsnittlige SD-röstaren är tämligen lik just Leif Boork – både vad gäller utseende och internet-personlighet – så överanvänds uttrycket i sammanhang som dessa.)

Men jag kan nu avslöja att samtalen om det lilla hemma-test-kittet inte alls kommer att bli särskilt enande och samhälleligt brobryggande. Istället kan hemmatestet komma att verka åt precis motsatt håll och så än mer söndrande split mellan landets olika medborgare. I alla fall var det vad mötet med hemma-testet utmynnade i för min del: en insikt om att jag var annorlunda. Att jag inte var av samma anatomiska skrot och korn som min granne eller ens min flickvän. Jag kom till smärtsam insikt om att vi i vårt avlånga land har ett A- och ett B-lag vad gäller munhålor och dess svalgkunskap – och att jag spelar i det allra sämsta korplaget. Vi fick samma prov utskickade till oss, detta nådens och coronans år 2020 – men vi kommer inte ha någon folkligt gemensam referensram vad gäller hur lätt eller svårt det var att lyckas genomföra det.

Vi kommer polariseras i två läger: de FHM-föredömliga svalgkonstnärerna och vi övriga, vi som plötsligt blivit bryskt och obehagligt medvetna om att vi går runt med en lealös och okontrollerbar köttklump som hänger och slänger i vår undermåligt konstruerade munhåla.

Vi som kände det som att vi av den svenska sjukvården tvingades ut på en ofrivillig Idol-audition för våra mediokra svalg och vår otympliga tunga.

Låt mig utveckla.

Instruktionerna i den lilla medföljande manualen till provet var inledningsvis mycket enkla. Man skulle gå till en hemsida, skriva in en kod, signera med sitt Bank-ID: lätt som en plätt. Men sedan kom del två, med själva instruktionerna till hur själva provet skulle genomföras:

Man kan kanske först och främst verkligen tycka att kommunikatören som fått ansvaret för ett utskick till samtliga förkylda människor i hela landet hade kunnat unna sig en stor bokstav och ett kolon vid sin väldigt slappa »se bild«-formulering, men det allra största kommunikativa misstaget görs faktiskt strax dessförinnan.

Jag hade tvättat händerna, jag hade tagit fram allt ur den lilla påsen, jag hade ställt mig under en riktigt kall ljusrörsbelysning – men sedan lämnades jag plötsligt helt ensam med min totala okunskap om den »bakre svalgväggen«. Jag vet inte vad ni ser de få gånger när ni gapar stort och ser er i spegeln, men för min egen del kände jag inte igen mig i den Kalle Anka-munöppning som Stockholms Läns Landsting ville få mig att identifiera mig med:

De pekar på det röda området som vore det en känd och fast punkt att enkelt rikta sin långa pinnes bomullsända mot. Så är det säkert för vissa munhåle-innehavare där ute i vårt avlånga land, men bevisligen inte för mig och mitt tafatta gomsegel.

Det tog nog minst en kvart innan jag hade letat fram själva faktumet att jag faktiskt hade någonting som kallades gomspene. Fram till dess misstänkte jag att min kropp körde utan gomspene, så som vissa öroninnehavare i vårt samhälle kör utan snibb och går snibblöst genom livet, utan en tanke på att de saknar en liten hudpåse med bindväv och fett under örat. Jag misstänkte i säkert tio-tolv minuter av svalg-akrobaterande i lysrörsbelysningen att jag måste ha kört gomspenslöst i mina trettio år, innan jag till slut – med hjälp av någon spasmisk ryckning med tungpartiet – lyckades blotta något som kunde tolkas som en spene.

Och när jag väl funnit den tog det nog ytterligare en kvart innan jag hade smält faktumet att min kropp innefattade någonting så groteskt som denna gomspene, som i alla år har hållit på att i skymundan äckla sig upp och ner i struphuvudet. Kanske kommer det här påverka hela min personlighet; att jag blir än mer tystlåten och tillbakadragen framöver, för att jag vid varje yttrande kommer tänka på hur alla lyssnare föreställer sig min gomspenes jollrande bakom polotröjan (som jag framöver alltid kommer försöka dölja spen-området med). Kanske kommer vetskapen om mitt gomspene-innehav göra att jag behöver dra mig tillbaka från min lärargärning.

Hur som helst: där, bakom denna nyfunna spene, dolde sig till slut en liten oupptäckt och salivfylld Narnia-garderob som någon döpt till den bakre svalgväggen. Där, där allra djupast nere i munnens undervegetation, instruerade en landstingskommunikatör mig att »skrapa« med en lång bomullssticka. Bara så: »skrapa«. Som vore min bakre svalgvägg tillgänglig och skrapbar som en isig vindruta en januarimorgon.

Det gick inte. Det gick inte alls.

Min tunga var för tjock, för otymplig, för i vägen. Att trycka ner en sådan köttklump för att blotta en gomspene med tillhörande svalgvägg var för mig en omöjlighet. Det fanns inte en möjlighet att jag själv skulle kunna göra det som en bestämd tandläkare gör med hjälp av en stor spatel och den bryskhet som bara fem år av tandläkarstudier skänker människan.

Jag kom knappt över tungspetsen med den långa bomullsförsedda pinnen innan hulkningarna påbörjades och kräkreflexen 112-larmade det allra mest centrala nervsystemet. Jag kom, under denna misslyckade audition till svalg-Idol, till smärtsam insikt om att jag knappt skulle ha kunnat genomfört en Henrik Larsson-målgest från det tidiga 00-talet:

Kanske att jag hade klarat en slappt utsträckt slentrian-tunga efter ett 4–0-mål hemma mot Kilmarnock, men aldrig att jag klarat den fullskaliga utsträckning som krävts efter ett avgörande mål i ett Old Firm-derby – inte utan att tungans yviga positionering hade reflextriggat fram en hulkning.

Det var en deppig insikt. Jag ville för en stund ringa runt till alla som jag någonsin tungkysst och be om ursäkt över den lealösa och totalt oregerliga kötteklump som jag kan ha utsatt deras munhålor för. Genast tänkte jag också att alla som någonsin gett ifrån sig ett endaste knyst av vällust när jag låtit denna smaklöksbelupna fläskfilérulle gett sig iväg på direkt sexuella eskapader måste ha idkat konkret falskspel – att de legat där och velat ge denne tung-invalid en knackning om att »det räcker nu«.

Efter kanske en halvtimme av tafatt pillande i gommen så gjorde jag till slut en sista offensiv: rätt ner bara, ingen pardon, och jag vet inte om jag görade runt längsmed rätt svalgvägg – men det rådde då rakt inget tvivel om att jag vidrörde någonting som min kräkreflex hade bestämda invändningar mot. Jag hulkade, spottade och fräste men höll mig precis på rätt sida den tunna kräklinjen och fick ut den långa Tops-stickan i ett (förhoppningsvis svalgväggs-berört) stycke.

Jag rörde runt den lilla bomullsstickan i provtagningsbehållarens vätska, sedan förslöt jag plastpåsen och lämnade den utanför dörren. Redan kvällen därpå fick jag ett meddelande i telefonen.

Ditt provresultat är negativt (nukleinsyra av SARS-CoV-2 ej påvisbart).

Det stämmer säkert. Jag hade kanske inte Corona. Kanske fick jag med tillräckligt med partiklar från min bakre svalgvägg för att testresultatet skulle kunna klargöra det. Men jag misstänker att ett annat svar hade varit lämpligare för just mig och min svårsväljande sort.

Efter vad som kändes som en gravt misslyckad Idol-audition för mitt svalg, där jag klivit upp inför juryn och försökt spela upp ett stycke på någon typ av bakåtvänd invärtes-trombon ner mot den bakre svalgväggen, så tänker jag att provet bara inte lyckades tillräckligt bra. Att det helt enkelt var för svårt för mig, så som det måste varit för många av de andra som tillhör något av de svenska svalglandslagen. Att jag borde ha kunnat få den här responsen på mitt misslyckade framträdande i detta rikstäckande test för munhåle-, svalg- och tungtalang:

En utvärdering som tar hänsyn till spelarna som spelade på planen

Det finns väldigt få positiva aspekter av att sitta hemma sjuk i över två veckor, på grund av att ens hosta, ens snuva och ens solidaritet med samhällets riskgrupper håller en hemma i pandemiskt föredömlig isolering. För just mig, som tagit på mig livsuppgiften att då och då klämma ur mig texter om GIF Sundsvalls förehavanden, så medförde mitt hemmasittande dock den mycket nischade och ännu mer deppiga lilla ynnesten att jag i realtid kunde följa GIF-tränaren Henrik Åhnstrand och sportchefen Urban Hagblom svara på frågor från Sundsvalls Tidnings läsare.

LOL funny TV humor television sick 90s nobody george costanza seinfeld  seinfeld-daily •

På en fråga om folks förväntningar på laget så medger Åhnstrand att förväntningarna kanske varit lite för höga, baserat på att laget kommer från allsvenskan.

Ibland uppfattar jag att utvärderingen av matcherna inte tar hänsyn till vilka spelare vi spelar på planen.

Idag spelade GIF Sundsvall hemma mot jumbon AFC Eskilstuna. Man ställde upp med Lloyd Saxton, 30, i målet, och man hade en specialdesignad fembackslinje bestående av Dennis Olsson, som fyllde 26 idag, David Myrestam, 33, Anton Eriksson, 20, Niklas Dahlström, 23, och Pontus Silfver, 29.

Fembackslinjen är ingenting som Henrik Åhnstrand egentligen tror på, men den kom till härom veckan »för att« – och här citerar jag igen – »bryta trenden med förlusterna. Jag skulle säga att det är temporärt, för det är inte såhär jag ser GIF Sundsvall försvara sig över tid«.

ST:s livechatt, va, vad skulle man göra utan den.

Visst: Anton Eriksson, 20, kanske behöver få lite förståelse för att han (som inte bara ung utan också ganska orutinerad på positionen) blir kringkastad som en vante mellan AFC-bjässarna Chidi Omeje och Samuel Nnamani. Han behöver lite tid på sig, absolut. Jag tar hänsyn till det.

Men i övrigt är det där en med superettanmått ganska beprövad backlinje: kortsiktigt specialdesignad för att inte förlora fotbollsmatcher.

Framför denna fembackslinje spelade Tippeligan-meriterade Oliver Berg, 27, tillsammans med Hammarby-halvårslånet Abdul Halik Hudu: spelaren som ytterst kortsiktigt är tänkt att fylla Juanjo Ciércoles hemlängtanshål på mitten. När Hudu klev av, tidigt vid 0–0-läge, så var det inte tal om att göra en rockad för att exempelvis få in mittbackstalangen Teodor Stenshagen, 19, på planen. Nej: skynda in med Tobias Eriksson, den 35-årige gamle allsvenske veteranen.

Och framför detta relativt lågt liggande sju-manna-block ställde GIF Sundsvall upp med en 28-årig Jamie Hopcutt, en 29-årig Pontus Engblom och en 33-årig Johan Blomberg: alla spelare av den rutinerade och meriterade sort som gör att de flesta superettanlag inte ens har råd att bjuda någon av dem på en första förutsättningslös lunch.

Det var det laget Henrik Åhnstrand ställde på banan, i sin kortsiktiga formation som han tänkt ut bara för att inte behöva förlora fler fotbollsmatcher.

Det laget förlorade otroligt rättvist mot ett bottenlag som rätt och slätt var det klart bättre fotbollslaget över nittio minuter. Ett lag som hade gjort 20 mål på 20 omgångar tilläts göra tre på Giffarna, men hade bud på det dubbla – mot ett defensivt balanserat hemmalag som inte sällan stod med en Pelle Olsson-rak fembackslinje i sin rädsla för att förlora fler matcher.

Den här utvärderingen tar hänsyn vilka spelare GIF Sundsvall ställde på planen och den här utvärderingen kommer fram till att jag nog aldrig sett ett GIF-lag som jag trott så lite på eller känt så lite för.

Det finns ingenting långsiktigt i det här. Ingenting att tro på.

Våga lyssna på AC/BC

Den här gamla konstinstallationen gjorde min gode vän Sebastian, nu för tiden känd under chattnamnet Den Bilburne Befruktaren (efter att under kort tid både skaffat körkort och barn), för många år sedan.

Den heter AC/BC och är ett fotomontage där de gamla hårdrocksrävarna i AC/DC:s ansikten bytts ut mot allsvenska profiler som varit kända för att både ha kunnat spela mittbackar och anfallare, vilket på Football Manager-svenska förtkortas BC (back, central) och AC (anfallare, central).

(Herregud, varför skriver jag er på näsan med denna infantila syntolkning. Det här räknade ni förstås ut direkt när ni såg verket.)

Vi ser bland annat klassiska back-anfallare som GIF-bekantingen Magnus Powell (längst ut till höger), GAIS-bjässen Björn Andersson och den då unge påläggskalven Marcus Översjö (som tidigt intog denna polariserande dubbelroll, som annars brukar vara vigd åt bjässar i karriärens slutskede). Niklas Kaldner är med där också, på ett rödlätt hörn, men där måste Sebastian ha tagit sig konstnärliga friheter och stått för en historisk felaktighet som hållit verket utanför Moderna Muséets galleri.

Hur som helst: superettan är historiskt sett serien där denna typ av brunbjörn till anfallstyp gör sig allra bäst. Hade det människofärgade granitblocket Pär Cederqvist bara inte tagit det dumma beslutet att lägga pannbenet på hyllan vid facila 38 årsringar hade han antagligen nosat på årets series skytteligatopp (han avslutade med 12 baljor 2018).

Att fotboll till vissa – ganska stora – delar är ett fysiskt spel faktum har förstås inte undgått Trelleborgs FF; klubben som länge lät kamphundshybriden Fredrik Jensen böka omkring efter förlupna bollar på ett sätt som måste ha stridit mot diverse djurrättslagar.

I år har det inte varit ett särskilt vinnande koncept, då laget tassar runt det negativa kvalstrecket, men borta mot Giffarna var det mycket svårt att förstå varför och hur Salif Camara Jönsson, 38 år gammal och 90 kilo stark, bara lyckats göra tre mål i årets serie. Känslan var att han hade kunnat göra ungefär tre till på en första halvtimme där TFF öste på och dominerade.

Hur? Eftersom Herman Hallberg, som alldeles nyss kändes given på ett allsvenskt mittfält och i ett U21-landslag, var mycket bättre än Pontus Silfver och Abdul Halik Hudu centralt. Det är det lilla problemet jag har med det här lagbygget: att det spelar som att det var 2018 och de fortfarande hade seriens mest spelskickliga innermittfältsduo eller mest vägvinnande passningsfotboll.

Det har vi… ehum…

… inte. Det här var scener som borde få Soccer Service att plocka bort GIF Sundsvall-emblemet från sin hemsida.

När Salif Camara Jönsson fick nicka dit ett rättvist 1–0-mål googlade jag på Oliver Berg, för att se hur mycket kortare än Jönsson han (som satts på att hörnmarkera TFF:s nickstarka 1,90-jätte) faktiskt var. Det skilde bara tolv rätt viktiga 1–0-centimeter, visade det sig, men framför allt gav googlingen vid handen att våra alternativ på det centrala mittfältet hade åldrats illa:

Där och då såg det mörkt ut. Giffarna var utspelade, fysiskt mobbade och våra gamla reserver på bänken såg ut att ha snörat på sig kontorsglasögonen och blivit med LinkedIn-uppsyn.

Men det slutade med vändning, seger och glädje till slut. Varför?

Inte var det för att Giffarna tålmodigt Soccer Service-rullade ut sitt motstånd. Inte var det för att Hudu och Silfver, eller ens en inhoppande (och för dagen terminalglasögon-befriad) Tobias Eriksson, tog greppet om något mittfält, inte. Inte var det på grund av att det snirkliga kortpassningsspelet till slut började luckra upp bottenmotståndet TFF.

Nej, det som var vägvinnande och ledde till en andra raka seger var den rakhet som brukar kunna Pär Cederqvist-premieras i den här serien.

Första målet var väldigt vackert (när Pontus Silfver plockade fram säsongens klart finaste touch och Oliver Berg smackade in den på ett), men det kom först efter en konkret djupledslöpning och en längre lyftning från bakplan av Niklas Dahlström. Och segermålet hade inte kommit om vi inte, under matchens sista tio minuter, börjat sätta den dittills helt osynliga målkungen Pontus Engblom i spel med lite lyftningar in i boxen. Han verkar vara mer eller mindre slutkörd eftersom han inte har någon avlastning alls, men kasta ett par bollar mot honom och han gör vin eller åtminstone Fredrik Liverstam-läsk av vatten.

TFF använde deras Salif Camara Jönsson hela tiden; vi använde Pontus Engblom sista tio. Det räckte turligt nog till seger, men om vi nu inte helt gett upp uppflyttningsmöjligheterna för den här säsongen (det verkar vi inte ha gjort, eftersom knappt en enda ungdom gör en minut) så gör vi nog bäst i att maximera våra chanser till trepoängare.

Det görs genom ett rakare spel – inte genom att tro att Pontus Silfver (29) och Abdul Halik Hudu (som tillhör Hammarby) på något slags jättelång sikt ska växa ut till ett nytt norrländskt enhörningsmittfältspar.

Jag säger inte att vi bör värva in en förmodat kontraktslös Björn Andersson (även om Umeå FC i dag plockade tillbaka min gamle lagkamrat Erik Lundström från pensionen) eller ens börja lyssna helhjärtat på AC/BC:s hårda rock – men kanske bara låna ett och annat riff.