Ett orots finger i fredagsluften

Känslan när Samuel Aziz blir klar för ens klubb och man tittar in på hans spelarprofil och räknar ihop att han gjort 54 mål på 61 matcher i division två:

ronexalterad

Men känslan när man sedan börjar plussa ihop 25-åringens statistik i division ett, superettan och hans två enda inhopp i allsvenskan och får det till ynka 4 mål på 44 framträdanden, samtidigt som man inser att denne oprövade Aziz och Stefan Silva just nu utgör hela anfallsbesättningen, samtidigt som Peter Wilson ännu inte kritat på:

ronarg

 

Ingen kommer att bli gladare än jag om Samuel Aziz gör succé i GIF Sundsvall i allsvenskan, men nog är det väl rimligt att känna en viss skepsis kring uppstudsnypandet av en snart 26-årig anfallare som aldrig levererat på högre nivå än på det serietrappsteg där även Ahmed Khreis och hockeyspelaren Oskar Nordlund från Ånge öst in mål.

Speciellt i det här läget, när varje investering måste vägas på finkalibrerad guldvåg för att väga upp för sommarens kvalitativa urlakning, så känns det – milt uttryckt – inte helt hundraprocentigt att det ännu inte presenterats något namn som man vet att man kan lita till på allsvensk nivå.

För vet ni vem som också lyckats imponera på ett novemberprovspel i GIF Sundsvall, när alla ordinarie spelare slappnat av och mentalt sitter på ett charterplan till Thailand? Nej, inte Hitler, men väl Erik Löfgren. Så missvisande kan de avslagna novemberträningarna vara, att till och med min enkla, okarismatiska fotbollsperson för en vecka kunde kännas kittlande och intressant.

Den som gjort sin googlingsläxa vet också att Samuel Aziz har provspelsimponerat förr. 2012 ska en då 21-årig Samuel Aziz provtränat till sig ett kontraktsförslag med självaste Crystal Palace – efter att ha blivit upptäckt då han imponerade storligen under ett provspel för Kettering Town i den engelska sjundedivisionen!!! Det blev till slut aldrig något permanent i den engelska andradivisionen, provspelskvaliteterna till trots!, utan säsongen som följde så skrev Samuel Aziz på för LB07 i division 1 södra där han gjorde två mål på hela säsongen. Förra vintern var han i Iran och imponerade på två olika provspel, efter att ha brutit kontraktet med Landskrona i division 1.

Jag säger inte att Samuel Aziz är en provspelsorienterad hästskojare och jag säger inte att jag hade gjort ett montage där jag klippt in Urban Hagbloms ansikte i en hästauktion med en flamländsk sol-och-vårare ifall jag hade haft tid (men kanske!!!); jag bara höjer ett orots finger i fredagskvällen.

 

Bara anklar i december

Igår kväll tittade jag in på Kåken; ett etablissemang så pass hipstrigt att det till och med på sin egen hemsida skyltar med att det är just ett »hipsterhak«. Det måste vara ölställenas motsvarighet till att Jonas Lundqvist-bära upp en flintifierad krans; så många nivåer av ängslighet och självsäkerhet – tätt, tätt, sammanflätade – att en lättsvettig medelpading blir alldeles nervös.

Det var bara onsdag, tyckte jag, men inte ett hårstrå låg fel på en enda kalufs, inte ett skägg såg ut att vara annat än lokalvårdat och inte en söm verkade sitta ogenomtänkt på ett enda plagg.

Vi var utomhus – ute kanske är det nya inne??? – och mycket av min 26-åriga tankekraft lades på faktumet att alla, verkligen alla!, killar på den förvisso infravärmda men fortfarande iskalla uteserveringen stod där i tunna sommarsneakers med bara anklar.

Själv stod jag och huttrade i ett par fotriktiga kängor och kunde verkligen inte undgå att fokusera på hur kalla de såg ut, de självklart onsdagsölklunkande unga männen med sina kala anklar och tunna tygdon kring tassarna.

Och kanske var det där min ungdom en gång för alla lämnade mig, i det självklara valet mellan värme och cred!!!, eller så var det bara det sista slutgiltiga beviset på att jag inte känner mig trygg i dessa de allra mest stockholmska av smörslungade salonger.

Kanske är det så man ska hejda inflyttningen till Stockholm och i samma veva även avfolkningen av resten av landet; genom att ta en helkroppsbild på snittbesökaren på Kåken, trycka upp den stort på reklamblad och skicka ut till potentiella Stockholms-flyttare runtom i landet med rubriken »SKULLE DU KÄNNA DIG BEKVÄM MED ATT FROTTERA DIG I DENNES SÄLLSKAP?«.

Det är nog inte Po Tidholms förstaidé, men jag tror att den hade kunnat vara effektiv.

Vinterns glosa: Verkaufen

Det är mycket som hänger på vad Urban Hagblom lyckas eller inte lyckas med under de här tidiga vintermånaderna, när det allsvenska övergångsfönster står som allra mest vidöppet.

Vilken nivå håller egentligen en näverlursprisad isländsk mittfältare? Kan Samuel Aziz – 25-åringen som ifjol bara fick göra sju inhopp totalt i superettan! – verkligen vara svaret på någon som helst anfallsfråga? Kan den nyexaminerade marknadsekonomen Robert Åhman Persson månne hitta sig en tjänst på NP3 Fastigheters Sundsvalls-kontor?

Svaren på dessa frågor kommer naturligtvis att bli viktiga och Urban Hagbloms grundarbete med att försöka lokalisera nyförvärv och förlänga kontrakt är inte att förringa.

Men.

När Sundsvallsgrabben Emil Forsberg är hela världsfotbollens kanske just nu hetaste mittfältare, ja, då kanske Hagblom måste bredda sitt fokus ytterligare.

Ingen mittfältare i någon av Europas fem bästa ligor har alltså stått för fler poäng den här hösten än den en gång så innebandyaktuelle Emil Forsberg. Ingen!

Då är man ju inte mer än människa. Det är klart att en ung man med GIF-sympatier så smått börjar fantisera om att detta poängsprutande inte undgår några av världens största klubbar – som kanske skulle kunna vara villiga att försöka buda över 25-åringen till England eller Spanien.

Och ska man handla från den obesegrade tyska ligaettan, som just nu trumfar Bayern München och som har miljarder och åter miljarder av läskedryckspolletter i ägarryggen, så lär det bli kostsamt. Eftersom det spekulerades i bud omkring 150 miljoner redan i våras, då Forsberg hade ett relativt blygsamt poängsnitt i andraligan, så måste vi väl nu – när han snittar en poäng om match i Bundesliga – tillåta oss att tro på en övergångssumma uppemot 200-250 miljoner?

Och man behöver inte ha en professur i fotbollsföreningsrätt för att veta att utav dessa – fortfarande hypotetiska – hundratals miljoner så ska fem procent avvaras i något som kallas solidaritetsersättning; pengar som går till den klubb som fostrat spelaren mellan de tidiga tonåren och 23 års ålder.

Och i Emil Forsbergs fall är det till åtminstone fyra femtedelar GIF Sundsvall.

giffarna

Med enkel huvudräkning får jag fyra procent av 200 miljoner kronor till en nätt summa av åtta miljoner svenska kronor; en i sammanhanget Pippi Långstrumpig guldpeng som skulle räcka till råbarkade Robert Åhman Persson-typer, David Myrestam-hemvändare, lunchkupongsbelupna Peter Wilson-kontrakt och så mycket mer.

Pirkt.se har därför, tillsammans med Google Translate, tagit fram ett ord med vilket Urban Hagblom i teorin – det här är ingen uppmaning, absolut inte, bara en upplysning – skulle kunna ringa och telefonterrorisera RB Leipzigs sportchef.

ska%cc%88rmavbild-2016-11-26-kl-16-50-28

Jag tänker mig att sportchefen lyfter luren varpå en pillemarisk Urban fnittrar fram ett bestämt »VERKAUFEN!« innan han slänger på.

Typ tio gånger om dagen, januari ut.

Jag har varit på RB Leipzigs anläggning (i våras när jag skrev ett 35 000 långt reportage om »Mini-Foppa« för Offside) och den är gigantiskt stor – vilket borde innebära att det finns mängder av telefoner att ringa. Det behöver inte bara vara sportchefens fasta lur som terroriseras; Urban skulle kanske kunna sätta Johan Nikula, Henrik Wikström och någon från marknad på att ringa flera olika nummer samtidigt – så att det rundgångsringer i hela jättekåken, dagarna igenom. Och så fort någon svarar: ett snabbt »VERKAUFEN!« och påläggning.

Allt för att tvinga fram en försäljning och därmed inkassera en rejäl pengapåse, med vilken GIF Sundsvall borde kunna strössla sig till en mittenplacering 2017.

Offren spelar ingen roll så länge pengarna fortsätter att flöda

Vi pratade om privatiseringar på ett seminarium idag.

Tanken om att den kapitalistiska marknaden, den fria konkurrensen och viljan att generera vinst alltid, i precis alla sammanhang!, är en pådrivare för utveckling och kvalitetsförbättring genomsyrar som bekant hela vår svenska välfärd, varje dag och – som det ser ut – vartenda år framöver för alltid, amen.

Och det finns förstås tusen argument mot att försöka applicera samma principer som gäller flippandet av hamburgareinteraktioner med människor – jag rabblade ungefär hälften på seminariediskussionen – men om man vid något givet tillfälle bara skulle ha tid att yppa ett enda och du därför av förståeliga skäl vill gasta »MEN KAPITALISMEN HÅLLER PÅ ATT FÖRSTÖRA HELA JORDEN DET KOMMER ALDRIG ATT BLI BÄTTRE OM VI FORTSÄTTER SÅ HÄR SOM VI HAR GJORT VI MÅSTE SKAPA EN NY VÄRLD BYGGD PÅ ANDRA VÄRDEN ÄN VINSTER OCH UTDELNINGAR NUUUUU!!!«, ja, då kan den här filmen – som ligger på SVT Play – vara bra att ha i ryggen:

shadowworld

För om du innan inte var helt övertygad om att girigheten som vårt kapitalistiska system göder håller på att sabotera vår planet fullkomligt så lär du vara det efter att ha sett Shadow World (2016), som finns på SVT Play.

För även om det förstås är nog illa när det handlar om att de skattekronor som du och jag solidariskt betalar in hamnar i skatteparadis på grund av att man väger blöjor och kapar den faktiska tiden med de äldre i äldrevården så blir farorna med systemet kanske ännu lite mer tydligt och konkret när affärsidén handlar om att döda oskyldiga människor.

en gif om anti-gif-konspirationen

Nej, spelet under hösten borgade kanske inte för något cupspel ute i Europa under 2017, men som sportchefen Bamse – inte den honungslapande björnen med samma namn – en gång sa om små klubbars chanser till Europaspel:

»Den som är väldigt dålig måste vara väldigt snäll«.

Och GIF Sundsvall var snällast av alla i hela allsvenskan 2017, konstaterade förbundet. Giffarna vann den svenska fair play-ligan – en triumf som tidigare år lett klubbar som Gefle och Brommapojkarna ut på kvalfyllda Europa-äventyr.

Men ingen som med relativ regelbundenhet knappat in sig på Pirkt.se under de senaste åren kan ha undgått den internationella konspiration som motarbetar GIF Sundsvall och den medelpadska fotbollen. Så sent som förra sommaren försökte jag, för då nytillkomna läsare, sammanfatta de fem värsta övergreppen i den här bloggposten.

Men inte trodde väl ens jag – en konspirationsteoretiker av stora mått, när det kommer till den medelpadska fotbollens vattentrampning – att UEFA:s absoluta toppar skulle vara så nitiska i sitt konspirerande att de till och med kunde tänka sig att skriva om spelreglerna för hela den europeiska fotbollen.

Men jodå:

ska%cc%88rmavbild-2016-11-23-kl-10-31-12

När den röda, europeiska kvalmattan till sist rullas ut för klubben – efter hundratretton raka år av kringtrampande i den nationella, nej, länge inte ens nationella utan länge strikt regelstadgat norrländska gyttjebollen!!! – så hann klubbledningen knappt etablera två lortiga tassar på Europa League-plyschen innan mattan rycktes bort under fötterna.

Representanterna från klubbar som nordirländska Cliftonville FC och österrikiska Admira Wacker Mödling måste – fortsatt: i detta hypotetiska galascenario – ha skrattat åt de omkulldrattade medelpadingarna som plötsligt låg där i en lyteskomisk hög när mattan rullades ihop, galadörrarna stängdes och nån spelbolagstjomme kom fram och försökte trösta GIF-ledningen med en check på ett belopp motsvarande en månadslön för en av truppens bänkade yttrar.

Bara medan jag läste orden »GIF Sundsvall vinner fair play-ligan« i rubriken hann jag se framför mig en resa till Cypern för kvalretur mot Anorthorsis. Jag hann se framför mig hur planet lyfte från marken på Arlanda och hur det skulle kännas som att klubben GIF Sundsvall metaforiskt lyfte med det, hur solnedgången skulle träffa bortaläktaren i Larnaca den där sensommarkvällen och hur det skulle kännas när man står där efter slutsignalen, med 0–3 (0–6 totalt) på tavlan, och krasst konstaterar att »jahaja; nu har vi ju AFC hemma om två dar«.

Vi får aldrig veta hur det skulle ha känts. Sensommardrömmen om Anathorsis borta dog, inom loppet av milisekunder, redan när ögonen nådde ingressen. Kanske hann Urban Hagblom skena iväg i tanken på samma sätt när pressmeddelandet nådde inkorgen.

Kanske hann han också se bilden av den perfekta sensommaren 2017, den som skulle kunna bli kronan på hans två decennium långa sportchefsverk, flimra upp för ögonen–

1err7m

–för att sedan tas ifrån honom?

Vi får nog aldrig veta, men denna tanke har om inte annat givit oss denna gif.

allting går på tomgång här

I helgen tittade jag för första gången på länge in i en skivaffär, med såväl väggar som backar fullproppade av vinylskivor.

»Just det«, tänkte jag för mig själv när jag lät ögonen vandra över vinylmattorna, »Iiris Viljanens skiva är ju ute nu, ja« och »jahaja: The Radio Dept. har släppt nytt.« 

Och mina annars så studentikost försiktiga nävar ville med ens förvandlas till regelrätta pollettströsslare. För det är ju fortfarande någonting med att köpa en skiva. Eller så var det en gång i tiden någonting; nåt man kan längta tillbaka till.

Det där att man ger en skiva en ordentlig chans. Och sedan en till. Och hur man sedan – efter två noggranna genomlyssningar – ser man fram emot den tredje lyssningen, för att man vet att det är då som texterna brukar kunna börja sätta sig och man på riktigt kan börja bedöma.

Och till slut sitter man där och tycker – inte vill tycka!!!, av creddighetsanledningar, utan verkligen tycker! – att »visst, singlarna som släpptes innan är ju bra och hittiga och så, men det tredje sista spåret, det där lågmälda, är ju klart bäst«.

Vad länge sedan det var jag föll för ett åttondespår på en skiva. Vad oerhört länge sen det var jag lyssnade på musik riktigt ordentligt och intresserat.

 

Internetforskarna tvistar väl fortfarande om vad som kom först; Spotify eller Jan Gradvall-i-Nyhetsmorgon-spaningen om att man i och med Spotify inte längre lyssnar på musik på samma sätt (jag ber lite om ursäkt för denna spanings upptagning av den nationella bandbredden), men jag tänkte bara säga att jag ska försöka börja lyssna ordentligt på musik igen.

För jag inser ju där och då i skivaffären, när nävarna börjar vinylnafsa, att jag redan betalar för en närmast obegränsad mängd musik.

Jag betalar ju redan för (inte så mycket till, tyvärr) Iiris Viljanen och för The Radio Dept. och för nästan alla andra icke-anarkister som släppt nytt på sistone.

Varför ska jag unna mig en bägare på lokal när jag har hela frysen full av industriperfekterade lådor med Big Pack-glass?

Och det är väl bevisat svårt att dyka huvudstupa ner i pärondelen av en Big Pack-låda vareviga dag och göra det med bibehållen entusiasm, men hädanefter ska jag åtminstone försöka.

Och man behövde inte slafsa runt med trynet i päronfrosten särskilt länge för att böka fram ett guldkorn.

Svensk hiphop har två-tre decennium på nacken, men ändå är Luleårapparen Zacke – mig veterligen – den förste att någonsin rappa om knäckemackor med örtsalt. Jag hade inte hört honom sedan jag snubblade över »Gossen«, som han spelade in med Mattias Alkberg härom året, men jag tror att hans texter tagit ytterligare ett par kliv till detta album.

Han är, som Tilde ganska träffande beskrev det, »som en Erik Lundin från en småstad«. Exempelvis »Rondellen«, bifogad ovan, tror jag hade kunnat utspela sig i vilken mindre svensk stad som helst.

 

Jag ville väl bara säga det, antar jag: var rädd om era 99 månatliga Spotify-kronor. Och framför allt; passa på medan Sverige är en demokratisk stat som är tillåtande av många olika sångröster. För nog blev man lite orolig ikväll, då Aftonbladet basunerade ut att Per Gessle ger sig ut på vägarna och genom sin rubriksättning fick det att låta som att–

ska%cc%88rmavbild-2016-11-21-kl-22-21-47

–Sverige bara har en enda, av statsöverhuvudet utsedd artist.

 

Det här relativt menlösa inlägget är också ett led i att jag – efter att ha sett en ryggmärgsskadad kämpe på teve – fick för mig att jag ville försöka skriva oftare, för att jag tycker att det är roligt.

Det om det.

En flygande bengal och en inspark

Jag var på Syrianska mot Gais i superettans säsongsavslutning härom helgen och i den isande blåstkylan så brände de båda klackarna – jo, Gais hade, utan någonting som helst att spela för tabellmässigt, med sig ett rejält bortafölje – av varsitt rejält tifo.

Först vevade Gais-klacken med bengaler, sedan svarade Syrianskas klack med att skjuta upp fyrverkerier till vad som måste ha varit ett värde av en mellanstor svensk kommuns nyårsbudget. Det bara small och small och small, större och större och större.

Det var häftigt, det går faktiskt inte att säga någonting annat.

 

Sedan följde trettio minuter av långsam, försiktig och relativt usel fotboll – ungefär på den nivå man kan vänta sig av två lag i den svenska andraligans botten, i minusgradernas november – och i brist på spelmässigt fyrverkeri att njuta av på planen så letade de båda klackarna andra sätt att sysselsätta sig i kylan.

De började hetsa mot varandra. De stod vid varsin sida av avspärrningarna och skrek och hytte och utbytte säkerligen en och annan »om inte det här kravallstaketet var i vägen, då jäklar skulle du åka på en lakritsbåt«-försäkringar.

Mitt i detta hetsande fortsatte Syrianska och Gais att spela 0–0 i en svag fotbollsmatch, och efter trettiosju minuters spel sköt Syrianska klart utanför. Gais inspark.

Då kastades plötsligt en brinnande pjäs – jag är ingen expert, men det måste ha varit en bengal – från Syrianskaklacken i riktning mot Gais-klacken. Den landade precis innan, mot reklamskyltarna, mitt i ett uppbåd av poliser och ordningsvakter.

Det uppstod förstås visst tumult, som det av förståeliga skäl gör när en brinnande tingest landar mitt i en folkmassa, innan någon vakt eller polis plockade upp pjäsen och sprang iväg med den ut på asfalten vid sidan om Gais-läktaren.

Jag tror någon drog fram en pulversläckare och släckte den. Jag skulle uppskatta att det hela tog ungefär tjugofem sekunder.

Sedan blåste domaren Patrik Eriksson, som liksom alla andra följde brandutvecklingen vid ena hörnflaggan, i sin pipa och några sekunder senare skickade Gais-målvakten Jesper Johansson iväg insparken.

Matchen var igång igen.

Det där var en jätteskandal. Ett eldklot kastades från den ena supportergruppen mot den andra, med direkt intention att träffa grönvita supportrar, vilka som helst; säkert skulle den allra helst sätta fyr på hela bortasektionen.

Men jag… visste inte vad jag skulle göra. Jag gjorde till slut ingenting: inte ett TT-tecken den kvällen ägnades åt jätteskandalen att ett dåligt superettangängs supportrar kastade en brinnande pjäs mot ett annat dåligt superettangängs supportrar.

För det behandlades ju som ingenting. Eldkastet innebar tjugofem sekunders uppehåll, sedan var spelet igång igen. Det hade blivit ett större avbrott ifall Danny Erviks skosnöre gått upp inför en frispark.

Jag frågade matchdelegaten efteråt ifall det var rätt att behandla skandalen på det sättet – genom att bara spela på – och ja; det var det, enligt honom. Domaren har bara ansvar för vad som sker på planen, svarade matchdelegaten. Det fortfarande pyrande eldklotet låg utanför planen, på planen var det inspark till Gais.

 

Och jag vet inte, men om inte lusten att skriva om svensk fotboll – bredare än GIF Sundsvalls stundtals deppiga men nästan alltid respektabla åthävor – redan hade gått ur mig så gjorde den nog det där och då, nedfrusen på Södertälje Arena, när jag skickade ifrån mig någon slentriantext om förutsättningarna inför Syrianskas kommande kvalspel, utan ett enda ord om den bengalkastning – mitt i matchen! – som borde ha behandlats som den skandal den var.

 

Och ikväll vet jag att min gode vän Per Bohman – Sveriges just nu (med Simon Bank på föräldraledighet) vassaste fotbollsallsvenska penna – hade smattrat ihop en klok, nyanserad och kunnig analys om allt som gått fel för Henrik Larssons gravt underpresterande Helsingborg i år.

Den hade jag velat läsa.

Men vad finns det för aktualitet i en text om en 45-årig fotbollstränares taktik och trupphantering – när samme tränare tvingas ställa sig boxningsredo, på tå med garden uppe, för att försöka skydda sin 19-årige son mot maskerade huliganer, på den gräsmatta som för bara några minuter sedan var allsvensk?

Och vad finns det för behov av att krönikeledes fördöma att maskerade vuxna män attackerar en tonåring som försökt utföra sitt jobb på bästa sätt? Går det ens att räkna som en åsikt? Är det ens ett tyck: »det här var dåligt« eller »det här får inte hända«?

Jag vet inte. Jag vet bara att det var en oerhörd allsvensk deppighet som sköljde över mig när jag såg scenerna efter slutsignalen.

(Då fick man ändå inte se så mycket, Henkes vev-förberedande aktioner klipptes till förmån för spelbolagsreklam. Och däri ligger det väl ytterligare en deppighet.)

Och nu, alldeles precis, så såg jag det här uttalandet från Helsingborgs IF,  klubben som skickade ut ett par ordningsvakter – som befogenhetsmässigt väl måste vara att likna vid korvgubbar – för att möta en arg mobb av maskerade våldsmän:

ska%cc%88rmavbild-2016-11-20-kl-23-38-53

Nej, det här kan nog ha varit nådastöten för mitt tidigare så brinnande intresse att skriva om allsvenskan.

Jag vet inte vem som har konkreta lösningar på det här problemet, att våldsmän fortsätter annektera vår största folkrörelse, men det är då inte jag.

Jag hade kanske kunnat skriva något om Johan Mårtenssons slappa agerande på 1–2-målet, kunnat likna Jesper Lange vid en Bizarro World-Jesper Graulund och förklarat hur kapitalt Henke Larsson misslyckats med ett ändå relativt bra allsvenskt spelarmaterial.

Men inget, absolut inget, om det här.

Handen i fickan för att jag bryr mig

erikhema%cc%8atnick

Titta på hur allt klätt i rödsvart stannar upp. Det blev så tyst att man kunde höra hur en jämtländsk täckkjol reste sig från ett filtbeklätt säte på Jämtkraft Arena.

(Den uppmärksamme noterar hur spelaren längst ut till vänster, min vän Daniel »Knosen« Andersson, sakta greppar sig för pannan; en gest som enligt det jämtländska signalspråket betyder »nej, nu skiter jag i det här och åker till Västerås och spelar i superettan«.)

Sex år senare har jag dels bearbetat händelsen så till den milda grad att jag kan försöka skriva lättsamt om den och dels har mitt idoga och fortsatte bloggvevande (som faktiskt inte påbörjades som skrivterapi efter hemåtnicken, utan långt tidigare) gjort att jag värvats till Länstidningen Östersund som ny gästledarskribent.

Så när det nu var dags för denne utbölings premiärtext i lokaltidningen kändes det ganska självklart att försöka ta avstamp ifrån just den olycksaliga, 20-åriga pannloben som ändå gjort avtryck i staden.

OCH NU FINNS DEN ATT LÄSA HÄR!!!

Så här ser dagens förstauppslag ut i Länstidningen:

ska%cc%88rmavbild-2016-11-19-kl-13-21-33

Vi kan konstatera att rubrikförslaget satt som en tvåradig smäck – men tyvärr kan vi också konstatera att inte heller jag lyckas undkomma den utbredda handproblematik bland kolumnister som Andrev Walden lyfte i det här blogginlägget.

Inte alls!!! Jag stod där, med båda nävarna i fickorna, när fotografen föreslog att »testa ta ut en«. En??? Aldrig i mitt liv har jag väl stått och hängt med en tass hängandes utanför – men med skräckbilden av Daggmasken Johan Esk på näthinnan lydde jag ändå order.

hand

Alla måste hitta sin nisch – och jag är nu ledarskribenten med en hand i fickan.

Det går ju heller inte att komma ifrån att faktumet att man inte får flina upp sig på en bylinebild (ibland är ju ämnena synnerligen icke-kompatibla med flin!!!) blir till ett problem för en flintifierad man av relativt fyrkantig form. Flera gånger sade jag till fotografen att han måste se till så att mina ögon åtminstone ser väna ut, så att det står hundraprocentigt klart att jag inte värvats till LT från typ Avpixlat.

Det gick… sådär, tror jag, men förhoppningsvis förklarar mina texter – som är tänkta att komma var tredje vecka – var jag står.

 

Det var ganska precis på dagen ett år sedan jag satte mig på bussen mot Bommersvik och Aftonbladets »utbildning för progressiva ledarskribenter« och jag är väldigt glad att den upplevelsen inte bara stannade vid några kurstillfällen och ett par pliktskyldiga praktikperioder innan jag åter satte mig på TT för att skriva sportnotiser på heltid igen.

Jag är väldigt glad över att få skriva för Länstidningen, denna jämtländska motsvarighet till min modertidning Dagbladet, var tredje vecka – och om ni har ris, ros eller kanske ännu hellre tips på ämnen att ta sig an så är jag idel mejl-öra på pppirkt@gmail.com.

Blås i näverluren

Det här var verkligen känslan i tisdags morse, när man nåddes av uppgiften att Giffarna valt att plocka in den gamle HIF-talangen Samuel Aziz, som nu hunnit fylla 25, på provspel från dennes division 1-klubb:

Åtta poäng på femton matcher innebär att vi under hösten stod för en exakt lika svag säsongshalva som Gefle och Falkenberg stod för under våren; de som fick de båda jumbolagen att se helt avhängda ut redan i juli månad.

(En lika stark höst som vår hade givit GIF en sjätteplats i årets allsvenska, strax bakom Elfsborg.)

Efter en sån höst – där Erik Granat och Smajl Suljevic bildat innermittfält från start i allsvenskan (jag måste skriva det gång på gång, som för att bearbeta) – skulle övergångsfönstret behöva slås upp på vid gavel med en sådan kraft att det smäller i karmarna.

Istället smögs det alltså upp på mjugg-glänt, samtidigt som myggnätet försiktigt träddes på i springan, när Samuel Aziz och en 19-åring från division 3 dök upp för provspel.

Nog blev man lite… orolig. Speciellt efter en sommar där värvningar som Joel Enarsson och Mauricio Albornoz – hm, hur ska man uttrycka sig – inte riktigt gått in och höjt nivån, utan istället petats av lokala fastighetsförmedlare och flugviktare. Detta samtidigt som den norrländska seriekollegan ÖFK plockade in kvalitetsspelaren Curtis Edwards – som haft ett lärlingskontrakt i Middlesbrough – från det mellannorrländska område där det borde råda Urban Hagblomsk förstatjing.

Det är ungefär lika långt mellan Ytterhogdal och Östersund som mellan Ytterhogdal och Sundsvall – men det var bara ÖFK:s proffsigt allseende öga (deras chefsscout är heltidsanställd och utgår, som jag förstått det, från Stockholm) som nådde till bygdens idrottsplats.

Istället blev det de givna korten till Sundsvall. Namnet »Marre Abborn« dök på ett självklart sätt upp i spekulationerna i mina medelpadska chattgrupper redan innan övergångsfönstret öppnat och kan knappast ha passerat en enda allsvensk sportchefsmejlkorg under sommaren. Och ekvationen som innebar att Joel Enarsson skulle vara högaktuell behövde man knappt ha läst fotbollspolitik på gymnasial nivå för att kunna räkna ut.

Det känns ibland lite som att Östersunds FK blickar ut på spelarmarknaden genom ett panoramafönster – medan GIF Sundsvalls springer runt och tittar genom en papptratt.

Och ja, jo: efter den sommaren blev man lite orolig när klubben – i desperat behov av en någorlunda beprövad kvalitetsinjektion – började med att titta på någon anfallare som 64-årige Sören Åkeby (som säkerligen innehar ett par av de »ögon« som Urban Hagblom säger sig ha ute i landet) tyckt gjort det bra i trean.

 

Men så – från ingenstans!!! – kom nyheten om att en spelare följt upp en bjudlunch i Sundsvalls innerstad med att också krita på det erbjudna kontraktet.

Det kändes verkligen som att allt plötsligt vände.

(Det här är nog ett mellan-raderna-flaggande för att det ibland, men långt ifrån alltid!!!, är på Twitter det händer. Detta dubbla montagejobb slängdes ihop på en seminarierast och skeppades direkt ut i flödet, medan själva texten – den ni tragglar er igenom precis just nu – tvingas dröja tills när någon form av egentid uppstår.)

 

Jag vet inte riktigt varför jag blev så hoppfull över ett »ja« från en islänning jag aldrig sett och heller aldrig ens hade hört om innan hösten, men nog hade det säkert att göra med sommarens Tinder-lika »nej« från Nahir Besara.

Ni minns hur han kom till stan en vacker sommardag, solkysst som en turkisk mittenklubbsmittfältare, och lät sig bjudas på lokallunch av en Urban Hagblom som säkerligen tagit på sig sin bästa gå-bort-kavaj.

Men i dagens Tinderifierade samhälle, där någonting potentiellt bättre alltid bara är ett knapptryck bort, så glömde förstås Besara – hur trevligt han än hade med Urban – allt var Giffarna hette när det Alexander Axén-plingade till i telefonen.

Och det är ju så: det kommer alltid att finnas städer med coolare uteställen än »Måndagsjazzen« på Avenyn för den 25-årige mittfältsstrateg som vill ha möjlighet att måndagssvänga sina lurviga, det kommer alltid finnas städer vars stadskärna du inte sightseeing-promenerar igenom på fem minuter och spelarna som åker hit och visas runt och bjuds på luncher kommer – det får vi vara inställda på – veta om detta.

Att i det läget se Kristinn Freyr Sigurdsson, den isländska ligans bästa spelare!!!, krita på för Giffarna var som en varm gammal vind från förr; från en tid pre-Tinder där allt som behövdes för att binda upp sig var ett »Urban är en bra kille«-visdomsord från en isländsk kompis.

Och vi vet förstås inte vilken kvalitet en 24-årig »tia« från den isländska ligan kan tänkas hålla på ett allsvenskt mittfält redan i vår, men är det någon kvalitetsstämpel som är universell i fotbollsvärlden så är det väl ändå faktumet att man–

ska%cc%88rmavbild-2016-11-16-kl-08-17-41

–prisats med någon form av näverlur?

 

Nej, plocka nu också hem David Myrestam innan advent (en perfekt värvning för den som vill få in fler alternativ på mittbackssidan och som samtidigt vill se till att Dennis Olsson inte lägger allt sitt sportsliga engagemang på att kränga Banana Skids i receptionen i sin nya padelhall) så kan Urban låna Kristinns gamla näverlur och tuta i oss visst hopp om allsvenskt spel även 2018.