Roligt med lite social interaktion i kommentarsfältet! Jag försöker att alltid vara noga med att påpeka detta, som för att uppmuntra till fortsatt vev, som för att inte behöva känna det som att man sitter och skickar olästa mejl ut i rymden.

Men i inflödet av glada GIF-tillrop och förslag på medelpadska hymner (där vi väl fortsatt gått bet?) så hade jag missat att den här lilla politiskt laddade inlagan smugit sig in:

»Kring årskiftet så lovade du att pirkt.se skulle bli mer politisk. Efter det så har vi fått höra att du börjat engagera dig i vänsterpartitet. Lite nyfiken på vad denna portal anser om att V tillsammans med MP tillsammans med ett vänsterextremt parti (kommunisterna) som stödjer den norkoreanska regimen tillsammans på samma scen protesterar mot försvarsövningen Aurora?«

Jag ville bara ta tillfället i akt att säga att inte kan någonting om försvarspolitik, att jag som undslapp lumpen, ja till och med mönstringen till lumpen, inte har en aning om hur man fredar några hundra tusen kvadratkilometer utan på sin höjd vet hur man skyddar ett fotbollsmål i Sundbybergs-Korpen.

Men.

Nog kan man vara kritisk mot försvarsövningen Aurora. Nog kan man vilja att Sverige ska hålla sig utanför Nato. Ja, kanske måste man till och med vilja det – efter att ha vilat ögonen på den här videon, där några av Nato-medlemsländernas allra sämsta takthållare sjunger tillsammans:

Frågan vi måste ställa oss som land – i dessa tider när komprometterande uppgifter verkar rinna ut ur nationen som vinstslantar rinner ur vår skattefinansierade välfärd –  är ifall vi verkligen vill att det ska finnas rörligt material i omlopp på en gungande och handvevande Peter Hultqvist?

Sjukt nog finns det ju en Peter Hultqvist-prototyp i videon som varnar det svenska folket för hur det skulle se ut ifall vi ställde en fryntlig Hultqvist-figur (till vänster) i all sin skandinaviska stelhet intill två avslappnat svassande sydeuropéer:

Skulle vi som nation klara av att hantera sekundärskammen i att se den riktige Peter Hultqvist (som sjukt nog inte är densamme som på videon) med irritation i trynet greppa en glatt vevande Nato-grek om handleden, bara för att slippa stå och otakts-gunga själv?

Jag kan som sagt ingenting om försvarspolitik, men jag är tveksam. 

Vilket manfall.

Vilket oerhört manfall.

Målvakten borta, inte mindre än två av lagets defensiva stöttepelare otillgängliga, ett löpstarkt rivjärn som ansåg sig tvungen att vila och till råga på allt: med bara timmar till match så kastade till och med nyckelspelaren med den finfina passningsfoten in handduken.

Lagom till matchstart var kollektivet så pass brandskattat att det knappt gick att skönja en enda ordinarie linje i uppställningen. Det var nästan så illa att oron övergått i en viss annalkande hopplöshet.

Men så, från ingenstans: en toppinsats! Igenbommat bakåt! En kollektiv arbetsinsats av stora mått! Nya viktiga poäng inkasserade!

Så nog smakade den gott, ölen efter att Gruesome 442some besegrat FC Fashionable med klara 3–0 i Sundbybergs-Korpens lägsta division. Och inte smakade den sämre av vetskapen att GIF Sundsvall samtidigt klarat 0–0 hemma mot ett formtoppat AIK.

Samtidigt, ja: det fanns – på grund av det närmast GIF-mässiga manfallet – ingen möjlighet att ens föreslå att man inte skulle dyka upp till 19.30-samlingen. Jag hann därför bara se en dryg kvart av GIF-matchen på mobilen (där Giffarna öppnade frejdigt och där Peter Wilson borde förvaltat en Batanero-bredd smörgås) innan jag var tvungen att cykla iväg och försöka förlita mig till Radiosporten i SR-appen, vilket visade sig var en smärre omöjlighet då det skulle rapporteras på sväng-för-sväng-basis från någon speedwaybana samtidigt som den där måljingeln ljöd hela tiden på grund av att det spelades en handfull parallella hockeymatcher samtidigt.

Passus: Hur kan man urholka värdet i en så pass klassisk jingel genom att låta den ljuda varje gång nån back i Karlskrona HK reducerar genom någon trött isare? Passus två: hur kan Karlskrona HK – som väl tog typ noll poäng någon säsong härom året? – fortfarande spela i högsta serien?

Bara då och då – med rejält tilltagna mellanrum – flikade Christer Jonasson in att det stod 0–0 i Sundsvall.

Det blir således ingen Pirkt.se-analys av den urstarka GIF-poängen, men Gruesome 442somes och GIF Sundsvalls vägar är inte bara sammanflätade på trassliga sätt. Nej, jag var delvis tvungen att fylla ut numerären i korplaget på grund av att Sportbladets allsvenskt flygande reporter Per Bohman var otillgänglig för spel, då han befann sig i Sundsvall på jobb.

Och när Bohman viger fyra av sina fem patentsökta punkter åt GIF Sundsvall så finns det faktiskt inte mycket i övrigt att önska i analysväg, för den medelpadskt fotbollsintresserade.

Men nu när det nästan uppstod ett stimmigt sorl i kommentarsfältet senast så vill jag gladeligen uppmuntra till att alla och envar – ni brukar ju ändå vara en del som klickar sig in här efter en GIF-match – bidrar med sin egen lilla analys eller spaning kring matchen nedan.

Se det som återbetalning för alla insiktsfulla »Eric Larsson är bra men Kristinn Freyr Sigurdsson är inte bra!«-självklarheter den här portalen bjudit er på genom året.

Jag är verkligen idel öra.

(Jag vet egentligen bara, efter att ha läst tidningen, att David Myrestam var »godkänd«.)

På söndag ska portalen vara tillbaka i fullskaligt efter-match-rapporterande, då en redaktionsmedlem ska finnas på plats under ödesmatchen på Stadsparksvallen.

Huvudnot: Inte heller det här inlägget är skrivet i samarbete med Teg Publishing (Pirkt.se har bara aktivt försökt ingå ett enda kommersiellt samarbete någonsin, en nobbad säljpitch som portalen tänkt redogöra för under en längre tid, men som nu dröjt så pass länge att det kanske får vänta hela vägen till den sammanfattande årslistan över 2017).

Men.

Den här låten.

Ännu en gång har Norrbotten fått sig en bit som skulle kunna fungera som nationalsång för hela länet. Som om just norrbottningarna behövde ytterligare en. Det känns som att de redan har ett dussin.

Nu har jag fått »Relativt Norrbotten« på hjärnan, men det känns inte helt rätt och riktigt att jag,  som knappt satt min fot i Luleå annat än när man bussats dit på idrottsrelaterade blixtvisiter, ska gå och nynna på norr-norrländska hymner.

Jag kommer ju inte från norra Norrland. Inte alls. Idag på skolan pratade jag som hastigast med mina stockholmska klasskamrater om min mjuggfalska norrländskhet. Jag tittar själv inte på Game of Thrones, men det säger någonting om samtidens fascination för den serien då jag ändå har nåtts av kritiken mot att förflyttningarna mellan norr och söder går alldeles för snabbt i den nya säsongen; en referens jag försökte använda för mina GoT-initierade vänner. »Ni vet hur alla tycker att korparna (eller vad fan det är: jag sa korparna och ingen rättade mig) flyger alldeles för snabbt mellan norr och söder i den nya säsongen«, sa jag, »precis på samma sätt hade ni reagerat om ni kunnat se hur snabbt det går att ta sig från Sundsvall ner till Stockholm med tåg.«

Det är ju liksom inga hundra mil att besjunga. Men väl ett norrländskt mellanförskap som är svårt att förklara utan att dra till med snäva referenser från serier man inte sett.

Det måste väl vara besjunget av någon?

Och här blottar jag gladeligen mina kunskapsluckor vad gäller medelpadsk popkultur – men vad har vi för låtar om Sundsvall med omnejd? Är det The Confusions högstämda GIF-sång och det gladlynta ledmotivet till det där programmet där Kjell Lönnå driver med barn som är närmast??? Melodie MC:s låt om Sundsvall Dragons, kanske?

Hjälp mig.

Jag läser en kurs om hållbar utveckling just nu och frånsett att man blir väldigt dyster stundtals – då det världsliga trasslet är sammansnärjt som ett par smalsnörade hörlurar efter någon halvdag i en jeansficka – så är det uppfriskande att flera av texterna vi läser vågar yppa viss kritik mot den ohämmade och oreglerade rovkapitalismen.

Texterna vågar föreslå lösningar som inte innefattar formuleringar som »OM ALLA BARA TVINGAS UT PÅ DEN ÖPPNA MARKNADEN SÅ KOMMER ALLT LÖSA SIG!!!« eller »VARJE INDIVID OCH NATION BÖR VARA SIN EGEN LYCKAS SMED!!!« utan att därför avfärdas som nordkoreansk propaganda.

Visste ni förresten att vi i västvärlden fortfarande tar tre gånger så mycket ekonomiska medel som vi ger till de fattigaste utvecklingsländerna? Jag tyckte att den här The Guardian-artikeln var ganska pedagogisk, trots att jag inte har hundraprocentig koll på »trade misinvoicing« och »same-invoice faking« (det är väl vad jag föreställer mig att män i kotlettfrillor och dyra kostymer säger när man frågar vad de jobbar med: »jag har en fot i same-invoice-faking-branschen«).

Eller: vi och vi i västvärlden. Jag pysslar då med väldigt lite kapitalflykt, måste jag ändå tillstå.

Nåväl. Det finns många kloka tänkare som föreslår andra lösningar än att, säg, kasta i en nilabborre i Victoriasjön och sen hoppas att marknaden ska lyfta Tanzanias befolkning ur fattigdomen via lite jobb på fiskrensningsfabriker (ett händelseförlopp som går att följa i den här mörka dokumentären). Jag behöver inte komma med egen kapitalistkritik; bara lära mig vad dessa tänkare tycker inför hemtentan som delas ut imorgon onsdag.

Men Pirkt.se vore inte Pirkt.se om vi inte ändå försökte med ett vardagligt exempel på när kapitalismens krafter ställer till det för oss människor.

Härom dagen var jag nämligen på ICA och när jag flanerade genom gångarna med min dragvagn så stötte jag på ett reklamstånd för den lilla chokladpralinen Riesen (som ofta målas ut som gubbig, även om den håller jämna steg med all ungdomlig choklad på marknaden!). Där hade en tant hällt ut ett antal Riesen-paket på en bricka för att förbipasserande skulle få »smaka« på den gamla tyska chokladbit som sedan många år måste ha en bestämd plats i nästan alla svenskars smakcentra.

Nåväl. I egenskap av en man som aldrig duckat en gratisuppdukad munsbit i detta jordeliv – och vars klädstil kretsar kring olika Microsoft Office-pikétröjor han fått i olika mässmontrar – så stannade jag förstås till och fingrade åt mig en pappförsedd chokladbit. Medan jag stod där och höll dragvagnen i den ena handen och försökte en-hands-öppna chokladbiten med den andra (ett fingerboard-trick för att sätta sig i respekt för tyskättade pensionärer) så ställde Riesen-tanten också fram en liten pappkopp kaffe åt mig.

»Det är väldigt gott kaffe«, sa tanten. Jag övergav mitt övermäktiga enhandsfipplande och greppade istället koppen och tog mig en sipp.

»Det var gott!«, utbrast jag, inte som för att vara snäll (vilket jag alltid brukar vara i dessa lägen; jag har genom åren lärt mig att spela upprymd över den allra tröttaste Santa Maria-kryddade tacosnitt någon affärsgångs-kock kan tänkas bjuda på), utan för att jag – som varierat mellan Arvid Nordqvist och Zoegas i flera år nu – verkligen tyckte att smaken var uppfriskande fruktig!

»Vad var det för kaffe?«, frågade jag med riktig och inte spelad entusiasm i rösten; till synes snärjd i kapitalismens osynliga bojor, ståendes på de köpsugna tårna, redo att rusa iväg längs med gångarna och köpa mig kaffe av ett nytt och kanske dyrare märke.

Men nej, hörni. Här kommer kapitalistiska kritiken: beviset på att marknaden inte är så öppen och fri och konsumenttillvänd som vi luras att tro.

»Det kan jag tyvärr inte berätta«, svarade tant. »Jag är bara här för att marknadsföra Riesen.«

Det spelade ingen roll hur man trugade och bad – det gick nog inte ens att ankelskaka ur henne namnet på kaffemärket. Jag fick lomma vidare, rafsa i mig min Riesen (som jag redan vet hur den smakar; get your provsmaks-game together, marknadschefer!!!) och sedermera gå hem till mitt gamla Zoegas-paket.

Vi må sakna fem miljoner kronor.

Men vi har fem poäng ner. 

Jag hade valt att tro på SMHI:s vädertjänst, som till skillnad från flera av sina konkurrenter målade upp en bild av ett snustorrt Eskilstuna på måndagskvällen, vilket medförde att jag lämnade regnjackan hemma.

Jag hade inför matchen också valt att tro att den rejäle bakåtpassaren Carlos Gracia var det något tråkiga men korrekta valet på innermittfältet, istället för hans elegante men veke landsman David Batanero.

Jag trodde fel på båda punkterna.

När drygt tre minuter passerat hade inte bara regnet börjat strila ner över Tunavallens bortaläktare – nej, på den regnvåta plastmattan hade även David Batanero ordnat fram 1–0 för gästerna, med hjälp av en enda blick och en enda bestämd bollberöring.

Direktpassningen satt på snörningen hos en på-rulle-liggande Eric Larsson som lika iskallt som osjälviskt kunde servera Linus Hallenius öppet mål.

Jag tyckte Batanero i det närmaste diskvalificerat sig själv från fortsatt start-tjänstgöring i den allsvenska streckstriden efter dennes slappt tagna utvisning mot Örebro, där han såg ut att unna sig ett andra gult kort av ren bekvämlighet. Men en spelare som har den spelförståelsen och den stöten med vänsterfoten kommer förstås alltid att vara högaktuell för en allsvensk startelva.

AFC har den här säsongen lyckats med konststycket att sparka Pelle Olsson och ta in en tränare som ligger ännu mer kompakt och tätt med lagdelarna. Michael Jolleys gäng satsar precis allt på att så snabbt som möjligt få in bollen i djupled på blixtrande snabbe anfallaren Mohammed Buya Turay. Ett tidigt ledningsmål mot just den typen av hemmalag – som gärna lämnar över det spelmässiga initativet för att spela på misstag – borde förstås vara extra tacknämligt.

Ändå var det med en lättnadens suck man kunde gå in med bibehållen ledning i halvtid, efter att ännu ett Kristinn Sigurdsson-bolltapp (han blev utbytt i paus) mynnat ut i en AFC-frispark i kryssribban precis innan pausvisslan.

21-årige William Eskeleinen gavs inte direkt chansen att smyga sig in allsvenskan i sin egen takt, utan redan under den första spelminuten kryss-räddade han vad som nästan får liknas vid en rullande straff från Omar Eddhari.

Och värre skulle det faktiskt bli. I början av den andra halvleken stod Giffarna för vad som måste varit hela säsongens antagligen sämsta spelkvart. De orangeklädda hemmaspelarna började – kanske i en av det allsvenska äventyrets allra sista dödsryckningar – vinna varenda närkamp, återerövra boll på boll och komma i våg på våg på våg mot GIF-målet. Ett tag kändes det som att precis vartenda AFC-anfall blev farligt – samtidigt som ett gäng huvudlösa GIF-höns bara gav iväg bollen så fort de fick tag i den. Det var som att se tio blåklädda utespelare tillsammans krypa upp i en trojansk höna som blivit nackad och som nu huvudlöst sprang runt och yrade på konstgräset, helt utan mål och mening.

Och om jag hellre haft Batanero på innermittfältet i matchminut fyra så hade jag mycket hellre haft Gracia där när det blåste som snålast efter paus, när den förstnämnde lämnade W.O. i duellspelet.

Ett baklängesmål till 1–1 under den pressen (och gudarna ska veta att det var nära, exempelvis när Chidi Omeye lyckades tåa bollen utanför den första stolpen) och precis allt tydde på att GIF Sundsvall skulle falla rakt igenom den sörmländska plastmattan.

Det var Marcus Danielsson som hade tagit kaptensbindeln efter Tommy Naurin, men han är på mer gott än ont mer av en sansad högskoleekonom än en fradgastänkande gallskrikare – och nog saknades under den här perioden någon som samlade laget för att skrika saker och ting till rätta.

Först när Danielsson fick springa ut i omklädningsrummet blev det bättre. En kollision med en AFC-back tvingade tyvärr ännu en GIF-kapten att byta, men det andrum som uppstod då AFC-backen blev liggande räddade nog dagen för gästerna.

Den värsta pressen avtog, kalabaliken upplöstes och man kunde äntligen se tecken på mönster i GIF-spelet igen. Men det var – precis som vid 1–0-målet – först när mönstret bröts som det gav resultat.

Romain Gall tittade upp, såg ytan och snirklade fram en utsökt utsida till Jonathan Morsay som man trodde hade tråcklat sig ur alla former av lägen då han smäckert Cruyff-nästlade sig tillbaka och serverade Hallenius sitt andra.

Hallenius första mål föregicks av fyra bollberöringar under omkring femtio tillryggalagda GIF-meter; på det andra räknar jag – från att bollen lämnar Galls fot – till sex stycken på omkring samma snabbt vunna halvplan.

Hur imponerande ett tålmodigt bollrullande än kan vara så är det när det går undan i djupled som det händer. Mot ÖSK, mot Sirius och mot AFC.

Nio raka poäng i allsvenskan. Det kan knappt Joel Cedergrens allra närmsta familj ha vågat tro på efter debaclet hemma mot Kalmar den 21 augusti.

Men vad som känns nästan precis lika ovant är att GIF Sundsvall i år tagit tio av tolv möjliga poäng mot det som (av allt att döma) blir allsvenskans två jumbolag. Det har inte varit några solklara och imponerande segrar, men för en som är uppväxt på lika delar havregrynsgröt och oförklarliga GIF-genomklappningar mot »lättare motstånd« så kommer det alltid vara mer än nog att göra precis tillräckligt i den här typen av matcher.

»Vi älskar William« skrek vi när en 21-åring från Stockholm (som var en lynnig Eddhari-utsida ifrån att få hålla en välförtjänt nolla) hade vaktat ett allsvenskt GIF-mål i en dryg timme.

Nödvändiga uddamålssegrar i elva plusgrader och strilande regn för människor närmre varandra. Det gör saker med människor; får till och med gamla och vanligtvis analoga sportchefer att ge sig på en GIF-gif.

Vilket hjärta grabbarna visar upp idag. Nu försätter resan 3/10 finaler är spelade,stötta oss på torsdag hemma mot AIK #Norrlandslaget pic.twitter.com/mNyzhkagYe

— Urban Hagblom (@UrbanHagblom) September 18, 2017

Fem miljoner kronor lyser fortfarande illrött i bokföringen, men en tisdagsmorgon i slutet av september får man försöka lägga debit och kredit åt sidan och passa på att njuta av att fem poäng plötsligt skiljer GIF Sundsvall från kvalstrecket.

Hur de fem miljonerna ska trollas fram vet nog ingen (annan än PR-geniet som smidde ihop denna PowerPoint), men de ytterligare typ fem poäng som lär krävas för sportsligt säkrat kontrakt ska tas precis så här: via denna kämpaglöd, denna gnetighet och via detta nyfunna djupledsspel.

Tre plusbetyg:

William Eskeleinen! 

Kajs son måste ha allsvensk fotboll i DNA:t. Där andra 21-åringar som slängts in ouppvärmda vid 1–0-ledning och allt att tappa hade tassat in nervöst så chanskastade sig Eskeleinen huvudstupa mot första krysset och räddade vad som såg ut som ett givet mål i första matchminuten. Ser liten ut, men upplevdes som stor och rejäl – speciellt under den kaosartade period då AFC fick måtta in inlägg efter inlägg.

Eric Larsson! 

Förstår ni hur sällsynt det är att GIF Sundsvall rivstartar matcher i allsvenskan med ett tidigt mål? Förstår ni också hur sällsynt det är att GIF Sundsvall har en högerspringare av vilken man kan förvänta sig att han ska äga sin kant, både defensivt som offensivt? Hade alla gånger gjort 2–0-målet i ett tidigare skede om Linus Hallenius inte gått på eget avslut efter att en överlappande och frisprungen Larsson gjort bort ett par brandgulingar.

Eric Björkander! 

En lite bortglömd anledning till de tre raka segrarna är att Eric Björkander, som spelade sig in i U21-landslaget under våren men som såg ut att ha tappat det mesta under sensommaren, är tillbaka i högform igen. I en match där både Noah Sonko Sundberg (som bjöd på AFC:s bästa läge) och Marcus Danielsson (som balanserade på slak straff-lina) uppträdde yvigt var Björkander alltid där det behövdes. Han är ju varken särskilt lång eller särskilt grov, men han kompenserar det med en bland mittbackar sällsynt ettrighet med sina rappa fötter. En Listerlandets Ricardo Carvalho, om ni så vill.

Ett minusbetyg:

Kristinn Sigurdsson.

Nej, det blir helt enkelt inte bättre. Det sker ingen utveckling. En trevlig man nedanför mig på bortaläktaren kastade ur sig analysen att Sigurdsson »har för korta hälsenor«, vilket ska ha till följd att han inte kan varken springa eller skjuta som han ska. Nu kan jag för lite om hälsenors längder för att uttala mig, men någonting är det. Precis som den i år pånyttfödde gamm-Kristinn lufsade runt med knäont under sitt första halvår i klubben så är det uppenbart att ny-Kristinn inte är samma hundraprocentiga spelare som han som (enligt samstämmiga Youtube-videor) flöt fram på Island ifjol.

En viktig del i all marknadsföring är paketeringen.

GIF Sundsvall är en klubb i fullskalig ekonomisk kris. Marknadsföringen har inte fungerat tillräckligt bra och inte dragit in tillräckligt med pengar för att verksamheten ska kunna gå runt.

Det är nog bara att slå fast att paketeringen helt enkelt inte varit sexig nog för att locka nog med sponsorer och publik. Varumärket GIF Sundsvall har antagligen känts för urvattnat, gråblekt eller tråkigt för att attrahera i tillräcklig utsträckning.

Men nu är det allvar. Fem miljoner kronor saknas och på fredagens krismöte så skulle klubben inför sponsorerna, kommunen och ett samlat pressuppbåd visa att det minsann fanns en konkret plan för att ta sig ur den ekonomiska knipan.

De valde att göra det via en PowerPoint-presentation.

Och här tar jag mig friheten att låna en bild från Sundsvalls Tidning (vars multijournalist Jennifer Engström var på plats på krismötet) för att jag tycker att den är så stark.

Det här kan vara en av de absolut minst sexiga PowerPoint jag någonsin vilat ögonen på. Den är PowerPoint-definitionen av vad som är ++.

Den är knappast optimal om ändamålet är att nylansera ett grådaskigt gammalt varumärke som någonting nytt och hett och mer sponsorkompatibelt än tidigare, men så skickade jag denna spaning på en remissrunda i mina chattgrupper – för att inkassera några enkla »lol«-medskick – och fick med mig spaningen att det också är den optimala PowerPointen att presentera för potentiella sponsorer och investerare.

För med den presentationen är det helt omöjligt att någon skulle misstänka något sorts fiffel. Presentationen är rena antitesen till de glammiga och glättiga annonser man som lurendrejare skulle smälla upp för att försöka locka in folk i ett pyramidspel.

Det kanske är den perfekta PowerPointen, ju mer jag tänker efter. Myndig och rejäl. Rakt på sak.

»Vi behöver låna 5 Mkr.« Förinställda standardtypsnittet Cambria. 36 punkter.

Den kanske är GIF Sundsvall på ett så tydligt sätt att den till och med håller för att en påpasslig entreprenör skulle hinna trycka upp en GIF-t-shirt???

Sedan är ju förstås den stora frågan om vi är tillräckligt många som uppskattar ett medelpadskt fotbollslag av det lågmälda Cambria-snittet.

(Med reservation för att det alls inte är Cambria.)

En annan spaning från krismötet:

Jag förstår att en potentiell Emil Forsberg-försäljning – och de trickle down-miljoner en sådan skulle medföra – är den enda säkerhet som klubben känner att den kan erbjuda investerare och långivare just nu (även om Leipzig i somras gjorde klart att de inte har några som helst planer på att sälja sin guldklimp som dessutom sitter på ett avtal som sträcker sig till sommaren 2022).

Men det är tyvärr svårt att inte dra paralleller till den här scenen, fast med förväntade Emil Forsberg-priser istället för förväntade bensinpriser:

Med dessa satiriska grepp tagna på situationen så är det dags att bli allvarliga igen: imorgon kväll ses vi i Eskilstuna.

Idag gör vi väl vårt för att förhindra att rasister nästlar sig in i beslutsfattande ställningar inom kyrkan???

Sverigedemokraterna har mobiliserat och gått från 160 namn på valsedlarna i förra valet till över tusen namn i år. Och jag vill inte vara sån, men en snabb titt på alla rasistskandaler som den parlamentariska rasismens grädda – de Sverigedemokratiska riksdagspolitikerna – ställt till med under de senaste åren gör ju att man inte ens vill tänka på vilka regelrätta fullblodsrasister som kan tänkas ställa upp som ett av tusen SD-namn i kyrkovalet.

Eller jo: jag vill vara sån. I dessa tider måste man vara sån.

Jag vet inte vad ni borde rösta på istället, men min mor har suttit i såväl kyrkofullmäktige som kyrkonämnd för Socialdemokraterna, och hon är en synnerligen vettig kvinna. Och det är säkert vettiga och vanliga människor som tar sig tid för fullmäktigemöten och nämndsammanträden även i alla andra partier som inte är Sverigedemokraterna.

(De flesta verkar ha ganska floskelfyllda program, men nomineringsgruppen Miljöpartister i Svenska kyrkan har som första programpunkt slagit fast att de »vill ha fler solceller på församlingarnas byggnader«, vilket ändå är djärvt då jag inte tror att det finns en folkvilja bakom att förvandla de gamla vackra kyrkbyggnaderna till futuristiska spegelkomplex.)

Det viktigaste är att ni går och röstar.

Jag hade fel.

Man vill ju inte vara den som drar för stora växlar i onödan. Så jag trotsade den initiala euforin, väntade till och med ut den efterföljande lyckan – den som fick mig att titta ner på min hemstad som genom nya ögon – och till sist ifrågasatte jag mina kvarvarande känslor från alla tänkbara håll och kanter.

Men jo. Ett par dagar senare, när jag satte mig ner för att sammanfatta det jag kände, så trodde jag verkligen fortfarande på det: att 5–0-segern hemma mot den nya rivalen Östersunds FK förra sommaren hade gjort mitt GIF Sundsvall till min stads lag.

Att den osannolika utskåpningen av de kaxiga jämtarna (med deras rekord-okaxiga klack) hade väckt stadens slumrande GIF-sympati; den som jag kände fanns där i början av 2000-talet men som sakta men säkert eroderat bort över tid. Att den matchen, den upplevelsen!, i sig skulle föda en ny generation av GIF-supportrar eller åtminstone av medelpadska biljettköpare.

Staden Sundsvall har ju på senare år blivit omsprungen i invånarantal av Gävle och stadens en gång så grandiosa självbild har, i takt med att Umeå växer och får Ikea-hus, nötts ner så till den milda grad att de till och med släppt ifrån sig »Norrlands Huvudstad«-varumärkesskyddet. Men den där lördagen förra försommaren så var det Medelpad mot Jämtland, det var Sundsvall mot Östersund – och det var GIF Sundsvall – ställföreträdande representant för hela staden, landskapet, länet, ja, regionen – som tvålade dit surjämtarna; skickade hem inkräktarna med en trynstöt de sent skulle glömma.

Jag var, även efter att euforin och den efterföljande lyckan släppt, helt övertygad om att det skulle göra avtryck; att det skulle kunna räknas som något av ett före och efter-datum när det gäller GIF Sundsvall och dess medelpadska folklighet.

Men jag hade alltså fel.

Folkligheten har uteblivit. Den uteblev under den lika Rúnar-lösa som hopplösa hösten ifjol och den har i sanning uteblivit i år.

Efter elva allsvenska hemmamatcher så har GIF Sundsvall ett publiksnitt på 4037 åskådare. Laget som jag funnits i sin stad sedan 1903 och som jag ifjol trodde 5–0-befäste sin position som stadens lag har ett sämre publiksnitt än ett helt nytt gäng som en gammal bussmagnat nyss flyttat till Eskilstuna av logistiska skäl.

Det är uselt, det är sorgligt, det är ganska märkligt och det är inte minst förödande.

Under den första halvan av 2000-talet kändes det ju som att själva faktumet att GIF Sundsvall skulle få möta Malmö FF eller Hammarby var skäl nog att leta sig till IP för att titta på fotboll. Det spelade inte någon större roll ifall Mats Barkemo slog fyra raka uppspel ut över sidlinjen; han gjorde det på allsvensk nivå, mot spelare som Afonso Alves och Kennedy Bakircioglü.

Storlagen i sig lockade folk. Folk var spända på att se ett lokalt och budgetbalanserat GIF Sundsvall mäta sina krafter med Sveriges allra största klubbar.

Det är de inte längre.

I år är Malmö FF nästan bättre än de någonsin varit på 2000-talet, de har en trupp som är fylld av stjärnor man imponerats av i Champions League-sändningar under de senaste åren och i försomras kom de för att möta ett GIF Sundsvall som i den senaste hemmamatchen faktiskt hade imponerat spelmässigt och fullt rättvist besegrat Halmstad.

Ändå letade sig publiksiffran mot MFF nätt och jämnt upp över fyratusenstrecket.

En hel del av ansvaret måste ligga på klubben och dess marknadsföring, kanske prissättning* men framför allt på dess synlighet.

*= Nu vet jag ingenting om prissättning och budgetar, men 280 kronor per biljett är nog dyrt för den marginalåskådare som tänker »fan, man kanske skulle gå på Giffarna idag!«, surfar in på sidan, klickar i en bra biljett under tak – och får den summan i nyllet. Bryr man sig inte på ett själsligt plan om resultatet så är det svårt att hävda att underhållningsvärdet i Halmstads BK hemma motsvarar kostnaden av två biobiljetter. Samtidigt förstår jag att det är en ond cirkel: än mindre folk gör att biljetterna måste bli än dyrare.

Synligheten, ja: GIF Sundsvall är närmast unika i allsvenskan när det gäller att ha en matcharena mitt i stadskärnan, hundra-tvåhundra meter från huvudgatan och den största gallerian. Jag är sannerligen ingen marknadsförare, men det faktumet borde ju förstås kunna utnyttjas, tycker man. Men promenerar man omkring i stenstan inför en match så märks det knappt på ett enda sätt märktes det att GIF Sundsvall snart ska spela allsvensk fotboll på en arena som ligger ett Sonko Sundberg-inkast bort.

Jo, ja, absolut, jag vet att det finns skylt. Ja, singular: skylt. En skylt där det faktiskt står information om nästa hemmamatch; den lilla skylt som sedan det tidiga 2000-talet stått i gräset intill fyrvägskorsningen vid E4:an, uppdaterad med nästa hemmamatch, för de bilister som kommer från Birsta-hållet.

Det är i princip det enda som signalerar att i den här staden finns ett allsvenskt fotbollslag som spelar matcher.

Jag är som sagt ingen marknadsförare (Pirkt.se är ju en portal med en närmast skyddad identitet), men det finns förstås saker att jobba på, saker att göra bättre, på många olika plan.

Det går liksom inte att säga annat, när det budgeterats för 5500 åskådare per match och bara 4037 dykt upp i snitt.

Det går inte att säga mycket annat, när klubben behöver låna fem miljoner innan årsskiftet för att inte gå omkull.

Jag vet inte vad Johan Nikula hänvisar till för siffror när han säger så här till Sundsvalls Tidning:

Kanske har han blivit felciterad. 2015 var i alla fall snittet, enligt fotbollsförbundets officiella statistik, 5050 åskådare. Ifjol omkring 500 färre, där inte ens en tillfällig serieledning på vårkanten kunde få publiksiffran att lyfta (Kalmar hemma, 28 april, 4028 åskådare).

Att då inför årets säsong – när laget ägnat fjolårshösten åt att förlora sig kvar med nöd och näppe – tro på den budgeterade siffran 5500 var svårare än att tro på den sportsliga målsättningen om att komma åtta i allsvenskan.

Och nu sitter GIF Sundsvall där de sitter. Det handlar om ungefär samma driftmässiga underskott som ifjol, men den här gången har det inte kunnat räddas upp av försäljningar under sommaren.

Eric Larsson är kvar, Marcus Danielsson likaså, och Smajl Suljevic skadade sig precis när danska sportchefer ska ha börjat sniffa efter hans långbollsfot.

Det går inte att bedriva föreningsverksamhet med ett årligt underskott på fem miljoner kronor. Och det riktigt sorgliga är att det heller inte går att bygga en allsvensk spelartrupp mycket billigare och mer budgetbetonat, ifall man vill ha en realistisk chans att kunna hänga kvar i serien.

Visst: vårens löner till David Batanero och Carlos Gracia – som satt och åt spanska smårätter på Udda Tapasbar när laget spelade allsvensk fotboll – var förstås onödiga, men i övrigt är 2017 års GIF-trupp nära nog så billigt man kan bygga i allsvenskan.

Och klubben har redan flyttat ut den administrativa verksamheten ur IP:s lokaler, de har sålt sina två villor intill arenan och det som på min tid – i superettan, runt 2010 – var ett anmärkningsvärt rigorös kansliavdelning, fullt av diverse säljare och andra heltidsanställda, drivs nu runt på förhållandevis få personer.

Det verkar helt enkelt inte finnas så mycket alls att dra ner på, inte så mycket att göra billigare, med bibehållen allsvensk kvalitet.

Och Norrporten finns inte mer och jag tror tyvärr inte att det finns något i de pressetiska reglerna som skulle kunna få Uppdrag Granskning-redaktionen att bli betalningsskyldig för att de uppdagat företagets vidlyftiga idrottssponsring (sedan att god journalistik kanske inte bör sparka neråt, ner på stackars Giffarna, är en mer moralistisk frågeställning). Norrlands Invest-lösningen, som säkerligen räddat ett och annat bokslut genom åren, är död och begraven.

Ekvationen går bevisligen inte ihop.

Någon som lånar ut pengar till en som sitter fem miljoner kronor ner i skiten kommer onekligen att ställa frågan kring hur ekonomin ska bli bättre i framtiden; hur samma misstag ska undvikas och hur den långsiktiga överlevnadsplanen ser ut.

Det enda svaret från GIF-håll måste vara att de ska få staden, dess folk och dess sponsrande företag, bakom sig. I skolan läser vi om »hållbar utveckling« och allt är bara floskler om vad som borde ske, nästan helt befriat från tydliga planer kring hur det faktiskt ska ske.

Precis så är det även med GIF Sundsvalls hållbara utveckling. Klubben måste få staden bakom sig, men hur man ska lyckas med det har jag ingen aning om.

Kroppshetsen når nya och bokstavligen astronomiska höjder. Igår märkte jag att inte ens månens kropp är fredad från medias dömande blick.

Min egen kropp försöker fortfarande göra sig av med det slem som letat sig in i mitt innanmäte. Det har gått en vecka nu och jag har tillfrisknat från den riktiga sjukdomen (den upplevda hängigheten, den medföljande ligga-i-soffigheten) men dess efterbörd hänger, som alltid, kvar i form av snor och hosta.

Jag har försökt närmast allt – från faktisk vitlöksmjölk till Mia Törnblomsk tankekraft – och som det känns just nu är jag timmar ifrån att ge hela näbbsystemet en rejäl sköljning.

Ingenting kring sjukdomar ter sig logiskt, men det känns ändå logiskt att en sköljning bara måste kunna skölja ut allt oönskat materiel ur alla tilltäppta luftgångar.

Ändå känner jag mig betydligt friskare än jag gjorde under en kortare stund igår förmiddag, då jag besökte biblioteket för att stå för ett bibliotekshattrick. Jag utnyttjade alla de tre funktioner som biblioteket för oss under 55: jag lånade en bok, gratisläste ett magasin – och jag utnyttjade deras skrivare och deras scanner. Jag scannade in ett tvåsidigt dokument, lade över det på en av biblioteket lånad USB-sticka, pulade in denna i datorn, klickade på det första av dokumenten.

Upp i PDF-läsaren poppade ett intyg om att jag led av svårartad bronkit, med medförande ändtarmsbesvär och diverse andra krämpor i det som en NHL-tränare hade kategoriserat som »lower body«.

Inte mitt jag, insåg jag ganska snabbt, men ett jag (en Sundbybergsbo som glömt radera sitt inscannade innehåll på USB-stickan).

Min lower body är intakt och välmående, även om en pigg portalläsare som tagit sig igenom den långa och kanske något osammanhängande text om Sirius-segern uppmärksammade mig på den här omedvetna kopplingen:

Och så detta, skrivet i en kokande ton angående Studenternas IP:s dåliga skick:

Jag började inlägget med att tycka synd om månen, men nu har jag målat in mig i ett sådant kronkit-osande hörn att jag vänder helt om:

Fortsätt gärna betrakta mig som en torr himlakropp.

Vad intressant det är att studera. Igår morse visste jag inte mer om situationen för jätteräkan än att den inte var bra. Jag visste så mycket att om jag såg en medmänniska ha näbben så full i jätteräkor att hen fick bända upp käkpartiet till dess absoluta ytterlägen för att pressa in ytterligare en vitlöksmarinerad jätteräka, ja, då hade jag nog klivit fram med ett hyttande pekfinger och kanske ett lågt men bestämt »fy«, utan att exakt veta varför, mer än att det hade känts rätt.

Nu, efter en föreläsning av en forskare som studerat jätteindustrin med jätteräkor i Bangladesh, vet jag lite mer.

Inte mycket mer (nog kommer den exakta kunskapen om söt- och saltvattensodlingar svepas bort med nästa monsunregn av information som drabbar mig), men lite mer.

Det är en storartad utveckling för en som vet väldigt lite, nästan ingenting.

Men en sak tror jag att jag numera vet med bestämdhet. Det är ju så med kunskap, att det tar sin lilla tid att verkligen lära sig någonting på djupet, och först nu – när jag gottat ner fullständigt sedan den gjordes tillgänglig i fredags – så vågar jag påstå att jag vet att det här är 2017 års hittills bästa låt:

Mattias Alkberg – Livet är för kort eller för långt. 

Jag har nästan glömt hur det är att gå in i en höst och en mörk vinter mol allena, men jag minns att det gjordes enklare att mitt deppiga ensamleverne uppe i det lilla grävlingsgrytet på Teg under 2011 gjordes enklare av att ha fri tillgång till Alkbergs »Anarkist«-skiva.

Och om bara dagar släpper han vad som av allt att döma är en liknande.

Sedan kommer han till Pipeline i Sundsvall för sin turnépremiär, dit jag tänkt åka upp och betala de överkomliga 150 kronorna för inträdet, och jag skulle nästan skämmas lite över min hemstad om det inte blev knökfullt.

[OBS: Inlägget är – tro det eller ej – inte skrivet i samarbete med Teg Publishing. Pirkt.se ligger i bitter fejd med bolaget sedan en beställd affisch skickades ihopvikt till oigenkännlighet.]