Att välja fotbollslag att hålla på är verkligen inte ett logiskt beslut man tar. Jag vill hävda att jag inte hade något val. Säkert inte du heller.

Allsvenskans näst bästa målskytt hade däremot alla möjligheter i världen att välja att bli mycket rikare och långt mer respekterad – men han valde GIF Sundsvall. 

Det som är viktigt för dig och mig är också viktigt för Linus Hallenius. 

Continue reading →

Man får vara försiktig med var man säger och vem man säger det till.

Min syster hade en kompis vars kille jobbade på ett relativt nystartat företag som sålde överblivna matvaror och hygienartiklar till väldigt billiga priser på nätet. Och det är väl en helt okej sak att säga; en vanlig ++-anekdot bland andra, att fylla ut ett samtal med.

Men om man vet med sig att sin ömme broder lider av en närmast sjuklig drift vad gäller att göra fynd i alla dess former så bör man nog fundera både en och två gånger kring vad man yppar i hans närhet. Hon kan ju ogärna hävda att hon är ovetande om min läggning, då hon ju varit vid min sida hela vägen under det att min ömma moder – med tjocka häften av rabattkuponger i vardera hand – sakta men säkert väglett mig till att bli den tvångsmässiga fyndfanatiker jag är idag.

Ändå passade hon på att nämna den nya fyndsajten Matsmart.se.

Då går det ju som det går. Jag fastnade direkt. Jag var ett litet BankID-strul ifrån att göra en beställning direkt via telefonen, men när det köpet föll ihop så kunde jag bevisligen inte sluta tänka på alla fynd jag skulle göra, för senare samma kväll hade jag en vän över på besök och så fort det blev lite, lite tyst – vi pratar någon sekund av den naturliga tystnad som då och då uppstår under ett umgänge – så föreslog jag med forcerad stämma att vi »kunde logga in på Matsmart.se och kolla lite?«.

Hen tyckte det var ett märkligt förslag, men så fort hen gått så slängde jag upp locket på datorn och loggade in.

Snabbt var jag uppe i varor som jag »behövde« (sänkt ribba för uttrycket, vilket vi ska se nedan) för omkring 200 kronor, och egentligen borde jag här klickat mig vidare mot betalningen. Men döm av min kittling i fyndnerven då det i skärmens övre hörn blinkade en uppgift om att det erbjöds fri frakt vid köp över 500 kronor.

Sagt och gjort.

Jag har bott i min lilla lägenhet i ungefär ett år nu och är det någonting jag försökt lära mig av att åter igen bo tajt och trångt så är det (förutom det obestridliga faktumet att livet blir omkring tusen procent sämre utan diskmaskin) att man inte ska ha för mycket grejer. Man tvingas ikläda sig någon form av minimalistisk tvångströja, även om jag har relativt plottrigt och pryltätt fortfarande (man kan säga att min tvångströja är några storlekar för stor; ungefär som den Real Madrid-matchtröja min mor köpte för mitt tioåriga jag »att växa i« – en tröja som jag idag, 28 år gammal, 187 centimeter och omkring 80 kilo tung, ännu inte helt fyllt ut).

Jag kan fortfarande långtifrån allt om hur man får bäst feng shui per kvadratmeter när man bor i en hotellrumsstor lägenhet – men nu har jag åtminstone lärt mig att man inte, under några som helst omständigheter, ska beställa hem en kubikmeter stor låda full av prylar vars enda egentliga usp varit att de varit väldigt nedsatta i pris.

Men där stod den, en kväll. En ungefärlig kubikmeter full av fyndvaror, hemlevererad till en ung man som redan fyllt sitt skafferi till den nivå att han aldrig låter gäster ta en titt i det, av rädsla för att de då skulle komma och yxa sig igenom hans papier maché-dörr och förlusta sig på konserver och torrvaror så fort ryssen tagit Gotland.

Vad får man i matväg för femhundra kronor? Man kan få ett antal kilo kött, man kan få omkring femtio kilo potäter eller ännu fler kilo av stärkelsestinna rovor. Man får vatten nog för att tappa upp en årlig vattenreserv åt sig och sin familj.

Och man kan bevisligen också få inte särskilt vettigt alls. Men till fri frakt och en känsla av att man »sparat« typ sjuttio procent av originalpriset.

Men så var det det här med skafferiplatsen. Eller platsen i största allmänhet. Jag vet inte hur man på bästa sätt illustrerar minimalism: kanske är det via bild ur någon asiatisk självhjälpsbok, kanske via en nuna på någon tibetansk munk som inte äger mer än sin särk.

Bilden av minimalism är i alla fall inte detta:

En 28-årig man som knappt längre kan se på teve för att han barrikaderat soffbordet med en mur av riskakor, lättdryck och på något sätt smakdefekta kex.

Och jag tänkte att vi skulle dissikera samlingen lite extra, för att tydliggöra att detta är allt annat än ett branded content-samarbete med Matsmart.se. Detta är inte en komsumentupplysning, detta är en varning till alla som någonsin öppnat en matvarubutiks reklamblad med ens ett uns av entusiasm.

Härom veckan hade jag ett par vänner över och i samband med att jag, min vana trogen, serverade en skål av norra Europas mest välsaltade popcorn så började de båda – med de hesa stämmorna hos några som just tungkysst en saltsten – yla om att få någonting att dricka, för att undvika akut uttorkning i hela gomsystemet. Jag kom första hjälpen-skyndandes med iskallt vatten som jag dessutom varit nobel nog att applicera lite limesaft i. Det dög inte.

»Har du ingen lättdryck?«, vrålade de båda i kör.

Nej, det hade jag inte, fick jag skamset medge när limen inte räckt till.

Men någon dag senare satte jag mig ner vid Matsmart.se.

Och nu har jag lättdryck för en hel vinter. En bisarr mängd lättdryck. En mängd lättdryck som nästan tänjer på gränserna för det tillåtna. Det är en mängd lättdryck som skulle kunna göra att man stannades i tullen, för att tullverket misstänkt att det omöjligen kunde vara avsett för eget bruk. Den uppmärksamme tulltjänstemannen hade också noterat att all lättdryck innehöll tranbär och direkt dragit slutsatsen att min tanke var att jag skulle stå i någon skumt upplyst gränd och stanna förbipasserande åldringar med urinvägsproblematisk utstrålning för att väsa »tranbär? skar’u ha tranbär?«, iförd en lång svart cape vars innefickor var fyllda med tetror av det låg-PH-värdiga röda guldet.

Jag köpte förstås också två rejäla flaskor lättglögg och jag tänkte inte på det då – mitt inne i mitt maniska fyndletarstadie, med rödsprängda ögon och tunnelseendet riktat mot att nå den fraktfria 500-kronorsspärren – men…

… man borde förstås dra öronen åt sig då glögg reas ut redan runt adventsfirandet. Jag har ännu inte läppjat på lättglöggen (jag tror att jag kan ha tänkt att Matsmart.se verkade ute på internationellt vatten och att glöggen de saluförde var alkoholstinn), men jag har en misstanke om att Blossa inte är som allra mest nöjd över sin lingon- och enbärsglögg som tok-reas ut under den enda möjliga försäljningsperioden.

Spaning: Granola är på tapeten. Svenska folket gillar granola.

Spaning: Den klassiska tillgång-efterfrågan-modellen på marknaden – som vi i Sverige tycker är lämpad för såväl marknaden för rostad müsli som för keso och skolbarn – gör därför att granola blir dyrt.

Lösning: 

Köp finlandsspråkig granola!!! Tack vare vår svenska storebroderliga snofsighet så har inte en enda svensk granolaälskare orkat skaffa sig koll på vad mansikkainen betyder på svenska, utan tror väl i all sin fördomsfullhet att finländarna lagt vodkaslattar eller små knivar i müslin.

Men vi fördomsfria kan istället bada i rabatterad müsli framför ett avsnitt av Uutiset.

(Kanske kommer vi om femtio år att tala om det här granola-utbytet över gränserna på samma sätt som vi talar om det svenska mottagandet av de finska krigsbarnen under andra världskriget; hur Google Translate-utrustade snåljåpar i Sverige fri frakt-mobiliserade sig för att rädda tusentals kilo av finländsk müsli som höll på att passera bäst före-datum på andra sidan gränsen.)

På samma tema, fast långt mycket luddigare:

Små skålar av havre, med smak av yoghurt och chili. Om det här inköpet gjordes tätt inpå den fraktfria femhundrakronorsgränsen?

Kyllä.

(Det är finska för »ja«, era Finncrisp-xenofober.)

Det är ju gott att ha något att nafsa på. Detta vet marknaden, varför priset på nästan alla typer av nötter är konstant högt.

Jag tänkte att detta var en naturlag: att ingen någonsin skulle kunna misslyckas så pass totalt med lanseringen av en nötpåse att den skulle behöva reas ut tokbilligt. Känslan är att bara du inte sitter inne för ett bestialiskt mord så kan du lansera din egen nötpåse och göra god förtjänst; ja, kanske till och med att »Kaj Linnas nötmix« sålt som smör redan under första dagen av hans resningsprocess.

Jag var helt säker på att ingen människa kunde misslyckas med lanseringen av en påse fylld med cashews och diverse mandlar.

Entré:

Golfnötmixen »Under par«, som Matsmart.se reade ut till alla som kunde försöka förbise det löjliga golfprefixet när de snaskar nötter.

Det står att den är svensktillverkad och den är också signerad med en underskrift, som vi får anta tillhör en gammal golfare som med åren blivit med nötmix. Det är ju en erkänd karriärväg för gamla elitidrottare som läst ett par år på Sports Management-programmet: att lansera sin egen nötmix. Exempelvis Anja Pärsson har efter sin slalomkarriär inte bara blivit gayikon utan även tänkare av tranbärstankar (osalta):

Dessa finns dock inte att införskaffa bland container-bråten hos Matsmart.se utan Anja verkar kunna ta 348 kronor kilot för sin osaltade tranbärsblandning.

Om jag får spekulera kring den grönvita »Golf Nut Mix« så tänker jag mig att den som exklusiv samarbetspartner numera har överskottslagret på Matsmart.se, där de verkligen skänkte iväg de små nötpåsarna.

Och själva underskriften på förpackningen är ju svår att tyda, men det är ju inte helt tråkigt att leka med tanken att den gamle golfaren Jarmo Sandelin fått chansen att lansera sin egen nötpåse.

Jag tänker mig ett pitchmöte hos en produktutvecklingsbyrå där Jarmo (tvåa från höger, iförd Jarmo Sandelin-golf-glasögonen, reds anm.) först har väldigt svårt att få gehör för sin idé:

Produktutvecklarna kan först inte se vad den gamle PGA-kämpen har med mandlar och pekannötter att göra – men precis när han är på väg att fösas ut ur dörröppningen och tvingas återgå till sin deppiga post-karriär som icke-innehavare av en egen nötblandning så skriker han att »det är speciella golfnötter!« och hela rummet vänder.

Vilka behöver de långsamt verkande fetterna hos nötblandningen om inte artonhålsvevande golfspelare? Vem har inte stått på tolfte tee och känt att man hade velat gnaga på en hasselnöt? Vilken väska, om inte golfväskan, har så pass många små fack att ett skulle kunna vigas åt en liten golflämpad påse med nötter? Och vilken köpstark grupp av människor, om inte golfare, har aldrig ens sneglat på det konsumentupplysnade kilopriset i matbutiken?

Ka-tjing! Golfnöten var född.

Och snabbt begraven, bevisligen. För nu Matsmart.se-reas de små påsarna med Jarmo Sandelins eventuella golfnötmix »Under Par« ut till fyndletare som (likt mig) kan tänka sig att leva med skammen i att offentligt sitta och gnaga på den enda nötmix vars blandning av cashews och mandlar måste varit så pass skev att den inte flög på marknaden.

Klart är i alla fall att jag nu har fickan full av golfnötter. Så att vara min vän kommer framöver att kunna likställas med att vara ett golfproffs på Europatouren vars caddie envisas med att nasa på en skevfördelad näve nötter.

Jag har sammanfattningsvis spenderat en alldeles för stor del av min månatliga matpeng på att riva åt mig finländska påsar med yoghurtsmakande små havreskålar i en envis jakt på den fria frakten.

I jul ska jag hem och åter igen träffa min kära syster, som via sitt ogenomtänkta beslut att tipsa mig om Matsmart.se har försatt mig i den här situationen. Jag tänker att hon – som är en mycket ekonomiskt strukturerad individ, som läser tidningen »Unga Aktiesparare« från pärm till pärm – kommer att få titta in i min privatekonomiska situation, skapa en PowerPoint-presentation, måla upp lite statistiska staplar framför mig och tålmodigt förklara varför det har gått som det har gått:

Det där är jag, fast med litervis av erbarmlig lättglögg istället för professionella abborrfiske-set.

Har ni någonsin sett mer energi i en rörlig samling pixlar?

Scenen utspelade sig för ett par helger sedan; den helg då jag tvingades Blocket-ifiera den här portalen för att försöka torgföra ett par Lykke Li-biljetter. Detta då konserten krockade med att min gode vän Putto – känd för denna snäva läsarkrets som flerfaldigt krönt contentmästare – anordnade 30-årsfest tillsammans med tre andra vänner, varav två (bland annat mick-skrikaren på gifen) är kuggar i korplaget Gruesome FourFourTwosome.

Festen hade ett utklädningstema: popkulturella omslag. Skivor, filmer eller kanske PC-spel som betytt något för en under uppväxten: utmaningen var att försöka efterlikna dess omslag så gott man kunde.

Jag funderade ett tag på att försöka gestalta någon figur ur den karaktärsdanande serien Skrot-Nisse (som till stora delar gjort mig till den räddhågsne figur jag är idag), fnulade lite på ifall jag skulle slå mig en sliten särk över kroppen och illustrera Skalle-Per – men till slut slog jag mig istället i slang med Aftonbladet-profilen och Keanu Reaves-look-a-liken Per Bohman och hans Trinity-kompatibla flickvän Nickie.

För där fanns en plats för mig.

Och ja, jag vet att ni tänker att det här borde vara min roll, lätt och snabbt, för om jag bara klistrat på mig ett goatee-skägg, satt på mig ett par brillor och trängt på en hajtandsförsedd choker runt halsen så hade jag ju varit den här människan:

Han står också och lurpassar läskigt i bakgrunden, precis på det sätt som jag brukar göra i större sällskap, men nej: karaktären ansågs för okänd (han borde nog inte ha nypt en plats på omslaget???), så jag fick istället Morpheus på min uppdragslista.

Sagt och gjort: i två halvdagar gick jag runt och letade efter de perfekta utklädnadsprylarna. Och inte för att göra sentimental Mastercard-reklam av hela Fredagsveven™, men:

Lila damtunika, 85 kronor. Runda 00-tals-glasögon: 100 kronor. Lång läderjacka: 150 kronor. Grön slips: 45 kronor.

Att vinna pris för bästa utklädnad (vilket var det jag tog emot och vevade med i inledningen): inte ovärderligt, kanske, men väldigt roligt.

När jag testade läderjackor av längre modell – och oj, som jag testade jackor! – så slogs jag av hur överraskande stark marknaden var för ganska objektivt märkliga läderjackor. Det var som om läder köptes och såldes på samma sätt som man handlar med exempelvis koppar; som om det inte spelade någon roll hur långsmal eller märklig jackan såg ut – utan att man alltid kunde koka ner lädret och sälja för kilo. Det var nästan så att de allra fulaste jackorna (de på bilderna var några av de finare) var de allra dyraste: uppemot 7–800 kronor för helt bisarra gamla plagg som knappast kan ha haft mycket annat än sitt tunga lädervärde till sin fördel.

Så sälj ert guld och era aktier. Investera i gamla läderplagg.

Något som inte framgår av Matrix-filmen, men som gott och väl framgick av Per Bohmans diskbänksrealistiska Neo-tolkning den där lördagskvällen, är hur svårt det är att applicera ett par läderskärp runt sitt lår (en referens för Matrix-finsmakarna) och få dem att fastna under yviga gester. Där film-Neo till synes obehindrat duckar kulor till höger och vänster, utan minsta kostymärt krångel, så återfanns Per Bohmans Neo-uppenbarelse ofta haltandes omkring dubbelvikt på dansgolvet, i färd med att försöka återfästa de ständigt lossnande skärpen.

Min Morpheus-tolkning innefattade förstås röda och blå M&M-pastiller i vardera hand och rolltolkningen hyllades unisont, vilket förstås var roligt – även om det känns ganska precis så här att motta skratt och tjut när man i egenskap av flintifierad har klätt ut sig till en flintifierad karaktär:

(Som slutlig krydda, för att försöka nå ännu längre i min Laurence Fishburne-ighet, adderade jag till och med en tunn, tunn fernissa av foundation, som jag tror och hoppas höll sig precis på rätt sida av den hårfina blackface-gränsen.)

Han som hjälpte mig att hålla mig precis på rätt sida gränsen med mitt yviga foundation-duttande var min gode vän Sinan Akdag, vars starka Spock-utklädnad (spetsöron! klippt peruk! ögonbrynsdöljande tejp!) måste ha fallit precis på målsnöret i segerstriden:

Han är kanske mest känd för den lilla Fredagsveven™-läsande skaran som en trogen content-producent under den korta tid i svensk mediehistoria då den veckovisa listan höll på att etablera sig som en riktig mörk Landet Runt-replika, där det skojades hurtfriskt om män som skjutit sig själva i nyllet och sedan blivit ersatta med något typ av begagnat mullvads-anlete:

Nu är han tillbaka i gammalt gott slag igen och har denna vecka bidragit med en stark spaning om den sociala exkludering som uppstår i de virala rymdlandningarnas tidevarv.

Så fort någon Nasa-farkost tar sig igenom atmosfären ska det jublas på huvudkontoret och bilderna på de glada rymdnördarna ska spridas i alla möjliga sociala medier:

Att den här typen av innehåll lätt blir viralt har heller inte undgått rymd-kontoristerna – och här, vid rymdsonden Insights landning på mars, ser vi hur två kollegor tydligt har pratat ihop sig om ett gemensamt och synnerligen synkroniserat firande vid landning:

Och Sinan har, genom en påpasslig inringning till vänster i bild, lyckats visa på hur det uppstår icke-virala utanförskap i dessa firanden. Titta på den hattprydde individen som tänker att han ska få sig en high-five eller en kram från sin bordsgranne – men bara tillåts klappa honom tafatt på ryggen, för att han (antagligen i lönndom) gjort upp med en annan bordsgranne om att köra en intränad och välkoordinerad high-five-historia som säkerligen tagit veckor att synkronisera.

Den andra ryggdunken är rent smärtsam att se, efter att den första varit helt verkningslös då hans fryntlige kollega är mitt inne i en armbåge-hand-koreografi som måste ha gjorts upp bakom hans rygg; de riktigt sena kvällar då de high-five-synkade tu har suttit kvar lite extra för att »kolla så att sonden går som den ska«.

Men den senaste månadens kanske starkaste innehåll kommer från min Sundsvalls-boende vän som en gång i tiden hette Sebastian, men vars namn sedan utvecklats därifrån genom »Basse« och »Basilikan« till det oförklarliga jättehoppet över till prefixet »Mys«–, som i »Mysman« och »Mysmund«, förbi stickspår som »Musselmannen« och »Massamancurryn«, för att till slut äntligen logiskt landa i »Den Bilburne Befruktaren«, efter en intensiv period där han blev såväl pappa som körkortsinnehavare.

Han plockade vaket upp en Sundsvalls Tidnings-nyhet om att Länsstyrelsen skjutit Gert Johanssons katt Lillen och satte på orimligast möjliga vis in den i en internationell samhällskontext:

Det här är jag, när jag saluför små munsbitar av längre Pirkt.se-spaningar i sociala medier:

Lyckas Sportbladet här sänka ribban för både 1) »stjärna» och för 2) »fylleskandalen«

1) Han sysslar med curling.

2) Bilder från »fylleskandaler« brukar se ut som när Wayne Rooney snubblade in på ett bröllop under en landslagssamling härom året – inte att ett gäng grabbar sitter vid ett bord och tar ett par öl, under till synes ordnade former.

Är det så att gränsen för »fylleskandal« går vid att man fastnar på bild då man gör den beryktade »dubbelveven«? Han har ju faktiskt ett dubbelpipigt antal limeförsedda Corona-flaskor – en i vardera hand – på bilden, men jag tycker ändå att det är vekt material för att borga för en fylleskandalsnyhet om en curlingspelare.

Jag tappade min gamla iPhone i marken för kanske hundrafemtionde gången för en halvannan månad sedan och det fick den att slutligen kasta in handduken. Först nu har jag köpt en ny.

En Huawei. Det kanske betyder att varje inlägg på den här portalen granskas av den kinesiska staten, men det betyder också att jag för första gången på flera år kan fånga krispighet igen.

För första gången på åratal ser det inte ut som att jag låtit de mobiltagna fotografierna ligga och dra sig i en tallrik med kornmjölsgröt.

Och hittills är jag nöjd med detta tekniska beslut. Tycker det gått helt okej att gå från iPhone-gränssnitt till Android-dito, tyckt att det mesta flyttats över och att jag (som var en av Sveriges rappaste iPhone-sms-skribenter) är hanterbart långsam på Androids plottriga tangentbord.

Men känslan är denna:

Och nu ska man inte behöva förklara en stark meme, men: den förkunnar att jag är tillfreds och nöjd med lösningen, men att det hela hänger på en skör tråd.

När som helst känns det som att jag kan bryta ihop och bli topp tunnor kokandes över att någon funktion vägrar fungera som jag vill.

Jan Björklund vill ju gärna sätta bilden av att han är den här mannen:

En gammal militär som tycker det flummas för mycket i svensk skola och som vill ha tillbaka katederundervisningen och ett ny-auktoritärt tänk i skolan. Gott så, det får han förstås tycka.

Men i dag, i tunnelbanan, såg jag att Thorén Innovation School satt upp nya reklamblad om att det var dags att ansöka till deras gymnasieklasser i Stockholm igen. Skolan som har e-sport på lektionsprogrammet och som utbildar folk till influencers och youtubers. Samma skola som så sent som i somras stängdes ner av Skolinspektionen, efter allvarliga brister.

Och jag får bara inte ihop hur man kan vara både den övre Jan Björklund, som ropar om att det får vara nog med flumskolan!!!, och samtidigt vara även en annan Jan Björklund som tycker att varenda friskola är av oerhörd godo för samhällskroppen.

Alltså:

Jan: »UPPHÖR MED FLUMSKOLAN NU!«

(Syntolkning: Faktisk skärmdump från skolans hemsida.)

Också Jan (typ): »Bra och viktigt att Thorén Innovation School fått öppna igen, så att Sverige äntligen har en influencer-utbildning på plats«.

Det är väl en gammal spaning (kanske bäst saluförd av Ola Söderholm i Lilla Drevet?) att nyheter om klimatet ofta slängs in i slutet av nyhetssändningar, likt utfyllnad. Att någon redaktör märker att det finns fem minuter över i sändningen – kanske efter ekonominyheterna som kanske rapporterat om något oljebolags nya kvartalsrapport – och att hen skriker ut »snabbt: ring han den långhårige SVT-metereologen så får han komma hit och säga någonting om huruvida man kan källsortera hela mjölkförpackningen som papper eller om man måste hålla på och bända bort det där lilla plastlocket!«.

Det är förstås konstigt att nyheter om miljön behandlats på det sättet, sett till att man knappast behöver vara Malena Ernmans dotter för att förstå att det är allvar och att drastiska åtgärder måste tas nu, helst igår, allra helst för typ något decennium sedan.

Men i förra veckan tyckte jag att tv-nyheterna hittade ett ännu konstigare sätt att tackla klimatrapporteringen på. I Aktuellt pratade plötsligt programledaren om jordens och människosläktets gemensamma och enda klimat på ett sätt som fick det att låta som…

… om hon pratade om ett redan skadedrabbat Redbergslid som åkt på ännu en smäll i handbollens elitserie. »Ännu ett dystert besked«, just som om det fått sig en axelskada på sin viktige mittnia, tätt inpå förlusten borta mot H43.

Jag tror inte det är bra för klimatet, att det blir rapporterat om som vore det ett idrottslag som bara ett fåtal brinner för, men kanske är det positivt för oss – som inte gör särskilt mycket, eller åtminstone inte tillräckligt. Jag tänker mig att vi kan sitta runt en lägereld i en postapokalyptisk framtid och låta »hur kunde ni låta planeten gå under???«-anklagelserna från ens barnbarn rinna av en som vatten på en gås.

Att vi bara kommer kunna slå ut med händerna och säga »men jag trodde alltid att de yrade om nåt handbollslag«.

Jag började cykla på heltid i somras. Det var ett mycket klokt beslut, ett av årets allra klokaste. Jag kände mig fri: ständigt tillgänglig och snabbfotad, lösgjord från de administrativa bojor som SL:s buss- och tunnelbanetabeller annars slår om ens lemmar.

Jag cyklar fortfarande på heltid.

Det är ett mycket dumt beslut, ett sånt beslut som människor med starkt begränsade ramar för sin privatekonomi inte tvingas in i men ändå på något sätt ofta råkar snubbla in i (ett faktum som Ebba Busch Thor-figurerna, som febrigt yrar om »gör andra val, få andra resultat!«, blundar för). Cyklandet gör mig nu allt annat än fri: varenda sträcka som är längre än den sju minuter långa cyklingen till universitetet eller den till min närmsta vettiga matbutik ter sig nära nog omöjlig när termometern letat sig ner mot nollan.

Det är en pina. Oavsett hur väl du klär dig (jag har alltid min varmaste vinterjacka, ett par långkalsonger, lovikkavantar samt en kastrullstor mössa som jag lyckats tänja runt mitt väldiga, ja, rentav opera-lämpade Birgit Nilsson-huvud och ner över båda öronen) så kommer du alltid tvingas ha näbbpartiet öppet för den nollgradiga vinden att sätta tänderna i.

(Några av de cyklister jag möter har förvisso tagit steget och dragit en till synes hemslöjdad balaklava över huvudet, men jag tänker inte ta balaklavasteget. Dels för att jag ska sluta cykla i december, men jag antar också – tydligt brännmärkt av det traumatiska väljandet av studentmössa för snart ett decennium sedan – att det inte finns balaklavor i min huvudstorlek.)

Och som den isande vinden biter tag. Likt en vanvårdad kamphund tuggar den med lätthet igenom mina tunna kinder så att det ilar i hela kraniet; lämnandes ansiktets hud fullkomligt söndersliten.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som sker med huden i mitt ansikte när det utsätts för ordentlig kyla, men där uppstår helt klart en ovälkommen frasighet.

Ibland när jag tittar på min själv i spegeln, framför allt efter en isande liten cykeltur, så tänker jag på en produkt jag brukar se och höra saluföras under tevereklamerna. Jag tänker att mitt frasigt torra anlete – med sin röda nyans mot det kritstrecksvita, med sina skov av hud-fnöske som lossnar, likt avhyvlad parmesan som man räfflat bort med det handhållna rivjärnet – skulle kunna vara ansiktet utåt för Vagisan Fuktkräm.

Jag ser på mig själv i spegeln och föreställer mig att jag ser ut ungefär som en riktigt torr slidmynning.

Den här utvecklingen ska dock få sitt slut i december, då jag ska köpa mig ett månadskort hos SL igen och därmed lösgöra mig från dessa pinor och ge mitt härdade ansikte chansen till återhämtning.

Jag vill passa på att påpeka det: att det går aldrig någon egentlig ekonomisk nöd på mig. Jag har pengar sparade sedan jag jobbade heltid, en rätt gedigen buffert, och när jag klagar på att jag har lite pengar så är det främst för att jag 1) gillar att klaga och 2) försöker hålla mig till en någorlunda bestämd budget inför varje månad – inte nalla av sparpengar bara för att, typ, kunna äta en ++-lunch på lokal. Och då blir det ofta tajt i månadssluten.

Men jag har pengar. Nu i fredags fick jag lön och studiebidrag och jag ska köpa mig ett SL-kort och lämna cyklandet därhän för december månad.

Bara dårar cyklar än. Balaklava-hemslöjdande män. Ola Skinnarmo-överlevare.

Och just det: en annan grupp.

Foodora-cyklisterna. Uber Eats-cyklisterna.

De inte sällan rasifierade män som långsamt vinglar fram, med en stor låda på ryggen och tråcklandes med att försöka läsa färdvägen på en telefon som de hjälpligt satt fast med ett sånt löparmband över underarmen – de kommer att fortsätta cykla. Vintern igenom.

Det är nollgradigt nu, parmesan hyvlas från (vissa, taffligt smörjda) ansikten i realtid när vinden biter tag, och nästan överallt – framför allt om kvällarna – ser jag cykelbud som tar sig fram långsamt och trevande och villrådigt.

Borta är, åtminstone vad jag kan se, sommarens lycraklädda leveransproffs som passade på att tjäna lite extrapengar samtidigt som de fick sig lite konditionsträning.

Kvar är de som inte verkar ha några andra alternativ. Som vingar, som letar, som stannar och tar av sig vantarna för att kunna klicka på den krånglande Google Maps-kartan inne i plastfickan på underarmen.

De som, enligt fjolårsgranskningen från Breakit, kan sitta och vänta hela dagar på T-Centralen för att få chansen att cykla iväg och leverera en tryffelburgare med karamelliserad lök till någons lägenhetsdörr.

Det finns såklart andra appar på andra områden. Nyligen hade DN en artikel om de »alternativa sophämtarna« som åker runt och hämtar folks skräp. En alt-sophämtare uttryckte det som att slavarbetet var tillbaka, varpå soptjänstens vd direkt gick i svarmål, på det sätt som Apples taltjänst »Siri« skulle kunnat göra ifall man sagt »Siri: hitta på en citatrubrik på tvärtomspråket«.

Men där åker folk åtminstone omkring i egna bilar: de syns inte lika tydligt – huttrar inte längsmed trottoarerna, blåser inte varmluft på sina frusna händer vid trafikljusen.

Jag fattar inte hur en enda människa kan se Foodora- eller Über Eats-cyklister vingla fram på gatorna i den nollgradiga kylan och beckmörkret och sedan känna sig sugen på en hemcyklad pad thai på kvällskvisten.

Men jag ser det hela tiden. Jag följer väldigt få människor som kan falla in under »influencer«-paraplyet, men jag följer ett par som jag fått för mig ska försöka vara någorlunda progressiva krafter, och då och då så ser jag Foodora-påsar eller andra tecken på att de mumsat semi-slavburet till middag, som en del i att få vardagspusslet att gå ihop.

Man borde behöva löpa socialt medie-gatlopp för minsta flyktiga skymt av en Foodora-påse i en uppdatering.

Jag gick in och kollade på Foodoras hemsida vad det kostade att beställa så att någon cyklade hem med ens mat och från vissa ställen är det alltså gratis att en stackare förfryser näbben för ditt livspussels skull:

Det måste krävas en social kompetens av stora mått för att ta emot en överräckt middagspåse vid dörröppningen och med sitt »tack«-leende lyckas uttrycka för den näbbfrusne individen att »jag hoppas verkligen att du tjänar bra trots att jag betalade noll kronor för din tjänst här!«, uttryckt enkom med hjälp av ögon och mungipa.

Men det måste erkännas: i min kritik mot cykelutkörnings-apparna så väljer jag ju medvetet att inte nämna den stora uppsidan med att gig-anställda cyklar runt med mat till människors dörrspringor. Den att dessa individer får chansen att gigga i så många olika människors dörrspringor, vilket förstås gör att det där första cykelbudsjobbet bara blir till en språngbräda in i andra yrkesroller högre upp på karriärstrappan.

Det finns ju alla chanser i världen att någon medveten medelklasspappa är uppmärksam vid överräckandet av påsen med poké bowlen; ser att överlämnaren huttrar och är röd om mulen.

»Du ser lite frusen ut…«, tänker jag att medelklasspapporna säger när de fäster blicken på den kölddarrande underläppen, »ska du ha dig en anställning med kollektivavtal?«

Nej. Så går det nog inte till. Det enda tillfälle jag verkligen kan tänka mig ett dylikt scenario är ifall den som öppnar i dörrspringan faktiskt själv är en app-entreprenör – och vill locka cykelbudet i dörrspringan till att jobba för ännu sämre villkor som gig-inhyrd hos hens nya appföretag, där buden kanske (och här realtids-snurrar jag på en jättelik mental entreprenörs-tombola) löper runt med skållheta muggar kaffe som de levererar till kontorslokaler.

Hur som helst: det är ett sånt jävla obetydligt mikromotstånd att vägra åka Uber hem från krogen och inte beställa hem hemcyklad restaurangmat. På samma sätt som det (hoppas jag) finns en miljöförstörings-skam i att avslöjas för att ha charter-flugit sin hund i en privatjet så borde det finnas en arbetsrätts-skam i att beställa hem semi-slavcyklat i november månad.

Och om du inte tror att lösningen på världens problem är att olästa portalskribenter skammar den övre medelklassen till att bojkotta app-entreprenörer?

Det här Football Manager-relaterade vittnesmålet från min vän, som vi bevisligen fortfarnade kallar Den Bilburne Befruktaren (trots att det är länge sedan han slog till med en dubbel och skaffade barn och körkort i samma veva, säger väl det mesta. Han skriver det i ångorna efter att den CPU-styrde Urban Hagblom kallat in honom i baracken bakom IP för att ge honom sparken från sitt dataspels-uppdrag. När Linus Hallenius försvann från hans virtuella GIF-upplaga så rasade plötsligt hans Joel Cedergren-ärvda tiki-taka-bygge ihop fullständigt.

Och det är väl en gammal sanning att man inte ska ta till sig av vad folk tycker när det gäller tyckargrupperna fyllon, näthatare och prisutdelare på »galor« som spelas in i vad som ser ut som en gymnastiksal inför trettio avmätt skylt-applåderande personer.

Men.

Att den i princip förväntade skyttekungen Paulinho får pris som årets mest värdefulla spelare i ett totalt sett underpresterande Häcken är ju svårt att inte reagera på.

Samtidigt som en flerfaldigt utdömd 29-åring tar på sig en egensnickrad ambassadörsroll i sin hemstad, läxläser med stadens ungdom, bär upp en hel stads fotbollsförväntningar på sina axlar och sedan går ut och löser ganska precis hela den problematik som Joel Cedergrens målfattiga kortpassningsprojekt levt med under fjolåret – genom att göra arton mål och sex assist i ett lag som tippats åka ur.

Rövgala, som Den Bilburne Befruktaren hade uttryckt det.

Apropå Linus Hallenius så hade jag ju gärna suttit ner och pratat med honom om vad som måste vara ett av de svårare besluten i hans liv, men tvåhundraprocentiga studier* under läsårets sluttamp har omöjliggjort det mesta i Pirkt.se-skrivande väg på sistone.

Men som tur är för alla GIF-intresserade så har faktiskt Sundsvalls Tidnings Lukas Sahlin suttit ner och gjort precis det: samtalat med Linus Hallenius om den oklara framtiden.

Och för en portal som gjort sig känd som skarpt och konsekvent Mittmedia-kritisk (mer om det snart igen!) så måste jag säga att det gjordes väldigt bra och intressant.

*= Oroa er inte: att läsa humaniora i dubbel hastighet verkar, åtminstone fram till den annalkande tentaperioden, motsvara ungefär sjuttio procent av pluggmängden som KTH-studerande ingenjörsvänner uthärdar veckovis och en mer strukturerad individ** hade kunnat skapa sig tid även till portalvevande.

**= Kanske är det dock delvis det som är kännetecknande för strukturerade och effektiva individer att de inte ägnar sin tid åt att just veva på olästa portaler.

Jag har använt det bildspråket förut, men ibland är det som att de rör som slussar ut oönskat ++-content kloggar igen – som i den där gamla starka hjärt- och lungfondsreklamen där ett milkshake-sörplande genom ett suggrör plötsligt stannar upp och det börjar dunka i hela systemet.

Dessa kloggningar uppstår ofta i samband med att jag ser en GIF-händelse och känner – ända in i den Pirkt.se-publicistiska märgen – att jag borde veva ut ett tämligen specifikt inlägg. Som efter säsongsavslutningen mot Dalkurd i helgen.

Nej, matchen i sig förtjänade förstås sannerligen inga djupare analyser – men någonting säsongssammanfattande och samtidigt framåtblickande borde ju ha sammanställts nu när den bästa GIF-säsongen i mannaminne är till ända.

Någonting om hur viktigt det är att Linus Hallenius väljer bort de gissningsvis asiatiska mångmiljonerna och blir kvar i den klubb som faktiskt gav honom chansen att till slut – när det övriga intresset verkade stendött och pensionen knackade på dörren – blomma ut som en av svensk fotbolls allra främsta målskyttar. Någonting om hur mycket pengar som borde krävas för att Giffarna ska släppa iväg allsvenskans finaste passningsfot, någonting om hur man gärna fått en inblick i 22-årige Eric Björkanders kontraktsklurande hjärna – ja, någonting om att »det är nu Urban Hagbloms säsong börjar«.

Men allt känns så fullständigt självklart att det inte behöver skrivas.

Och samtidigt är allt så fullständigt oklart att det knappt ens går att spekulera, ens på portaler flaggade på pressetiskt internationellt vatten.

Härom vintern startade jag ett spel med GIF Sundsvall på Football Manager där jag tänkte att jag skulle vara Urban Hagblom i mitt lagbyggande. Inte bara ta hans plats som truppbyggare i GIF Sundsvall utan verkligen vara honom: försöka tänka som Urban, ta samma beslut som Urban, använda mig av det jag trodde var Urbans spelarmässiga sökspann.

Jag kan ha berättat om det här, men det blev till slut ett av de tråkigare spel jag spelat. Jag plockade hem Mikael Dahlberg, satsade tungt för att håva in Tobias Eriksson och försökte få sprutt på Sandviken-talangen Rafael Yorks luddiga karriär så till den milda grad att han kunde fylla det allsvenska forwardstomrum som Peter Wilson lämnat efter sig då jag sålt honom för underpris till belgiska Mechelen. Hela den diskbänksrealistiska kasslerrätten toppades med några ananasskivlingar i form av någon högst oscoutad brasilianare och någon finländsk wingback från Vasabåtens hittegodslåda.

Jag trodde jag visste vad Urban Hagblom-sportchefskap gick ut på; tänkte att spelet kanske blev tråkigt för att jag snabbt ut-Urbat Urban; att jag kort och gott varvat det Urban Hagblomska sportchefsspelet.

Men något år senare får vi kullkasta allt vad vi trodde att vi visste om just det sportchefskapet. Jag vet inte alls vilka ramverk jag satt upp för ett motsvarande Football Manager-parti den här vintern.

Urban har skaffat sig unikt tillstånd att plocka från det undre lagret i de spanska divisionernas chokladask, han har stekheta skyttekungar att försöka hålla hårt i och han borde ha telefonen full med miljonbud från diverse lynniga internationella agentfigurer.

Han har inte bara ett hårt jobb framför sig, Urban:

Han har ett delvis nytt jobb, med flera nya arbetsuppgifter.

Och jag har ingen aning om hur det kommer att gå. Jag kan bara hoppas att Batanero blir kvar, att Hallenius väljer att stanna och bli en klubbikon och att en back som fått chansen, utvecklats och till slut vuxit ut till en allsvensk toppspelare i GIF-dressen för en gångs skull väljer att vara lojal och inte lämna klubben helt gratis.

Jag såg att GIF-truppen tränade padeltennis i dagarna och jag skulle – även om det är långt till nästa tävlingsmatch – mer än någonsin vilja ha kontinuerliga uppdateringar om hur laget tränar nu i slutet av november. Inte för att initierat kunna analysera pressövningar eller bedöma någon Robin Strömberg-provspelares form – utan bara för att se till att inte Hallenius, Batanero eller någon annan tränar just så här:

Att de inte tränar på att så snabbt som möjligt kunna ta första bästa plan till miljonerna.

Jag tyckte jag var riktigt smart i somras, då mitt soliga och förhållandevis rika och heltidsarbetande sommar-jag stannade upp och tänkte till och tänkte framåt.

Mitt i den svenska rekordsommaren hade jag – trots veckor av relativ insomnia på grund av tryckande lägenhetsvärme – tankekraft nog att tänka på att det kommer att följa en ny upplaga av mig framöver.

Jag tänkte på hur mitt höst-jag skulle sitta där i en gråkall novembermånad och vara utan både heltidslön och somrig lyster – och på hur glad denne ekonomiskt handikappade och emotionellt fragila individ om det helt oförhappandes skulle dyka ner ett paket, som sänt från ovan, som en sån låda som föll till marken i det gamla PC-spelet Worms och som man glatt fick åla sig fram till för att hämta.

Så mitt soliga, heltidsarbetande och förhållandevis rika sommar-jag unnade därför mitt kommande höst-jag biljetter till Lykke Li i Annexet den tionde november.

En nära nog genial idé – om det inte vore för risken att det kunde dyka upp andra planer just den tionde november, under de månader som skulle passera. Och nu har just detta inträffat. En god vän och underskattad contentskapare, flitigt nämnde och Pirkt.se-hyllade Putto, ska fira att han fyller 30 år*.

Därför kan det bli så att mitt rika och soliga och härliga sommar-jag i princip stjäl en tusenlapp från det höst-jag som hittills lyckats vara ännu glåmigare och novemberdaskigt grå än jag vågat föreställa mig, om jag nu inte kan få de två 450-kronors-biljetterna sålda innan lördagen.

Och det är kanske ett märkligt forum att vända sig till det här, då jag bara med säkerhet vet att den här portalen läses av min farmor, min mor (som då och då frekventerar kommentarsfältet under vår gamla huskatts pseudonym) och några närstående vänner: men om någon skulle vara intresserad av två biljetter till Lykke Li på Annexet i Stockholm, nu på lördag, så är den varmt välkomna att höra av sig.

De går till högstbudande och jag vågar åtminstone lova att ni slipper betala den obegripliga »serviceavgift« som alla bokningssajter tar ut när man gör precis allt arbetet själv.

(Två vänner initierade en gång ett politiskt parti vars enda kärnfråga var att motarbeta de obegripliga serviceavgifterna i den svenska ekonomin. Jag tyckte verkligen att den idén hade något.)

*= Jag hyser som sagt den största respekt för contentmästaren Putto och hans val här i livet, vilket gjorde mig överraskad att han valt att inkorporera »maskerad« i sin 30-årsfest. Och när vi ändå har Blocket.se-ifierat den här portalen så kan jag lika gärna slänga ur mig ytterligare en förfrågan: ifall någon i Stockholms-området sitter på en gammal grå särk, lämplig för den som vill gestalta Skalle-Per (mest för att ingen annan på festen ska göra det, så att inte Puttos fest spårar ur i ett vilt slagsmål över att någon intersektionellt skolad analytiker anklagat en hårmässigt stark individ för att ha approprierat den flintifierade kulturen genom att bald-cappa sig till en Skalle-Per-utklädnad).

I vårvintras skulle jag på en födelsedagsfest och kvällen innan satt jag och drack öl med två vänner som också skulle på samma fest. Vi kom fram till att man förstås, enligt gängse presentkutym, behövde ha med sig någon symbolisk gåva till den årsfyllande festarrangören. Idéerna var allt annat än nyskapande utan som hämtade från ett kristdemokratiskt partiprogram gällande presentvett och -etikett: det var »kanske en blomma?« hit, »roligare med en lättskött planta?« dit, någon snabbt nerskjuten biobiljettsidé. Beslutsprocess saknade helt entusiasm och idérikedom och hade antagligen till slut autopilot-landat på Systembolagets breda landningsbana.

Om inte.

Plötsligt tittar en av vännerna upp från sin mobiltelefon, som hon suttit och mjuggscrollat under det lågintensiva present-brainstormandet. »Det här då!«, utbrister hon.

»Var statist på Första Dejten!«

Hon börjar förklara man kan anmäla sig till att sitta med som statist i SVT-dejtingserien »Första Dejten«, realityserien jag föll så pladask för under förra året, och hon har mig redan såld vid »trerätters lunch ute på en restaurang i Vaxholm för 120 kronor«.

Det är den perfekta presenten. Inte bara för att det är ett alldeles ypperligt pris eller för att det ger en chansen att synas i SVT – utan för att presenten, till skillnad från en krukväxt eller en flaska bubbel, besitter en alldeles perfekt mängd yvighet.

Jag känner inte den födelsedagsfirande festarrangören särskilt bra, egentligen: jag gillar honom och tycker han är mycket trevlig, men vi har aldrig någonsin setts på tu man hand, alltid bara i grupp, och inte under särskilt lång tid heller.

Vänskapsrelationen känns som att den håller på att stadgas på just den träffas-i-grupp-nivån och det är ju en i sanning trevlig nivå att vara på och en vi skulle kunna stannat på i åratal.

Men.

För den som vill att ens person ska omgärdas av en viss yvighet och oberäknelighet är ju just detta läge, när vänskapsrelationen håller på att stadgas, perfekt för att skaka om saker och ting.

Precis när ens halvnya vän börjar känna sig trygg och landa i relationen, när den börjar veta precis var vi står och var vi är eller inte är på väg – då vill man komma med ett oannonserat njurslag som skakar om hela den relationella tillvaron.

Pang, bara! Här får du som födelsedagspresent: en inbjudan till trerätters lunch ute på Vaxholm, på tu man hand, en blanktisdag i snöslaskets marsmånad. Allt du trodde om vår stadgade ses-ute-bland-vänner-och-dricka-öl-relation omkullkastat med ett enda ClipArt-tätt presentkort.

För maximal yvighet berättade jag förstås inte om SVT-inspelningen och upplägget, utan bara att det var en trerätters lunch ute på Vaxholm, en tisdag om ett antal – ja, till och med rätt många – veckor.

Döm av min besvikelse när denne individ en dag innan inspelningen ställer in den sedan länge planerade lyxlunchen, på grund av att han inte tagit tillräcklig höjd för en fyra-timmars-sittning ute i Vaxholm i sitt jobbschema.

Scenerna när min vän ovetandes valsade in till riggade tevekameror och fullt public service-pådrag uteblev alltså.

Det blev till slut inte den perfekt lynniga födelsedagspresenten, men i egenskap av humaniorastudent utan tillräckligt med sysslor att fylla ut vardagen (se: tusentals skrivna Pirkt.se-tecken) så vägrade jag bli näbbdragen på min trerätterslunch, så jag kastade ut ett snabbt nät och vid vittjandet sprattlade min likaledes understimulerade klasskompis Oscar villigt i maskorna.

Och vilken upplevelse det var. SVT-skjuts ut till Vaxholm i minibussar med andra förväntansfulla statist-dejtare och väl på plats var jag bevisligen på så pass helspänn att jag sms-spred fake news till mina Första Dejten-intresserade vänner, då jag – trots det tystnadslöfte jag skrivit under – inte kunde undgå att caps lock-veva ut att »DET ÄR EN BLIND JÄTTEGULLIG GUBBE MED!!!« när jag såg en äldre silverräv ledas omkring i ett par blindglasögon (det senare visade sig strax därpå att alla fullt seende deltagare vallades runt på samma sätt, innan inspelning, för att undvika riskerna att de skulle få syn på sin kommande dejtpartner inför det teveinspelade mötet).

Gubben var inte blind, men han var jättegullig. Och det kunde jag och Oscar se redan på plats i restauranglokalen, då vi satt på bordet bredvid – men det fick tevetittarna också se i måndags, då programmet sändes.

Och jag ska inte säga att jag är besviken över air timen, men nog hade jag tänkt att jag och Oscar – som formligen skrattade oss igenom ett par bra timmar av engagerade samtal – skulle få figurera på några fler svepningar med kameran, så att folk framför tevesofforna skulle få chansen att utbrista »VARFÖR VISAR DOM INTE MER AV DET DÄR KARISMATISKA GAYPARET SOM VERKAR HA SÅ ROLIGT???«, på samma sätt som jag gjorde under förra säsongen, då jag inte förstod att vissa restaurangbesökare bara var statister.

Vid ett enda tillfälle blev det konkret inzoomning vid vårt bord, i ett par sekunder bara!, och man skulle förstås kunna vara besviken över faktumet att en teve-klippare väljer att bara ta med ens bakhuvud i bild.

Men för en som såg sig själv i profil ett par gånger och insåg att han var oroväckande lik dejtprogramsprofilen som sa »tjänna« häromsistens (en referens för anti-finsmakarna) så är jag dels tacksam över att inte ha blivit inklippt framifrån – och också mycket glad över att kameran fångade mig mitt i vad som ser ut att vara en yvig bords-bankning:

Jag antar att vi får döpa denna gest för »Första Dejten-veven« och den är säkert undermedvetet tänkt som en desperat signal till teve-teamet om att »filma här!, för titta så engagerande och kontinentalt bordsbankande samtal vi för!«, ivägskickad från en ängslig man som vitt och brett utlovat för hela bekantskapskretsen att han kommer att synas i teve och som väl på plats noterat hur de många kamerorna inte alls panorerat oss i tillräcklig utsträckning under sittningen.

(Hitta förresten någon som tittar på dig som Oscar tittar på min bordsbankande person.)

Programmet går att ses i sin helhet här och vi syns uteslutande när det äldre paret är i bild (hade jag vetat att min vänstra profil skulle bli så exponerad hade jag satt på mig en Pirkt.se-sponsrad kaptensbindel). Men jag tror att det borde kunna vara så att vi även ses i något kommande avsnitt, då jag vill minnas att vi hann sitta igenom även en annan tv-dejt på bordet intill.

Den herren var dock, likt mig, av flintifierad natur – och sett till hur ovilligt inställda SVT:s klippare verkar vara mot oss i vår samhällsgrupp (en enda inzoomning bakifrån, med fokus riktat mot bordets hårfagre!) så kanske den stackars mannens dejt helt klippts bort.

Foto: Jesper Zerman, Bildbyrån.

Jag var på fest i lördags kväll.

Jag var kvar ganska länge, dansade och gjorde mitt bästa för att socialisera, precis som vanligt. För jag vill se mig själv som en trevlig person att ha med på en fest.. Jag gillar ju fest, har jag alltid tänkt, precis som alla andra. Jag har alltid sett mig som en medgörlig festperson: sjunger med i födelsedagssånger, följer presentkutym, allt sånt.

Jag tänkte, vid 28 års ålder, att jag visste hur jag ställer mig till fest: att jag gillar fest, att jag gärna går på fest, att jag gärna deltar i festligheter, att jag simmar i festarrangörens utpekade riktning.

Men söndagskvällen fick mig att börja revidera den självbilden. Jag är ju en individ som uppenbarligen älskar när fester förstörs. Tydligen kickar jag igång på alla cylindrar när jag har chansen att få känna mig delaktig i att ha sabbat en festlighet för jättemånga människor. När folk är klädda och redo för firande och när feststämningen är på absolut topp – då njuter jag något oerhört av att bli destruktiv och långsamt och mödosamt kväsa all glädje till dess att den löses upp och folk får lomma hem.

Det var konstigt. Giffarna behövde ju egentligen inte poäng borta mot AIK igår. Men när jag stod på Friends Arenas bortaläktare under söndagskvällen kändes det som om den poäng som laget försvarade så heroiskt var tidernas viktigaste. Jag har varit än brukligt när jag suttit och tv-tittat igenom förluster mot Elfsborg och Hammarby nu på sistone och hur fantastiskt trevligt det varit att ha säkrat nytt allsvenskt kontrakt med flera månader kvar att spela så har jag – och säkert många med mig – känt en viss tomhet i bröstet under den här GIF-hösten, då hjärtat inte haft för vana att på veckovis basis vilja bulta sig ur bröstkorgen av kvalstrecksframkallad nervositet.

Men i söndags kväll, på en fullsmockad nationalarena, var en ny helt typ av nervositet där.

Möjligheten att sabba för 50 000 AIK:are-nervositeten.

Hösten 2013 satt jag på ett nästan lika fullsatt Friends för att se Sveriges kvalavgörande mot Portugal, där Cristiano Ronaldo till slut sprang in ett hattrick mot det Erik Hamrénskt naiva försvaret och tog portugiserna till VM. Och det där med att kliva ut och förstöra en fotbollsfest inför över 50 000 åskådare brukar ju vara förbehållet stora världsartister och internationella stjärnor. Inte ett bottentippat och urfattigt fotbollslag från Norrland, fyllt med spanska division 3-spelare, medelpadska ex-talanger och en ung målvakt som nyss stod för Enskede IK i norrettan.

Joel Cedergren har all rätt att vara väldigt missnöjd med sitt lags spel under söndagen. Det tog ganska precis två inledande bollmottagningar från Pol Moreno (som sammanlagt blev omkring fyra meter långa) för att slå fast att alla Sabadell-meriterade spanjorer inte kan spela innermittfältsspel som saknade David Batanero. Det stod väldigt tidigt klart att det skulle bli helt omöjligt att rulla ut 2018 års hittills bästa svenska fotbollslag på samma sätt som de faktiskt – därom vittnar även alla AIK-spelare – gjorde på IP:s konstgräs i somras, vilket förstås borde fått bortalaget att ändra om en aning.

Nu tappade Giffarna istället mycket boll på egen planhalva, de fortsatte med nätta lyftningar från bakplan istället för rejäla ivägsparkningar och vägrade konsekvent att bara vinst-och-förlust-chippa in bollar bakom den högt stående AIK-backlinjen för seriens hetaste svensk att springa på (en felaktigt avblåst Linus Hallenius höll på att springa in 1–0 på den nära nog enda djupledslöpningen i första). Jag säger inte att det hade gett mål eller ens chanser, men när man är så pass tillbakatryckta som Giffarna var under långa sekvenser är en absolut nyckel att bara få ner bollen på motståndarnas planhalva, för att få vila, omgruppera, ladda om försvarsmaskinen.

Men nej: istället våg på våg på våg på våg.

Guldvittrande AIK slog an tonen direkt, då de efter bara någon minut forsade fram en högoktanig chanskavalkad, men William Eskelinen klev ut och gjorde den första av vad som skulle bli ett närmast oräkneligt antal räddningar. Och fem-sex svartgula bjässar och femtio tusen röster försökte stånga respektive skrika in varenda en av de perfekt slagna Kristoffer Olsson-hörnorna, matchen igenom.

Varenda gång en AIK:are fick vända upp med fart så kändes det farligt, nästan vartenda inspel osade av flera hundra olika kattraser samtidigt och varje gång en hemmaspelare tog sin in i straffområdet var känslan att domaren hade pipan i munnen och lungorna samtidigt sprängfyllda av utandningsluft.

Larsson testade tidigt, Goitom både nickade och sköt, Sundgren träffade stolpen, Rashidi rammade ribban. Jansson, Milosevic, Stefanelli, Elyounoussi, Lindqvist: det fanns knappt en AIK-spelare som inte var framme och testade. Men hela tiden Eskelinen, Eskelinen, Eskelinen.

Det är svårt att få den uppmärksamhet man förtjänar när man spelar i GIF Sundsvall (fråga Eric Larsson), men med hela fotbolls-Sveriges blickar vända mot ett utsålt Friends Arena så bara måste 22-årige Eskelinen ha räddat sig in i det svenska landslagets januariturné.

Efter nittio spelade minuter måste »Expected Goals«-räknaren varit så förvirrad av sin insamlade data att den råkat ut för någon typ av millenniebugg och självdött. Kanske var det den som small redan halvvägs in i den andra halvleken (men eftersom det handlar om Stockholmslag på utsålda arenor gissar jag att det var ett knallskott kastat av någon fullblodsidiot).

Tolv–noll i skott, fjorton–noll i hörnor, men noll-noll på tavlan och uteblivet guldfirande för AIK.

Giffarna höll på ett helt osannolikt sätt undan, med hjälp av rappa och aggressiva Björkander-fötter, Gracia-pannben och, tja, ganska precis hela William Eskelinens kroppsyta var väl involverad vid någon räddningsaktion.

Några hundra Giffare i ena hörnet av den utsålda arenan fick stå kvar och jubla medan 50 000 – femtio tusen!!! – svartgula molokna fick lunka hemåt.

Det var inte vackert, det var inte särdeles spanskinfluerat och det var på inget sätt en särskild talande insats för det här Joel Cedergren-projektet (vilket gjorde honom nästan i överkant besviken) – men för den som vuxit upp med enkla drömmar om att då och då få lugga allsvenska storlag på oförtjänta poänger var det en alldeles berusande känsla att få sabba den här uppdukade guldfesten genom hårt slit, gnetande och en orimligt stor portion tur.

Jag vet inte om jag vid nästa festbjudning kommer ragla in stupfull, sno med mig en uppsättning bordssilver eller ställa till en scen genom att aggressivt skälla ut värdparet för att ha köpt dillchips. Men jag är lite orolig.

För jag har märkt att riktigt förstöra en fest kan vara fantastiskt roligt.