Under den andra halvleken i Norrlandsderbyt mot Östersunds FK packade jag ihop mina prylar och pinaler, pulade in allting i sändarbussen (intill min egengjorda »Jimmie = Rasist«-skylt) och rullade sedan sloknäbbad bussen allra längst ner i garaget, där jag kilade fast ett par stoppklossar vid däcken och satte ett rejälare rattlås över halva förarhytten.

Där skulle den få stå i en månad, tänkte jag. För helvete vad trött jag var på att skriva om eller ens tänka på GIF Sundsvall. Sedan dess har jag också helt kopplat ned mina GIF-tentakler; inte tänkt en tanke på vad mängder av Tranviken-glass skulle kunna göra med Smajl Suljevics aeroba förmåga eller huruvida Urban Hagblom skulle lyckas prata med Mittuniversitetet om att tvinga ekonomistudenterna Eric Larsson och Marcus Danielsson att göra en massa omtentor under senhösten.

Faktum är att jag nog drog en liten suck när jag till slut upptäckte att GIF Sundsvall spelade en av tidernas minst affischerade allsvenska träningsmatcher mot Hammarby på Grimsta på min lediga onsdag. Jag skulle behöva stiga upp ur min GIF-dvala – och gjorde det inte med någon särskild entusiasm.

Men så kom jag till slut till Grimsta IP och det första jag möttes av var den här synen:

Och då, precis då, sköljde verkligen entusiasmen över mig igen.

Från höger ser vi alltså Urban Hagblom, sportchef, Joel Cedergren, tränare – och ryggen på Stefan Silva, felaktigt utpekad råriskokare och Italien-proffs. De stod där i en god kvart medan de båda lagen värmde upp och visst har Silva ryktats till just motståndaren Hammarby i dagarna, men när jag såg Urbans rekordsoliga uppenbarelse så tänkte jag att det inte fanns en chans att GIF-sportchefen skulle släppa taget sin gamla anfallsstjärna ur greppet när han nu hade honom inom sin charmradie. Han var så pass juni-solig, Urban, att han verkade ha ett kraftfält kring sig. För ganska snart smög den skadade Hammarby-yttern Jiloan Hamad upp jämsides och hälsade och på väg upp på läktaren så tyckte jag mig se i Urbans ögon att han övervägde att kliva fram även till Turkiet-proffset Erkan Zengin som stod och hängde vid ett räcke intill.

Han hade en stuns i steget som man sällan ser hos allsvenska sportchefer vars kassabok är rödmålad, sida upp och ner.

Men så fick han syn på mig och vek av.

»Han är klar«, skojade Urban och syftade på Silva. Jag var ändå – nyuppvaknad som jag var i mitt GIF-journalistiska ämbete – tvungen att fråga om det fanns någon som helst chans att han skulle kunna locka Silva till Sundsvall.

Och Urban Hagblom vill ju inte säga nej i onödan, när det handlar om vad GIF Sundsvall kan åstadkomma. Det skulle gå att driva en partikelaccelerator enbart på Urban Hagbloms vilja att entusiasmera människor kring GIF Sundsvall och ändå få lite kräm över till en bordsfläkt.

Svaret dröjde ett par sekunder, där jag i realtid fick se hur han tragglade sportchefsmatematiken i huvudet; hur han knep ihop ögonen och räknade varenda liten slant som kunde tänkas ligga bortglömd i något kansliskrymsle.

Men när ansiktet sakta vecklades ut igen så blev svaret ändå ett »nej«.

Men så lade han till en brasklapp om att det ju faktiskt kan trilla in lite pengar eftersom det »kan hända saker på internationell nivå som vi inte kan styra över« och jag antar att han syftar på en av tre saker:

1. IK Start betalar pengarna för Bala Garba-stölden, vintern 2004.
2. FIFA:s jurister ankelskakar klubbchefen i Antaliasgencersiakspor (stavningen på turkiska klubbar blir aldrig helt rätt, men heller aldrig helt fel, hur man än skriver) på övergångssumman för Erkan Saglik-köpet 2010.
3. Emil Forsberg säljs för en par tre hundra miljoner kronor, varpå GIF Sundsvall erhåller nära fem procent av summan.

 

Det kan alltså hända mycket utanför planen i sommar – tänk er ett rekordlång rad med dominobrickor mellan Milanello och baracken ovanför IP där Urban sitter – men på Grimsta IP hände det också en hel del innanför densamma.

GIF Sundsvall kom till spel med ett helt ordinarie lag, förutom ett par backar som stukat fötterna (Myrestam, Pirktjocke), en back som blivit sjuk (Sonko Sundberg) och en mittfältare som fått tjall runt ena knät (Steindorsson), och mötte ett Hammarby som kanske ännu mer behandlade matchen som en träningsmatch* – men vars elva innehöll de allra flesta ordinarie nunorna.

*= Imad Khalili byttes både ut och in, som under en pojklagsmatch med fria byten, men så har han förvisso också verkningsgraden hos en pojkspelare.

Och GIF Sundsvall vann. Helt rättvist.

 

Lars Krogh Gerson var tillbaka efter att ha missat nästan hela våren på grund av skada – och som det syntes på det tidigare så veka tvåmannamittfältet. Jag är den första att skriva under på att Kristinn Steindorsson gjort det bra intill Smajl Suljevic i 3-4-3-formationen – långt mycket bättre än förväntat! – men i matcher där det fallerat, som exempelvis borta mot Kalmar, så har avsaknaden av en skicklig duellspelare varit oerhört tydlig.

Lars Krogh Gerson är den duellspelaren. Det visade han med eftertryck i dag.

Jag har nog inte saknat honom så aktivt under våren, mest för att Kristinn tjänstgjort på ett bra sätt, men också för att Krogh Gerson såg närmast tafflig ut under de insatser han hann med innan skadan, på våren. 3-5-2-systemet, med tre innermittfältare, klädde honom inte alls utan han flängde runt på halvdistans mest hela tiden och den tidigare så stabile tvåvägsspelaren lyckades med konststycket att bli överglänst av icke-mittfältare som Jonathan Morsay och Kristinn Freyr Sigurdsson.

Men nu, med två innermittfältare i 3-4-3-formationen, var han sitt gamla jag igen. Den beneluxiske mittfältsbrottaren vann mängder av viktiga bolldueller centralt, fördelade boll enkelt och klokt och fyllde på i anfallet när Linus Hallenius serverade honom ett snett-inåt-bakåt-läge som han placerade dit med vänsterfoten till 1–0.

På tränarbänken stod Joel Cedergren och myste i solen.

– Han var överraskande bra. Jag trodde inte det. Han har ju varit borta länge och på en sådan position, i mitten, där måste besluten vara väldigt precisa – och han gör det bra direkt. Det var väldigt glädjande och… lite överraskande för tränaren, sa GIF-tränaren efter matchen, då Pirkt.se:s utsände för en sekund tvekade på ifall han verkligen skulle orka tycka någonting eller om det inte bara skulle vara lättare att ta några citat.

Men han orkar tycka!!! Om det här och så mycket mer!!! Men här kommer först ett citat till:

– Hans defensiv är väldigt viktig för laget. Vi får en bra balans, då han är duktig på att balansera laget. Där är han duktig, sa Cedergren efter den luxemburgske landslagsmannens succéåterkomst.

Det var förresten ingen slump att framspelningen till 1–0-målet kom från Linus Hallenius högertass. Bland många som utmärkte sig i den första halvleken var nästan anfallaren den som såg allra hetast ut, längst fram i nummer nio-rollen.

Visst hade han ett vänsteravslut vid halvt friläge som landade någonstans på parkeringen till Statoil i Vällingby Centrum, men i allt annat än avslutslägena gjorde Hallenius det mesta rätt – och visade upp en annan rättframhet i på den sista tredjedelen.

Jag har vid flera tillfällen sammanfattat det som att han »ser rivig ut«, mer än att han faktiskt utövar någon egentlig rivighet – men idag var han rivig. Han trängde sig förbi, vågade utmana, kämpade och slet och var en stor del i att hela GIF-offensiven kändes farligare än på länge.

Joel Cedergren höll med:

– Vi är ju bra på att hålla i bollen, det har vi varit ganska länge. Men vi har haft svårt att skapa målchanser, och nu är det ju inte så att bara för att det gick bra idag så är det lugnt, men jag tycker vi fick bra svar på det vi jobbat med. Vi var distinkta i den delen av spelet idag.

En snabb GIF-omställning i djupled så lyckades Kristinn Freyr Sigurdsson skaka av sig en Hammarby-back i straffområdet efter inte mindre än tre vridningar och vändningar och förhoppningsvis så kan islänningens 2–0-mål, som han bände upp i nättaket, få honom att skaka av sig den olycksbådande hemåtpass som ledde till Östersunds derbyseger senast.

2–0-ledning i paus för ett GIF Sundsvall som alltså såg rakare ut än brukligt, som hade sin viktigaste mittfältare tillbaka med besked och som faktiskt lyckades hota från båda kanterna.

Den här portalen har varit ganska hård mot Dennis Olssons wingbackspel under det senaste året och när jag var hemma i Sundsvall över helgen så höll jag på – HÖLL, säger jag! – att göra mig lustig över det här faktumet:

Jag höll – fortfarande höll! – på att skriva någonting om att »JAHA! Nu ska Dennis Olsson inte bara låta sin hall för padeltennis ta fokus från hans fotbollskarriär i allsvenskan – nu vill han få ligga på det också!!!«, men besinnade mig.

Kanske var det inte mer än rätt att hålla inne med den smädelsen (som jag alltså fortfarande håller inne med) – för att döma av idag så verkar Dennis Olsson på rätt köl. Visst var det kanske framför allt när Eric Björkander skickade perfekta färdballader på Eric Larsson (som måste fått sprickor längsmed underläppen i den första halvleken, då alla bollar satt så perfekt) som det kändes mest pirrande – men även vänsterkanten, som Olsson hade helhetsansvar för, bidrog med inlägg och inspel idag.

I den andra halvleken kom Hammarby ut bättre, pressade det bolltrillande GIF-laget både tillbaka i planen och till misstag, men från ingenstans slog det vanligtvis så baktunga laget – som okaraktäristiskt nog kontrat in 2–0-målet – till med ännu ett kontringsmål, då Smajl Suljevic med hjälp av en lätt touch på försvarsben kunde vika dit 3–0-målet i bortre gaveln.

 

Inför den andra halvleken var det framför allt en detalj man var sugen på att se: hur den i ett halvår lufttorkade Batanero-skinkan skulle smaka den här väldisponerade GIF-smörgåsen. Inte alls, visade det sig. Den uppsnackade mittfältaren David Batanero hoppade in och fick sig en halvtimme, men det enda som osade Spanien om hans insats var nog att hans passningsprocent var ungefär densamma som den spanska ungdomsarbetslösheten ligger på.

Felbeslut, svaga passningar och en rätt vilsen uppsyn präglade Bataneros halvtimme på planen – som dock sammanföll med att hela matchens strukturer föll samman, i samband med att båda lagen bytte så pass hejvilt att speakerbåset nätt och jämnt fick ut namn och nummer på hemmaspelarna.

– Nej, det var inget vidare. Det var nog hans sämsta insats hittills, sa Joel Cedergren om 28-åringen, som suttit i spelmässig karantän under våren.

– Men det är en bra fotbollsspelare och det kommer han att visa, tillade han.

 

Mer av intresse? Jodå. Den som står och snickesnackar med Urban Hagblom vid ett räcke under nittio spelminuter saknar inte Pirkt.se-content, men det gäller att sålla och det som är tveklöst viktigast för GIF Sundsvalls allsvenska existens just nu är hur det blir med Eric Larsson och Marcus Danielsson.

Det kan inte ha undgått någon fotbollsintresserad norr om Dalälven eller någon sportchef i Skandinavien att den duon sitter på utgående kontrakt med klubben – och då det internationella övergångsfönstret för höst-vår-delen av fotbollsvärlden har varit öppet i omkring en månad så frågade jag ifall det kommit några »konkreta propåer« kring någon av spelarna.

Försök håll tillbaka er entusiasm nu – men det hade det inte, bedyrade Urban. Till skillnad från ifjol, då jag inbillar mig att internationella sportchefer svärmade som gamar över Runar Mar Sigurjonssons lekamen, så har inte en enda sportchef i hela den vida fotbollsvärlden lagt någonting som liknar ett bud på varken Larsson eller Danielsson.

Urban uteslöt förstås inte att båda skriver nytt, vilket knappast säger någonting i sig (jag nämnde väl att man skulle kunna sätta dioder på Hagbloms panna, utvinna GIF-positivismen och få rejäl snurr på CERN-maskineriet?), men däremot sa han att han visste att flera klubbar varit på plats och närstuderat Larsson under en och samma match mot AIK – en där han underpresterade å det grövsta och för första gången på två år inte ens… var lite bra.

»Ritcsch«, lär det ha låtit på läktaren då tre-fyra spelarscouter simultan-strök över hans namn i sina värvarblock.

Trist att höra för Larsson – som man nästan, men bara nästan, unnar en utlandsflytt – men desto mer hoppfullt för den GIF-vurmande individ som inte litar fullt och fast på att Sebastian Rajalakso kan ha ensamansvar för en högerflank under en hel höst.

Marcus Danielson vet jag däremot inte hur vi ska lura kvar, då han inte verkar sätta en fot fel någonsin (inte heller mot Hammarby idag, där han briljerade). Eller jo, just det: han gjorde ju en riktigt tafflig insats hemma mot Häcken, där han dels blev ifrånsprungen och dels bjöd på en straff!

Om jag bränner CD-skivor så kanske vi tillsammans kan posta runt den matchfilmen till alla nu aktiva sportchefer i Schengen-området?

Klart är att Joel Cedergren hoppas att han får behålla samtliga spelare i sin allt bredare trupp. För när vi stod på Grimstas läktare och pratade om den förbättrade konkurrenssituationen så tystnade han plötsligt, mitt i en mening:

– Får vi behålla truppen det här fönstret…, började han och tittade upp mot skyn, strax bakom mig, och började sträcka upp händerna.

Jag hukade mig, kröp ihop med axlarna och tänkte att en missriktad fotboll var på väg att träffa mig i nackpartiet. Men nej: han hade inte höjt armarna och blicken för att fånga en läderkula.

– Jag ber till gud, förklarade Joel. Så att vi får behålla alla spelare, för då har vi ett starkare lag än i våras. Men det är ju en del av vårt sätt att överleva, att sälja spelare, så det är ju fullt möjligt att det händer något.

 

En sista sak: Jag var på First Aid Kit på Gröna Lund i veckan och upptäckte då att min Po Tidholm-radar – eller Po-dar, om ni så vill – är närmast bisarrt stark. Från en position snett bakom scenen kunde jag identifiera Norrlands- och glesbygdsprofilen från – jag överdriver inte – 70-80 meter. Det liksom lyste om honom. Jag bara okynnesblickade ut över publikhavet, svepte med blicken – och pang: Po!

Idag upptäckte jag att jag också besitter en annan inbyggd radar: att kunna identifiera fotbollsagenter. De är, tror jag (det här är en spaning jag kom på ute på Grimsta och då stämde den!!!), de enda som bär Dolce & Gabbana-jeans och som samtidigt är antingen lite för plufsig och för gammal eller för späd för att vara fotbollsproffs (vilket är den andra yrkesgruppen som jag antar bär Dolce & Gabbana-jeans). Genom att ta rygg på en sådan man och fälla ut örlobarna till maximalt vingspann så vet jag nu allt om hur GIF Sundsvall kommer att ersätta vid en somrig spelarflykt.

(Nej, en sista: Jag skriver detta med en bankande huvudvärk; en huvudvärk som infann sig ganska snart efter att jag ätit rester av en kylskåpskyckling som måste ha legat där sedan innan jag åkte till Sundsvall. Så om jag skulle somna in för gott inatt, i hjärnhinneinflammation eller dengue-feber eller vad man nu kan dra på sig, så vill jag att ni ska veta att det var en skämd kycklingbit som blev mitt fall.

Kanske kan denna vetskap göra att jag tilldelas ett Nobelpris postumt, som den förste att någonsin lyckas framställa ett arseniksubstitut genom att mentalt destillera fram det genom att blanda snålhet och lathet.)

Jag var hemma i Sundsvall över helgen för att fira min kusin som tog studenten.

(Vilket är jätteroligt för honom, men också lite, lite, lite deppigt för mig då faktumet att min allra yngsta kusin – född 1998: en halv livstid efter mig – plötsligt tar studenten gör att min 27-årskris accelereras ytterligare.)

Även om resorna dit och hem, som båda avgick vid 06-rycket, lär ha förstört min dygnsrytm för hela sommarhalvåret (det känns, inbillar jag mig, som om någon lekt med en strömbrytare som växlar sommartid och vintertid: på-av-på-av-på-av, klick-klick-klick-klick, tills man varken vet fram eller bak) så var det väldigt fint att komma hem. Studentmottagningar är kanske den allra finaste av släktträffar, för där finns en naturlig uppsluppenhet och en framåtanda som inte finns på ++++-tillfällen som jul och födelsedagar; samtalsämnena är framåtblickande och fyllda av entusiastiskt »vad ska det bli av n’lillpajken«-flyt.

I brist på tid för en ordentlig Fredagsveven™-upplaga påbörjade jag naivt nog en liverapportering – med mitt nya gratisverktyg som har fördelen av att det är billigt och nackdelen av ungefär allt annat – som dock knappt hann få styrfart innan den självdog på eftermiddagen; ungefär i jämnhöjd med att den första bjuddrinken på mottagningen serverades.

Jag hann bara utdela betyg till tre av mina levnadsår efter studenten – 2009: +++, 2010: ++ och 2011: ++++ – men jag hade nog givit 2012 betyget + och 2013, då jag bodde i Sundsvall hela året, betyget ++++.

Och i ljuset av det ++++-betyget, tillsammans med det ++++-betyg som delades ut till Umeå-året 2011!, så hade det kanske tett sig märkligt att jag inför 2014 tagit det bergfasta beslutet att flytta ner till Stockholm.

Men då ska man också veta att 2013 var året då jag till sist – efter, vad?, tre-fyra-fem år av våndande och evighetslånga sittningar i dyra frisörstolar där det lyftes på tesar och blottlades luckor, men där ingen sa någonting!!! – omfamnade min flintifiering och rakade av mig håret för att ersätta min halvyllefigur till frisyr med en helt kal hjässa.

Vilket varit ett klokt beslut i efterhand, baserat på en ovetenskaplig Grindr-studie.*

*= Antal gånger min flintifierade nuna använts som luddigt lockbete på Grindr: 1.

Antal gånger den här bilden använts som luddigt lockbete på Grindr:

0 (mig veterligen).

 

I helgen kom kanske svaret på varför denne unge 23-åring, efter ett drygt halvår med huvudformen av en nakenkatt, tog beslutet att flytta bort från Norrland:

Myggbetten.

Jag hade glömt myggbetten. Jag hade framför allt glömt att ingenting är heligt för dessa bokstavliga blodsugare. Inte ens en blottad och från alla håll redan utsatt skalp. Jag tillbringade en kväll ute i stugan och strax efter solnedgången såg det ut som att jag fått vattkoppor i skallbasen.

Kanske är det därför jag bor här nere.

Finns det någonting som känns krispigare än att vakna upp i en sommarstuga?

Det behöver inte ens vara krispigt ute, man behöver inte ens vakna särskilt tidigt, nej, inte ens solen är en nödvändighet: det är någonting med själva stuguppvaknandet som bara är krispigt i sig självt.

Den upplevda krispigheten är den enda sanna krispigheten och sällan upplever jag en sådan krispighet då jag unnat mig att sova över ute i min farmor och farfars stuga i Långsjön. Det känns som att vakna upp inkapslad i en daggdroppe.

(Det riktiga Långsjön, alltså: på väg till Matfors, någon kvart utanför Sundsvall. Det uppstod vissa kommunikativa komplikationer i helgen då det tydligen finns medelpadska varumärkessnyltare ute i Njurunda som vill hävda sin sjölängd genom att appropriera samma Långsjö-namn.)

Men all upplevd krispighet var som försvunnen bara några timmar senare, när jag såg två generationer män ge sig på att stadga upp sommarstugeföreningens brygga, som isen givit sig på och varit stygg emot under vinterhalvåret.

Utan att tveka hämtade dessa hobbybyggherrar en domkraft och hävde upp hela brygganordningen, varpå de matade in stenblock (som de passande nog »hade liggande«) under bryggan för att stadga upp. På någon halvtimme såg bryggan ut som ny.

Och jag stod där, med händerna i fickorna: lika överflödig som imponerad. Men jag hade velat höja handen, harkla mig och säga att »ni vet väl att min generation ändå kommer att låta bryggan falla i vattnet, tids nog?«. Visst: det är bra och viktigt för stunden, allt det där, men jag vill bara att ni ska »veta att det finns en reell chans att jag kommer stå här med händerna i fickorna medan varenda planka i bryggan och stugan och hela detta imperium multnar och dör?«.

Jag menar verkligen inte det på något skönt, avslappnat »den typen av kunskap är onödig i vårt nya contentsamhälle!!!«-sätt, utan på det mest ångestladdade av sätt.

(Idag gjorde jag den här bilden—

—för att någon gång i framtiden kunna skriva, typ, »golvet är kontraktsförlängningar med nyckelspelare« och om inte ens det kan skänka en contentmål och -mening; ja, då är det illa.)

Jag vet inte, men jag tror att det är avsaknaden av utbildningen nu under sommaren och den med utbildningen medföljande känslan av att vara på väg någonstans, mot att kunna någonting!, som gjorde att jag blev så nedslagen i skoskaften av att stå där med händerna i fickorna och känna att jag inte behärskar någonting av riktigt värde; ingenting man kan ta på.

Ibland unnar man sig ett skiljetecken i onödan.

Som här, där ST-krönikören Björn Brånfelt unnat sig ett helt onödigt frågetecken efter vad som borde vara ett glasklart konstaterande: att Sundsvall är Sveriges bästa musikstad.

För några frågetecken kan det väl inte finnas kvar efter det här stycket:

Gamla Getbenet är ute på en lång turné och Takida ska uppträda tillsammans med Stiftelsen.

Bort med frågetecknet. Langa hit titeln.

Det riktigt fina med att träffas mitt i pallet av en yvigt ivägkastad Werthers Original är att det händer live.

Om man klickar på det här inläggets rubrik kommer man till en eventuellt världsunik live-upplaga av Fredagsveven.

Är det någonstans som nånting måste hända så är det ju inom det politiska.

Och igår tog jag mina första smäckra medlemstuggor hos Vänsterpartiet Solna.

Den vassögde noterar punkt elva på dagordningen där nere till vänster, »Övriga frågor«, och sedan jag läste den lilla Torgny Lindgren-romanen med samma namn förra sommaren har jag närt en dröm om att få beta av timmar i torr mötesrumsluft, slentrianrösta igenom lokala partibeslut, sörpla rivigt och massbryggt kaffe och känna nervositeten och handsvetten tillta när punkt nummer elva så sakteliga närmar sig, för att kanske någon gång – på något möte – till slut samla mod nog att ställa sig upp och säga några sanningens ord till mötesdeltagarna.

I den boken är den strävsamma duon Aron och Evan socialdemokrater, men hade Evan fått snurr på sin motordrivna rullstol år 2017 så hade den inte haft socialdemokratisk flagg utan vänsterpartistisk.

(Helvete vad välskriven den boken är, förresten. Det är nog den enda bok som någonsin tvingat mig att stanna upp, rent fysiskt!, medan jag gick!, på grund av en tvär och hastig vändning som träffade som en praktsmäll i solarplexus. Nu brukar jag inte så ofta promenera och läsa samtidigt, så det är en delförklaring; en annan är att jag aldrig läst en bok som plötsligt, efter 100 sidors gynn om hur det är att sitta i evighetslånga möten, bara smäller till.

Tänk om man en dag skulle kunna lära sig att skriva så: gynn, stoj, stim, ironiska skimmer, mer stoj, ytterligare gynn och sedan bara — pang!: allvarlig och omvälvande trynstöt.)

Jag säger inte att jag redan dag ett kommer att försöka införa Solna-lokal planekonomi och göra hela Mall of Scandinavia till ett enda stort Domus, men nog känns det bra att äntligen, efter några år som medlem, börjat engagera sig i det enda partiet i svensk politik som inte tycker att vi ska utvisa människor till döds och som samtidigt är tydliga med att de inte vill att åtta kostymgubbar ska äga mer än hälften av världens resurser.

Det kan jag gärna dela ut ett par flygblad om.

Jag minns alldeles för lite av skolans mattelektioner – ungefär tillräckligt för att multiplicera ihop kostnaden för mejeriproduktskostnader vid en kyldisk – men jag minns hur exponentialfunktionerna stack iväg uppåt.

Inte hur man räknade ut dem eller vad de skulle vara bra för – men hur de stack iväg.

Tjoff, bara, upp, upp, upp och iväg.

Och precis på det exponentialfunktionella sättet har min vilja att något »ska hända« stuckit iväg på sistone. Upp, upp, upp och iväg — från en startpunkt nära nollan.

 

Jag började nog märka av det i början av förra veckan, då jag såg Francis And The Lights avrunda en fin nationaldag.

Jag hade spontanköpt biljett (singular) i våras efter att ha lyssnat igenom skivan en gång och redan här kan vi förstås skönja den »nånting måste hända«-vilja som nu slagit ut i full blom, men jag tänkte verkligen att jag måste ha en vän som också skulle fastna, tids nog.

Det hade jag inte, skulle det visa sig när nationaldagen var kommen.

Så vad göra? Ställa in? Sälja biljetten? Skänka den till pop-behövande?

Nej! Trots att jag varit ute i solen precis hela nationaldagen och var rödmelerad som en höhässjande bondpojk så spatserade jag med stolta, nåja!, kanske lite mjuggtassande steg in på Scandic Malmen för att se en konsert mol allena.

Och vilken konsert det var! Vilken stuns i steget jag hade när jag flanerade hemöver! Vilken himmel som bäddade ner sommarstaden Stockholm!

Där och då, med ovanstående utsikt i gluggarna, satte sig en orimlig målbild:

Att så här ska hela sommaren vara!!! Hela min sommar!!! Varje kväll!!!

Det var Seinfeld-scenen där George proclaimar sommarens som hans, precis innan han tvingas fäkta iväg en närgången geting.

 

Redan kvällen därpå skulle det hända saker igen, men när de planerna med kort varsel ställdes in så gav jag mig ändå inte. Det spelade inte någon roll att det var en vanlig blankonsdag och att jag med gott samvete kunnat slumra till något avsnitt framför teven – nej: saker skulle bestämt hända!!! Uppeldad över onsdagskvällens fiasko beslutade jag mig för att kompensera det genom att på uppstuds ställa in hela kvällen, helt och fullt, för att istället kliva upp i ottan – kanske till och med pre-ottan – för att bevittna en svensk sommarsoluppgång live.

(Det kan, i konkurrens med det eviga Expressen TV-sändandet, vara ett av de värre samtidsexemplen på vår tids live-fascination.)

Och med en målmedvetenhet jag inte känt sedan min tonåriga fotbollssjäl sakta men säkert lämnat min lekamen så ställde jag klockan på 03.15, ja: noll-tre femton!, och… bara klev upp. Jag promenerade, som i ett ogenomtänkt morgonrus, i en halvtimme till Hagaparken för att hamna i rätt vinkel – och sedan satte jag mig på en sten i vattenbrynet och läste bok och sneglade på soluppgången, läste och sneglade, läste och sneglade.

Jag tror inte att jag hittade exakt det jag sökte efter – vilket antagligen var de »timmar av isande klarhet« som P-O Enquist vevar om i sina memoarer – men jag skulle nog ändå säga att det var värt det, även om jag på grund av sömnunderskott var trött i dagar efteråt.

Ni ser. Ensam-konserten är en uppenbar inkörsport till tyngre carpe diem-ande.

Sedan dess har det rullat på. I lördags var det marknad, där min vän Sinan hittade en närmast perfekt duster—

—sånär på att Beyond Retro-personalen inte kunde gå i god för dess flamsäkerhet, varpå köp uteblev.

(Senare på lördagskvällen blev jag, som en del i ett större sällskap, särskilt utplockad för legitimering vid varje ny etablissemangsdörr. Och visst hade jag en spjuveraktig keps på mig och det hade ju förstås bara varit att ta av den – att visa upp mitt hårfästes konturer är ju som att hugga upp och visa årsringarna på en riktigt gammal gran – istället för att visa legget, men ändå: nog måste anledningen till det extensiva legitimerandet ha varit att jag hade en synnerligen ungdomlig »nånting måste hända!«-utstrålning som man sällan ser hos människor som passerat tonåren. Jag hade förstått ifall jag försökt strosa in med både den spjuveraktiga kepsen och de barnsligt kodade snickarbyxorna, men dessa var väl dolda under en jacka vid samtliga entréer.)

På söndagen okynnesbjöd jag hem folk till mig på middag, dels för att någonting skulle hända men också för att jag skulle få en anledning att laga mat.

Jag vet inte hur många gånger jag använde den Roland Järverup-parallellen när jag bodde uppe i mitt grävlingsgryt i Umeå, men referensen håller än (hur mycket Robert Gustafsson än likplundrat den gamla karaktären i sin pollettjakt):

Det här är känslan av att laga avancerad mat till sig själv. Varje gång. Jag kommer inte ifrån det.

(Fin detalj: hur han baddar ananasen med några snabba tryck, när den ligger där och vilar på fläskbiten.)

Men så fort en enda människa sitter till bords — då jäklar. Då har jag blivit en, inte bra, men åtminstone ambitiös bjudkock. Det var mycket trevligt.

Och nu till den egentliga saken, den som jag skrivit några tusen tecken för att komma till:

På måndagen var det SM. Ett svenskt mästerskap, undrar ni? Nej, de svenska mästerskapen har haft sin tid som synonymt med den förkortningen i den svenska folkgommen. De svenska mästerskapen har tappat det. Jag tror till och med att jag vet exakt när de svenska mästerskapen tappade SM-förkortningen; den sekund som någon planeringsansvarig för SM-veckan i Sundsvall kom på att de skulle kunna låta vattenpolon hålla till nere i Selångersån.

Är det ett av mitt 2010-tals starkaste »nämen vad i hela helvetet«-moment: när man sommaren 2015 passerade över bron från Fisktorget mot Hemköp och till sin stora förvåning ser ett tjugotal män iförda badluvor sprattla omkring nere i det mörkbruka vatten som enligt medelpadsk konsensus inte ens bör serveras till en abborre som håller på att torka i solsken? Nog är det där uppe och nosar.

Det här var följaktligen också en av de minst överraskande rubrikerna i modern tid, någon halvvecka efter att SM-turneringen avslutats:

Summa summarum: SM-begreppet är uppe för grabs, sedan den fadäsen.

Vad är då SM? Jo, det är min nya konceptkväll, som klubbades i helgen, då det över borden svors över att eventstaden Stockholm inte kunde tillhandahålla mycket mer än ett par »Håkan Hellström-efterfester« om lördagskvällen:

Texten är hämtad från ett event på Facebook som kan vara ett av de mer slutna och snäva som någonsin skapats på plattformen; ett event som sedermera skulle visa sig onödigt, då en majoritet av deltagarna vid premiär-SM smög sig in via hörsägen.

Men det skapade eventet känns ändå viktigt för att i förlängningen kunna lansera mig som en deppighetens Micael Bindefeld.

 

(Ikväll hände dock ingenting. Därför skrev jag tio tusen tecken menlös text.)

När tog ens emojikarriär fart? Kan jag ha haft femton år som emojianvändare?

Minns jag ens vem jag var innan jag började uttrycka mig i smileys? »Jag bifogar en :P-gubbe efter något jag vill ska uppfattas som lättsamt, därför finns jag«, som den moderne Descartes skulle ha sagt. Eller skrivit. På MSN.

Jag tror att jag stod på min emojivevande topp redan som 13-14-åring, då när basutbudet såg ut så här:

Jag vet att min gode vän Sinan Akdag – som är delaktig i fler spaningar än han får beröm för på den här portalen* – av någon anledning har alla sina MSN-konversationer från 00-talets mitt sparade på någon gammal PC-maskin och jag antar att en Clockwork Orange-genomtittning av dessa konversationer inte bara hade fått en att vilja åka tillbaka i tiden och kväva ens tonåriga jag till döds med en kudde (kanske väsandes »bär inte vita trekvartsshorts hela sommaren!!!« ner i kudden samtidigt som lemmarna slutar sprattla). Nej, den hade också visat hur otroligt frekvent jag applicerade en :P-gubbe. Det var ju en ren okynnesgubbe som egentligen inte förmedlade någonting, om man nu inte ville smiley-säga »jag har just varit hos tandläkaren och fått lokalbedövning i västerhalvan av ansiktet, det är därför tungan bara hänger«, men jag antar att den var tänkt att få folk att uppfatta en som en avslappnad och härlig individ, som kan ta saker och konversationer med en klackspark eller med klacksparkens ansiktsmässiga alternativ: den hängande tungan.

Nu i efterhand noterar jag också att tungan släpar lite bakåt, som om :P-gubben är avbildad i farten. Och var det någonting man ville förmedla när man satt instängd på familjens kontor under ännu en lördagskväll, med ett par 33-centiliters tomburkar cola på skrivbordet och med ett evighetsparti Football Manager tuffandes i bakgrunden — ja, då var det ju just precis det: att man var en människa i rörelse.

Man satt helt still, mjuggchattandes med några människor man hade saker gemensamt med (som min fortsatt nära vän Sinan) och betydligt fler där den minsta gemensamma nämnaren kan ha varit fascinationen för :P-gubben, men man ville förmedla rörelse.

*= Apropå min nära vän Sinan Akdag så uppstod upphovsrättsligt tumult på redaktionen förra veckan, då Sinan i efterhand klagade på att han inte fått cred för en av tidernas bästa vev-gifar; den när vevaren Erik Häggström – mannen som helt kullkastat innebörden i begreppet »att bränna sig« för all framtid – med höjd högernäve står och hejar på ett par snurrande tivolistolar på Gröna Lund. Sinan uttryckte att han ofta känt sig cred-mässigt förbisedd på portalen på sistone, dels som gif-skapare men också som associate producer till flera spaningar.

Jag försökte förklara att jag med bestämdhet mindes hur han en gång, då hans namn figurerat i obskyra sammanhang på portalen, velat anonymisera sig själv; antagligen då han var i en anställningsprocess och inte ville att Pirkt.se:s starka Google-reach skulle sätta ett för starkt avtryck på hans internet-närvaro.

(Och nu, när den här lilla avstickaren blivit till en alldeles för lång vänskapspolitisk redogörelse kan jag lika gärna unna er en bild på honom—

2017 års upplaga av Tillsammans Cup kanske inte blir startskottet för Sinans graffiti-karriär, men jag hoppas att den fina nationaldagen på Enskede IP kan vara det som får mig att utöka mitt eget volontärvevande. Det finns ju hur många fina projekt som helst att engagera sig i! Jag laddar ner Welcome App i detta nu och det är INTE (bara) för att man skulle få en gratis glass vid registreringen!

A post shared by Erik Löfgren (@eriklofgren_) on Jun 6, 2017 at 7:38am PDT

—från nationaldagen, då han och jag volontärarbetade på Tillsammans Cup: en fotbollsturnering för nyanlända under vilken jag inte för en sekund tog av mig kepsen, på grund av rädsla för att min blottade skalle skulle få någon säkerhetsansvarig att ropa »NMR är här!!!« och bryskt brotta ner mig på någon halvsekund.

Nästan exakt samma skämt använde jag för att inleda den här ledartexten åt Länstidningen, som jag smattrade ihop efter det fina nationaldagsfirandet.

Snart har jag gått plus-minus noll på min flintifiering. Den fulhet jag fått stå ut med har jag snart kompenserat med lustigheter i textform.)

Tillbaka till emojisarna. Rörelse, ja. Det är någonting som jag först nu, ett drygt decennium senare, lyckats avläsa i den slappt hängande släptungan hos :P-gubben.

Kanske hade jag bara inte sinnesnärvaro nog där och då. Kanske var jag inte en lika stark smiley-kännare, kanske var jag inte lika besatt av att komma med spaningar, kanske tog jag bara det lite lugnare och lät en användbar smiley vara en användbar smiley.

(Inte visste jag att min vän Sinan satt på ett förtida FRA-kontor och sparade vartenda :P-gubbe-användande för eftervärlden. Kanske hade det fått mig att tänka till.)

Hur som helst: nu har jag — tillsammans med mina nämnda vänner Häggström och Akdag i den Fredagsveven-uppmuntrande chattgruppen Lunchpåsen* — identifierat någonting hos en dagsaktuell smiley. Ett underliggande budskap. En oförmedlad men förmedlad känsla.

*= Chattgruppnamnet Lunchpåsen kom, tackar som frågar, till efter att jag berättat om hur jag senvåren 2013 märkte att Erik Häggström hade märkt sin Lagerhaus-inhandlade lunchpåse med såväl namn som telefonnummer.

Här är den budskapsmelerade påsen i fråga:

Och på ena kortsidan fanns alltså såväl namn som telefonnummer prydligt uppskrivna.

Den lunchpåsemässiga försiktigheten måste dock förstås i ljuset av Häggströms släkthistoria, då hans mor – som ska ha varit den som skrivit dit kontaktuppgifterna – varit med om hur den samiskt besläktade familjen en gång blivit lurad på en hel hjord renar efter att ha åkt på en rejäl näbbdragning i sametinget. Antagligen är det därifrån försiktigheten sipprat ner i hela ens Häggströmska väsen, så till den milda grad att man kritar dit namn och nummer på lunchpåsar.

Tillbaka till ämnet.

Vi har identifierat någonting i en dagsaktuell smiley.

Och när man väl har sett det går det inte att o-se det. Då har man sett det och då är det det man ser.

Det handlar om den »glada gubben«. Den vanliga glada gubben. :)-gubben, den som hängt med i alla år. I vissa sammanhang när den smattras dit – kanske är det på iPhone, kanske på Android; jag är en spanare, ingen tekniker – så ser den ut så här:

Och här är ju allt i sin ordning. Det här är en glad gubbe. Han ser till och med både mätt och glad ut; lite som jag antar att Kalle Moraeus ser ut efter att han fått in ett fint pappa-skämt i en »Så ska det låta«-sändning. I den finns ingenting annat än glädje.

Inte ren, vild glädje, kanske – bara vanlig mysig glädje. »Jag är glad«, liksom. Att avsluta en text med en sån här rund, god och glad gubbe ser bara trevligt ut.

Detsamma gäller den här rackaren, som också figurerar i samma :)-sammanhang:

Där har emoji-tillverkaren till och med unnat gubben lite rosiga kinder. Glatt och trevligt. Glad gubbe.

Men så finns det en tredje spelare på marknaden. En tredje »glad gubbe«.

En glad gubbe som också dyker upp vid en :)-ivägskickning, i alla fall för mig i Facebooks chattfunktion. En gubbe som dock förmedlar någonting helt annat.

Jag talar om den här »glada gubben«:

Ser ni det? Ser ni? Ser alla?

Om någon inte ser vad jag syftar på så spänn fast er, för strax kommer ni för alltid att se det och ni kommer inte kunna se det på något annat sätt igen.

Den glada gubben ovan försöker hålla masken under en pågående kokning.

Titta på det ansiktet och säg mig att det inte är ett leende som försöker översläta att han fullkomligt kokar av ilska inombords. Det är svårt att sätta fingret på, men jag tror att det är någonting med ögonen. När du ler genuint blir det en naturlig liten böj kring ögonen: en liten rynka bildas som förmedlar genuinitet.

Den rynkan finns hos båda de andra :)-gubbarna ovan; de som verkligen är glada och vänligt sinnade. Men hos den här kokande emojin är ögonen helt döda.

Titta på den här fondväggen som någon på internet har tagit fram:

Det är en fondvägg som bara lämpar sig för ett väntrum hos en psykolog, som för att illustrera hur man känner sig innan man lägger sig på en soffa och låter allt som bubblar inombords komma ut. Det är en bildkavalkad som föreställer lika mycket människoansikten som tryckkokare.

Och det är möjligt att jag inte alls är först med den här spaningen, för jag tycker att folk har börjat använda just den här upplagan av :)-gubben i exakt rätt sammanhang.

För vid chattmeddelanden som »jag kommer vid åtta som bestämt ikväll!« tycker jag man ofta får ett »okej!« följt av någon av de vänligt inställda glada :)-gubbarna, de som är utrustade med skrattrynkor och utstrålar Kalle Moraeus-glädje.

Men om du istället skriver »Jag står i duschen nu, blir nog 20-25 minuter sen!«, ja, då kan du ge dig fan på att du får samma »okej!«, fast med den här lilla krabaten i tätt släptåg:

Okej.

Ingen fara.

Jag lovar.

Det är lugnt.

Verkligen.

 

Och här kommer ett krystat försök till att knyta ihop en malbiten gammal överfylld säck, men kan det vara så att just den typen av :)-gubbe är den här chattgenerationens :P-gubbe?

Precis som vi nu tillsammans kan konstatera att det fanns en symbolisk vilja att utstråla rörelse i den oförklarligt uthängande tungan så kommer vi om några år kanske kunna blick tillbaka på 2017 års smiley-användande och konstatera att »ja, exakt så var det«.

Man ville utstråla glädje, att allt var bra, allt var lugnt, men under allt fanns en sådan oerhörd kokning.

 

Jaha, vi har med oss folk som fortfarande inte ser det? Som inte ser den underliggande kokningen? Låt mig illustrera med ett avslutande exempel.

Ikväll är det landskamp. Jag har frågat flera mig närstående individer om vi ska se matchen tillsammans, men folk ska umgås med flickvänner, folk ska jobba och vissa har till och med säkrat biljetter. Jag har försökt nå ut, men fått kall tass  från alla parter.

Så om ni frågar mig hur jag lär se matchen ikväll så skulle jag svara »äh, jag ser den nog själv bara«. Och i anslutning till svaret hade jag applicerat denna:

SÄG ATT NI INTE SER DET!!! NEJ, JAG TÄNKTE VÄL DET.

Efter att villrådigt ha surfat runt på några av Sveriges just nu mest framgångsrika bloggportaler så slog det mig att det finns ett populärt inslag som Pirkt.se inte testat i sin kringelkrokiga jakt efter publicistiska framgångar.

Det sponsrade samarbetet. Överallt under min kringsurfning såg jag inlägg som avslutades med en liten och ofta mjuggdold brasklapp om att inlägget skrivits i samarbete med den eller den kommersiella aktören. Det var en sådan omfattning att jag misstänker att varenda 80-kronorsgröt-tugga som tuggas på kaféer i Stockholms innerstad är finansierad av externa finansiärer.

Och visst har även den här portalens ledning varit och nosat på storkapitalet, det ska erkännas. När ett mejl med den här rubriken…

… damp ner i inkorgen i vintras så tänkte jag uppstuds-ringa CSN och ställa in alla framtida lån och allt bidragstagande. En av världens allra största sajter för liveresultat måste ju omsätta mångmiljon-, kanske miljardbelopp årligen — då skulle det väl knappt vara märkbart ifall någon liten pollettkran varje månad stod och läckte till en portal som de en gång fått för sig var välbesökt, i utbyte mot en liten länk i marginalen?

Men nej. Man kan väl säga som så att konversationen – i vilken jag smattrade med en entusiasm man bara finner hos skribenter vars pupiller förvandlats till gröna dollartecken! – ebbade ut i samma veva som jag lyckades lirka ur PR-gynnaren vad han var villig att investera monetärt i det eventuella kalaset.

(Det var noll kronor.)

 

Trots uteblivet pollettregn tänkte jag försöka mig på det här med att skriva om produkter. Testa på samarbete utan sam-prefix.

Jag fick nämligen för mig att recensera cykelmarknadens klart dyraste icke-hjälm: Hövding.

Foto: Hövding.

Här ser vi icke-hjälmen illustrerad på en modell som är en av få i västvärlden som rakt av knyckt stilen från när Erton Fejzullahu frontade en klädkollektion i Kina:

Det nästan enda som skiljer de två stilarna är den lilla krage som den svartklädda modellen matchar sin luddiga outfit med. Den kragen är icke-hjälmen Hövding: cykelhjälmen som blir en cykelhjälm först när du ramlar.

Tanken är att kragen ska vecklas ut på 0,1 sekunder när du behöver skyddas från idioter i Saab-bilar:

Och till skillnad från en vanlig cykelhjälm, där du kan känna dig ful och töntig hela tiden, så kan du även i en utfälld Hövding-rackare kliva rakt ut på en yvigare mode-catwalk med lika högburet som omhuldat huvud:

Det om detta.

Denne portalägare, som inte lyckas snärja samarbetspartners mejlledes, kan alltid finna stöd i att hans ömma moder – som då och då kommenterar under ett pseudonym knyckt från familjens huskatt – fortfarande vill bedriva ett nära samarbete med sin son. Och i veckan fick jag känna mig som en bortskämd modebloggare då jag helt plötsligt hade ett paket att hämta ut från ett innovativt svenskt cykelhjälmsföretag, från en mor som bevisligen värdesätter min skalpsäkerhet till långt över två tusen kronor.

Imorse tog jag mig en premiärtur. För första gången på omkring ett decennium använde jag hjälm i tvåhjuliga sammanhang. Jag använde hjälm – utan att använda hjälm.

Det var bara att applicera kragen runt halsen och susa iväg.

För att undvika att bli kontaktad av Hövdings jurister så vill jag först och främst påpeka att deras uppblåsbara anordning ska vara åtta gånger säkrare än en vanlig cykelhjälm, att de vunnit massa priser och att jag verkligen tycker att alla som cyklar innanför tullarna – där folk är aggressivare än i ett allsvenskt straffområde – verkligen borde använda någon form av skydd för hjässan. Fan: på sträckan mellan stadshuset och Slussen har man understundom en fil som är uppskattningsvis sjuttio centimeter bred att cykla på – och i den motsatta filen så blåser folk på med maximal hastighet och tvekar inte att stå för vågade omcyklingar för att komma tjugo sekunder tidigare till jobbet.

För en dagdrivare som uppskattar det tillbakalutande cyklandet, gärna med en hand på styret och föredömligt få pedaltramp, är det en relativt hemsk upplevelse och ingenting man egentligen bör utsätta sig för hjälmlöst om man bara har minsta lust att behålla sin hjärnsubstans i avsedd behållare.

Med allt det sagt och med det uppriktigaste av tack riktat till min allt för generösa moder så följer här – efter några tusen tecken, så många att Hövding-juristerna kanske hunnit zona ut – slutligen recensionen av en Hövding-icke-hjälm:

Kritik nummer ett: Jag tror att Hövding-hjälmen kan vara en inkörsport till tyngre prylnörderi. Blotta vetskapen om hur mycket den där lilla kragen kostar gör en benägen att vilja plöja ner ytterligare pengar på det antagligen dödfödda »jag ska cykla till jobbet varje dag«-projektet. Efter bara några hundra meter fick jag något flygfä i ögat och tänkte instinktivt, med det nyvunna prylnörderi som kragen skänkt mig, att jag kanske skulle investera i ett par glasögon.

Ni hör ju: sån tydlig inkörsport. En slippery slope. När man tittar på en man i hypersnabba oljebrillor och undrar »hur hamnade han här?« så är det hit man måste gå tillbaka. Till det första inköpet. Den första lilla snöbollen.

Kritik nummer två: Jag satte på mig min krage i hallen. Därifrån är det omkring hundra gångmeter till cykeln och på denna korta lilla promenad hann jag känna mig som en astronaut på väg mot sin rymdraket.

Syntolkning: Strypsex-fetischist som vill ha lite kittling i vardagen.

 

Och det värsta var att astronautkänslan inte släppte på själva cykeln. Jag såg ut att vara så pass förberedd på fysisk skada – kolossen till nackskydd är inte att leka med! – att jag blev besviken på min gamla, saktfärdiga och enväxlade cykel. Den borde ha varit en mountainbike med dragen variatorbricka och jag borde ha susat nerför en slalompist – inte söndagspedalat till jobbet.

Efter ett tag, när jag mötte cykelhjälmsbärare efter cykelhjälmsbärare, blev jag nästan avundsjuk på de som såg vanligt hederligt fåniga ut. Vanlig, hederlig fånighet går att uthärda och kanske till och klara sig undan med – nyfånigheten är däremot helt omöjlig att bära upp.

Och om vi ändå ska gå in på utseende så kan jag ju meddela att min känsla inte alls var den modellindustriella känsla som företaget vill förmedla i sina pressbilder. Det var, antar jag, som att försöka bära upp en sjal som alla vet är svindyr – kanske genom att Marc Jacobs tapetserat sitt namn på den – men som alla är överens om sitter ganska dåligt och som många också tycker är ganska ful.

Kritik nummer tre: I ett avsnitt av den amerikanska podcasten The Great Debates (som jag börjat gilla och som jag gärna rekommenderar) så debatteras frågan ifall en mans pungkulor är optimalt placerade på utsidan av kroppen eller om de skulle sitta bättre någon annanstans. Där debatteras den ena parten för att de skulle lämpa sig allra bäst på var sin sida om adamsäpplet på halsen. Liksom hängande där, som två små halsbölder.

Låter det obehagligt? Mmhm, men samtidigt svårt att tänka sig exakt hur obehagligt, va?? Testa Hövding-icke-hjälmen så får du en förnimmelse av hur det skulle vara att ha någonting slappt dinglandes kring halsen.

Det felet kan dock delvis ligga på mig, då jag sitter på en hals vars bredd nog ligger under genomsnittet för svenska män – samtidigt som jag besitter norra Europas allra största huvud. Medan min gymnasieklass glatt kunde beställa studentmössor ur den ordinarie katalogen fick jag gå till en suspekt östeuropeisk handlare som under disk smög åt mig en gammal vitsvart keps som en gång ska ha gjorts åt Karelin, men som blivit för stor.

Kritik nummer fyra: Okej, det här ligger nog mest på mig, men under min jungfrufärd så trodde jag att jag vevat igång elektroniken (som sköter uppblåsandet av nackkudden) och jag cyklade så pass fort (inte så fort) och yvigt som det tillstår en ung man som litar till det skalpmässiga skyddet från en cykelhjälm.

Väl framme på jobbet märker jag dock att den inte alls varit påslagen, utan att jag susat fram genom de trånga gränderna med hjässan oskyddad.

Och ja, jo, jag borde kanske ha läst bruksanvisningen, men blotta tanken på att jag kunde ha dött av en cykelskada medan jag trodde att jag hade en cykelhjälm på mig är för deppig för att inte rabblas upp.

Bra dock att icke-hjälmen är försedd med en svart låda, likt ett flygplan, för att man i efterhand ska kunna följa vad som hänt och vad som gått snett. Jag gillar nämligen tanken på att en ung man som tror att han cyklar med hjälm dör på grund av cykelhjälmsbrist och att den svarta lådan inte behöver ange de vanliga detaljerna, att den inte behöver bry sig om faktorer som kilometertid, fart eller fallhöjd, utan att den bara behöver återge en enda mening: »här vilar en idiot«.

Jag räknade det häromdagen till 22 inlägg på 21 dagar på den här portalen.

Rekordmånga! Rekordtempo! Rekordvev!

Och närmast rekordstiltje.

 

Vanligtvis hade det inte rört mig i den publicistiska ryggen, då jag sedan länge utgår ifrån att texterna på den här portalen når väldigt få som inte har möjlighet att interagera med mig på andra sätt än via kommentarsfält (familj och släkt via telefon, nära vänner via diverse chattgrupper).

Men nu smyger sig faktiskt en oro på. En oro över att folk har lessnat på mig. Den fanns inte där för ett halvår sedan, men den finns sannerligen där nu. Jag visste det inte förut men jag vet det nu: det går bevisligen att lessna på mig.

Eller okej: det där om att jag inte skulle ha vetat det förut är en sanning med viss modifikation. Jag själv lessnar nämligen på mig själv mest hela tiden. Varje gång jag går tillbaka och läser någonting jag skrivit så ledsnar jag på att läsa mig själv efter två-tre rader. Jag ledsnar på formuleringar, ord som återkommer, sättet jag bygger upp meningar, på hur jag kommaterar, ännu mer på hur jag semikolonnerar; ja, ni ser ju.

Det spelar ingen roll om det är en text jag skrivit för tre år sedan, för en månad sedan eller en dag sedan: jag blir less på mig själv för att det inte är bättre, för att jag skrev så och för att jag inte gjorde så, så eller så. Ibland är jag less på att jag ens fått för mig att skriva texten. »Behövdes det en sjunde krönika om vad som fattas GIF Sundsvall i anfallsspelet 2017?«, liksom. Hur många metaforer för GIF-anfallaren Peter Wilsons tunnhet kan en människa försöka sig på att hitta?

Hello booklovers! Måste Carpa av proffset Ewald – Rel8 på alla bilder ❤️😂❤️😂❤️ #lisaewald #måstecarpa #galago

A post shared by ESTER ERIKSSON (@esters_rester) on Jun 7, 2017 at 1:13am PDT

Så ja, jo: nog visste jag att det gick att lessna på mig.

 

Jag visste bara inte att andra kunde göra det, så sakta men säkert. Jag visste inte att man lessnade på någon så smygande; att det inte skulle komma som en slägga utan som en svagt upplutande backe, som Annika Norlin sjunger i någon låt på senaste skivan.

 

Det känns allt bättre kring faktumet att just en människa ledsnat. Men samtidigt känns vetskapen om att det kan hända – folk kan ledsna! när som helst! – allt mer oroande.

För om man knappt, bara oerhört knappt, som en otroligt vag förnimmelse, kan lyckas märka när den ledsna–på–någon-processen sker hos någon som man umgås med hela tiden – hur ska man då någonsin kunna hålla koll på liknande processer hos människor man bara umgås med någon gång i veckan?

Det där är jag nu, fast inte på det självsäkra Larry David-sättet utan på ett ocharmigt nervöst sätt, där jag nagelfar varenda litet chattsvar på jakt efter tveksamheter. En inåtvänd Larry David-nedstirrning, där jag försöker se mig själv genom andra.

Och mitt i allt denna oro: den här portalen. Ännu ett ställe där folk ofta har goda skäl att lessna. Samma språk, samma ton, samma (för) personliga gnäll varvat med samma typ av slappa spaningar. Samma upplevda känsla av att jag sakta men säkert nöter ner folk.

 

Kanske börjar jag skriva i Word-dokument istället.

Kanske återkommer jag imorgon.