Med anledning av Uppdrag Gransknings reportage om Östersunds FK har SVT tagit beslutet att publicera känsligt innehåll rörande Pirkt.se:s redaktionella ledning.

Tisdagen den 19 mars blev programmet tillgängligt på SVT Play och ikväll, 20.00, sänds det på SVT 1. Östersunds FK har redan publicerat en kommentar på klubbens webbplats och då även den profilerade Pirkt.se-skribenten Erik Löfgren berörs av granskningen vill portalen därför skriftligen bemöta ett antal påståenden.

Här nedan visar vi innehållet i centrala delar av vår försvarsskrift för att var och en ska kunna bilda sin egen uppfattning om vad som är sant.

Pirkt.se har under den aktuella perioden inte beviljat Uppdrag Granskning rättigheter till personliga trauman och heller inte godkänt tillgång till gamla Mittnytt-klipp från division 1-matcher.

Pirkt.se har valt att inte delta i bandade tv-intervjuer, främst eftersom portalens medarbetare inte blivit tillfrågade under en journalistisk process där det genomgående varit tydligt att Uppdrag Granskning inte haft för avsikt att följa god pressetisk praxis och höra båda sidor av berättelsen om hemåtnicken mot Vasalund i den avslutande division 1-omgången 2010.

Dessutom visar påståenden, rörligt material och skärmdumpar vi har tagit del av på en rad sakfel.

I det reportage som presenterats av Uppdrag Granskning finns faktafel som Pirkt.se bemöter nedan. Inte ett enda av sakfelen har Uppdrag Granskning själv valt att plocka bort från programmet innan publicering utan allting har de – utan förvarning – behållit och således låtit en fortsatt skör 28-åring återuppleva traumatiska minnen – helt oförhappandes, tillbakalutad hemma i sin tv-soffa.

Uppdrag Granskning påstår följande: Knappt sju minuter in i programmet slår SVT fast att »när Daniel Kindberg tar över som ordförande 2010 är ÖFK i fritt fall.«

Pirkt.se:s kommentar: Östersunds FK hade kvart-i-tre-dansat taffligt runt nedflyttningsstrecket runt stängningsdags under varenda division 1-säsong i flera år. Nog hade Daniel Kindberg-förvärv av den lettiske »pojklandslagsmannen« Alexander Gramovitj och den skotske pubspelaren Damon Gray sparkat fullkomligt bakut, men under säsongen 2010 hade lokala spelare från ett av Sveriges historiskt sett allra svagaste fotbollsdistrikt trots allt givit laget chansen att klara sig kvar i serien inför den sista omgången. Ante Björkebaum var hela seriens nickstarkaste anfallare, Christoffer Fryklund växte ut till en jätte i mittförsvaret och en viss Dennis Widgren var uppe och tränade med a-laget i vad som måste varit de tidiga tonåren. Som ett slutgiltigt bevis på den jämtländska talangproduktionens närmast rekordartat fina läge under senhösten 2010 så fick påläggskalven Daniel »Knosen« Anderssons färdigheter uppflyttade Västerås SK att lätta på lädret och värva den Garrincha-avige pjäsen efter säsongen. Att som Uppdrag Granskning påstå att det traditionslösa jämtländska hopkoket – som under hela 00-talets andra hälft lindansat sig kvar i division 1 – skulle ha befunnit sig »i fritt fall« är ett ytterst subjektivt påstående som saknar saklig grund.

Uppdrag Granskning påstår följande:

Som exempel på hur pass fritt fallet för ÖFK var denna nådens höst 2010 använder SVT av en kontextlös exemplifiering: »Inte ens en bakåtpassning till målvakten går rätt«, säger berättarrösten samtidigt som det känsliga bildmaterialet visar hur den från GIF Sundsvall inlånade mittbacken Erik Löfgren, i tröja nummer 17, väljer att nicka hem bollen mot det egna målet i tron om att målvakten står kvar på sin mållinje. Bollen rullar försmädligt in vid den första stolpen och betyder 2–1 för Vasalunds IF i slutminuterna.

Pirkt.se:s kommentar: Detta är bilder som den i dag 28-årige Pirkt.se-medarbetaren Erik Löfgren aktivt har försökt förtränga under mer än åtta års tid. Detta är en faktor som den hänsynslöse grävreportern Jesper Henke – en man så hjärtlös att han varken beärats med ett moders- eller  fadersnamn utan två förnamn – valt att åsidosätta i sin desperata jakt på starka tv-scener till sitt reportage.

Nog har vi sett många unga människors ve och väl offras på den nya klickonomins altare, men att som Jesper Henke söka med ljus och lykta igenom hela Mittnytt-arkiven för att till slut lyckas hänga ut en stackars 20-årig mittback som ensamt exempel på det bottenlösa fallet för Östersunds FK vittnar om en blodtörst saknar motstycke i svensk presshistoria.

Vad vet Jesper Henke om hur det är när en tusenhövdad publik av lovikavantesklappande jämtar tystnar vid rörelsen av din pannlob?

Hade icke Jesper Henkes hjärta veknat om han med egna ögon fått bevittna hur den från Superettan utlånade 20-åringen suttit kvar på Jämtkraft Arenas läktare och bara stirrat tomt framför sig i någon halvtimme efter matchen, i rädsla för att möta blicken från de jämtländska lagkamrater han kände att han nickat ner i det slukhål som är Division II Norrland?

Vad vet Jesper Henke om hur det är att smyga igenom Östersunds centrum om söndagskvällen i hopp om att slippa bli utsatt för något hatbrott med klyktattar-rasistiska förtecken, för att till slut modfällt väsa ur sig ett »jag tror jag ska ha ett rum här« till receptionisten på Pensionat Björnen?

Sådana frågor får vi aldrig veta svaret på. Ingen gång under sina månader av ÖFK-granskande – ett arbete fyllt till bredden av journalistiska och publicistiska överväganden – stannade Jesper Henke till och funderade över dessa frågor.

Bara denna publicistiska cynism, där man gladeligen kastar unga mittbackar åt de jämtländska Twitter-vargarna för chansen att kunna räkna in ytterligare några SVT Play-klick, gör detta till ett pressetiskt haveri av stora mått.

Då har vi inte ens börjat kommentera objektiva fakta som hundratusentals tv-tittare berövas på hemma i tevesofforna. Visst är tv-formatet ofta kort och kompakt och nog tvingar det ibland fram förenklingar av verkligheten, men faktum är att Jesper Henkes avslöjande kunde ha klippts ner till omkring tio minuter om någon redigerare bara klippt bort omkring fyrtiofem-femtio minuter av klippbilder (alla bestående av antingen drönarmaterial från olika snöiga delar av Östersund eller rörliga bilder på när Jesper Henke lommar runt en barack bakom Jämtkraft Arena). Om SVT:s produktionsledning gjort dessa andra publicistiska prioriteringar hade detta frigjort tid i reportaget för att hinna ge en mer rättvisande bild av det »avgörande« misstag som – enligt Uppdrag Gransknings manus – på egen hand pekas ut som orsaken till Östersunds FK:s fria fall.

För man är ju nästan aldrig ensam om en svag bakåtnick. Det finns inget jag i hemåtpassning.

Hade Jesper Henke bara gjort sitt journalistiska grundarbete hade han enkelt kunnat ta reda på att målvakten som fullkomligt ljudlöst tassar ut bakom ryggen på Erik Löfgren – och framför den framrusande motståndaranfallaren – inte alls var den ordinarie och likaledes GIF Sundsvall-utlånade burväktaren Alexander Hysén. Nej, och i skadade Hyséns frånvaro fanns heller inte reservmålvakten tillgänglig utan målet vaktades i stället av en tredje målvakt, som inte tränat med laget under det halvår Erik Löfgren tillbringat i klubben – utan som till vardags utan istället tjänstgjort som vaktmästare på Jämtkraft Arena.

Pirkt.se har, till skillnad från SVT, gjort det publicistiska avvägandet att inte namnge denne tredjemålvakt, som säkerligen också är fortsatt traumatiserad av händelsen som utspelade sig för drygt åtta år sedan. Men målvakten vars fullkomligt ljudlösa utlufsning ur målet – inte ett rop!, inte ett rafsande i konstgräset!, som om han smugit ut med vaktis-gympadojorna på sig! – fick vår medarbetare att tro att målvakten fortfarande stod kvar på sin mållinje och var tillgänglig för att enkelt skopa upp en hemåtnick. Hade den egenkäre Jesper Henke inte känt sig nödgad att sprida sina manus-förnumstigheter över det hjärtskärande klippet så hade tittarna själva fått bedöma hur målvaktens tysta tassande helt försvunnit in i lovikavantarnas klappande sorl.

Det råder ingen tvekan om att Erik Löfgren borde ha orienterat sig bättre och att han med ett rappt vrid på huvudet självklart hade kunnat släppa bollen till den utrusande målvakten – detta är en linje som Pirkt.se drivit såväl internt som externt under alla år – men det råder heller ingen tvekan om att Erik Löfgren allena fått bära det jämtländska hundhuvudet för detta debacle i ett snart decennium.

När bilderna nu ska kablas ut inför hundratusentals tv-tittare hade det varit tacknämligt om Jesper Henke åtminstone hade lag någon halvminut på att sätta saker och ting i sin tids- och resultatmässiga kontext, när han bevisligen hade omkring fyrtio händelselösa minuter att lägga på drönarfilm på snötäckta vidder samt bilder på sig själv när han knackar på någon övervärderad lada.

Hade Erik Löfgren nickat mot själva målet (och den tilltänkte Mållgan-vännen på mållinjen) om det inte vore så att matchklockan tickade upp mot den 88:e matchminuten och ett desperat ÖFK behövt få chansen att utsparks-skicka upp bollen mot motståndarmålet igen, för att kanske kunna göra det segermål som hade behövts för att hålla klubben kvar i division 1?

Hade Erik Löfgren försökt med den svåra – ja, fullkomligt dumdristiga – hemåtnicken om rådande 1–1-resultat hade hållit Jämtlands då tämligen begränsade fotbollsstolthet till klubb kvar i division 1-serien?

Självklart inte. Då vågar vi lova att det enkla mittbacksintellekt som Erik Löfgren satt på vid tillfället hade fattat beslutet att nicka bollen utåt, till hörna för Vasalund.

Resultaten 1–1 eller 1–2 eller 1–3, som det till slut hann bli, hade i sig inte gjort någon skillnad: Östersunds FK hade åkt ner i division 2 alldeles oavsett. Detta är förstås ett faktum som Jesper Henke är fullt medveten om, efter att ha grävt tills fingrarna vitnat i Mittnytt-arkiven i sin jakt på snaskiga klipp som skulle kunna väcka avsomnade jämtländska lynchmobbar till liv.

Var är de rörliga bilderna på de andra sekvenser då nedflyttningen i minst lika hög grad orkestrerades?

Var är bilderna på den inlånade letten Alexander Gramovitjs straffmiss vid oavgjort hemma mot ett uselt Boden, i en nyckelmatch där de grönvita norrbottningarna istället lyckades snubblade in ett segermål och sedermera också hålla sig kvar i serien? Den idag 29-årige Gramovitj fotbollskarriär verkar – att döma av den research som portalens initierade Facebook-vänskap tillåter – ha avslutat sin fotbollskarriär och mestadels ägna sig åt saluförande av sin frus bröllopsfoto-ateljé. En uthängning av honom i ett av Sveriges mest sedda samhällsprogram skulle inte alls leda till samma sveda och värk hos familj, släkt och närstående som Pirkt.se:s medarbetare tvingats uthärda under det senaste dygnet.

Den hemåtnickande 20-åringen Erik Löfgren som SVT hänger ut är idag, efter att under lång tid arbetat aktivt med bortträngning av minnesbilderna, en fungerande samhällsmedborgare som lämnat såväl Jämtland, Östersunds FK och hela fotbollsvärlden långt bakom sig. Han studerar till gymnasielärare och försöker leva ett normalt liv, även om han i möjligaste mån försöker att undvika större folksamlingar i en vintrig kontext som kan tänkas innefatta lovikavantar och applåder och många är redaktionsmedlemmarna hos Pirkt.se som kan vittna om hur vår kollega fortfarande kan frysa till is om man tassar upp bakom honom i ett par gympadojor med förhållandevis ljudlös sula.

Att SVT och Uppdrag Gransknings ansvarige utgivare Ulf Johansson låtit skicka ut den hänsynslöse vinthunden Jesper Henke till Jämtland i total avsaknad av pressetisk manual i innerfickan är den värsta skandalen gällande vad gäller hänsynslöst upprivande av bortträngda minnen sedan likhunden Zampo tilläts galoppera fritt i Thomas Quick-utredningen.

I två veckors tid var jag i Sundsvall för att läsa en C-uppsats-förberedande kurs på Mittuniversitetet.

Och kan man vara besviken på att man inte blivit galen? Kan man känna oro över att man inte tappat sitt förstånd?

Det är hur någonting som gnagt i mig, sedan jag kom tillbaka till Stockholm: faktumet att jag inte blev spritt språngande galen under mina två veckor då jag alltså – som 28-årig man – bodde i mitt gamla pojkrum, tillsammans med mina föräldrar.

Tolka mig rätt: jag har de trevligaste och bästa föräldrar som man någonsin skulle kunna lasso-kasta sig till med en navelsträng.

Men jag har – sedan jag flyttade hemifrån – tyckt att ett antal dagar i rad brukar gå riktigt bra, uppemot en julevecka helt okej, men att man i slutet av en fem-sex-dagars-period ändå brukar skönja en märklig dynamik. Kanske att det knorras om att man inte plockat ur diskmaskinen när man »varit hemma hela dagen« och man vrålar av gammal gymnasial ryggmärgsreflex tillbaka att »JAG HAR FAKTISKT PLUGGAT JAG!!!« och mitt i allt kommer kanske ens far med sin årliga anklagelse om att man knyckt det ICA-kort som han påstår varit borta i sju-åtta år och som vars kundklubbspoäng han misstänker att man levt den livsmedelsmässiga Stockholms-loppan för i ett snart decennium.

Man brukar märka att man liksom är lite för stor. Lite för mycket i vägen. Man brukar märka att någonting ganska snart börjar skava.

Och nu skulle jag vara hemma – hemma-hemma, i mitt pojkrum – i två veckor i sträck.

»Jag kommer bli galen«, sa jag till folk.

»Du kommer bli galen«, sa folk till mig.

Men jag blev inte galen. Tiden bara rann iväg. Två veckor i mina föräldrars sällskap bara susade förbi, i stort sett utan blessyrer.

Jag hann åka längdskidor i ett så habilt tempo och med så pass funktionell teknik – utvecklad från en bångstyrd och spårskenande Mattias Thorsell-stil till ett taktfast och bara stundtals galopperande Mikael Åskoogh-älgande – att jag för några sekunder faktiskt övervägde en Vasaloppsatsning inför 2020.

(Det ser ju så härligt ut, Vasaloppet, och alla som SVT-reportrarna träffar på i spåren ser ut som så hurtigt och folkligt Friskis-glada människor. Men man får också komma ihåg att en stor majoritet av de tävlande vid något tillfälle under vintern säkerligen har ställt sig vid den där sinnesrubbat tråkiga stak-maskinen på sitt lokala gym, vilket bara en kliniskt debil människa borde klara av att utsätta sig för.

Så Vasaloppet lär nog också präglas av att någon psykopat som räknar in några pseudolandskamper i fotboll på meritlistan, eftersom han »garanterat spelat i Premier League nu om han »inte dragit knät vid femton«, trampar en på skidorna i sin jakt på en personlig topptid. )

Jag hann såga iförd reflexjacka. När jag kom hem satt den tillkapade IKEA-hyllan som en absolut smäck längsmed skafferiväggen och jag är ingen särskilt vidskeplig person, bara en som är ganska övertygad om att material kan känna av om de tillkapats i fackmannamässig reflexjacka.

Jag hann finna ett bevis på att jag trots allt – trots att mina föräldrar nu kommer att göra miljonvinster när de säljer mitt barndomshem – kommer från relativt påvra förhållanden. När jag var liten fick man bläckmåla sitt eget kartongrör ifall man ville att ens rör med POGS skulle vara blåfärgat och ville man fylla ut röret så fick man skapa sig egna »slammers« genom att klippa i well-papp.

(OBS: Tråkigt att ett svagt hårfäste ska behöva borga för det här tillägget, men det är alltså inte en svastika på wellpapp-poggen.)

Jag fick börja nästan varenda skoldag med en krispig morgonpromenad från det som numera heter Sidsjöhöjden™ (en del av »The Pearl on Mid Sweden’s East Coast«™) ner till Mittuniversitetet.

Jag blev bortskämd med mat av både mina föräldrar…

… som av min farmor.

Jag hade ynnesten att två gånger om få träna fotboll med ett lokalt division fem-lag. Först inomhus i Sporthallens b-hall, iförd ändamålsenliga inomhusfotbollsskor, och sedan utomhus, pulsandes i decimetertjockt snötäcke på IP i ett par lånade Copa Mundial vars skinn hölls ihop av en hårt lindad eltejp under träningens första halva, till dess att tejpen lossnade och jag plufsade runt med halva tåuppsättningen i snön.

Men jäklar så man saknat att tillhöra ett organiserat fotbollslag i en stad där inte alla 32-åringar har självbilden hos en landslagsstjärna med knäproblematik, utan där några år efter år finner sig i att vara högerbacksreserver och gladeligen gör nittio minuter av vattenpåfyllning och påhejning mot Holms SK borta.

Jag har också fått chansen att socialisera med familjens gamla strävsamma huskatt under vad som måste vara hennes livs absoluta senhöst. Hon hör ingenting, verkar se ytterst grumligt – som starrdrabbad mullvad – och gnolar på i ett närmast konstant jamande, så till den milda grad att man då och då får skyffla ut henne genom ytterdörren med en brysk ordningsvaktsuppmaning om att »ta ett varv runt huset« innan hon får komma tillbaka in i värmen igen.

Jag har, inte kort sagt utan långt sammanfattat, haft det väldigt bra. Oroväckande bra, sett till att jag är tänkt att vara en självständig 28-åring.

En GIF-supporter får inte glömma bort att vara orolig.

Det var mycket som inte riktigt stämde runt Giffarnas träningsmatch på Skytteholms IP. Bara faktumet att ett småländskt och ett medelpadskt lag möttes i Solna skavde förstås, men även vid själva matchstarten krånglade en hel del. GIF-laget släntrade ut en kvart sent till matchstart, där fanns ingen speaker som kunde ropa upp startuppställningarna (vilket alltid är uppskattat, speciellt under en försäsong där allt man hört från småländskt håll är yviga värvningar av nigerianska Messi-figurer och potentiella göteborgska ICA-handlare) och någon fungerande matchklocka hade Solna Kommuns låga kommunalskatt inte lyckats finansiera.

Det var väldigt lite som osade allsvenskt över den här lördagseftermiddagen. Men allra minst allsvenskt osade det nog om GIF Sundsvall under matchens första halvlek.

Matchklockan fungerade som sagt inte, men varningsklockorna ringde för full bjällra.

Jag satt ner med Joel Cedergren i förra veckan (en intervju som tids nog ska publiceras på den här eftersatta portalen) och han pratade en hel del faktumet om hur lag kommer vara mycket mer förberedda på Giffarnas spelmodell och fotbollsidé under 2019.

Hur man ska tackla att motståndarna försöker låsa David Batanero i uppspelsfasen eller hur man som lag ska lösa situationer när motståndarna väljer att »spegla« Giffarnas uppställning i pressen – och skicka ut tre forwards som står på Giffarnas tre mittbackar.

Ingenting tyder på att Kalmars nya tränare Magnus Pehrsson är seriens allra vassaste taktiker – vi pratar om en tränare som gjorde ett rekorddyrt Malmö FF till ett mittenlag under 2018 – men han hade vett nog att prova allt det där från start i lördags.

Då gällde det att Giffarna hade lösningar, förkunnade Joel Cedergren för mig. Att man snabbt kunde skifta om, tänka nytt, hitta lediga ytor på andra delar av planen.

Jo, tjena.

Med två veckor kvar till den allsvenska premiären fanns absolut ingen plan för hur GIF Sundsvall skulle lösa Kalmar FF:s höga press. Inte en tillstymmelse till B-plan när bollrullandet gick i baklås och de farliga bolltappen, centralt i banan, staplades på hög.

Kalmar sjönk ner i en 5-4-1-formation när Giffarna väl fick grepp om bollen, men innan Giffarna tillåtits ta över initiativet så ställde KFF ut tre högt pressande gubbar på varsin mittback. Och i Eric Björkanders frånvaro (märkligt att han – som i mina ögon borde vara mest given i den tuffa konkurrensen – inte spelade i detta semi-allsvenska genrep) kunde mitt-mittbacken Alexander Blomqvist varken växelspela med innermittfältet på samma trygga sätt eller driva fram boll när det behövdes.

Ibland vinklade William Eskelinen utsparken nittio grader, ut mot hörnflaggan, varifrån Alexander Blomqvist skulle börja projektet att spela sig igenom hundra längdmeter av fotbollsplan fram till motståndarmålet. Det gick inte. Det gick inte alls.

Ofta tog det stopp redan vid halva halvplan, där aggressiva på-tå-taggade rödtröjor knyckte bollen av hälstående blåklädda.

David Batanero ser inte direkt ut att brinna för att spela allsvenska försäsongsmatcher i nollgradigt och när även Juanjo var slarvig och duttig under första halvtimmen så blev det inget annat än pannkaka av precis allting.

Och inte fanns det någon plan att vända på pannkakan, hundraåttio grader. Joel Cedergren – som i den kommande intervjun pratar mycket om hur han jobbar på att utvecklas som matchcoach – bara stod där med stekspaden i hand och såg sitt lag mer eller mindre köras över av ett Kalmar som frånsett det allsvenska universalgeniet Rasmus Elm mest såg… gammaldags allsvenskt rejält ut.

De hade gjort sin hemläxa, jämfört med när de rullades ut på IP i höstas, och det är det som är farhågan:

Alla kommer göra den hemläxan. Precis alla lag.

De kommer låsa mittbackar, de kommer göra allt för att stänga av passningsvägen till Batanero och när Giffarna väl får grepp om bollen och rullar runt så lär de göra precis som Kalmar (och tidigare Västerås SK) gjorde: sjunka jättedjupt.

Och visst: det blev marginellt bättre i den andra halvleken, när Giffarna på ett annat sätt fick ta hand om bollen och spelet. Vid någon sekvens var det nog hela fem minuters obrutet bollrullande där KFF fick flytta runt defensivt.

Men det ledde inte till någonting. Och så fort Kalmar vann bollen så ångade de i djupled och fixade fram en hörna: på tjugo sekunder hade de åstadkommit mer än på de där fem minuterna. Det går absolut att hävda att det är jobbigt i längden för motståndare att jaga boll, men när de ligger så lågt och kompakt blir det dels inte så långa och många löpningar – och dels tror jag att den känsla som infinner sig hos en motståndare när den till slut tålmodigt tvingat Giffarna att rulla tillbaka till egen målvakt inte ska underskattas.

Kalmar lyfte laget, till tonerna av ett gemensamt vrål – Giffarna fick, efter en slankan hit– en slankan dit, börja om från bakplan med en ohörbar men ändå tydlig kollektiv suck.

Det påminde inte så lite om 2017 års ineffektiva bolltrillande och en kan ju hoppas att hela den likheten berodde på att 18-målsmannen Linus Hallenius saknades och att han ersatts av en vilsen och försiktig Peter Wilson, som absolut kan vara ett bra hot i djupled från en kant, men som inte kan hålla upp en hel anfallslinje som ensam anfallare mot stora stygga försvarspjäser som Viktor Elm.

En kan ju hoppas på det, men hade jag varit Joel Cedergren hade jag börjat fila på en spelmässig B-plan. För Linus Hallenius hade löst mycket, men han hade inte kunnat löst upp knutarna som uppstod mitt i banan på egen tredjedel. Han hade kunnat sysselsätta KFF:s försvarslinje på ett bättre sätt, men inte hindrat en frustrerad Omar Eddhari att springa ner och hämta boll i försvarslinjen som någon typ av inverterad vänsterback.

Det blir en märklig säsong, det här. Urban Hagblom har handplockat ihop ett »Dream Team« och GIF Sundsvall kommer till allsvensk seriestart som hela fotbollsallsvenskans spelmässiga gunstlingar och allsvenskans kanske näst minsta ekonomi förväntas plötsligt rulla ut lag som Kalmar, Örebro och ja, fan tro’t om det inte kommer muttras om de inte dominerar bollinnehavet mot Elfsborg.

Mot Kalmar FF blev kreatörerna i »Dream Team« – med Batanero, med Juanjo, med Pa Konate och med Omar Eddhari – överkört av ett lag som jobbade hårda, sprang mer och som satte det defensivt fotbollstaktiska på ett helt annat sätt. Det var verklig klasskillnad vad gäller presspel och aggressivitet.

Alla lag kommer inte ha Rasmus Elm-figurer som sätter varenda krossboll och hörna på kvadratmetern eller som borrar upp frisparkar i krysset – men precis alla lag i allsvenskan kommer nog försöka spela presspel ungefär som Kalmar gjorde.

Giffarna borde fundera en och två gånger på hur de ska hantera det i trettio omgångar.

Och hos alla GIF-supportrar, som dansat sig igenom en svag och förryckt försäsong med huvudet uppe bland de Intertoto-cup-kvaldrömmande molnen, bör en viss dos av den där sedvanliga pre-allsvenska oron infinna sig.

David Batanero charmade hela allsvenskan förra säsongen, men något eko på den globala fotbollsscenen – där mångmiljonbeloppen rullar – verkar spanjorens succésäsong inte gjort.

För att sälja en 30-årig mittfältsvirtous krävs nämligen kontakter.

Kontakter Urban Hagblom ännu inte har.

– Det kan vara förvånande för många, men vi har haft ett större intresse på Peter Wilson, vad gäller försäljning, än vad vi haft runt David Batanero, säger Giffarnas sportchef. 

Det är fredag, arenarestaurangen på NP3 Arena myllrar av helgsugna medelpadingar och om några timmar ska Pa Konate debutera för GIF Sundsvall på konstgräset utanför fönstret, i en träningsmatch mot Västerås SK. En Champions League-meriterad 24-åring som hunnit med att vinna både U21-EM-guld och SM-guld blev den sista pusselbiten i lagbygget inför 2019 års allsvenska säsong.

Pusslaren Urban Hagblom erkänner att han sovit dåligt ett par nätter före övergången gick i lås, på grund av rädslan att andra allsvenska klubbar skulle nosa sig till Konates kontraktssituation (»nog vaknade jag ett par gånger om natten«), men nu skiner Urban Hagblom ikapp med solen, lassar på både bufférisotto och buffékyckling efter rekommendation från kökspersonalen (»det är gott att blanda«) innan han slår sig ner och låter entusiasmen flöda ut.

Ungdomsverksamheten har aldrig någonsin sett så lovande ut, då GIF-juniorer försvinner iväg på landslagsläger i tid och otid, och runt a-laget har inte bara spelartruppen perfekterats sedan förra årets succésäsong (Alexander Blomqvist, Omar Eddhari, Tobias Eriksson, Pa Konate in) utan även ledarsidan har blivit ännu starkare (Ferran Sibilla ut, Andreas Pettersson in), menar han.

– Under mina år i Giffarna så… nu ska jag väl vara lite försiktig, men på förhand har det aldrig sett så bra ut som det gör inför 2019, säger Urban Hagblom samtidigt som han låter sig väl smaka av buffétallriken. 

Man kan med god vilja hävda att det är en tallrik med det bästa av två världar han har plockat åt sig. Varför välja? Risotto är gott, kyckling är gott. Lite samma resonemang skulle kunna appliceras på hans närmast orimligt starka GIF-trupp inför 2019. Varför sälja? David Batanero är bra, Pa Konate är bra.

Men under en vinter där Urban Hagblom rättmätigt hyllats för att ha lyckas förlänga kontrakten med härföraren Linus Hallenius, succéspringaren Jonathan Tamimi och mittbacksklippan Eric Björkander — kontraktsförlängningar som inte kan ha slutat i lägre löner för respektive spelare — och förstärkt namnstarkt så är det nästan så att man börjar undra hur allt ska gå ihop ekonomiskt.

Allsvenskan är ju en säljande liga. Knappt en allsvensk förening går runt ekonomiskt utan spelarförsäljningar. Giffarnas förra ekonomiska kalenderår räddades till stor del av en försäljning av Romain Gall; ett år som dessutom inleddes med att klubben bad fotbollsförbundet om uppskov för att kunna klara elitlicensen, efter att ha haft drygt sex miljoner kronor i negativt eget kapital.

– Någonting som vi måste utveckla och bli mycket, mycket bättre på är ju vår försäljning av våra fina produkter och spelare, säger Urban Hagblom.

Och i spelartruppen sitter två omskrivna stjärnor på kontrakt som bara sträcker sig över 2019 och där spelarna ännu inte velat förlänga med klubben. Det handlar om den 22-årige målvakten William Eskelinen, som nästan på egen hand höll på att döda AIK:s gulddrömmar i höstas, och David Batanero, seriens klart mest lovprisade passningsspelare — två spelare som många tycker att Giffarna borde kunna tjänat miljoner på i vinter.

Om det nu hade kommit några konkreta bud.

– Det har varit intresse på spelarna, men inte så gigantiskt stort. Det har det inte varit, säger Urban Hagblom.

GIF-sportchefen hamnar i en längre utläggning om hur branschen förändrats och tar som exempel hur Djurgårdens 21-årige anfallare Aliou Badji går till Österrike för 20 miljoner kronor, samtidigt som Häckens 32-årige Paulinho inte röner minsta intresse, trots att han gjorde mer än dubbelt så många mål under 2018 års allsvenska.

– Här ser man ett exempel på hur businessen förändras, där klubbarna själva måste bli skickligare på att sälja. Där går det att titta på Djurgården som ett exempel, där Bosse (Andersson, sportchef) gjort ett jättejobb. De har ju sålt spelare för över 200 miljoner de senaste fyra åren.  Tidigare var det bara spelarnas kvalitet du sålde, men så är det inte längre i den här branschen.  Men jag är ändå ganska överraskad, för jag trodde att det skulle vara ett större intresse runt David Batanero.

Hur litet intresset har varit? Kanske inte noll, men mindre än för en egen produkt som gjort sju allsvenska mål på de senaste två säsongerna.

– Det kan vara förvånande för många, men vi har haft ett större intresse på Peter Wilson, vad gäller försäljning, än vad vi haft runt David Batanero. För Peter finns det konkreta förfrågningar på. Det har inte kommit något konkret bud, men det har varit ett tydligare intresse.  

Urban Hagblom har tidigare gått ut och sagt att ingen klubb i allsvenskan har råd att köpa loss David Batanero, utan att han i så fall ska gå utomlands. Men för en 30-årig spansk innermittfältare som sett läcker ut i Europas 22:a bästa liga lär de stora europeiska ligornas klubbar knappast stå på kö, utan även Urban Hagblom är på det klara med att en försäljning antagligen skulle ske till någon liga i den rikare men kvalitetsmässigt sämre delen av den nya fotbollsvärlden.

Men därifrån har buden alltså varit noll och inga.

Kan man vara orolig då att det inte kommer bud på Batanero: om man vill vara en klubb som är skicklig på att sälja? 

– Nu har ju inte vi tagit hit Batanero för att sälja, utan för att han ska leverera i GIF Sundsvall. Men det blir ju väldigt tydligt att det handlar mycket om ålder och vilken position spelare spelar på, säger Hagblom och återvänder igen till att peka på sin vän och sportchefskollega Bosse Andersson i Djurgården.

För Bosse Andersson har inte bara sålt Aliou Badji till Rapid Wien för dyra pengar. Nej, försäljningen av den långe senegalesen är bara den senaste i raden av stora försäljningar som Djurgården gjort och inte sällan har det handlat om spelare som inte hunnit visa upp några monstruösa siffror i de allsvenska statistikkolumnerna. Det har i regel handlat om unga afrikanska spelare och ofta (som i fallen Sam Johnson och Michael Olunga, som båda inbringade tiotals miljoner kronor i övergångssummor) har dessa talanger lyckats dra åt sig intresse från den nyrika kinesiska marknaden.

Men 2014 räddades Djurgårdens räkenskapsår av att de lånade ut den då 26-årige svenske anfallaren Erton Fejzullahu till Kina. Och så sent som förra året uppgavs en annan Stockholmsklubb, Hammarby, ha fått tio miljoner kronor för att sälja ex-Giffaren Pa Dibba, 31, till samma lands andraliga.

Så det går bevisligen att sälja även äldre allsvenska kvalitetsspelare till denna nya och penningstinna marknad.

– Det handlar om hur man säljer produkten, hur man bygger relationer och kontakter, i en bransch som är oerhört global. Fotbollsbranschen har ju blivit det. För det är inte så att du bara säljer till Europa längre. Nu säljer du till hela världen: det är asiatiska länder, det händer i Indien, i Thailand, i Sydkorea, du har de arabiska länderna som blir ekonomiskt starkare. Och du har en marknad i MLS som kommer att växa. 

– Det enda vi inte säljer spelare till är väl den sydamerikanska marknaden. 

Men då pratar du om ett »vi« som i »vi europeiska sportchefer«. Men du säljer ju inte till de här marknaderna än.

– Så är det. Men det börjar bli intresse även för klubbar som GIF Sundsvall, när det gäller spelare. Och då kan det röra sig om asiatiska eller arabiska länder.  

Måste man ha kontakter i de länderna för att ha en chans att sälja honom dit?

– Det måste du. Annars är du chanslös.

Jobbar du på det? 

– Ja, säger Urban Hagblom varpå mungiporna faller ut i ett lurigt leende som övergår i ett rejält skratt.

Det är förstås en process man skulle vilja få insyn i, hur det går till när en 53-årig man från Ljungaverk försöker nå ut i en värld av shejkar och sultaner och asiatiska agentspringpojkar, men när den ska förklaras är Urban Hagblom tillbaka i det skandinaviska sportchefspråk han talar så flytande.

– Det är ett väldigt långsiktigt arbete. Men det handlar om förtroenden utifrån personliga relationer du bygger upp. Men det gäller att bygga upp personliga relationer, inte bara professionella. 

Men det är vissa agenter som man behöver ha bra kontakt med?

– Ja, men det finns många som har ingångar och många som har gjort det bra i just Kina.

Jag betonar hur Pa Dibba såldes till just Kina under förra säsongen och att den ett år yngre David Batanero borde ha en ännu bättre sammanfattning av Youtube-highlights att visa upp i den »oerhört globala« delen av fotbollsvärlden. Bara de fem video-sekunderna där han vänder upp och blindlyfter en sextiometersboll på Romain Galls vrist, vid målet hemma mot Elfsborg, borde få honom såld på en grisblink, resonerar jag.

– Det kan man tycka och det är väl det som gör mig lite överraskad över att det inte varit större intresse runt Batanero. Det är någonting som vi som klubb måste bli mer medvetna om och jobba mer efter.

Att såväl David Batanero som William Eskelinen sitter på utgående avtal inför 2019 är ingen nyhet. Det visste Urban Hagblom när domaren blåste i pipan hemma mot Dalkurd den elfte november och satte punkt för en totalt sett succéartad säsong. Så frågan är hur man går in i vintern, som förhållandevis fattig och ekonomiskt lindansande sportchef i en säljande liga som allsvenskan (»du behöver sälja spelare varje år för att du ska ha en okej ekonomi«, konstaterar Hagblom).

När du satte dig ner för att lägga upp taktiken inför vintern: kände du då att »nu ska jag försöka sälja spelare«? 

– Nej. För vi jobbade efter att behålla den spelargrupp vi önskade behålla, vilket vi lyckats med. Vi ser 2019 som ett viktigt år där vi ska fortsätta prestera och prestera ännu bättre. Däremot har vi ju varit öppna för att om det skulle komma konkret intresse, då skulle vi ha den dialogen. Men vi har inte jobbat offensivt för att sälja spelare. Och då har det inte blivit någon såld heller.

Urban Hagblom pekar på en svår avvägning som han har att göra. Dels vill han förstås behålla hajpen som byggts upp runt klubben, runt spelartruppen men allra mest kring den bolltrillande och vägvinnande fotboll som klubben spelar – en fotboll som i hög utsträckning bygger på David Bataneros förmåga att luckra upp motståndarförsvar med sin vänsterfot. Och dels vill han förstås hålla ekonomin i balans.

Och som sportchef vill han förstås också locka till sig ännu bättre spelare, vilket han lyckats med — mycket på grund av att en spelare som David Batanero blivit kvar i klubben.

– Oavsett om det handlat om Alexander Blomqvist eller Omar Eddhari eller Pa Konate så har det varit en fördel att vi har behållit vår trupp, för att kunna fortsätta spela den fotbollen vi gör. Och eftersom vi kanske inte har pengar att slåss med så har det varit en viktig faktor kring varför de valt Sundsvall.

Och som om ekvationen mellan supporterhajp, sportsliga framgång och ekonomiska resurser inte vore nog svår så måste Hagblom räkna in vikten av att vara kvar i serien när de nya sponsormiljonerna delas ut till de allsvenska klubbarna under 2020, då det nya sponsoravtalet träder i kraft.

– Det är en tuff balansgång. För 2019 är ett djävulskt viktigt år. Att du presterar och att du…

… inte åker ur.

– Nej. Du får inte åka ur. Det är klart att GIF Sundsvall skulle överleva det, men förutsättningarna förbättras så oerhört av att vi spelar allsvenskt även 2020, för det blir ju så många fler fina miljoner till klubbarna.

För GIF Sundsvalls del så räknar man med att få 15 extra miljoner, rakt in i omsättningen i en klubb som omsätter omkring 50 i dag. Och de femton miljonerna, som klubben då får tilldelad sig utan större motprestation än att vara ett av sexton allsvenska lag under 2020, motsvarar ju i sig ett antal riktigt stora GIF-försäljningar. 

Jag säger att det måste vara mycket att hålla i huvudet och undrar ifall han har ett Excel-ark där hemma för att hålla koll på alla dessa variabler. Urban Hagblom skrattar.

– Nej, inte av den anledningen, men jag har faktiskt ett par Excel-ark. Men av lång erfarenhet har man väl de flesta av bilderna klara för sig.

På Giffarnas enda problemposition inför den allsvenska säsongen 2019 byts Dennis Olsson ut mot Pa Konate.

Nyp mig i armen.

Hårdare. 

Vad är det som händer.

Han har vunnit U21-EM med Sverige, tagit SM-guld med Malmö FF och fått Juventus-stjärnan Stephan Lichsteiner att frustrerat greppa efter hans pungkulor under en stormatch i Champions League.

Och visst har han haft en fraktur i foten sedan dess och visst har hans utlandsäventyr mynnat ut i noll spelade Serie A-minuter och visst verkar hans avtryck i Spal (som åkte ur högstaligan ifjol) mest vara förevigat i ett gäng osmickrande memes från det halvdana kontot Spalmemes, där värvningen av honom hängs ut som roten till allt ont (»där började besväret/det leendet/det jävla leendet!«).

Men Pa Konate – ja, den Pa Konate, tvingas man nästan lägga till när det handlar om en U21-EM-mästare som är klar för Giffarna – är 24 år gammal. Han är i det läget i karriären då han behöver vända hem för att ta avstamp uppåt igen — och det känns faktiskt helt overkligt att han ska göra det i GIF Sundsvall.

Jag antar att Urban Hagblom fortfarande kan vakna med ett ryck, kallsvettig och andfådd, efter ännu en mardröm om att en Öyvind Storflor eller en Nahir Besara slunkit honom ur näven efter ett mediaavslöjande och jag antar att han därför hållit detta Pa Konate-ess rekordomslutet i bröstfickan genom vårvintern. Men faktum måste ju vara att Pa Konate verkligen vill ta ny allsvensk sats i just GIF Sundsvall och ingenstans.

För om Konates agent Nima Modyr (känd från den Modyr Management-producerade webb-teve-serien »I huvudet på Nima«) hade velat placera Konate ien större klubb i allsvenskan så hade det nog räckt att kasta iväg ett mejl med ämnesraden »Pa Konate är tillgänglig« till »info@« och valfri allsvensk förening för att få samtliga klubbars kanslister att omgående trycka på den stora larmknappen som får Jesper Jansson och Sonny Karlsson och allt vad de heter att släppa allt de har för händerna.

Men det gjorde han inte. Han smög en 24-årig, hungrigt omstartande och Champions League-gruppspelskompatibel vänsterback till Giffarna, helt under radarn.

Välkommen till Sundsvall, Mr.Y. Pa Konate på plats och vi i GIF Sundsvall är stolta och glada.#gifsundsvall pic.twitter.com/jozqbOpi0r

— GIF Sundsvall (@GIFSundsvall) February 27, 2019

Det kan säkerligen vara ett bra steg för Pa Konate. Det är ju bara bara på vilket assistmässigt guld Joel Cedergrens passningsmaskineri täljde av den inledningsvis tafatte J-Södra-reserven Jonathan Tamimi under fjolåret.

Det är hur som helst garanterat ett alldeles perfekt drag för GIF Sundsvall, som hade ett enda litet orosmoln kvar i 2019 års lagbygge: vänstervingen.

Giffarna slutade åtta i allsvenskan trots att laget satsade på att Dennis Olsson – padelhallsägaren som under 2017 petats av den felfotade arbetshästen Sebastian Rajalakso – skulle få en pånyttfödelse och kunna ta hand om hela vänstersidan under 2018. Den pånyttfödelsen uteblev ju helt utan Olsson vågade stundtals näppeligen närma sig mittlinjen med bollen, än mindre flyga fram och slunga in inlägg och inspel mot seriens näst bäste målskytt.

Med flyfotade Pa Konate löpande längs vänsterflanken får David Batanero ännu ett par rappt löpande fötter att sikta på, den vänstra ytterforwarden (Omar Eddhari, Maic Sema, Oliver Berg, Chidi Omeje eller Peter Wilson eller vad han nu må heta) kan ges än tydligare mandat att röra sig inåt för kombinationer med Linus Hallenius som i år kommer att kunna matas med bollar från båda kanterna.

Den här portalen gallskrek »Adla Urban!« redan under våren 2016, när hyggligt intressanta namn som Kristinn Steindorsson, Stefan Silva och Robin Tranberg skrev på för vår luspanka förening.

Sedan dess har jag förvisso Gall-skrikit om en alldeles för billig stjärnförsäljning, men nu när det verkligen är dags att rentav flyglarmstjuta om adling av Urban Hagblom så sitter jag bara och gapar.

Giffarna behövde en vänsterback och tog in Pa Konate.

Det är nästan svårt att ta in.

Döm av min förvåning när jag passerade Olof Palmes Torg och såg att en av stadens optiker i »Sveriges optikerhuvudstad™« fått vika in bågarna. Nordlanders Optik, alternativt Klarsynt, har fått slå igen verksamheten.

Och i princip vägg i vägg med den tomma lokalen ligger hamburgerrestaurangen »Apa«. Det är ett etablissemang som serverar kvalitativa högrevsburgare samtidigt som de brygger sitt eget öl. Om detta kan man ha vilka åsikter som helst (man kan absolut se det som ett närmast övertydligt störigt exempel på hur Sundsvall i vissa avseenden vill vara alldeles precis som Stockholm), men om ens utlåtande ska vara med sanningen överensstämmande får man nog inte slänga ur sig att det är »uselt«.

Jag har själv inte varit där, så jag kan inte komma med något förstahandsutlåtande, men tittar man på all tillgänglig fakta så kan det inte vara just uselt. »Apa« har nämligen överlevt i ett halvt decennium i Sundsvalls stenstad, där fastighetsskötare får ha spikpistolen i ett Lucky Luke-hölster för att tillräckligt snabbt kunna plywooda igen fönster till igenslagna butiker. Dessutom har »Apa« överlevt i det erkänt svåra »Waynes Coffee«-hörnet, som till slut till och med blev för svårt för självaste Waynes Coffee. Och runtom »Apa« viftar nu till och med optikerna, Sundsvalls hittills mest välmående kollektiv av butiksägare, igen sina verksamheter.

Upptäckten att till och med optikerna vinkar med sina vita glasrengörande dukar skänker åtminstone den här skribenten ytterligare vatten på sin kvarn, vad gäller frågan om Per Bohman någonsin satt sin fot i Sundsvalls innerstad. Frågan aktualiserades i somras, när en missljudande djungeltrumma spred rykten om att Aftonbladets allsvenske skjutjärnsreporter helt sonika ljugit om att han rest upp till Sundsvall för att träffa Joel Cedergren, när han i själva verket suttit hemma i sin snurrstol och plockat russinen ur Mittmedias timslånga poddkaka till sin text.

Ett av de främsta frågetecknen som den här portalen lyfte då, under det drevet, var Per Bohmans sågning av just »Apa«: ett påstående som bara en individ som aldrig satt sin fot i Sundsvalls innerstad kan yppat vid sunda vätskor. 

Högrevsburgare är ju gott, hembryggd öl är ju långt trendigare än bortabryggd öl och när länets fotbollsmiljonärer dukar Jesu-långbord till jul så är det »Apa« de bokar. Och som om vi behövde fler bevis för Per Bohmans lögnaktiga utsago så står det nu också klart att »Apa« är ett etablissemang som står när optikerna faller, vilket är det yttersta kvalitetsbeviset i Sundsvalls stad.

Så i frågan huruvida Per Bohman någonsin var i Sundsvall när han kokade ihop sin lovprisade intervju med Joel Cedergren (eller om han slängde ihop den från överblivna slattar ur GIF-podden-flaskan) har jag om möjligt blivit än mer tveksam, efter att i dag funnit att Nordlanders Optik nasat iväg sitt sista par ögonräta läsglasögon.

Jag vettefaktisktfan om Per Bohman, som oinsatt riktat yviga sågningar mot såväl stadens arkitektur som stadens burgarhak, har satt sin fot i själva kärnan av det vi nu kallar »The Pearl on Mid Swedens East Coast«.

Men.

Per Bohman har varit i Qatar, tillsammans med Niklas Larsson (allmänt känd som en väldigt skicklig sportfotograf, men för en väldigt snäv krets av medelpadingar [i regel med efternamnet Löfgren] mer specifikt känd som fotografen jag gjorde ett Offside-reportage om Giffarna med).

Per Bohman har verkligen varit i Qatar. Jag vill hävda att han har varit där bättre än någon annan svensk journalist har varit där, vilket ni kan läsa resultatet av i det här (ännu inte Plus-inlåsta) reportaget.

Det var så märkligt att följa själva skrivprocessen. För han var ju egentligen där för att bevaka det svenska januarilandslaget och han gjorde långintervjuer med Jonathan Levi-figurer och skrev rent Muamer Tankovic-citat hela dagarna, och nästan varenda kväll satte han sig till rätta på sitt hotellrum för att vika upp sin Football Manager-dator för att spela mot mig och vår vän Putto.

Och så helt plötsligt kommer han hem med material till en 40 000 tecken lång granskning om arbetsvillkor och dödssiffror, där han vänt på varenda sten till dess att byggdammet och ökensanden yrt i diktaturen.

Han har å ena sidan blivit Kim Källström-vallad runt i ring av PR-propagandister av Yale-skarpa modeller och han har å andra sidan kollat upp allt med företrädare för internationella fackförbund. Han har fått presenterat för sig VM-arbetare som varit glada och mätta på såväl näringsrik mat som pingisspelande och han har letat upp hemliga fackliga aktivister vars organisering är strängeligen förbjuden av regimen.

Och om kvällarna har han sin vana trogen lett i mjugg framför skärmen när han plockat hem svenska utlandsproffs till sin ekonomiskt dopade Football Manager-upplaga av Malmö FF, utan att yppa så mycket som ett ord om sin pågående jättegranskning i chatten.

Han är en i många avseenden hemsk FM-spelare, Per Bohman, då han trots sitt enorma MFF-försprång bland annat har etablerat en auto-buds-taktik där han cyniskt direkt-matchar alla bud som han ser att mitt luspanka Norrköping lägger på för honom helt okända serber och ivorianer — bara för att jag inte ska kunna göra ett enda fynd. Han är också rent svåröverträffad vad gäller att sprida giftig stämning när det går tungt och att i en handvändning snurra hundraåttio grader för att direkt gotta sig i ett slutminutsmål.

Hemsk, säger jag.

Men han är nog en ännu bättre sportjournalist.

Man vill ju någonstans ha tydligt skyhöga dödssiffror att peka på vad gäller skurkstaten Qatars mutköpta vinter-VM: jag vill det, du vill det, hela fotbollsvärlden vill det. Och att ens öppna upp för en nyansering av den sedan länge grundmurade bilden – av att arenabyggjobbare som dör som flugor – är onekligen att balansera på en journalistisk knivsegg, där lynchmobben står redo att trä ditt tryne på spettplatsen ovanför Kim Källströms.

Min gode vän Per Bohman står stadigt på den där knivseggen, just för att han är understödd av så otroligt många olika röster och infallsvinklar. Han ringer, mejlar, söker upp och ger sig inte förrän han fått svar överallt ifrån, och så till slut får han ihop en fungerande helhet; en röd tråd som löper genom alla delar.

Han verkar inte lägga så stor vikt vid att han nu är en av de mer kända fotbollsnunorna på Sveriges största sporttidning och jag är rätt säker på att han irriterar sig på branschens utveckling på ganska precis samma sätt som jag gör, men ändå verkar han orka göra sitt absolut bästa i precis varenda uppgift: grävstor som notisliten.

Han är helt enkelt en av de allra skickligaste yrkesutövare jag känner och i sportjournalistiska tider som dessa vill jag ha det sagt.

Jag köpte en Huawei-telefon i vintras, efter att min tåliga gamla trotjänare till iPhone slutligen vikt in årorna efter vad som måste varit det tvåhundrade höghöjdstappet.

(För en sekund funderade jag på vad som är motsatsen till ett måndags-ex, men så kom jag på att de kongolesiska barnarbetarna som brutit kobolten till våra mobilers laddningssystem kanske inte unnar sig att ha det där serieteckningsgulliga Katten Gustav-fokuset på vilka veckodagar som är bra eller dåliga.)

Då jag köpte min nya mobiltelefon uppgraderade jag kamera med ett antal pixlar och jag tänkte att »det här ska jag utnyttja«. Och sättet jag framför allt tänkt nyttja det på var väl framför allt att bildsätta de vanligtvis så texttunga inläggen på den här vanligtvis så välfyllda portalen.

Det har dock blivit väldigt lite bilder, väldigt få inlägg. Bilden ovan är tagen för någon tisdag sedan, då jag klev upp i ottan för att i rask takt promenera (jag vet inte exakt var gränsen för powerwalkande dras, men jag tror att det är vid användandet av syntetkläder) till gymmet innan såväl frukost som skola.

Och det var ju väldigt härligt, det är ju nästan alltid det när man känner att man tryckt ner ett sugrör i morgonens märgben och tagit sig ett ohyfsat bioslurp – men det är helt omöjligt att inte samtidigt känna sig som den här människan:

(Man gillar ju den lilla sidledsförflyttningen, efter hörlursuttagningen, och hur man kan läsa in att det står någon PR-person bakom kameran och mimar »du joggar ur bild, Ulf«.)

Så det blir inte så många krispiga morgonbilder i Pirkt.se-flödet. Rädslan för att själv bli en Ulf Kristersson, så att jag inte längre skulle kunna gif- och meme-driva med honom, är för stor. Det vore förargligt. När mitt tentaskrivande gick i stå under förra veckan skulle jag inte ha kunnat avreagera mig genom att tillverka den här förklarande bilden:

[Syntolkning: Exakt alla andra sysslor i hela världen kom emellan och drog iväg mig, så fort jag stod öga mot öga med tentan – precis så som Ulf fördes bort av en pressekreterare när han fick obekväma frågor om sina bostadsfynd från »avsedda för svårt sjuka och hemlösa«-fyndlådan.]

Nej, mitt nya kinesiska mobilköp har väl i stort sett bara lett till att den kinesiska staten nu har järnkoll på mina internetvanor och att de kan se exakt på sekunden hur mycket tid jag slängt bort på att planlöst glåmscrolla Tradera-appen.

Men om den kinesiska staten tänkt direktöverföra min Tradera-historik in i deras social credits-system så vill jag ändå passa på att höja ett varningens finger för att summera min person genom att följa min yviga Tradera-tumme. När jag loggade in på datorn nu så möttes jag nämligen av det här smörgåsbordet av favoriter som blivit algoritm-handplockade just för mig:

På de två första platserna hittar vi alltså möblemang till dockskåp, på den tredje ett par knähöga läderboots i fel storlek och som god fyra, som en växtrikets Sven Nylander, har vi en fröpåse med petunior.

Det är nästan så att jag vill ringa ner till de kinesiska myndigheterna och berätta att jag faktiskt inte är en 28-årig man som bor på 25 kvadratmeter men som trots denna brist på utrymme valt att inlemma ett dockskåp (fullt utrustat med tvättstuga, för den som inte får nog av att sortera strumpor och dosera sköljmedel i verkliga livet).

Alla hjärtans dag har passerat och om jag inte vore så besluten att försöka att inte flyga under 2019 (jag trodde att jag inte gjorde det under 2018 heller, fram till i slutet av förra året då jag – efter bland annat en sommar av tågluffande – kom på att jag faktiskt hade åkt till Holland i januari) så hade jag väl åkt ner och hängt med det här gänget:

Nog hade »Revolutionary Alliance of Unpopular Men« varit ett sjusärdeles bandnamn för ett par år sedan, när bilden av den opopulära singelmannen fortfarande var den här:

Och inte någon med skolskjutarmörker som smattrar tusentals genusvetenskapshatande tecken i ett webbforum, om sin egentligt evolutionära rätt att ligga för att han bäddat sängen.

Jag blev faktiskt bortbjuden på alla hjärtans dag-kvällen, på en enklare middag, och plockade upp en synnerligen simpel gå-bort-blombukett på närmsta närbutik. Och vid en extremt tvåsamhetsnormativ dag som alla hjärtans dag kan det ibland kännas som att alla ser att man går runt själv; att alla ser att man inte har någon andra hälft som man planerar att göra ett riktigt naivt lägenhetsköp med. Det är lätt att känna sig uttittad, även om man med all säkerhet inte är det. Men om du verkligen vill bli uttittad på alla hjärtans dag? Köp då en lika simpel tulpankvast som jag gjorde, till mina middagsbjudande vänner, och strosa runt med den som ett Lucia-ljus framför dig:

Folk ser inte ensamhet på det sätt man ibland inbillar sig (samma lördag gick jag själv på en fest där jag i princip bara kände den ena festarrangören och samma sak gäller där: om man bara är tillräckligt teatraliskt skolad kan man gå runt och låtsas leta efter en kapsylöppnare i närmast eviga cirklar, så kommer ingen att se din ensamhet). Men är det någonting folk ser så är det en riktigt lumpen 25-kronors-tulipan från T-Jarlen på alla hjärtanes-kvällen.

Rådet är alltså att om du inte vill riskera att bli uttittad på grund av ensamhet – köp då en uppenbart billig liten blomsterkvast av närbutiksmärke och säkerställ att alla kommer att tänka på dig som att »där går en riktigt halvdan partner«.

Om vi hänger kvar vid alla hjärtans dag så kom jag den kvällen att tänka på ett par textrader som jag alltid tyckt varit väldigt fina och talande för vilken känsla det är jag tror att man vill åt i en relation. Jag tog på mig hörlurarna och klickade igång Nord & Syds »Inte idag«, som målar upp den sanna men karga bilden av att vi alla ska dö en dag och att naturen är grym och enkel och högst osentimental kring denna punkt.

Fåglar sjunger likadant/

Oavsett om du finns kvar/

Räven stryker likadant/

Mot sin egen lilla grav/

Dom behöver inte dig/

Dom behöver inte dig/

Som jag gör/

Ett mänskligt subjekt träder fram! Någon behöver någon! Någonting går utanför det räviga strykandet och det fågliga kvittrandet. Mening uppstår, i detta vårt enda jordiska liv, när någon behöver någon. Och som det sjungs fram.

Jag har alltid tyckt att det är en fantastisk fin bit, har skrålat »SOM JAG GÖR/SOM JAG GÖR/SOM JAG GÖÖÖÖR« tills att det dånat av grannarnas kvastslag i elementen.

Det här var på torsdagen, den fjortonde, och dagen därpå så snubblade jag av en slump över ett Facebook-event där Linn Koch-Emmery skulle spela på Debaser, med…

… Nord & Syd som förband!!!

Ibland är det faktiskt bra tacknämligt att bo i Stockholm. Eller, nej, rättelse: för mig är det i princip alltid tacknämligt att bo i Stockholm, då alla de större klagomål jag har på staden – främst den bisarra bostadssituationen och de långa pendlingsavstånden – är sådant jag lyckats undslippa, genom att tömma hela min livslånga turkvot i förstahandskontrakterandet av en lägenhet på promenadavstånd från universitetet.

(För en månad sedan – när snön smälte och slasket var som värst och istapparna gled av stuprännorna – så gick jag alltid med ett minst fem meter långt säkerhetsavstånd till husväggarna. Detta då jag sedan lång tid tillbaka räknar med att världsalltet planerat att låta mig sona för min tur genom att skicka en fallande istapp genom mitt kranium, om jag ger det chansen.)

Men i två raka veckor ska jag nu avsäga mig den lovprisade stockholmska vardagen för att åka upp till Sundsvall och läsa en metodkurs, inför att jag ska skriva en C-uppsats. Sent ska syndare och journaliststudenter som bara ville fortsätta jobba efter praktiken vakna, men nu – drygt fem år efter att jag egentligen skulle ha skrivit en uppsats i journalistik – ska jag försöka slutföra min utbildning och ta min examen.

Eftersom jag snitslat ihop mitt C-uppsatsskrivande schema helt på egen hand så kommer jag att få läsa metodkursen tillsammans med de som läser programmet »Info och PR«. Och jag vet förstås ingenting om den klass jag ska valsa in i, men kanske kan någon av de blivande PR-gynnarna vara geniet som givit Sundsvalls slogan denna internationella prägel, efter flera års infekterad och misslyckad strid mot Umeå om »Norrlands Huvudstad«-titeln:

Jag ska alltså till pärlan på mitt-Sveriges östra kust. Jag ska vara där i två raka veckor, vilket kan vara det längsta jag tillbringat i Sundsvall i sträck sedan jag flyttade till Stockholm 2014.

Jag ska verkligen försöka skriva lite, eller i bästa fall mycket, om Giffarna – men jag ska också försöka komma igång med den typ av vardagligt menlösa text som ni just tvingat er igenom.

Idag är det Alla Hjärtans Dag. Och jag tänker mig att vi är några stycken som vaknar upp till denna tvåsamhetsnormens stora bemärkelsedag i en säng som är lite för bred och som därför lite väl utstuderat har fyllts med kuddar till ganska precis hälften, som för att fylla ett tydligt sambo-mallat tomrum. Några som också muttrande lommar förbi kärlekskranka par på gatorna, som skiner upp till sms-ljud som bara visar sig förkunna massutskick från Clas Ohlsons kundklubb och som avslutar kvällen med att bläddra fram ett recept ur Puck Janssons »Mat i mikrovågsugn för små hushåll«, för att sedan ofrivilligt addera extra sälta i den uppvärmda men inte särskilt tillagade blomkålslådan, genom att råka ge tårkanalerna fri lejd över tallriken.

Det kan vara lätt att tappa hoppet. Om att träffa någon. Om att den personen verkligen ska vilja vara med en. Om att den inte ska hitta fel, tacka nej, hitta något bättre och försvinna iväg och lämna en ensam kvar: utblottad och ensam med vetskapen om att ha blivit bortvald.

Men, kära vänner i detta tvåsamhetens prekariat: vi kan titta mot gårdagen och känna visst hopp. Vi kan titta mot Sundsvall, mot den allsvenska fotbollen.

View this post on Instagram

Efter dubbla sista-minuten-nobbar ifjol är Omar Eddhari till slut klar för Giffarna. #gifsundsvall #urbmemes

A post shared by Gif! Gif! Gifarna! (@gifgifgifarna) on Feb 13, 2019 at 7:31am PST

Sällan har någon så tydligt ställt in siktet på en tilltänkt partner som Giffarnas sportchef Urban Hagblom gjort vad gäller den avige kreatören Omar Eddahri.

Under förra vintern fick jag meddelat till mig att mittfältaren, som stod för åtta allsvenska mål i ett uruselt AFC Eskilstuna 2017, skulle vara klar för Giffarna.

Urban hjärta Omar. Omar mindre än-tecken-plus-trea Urban.

Men så plötsligt, när partnerskapet skulle ingås, när Urban skramlat och skramlat i sina trasiga gamla fickor efter något som kunde glänsa som en guldring och satt sig ner på knä för att blotta sitt hjärta – ja, då vände Omar Eddahri på klacken, lämnade Urban vid altaret, och sade sig behöva resa iväg till andra sidan jorden.

Han sades vara klar för en australiensisk klubb, men dök sedan upp i Uppsala iförd Sirius-tröja. Klart var i alla fall att han inte valt Urban, som lämnats vid det sportchefiska altaret.

Det här ska vara en ganska träffsäker gestaltning av hur det ska ha sett ut och låtit på Urban Hagbloms kontor, vårvintern 2018:

Men Urban reste sig upp, sopade av kostymbyxans ena knä, samlade ihop bitarna av sitt splittrade sportchefshjärta, och lyckades hämta hem Maic Sema från indiska ligan istället.

Och det hade varit en fullt förståelig reaktion ifall Urban Hagblom suttit och myst under våren 2018, då hans Giffarna tog allsvenskan med storm samtidigt som Omar Eddahri lufsade runt halvskadad och poänglös i ett begränsat brunkande Kim Bergstrand-kollektiv.

Men inte Urban. När Eddahris kontrakt med Sirius bröts, efter bara två startade matcher och vad som ter sig som en relativt ihopbrakad relation med tränarduon, och hans utlandsflytt till Marocko skitit sig på grund av personliga skäl – vem tror ni stod där med blomkvast i hand och väntade?

Urban sträckte åter fram sin bukett, fick rätt initiala signaler, väntade och tänkte att denna gång: denna gång blir det vi.

Bara för att till slut få se övergångsfönstrets brutalitet klappa tulpanerna i tu. Igen.

För om det sades vara nära att bli klart under vårvintern 2018 så ska det, som jag förstod det, i princip ha varit klart under sommaren 2018. Omar Eddahri skulle nu skriva på för Giffarna. Ringen ska ha varit halvvägs upp över den lilla utbuktningen på fingerleden när Eddahri nu i elfte timmen valde att skriva på för Djurgården istället.

Men i februari 2019 – efter två brutala nobbar, efter dubbla hjärtesvek – så blev det till slut Omar och Urban.

Och jag såg Omar Eddahri för lite under 2017 för att bedöma exakt hur bra 28-åringen snurrade på ett division 1-tomt Tunavallen i en närmast rekordluddig miljö utan föreningsdemokrati men med Taye Taiwo. Men det här måste vara en helt perfekt värvning.

Den rent fotbollsmässige strategen Joel Cedergren måste vara hundra procent övertygad om att Omar Eddahri är länken som ska ge Linus Hallenius en ännu mer renodlad striker-roll, som kommer avlasta David Batanero som kreatör och som på egen hand kommer kunna vika in en balja när spelet gått i stå.

Det är det enda som kan förklara hur Urban Hagblom orkat ge sig ut på en tredje charmoffensiv riktad mot Omar Eddahri.

Klart är att Giffarna aldrig någonsin tidigare kan ha ställt upp med ett mer målmässigt beprövat anfall. Maic Sema har gjort åtta mål under en och samma allsvenska säsong (och sju i fjol), Omar Eddahri har också stått för åtta och Linus Hallenius – ledaren, härföraren, femårskontraktsskrivaren – gjorde nitton ifjol.

Att ha David Bataneros ögon riktade mot en sådan trio (med djupledslöparen Peter Wilson och mångsidige Oliver Berg som närmast unnigt fina reserver) är en lyx som hade varit svår att föreställa sig för ett par år sedan.

Och för alla oss som adderar mer sälta än Puck Jansson föreskrivit i vår mikromat ikväll skänker den här utdragna parningsleken hopp.

(Det här får förstås absolut inte tolkas som att ett nej inte är ett nej – titta istället på hur föredömligt lyhört Urban Hagblom lyssnat till Omar Eddahris varje nyck och vilja för att tålmodigt vänta tills att han känt sig helt redo för penn- och pappersmässig älskog.)

Vi som mallbäddar med kuddar och mikrar portionsskålar ikväll måste se det som ett exempel på att när man väl vet vem man vill ha, när man insett vem som är alldeles rätt för just en själv, då får man helt enkelt inte ge upp. Oavsett vad som händer, hur omöjligt det kan verka och hur mycket stolthet man eventuellt kan behöva svälja så kan det leda till ett tvåsamt lyckligt slut.

Jag säger inte att det här är ett universellt knep för att veta ifall man som student varit inne i en relativt intensiv pluggperiod, men för min del så kan jag konstatera att jag varit relativt begraven i kurslitteratur på sistone när det dyker upp en gammal tysk-engelsk barocktonsättare i Spotify-listan »Release Radar«. Och förra veckan dök gamle Georg Friedrich Händel upp bland de »nya heta släpp« som Spotifys finkänsliga algoritmer tyckt borde vara högaktuella för just mina öron.

Bland all modern 2019-pop dök plötsligt någon käck österrikisk pianist upp med sin nya Händel-tolkning, då Georg själv legat jordiskt nerbäddad och utom räckhåll för Universals PR-människor i några sekel.

Med all rätt. Algoritmerna har mycket riktigt noterat hur pass ofta jag slentrian-slagit igång någon best of-lista med gamle Händlarn innan jag slår mig ner i soffan med en riktigt fnösketorr gammal facktext och en understrykningspenna.

För algoritmerna är ju nästan kusligt välutvecklade och finkänsliga nu för tiden. Min »Release Radar«-lista brukar vanligtvis innehålla nytt innehåll från den svenske Bromsten-rapparen Mwuana (baserat på hur Spotifys finkänsliga algoritmer uppfattat att jag tror att jag ser ut) och sedan också av Nordman (baserat på hur algoritmerna rättmätigt tolkat att jag egentligen ser ut).

Nåväl. Då och då har jag tittat upp från böckerna och slagits av en tanke.

Men det är som att den tidigare så hårfina gränsen mellan tanke och content blivit grövre på sistone. Det lilla tankegods som kanske skulle kunna ta sig över den innehållsliga gränsen har kastats iväg i ännu flyktigare medium. Som när jag läste om en rubrik om den stockholmska andrahandsmarknaden för bostäder och satte ihop en liten kvällstidnings-pluslåst lista med rubriken »SÅ HAR DET GÅTT FÖR YRKENA DU KÄNNER IGEN FRÅN BIBELN«.

Jag tänkte mig en lista där man skulle ha typ »Herde«, följt av en sån sluttande orange form-pil nedåt som man känner igen från en inför-Stryktipset-sammanställning:

 

Kanske »snickrare« följt av en intetsägande gul pil i sidled, som om hela snickaryrket ägnat drygt två tusen år åt att spela oavgjort mot Bolton hemma:

 

Och så till slut, det klassiska yrket »ockrare« – med illgrön formpil uppåt:

Är det innehåll? Nej, det är väl bara så det måste vara, säger den nationalekonomiskt bevandrade. Det verkar ju vara en naturlag för 2000-talets europeiska storstäder, det här med en kroniskt akut bostadsbrist som driver på en andrahandsmarknad där folk kan leva gott bara på att i princip bara inte bo i sin lägenhet.

(Men kanske finns det faktiskt alternativ.)

(Även om det kommer från erkänt kommunistiska Österrike, där man inte överlämnat den mänskliga rättigheten »bostad« till den fria marknaden utan där kooperativa byggbolag och subventioner driver på ett massivt byggande.)

Frågan kring vad man egentligen ska skriva om och lyfta fram ur detta sitt enda liv har som sagt gäckat mig på sistone. Vad är innehåll? För vem? Varför? Den typen av frågor.

Kanske är det nischat identitetspolitiskt man måste skriva för att ens portal ska ha ett existensberättigande under 2019.

När jag gick i en mataffär härom veckan så kom jag att tänka på hur min gode vän Sinan Akdag klivit ner från de ensamståendes barrikad och släppt sitt engagemang i den långa och envetna kampen mot den osunda tvåsamhetsnorm som omgärdar fettisdagen. Så fort han själv blev med flickvän så slutade han tvärt att agitera på gator och torg om sin affärsidé Singlan™: den butiksköpta semlan som skulle säljas i en-pack, istället för det tvåsamhetsnormativa dubbelpack som alltid trycker dit en liten törn i hjärtat på den ensamstående så här i början av februari månad:

Kanske är det Sinans fallna mantel jag ska plocka upp framöver, som singel-aktivisten som öppnar det destruktiva tvåpacket och helt sonika lassar upp en handplockad och ensam lösvikts-semla på kassabandet och kräver min rätt att inte bli 1) diskriminerad och 2) tvinga i mig en dubbelsemla i bitter singular under en blanktisdag i februari.

Jag vet inte. Jag vet bara att Sinan har slagit upp sig i det fint skirade P1-smöret (härom veckan var han med i Nordegren och Epstein!) i sin roll som digital expert på Sveriges Konsumenter, där han bland annat försöker lyfta fram risker med att privata företag tillskansar sig enorma mängder användardata från oss gratis-app-användare.

Och apropå det – och apropå personligt riktad reklam – så känns det som att dejtingappen Tinder har lyckats samla data så pass noggrant att de känner till exakt hur jag är, ut i minsta hårsäck:

Det blev till slut väldigt kallt på Skytteholms IP i eftermiddags (min vän Putto kommer att tvingas amputera ett par tår för att han dumdristigt försökte behålla gymnasiecoolheten i sina sneakers), men under matchens första tjugo minuter höll man utan problem värmen. Jag misstänker att mycket berodde på att jag hade ett litet värmeverk under mössan, då min hjärna alstrade oerhörda mängder energi genom att försöka lösa följande tankenöt:

»Om Giffarna äger så här mycket boll mot den helt ordinarie seriesegraren, med Paya Pichkah och Tobbe Eriksson på innermittfältet…

… hur mycket bollinnehav ska de då ha med Juanjo och Batanero centralt, mot helt vanligt allsvenskt motstånd?«

Rikard Norling är tränare för en svensk mästarklubb som säljer spelare för fyrtiotals miljoner och som siktar på Champions League-gruppspel – men han är bevisligen fortfarande en tränare som hyser stor respekt för GIF Sundsvall och deras spelidé. Väldigt stor respekt.

Hans guldvinnande a-lag lade sig omgående lågt, lät Giffarna äga boll och fokuserade ganska precis allting på att ligga rätt och flytta blocken med storstjärnor för att kunna minska effekten av gästernas evinnerliga bollrullande.

Tittar man bara på repriserna, som man kan göra på Fotbollskanalen, så ger det sken av att det var ett turligt utsparks-kontrande Giffarna som tog ledningen – men det var mer en följd av att i princip allt som rullades eller skyfflades fram mot Linus Hallenius under de första tjugo minuterna kändes farligt.

Om GIF-kaptenen känt minsta mättnad efter att ha fått sina fem framtida år tryggade i GIF-blått så visade han absolut ingenting av det under matchinledningen. 29-åringen såg snarare ursvulten ut efter att inte ha fått äta upp allsvenska försvar på ett par månader.

Målet var en följd av just det, att en fortsatt het Hallenius ganska bokstavligen sprang ner Per Karlsson, men speldominansen under matchinledningen var sprungen ur flera fina faktorer:

Delvis att grundformationen, 3-4-3-uppställningen med de högt liggande wingbackarna (Jonathan Tamimi och provspelande Simon Marklund från start) och de kringflytande yttrarna, verkar sitta i GIF-ryggmärgen efter två hela säsonger med detta ambitiösa Joel Cedergren-projekt. Rörelsen utan boll fanns där initialt, viljan att visa sig i alla lägen likaså, och Giffarna hittade tämligen sömlöst in i det där dominanta bollinnehavandet som alla AIK:are känner igen från matchen i Sundsvall i fjol.

Det var tålamod, uppluckring och djupledshot i en fin variation – samtidigt som den stjärnspäckade men återhållna AIK-formationen mest joggade omkring i något pressmässigt limbo.

Och på innermittfältet imponerade Paya Pichkah, född år 2000!, storligen till en början.

Jag har länge letat efter en anledning att mynta smeknamnet »Kvisslebys Kaká« om den gänglige och fint flytande Njurunda-sonen och jag tycker att hans första tjugo minuter mot AIK äntligen ger mig både chansen och rätten. 18-åringen höll i boll, rullade moget och tog initiativ framåt – bland annat med en fin djupledslyftning på den ständigt hotande Hallenius.

Intill sig hade han den femton år äldre Tobias Eriksson, som också ska ha sig en släng av den berömmande sleven, speciellt då hans reprismässiga eftermäle kommer att vara att han (tillsammans med en dumdristigt väggpassande Alexander Blomqvist) bjöd på 1–1-målet.

Under de första tjugo minuterna, när Giffarna rullade både runt och förbi och igenom de svenska mästarna, så tyckte jag den snart 34-årige hemvändaren ändå visade kvaliteter som kan bli viktiga för ett lag som vill rulla boll även i matcher där någon av Juanjo eller David Batanero saknas. På ett annat sätt än, säg, Kim Skoglund kan Tobias Eriksson fortfarande gå in och imitera katalanskt kortpassningsspel.

Det blev förstås väldigt fel på målet, men där blir han ju elakt fastspelad av Alexander Blomqvist och tvingas medelst fläkning till en synnerligen svår räddningsaktion.

Och just det 1–1-målet kom symptomatiskt av flera anledningar. Dels för att AIK precis hade börjat hitta rätt i presspelet på ett helt annat sätt – men dels också för att det knappast var första gången i matchen som GIF-backlinjen spelade med försvinnande små marginaler.

Jag hade sett William Eskelinen, nye Alexander Blomqvist och den fortsatt yvige Pol Moreno kamikaze-rulla sig ur otroligt trängda situationer runt eget straffområde både en, två och tre gånger dessförinnan. Jag muttrade till mina bänkgrannar om att det omöjligen borde kunna löna sig – rent statistiskt, utslaget över en säsong – att slå den eller den femtio-femtio-passningen runt egen straffområdeslinje, utan att det måste straffa sig med baklängesmål för många gånger för att det ska kunna vara värt det ur konstruktiv synvinkel.

Kanske ingår just den statistiken bara i det luxuösa premiumpaket som IFK Göteborg köpt från Soccer Service och inte i det billigare paket som heller inte innehåller någon livegen katalansk andratränare.

Nåväl. När AIK väl kvitterat och samtidigt lyckats komma åt GIF-rullandet på ett bättre sätt så tog den svenska mästaren helt klart över matchbilden. Inte totalt, men tydligt. Misstagen blev fler, upprullningarna betydligt färre, och det började synas att Enoch Kofi Adu och Sebastian Larsson gjort ett oräkneligt antal fler minuter än Paya Pichkah på elitnivå.

I paus pratade jag lite med Urban Hagblom, som förstås var mycket nöjd över hur hans lagbygge tryckte tillbaka AIK i matchinledningen, över att Linus fortsatt ser ut som en allsvensk skyttekungskombattant och att Paya Pichkah tog för sig så mot guldglänsande motstånd. Inför den andra halvleken var han främst väldigt spänd på att få se Albin Ekström hoppa in istället för Jonathan Tamimi på höger wingbackplats.

(Det blev jag också, då Ekström visade sig vara född 2001, vilket bara det är ett spännande faktum i sig. Jag tror att det är min hjärnas egen högst personliga millenniebugg: att försöka greppa att allsvenskt aktuella spelare kan vara födda efter sekelskiftet. Det går inte in.)

Och jag tycker verkligen att 18-årige Ekströms fyrtiofem minuter till höger lovade väldigt gott.

Ett tag hade en flinkare www-skribent kunnat göra en »get you a wingback who can do both«-meme, då Ekström under ena minuten var fri och testade Linnér med en yttersida – och andra minuten vräkte ner en framstormande Heradi Rashidi som siste-man i försvaret.

Även provspelande Simon Marklund, 19, höjde sig efter paus och vågade betydligt mer än i den första halvleken, då den unge norrbottningen hade lite väl stor rulla-hem-och-gör-det-enkelt-respekt för motståndet. I andra kom han flera gånger i djupled och växeldrog offensivt med sin kantkollega, även om det ofta blev tydligt varför Urban Hagblom fortfarande lär leta efter en just vänsterfotad vänsterwingback.

Det var de två insatserna man tog med sig från den andra halvleken: provspelande Marklunds kvalitetsmässiga höjning och Ekströms lovande inhopp. I övrigt dog matchen efter dryga timmen, när landslagsmän som Henok Goitom, Tarik Elyounoussi och Robin Jansson klev av och det kändes som att Solna Gymnasiums samhälle/idrotts-klass släpptes in.

David Haro, spanjoren som paus-ersatte Linus Hallenius för att få in lite tyngd i GIF-anfallet, fick chansen att ta en amerikansk straff mot AIK-målet; en AIK-yngling som inte såg ut att få köpa energidryck utan att legga sköt i insidan av stolpen av GIF-målet.

Mycket mer var inte värt att rapportera om.

Det slutade 1–1 och i slutet, när både AIK och Giffarna slängt in så många ynglingar att klubbarna måste ha riskerat viten för systematiserat barnarbete, var det mest intressant att se ifall spelare som Kim Skoglund och Panos Dimitriadis skulle få plötsligt galloperande ålderskriser mitt på plan.

Eller, nej, okej: en sak till var intressant. Att den här memen är som gjord för de storklubbssupportrar som gallskriker okvädesord efter domaren i 83:e matchminuten mellan vad som i stora drag är två U19-lag som träningsmatchar i januari månad:

Det är så här det måste vara i november och december, innan de äntligen får skrika att Glenn Nyberg säljer sex mot betalning för att han inte tog en frispark på mittplan.

Men det är inte Giffarnas problem.

Giffarnas problem verkar vara få. Juanjo Ciercoles knä strular och David Batanero har problem med ett lår, men att döma av säsongens inledande nittio matchminuter har laget både grundspel och reserver nog för att klara av att spela jämnt mot de regerande mästarnas a-lag.