Som ordförande för Lärarförbundet Student Stockholm tänker jag framöver försöka ta mig in till stan i alla lägen där det sker demonstrationer som försöker rädda svensk välfärd.

Som fackligt engagerad i skolan borde det vara självklart att solidariskt sluta upp också bakom andra som kämpar mot samma typ av motståndare, vare sig det är inom vården eller omsorgen.

Gör det du också. Börja på lördag.

 

Idag, torsdagen den 12 december, klubbar utbildningsnämnden i Stockholm ett beslut om rekordstora nedskärningar på skolan i Sveriges största och rikaste stad. Nämnden kommer märkligt nog att kunna göra detta utan att tvingas höra vrålet från tiotusentals demonstranter utanför fönstret och de kommer att kunna låta klubban falla utan att behöva bli grillade av en samlad skara av skjutjärnsreportrar efteråt.

Trots att många medborgare säkerligen är medvetna om situationen i svensk skola, där ingen vill jobba som lärare och de få som ändå gör det sliter ut sig i hög utsträckning. Trots att många förstår att förutsättningarna knappast blir bättre om man i det läget genomför stora besparingar. Trots att många, ja nästan alla, vill att deras barn ska få en bra skola.

Kanske är det på grund av att det inte bara är skolan som sparar i budget och går fram med slaktkniven i verksamheten. Alla sparar. Alla måste spara. Tiderna är tuffa. Lågkonjunkturen kommer. Vad ska man göra?

I november blev det rubriker när skrytbygget Nya Karolinska Solna skulle varsla 600 vårdanställda i ett läge där den svenska vården samtidigt skriker efter mer personal, men någon tiotusenhövdad hydra som argt drog fram längs gator och torg följde inte på de artiklarna. Inte ens när även Södersjukhuset och Danderyds Sjukhus varslade om att de också skulle göra stora nedskärningar drog ilskna skattebetalare ut på gatorna. Inte heller när flera vårdchefer klev fram och berättade att en redan svag patientsäkerhet helt säkert skulle försämras vallfärdade välfärdsvurmande skaror ner till torgen. Det blev rubriker i ett par dagar, kanske en och annan arg ledarartikel, men frågan om den faktiska och beslutsamma nedmonteringen av svensk skattefinansierad välfärd har varken fått människorna att bege sig ut i mobiliserade protestmassor eller fått medierna att släppa allt annat och rapportera spaltmeter om krisen.

Kanske är det för att medialt fokus på sistone varit väldigt mycket riktat åt ett annat håll. I dag, den 12 december, hålls ju nämligen också det spektakulära nyvalet i Storbritannien, där en pressad premiärminister på sistone tvingats knycka åt sig mobiltelefoner och gömma sig i frysfack.

Det är ett val som förstås oundvikligen kretsat en del kring Brexit-frågan, men de krafter som värnar en stark och jämlik välfärd har gjort precis allt de kunnat för att försöka paketera in sitt budskap i tre kraftfulla stavelser:

NHS.

Enn-Eijdsh-Ess.

NHS står för National Health Service: det skattefinansierade och jämlika brittiska sjukvårdssystemet som baserar sig på vård efter behov och inte plånboksstorlek. Storbritannien har många institutioner med anrik historia, men när det brittiska folket svarar på vilken de är allra stoltast över så hamnar NHS i den absoluta toppen. 87 procent av alla britter anser sig vara stolta över att ha ett sjukvårdssystem som solidariskt nog är till för alla som blir sjuka eller skadade, vilket är långt många fler än de som anser sig vara stolta över exempelvis kungafamiljen, BBC eller prestigeuniversiteten Oxford och Cambridge.

Nu är NHS kraftigt underfinansierat och det brittiska nyvalet handlar – enligt Labours partistrateger – om att rädda NHS, om att försvara NHS, om att kunna behålla NHS. Det är också tämligen tydligt att det är konservative Boris Johnson som är ansiktet utåt för de krafter som vill försvaga NHS så till den milda grad att det till slut helt kan slopas, men bakom honom och hejar på står också amerikanska The Apprentice-jurymedlemmen Donald Trump, mindre ljusskygga riskkapitalister och längst bak den ansiktslösa kraft som är den nyliberala världshegemonin.

Det är alltid bra att kunna peka på en tydlig fiende, en skurk som orkestrerar alla ondsinta attacker på det man tycker om, men det brittiska valet har fått mig att inse att det framför allt är otroligt mycket värt att ha ett tydligt namn på det man själv kämpar för.

NHS är tre bokstäver som ger varje brittisk röstberättigad en bild i huvudet. Vare sig man gillar det eller inte så är NHS förkortningen för ett gemensamt finansierat välfärdssystem där den som tjänar mycket solidariskt är med och betalar cancerbehandlingen för den som tjänar lite eller till och med ingenting alls. NHS fungerar som en konkret och tydlig förkortning för solidaritet när den är som finast.

När NHS nu är konkret hotat så har det därför gått att mobilisera ett motstånd. ”Nämen vad fan säger du? Är NHS i farozonen? Nä nu!”

I Sverige har vi inte tre lika tydliga bokstäver som förpackar det relativt världsunika välfärdsprojekt vi håller på med. Men vi har ju hållit på ett tag.

Något av det som gör mig allra mest stolt som svensk är de gånger då någon förälder till ett svårt sjukt barn lägger upp en bild på ett sjukhuskvitto på, säg, 80 kronor när hon kommit hem efter fjorton operationer, ett tjog transplantationer och någon månads sjukhusvistelse. När jag vet att vi tillsammans, vi som människorna i det här landet, pytsade in för resten, så att kuvertet på hallmattan inte blev tyngre än Klarna-finansierad Vesuvio.

Men vi saknar en sammanfattande förkortning för det. Vi har inte tre bokstäver som kärnfullt sammanfattar att vi vill att vården ska vara styrd på det sättet: att jag som frisk och skattebetalande är med och betalar för den sjuke som behöver det. Det står i både skollagen och i hälso- och sjukvårdslagen om den jämlika välfärd vi kämpar för, men varken skolans eller vårdens jämlikhetstanke går tyvärr att sammanfatta i tre bokstäver.

Men vårt gemensamma är under samma typ av attack som det brittiska NHS-systemet, och orkestreras av såväl utåtagerande individer som ställer upp med namn och bild på nedmonteringens barrikad som av de som hejar på i förgrunden. Och det är dags att vi sätter den attacken i fokus.

I en intervju med Dagens Nyheter nyligen sa Irene Svenonius, som har ansvaret för Stockholms sjukvård, att hon tycker att Sverige borde titta mot att införa privata sjukförsäkringar och betonar en ännu större ”valfrihet” inom vården: precis den valfrihet som lett till att det finns ett drygt dussin vårdcentraler bara på rika och friska Östermalm och långt mycket färre ute i fattigare delar av Stockholms stad, där det allmänna hälsotillståndet är sämre. Svenonius gav nyligen ut en bok där mångmiljardfiaskot Nya Karolinska Sjukhuset inte nämns, enligt DN, men där hon glatt betonar att ”Sverige har blivit en spelare på den globala vårdmarknaden”.

Hon är nog det närmsta vi kommer ett ansikte utåt: en som öppet vill kasta idén om en solidariskt finansierad vård efter behov framför den nyliberala marknadsbussen. Men bakom henne står alla de urstarka krafter som har insett att världsmarknaden för nya varor är hårt konkurrensutsatt och att det enklaste sättet att tjäna maximalt med pengar istället är att börja stjäla lagligt av det gemensamt uppbyggda.

Så vad göra? Det är lätt att känna sig hopplös mot den utveckling som beskrivits ovan, speciellt då fienden ofta ter sig både osynlig och övermäktig. Varje gång jag känt mig riktigt välfärdspolitiskt sänkt nu under hösten så har jag tagit mig in på Spotify, höjer upp volymen och slår på en låt som heter ”Don Quijote” med Mattias Alkberg. Efter en inledning om att bråka med regeringen, om fäktande mot väderkvarnar i form av abstrakta makter som osynligt lurar i vassen så kommer den förlösande refrängen:

”Vad bra att du är arg som fan

Se till att ta dig in till stan”

I tisdags hade omkring två tusen Facebook-klickare markerat att de ville komma på en demonstration mot neddragningarna i Stockholms sjukvård, utanför Landstingshuset där förhandlingar om den kraftigt beskurna budgeten just då pågick. Jag är ordförande för Lärarförbundet Student Stockholm, en liten förening som egentligen är tänkt att röra oss kring lärarstudenters frågor på huvudstadens olika lärosäten, och vi kan på pappret tyckas stå långt ifrån en frusen sjukvårdsmanifestation utanför Landstingshuset – men det är det jag tycker att vi måste inse att vi inte gör.

Vi var på plats, som tre av kanske fyrtio deltagare (glöm att de snart äger din hjärna: Facebooks stora problem är att de inte bestraffar folk som sprejar intressemarkeringar utan att dyka upp med avstängningar från intressemarkeringsknappen), och vi halade upp vår medhavda banderoll, som ett försök att markera solidaritet över välfärdsgränserna.

Och jag tror att just det är en absolut nyckel för att någonsin kunna rå på de starka krafter som försöker nedmontera inte bara sjukvården, inte bara skolan, utan hela välfärdssamhällets grundpelare. Vi måste förstå att vi möter samma motståndare. Vi måste inse att även om det är Irene Svenonius eller Internationella Engelska Skolan-grundaren Barbara Bergström som är det snälla tantansiktet utåt så är det exakt samma krafter som står i kulissen och hejar på och pumpar in stöd och PR-pengar.

Tiden är, enligt mig, för knapp och läget för akut för att lärares fackförbund bara ska värna den egna professionens villkor och förutsättningar. På Lärarförbundet Students årsmöte i november togs det, tack vare flitigt motionsskrivande från vår Stockholmsfraktion, ett beslut om att organisationen – som på pappret organiserar över 30 000 lärarstudenter – ska vara tydligt kritiska mot styrmodellen New Public Management. Vi ska protestera mot den ideologiska galenskap som styr välfärden genom att systematiskt underfinansiera den, i tron om att utbildning av elever i en skola eller vård av en cancersjuk på ett sjukhus fungerar på samma sätt som tillverkning av korv eller ketchup i industrin.

Vi tänker framöver nyttja det mandatet genom att försöka stötta samtliga demonstrationer mot nedskärningarna i hela välfärden: vare sig det gäller skolan, sjukvården eller omsorgen.

För om framtidens historiker tittar tillbaka på vår samtid tror jag det kan komma att se mycket märkligt ut om våra fackförbund ser ut att ha fokuserat på strider om ytterligare höjda ingångslöner eller fler karriärvägar för sin specifika yrkesgrupp istället för att ha gått samman, alla välfärdens organiserade medlemmar, och försökt sätta stopp för slakten av det gemensamma innan det var för sent.

Även om vi just nu, i december 2019, kanske råkar framstå som en vilsen Don Quijote som fäktas mot den samhälleliga tangentens obönhörliga marknadsriktning så är jag övertygad om att det är det som alla välfärdsfack måste gå tillsammans och göra.

Lärare slåss inte med sjukvårdspersonal om lönerna. Äldrevårdspersonal slåss inte med förskolelärare om vettiga arbetsvillkor. Nej, vi som vill värna en solidarisk och offentligt finansierad välfärd slåss tillsammans mot de krafter som målmedvetet attackerar den.

Vi har kanske tyvärr inget kortfattat namn på det vi försvarar, som NHS, men vi kan gott gå samman och fäktas mot trestaviga hemskheter som NKS (Nya Karolinska Solna) och NPM (New Public Management).

På lördag anordnas Sjukvårdsmarschen i Stockholm, mot de kraftiga nedskärningarna i den stockholmska vården, och vi tänker i alla fall på nytt synas med vår lärarbanderoll. Har du ett omsorgsfack i ryggen? Kom. Har du en liten nischad skolledarförening? Kom.

Har du ett barn i svensk skola? Vad bra att du är arg som fan.

Är du stolt över det svenska samhällsbygget med en fungerande välfärdsstat som är tänkt att vara till för alla? Se till att ta dig in till stan.

En gång deltog jag som statist i ett avsnitt av Första Dejten, där mitt bakhuvud flimrade förbi i bild vid ett enda tillfälle, och jag vill bara ta tillfället i akt att slå fast att det är enda gången jag figurerat i dejt-tv-sammanhang. De rykten som gör gällande att jag ska ha sol-och-vårat mig in i TV4:s produktion av »Bonde Söker Fru«, under förespeglingen att jag heter Jimmy, är 37 år gammal och verksam köttbonde är således falska.

Ryktena ska först och främst ha haft sin ursprungliga grund i den rent utseendemässiga likheten, men dessutom ha fått förnyad fart efter det avsnitt där Jimmy, 37, slog fast följande kring sin inställning till potentiella partners:

Kommentaren »man får inte vara för på« illustrerades tydligt av följande rörliga bilder ur samma program, där Jimmy satt på speeddejt med diverse damer som han helt uppenbart tyckte var just »för på«: det vill säga att de norpade åt sig dejttid för att tala om sina egna intressen under speeddejten.

Som när någon tog talarplats för att berätta om…

… ett potentiellt ägande av minigris. De där ögonen säger mycket, men inte »snälla berätta mer om denna minigriskopplade önskan«.

Samma typ av blick ges när även en annan av kvinnorna gladeligen ger sig in i en utsaga som även den råkar handla om just minigrisar:

Kanske är det så att det är svårt för en man som sysselsätter sig med större boskap och väldiga köttkreatur att ta emot berättelser om så pass små djur som hundar, minigrisar och kaniner med någon annan blick än just den som Jimmy ger ifrån sig ovan: den som inte direkt sprudlar av lyssnarglädje och entusiasm.

Kanske är berättelser som rör dylika smådjur ogripbara för hans köttbondska samtalssinne.

Eller så är det kanske så att Jimmy inte riktigt älskar att behöva lyssna på kvinnor som han anser är »för på«, vilket är Jimmy-kod för att berätta personlig anekdot (kanske enbart gällande minigrisar, men antagligen gällande allt). Det var ju också ett faktum som samtliga av hans samlade damer kunde enas om senare under säsongen: att han bara pratade på om kreatur, markägande och kommande satsningar på gården och inte hade något särskilt intresse av att lyssna i samma utsträckning.

Och antagligen är det så att ryktena om att det skulle kunna vara jag som kallade mig för Jimmy och titulerade mig köttbonde i årets säsong av »Bonde Söker Fru« till stor del baserade sig på att det är exakt den blicken jag brukar ge någon när jag sitter på en dejt och någon avbrutit mig mitt i en timslång monolog om min blogg för att istället försöka flika in någon personlig anekdot om sig själv:

Och det här är ju inte den allra sämsta möjliga nunan att sitta på när någon lägger ut texten om innehavet av en minigris eller annan personlig detalj. Det är inte det jag säger. Jag säger bara att om ovanstående nuna hade haft en roll i en Beck-film så hade jag inte suttit och ropat »följ med honom ner i jordkällaren!« till de kvinnliga skådespelare som eventuellt möter karaktären på hans ensliga gård och blir bjudna att följa honom ner i en jordkällare på baksidan av huset.

(Mina föräldrar har flyttat nu och har pratat om att det vore trevligt att ha en jordkällare på gården. Om jag någon gång tänkt ärva samma gård borde jag argumentera mot en sådan investering, då jag – likt köttbonden Jimmy – har ett av Sveriges minst inbjudande välkommen-att-titta-in-i-min-jordkällare-uppsyner. Inte ens mina allra närmsta vänner hade vågat titta till min samling med äppelmust och drottningsylt.)

Sammanfattningsvis finns där en tydlig likhet, men nej: köttbonden Jimmy, 37, är inte jag. Jag har nämligen inte alls varit lika utåtagerande på dejtingmarknaden på sistone utan tvärtom avinstallerat Tinder-appen, icke-böndernas appifierade Linda Lindorff-matchmakare, under ett antal månader.

Jag har skyllt på annat till mina nära vänner som frågat om varför, men den egentliga anledningen är att sommarens dejtande alltid slutade på exakt samma sätt. Efter timslånga monologer om min portal och mina storvulna framtidsplaner för Pirkt.se:s verksamhet så tröttnade helt sonika alltid min dejt, vars instick om minigrisar och andra personliga anekdoter regelbundet kvästes ihjäl med hjälp av det Jimmy-identiska lyssningstryne som går att studera ovan. Det håller inte år 2019, har jag fått förstå. Man måste inte bara känna till utan också aktivt försöka motarbeta de maktstrukturer som gör att män genom tiderna alltid fått unna sig att se ut som att man plötsligt fått i sig en kallsup med hostmedicin så fort en kvinna påbörjar en personlig utläggning.

»Hör inte av dig igen innan du skaffat dig en intersektionell analys!« har det i regel alltid skrikits, antingen i luren innan samtal klickats bort eller medan någon bestämt vandrar iväg åt ett annat håll.

Då har jag äntligen lyssnat, tagit till mig av kritiken och inte sällan rest iväg upp till Norrland för att tänka över hur min ny-stockholmska personlighet har spårat ur och blivit en malande pratkvarn med lock för båda lyssningsöronen. Jag har suttit mig ute på en kobbe i den medelpadska skogen, funderat, vridit och vänt på perspektiven och först därefter har jag återvänt för att göra bot och bättring.

Sedan har jag ställt mig i dörröppningen igen, med nya glimrande ögon:

»Att vara flintifierad och samtidigt vara norrlänning innebär att du får oerhörda myggbett i skalpen varje gång du åker hem till dina föräldrar och  blir pissnödig och går ut i skogen och—«

Min gode vän Per Bohman är en av fotbolls-Sveriges mest profilerade allsvenska skribenter, med en så stor och skarpsinnig näsa för nyheter och vinklar att han alltid tvingas applicera en klädnypa över näsryggen när han lämnar Aftonbladet-kontoret (som en diskbänksrealistisk Nuno Gomes), för att kunna utnyttja sin fackligt lagstadgade dygnsvila och inte övertidsnosa upp fler nyheter.

En sportjournalist med dylika kvaliteter kan inte undgå att tids nog bli påhängd krönikörkostymen av någon redaktionell mellanchef. Men den kavajpåhängning som redaktionsledningen säkerligen såg som en ceremoniell kröning sågs inte alls som någon högtidsstund av den strävsamme och laglojale Bohman, som var mycket tillfreds med sin roll som journalistisk berättande och inte hade några planer på att behöva börja subjektivsmattra ner spaltmeter av godtyckliga spaningar. Speciellt inte i dagens kvällstidningstidevarv, där två exceptionella krönikörer tvingat alla sina tyckande kollegor att försöka koka ner sina yviga anteckningar till en färdig och koherent krönika som skickas för publicering på matchernas slutsignal.

Vid kröningen började Bohman således kränga med hela kroppen, som ett bångstyrigt barn i en hall innan förskolan, och ålade sig så pass envist att det till sist fick utarbetas en kompromiss på hans villkor.

Ingen krönika på slutsignal: det riskerade att bli för yvigt och spretigt, tyckte han, och riskerat att han kört ner sig i ett bottenlöst slukhål av bångstyriga metaforer (där tombolor plötsligt fylls med laddning och där fjärrkontroller immar igen). Istället: krönikeliknande form, fortfarande på slutsignal – men i tydligt utstakad punktform.

Per Bohmans Fem Punkter.

Jag gjorde en sökning i vår gemensamma Facebook-chatt efter när Bohmans Fem Punkter kan ha lanserats som vinjett för den stora massan och fann detta meddelande från 2016 som ett första bevis på att punkterna verkligen satt sig i det fotbollsintresserade allmänna medvetandet:

Det är när ett nytt fenomen satt sig hos ens 20-åriga kusin, som har koll på populärkultur och trender (på allt från långa japanska dunjackor till nya krönikeformer), som man vet att det är här för att stanna. Och en sökning i mediearkivet visar också att det var i april 2016 som Bohmans Fem Punkter lanserades som efter-allsvensk-match-koncept på Sportbladet.se. Det dröjde förvisso en stund innan de fem punkterna satte sig i den tryckta papperstidningen, då krönikevana redigerare hos Sportbladet blev så konfunderade av de Bohmanska punkterna att konceptet i en övergångsfas ibland kodades ner till att bara ett par av punkterna fick utgöra en:

Minianalys! För den som kan sin Pirkt.se-historik vet vi att just mini-prefixet är ett etablerat kvällstidningsgrepp, som när Ulrik Sandebäck hade med sig tumstocken till Giffarnas bortamatch mot Kalmar 2016, där han lät GIF-yttern Robbin Sellins litenhet fungera som referentbindning.

Men ganska snart satte sig det tyckande punktgreppet även hos de allra mest konservativa tidningsredigerarna och den femtaliga punktlistan fick sig en egen vinjett, som slutgiltigt bevis på att den var här för att stanna:

Och som det har stannat. Eller, stannat är fel ord: som det har brett ut sig över hela det sportjournalistiska Sverige.

Jag menar förstås inte att Per Bohman var förste journalist att förstå pedagogiken i att bryta ner svåranalyserade fenomen i fem förståeliga punkter. Det räcker med en snabb googling för att konstatera att det gjorts i alla år. Svårtillgängliga nya EU-regleringar har brutits ner i punktform, politiska åtgärdspaket har presenterats i punktform, till och med sportjournalistiska nyheter har plockats isär och presenterats i punktform tusentals gånger genom åren: »Här är fem punkter som förklarar Brynäs formsvacka« eller »Här är fem punkter som pekar på SM-guld för AIK«.

Men jag vill hävda att när Per Bohman började försöka bryta ner just matcher i fem subjektiva punkter så var han relativt ensam. För trots att fotbollsmatcher är komplexa skeenden som många gånger knappt går att förklara ens vid en andra eller tredje närstudie så har hans krönikerande kollegor alltid köpt idén om att lämna ett förklarande och sammanhängande kåseri om spektaklet varför den felträffen hamnade i mål och den lynnige backen halkade i just det läget. De har glatt låtit manteln träs över deras axlar och sedan gjort sitt bästa för att försöka ignorera att den skaver.

Ensam gav han sig ut på sitt korståg och ensam Don Quijote-vevade han mot en samtid som ville ha Bank- och Niva-kvalitativa sportkrönikor levererade under magsårsframkallande förhållanden. Match efter match styckades upp i punkter och punkt efter punkt kastades ut som revolutionära gatstenar mot krönikesamhällets upplysta skyltfönster.

Men ganska snart kunde han vända sig om på sin tappra springare och se en hel hord av kollegor som ljudlöst följt honom i hans spår: som vore de lärjungar som följt den som äntligen vågat ta bladet från munnen och säga till sina redaktörer att »det är för svårt att leverera en kvalitativ matchkrönika på slutsignal«.

Sportjournalister i hela Sverige hade gått över till punkterna. Och inte bara det: som en indirekt homage till den modige ledaren hade de dessutom valt exakt samma mängd punkter. Bibeln har sina Tio Budord, Buddhismen har sin Åttafaldiga Väg, sportjournalistiken hade nu sina Fem Punkter.

De direkta konkurrenterna på Fotbollskanalen hade redan i den allsvenska premiären 2017 knyckt begreppet rakt av, efter att avundssjukt ha sneglat mot den första succésäsongen med »Bohmans Fem Punkter« hos Sportbladet under 2016. Efter vad som måste varit en infekterad copyright-rättslig härva de två mediahusen emellan så verkar TV4:s Fotbollskanalen snabbt dock ha fått nöja sig med det något slappare och mer bloggkompatibla begreppet »spaningar«:

Ett grepp som satte sig under 2017 och som fortfarande, vintern 2019, anses vara ett oöverträffat sätt att subjektivt sammanfatta fotbollsmatcher:

Just de fem »spaningarna« har spridit sig till Skaraborgs län, där en Albertsson på Skaraborgs Läns Tidning blivit så fäst vid punktlistans behändiga form att det ser ut att gränsa till det hälsovådliga:

Albertsson verkar tycka att det är så kul att komma med fem välstrukturerade spaningar om handboll att han helt glömt bort tid och rum: man vill bara skrika till hans frilagda krönikörkropp att »ducka, Albertsson!, du håller på att få en klistrig kanon sylad i huvet!«.

Hos Mittmedia, som äger nära nog varenda lokaltidning i mellersta Sverige, har man dock inte duckat för eventuella rättsliga tvister utan envetet hävdat sin rätt att knycka Bohmans succékoncept rakt av, utan omskrivningar. De har inte vikt sig för Schibstedts eventuella varumärkesrättsliga anspråk utan basunerar ut just Fem Punkter efter matcher i diverse olika sporter: allt från längdskidor till ishockey.

De har inte bara tagit de fem punkterna från Bohman: de har tagit hans punkter, kända från Bohmans Fem Punkter, och givit dem till någon annans konkurrerande varumärke. Hängt punkterna som en sulky efter egen häst.

Vi har Miltons fem punkter om bandy!

Helsings lika många punkter om SHL-hockey!

Det är bara i min ärorika hemstad Sundsvall man fortfarande verkar respektera den immateriella äganderätten. Min enda kvarvarande lokaltidning Sundsvalls Tidning har förstås också fallit för punktgreppet, men där har man åtminstone haft den goda smaken att falla för det enda lediga begrepp som fanns kvar när Aftonbladet paxat punkterna och Fotbollskanalen nypt spaningarna:

De heta snackisarna. Fem till antalet, förstås.

Sundsvalls Tidning verkar faktiskt värna det Bohmanska varumärkesskyddet så till den grad att de inte ens vågar använda fem-punkts-formen ens när intervjuade individer vill nyttja den i en nyhetsartikel. Efter någon match i höstas så ville Tony Gustavsson använda de pedagogiska punkterna för att bryta ner sin analys i punktform:

Fyra punkter, sammanfattar artikelförfattaren Andreas Lidén, varav vi ser den första ovan: inledd av en snedställd Play-trekant. Men längre ner i texten, när man bläddrat sig igenom varje Tony-punkt, så noterar vi att de »fyra« punkterna bara var ett berättartekniskt grepp för att försöka ha ryggen fri vid eventuella copyright-dispyter:

För Tony Gustavsson lägger till en ytterligare punkt. De var egentligen fem. Tonys Fem Punkter, snillrikt dolda under ett nyskapande 4+1-matematiskt trick.

Sammanfattningsvis verkar det inte finnas några gränser för de fem punkternas utbredning inom sportjournalistiken. Framgången för Per Bohmans korståg genom media-Sverige exemplifieras allra bäst av att hans punktform inte bara ansetts lämpligast för bollsporter som fotboll, hockey och handboll utan att den till och med slagit sig in i den avkrok som är den svenska motorsportjournalistiken:

Det känns spontant som att speedwayredaktionen hos Dagens Vimmerby hade kunnat göra något kring det (enda?) etablerade speedwaybegreppet »fem-etta« i sin punktutformning, men varför krångla till det när det finns en fotbollskille som det verkar funka för?

För som det fungerat för Per Bohman. Många av de här exemplen har han själv lyft fram till mig, som bevis för hur punkterna breder ut sig över vårt avlånga sportjournalistiska land. Och jag tänkte att denna utveckling måste sammanställas för omvärlden, inte så mycket på grund av att Per Bohman behöver ytterligare beröm för sin journalistiska gärning vad gäller bevakning av allsvenskan (bara härom veckan höll han ett Ted Talk för Schibstedt-högdjuren om sitt avslöjande att Zlatan köpt in sig i Hammarby!!!). Den behövde sammanställas just nu eftersom en gränsdragning måste ske vad gäller vad som är Per Bohmans punktförtjänst och vad som inte är det. Det måste ske för oss som rör oss i hans direkta närhet, så att vi har att peka på när han kommer släpandes med nya skärmdumpande exempel i gruppchatten.

För jag har inga problem med att buga för hans sätt att sätta agendan för det sportjournalistiska analyserandet av matcher och tävlingar i allt från fotboll till längdskidor och speedway. Där får vi alla ta och lyfta på vår lilla hatt.

Jag ska inte påstå att Pirkt.se har den makten (det var nog faktiskt mest en slump att det allra galnaste webb-teve-annonserandet från Expressens papperstidning avtog strax efter den här B-uppsatsen) genom att slå fast att Per Bohman gjort just det så kan det också hjälpa mig att avgränsa vad han inte gjort. För det är en sak att acceptera att hans punktformade retorik annekterat Skaraborgs Läns Tidnings handbollsrapporterande och Dagens Vimmerbys analys av Dackarnas polska nyförvärvs debutmatch. Det har jag inga problem med. Det är när Bohman vill hävda utbredning inom andra områden, områden jag faktiskt tycker om och som betyder något, som jag vill ha det här inlägget för att kunna peka på avgränsningar.

Det finns ett enda parti i Sveriges riksdag som jag tycker har en politik som skulle kunna generera ett hållbart samhälle på en jord som inte tillåtits eldas upp helt av marknadskrafterna. Gissa då från vilket megalomaniskt chatthåll jag får denna lilla skärmdump skickad mig?

Här drar jag gränsen. Det här får inte vara en Per Bohman-effekt.

Han ska klappas på ryggen för sitt sätt att få alla större sportkoncerner att dansa efter hans pipa, men jag som ska försöka umgås med honom på ett personligt plan kan inte behöva ta att han går runt och tror att hans punktform påverkat även den svenska politiska kommunikationen.

I förra veckan blev det till och med ännu värre: då försökte han leda i skärmdumpsbevis hur hans punkter till och med letat sig in i den allra finaste finkulturen. Då jag berättat för Bohman att jag läst Gun-Britt Sundströms »Skrivliv« under sensommaren och därefter blivit så begeistrad av hennes ton och språk att jag lånat hem samtliga av hennes böcker under hösten så förstod han att det var en stilist jag såg upp till.

Därför kom det som ett smärre dråpslag när den här lilla skärmdumpen smög sig in i chattgruppen, från en man som antagligen lär ha haft ett belåtet mjuggleende över den nu mustaschfria näbben; en man som uppenbarligen fått smak för den stora Ted Talk-världen och som inte längre ser några gränser för hur vitt och brett hans inflytande sträcker sig:

Detta inlägg vill därför fungera som bevisbörda för att en gång för alla slå fast vad Per Bohman faktiskt åstadkommit, mest för att därigenom också kunna sätta avgränsningar för vad hans succé inneburit för det svenska tidningsspråket.

Han har inte fått Vänsterpartiet att stolpa upp sin politik och inte fått Gun-Britt Sundström att förklara sina ärenden i Nobelkommittén genom fem punkter. Det kan vi inte ge honom.

Men han verkar, av allt att döma, gjort Fem Punkter (eller spaningar eller heta snackisar eller vad man nu vill kalla det i rädsla för Schibsteds rättsliga avdelning) till den vedertagna formen för alla krönikörer som har självinsikt nog att inse att de inte kan rafsa ihop sina anteckningar till en sammanhållen och fungerande krönika direkt efter en idrottslig tävling blåsts av, oavsett om det rör sig om fotboll eller längdskidor eller speedway.

Vi har nu lämnat både hösten och senhösten bakom oss och övergått till höstens tredje och absolut sista fas:

Råg/dinkelhösten. Den kommer alltid så snabbt. Man hinner aldrig göra sig riktigt redo; plötsligt är den här och då är det bara för varje bagare att skyndsamt klistra upp en brandgul handskriven skylt på sitt fönster.

För oss andra är det inte lika lätt att veta hur vi ska förhålla oss.

Vad ska man göra av detta sitt enda liv och vad ska man göra av detta sin enda portal.

Jag scrollade i Pirkt.se-arkivet och noterade att jag inte skrivit ett enda inlägg som primärt rör mig själv och mitt liv sedan mitten av augusti, när jag redogjorde för mina föräldrars behov av en faktisk halmgubbe: inte en sådan man tillverkar för att vinna en argumentation genom retoriskt fulspel utan en halmgubbe som man skaffar sig för att kunna tillgodose sina nya behov som hönsfarmare på deltid.

I ungefär samma veva som det inlägget kom till – i slutet av sommaren – så öppnade jag nämligen ett Word-dokument och började skriva någonting som får betecknas som dagboksanteckningar. Det är där allt som kan tolkas som personligt och privat och självutlämnande har hamnat. Bakom digitalt lås och bom, dubbla lösenord och förvillande mappnamn har jag kunnat unna mig att skriva om ämnen som jag inte alls hade vågat eller velat skriva om ifall det kunnat läsas av helt okända människor med vilka jag kanske bara delar allsvenskt favoritlag.

Det har varit skrivande för skrivandets egna skull och det har varit väldigt roligt.

När jag upplever någonting som lustigt så är nästan det absolut första jag vill göra att slå mig ner och försöka skriva om vad jag upplevt som roligt. Det är som om jag vill testa ifall det går att formulera det roliga eller om det till och med går att förstärka i skrift. Eller det är klart att det någonstans går, rent teoretiskt: att många roliga människor och duktiga skribenter skulle klara det – men frågan jag ställer mig är om jag klarar det.

Det är nästan som att jag i realtid kan tycka att någon jag umgås med sagt eller gjort någonting roligt och att jag därför vill stanna upp hela situationen och fråga »should we be writing this down?«:

Det går oftast inte, nästan aldrig blir det som man vill när man väl fått slå sig ner vid tangentbordet, för ingenting jag provat på genom åren är svårare än att försöka vara rolig i skrift (och då har jag ändå varit uppe i två olika superettantrupper och misslyckats med att få mig en enda spelminut). Men vad än värre är: många gånger slår jag mig inte ens ner och försöker. Detta då det jag tyckt varit roligt har varit av så pass privat eller svåröverförbar natur att det inte passerar det här obligatoriska stadiet för en skribent som bara ser offentligt publicerade blogginlägg framför sig:

Det gamla gallringssteget har jag tänkt kunna hoppa över via mitt nya Word-smattrande utan publiceringstankar. Bakom lyckta Word Online-dörrar kan varje tankes eller situations upplevda rolighet testas i skrift. Jag hävdar ju med en dåres envishet att jag inte bryr mig om fler än min farmor och min mor loggar in och läser det jag skriver (hade till och med de slutat läsa hade jag nog blivit lite ledsen!) och sedan Den Stora Nylanseringen 2013™ — där tryggheten hos blogg.se lämnades för en offensiv och riskfylld satsning på egen portal — så har jag inte haft tillgång till något typ av statistikverktyg. Det har ju i princip redan varit ett rent Creed Bratton-vevande i blindo, där rent utomstående och främmande människor bara i undantagsfall råkat snubbla in i någon text (kanske samma typ av människor som går och letar i åar och vattendrag efter kringflytande flaskor som skulle kunna innehålla post), men ändå har jag lagt band på mig.

Och jag menar verkligen att jag inte bryr mig om ifall det är särskilt många läser. Jag tycker att det ofta är allra roligast att lyckas formulera någonting roligt om något väldigt specifikt som hänt i ens absoluta närhet. Den här säsongen har jag vid ett antal tillfällen slagit mig ner för att skriva matchrapporter från våra Korpen-matcher, som jag skickat in i vårt lags slutna Facebookgrupp. Det är texter som jag vet bara kommer att läsas av som allra mest fjorton personer, men hur stressad jag varit i övrigt (vilket brukar lamslå allt vad formuleringsglädje heter) så har det alltid varit ren skrivlycka att försöka snirkla fram formuleringar som på sin höjd skulle kunna tänkas locka fram ett och annat mjuggleende från en lagkamrat.

Det är så jag skulle vilja skriva ännu oftare: smalt, nischat och på sin höjd semioffentligt.

Jag insåg det i somras, när jag läste en kokbok som byggde på en till synes organiskt framvuxen brevväxling mellan min absoluta favoritförfattare Torgny Lindgren och Ella Nilsson: den svenska televisionens första tv-kock. De två norrländska profilerna skrev till varandra om den västerbottniska maten: om recept, barndomsminnen av köksdofter och om faktum som att de norrländska pölsarecepten »är otaliga som sanden på havets strand«. Men gång efter annan svävade framför allt Torgny Lindgren ut i vad som måste beskrivas som ren och skär berättarglädje. Han skrev små delikata och genomarbetade historier som han (innan någon i efterhand fick för sig att sammanställa brevväxlingen i en kokbok) inte kan ha tänkt sig ha någon annan målgrupp än en enda Ella Nilsson.

Gång på gång verkar helt sonika bara drabbas av skrivglädjens gashäng.

Den här utläggningen snubblar han in i när han ska beskriva hur han hämtat hennes senaste brev från hallmattan:

»… varje gång jag tömmer brevlådan överfalls jag av en obehaglig förnimmelse att det allra viktigaste brevet saknas. Att det av outgrundlig anledning har försvunnit på vägen. Jag vet inte vad det är för brev, det kan jag ju inte veta förrän det har kommit. Men det skulle säkert kunna lägga om och rätta till mitt liv. Det är sannolikt likadant för de allra flesta. De hämtar sin post med stora förhoppningar. Men det där avgörande brevet som i grunden skulle förändra tillvaron kommer aldrig.

Det är skälet till att Posten snart går i konkurs. Folket har tappat förtroendet för företaget.

Varför kan inte regeringen, för att stödja Posten, åtminstone en gång per liv sända sådana där överväldigande brev till var och en av oss?«

Det är så klart inte konkurrensutsättningen som kommer rädda den industri som skickar saker mellan människor (fråga anställda i de landsting som på sistone beställt tungspatlar men vid öppnandet av paketen mötts av en trave VHS-kassetter med »Beck — Enslingen«, utskickat av den gamla filmdistributören Apotekstjänst som vunnit upphandlingen): det är faktumet att det aldrig skickas någonting av överväldigande vikt.

Tänk att lägga den formuleringsglädjen på något som bara är tänkt att glädja en enda brevöppnande person.

Det blev förvisso en bok utgiven till slut, men det kan han ju inte ha vetat när han handskrev det där stycket. Eller delen där han påpekar oväsentligheten i att känna till Chopins tarminnehåll vid skapandet av dennes preludier. Eller formuleringen om att hela moderniteten är ett enda långt uppror mot syltefläsket.

Varenda formulering: bara tänkt för en enda mottagare av brevet.

Sedan blev känslan ännu värre och ännu tydligare, för under hösten lånade jag hem Gun-Britt Sundströms dagbok, Skrivliv: från första boken till första barnet, och då ville man plötsligt inte visa upp en enda av de texter man knypplat ihop på sedvanligt sätt: genom att lägga sin hjärnas enkla nervtrådar som i en enda lång comb-over över alla ens kunskapsluckor.

Hon är bara drygt tjugo när dagboken tar sin början och redan då skriver hon på ett sätt som får en att inse att jag nu, vid 29 och med x antal miljoner tecken på mitt samvete, måste ligga en Malcolm Gladwell-mängd timmar efter var hon som tidig 20-åring befann sig i sitt skrivande.

Jäklar vad hon kunde skriva. Och som hon skrev. Sida upp och ner om nära nog alla sina känslor. Inga dumma Always Sunny-gifar om känslan av att alltid vilja sätta ord på pränt, utan formuleringar som denna:

När man en gång har börjat skriva sina upplevelser kan man aldrig återvända till oskuldens tillstånd. Skrivandet och upplevandet blir oupplösligt förenade, man upplever i skrift. 

Hon verkar inte ha givit ut mer än en bok vartannat eller vart tredje år i snitt, under en tioårsperiod mellan mitten av 60- och 70-talet, och sedan skrivit ett par kåserier i DN per halvår. Resterande del av tiden pysslar hon med annat än skrivandet. Redigerar sidor. Pluggar. Läser. Funderar på om hon ska doktorera. »Jag skriver precis så mycket som jag kan utan att behöva skriva dåligt, är inte det den största lyx en skribent kan unna sig?«, summerar hon på ett ställe.

Men hon skriver samtidigt hela tiden i sin dagbok. Hon provar nya tankar, velar, vrider och vänder på livsval och situationer; blir ledsen, blir glad, blir allt däremellan.

Och om jag inte visste det redan vid läsningen av Torgny Lindgrens brev så insåg jag det bara ett par sidor in i Gun-Britt Sundströms dagbok (som på ett så nästan övertydligt sätt har kunnat fungera som hennes manuskript för det slutgiltiga mästerverket »Maken«): att det är förstås så man borde ha börjat skriva.

För sig själv, helst, eller för en enda mottagare. Tusen gånger om ungefär, innan man sedan eventuellt underarmskastar sin flaskpost rätt upp mot cyberrymdens hölje.

Jag har helt klart börjat i fel ände. Jag har i princip publicerat mig själv sedan sedan jag blev varse om att det gick att göra på internet; sedan jag blev medveten om att det fanns ett stort ingentingskynke av www-trådar att kasta slappa spaningar mot för att försöka få dem ta fäste.

Så med den nya insikten: vad göra med detta sin enda portal i detta sitt enda liv? 

Jag tänker att så länge ens skrivande inte skadar någon det allra minsta och så länge texterna som publiceras är fullkomligt oförargliga mot den stora allmänheten så borde det vara okej att vända på ordningen.

Då kan jag leva med att jag inte helt och fullt övergår till ett smattrande bakom lyckta Word Online-dörrar utan fortsätter hala ut flaskpost på skakig och offentlig WordPress-lina.

Hur skriver man då texter som inte skadar?

Enligt mig, under just denna nådens råg- och dinkelhöst 2019, så är det inlägg som inte är med och skönmålar den värld vi inte äger (det gör  väl riskkapitalisterna?) utan på sin höjd lånar av de barn som vi i framtiden ser ut att behöva skicka till EU-gränsen för att skjuta migranter, om samhällsutvecklingen rör sig i tangentens riktning.

Jag mår totalt sett bra, tror jag. Så bra man kan må så här långt in i ett jämngrått november: månaden vars kalendariska fackföreningskämpar måste ha förhandlat fram åtta timmars total grånad, åtta timmars fullkomligt beckmörker och åtta timmars usel sömn.

Men jag vill inte förmedla att jag mår bra via just det här verktyget. Det kan jag ringa och meddela min mor och min farmor, det kan jag skriva till mina nära vänner.

Jag vill inte visa upp bilder från lyckliga och glada stunder, inte prångla ut bilder på öldrickande eller sällsynta utemiddagar. De som var med vet att de var där, de som verkligen undrat vad jag gjort för kul på sistone frågar.

Jag tyckte att jag i stora drag försökte applicera samma tankesätt på Instagram och andra sociala medier: att jag försökte att inte menlöst panorera fina solnedgångar eller härliga samkväm utan i stället bjuda på mörkare innehåll från det studentikosa 29-årslivets alla baksidor i den flyktiga storyfunktionen. Men tittar jag igenom mitt eget flöde av publicerat bildmaterial så är det ju en sedvanlig matta av, typ, glädje-resa-resa-resa-glädje-putslustighet-resa-lycka-selfie-resa-kärlek-vänskap–tvåsamhet-resa-resa-resa-resa-resa.

Det är knappast något tvärsnitt av hur mitt liv ser ut. Inte heller ger det minsta insikt i mitt svajiga mående.

Härom månaden tog jag beslutet att radera alla dessa appar från telefonen.

Jag har alltid trivts med att umgås mycket med mig själv, exempelvis att sitta hemma och fnula på en text eller läsa en godare bok. Men att ha haft den direkta vetskapen om hur så många andra samtidigt har så mycket roligare bara ett enda knapptryck bort gjorde mig ofta konkret rastlös.

Och ledsen.

Jag tycker att jag gör saker, antagligen till och med nog med saker för min egen del. Om någon artist jag verkligen vill se kommer hit till Stockholm så köper jag i regel alltid en biljett (tips: Angel Olsen på Vasateatern i februari!). Ibland testar jag någon restaurang jag läst om, ganska ofta dricker jag öl på lokal.

Det är nog inte det att jag gör för lite. Det är andra som gör för mycket. Eller: det är att jag ser att andra gör så väldigt mycket, har så roligt, lever ett så mycket mer vuxet och, ja, kort sagt mer framgångsrikt och färdigt liv än vad jag själv gör, enligt samtliga av dagens tillgängliga måttstockar.

Nära nog varenda kväll i somras och höstas cyklade jag förbi kråssmörjarna som satt längs uteserveringarna längs Birger Jarlsgatan för att komma hem till min lilla lägenhet där jag ställde mig och diskade. Jag tänkte förut, när jag hade diskmaskin, att diskande eller tankar på att »jag måste ta hand om disken« upptog ungefär trettio procent av min vakna tid då jag saknade diskmaskin – men nu kan jag avslöja att det var en underdrift: vi pratar femtio-sextio procent.

När jag bodde i en källarlägenhet i Umeå kunde jag alltid likna mitt bohag vid ett gryt, tillhörandes grävling eller annat mårddjur, men för min nästan lika trånga Stockholmslägenhet (som förvisso har både balkong och något så luxuöst som ovan-jord-ljusinsläpp) har jag ännu inte hittat liknelsen. Den kanske bäst beskrivs som en Fångarna på Fortet-cell. För så fort jag under sommarhalvåret ser kvällssolen glödga himlen brandgul utanför fönstret så är det som att någon TV4-anlitad ingenjör fått väggarna att börja krympa ihop runt omkring mig, så till den grad att jag hör en Gunde Svan-röst utanför ytterdörren som ropar »skynda, skynda, du måste ut« – och så släpper jag det jag har för händerna (vilket förstås nästan alltid är disk) och rusar ut genom dörren, highfivear någon imaginär kortväxt nyckelbärare och fortsätter planlöst ut för att »ta tillvara på« skymningen.

Inte så mycket för att jag vill, utan för att jag tycker att det förväntas av mig.

Alla andra har säkert roligt, tänker jag. Eller åtminstone roligare än mig.

»Fan, jag borde också—«, tänker jag.

»Jag gör för lite av—«, »alla andra gör—«.

Det enda jag vill är att den här portalen ska kunna fungera som dessa känslors motpol. Att den här portalen ska stå upp för att man inte behöver ha det så Instagram-vänligt härligt i den grådaskiga novembereftermiddagens 14.45-begynnande mörker.

Jag vill att i den mån den här portalen lyfter fram vardagliga anekdoter så ska den bara, eller åtminstone till en klart övervägande majoritet, belysa vardagliga händelser som går i moll.

Som om hur man försöker utnyttja faktumet att ens Fångarna på Fortet-cell innehåller ett av norra Europas allra djupaste badkar (när min vän Per Bohman inspekterade min lägenhet utbrast han korrekt att »det är ett sånt badkar där folk dränker sig själva på film!«) och unna sig ett bad, med bok, tända ljus och ett glas rödpang balanserat på en liten pallanordning — och utfallet…

… är att man får plocka fram sina gamla Boda Borg-kunskaper* för att inte-nudda-golva-sig ut ur badrummet, dyblöt och spritt språngande naken, för att hämta dammsugaren för en halvtimmes nogsamt detaljsugande.

*= Boda Borg är glesbygdska för det som på modern stockholmska kallas för »Escape Room«, med den lilla men väsentliga skillnaden att ungefär hälften av ens uppväxts Boda Borg-rum hade någon liten defekt som omöjliggjorde hela utmaningen. Många är de företag vars teambuilding slutat i att gruppen moloket lommar därifrån med en (korrekt) känsla av att vissa uppgifter helt sonika inte går att lösa, även med de klokaste och peppigaste av intentioner (på grund av att en knapp fastnat i intryckt läge eller att en sensor slutat fungera).

Eller som när man är sen till skolan och i all hast försöker bända upp cykelförrådet, varpå nyckeln gör det som hela ens novembertrötta lekamen velat göra under lång tid:

Bara ger upp.

Eller hur ens ena sko väljer att göra precis detsamma, en abrupt nedläggning av all verksamhet, när man glad i hågen är på väg hem från universitetet för att ta helg tillsammans med några hundra andra:

Så att man istället för att marschera in i helgen med tryck i steget får hasa den ena foten efter den andra, släpandes längsmed marken, som vore man en luttrad krigsveteran med granatsplitter längsmed den ena lårbenshalsen. Allt till tonerna av att ens klasskamrater kiknar i dubbelvikta skratt över faktumet att man inte kunnat köpa sig ett par dyra Doc Martens-lågskor utan Emmaus-köpt sig ett par brittiska begagnade trotjänare av vad som skulle visa sig vara tvivelaktig kvalitet.

Jag vill skriva om hur det enda surdegsbakade levainbröd man anser sig kunna unna sig i detta ens 29-åriga studentliv är det som man betalat för—

—genom att nasa ut sitt eget blod på tapp.

(Apropå blodgivning: skulle staten någonsin behöva ha in ett register på potentiella psykopater så skulle de kunna sammanställa vilka som nu för tiden plockar hem fysiska gåvor från Blodcentralen, sedan de – åtminstone i Stockholm – börjat med att berätta att »nu kan du välja att skänka ett mjukisdjur till ett cancersjukt barn på sjukhus« samtidigt som de hållit upp en jättegullig liten kramkrabat framför näbben på en. Att i det läget säga »jag tar det där blåfärgade Ittala-glaset, tack« och utan darr på fingret peka på något funktionellt dryckesglas i prisskåpet kräver sin känslokyla.)

Summa summarum: det ska bli mindre vardagligt innehåll på den här portalen, är tanken.

På någon bild ovan syntes en tub Sensodyne, vilket lätt hade kunnat leda mig in på en utsvävning om mitt senaste tandläkarbesök. Jag hade kunnat Pirkt.se-skriva ett längre om hur jag trodde att den unga tandhygienisten uppskattade mina +++-fyndigheter om tandkrämsreklamer och dylikt så till den milda grad att hon blev lite inställsamt flörtig och bjöd på extratips och tricks, bara för att vid utcheckningen se att hon på fakturan adderat en nätt liten extrasumma på 160 kronor extra för att hon gjort sig ofoget att berätta om fördelarna med en eltandborste.

Dylika avhandlingar som till fullo kartlägger den megalomaniska utvecklingen av min personlighet (som plötsligt tror att varenda tandhygienist faller för mina slappa spaningar) ligger dock i sin fulla längd bakom lås, bom och förvillande mappnamn. Och i den mån personliga utsvävningar fortfarande ska vevas ut i den offentliga etern så ska de alltså inte kunna göda något som helst avund hos den lilla läsarskaran och heller inte bidra till en ökad influencerifierande glorifiering av samtiden.

Jag vill skriva om hur det är att klara sig igenom november månad i en Fångarna på Fortet-cell där en imaginär Gunde inte kanske skriver att man borde ta sig ut, men att göra ett mer diffust någonting. Om att aktivt försöka ignorera faktumet att ens gamla kyl låter som en smärre partikelaccelerator. Om att alla ens fina och kära och ombesörjda växter börjar tappa blad i lägenhetens enda fönster. Om att aldrig våga sig sitt vinterbleka själv riktigt ordentligt i spegeln, utan alltid försöka stå lite dold i mjugg, på samma sätt som Nordman valde att göra på sitt eget skivomslag en gång när han måste ha känt sig alldeles extra glåmig:

(Även om jag, med min otroligt svaga skäggväxt, alltid sett mig som mer av en Mats Wester i den flintifierade Nordman-dikotomin, där man antingen identifierar sig som en Nordman eller som dennes sidekick).

Det här inlägget var tänkt att förklara någonting (kanske att jag helt [Instagram] eller delvis [Twitter] försvunnit från alla sociala plattformar och att jag börjat låsa in integritetskänsligt skrivande bakom lyckta internetdörrar) och eftersom det var svårt att få en »hallå vi mår inte bra av att följa alla framgångsrika liv på Instagram!!!«-spaning att inte låta direkt pinsamt platt har legat som en stoppkloss i Pirkt.se-produktionen.

Men nu ska produktionen vara igång igen.

Vi ses i den lagom personliga glåmigheten.

Om jorden som vi känner den går under så gissar jag att åtminstone tre saker överlever i askan och stoftet. Kackerlackorna, någon typ av antibiotikaresistent superbakterie och så givetvis det svenska friskolesystemet med fria vinstuttag för aktiebolag.

Det finns ingen gräns för hur många skandaler dagens skolpolitiker kan stå ut med – det är upp till oss att sätta stopp för vansinnet.

 

Bara i veckan kom nyheten om att friskolejätten Academedia använder skoltid till att utbilda sina elever i att värva nya elever till aktiebolagets skolor.

Academedia? Jo, det är skolbolaget som straffar sina egna lärare om de i debatten kritiserar det svenska skolsystemets världsunika tillåtande av aktiebolagsvinster i välfärden. Det är skolbolaget som pressar ner lärarlöner och som bygger sin verksamhet på lägre lärartäthet och färre behöriga lärare i sina skolor.

Academedia? Jo, det är superdupersuccén. Det är framgångssagan. Det är den ena av de två aktiebolagskoncerner som dominerar den svenska skolmarknaden just nu, som tillsammans med den andra jätten (Internationella Engelska Skolan) plockade ut 175 miljoner kronor i aktieutdelning till ägarna under bara det senaste kvartalet.

Att Dagens Nyheter råkade avslöja att Academedia låter elever träna på att värva nya elever är bara ett omärkbart litet gupp på den världsunika väg som svenska politiker krattat fram åt skolbolaget och dess aktieägare. Bara i Sverige finns den här vägen, på vilken man kan fylla en kärra överfull med pengapåsar för att sedan – likt en riskkapitalistiskt tecknad Broder Tuck – utbrista ”prisa gud, här kommer skolpengsåterbäringen!” och snabbt susa iväg med miljoner av de skattekronor vi betalat för att kunna ha en kompensatorisk och jämlik skola.

Senaste veckans skandal är nämligen bara en i raden av en mängd skandaler som det svenska friskolesystemet bjudit på genom åren; en mängd som antagligen sänkt regeringar, fått toppchefer sparkade och som skickat företag i konkurs – men en mängd som inte alls verkar påverka de politiker som styr över vårt världsunika skolsystem.

Mitt yttersta bevis för att ingen skandal någonsin kommer bli nog stor för att på egen hand rubba de världsunika elementen i det svenska skolsystemet har hunnit bli över sex år gammalt.

Jag talar om det som beskrivs i SVT:s dokumentär ”Skolfesten” (som går att se i sin helhet på den här Youtube-länken).

Det handlar om John Bauer-skolorna. Om miljonrullningen, franchiseägandet, riskkapitalbolagen, de snirkliga uppläggen – och om konkursen. Om svenska skolpolitikers vinstvurmande överlevt SVT-dokumentären ”Skolfesten” så kommer den överleva allt.

 

Sämre resultat – större summor

”Avvecklingen av JB:s skolor visar att systemet fungerar”

Så skrev John Bauers dåvarande vd Anders Hultin på DN Debatt strax efter att han gett besked om bolagens konkurs under sommaren 2013 (och strax efter att han korkat upp ett välförtjänt 800-kronors-rödpang under själva konkursprocessen). På det tidiga 1990-talet var han, som politisk tjänsteman, med och drev igenom friskolereformen. Sommaren 2013 hade 11 000 elever plötsligt blivit av med sin gymnasieplats och över 1 000 lärare blev utan arbetsgivare när 36 John Bauer-skolor i ett svep klappade igen all verksamhet: en naturlig, sund och närmast positiv följd av att aktiebolaget inte längre presterat bra på skolmarknaden, enligt Hultin själv.

Men ni kan väl tänka er att den ursprunglige grundaren Rune Tedfors, en gammal militärofficer från Jönköping som lånat skolkoncernens namn från ortens store konstnär, måste ha blivit ledsen. Tedfors, som sedan millennieskiftet haft en dröm om att svenska skolbarn skulle få idka fri lek med sina datorer i skolbänkarna, tvingades nu konstatera att hans skötebarn gått i graven – men som tur var stod han inte helt barskrapad.

Han hade ett antal hundra miljoner kronor på fickan. Han kunde torka sina konkurstårade ögongipor med tusenlappar.

Sju år innan konkursen hade han nämligen hunnit skapa ett helt nytt aktiebolag, ur intet, för att på så vis köpa loss sina egna skolor till det nätta priset av 450 miljoner kronor, i en affär där han själv och de andra ägarna ska ha fått dela på 250 miljoner kronor direkt i ett synnerligen komplicerat upplägg. Resterande del av köpeskillingen, 200 miljoner kronor, blev sedan till en skuld från vilken Tedfors och hans ägarkompisar kunde ta ut tiotals miljoner kronor i ränta varje år.

Räntekostnader som betalades med skolbolagets pengar. Pengar som togs från den skattefinansierade skolpengen.

Två år efter ombildningen visar det sig att upplägget varit så pass snillrikt att det danska riskkapitalbolaget Axcel, som ska vara experter på att nosa sig fram till en penningstinn vinstmaskin, slår till och köper hela koncernen för 675 miljoner kronor. Enligt SVT:s granskning ska Rune Tedfors ha fått ut 133 miljoner kronor vid försäljningen av verksamheten till de som han trodde var allra mest lämpade att ta över hans kära skolverksamhet: danska riskkapitalister med mål om snabb avkastning på skolpengen.

Fem år efter den affären med de danska pedagogikvurmarna hos Axcel gick det dock inte längre. Skolpengen räckte inte längre till både räntekostnader och vettig skolverksamhet, samtidigt som John Bauer-upplägget med fri lek och gratis datorer lockade inte längre elever, som till slut skrämts bort av all kritik och som till syvende och sist verkar ha värderat världsliga ting som högskolebehörighet högre än att få spela Quake på mattelektionen.

Efter så många hundratals miljoner i intäkter och ett så pass snillrikt finansiellt gråzonsdansande så stod plötsligt 11 000 elever på bar skolmarknadsbacke.

Skolmarknaden hade… fungerat, tyckte friskolereformisten och vd:n Anders Hultin. Det verkade en majoritet av Sveriges politiker också tycka, för de ändrade ingenting alls i det världsunika skolmarknadssystem vi har skapat oss. De satt lugna i båten.

Nog förtjänar Rune en liten slant! Han var ju först med att dela ut datorer till barnen! Nog kan skolpengen gå åt till räntekostnader för snillrika aktiebolagsaffärer! Och vad är väl en försäljning av elva tusen svenska elevers skolgång till danska riskkapitalister?

 

Inte slut på riskkapitalismens välde

Känslan när man lyckats tjäna 700 miljoner kronor på den skattefinansierade skolpengen under ett kommunistvälde. pic.twitter.com/X7RLnBmeS3

— Erik Löfgren (@Pirkt) May 15, 2018

Samma år som John Bauer-koncernen gick i konkurs sipprade det ut uppgifter om att Barbara Bergström, ägare till dagens stora friskolesuccé Internationella Engelska Skolan, hade fått 700 miljoner kronor när hon sålt 75 procent av sina aktier i bolaget till det amerikanska riskkapitalbolaget TA Associates. Ett par år innan dess hade också huvuddelen av aktierna i Academedia sålts till det svenska riskkapitalbolaget EQT i en affär som enligt SVT gjorde att företaget bara under året 2013 hade räntekostnader på 200 miljoner kronor per år. År 2017 sålde sedan EQT vidare sina aktier till en annan svensk investeringsjätte: Mellby Gård.

Det ser hittills ut som en mycket bra affär för både de amerikanska och svenska vinstjägarna, för Internationella Engelska Skolan och Academedia har sedan dess bara blivit bättre och bättre på att ta skolpengen (som är avsedd för jämbördig och likvärdig utbildning för svenska skolbarn) och tälja sig en rejäl guldklimp åt sina aktieägare. I början av hösten rapporterade de ju nya rekordvinster och så länge som elever inte råkar få för sig att plötsligt bry sig om faktorer som lärartäthet och lärarbehörigheter (där de båda aktiebolagskoncernerna ligger långt efter de kommunala skolorna) när de väljer sina högstadie- och gymnasieskolor så kan vi alla glädjas åt att våra skolvänner hos TA Associates, ETQ och Mellby Gård alla verkar ha gjort sunda och goda riskkapitalinvesteringar. Till skillnad från deras dumma danska kollegor som trodde sig kunna göra ”två gånger pengarna” på ”fyra-fem år” när de köpte upp John Bauer-koncernen. Dumma danskar! Datorer och slapphet, va! Trodde ni det skulle fungera?

Nej, danskar: det som alltid kommer gälla som framgångsmodell för att vara en lyckad svensk skolkoncern – förstår ni väl? – är att pressa ner priserna på lärarlöner och minska lärartätheten för att sedan segregera satan ur den svenska skolan genom att medelst högre betyg eller engelskspråkig undervisning locka just de högpresterande eleverna till sina skolor, där man bedriver utbildning till en så låg kostnad att man kan ägna en god del av skolpengen till att göra vinst.

De elever som behöver dyrt stöd? De får kommunen ta hand om.

Om riskkapitalisterna skulle tycka att sina investeringar inte längre är lönsamma och klappa igen verksamheten? Det får kommunen i så fall ta hand om.

Det skulle, gissar jag, bara ses som ett sundhetstecken på att skolmarknaden fungerar. Ett antal mittenpolitiker skulle kanske skruva på sig i sina riksdagsstolar, muttra om att det inte var så bra, men ganska snart stå och döma ut alla radikala förslag om ingrepp i marknaden som dödsstalinism.

 

Två procent av lärarna är nöjda

Jag vill inte att aktiebolag och avkastningskrävande riskkapitaljättar köper och säljer svenska elevers skolgång på börsen. Jag vill inte att hundratals miljoner kronor i ränteavgifter för enorma uppköp på börsen betalas med våra skattepengar, via den skolpeng som är tänkt att gå till elevers utbildning och lärares löner. Jag vill inte att lärare som själva utbildar elever om den svenska yttrandefriheten själva ska vägras att säga vad de vill i skoldebatten.

Jag vill inte att enorma skolkoncerner systematiskt eldar på skolsegregationen och urholkar betygssystemen som en central del i sina hyllade affärsidéer.

Jag vill stoppa allt det här, och jag tror att det är vi som är de enda som har den möjligheten.

Inte politikerna, som verkar kunna trycka på en ideologiskt färgad snooze-knapp och tryna sig igenom de allra mest flagranta och skandalösa exempel på vårt skolsystems horribla baksidor.

Utan vi. Vi skattebetalare. Vi välfärdsvurmare. Vi helt vanliga människor.

Åtta av tio vill ha bort det här med fria vinstuttag i välfärden för aktiebolag (jag gissar att två av tio behövde en snabb påminnelse om huvuddragen i SVT:s granskning ”Skolfesten”). Vad gäller de som faktiskt jobbar i skolan så tycker bara två procent av lärarkåren – var femtionde lärare – att skolföretag ska kunna göra obegränsat med vinst på skolpengen. Lever vi i en demokrati så måste det gå att operera bort den här cystan på välfärdskroppen, men det kommer kräva att vi alla högljutt går samman och kräver det.

Vanliga arga människor: förena er.

På måndag kväll sänds den riktiga fotbollsgalan.

Djurgårdssupportern och programledaren Pär Lernström kommer få hylla sina Dif-hjältar, antagligen sjunger Kevin Walker en perfekt tonsatt trudelutt och kanske stärker Erik Berg (2019-känd från marknadsförandet av tv-serien »Bergs Drömkåk«) sin roll som Sveriges bäst klädda man med ett par perfekt uppvikta kostymbyxor.

Det kommer vara ett spektakel för den som tyckte att avslutningen på allsvenskan 2019 skulle firas med skaldjursplatå på Taverna Brillo snarare än med en gravöl som sältats ner via tårkanalerna. 

Det här?

Det här är mest ett sista försök till allsvenskt sammanfattande från en portal som bittert sörjer att den inte längre bevakar ett allsvenskt lag.

 

Årets…

… målvakt: 

Europa League-succén Aly Keita har varit Östersund FK trogen i många år nu, men under 2019 kom det fram uppgifter om att det fanns andra målvakter runt fotbollsklubben Östersund FK som bar på en än större lojalitet.

Nämligen de två målvakter i ÖFK-dotterbolaget AB Driftarens korplag som helt utan jämmer och klagan delat på den otacksamma sysslan utan att säga ett pip (exempelvis om faktumet att det kanske är lite övermaga att alltid ha en målvakt på bänken i Jämtlandskorpen). Men till slut, efter många år som ofrivilliga korpmålvakter, samlade de två kraft och mod för att våga säga åt Daniel Kindberg – som vi får anta är någon form av lagledare för korplaget – att de inte längre ville stå i mål.

Om nu allt håller på att rämna och hela företagets och korplagets överlevnad är i fara så vill man ju, som ofrivillig målvakt, gärna hinna visa upp vad man kan uträtta på ett mittfält innan det är för sent.

 

… back:

Marcus Danielson. Den här portalen vurmade för att den gänglige och blyge backen borde ha förtjänat en Belgien-flytt redan sommaren 2012.

Jag (och säkert alla fotbollsintresserade medelpadingar med mig) har känt mig som denna Sofia kände sig när GIF-mittfältaren Kevin Walker plötsligt blev rikskändis när han hukade sig över en gitarr framför en TV4-kamera:

Men det blev ingen Belgien-flytt sommaren 2012 utan Marcus Danielson fick i stället vara med om en kollektiv GIF-kollaps, varefter fotbolls-Medelpad otroligt nog fick behålla en av allsvenskans största försvarstalanger genom två år i superettan och tre år i allsvenskan.

Det krävdes ett par månader som konkret kontraktslös för att någon klubb av någorlunda storklubbsdignitet skulle förbarma sig över honom, för två vintrar sedan, och nu är han EM-kvalmålskytt och allsvenskans mest hyllade spelare.

Jag såg honom en gång i Stockholm och visst: jag påstår inte att han verkade vara exakt likadan som han varit i Sundsvall. Visst var han lite förändrad.

Han susade nämligen fram på en sån eldriven sparkcykel.

 

… felsatsning: 

Charlie Colketts boende.

Berätta för mig, övriga allsvenska tyckare, om den stora fotbollsvärlden. Berätta för mig om expected goals-siffror och nya mållinjeteknologier. Men berätta inte för mig om boenden för fotbollsspelare i Östersund. Jag har sett dem, jag har vuxit upp i dem, jag har hatat dem.

Och när Östersunds FK plockade in den beryktade Chelsea-jättetalangen Charlie Colkett tror jag att de stod inför stora bryderier kring hans bostadsarrangemang — och jag tror, baserat på det rätt bleka utfallet, att de gjorde en felsatsning. 

Charlie Colkett ska ju ha spåtts att bli ikonen Frank Lampards ersättare i miljardbygget Chelsea och en snabb titt på hans Instagram visar att han har över 120 000 följare, vilket är sensationellt mycket för ett allsvenskt nyförvärv. Det är långt över hundra gånger fler följare än vad laglojale Emin Nouri skramlat ihop under över ett decennium av trofast malande på ytterbacksplats i Kalmar FF.  Colketts 120 000 är internationella siffror värdiga en engelsk juniorlandslagsman som spåtts bli nästa stora poster-boy på öarna.

Och ett tvärsnitt av hans flöde ger vid handen att hans stora Instagram-konto formligen osar av internationell fotbollsstjärnstatus:

Det är catwalks, det är poserande med stjärnor, det är gång på gång poolfester i Dubai eller andra luxuösa sammanhang och däremellan smyger sig det någon gång in ett foto som påminner om att han jobbar hårt för att få starkare lår till sitt faktiska fotbollsspelande.

För en jämtländsk fotbollsklubb som för inte så särskilt länge sedan vad hemmahörande i Division 2 Norrland måste det ha kliats i en del hårbottnar vad gäller vilket typ av boende en sådan världsvan individ skulle erbjudas i Östersund.

Jag gissar att ÖFK – vars företrädare suttit på ett par lämpliga stolar för att fixa fram boenden i staden – lär ha satsat stort; erbjudit honom en paradvåning som osade precis den lyx, flärd och dyra luftighet som de trott att hans Instagram-persona krävt. Jag ser framför mig hur någon nervös ÖFK-styrelseledamot av folklig profil tassar försiktigt fram i en ljus, vacker och Evert Ljusberg-kompatibel presidentsvit och oroligt stammat fram saker som »this is… fish… bone… parquette floors« med blicken fäst på Colkett för att försöka utröna ifall han ser glad och nöjd ut. 

Men om de nu gick för det luxuöst flärdfulla valet så är jag rädd att de råkat scrolla förbi nedanstående bild i Colketts flöde, som mig veterligen är den enda som visar honom i hans rätta hemmiljö innan flytten till Jämtland:

 

 

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

 

 

Keep smiling keep grinding 💫 Happy new year and God bless all 🙏🏼 Tough tough year but 2019 is going to be a belta for all of us 🙌🏼

Ett inlägg delat av CHARLIE COLKETT (@officialcolkz) 31 Dec 2018 kl. 3:26 PST

Vad vi ser här är en man som sitter i en skumbelyst lägenhet innehållandes inte bara en gammaldags heltäckningsmatta utan också vad som får liknas vid en heltäckningssoffa. En enkel man som på grund av sin tidigt ihoptjänade fotbollsstjärnestatus har kunnat gå igenom livet utan att följa de sociala konventionerna och istället fullföljt George Costanza-drömmen om att drapera sig själv i något typ av heltäckande mysmaterial. Iförd Trapstar-pyjamas och ett par skor som ser ut att ha varumärkes-blurrats som av en riktigt obrydd SVT-kostymör ska han till att fira in det nya året (detta »belta for all of us«, som han skriver, ännu lyckligt ovetandes om att han ska flytta till Jämtland) i en lägenhet som fått ägaren till kontot »Snubbar inreder« att sätta inandningen i vrångstrupen.

Vi har redan nämnt heltäckningsmattan och den tillhörande heltäckningssoffan och intill det står historiens tydligaste IKEA-bord som antagligen inte köpts på IKEA, där Charlie Colkett omsorgsfullt har placerat ut ett par utskrivna bokstäver som bildar hans smeknamn »Colkz«. Även på väggen ovanför har han (i vad som måste vara skrevhöjd) låtit hänga upp ett A4-ark där han konstnärligt låtit kaligrafera samma smeknamn.

Jag vet som sagt inte, men jag misstänker att ÖFK gick på den samlade bedömningen av Charlie Colketts Instagram-innehåll och att klubbledningen därför beslutade om att erbjuda honom en av stadens flådigare våningar. Sett till utfallet (ett mål och två ynka assist på 25 matcher i allsvenskan) så tror jag att de erbjudit honom en jämtländsk hemmiljö som inte alls gjort honom hemmastadd. Den har antagligen varit för ljus, för luftig och för välinredd. Östersunds FK borde ha tagit lärdom av bilden från Colketts nyårsfirande hemmavid och gått tillbaka till grunderna och erbjudit det som klubben erbjöd sina nya spelare under nådens höst i Division 1 Norra år 2010:

Jag säger inte att det utfallet blev det allra bästa (även om klubben gavs den omstart de så väl behövde), men det var antagligen för att jag å min sida lämnade mitt välinredda och trygga och trevliga föräldrahem för de socialrealistiskt grånade cellerna på Pensionat Björnen.

Charlie Colkett hade nog klarat omställningen från heltäckningssoffan bättre.

 

… allsvenska gräv:

När vi ändå är inne på just det utfallet så är det svårt att inte stanna till vid Uppdrag Gransknings reporter Jesper Henke som i inte stannade för några moraliska eller etiska betänkligheter i sin jakt på ÖFK-skandaler.

Inte ens en stackars inhyrd 20-årig, som efter nära nio år känt att han äntligen bearbetat traumat och gått vidare, skonades när den dubbelförnamnade skjutjärnsreportern gick fram som en slåttermaskin i arkiven. Utan att tveka skickade ut nämligen ut följande hjärtskärande scener inför SVT:s rikspublik, från när en viss Erik Löfgren nickade bollen i eget ÖFK-mål och skickade hela fotbolls-Jämtland ner i avgrunden:

Pirkt.se gjorde sitt bästa för att fäkta emot den statliga televisionens brutala uthängning, i det inlägg som jag skulle gissa blev portalens mest lästa under året, men såren som Jesper Henke fläkte upp är fortsatt på vid gavel.

 

… allsvenske sjukling:

Min gode vän och GIF-kanslisten Johan Martinsson blev »Lungpatienten« med hela Medelpad när Sundsvalls Tidning basunerade ut den medicinska skandal som, jämte de nyliberala härvorna kring Nya Karolinska och Apotekstjänst, skakat om Sverige mest under 2019:

Det är inte mycket som går att enas om i dagens polariserade politiska landskap, men att unga hockeykillar inte ska behöva gå runt i ovisshet kring sina köldrelaterade andningsbesvär i åtta långa års tid (min vän Johan har inte kunnat prata om mycket annat än de uteblivna testresultatet och oron för sin lunghälsa under nära nog ett decennium) är något alla vi som medborgare måste kunna sluta upp bakom.

 

… minst svaga GIF-memes:

1) Den här Virgin-kontra-Chad-memen, som är lånad från några av hela den vida webbens mörkaste hålor, tyckte jag var någorlunda träffsäker:

2) Det var några märkliga inledande omgångar av allsvenskan. Utan att imponera rent spelmässigt tog Giffarna poäng av blivande mästaren Djurgården på bortaplan och besegrade stjärnbygget Malmö FF i hemmapremiären. Efter fjolårets dundersuccé hade det börjat viskas på byn om att Giffarna kanske skulle kunna utmana om en topp-fem-placering och när det plötsligt »bara« stod 1–1 borta mot Elfsborg så slängde Joel Cedergren in en till anfallare i vad som måste ha varit ett försök att inte tappa mark i tabelltoppen.

Ansiktet utåt för »Avgå Joel«-banderollen 2017, Hamza Mahmutovic, intervjuades efter segern i hemmapremiären mot självaste MFF, när Expressen sent omsider åkte upp för att ge det Joel Cedergrenska projektet vad som skulle visa sig vara en dödskyss. Hamza säger där att han vill att Joel nu ska pågå i stället, bland annat för att han »slutade ha händerna i byxfickorna efteråt«.

Men efter det offensiva bytet mot Elfsborg, som slutade i förlust, måste han (precis som jag och alla andra GIF-supportrar) ha varit meme-mässigt konfunderade kring rent existentiella frågor:

3) Den här kom jag på precis när det stod klart att det skulle bli rättegång mot all den penningruljans som förekommit inom Östersunds FK. Sedan satt jag och sög på den i vad som måste ha varit ett halvår innan jag till slut fick fyra av den. Men ingen, absolut ingen!, verkar ha uppskattat den här Paint-ihopklippta scenen från slutpläderingen i Kindberg-rättegången:

 

… förutsägelse: 

Den här skickade jag ut i etern efter att ha sett Giffarna bli utspelade av Kalmar på Skytteholm inför säsongen (där jag slog fast att Kalmar var dåliga, men samtidigt på ett oroväckande sätt bättre än Giffarna!):

Och den var ju korrekt i sig, men inte särskilt specifik. Säsongslig depression borde vara en diagnos som drabbar många allsvenska supportrar.

En smalare förutsägelse, specifik för de som bryr sig om GIF Sundsvalls ve och väl, var denna:

För som grädde på det redan väl uppfluffade och välsmakande GIF-moset blev ju till slut Pa Konate klar för klubben, i vad som av mig (och nästan alla andra med mig) sågs som kronan på Urban Hagblom-verket.

Allt tydde på att det var det slutgiltiga beviset på att klubben nått upp på en ny platå, på att det var en klubb som Champions League-meriterade spelare ville vända hem till, på att Giffarna nu måste — bara måste! — ses som en stabil allsvensk förening.

Men det var, förstås, istället början till slutet.

För alla oss som har koll på våra italienska contentvänner så lade kontot Spalmemes, som kontinuerligt gör narr av saker som rör Serie A-klubben Spal, ut den här bildserien i februari i år:

Bildserien kungör att all olycka för Spal ska ha börjat när Pa Konate dök upp med sitt leende, sitt »quel maledetto sorriso«: det jävla leendet.

Nu vet vi hur det känns att luras av ett bländvitt och löftesrikt Pa Konate-leende för att sedan se allt rasa samman.

(Spal klarade sig dock lindrigt undan sin misslyckade Pa Konate-värvning, då de fortfarande spelar i förstadivisionen.)

 

… förbisedda sanning:

Den här gamla sanningen som den något Barbapappa-formade gamle ÖSK-finländaren Petteri Forsell yppade under 2017…

… borde Urban Hagblom ha haft i minnet när han skulle ersätta klubbens bäste allsvenska målskytt genom tiderna. Då hade kanske valet inte fallit på en otränad och paellatrind spanjor. 

 

… mest uteblivna varning:

Man är inte mer än människa. När precis allting gick käpprätt åt fanders för GIF Sundsvall så präglades den här portalen till viss del av klagomål på diverse domare. Men även nu, när raseriet har lagt sig, så tycker jag att det är svårt att förklara hur det här (i första halvlek i den till slut snöpliga övertidsförlusten hemma mot Hammarby) inte resulterar i ett andra gult kort för den unisont hyllade dynamon Jeppe Andersen: 

Det är inte särskilt svårt att spela på ett allsvenskt mittfält om man tillåts göra en valfri mängd sådana nersparkningar per match.

Men enklast i hela serien, på den fronten, hade förstås den fradgande göteborgaren Alexander Faltsetas i Häcken. Mot samme Juanjo slog han an tonen genom att sätta in den här tämligen unika 30-meters–maxlöps-satsningen i ryggslutet efter en halvtimme.

Utan varning. 

 

… ärligaste: 

Ole Söderberg, målvakt i AFC Eskilstuna, skrädde inte med orden kring sitt allsvenska livspussel i en intervju med Barometern:

 

… sämst tajmade bruna skinnjacka:

Precis när det stormade som allra värst kring Östersunds FK så kom beskedet om att den här mannen klev in i klubbens styrelse:

Tom Pripp är säkert en hedersknyffel av aldrig skådat slag och ingen skugga ska falla över honom, men att i ett läge där konkurshot och ekonomiska fiffelrykten hänger som över ens fotbollsklubb så är väl det enda man vet att man som styrelseledamot måste försöka hålla sig ifrån följande: offentligt samröre med en man iförd en brun skinnjacka.

Har någon man iförd brun skinnjacka någonsin lyckats gå igenom livet utan att åtminstone försökt lura på någon ett par mjuggdefekta vattenskotrar? Har en affärsmässigt verksam man som ens äger en brun skinnjacka (oavsett om han bär den eller om den hänger i garderoben) någonsin klarat en revision utan anmärkningar?

Lägg därtill att det var diesel inblandat i Kindberg-rättegången: stora summor diesel som ska ha använts som betalningsmedel i diverse tvivelaktiga transaktioner. Sedan »Dieselmannen« klev in i rättegångshandlingarna gällde det för ÖFK:s styrelse att acceptera att diesel faktiskt använts som betalmedel mellan Kindberg och hans affärspartners — men istället fokusera på att denna bondesamhällska handel varit helt i sin ordning. Att i det läget kasta in en man i brun skinnpaj i styrelsen helt logiskt utifrån accepterandet av att dieselhandel har bedrivits (det gör det alltid när män i bruna pajer är involverade), men helt ologiskt ifall man vill signalera att allt drivmedel har hamnat i rätt tankar. Är det något jag instinktivt tänker när jag ser en man i brun skinnjacka så är det att »han har nog inte rent diesel i tanken«. 

Jag känner till ett fall där man i populärkulturen försökt gestalta ett gäng män som försökt nasa drivmedel genom konkreta skumraskmetoder. Hur den ena mannen i sällskapet porträtteras? I följande utstyrsel:

Mannen ÖFK tog in i styrelsen var inte bara en man i brun skinnjacka; det var en man i brun skinnjacka som dessutom hade det luriga leendet över näbben. Och som dessutom hette Tom Pripp, vilket låter som namnet man ger en skojare i en sedelärande barnbok.

 

… åldrande: 

Jag är en stor uppskattare av en vältajmad Wanna Feel Old?-bildserie och när det stod klart att Giffarna rasat ur den högsta serien så slog det mig att jag inte längre kommer att få ta del av min gode vän Per Bohmans alster i Sportbladet, vad gäller den enda fotbollsklubb jag bryr mig om.

Säga vad man vill om Bohmans slutliga attack mot det norrländska klimatets olämplighet för gräsfotboll (och hans indirekta önskan om att på nytt slå geografiskt lås om allsvenskan!!!) men han har genomgående alltid passat på att skriva ett antal välformulerade rader om GIF Sundsvall när hans tidning råkat hamna på en fotbollsmatch där medelpadingarna utgör motståndet till något kvällstidningsbevakat topplag.

Och han har onekligen ett av hela byline-Sveriges krispigaste nunor.

Wanna feel old, GIF-supportrar?

Det här är Per Bohman nu:

Göran Bolin: nästan den enda rikstäckande journalist som någonsin låter sina fingrar dansa sig igenom tangentbordsvalsen s u p e r e t t a n.

 

… brillor:

Bara ett par år efter att han tvingats ta upp garden och luftjabba sig undan från några farliga våldsverkare på den egna hemmaarenan så kom nyheten om att Henrik Larsson var klar för en återkomst som tränare i Helsingborg. Jag minns att jag verkligen stannade upp och rynkade ihop halva ansiktet när jag nåddes av den push-notisen i telefonen.

Samma Henke?, tänkte jag. Ska samma Henke tillbaka till Helsingborg?

Men väl på plats visade det sig att Henke måste ha resonerat ungefär likadant och därför haft en plan för hur han skulle ta sig an sin nygamla uppgift. Han skulle inte vara samma gamla Henke.

Jag ser framför mig hur exempelvis gamle HIF-veteranen Pär Hansson, som varit kvar i truppen sedan förra Henke-sejouren, glatt kom fram till honom med ett »fan, Henke!, kul att se dig!«-tillrop, varpå han möttes av ett oförstående ansiktsuttryck och ett distanserat…

… »new coach, who dis?«, från en man i ett par otroligt tydliga brillor.

 

… hemvändare: 

Niklas Lidström, pressansvarig i Östersunds FK.

Många allsvenska hemvändare har haft det tuffare än de väntat när de vänt hem, men få har nog faktiskt haft det tyngre än Niklas Lidström, som i december tog beslutet att lämna sin journalistkarriär i Stockholm för att flytta hem till Jämtland och bli pressansvarig hos ÖFK.

Det är inte helt effektlöst att ställa bilden på den glada spjuvern ovan, från det tidiga 2019, mot den här bilden nedan, som togs i oktober:

Det ser ut som att han åldrats åtta amerikanska president-år sedan i vintras. Ett år där han behövt fäkta bort envisa lokaltidningsreportrar och behövt formulera illa dolda aktie-omskrivningar för den konkurshotade klubbens tiggande av allmosor. Baserat på hans härdade yttre skulle jag inte se det som helt omöjligt att det även fallit på hans lott att sköta målvaktsträningen i AB Driftarens korplag.

 

… nybrittiska fall: 

ÖFK köpte i somras upp sig på spelare från den engelska femtedivisionen som vore det samma vår som bjässen Hakeem Araba gjorde succé i Falkenberg (då jag verkligen trodde att allsvenska sportchefer, i all sin blinda hönsighet, skulle vända blicken mot brittiska gärdsgårdsserier).

Vad de fick? Kamp, kämpaglöd och rejälhet i bottenstriden? 

Nja, men de fick sig ett nytt kontrakt, mycket tack vare att Blair Turgott (värvad från klassiska Maidstone United) stått för denna nybrittiska fotbollsaktion i underläge i slutminuten borta mot GIF Sundsvall: 

 

… bästa klipp: 

Det kanske Örebro SK gjorde, när de inför säsongen hämtade in Jake Larsson från Hammarbys juniorlag. Men de höll framför allt på att göra alla tiders största klipp, åtminstone i tideräkningen e.E.T. (efter Emra Tahirovic), då plötsligt den italienska storklubben Inter ska ha smugit runt i Närke och viftat med en penningpung innehållandes 18 miljoner kronor. Jag minns att denna 18-miljoner-kronors-nyhet slank ut precis efter att Giffarna skrapat ihop några korvören för det som varit allsvenskans mest värdefulla spelare (Linus Hallenius) och hetaste målvakt (William Eskelinen) och att mitt avund inte visste några gränser. 

 

… sämsta klipp: 

Hunky Tony Gustavsson fick varenda GIF-supporter att vända på kepsen när han dök upp i september månad och ett tag tycktes det som att det enda som skiljde honom från Jesus Kristus i en fotbollsintresserad medelpadings ögon var en tunn elastisk hårtofs.

Men så, inför årets två tveklöst viktigaste matcher, så fick GIF Sundsvall sota för att staden Sundsvall är hela Sveriges frisörtätaste stad. Tony slank in, lät saxen gå över sin manbun-man och den peppige fritidsledaren med vilken allt var möjligt var plötsligt utbytt mot en gråblek tyskalärare som envisades med att vilja traggla glosor och konjunktiv:

 

… minst saknade allsvenska portal:

Pirkt.se. Men tack ska ni ha för den här tiden, alla eventuella allsvenska intressenter som trängts med min farmor och andra närbesläktade läsare i den trånga dörröppningen till den här portalen. 

En av de saker jag unnade mig i fredags, när lönen damp ner som en skål med manna från den ekonomiskt gråbleka himlen, var ett SL-kort.

Till tonerna av nära 600 kronor kommer en student inte ner i ett tunnelbanesystem som är befriat från reklam. Tvärtom: var du än vänder blicken möts du av enorma blaffor för företag som lovar att sänka dina bolåneräntor (»vi fungerar som en bank borde fungera: här, dra i det här färgglada reglaget på din telefon för att öka ditt lån med några hundra papp!«) eller lösa ditt vardagspussel med semislavcyklad mat till dörren.

Och så nya tekniska innovationer, förstås. Ytterligare landvinningar inom det område som är själva kronjuvelen av allt vi åstadkommit tekniskt de senaste decennierna: smartphonen.

Den kinesiska jätten Huawei har lanserat en ny telefon och för dem som köpt den den gamla upplagan för att kunna selfie-fota sig i två olika kameror samtidigt lär det rycka i köpnerven på nytt:

Den här har nämligen tre. Ge det ett par år och vi kanske har en fjärde kamera och kanske är det då jag slår till, för kanske behövs det en fyrdimensionell framtidsfotografering för att fånga charmen med ett ansikte som enklast kan liknas vid ett rynkigt ägg av hud.

Kanske behövs det fyra kameror för att ens göra det värt att ta kort på mitt ansikte. Härom veckan slutförde jag ett litet volontärprogram tillsammans med ensamkommande flyktingar och i en lära-känna-övning skulle ena halvan av gruppen stå i en ring och hålla upp ett papper framför sig samtidigt som den andra halvan skulle rotera runt i ringen och måla av personen som höll upp pappret. Tio sekunder, sedan rotation, tio nya sekunder, ja, ni förstår, till dess att man gått ett helt varv och alla ritat lite på varje porträtt. Jag skojar inte: efter en tio-sekunds-insats från en av deltagarna så visste inte de efterföljande vad de skulle fylla på med.

Hon hade gjort en äggformad ring, ett par runda ögon, en mun och ett par öron. Därefter stod folk konfunderade. Någon adderade pliktskyldigt en snok, därefter blev det nära nog omöjligt: efter tre-fyra tiosekundersrundor så var folk inne och okynnesmålade på kragen. Mitt ansikte var färdigt sedan länge, tyckte de, och lade till en extra knapp på skjortan eller duttade dit ett gäckande bockskägg bara för att inte stå sysslolös.

Så det kommer förhoppningsvis ut en fjärde selfiekamera på marknaden vad det lider, som till sist kan fånga intressanta drag även i de mest händelsefattiga av utseenden.

Men hur ska framtiden se ut? Var är vi 2024?

Följ Pirkt.se för fler banbrytande spaningar om den allra nyaste tekniken. Bara den som genom uppväxten matats med PC För Alla-medföljande CD-romskivor med PC-demos kan besitta detta otroliga spanaröga.

Varje morgon ställer jag klockan på 06.59 för att hinna lyssna på Ekot. Inte nog med att det är okristligt och onödigt tidigt för en individ som under några förlovade år vid sidan om arbetslinjen ägnar sig åt att studera humaniora — det är också som att unna sig en iskall dusch av all världens olycka innan man hunnit smeta grumset ur ögongiporna.

Det är inte så att man vill vända ner i sängen igen och somna om, man vill öppna ett tyngre sarkofaglock, kliva ner och stänga om sig.

Nästan varje kväll låter jag dessutom timslånga Aktuellt stå och puttra på teven. Ikväll höll en socialdemokratisk arbetsmarknadsminister hov om att det förvisso var jättetråkigt att det råkade bli fullskaligt kaos när Arbetsförmedlingen skulle löpsedelsbantas ner i offentlig vikt, men att det inte går att genomföra annat än nyliberala reformer under en härskande nyliberal doktrin. Det får förstås topplocket att ryka av kokning och precis när det känns som att någon dragit variatorbrickan på irritationsmotorn så kommer ett plötsligt njurslag — pang!, bara: bilder från lemlästade barn som fått lemmar bortsprängda och hud sönderfrätt i Afghanistan.

På bara några minuters tvära kast har man fått hjärnan uppeldad och hela själen sänkt, tack vare att man försöker hålla sig uppdaterad här i denna sin enda omvärld.

Så nog funderar man på om det skulle bli bättre om man helt loggade ut från allt vad radio- och tv-nyheter heter.

Men då skulle man också gå miste om de få glädjande guldkorn som då och då tar sig igenom den finmaskiga silen: nyheterna som mitt i allt elände kan få oss att känna lite hopp om mänskligheten och dess fortlevnad på den här planeten.

Som den här nyheten från igår:

Människa och gris ska kunna samköras i organbristens tecken.

Äntligen säger jag och alla som ser ut ungefär som jag:

Nyheterna får en vecka till.

Det var många som reagerade med ilska när en medelpadsk poliskonstapel gick ut och sa så här till Sundsvalls Tidning i fredags:

Citatet är förvisso taget ur sin kontext, men för egen del måste jag säga att jag just nu håller med honom. Det är ett jäkla ofog, det här med sporter som får normalt sansade och fungerande samhällsmedborgare att helt tappa fattningen.

Tacka vet jag sporter basket: sporter som man i Sverige bara råkar tänka på ifall företaget man jobbar på har ställt fram en skål med gratisbiljetter en fredagseftermiddag när På Spåret inte haft säsongspremiär, varpå man slår sig ner på Sporthallens träläktare tillsammans med ett par hundra andra icke-betalande (som också kört ner varsin näve i en fikarumsskål fylld av papp) och tuggar popcorn och försöker lära sig namnet på den nya säsongsleasade amerikan som eventuellt ser lång nog ut för att kunna dunka. Tacka vet jag sporter där man inte ältar en 79-81-förlust mot Plannja i ens en minut. Tacka vet jag sporter där det inte är teoretiskt möjligt att en sen Håkan Larsson-layup fastnar på ens näthinna.

Tacka vet jag sporter som inte rör upp känslomässigt ofog.

Det finns kanske någon slags rättvisa i att Giffarna åker ur. För av alla lag som kan tyckas förtjäna att åka ur den här rekordusla bottenstriden (och det är ett rätt rejält gäng) så är det svårt att trumfa olycksnivån hos ett lag som inledde säsongen med att låta alla typer av allsvenska matchförberedelser snöa bort på division 2-manér, som visade sig ha smugit undan ett konkurshotande underskott som på nytt tvingade fram en desperat gårdsförsäljning till sommaren och som byggde spelidén runt den kontrakterade GIF-spelare i historien som allra minst gärna befunnit sig i Sundsvall (och då kom nigerianen Michael Adeyinka ändå inte tillbaka efter en hemresa). För en klubb som går in i varje allsvensk säsong med en ekonomisk budgetram som ser ut att få vara helnöjd ifall den kan gneta sig till en kvalplats så ska det kanske inte gå att parera all denna mer eller mindre självförvållade olycka.

Men det går inte att förklara logiken bakom varför vi åker ur just nu, genom just de här två förlusterna. I det till synes bottenlösa race to the bottom som utkristalliserat sig på tabellens nedre tredjedel så borde det verkligen ha räckt med en gnutta lokalpatriotisk energi uppbunden i en hårtofs för att klara sig kvar. Jag tycker verkligen det.

Vi hade i det närmaste varit klara för allsvenskt spel 2020 ifall David Batanero bara lyckats rulla in bollen i det halvöppna målet mot AFC och ifall Pol Roigé bara kunnat undvika att bryta mot alla fysikens just nu aktuella lagar på mållinjen mot Helsingborg (där han, springande i full fart, lyckades slå ett defensivt baggerslag med hjälp av höftkulan och därmed stanna bollen på mållinjen). Vi hade badat i Vängåvans fontän, Tony Gustavsson hade tagit emot nycklarna till såväl staden som till Kjell Lönnås BMW och patriotiska portalägare hade kanske hommage-sparat ut till en liten Jonas Lundqvist-knut i nacken.

Istället är loppet plötsligt kört. Allt som krävdes var ett spanskt snubblande mot jumbokollegan AFC och en oförklarlig ineffektivitet hemma mot ett omotiverat och reservbetonat Helsingborg som — och det här skriver jag med full vetskap om att vissa vänner kritiserar mig för att jag »alltid skriver att alla lag som Giffarna möter är sämst« — var det sämsta allsvenska lag som Giffarna mött på år och dagar.

I mitten av andra halvlek skymtade en blond kalufs förbi på en brunbränd Helsingborgsspelare som på riktigt inte synts i bild tidigare och min vän som satt intill mig i soffan utbrast att »han ser exakt ut som kommentatorn Patrik Westberg!«. Vi skrattade båda gott. Till och med jag kunde unna mig ett bukskratt trots att magsyran bubblade så som den gör för någon vars favoritlag är tjugo minuter från degradering, för det var så likt. Han såg så lite ut som en explosiv fotbollsanfallare, så mycket ut som en strävsam medelålders man som gillar pressfika.

Men nu vet jag att skillnaden mellan Patrik Westberg, 51, och Tobias Mikkelsen, 33, är att den sistnämnde håller världsklass vad gäller en liten nischad egenskap: att pricka det högra krysset på Idrottsparken i Sundsvall.

Självklart behöver en gammal dansk cockerspaniel som aldrig gjort ett allsvenskt mål och som senast nätade för Brisbane Roar under 2018 bara två omställningslägen på sig för att dunka upp två bollar inom samma krysskvadratdecimeter. Självklart kliver han fram och gör det när i ett läge där det inte spelar någon roll alls för hans lag (han lät nästan mer skamsen än glad i segerintervjun efter matchen) samtidigt som det kan vara rent paradigmskiftande för ett hemmalag som gjort allt i sin ineffektiva makt för att vinna matchen. Självklart blir det ofog.

Det är förstås svårt att inte stanna till vid det usla beslutet att låta David Batanero hoppa in och sabotera allt i sin väg med en halvtimme kvar, när han nu äntligen blivit petad på förhand inför ödesmatchen. Det såg ut som den moderna motsvarigheten till att Anders Högman försökt klamra GIF-upplagan från 2005 kvar genom att kasta in den trinde litauern Donatas Vencevicius på Landskrona IP.

(När jag i framtiden kommer tänka tillbaka på den spanske entaktade envägsmittfältarens tid i GIF Sundsvall så kommer antagligen den osannolika blindbollen till Romain Gall från förra succésommaren blinka förbi, men inget minne kommer nog att vara starkare än de traumatiserande scenerna från hans hemåtlöpning i 0–0 hemma mot Helsingborg i lördags, där jag tömde lungorna genom att försöka vråla fram en maxlöpning hos den siesta-lunkande spanjoren.)

Och det är säkert så att det går skriva en analys som är skarp och vass och som precis lagom mycket uppviglar Sundsvallsborna till att rulla den tidigare så omhuldade Tony Gustavsson i tjära och fjädrar, men inte jag, inte nu. Jag är bara så fullkomligt tom.

Efter fem raka säsonger i allsvenskan kommer GIF Sundsvall att åka ur allsvenskan 2019: just den serie som sportchefen och lagbyggaren Urban Hagblom explicit sade att man inte får åka ur inför säsongen, inför pollettregnet som sveper in över allsvenskan nästa år.

Jag har gått runt i tre dagar och känt mig konkret nere sedan i lördags, som att något tyngt ned hela min tillvaro. Jag har känt mig nedstämd på ett sätt som om något fundamentalt i mitt liv har skitit sig och det går tyvärr bara att härleda till att Pol Roigés höft var i vägen på mållinjen i lördags. Det är verkligen inget annat än deppigt att en snart 30-årig människa, mitt i vuxenlivet, ska kunna bli så sänkt av någonting han själv inte alls kan styra över: att ett fotbollslag inte lyckas få in bollen på 23 försök mot ett skånskt hopkok. Det är verkligen inte sunt att känna att hela ens tillvaro sätts i existentiell gungning för att en dansk Patrik Westberg-vagabond drog fram ett Brisbane Roar-kort ur ärmen på sin gamla nötta trollkarlsskjorta.

Förbjud fotboll och det ofog det medför.

Och jag vet att det låter otroligt bortskämt, men jag vill verkligen inte behöva bli en människa som bryr sig om superettan igen. Jag kollar nästan inte på någon annan fotboll längre och har närmast totalt släppt kontakten med den internationella toppfotbollen och delvis också med de resterande delarna av allsvenskan som inte rör Giffarna — men den fotboll jag inte kan och aldrig kommer kunna överge ska jag alltså framöver behöva se tjongas och stångas fram från en kameravinkel i superettan.

De få skärvorna av god allsvensk kvalitet (Björkander, Mitov, ehm) försvinner från truppen, Marc Mas Costa-figurerna blir kvar och det enda vi kan hoppas på är en riktig renässans för Norrlandslaget (Tobias Eriksson och Dennis Olsson var bäst på plan mot HIF) där det visar sig att »den bästa generation ungdomsspelare som Giffarna någonsin har haft« till slut — efter att totalt ha fått halvannan kvarts spel under ett par år — släpps ut som kalvar på gropigt grönbete i superettan.

Och ja, jo, jag vet: det är klart att det är teoretiskt möjligt att AFC och Falkenberg spelar oavgjort och att Kalmar FF samtidigt förlorar mot ett klart Sirius och att Giffarna i sin tur går och besegrar de regerande svenska mästarna på Friends. Det är klart att jag kommer vara på plats och hålla en tumme för att himlen faktiskt trillar ned.

Men jag har har redan brutit ihop. Om man inte ska få se till att gå ner sig rejält efter en förlust som Helsingborg hemma så vet jag inte när man ska få göra det. Om man någon gång ska få ta ut olycka i förväg så är det nu. Att klamra sig fast vid de absolut sista urlakade kvarlevorna av hoppet nu känns bara rent destruktivt och farligt.

Jag planerar att någon gång komma igen, men inte innan jag hunnit vara nedstämd. Nedstämd över Giffarnas degradering och över faktumet att några av de allra starkaste känslor jag verkar kunna frambringa i detta mitt enda jordeliv fortfarande är kopplade till hur höftstudsarna och hemåtlöpningarna fungerar för ett fotbollslag från min hemstad.

Vilket helvetes jävla ofog.