Idag är det Alla Hjärtans Dag. Och jag tänker mig att vi är några stycken som vaknar upp till denna tvåsamhetsnormens stora bemärkelsedag i en säng som är lite för bred och som därför lite väl utstuderat har fyllts med kuddar till ganska precis hälften, som för att fylla ett tydligt sambo-mallat tomrum. Några som också muttrande lommar förbi kärlekskranka par på gatorna, som skiner upp till sms-ljud som bara visar sig förkunna massutskick från Clas Ohlsons kundklubb och som avslutar kvällen med att bläddra fram ett recept ur Puck Janssons »Mat i mikrovågsugn för små hushåll«, för att sedan ofrivilligt addera extra sälta i den uppvärmda men inte särskilt tillagade blomkålslådan, genom att råka ge tårkanalerna fri lejd över tallriken.

Det kan vara lätt att tappa hoppet. Om att träffa någon. Om att den personen verkligen ska vilja vara med en. Om att den inte ska hitta fel, tacka nej, hitta något bättre och försvinna iväg och lämna en ensam kvar: utblottad och ensam med vetskapen om att ha blivit bortvald.

Men, kära vänner i detta tvåsamhetens prekariat: vi kan titta mot gårdagen och känna visst hopp. Vi kan titta mot Sundsvall, mot den allsvenska fotbollen.

View this post on Instagram

Efter dubbla sista-minuten-nobbar ifjol är Omar Eddhari till slut klar för Giffarna. #gifsundsvall #urbmemes

A post shared by Gif! Gif! Gifarna! (@gifgifgifarna) on Feb 13, 2019 at 7:31am PST

Sällan har någon så tydligt ställt in siktet på en tilltänkt partner som Giffarnas sportchef Urban Hagblom gjort vad gäller den avige kreatören Omar Eddahri.

Under förra vintern fick jag meddelat till mig att mittfältaren, som stod för åtta allsvenska mål i ett uruselt AFC Eskilstuna 2017, skulle vara klar för Giffarna.

Urban hjärta Omar. Omar mindre än-tecken-plus-trea Urban.

Men så plötsligt, när partnerskapet skulle ingås, när Urban skramlat och skramlat i sina trasiga gamla fickor efter något som kunde glänsa som en guldring och satt sig ner på knä för att blotta sitt hjärta – ja, då vände Omar Eddahri på klacken, lämnade Urban vid altaret, och sade sig behöva resa iväg till andra sidan jorden.

Han sades vara klar för en australiensisk klubb, men dök sedan upp i Uppsala iförd Sirius-tröja. Klart var i alla fall att han inte valt Urban, som lämnats vid det sportchefiska altaret.

Det här ska vara en ganska träffsäker gestaltning av hur det ska ha sett ut och låtit på Urban Hagbloms kontor, vårvintern 2018:

Men Urban reste sig upp, sopade av kostymbyxans ena knä, samlade ihop bitarna av sitt splittrade sportchefshjärta, och lyckades hämta hem Maic Sema från indiska ligan istället.

Och det hade varit en fullt förståelig reaktion ifall Urban Hagblom suttit och myst under våren 2018, då hans Giffarna tog allsvenskan med storm samtidigt som Omar Eddahri lufsade runt halvskadad och poänglös i ett begränsat brunkande Kim Bergstrand-kollektiv.

Men inte Urban. När Eddahris kontrakt med Sirius bröts, efter bara två startade matcher och vad som ter sig som en relativt ihopbrakad relation med tränarduon, och hans utlandsflytt till Marocko skitit sig på grund av personliga skäl – vem tror ni stod där med blomkvast i hand och väntade?

Urban sträckte åter fram sin bukett, fick rätt initiala signaler, väntade och tänkte att denna gång: denna gång blir det vi.

Bara för att till slut få se övergångsfönstrets brutalitet klappa tulpanerna i tu. Igen.

För om det sades vara nära att bli klart under vårvintern 2018 så ska det, som jag förstod det, i princip ha varit klart under sommaren 2018. Omar Eddahri skulle nu skriva på för Giffarna. Ringen ska ha varit halvvägs upp över den lilla utbuktningen på fingerleden när Eddahri nu i elfte timmen valde att skriva på för Djurgården istället.

Men i februari 2019 – efter två brutala nobbar, efter dubbla hjärtesvek – så blev det till slut Omar och Urban.

Och jag såg Omar Eddahri för lite under 2017 för att bedöma exakt hur bra 28-åringen snurrade på ett division 1-tomt Tunavallen i en närmast rekordluddig miljö utan föreningsdemokrati men med Taye Taiwo. Men det här måste vara en helt perfekt värvning.

Den rent fotbollsmässige strategen Joel Cedergren måste vara hundra procent övertygad om att Omar Eddahri är länken som ska ge Linus Hallenius en ännu mer renodlad striker-roll, som kommer avlasta David Batanero som kreatör och som på egen hand kommer kunna vika in en balja när spelet gått i stå.

Det är det enda som kan förklara hur Urban Hagblom orkat ge sig ut på en tredje charmoffensiv riktad mot Omar Eddahri.

Klart är att Giffarna aldrig någonsin tidigare kan ha ställt upp med ett mer målmässigt beprövat anfall. Maic Sema har gjort åtta mål under en och samma allsvenska säsong (och sju i fjol), Omar Eddahri har också stått för åtta och Linus Hallenius – ledaren, härföraren, femårskontraktsskrivaren – gjorde nitton ifjol.

Att ha David Bataneros ögon riktade mot en sådan trio (med djupledslöparen Peter Wilson och mångsidige Oliver Berg som närmast unnigt fina reserver) är en lyx som hade varit svår att föreställa sig för ett par år sedan.

Och för alla oss som adderar mer sälta än Puck Jansson föreskrivit i vår mikromat ikväll skänker den här utdragna parningsleken hopp.

(Det här får förstås absolut inte tolkas som att ett nej inte är ett nej – titta istället på hur föredömligt lyhört Urban Hagblom lyssnat till Omar Eddahris varje nyck och vilja för att tålmodigt vänta tills att han känt sig helt redo för penn- och pappersmässig älskog.)

Vi som mallbäddar med kuddar och mikrar portionsskålar ikväll måste se det som ett exempel på att när man väl vet vem man vill ha, när man insett vem som är alldeles rätt för just en själv, då får man helt enkelt inte ge upp. Oavsett vad som händer, hur omöjligt det kan verka och hur mycket stolthet man eventuellt kan behöva svälja så kan det leda till ett tvåsamt lyckligt slut.

Jag säger inte att det här är ett universellt knep för att veta ifall man som student varit inne i en relativt intensiv pluggperiod, men för min del så kan jag konstatera att jag varit relativt begraven i kurslitteratur på sistone när det dyker upp en gammal tysk-engelsk barocktonsättare i Spotify-listan »Release Radar«. Och förra veckan dök gamle Georg Friedrich Händel upp bland de »nya heta släpp« som Spotifys finkänsliga algoritmer tyckt borde vara högaktuella för just mina öron.

Bland all modern 2019-pop dök plötsligt någon käck österrikisk pianist upp med sin nya Händel-tolkning, då Georg själv legat jordiskt nerbäddad och utom räckhåll för Universals PR-människor i några sekel.

Med all rätt. Algoritmerna har mycket riktigt noterat hur pass ofta jag slentrian-slagit igång någon best of-lista med gamle Händlarn innan jag slår mig ner i soffan med en riktigt fnösketorr gammal facktext och en understrykningspenna.

För algoritmerna är ju nästan kusligt välutvecklade och finkänsliga nu för tiden. Min »Release Radar«-lista brukar vanligtvis innehålla nytt innehåll från den svenske Bromsten-rapparen Mwuana (baserat på hur Spotifys finkänsliga algoritmer uppfattat att jag tror att jag ser ut) och sedan också av Nordman (baserat på hur algoritmerna rättmätigt tolkat att jag egentligen ser ut).

Nåväl. Då och då har jag tittat upp från böckerna och slagits av en tanke.

Men det är som att den tidigare så hårfina gränsen mellan tanke och content blivit grövre på sistone. Det lilla tankegods som kanske skulle kunna ta sig över den innehållsliga gränsen har kastats iväg i ännu flyktigare medium. Som när jag läste om en rubrik om den stockholmska andrahandsmarknaden för bostäder och satte ihop en liten kvällstidnings-pluslåst lista med rubriken »SÅ HAR DET GÅTT FÖR YRKENA DU KÄNNER IGEN FRÅN BIBELN«.

Jag tänkte mig en lista där man skulle ha typ »Herde«, följt av en sån sluttande orange form-pil nedåt som man känner igen från en inför-Stryktipset-sammanställning:

 

Kanske »snickrare« följt av en intetsägande gul pil i sidled, som om hela snickaryrket ägnat drygt två tusen år åt att spela oavgjort mot Bolton hemma:

 

Och så till slut, det klassiska yrket »ockrare« – med illgrön formpil uppåt:

Är det innehåll? Nej, det är väl bara så det måste vara, säger den nationalekonomiskt bevandrade. Det verkar ju vara en naturlag för 2000-talets europeiska storstäder, det här med en kroniskt akut bostadsbrist som driver på en andrahandsmarknad där folk kan leva gott bara på att i princip bara inte bo i sin lägenhet.

(Men kanske finns det faktiskt alternativ.)

(Även om det kommer från erkänt kommunistiska Österrike, där man inte överlämnat den mänskliga rättigheten »bostad« till den fria marknaden utan där kooperativa byggbolag och subventioner driver på ett massivt byggande.)

Frågan kring vad man egentligen ska skriva om och lyfta fram ur detta sitt enda liv har som sagt gäckat mig på sistone. Vad är innehåll? För vem? Varför? Den typen av frågor.

Kanske är det nischat identitetspolitiskt man måste skriva för att ens portal ska ha ett existensberättigande under 2019.

När jag gick i en mataffär härom veckan så kom jag att tänka på hur min gode vän Sinan Akdag klivit ner från de ensamståendes barrikad och släppt sitt engagemang i den långa och envetna kampen mot den osunda tvåsamhetsnorm som omgärdar fettisdagen. Så fort han själv blev med flickvän så slutade han tvärt att agitera på gator och torg om sin affärsidé Singlan™: den butiksköpta semlan som skulle säljas i en-pack, istället för det tvåsamhetsnormativa dubbelpack som alltid trycker dit en liten törn i hjärtat på den ensamstående så här i början av februari månad:

Kanske är det Sinans fallna mantel jag ska plocka upp framöver, som singel-aktivisten som öppnar det destruktiva tvåpacket och helt sonika lassar upp en handplockad och ensam lösvikts-semla på kassabandet och kräver min rätt att inte bli 1) diskriminerad och 2) tvinga i mig en dubbelsemla i bitter singular under en blanktisdag i februari.

Jag vet inte. Jag vet bara att Sinan har slagit upp sig i det fint skirade P1-smöret (härom veckan var han med i Nordegren och Epstein!) i sin roll som digital expert på Sveriges Konsumenter, där han bland annat försöker lyfta fram risker med att privata företag tillskansar sig enorma mängder användardata från oss gratis-app-användare.

Och apropå det – och apropå personligt riktad reklam – så känns det som att dejtingappen Tinder har lyckats samla data så pass noggrant att de känner till exakt hur jag är, ut i minsta hårsäck:

Det blev till slut väldigt kallt på Skytteholms IP i eftermiddags (min vän Putto kommer att tvingas amputera ett par tår för att han dumdristigt försökte behålla gymnasiecoolheten i sina sneakers), men under matchens första tjugo minuter höll man utan problem värmen. Jag misstänker att mycket berodde på att jag hade ett litet värmeverk under mössan, då min hjärna alstrade oerhörda mängder energi genom att försöka lösa följande tankenöt:

»Om Giffarna äger så här mycket boll mot den helt ordinarie seriesegraren, med Paya Pichkah och Tobbe Eriksson på innermittfältet…

… hur mycket bollinnehav ska de då ha med Juanjo och Batanero centralt, mot helt vanligt allsvenskt motstånd?«

Rikard Norling är tränare för en svensk mästarklubb som säljer spelare för fyrtiotals miljoner och som siktar på Champions League-gruppspel – men han är bevisligen fortfarande en tränare som hyser stor respekt för GIF Sundsvall och deras spelidé. Väldigt stor respekt.

Hans guldvinnande a-lag lade sig omgående lågt, lät Giffarna äga boll och fokuserade ganska precis allting på att ligga rätt och flytta blocken med storstjärnor för att kunna minska effekten av gästernas evinnerliga bollrullande.

Tittar man bara på repriserna, som man kan göra på Fotbollskanalen, så ger det sken av att det var ett turligt utsparks-kontrande Giffarna som tog ledningen – men det var mer en följd av att i princip allt som rullades eller skyfflades fram mot Linus Hallenius under de första tjugo minuterna kändes farligt.

Om GIF-kaptenen känt minsta mättnad efter att ha fått sina fem framtida år tryggade i GIF-blått så visade han absolut ingenting av det under matchinledningen. 29-åringen såg snarare ursvulten ut efter att inte ha fått äta upp allsvenska försvar på ett par månader.

Målet var en följd av just det, att en fortsatt het Hallenius ganska bokstavligen sprang ner Per Karlsson, men speldominansen under matchinledningen var sprungen ur flera fina faktorer:

Delvis att grundformationen, 3-4-3-uppställningen med de högt liggande wingbackarna (Jonathan Tamimi och provspelande Simon Marklund från start) och de kringflytande yttrarna, verkar sitta i GIF-ryggmärgen efter två hela säsonger med detta ambitiösa Joel Cedergren-projekt. Rörelsen utan boll fanns där initialt, viljan att visa sig i alla lägen likaså, och Giffarna hittade tämligen sömlöst in i det där dominanta bollinnehavandet som alla AIK:are känner igen från matchen i Sundsvall i fjol.

Det var tålamod, uppluckring och djupledshot i en fin variation – samtidigt som den stjärnspäckade men återhållna AIK-formationen mest joggade omkring i något pressmässigt limbo.

Och på innermittfältet imponerade Paya Pichkah, född år 2000!, storligen till en början.

Jag har länge letat efter en anledning att mynta smeknamnet »Kvisslebys Kaká« om den gänglige och fint flytande Njurunda-sonen och jag tycker att hans första tjugo minuter mot AIK äntligen ger mig både chansen och rätten. 18-åringen höll i boll, rullade moget och tog initiativ framåt – bland annat med en fin djupledslyftning på den ständigt hotande Hallenius.

Intill sig hade han den femton år äldre Tobias Eriksson, som också ska ha sig en släng av den berömmande sleven, speciellt då hans reprismässiga eftermäle kommer att vara att han (tillsammans med en dumdristigt väggpassande Alexander Blomqvist) bjöd på 1–1-målet.

Under de första tjugo minuterna, när Giffarna rullade både runt och förbi och igenom de svenska mästarna, så tyckte jag den snart 34-årige hemvändaren ändå visade kvaliteter som kan bli viktiga för ett lag som vill rulla boll även i matcher där någon av Juanjo eller David Batanero saknas. På ett annat sätt än, säg, Kim Skoglund kan Tobias Eriksson fortfarande gå in och imitera katalanskt kortpassningsspel.

Det blev förstås väldigt fel på målet, men där blir han ju elakt fastspelad av Alexander Blomqvist och tvingas medelst fläkning till en synnerligen svår räddningsaktion.

Och just det 1–1-målet kom symptomatiskt av flera anledningar. Dels för att AIK precis hade börjat hitta rätt i presspelet på ett helt annat sätt – men dels också för att det knappast var första gången i matchen som GIF-backlinjen spelade med försvinnande små marginaler.

Jag hade sett William Eskelinen, nye Alexander Blomqvist och den fortsatt yvige Pol Moreno kamikaze-rulla sig ur otroligt trängda situationer runt eget straffområde både en, två och tre gånger dessförinnan. Jag muttrade till mina bänkgrannar om att det omöjligen borde kunna löna sig – rent statistiskt, utslaget över en säsong – att slå den eller den femtio-femtio-passningen runt egen straffområdeslinje, utan att det måste straffa sig med baklängesmål för många gånger för att det ska kunna vara värt det ur konstruktiv synvinkel.

Kanske ingår just den statistiken bara i det luxuösa premiumpaket som IFK Göteborg köpt från Soccer Service och inte i det billigare paket som heller inte innehåller någon livegen katalansk andratränare.

Nåväl. När AIK väl kvitterat och samtidigt lyckats komma åt GIF-rullandet på ett bättre sätt så tog den svenska mästaren helt klart över matchbilden. Inte totalt, men tydligt. Misstagen blev fler, upprullningarna betydligt färre, och det började synas att Enoch Kofi Adu och Sebastian Larsson gjort ett oräkneligt antal fler minuter än Paya Pichkah på elitnivå.

I paus pratade jag lite med Urban Hagblom, som förstås var mycket nöjd över hur hans lagbygge tryckte tillbaka AIK i matchinledningen, över att Linus fortsatt ser ut som en allsvensk skyttekungskombattant och att Paya Pichkah tog för sig så mot guldglänsande motstånd. Inför den andra halvleken var han främst väldigt spänd på att få se Albin Ekström hoppa in istället för Jonathan Tamimi på höger wingbackplats.

(Det blev jag också, då Ekström visade sig vara född 2001, vilket bara det är ett spännande faktum i sig. Jag tror att det är min hjärnas egen högst personliga millenniebugg: att försöka greppa att allsvenskt aktuella spelare kan vara födda efter sekelskiftet. Det går inte in.)

Och jag tycker verkligen att 18-årige Ekströms fyrtiofem minuter till höger lovade väldigt gott.

Ett tag hade en flinkare www-skribent kunnat göra en »get you a wingback who can do both«-meme, då Ekström under ena minuten var fri och testade Linnér med en yttersida – och andra minuten vräkte ner en framstormande Heradi Rashidi som siste-man i försvaret.

Även provspelande Simon Marklund, 19, höjde sig efter paus och vågade betydligt mer än i den första halvleken, då den unge norrbottningen hade lite väl stor rulla-hem-och-gör-det-enkelt-respekt för motståndet. I andra kom han flera gånger i djupled och växeldrog offensivt med sin kantkollega, även om det ofta blev tydligt varför Urban Hagblom fortfarande lär leta efter en just vänsterfotad vänsterwingback.

Det var de två insatserna man tog med sig från den andra halvleken: provspelande Marklunds kvalitetsmässiga höjning och Ekströms lovande inhopp. I övrigt dog matchen efter dryga timmen, när landslagsmän som Henok Goitom, Tarik Elyounoussi och Robin Jansson klev av och det kändes som att Solna Gymnasiums samhälle/idrotts-klass släpptes in.

David Haro, spanjoren som paus-ersatte Linus Hallenius för att få in lite tyngd i GIF-anfallet, fick chansen att ta en amerikansk straff mot AIK-målet; en AIK-yngling som inte såg ut att få köpa energidryck utan att legga sköt i insidan av stolpen av GIF-målet.

Mycket mer var inte värt att rapportera om.

Det slutade 1–1 och i slutet, när både AIK och Giffarna slängt in så många ynglingar att klubbarna måste ha riskerat viten för systematiserat barnarbete, var det mest intressant att se ifall spelare som Kim Skoglund och Panos Dimitriadis skulle få plötsligt galloperande ålderskriser mitt på plan.

Eller, nej, okej: en sak till var intressant. Att den här memen är som gjord för de storklubbssupportrar som gallskriker okvädesord efter domaren i 83:e matchminuten mellan vad som i stora drag är två U19-lag som träningsmatchar i januari månad:

Det är så här det måste vara i november och december, innan de äntligen får skrika att Glenn Nyberg säljer sex mot betalning för att han inte tog en frispark på mittplan.

Men det är inte Giffarnas problem.

Giffarnas problem verkar vara få. Juanjo Ciercoles knä strular och David Batanero har problem med ett lår, men att döma av säsongens inledande nittio matchminuter har laget både grundspel och reserver nog för att klara av att spela jämnt mot de regerande mästarnas a-lag.

Den här portalen har aldrig hängt med i de slalomsnabba mediala svängarna på 2010-talet.

Men sällan har den känts så frånsprungen som på sistone. Den senaste månaden har varit en period då redaktionsledningens skrivbord varit helt belamrade med andra uppgifter, då den försenade årssammanfattningen sågats av såväl branschkännare som »Rolf Roller« som den Stock Photo-trynade »Kickan« och då slappa spaningar (som vanligtvis brukar saluföras med pompa och ståt) lagts i höga utkastdrivor som aldrig lär få se dagens Pirkt.se-ljus.

Inte ens den årliga sammanfattningen av Giffarnas säsong har portalen lyckats få ur sig innan 2019 års GIF-säsong haft träningspremiär.

Och ska man lyfta Resumé.se-blicken och titta mot hela det senaste årets utveckling vad gäller den här just GIF-rapportering – som får anses vara den här portalens klart mest uppskattade utgivning – så har folk formligen vallfärdat för att tillgodogöra sig GIF-nyheter i de sociala kanalerna.

Renodlade konton med innehåll om GIF Sundsvall har poppat upp som kantareller ur den bördig medelpadsk jord – och följare har formligen kastat sig huvudstupa ner mot vartenda gulaktigt sken vid granstammarna.

Det verkar finnas ett sug för, inte långa Pirkt.se-texter, utan kort och rappt innehåll om GIF Sundsvall i de sociala medierna.

Det sugröret ska vi nog lyckas klogga igen.

Jag har hur som helst skapat ett Instagram-konto som jag tänkt fylla med allt det GIF- och allsvenskt relaterade innehåll som inte kan anses vara värt ett längre Pirkt.se-inlägg.

Det heter @GifGifGifarna (som i »här var’e, här var’e«-ramsan, fast anpassad för en content-orienterad 2010-talspublik) och ni får hemskt gärna gå in och följa det om ni är en av de många Pirkt.se-läsare som framför allt uppskattar den här portalens renodlade GIF-innehåll.

View this post on Instagram

UrbBox: Giffarnas sportchef får inte titta in i ögonen på någon utländsk Batanero- eller Eskelinen-intressent i januari, för då påbörjas en process som oundvikligen slutar med att styrelsen accepterar ett relativt skambud och spelaren säljs.

A post shared by Gif! Gif! Gifarna! (@gifgifgifarna) on Jan 15, 2019 at 2:30am PST

Det här är ju inte innehåll för den vanliga publiken. Jag har ju inte ens sett Netflix-skräckisen »Bird Box«, hur ska jag då förvänta mig att min kärngrupp av läsare (min farmor) ska kunna relatera till denna smala meme?

Men i januaris hektiska schema finns det inte tid att lägga ens några snabba minuter på ett nytt projekt i Förhandsgransknings-verktyget utan att det ger någon konkret output, för att prata content manager-svenska.

Det om detta.

Apropå Giffarna så är ju den stora nyheten från säsongens första glåmigt Nordichallen-upplysta dagar att ordförande Johan Nikula kommer att lämna sin post vid årsmötet.

(Förutom att Anton Eriksson, hyllad Umeå FC-talang och given juniorlandslagsman, äntligen är och bekantar sig med den klubb som borde etablera sig som det givna steget för alla potentiella Petter Andersson-figurer av 2010-talsmodell.)

Jag träffade GIF-ordföranden inför succésäsongen 2018 och även om samtliga GIF-anhängare med fungerande tappar och stavar borde ha sett att det såg sportsligt bra ut inför 2018 (man behövde inte direkt skicka in Hans Blix i Nordichallen för att utreda Bataneros och Hallenius innehav av allsvenska massförstörelsevapen) så var det långt mycket svårare att se hur ekonomin skulle lösa sig.

Jag ska ärligt säga att jag inte lyckades bena ut någon särskild klarhet, trots en massa tusen tecken.

Nu verkar det mesta faktiskt vara relativt löst. Och även om den lösningen var tvungen att innefatta en alldeles för billig försäljning av den allsvenske stjärnspelaren Romain Gall så får man ge alla involverade visst beröm för att ha lyckats vända den kantrade skutan.

Det var sällan några särskilt välfyllda portföljer med pengar som Johan Nikula kunde lämpa över till Urban Hagblom för värvningar…

… och stundtals var han – i egenskap av ordförande för ett allsvenskt bottenlag – kanske lite väl offensiv i sin argumentation vad gäller vad tyska Bundesliga-tvåa kan och inte kan göra med sin största stjärna:

Men trots det så lämnar Johan Nikula GIF Sundsvall i ett läge där det ekonomiska bokslutet inte lyser rött, där klubben äntligen börjat kunna hålla kvar i allsvenska toppspelare och där den imponerat så pass stort spelmässigt att självaste IFK Göteborg plötsligt satsar allt på en livegen stackars katalansk assistent.

Han lämnar, sett till hur det talas och skrivs om laget och om dess företrädare, GIF Sundsvall i ett bättre läge än jag fått uppleva under mina decennium som supporter.

Han har gjort det utan att använda sig av några luftfakturor och ångermanländska skalbolag – utan med hårt jobb och de raka rör som nästan bara en Word-standardinställning med Calibri, 48 punkter, kan förmedla:

Det gångna året får faktiskt summeras som ett av de roligare jag haft i vuxen ålder. Därför får det tyvärr också summeras som ett av Pirkt.se:s svagare i mannaminne (mammaminne?).

För jag är av den fasta övertygelsen att slappa spaningar kring irriterande fenomen i samtiden bör författas i de sorgsna stunder då man står i valet mellan att försöka skriva av sig eländet eller sätta sig på knä framför spisen och doppa näbben i en ungsfast form med kasslergratäng.

Och dessa stunder har varit för få.

Men här har ni den ändå, sammanfattningen av det bästa från det totalt sett habila Pirkt.se-året 2018.

2018 års….

… minst satsiga jubileumsbakelse:

Vad var 2018 för ett år? För den stolte medelpadingen var det förstås först och främst året då »Skvadern« – detta kända medelpadska sagoväsen där en hare korsbefruktat en tjäder – fyllde 100 år.

Hundra år sedan den första fysiska avbildningen av konservatorn Rudolf Granberg , 1918! Tresiffrigt! Jubileum!

Det är ju en milstolpe som självklart måste firas med pompa och med ståt och…

… bevisligen också med den minst satsiga jubileumsbakelse jag någonsin tvingats vila ögonen på.

I ett helt sekel har det alltså funnits en fysisk förlaga att studera för Medelpads yttersta elit av bagare. Flera generationer av stadens bästa konditordynastier måste ha givit sina allra bästa försök att efterlikna det lokala sagoväsenet – men det här är alltså det kolasmakande slutresultatet. Någon som böjt och bänt på en pepparkaksform till dess att den liknar en hare, lagt ett hallonsmakande strössel som öga och slappt duttat dit lite blockchoklad på svansen.

Om det nu är Sundsvalls Kommun som på något sätt är involverade i denna kakmässiga styggelse så är det nog det allra största PR-fiaskot sedan kommunen tappade titeln »Norrlands Huvudstad« till Umeå.

… sundhetstecken:

Det finns gränser för hur långt man kan dra det fria skolvalet. Dagens ungdomar kan till mycket – men inte till att vilja tillbringa sin gymnasietid med att lajva 42-årig mediemellanchef.

… SD-beställning:

Tänk er att man har en partiledare på besök. Man ska bjuda på mat, man är lite nervös och så ställer man till slut fram en rykande het och smakstark vegetarisk lasagne på bordet.

Håller det här för en statsminister-potentat, tänker man? Man ser hur Åkessons nuna lutar sig över tallriken för att nagelfara den kvadrat han fått tilldelad sig: hur han hittar getost, »hmm«:ar lite oroligt, hittar spenat, kanske någon soltorkad tomat, möjligtvis ett par pinjenötter, varpå hans krafsande med gaffeln börjar intensifieras samtidigt som han för ner trynet nästan hela vägen ner i den rykande kvadraten för att inspektera noggrannare. Man blir förstås orolig: vad är det nu? Är det någon allergi man glömt att ta hänsyn till?

Nej, då tar partiledaren för Sveriges tredje största parti till orda:

»Jag hittar inget… kött?«

Jag kan inte svara för exakt hur lasagne-bjudaren hade uppfattat en situation där hen tvingats springa till skafferiet och hämta någon gammal ölkorv i något skrymsle för att sedan luta sig över partiledarens tallrik och klippa av några trötta korvslantar som strösslas ner över lasagnestycket.

Men det värsta är förstås att jag förstår att det är ett opinionsmässigt bra drag för Åkesson, att komma ut som ölkorvsströsslare.

… starkaste gif:

Har du en kompis som är för online? Då tycker jag att gifarna som jag smällde ihop på mannen som ett kort tag blev känd som »världens mest uppkopplade man«, Chris Dancy, fungerar bra som smädelser:

Ett av mina nyårslöften inför 2019 är att ta en dag då jag går helt off-the-grid vad gäller chattgrupper, sociala medier och dylikt – delvis för att undkomma dessa gif-smädelser.

… minst down-with-the-kidsiga fråga:

Härom året erkände jag att jag länge trott att Lorentz sjöng »går över snabbt före«, som vore han på en hajk på snöskor över skaren, i en av hans refränger. Jag har tidigare också erkänt att jag i min ungdom trott att samme Lorentz, tillsammans med sin bror Zacharias, sjöng »du vet att det blir mejl hem« istället för »mayhem«, då min elevrådsordförande-persona tänkte att mejl hem, från en rektor eller lärare, var något av det värre en kunde råka ut för vid begånget otyg.

Tanken är ju att jag ska bli gymnasielärare och därigenom interagera med ungdomar. Nå ut, om ni vill. Tala deras språk, kanske. Men då jag knappt kunde hänga med ens i min egen ungdomskultur så hyser jag en viss oro för att jag ska bli ertappad som Steve Buscemi-komiskt »how do you do, fellow kids?«-avslöjad ute i gymnasieskolornas klassrum och korridorer under karriären.

Den har knappast helt avtagit efter höstens praktikperiod (även om jag tror att de riktigt grova klavertrampen undveks), men under året har jag åtminstone lugnats av att vi kommer vara fler lärare med »Music Band«-t-shirts där ute.

För i somras fick jag det här meddelandet från en klasskamrat som också planerar att arbeta med att interagera med ungdomar:

Och det kändes skönt att veta att det kan finnas fler där ute, som i klassrumsmiljöer råkar snubbla in i en diskussion på Kaliffas låt »Helt seriöst« med eleverna och som därefter, apropå textraden »vad gör du med din göt«, trasslar in sig i en diskussion om havre, linfrön och egenslungad hallonsylt.

… instruktionsmanual:

Den som flygbolagen, väl medvetna om hur illa sedd deras miljöförstörande verksamhet är i progressiva kretsar, lagt in i stolsfickan framför en.

»Hur du gör om du ser en vänstervän i mittgången och verkligen inte vill bli sedd i en flygstol:«

Jag tror inte att det spelar någon större roll ifall planet är i luften eller om det stannat: det där är vägen för den som är på väg att bli avslöjad som klimathycklare.

… vanliga snubbe:

Jean-Claude Arnault.

Jag vet inte exakt vad som var hans försvarsadvokat Björn Hurtigs idé med det här uttalandet, men kanske ville han förändra den mediala diskursen; få den att mindre handla om sexuellt våld och istället mer om snubbighet? Att rätten skulle fokusera på vad som är vanlig snubbighet – den som jag, du och Björn Hurtig och Kulturprofilen verkar dela – så att åtalen mot hans klient till slut skulle handla om en helt ny brottsrubricering, som kanske »Otillbörlig snubbighet«?

Tillbörlig snubbighet: kolla på hockey, dricka öl, high-fivea hårt, tycka att det är »najs« att »han som gjorde Sons of Anarchy har gjort en ny serie på Netflix«.

Otillbörlig snubbighet: våldta.

… nyskapande snubbighet:

När jag intervjuades av TV4 om pensionsfrågor för lärare och – som ett led i att verka mer snubbigt mansplainigt säker i en fråga där jag egentligen vevade i blindo – anammade den nyskapande» stående manspreaden«:

… mest träffande meme:

Pirkt.se-profilen Putto, som redaktionsledningen länge velat knyta till portalen men som istället fokuserar på lanseringen av den konkurrerande Puttoportalen.se, lyckades få in ett ordentligt meme-njurslag när han såg att jag intressemarkerat en luddig »Bob Hund-hyllning« på Debaser:

… rappaste chattsvar:

Jag skulle på dejt mitt i midvintern och frågade mina vänner om de kunde rekommendera något ställe att slå sig ner på:

Man vill ju nämligen ogärna stövla in och utstråla den nivå av glåmighet som Håkan Hemlin själv måste ha känt av här, då han valde att ställa sig halvt mjuggdold i skuggorna på sitt eget skivomslag:

Hur som helst: Putto svarade inom halvminuten, som jag minns det.

Det var som att han gått och sparat den potentiella smädelsen i urklippsfunktionen på sin PC i månader och nu drog den som ur ett hölster när jag till slut lät min inneboende Nordman-ängslan sippra ut.

… beställning: 

Den när jag kravlade mig upp över den fraktfria 500-kronors-gränsen på Matsmart.se genom att ställa mig på en trave ihopbyggd av otjänlig lättglögg, missriktade golfnötter och finska kex.

… säkerhetsanordning:

En utexploderad Hövding-hjälm:

Jag fick en ny, då den exploderat i helt fel läge, men ett tag trodde jag att den kraftiga smällen – som gjort att jag därefter cyklat runt försiktigt och stelopererat, som smällrädd hund på nyårsafton – givit mig någon typ av whiplash-skada som skulle kunna göra mig till först att Jackie Chiles-stämma skiten ur de svenska airbag-entreprenörerna:

… dystraste brevmottagning:

Det finns få saker jag hatar lika mycket som att få ett brev. Det kommer aldrig någonting roligt eller positivt besked i ett fysiskt brev: det är alltid räkningar eller meddelanden om hyreshöjningar och jag – som ser mig som en dålig mottagare av dåliga nyheter – har en tendens att skjuta upp allt brevöppnande in i det sista. Vi pratar stundtals Lyxfällan-artade högar av brev som tornar upp sig och under året försummade jag brevöppnande så till den milda grad att jag höll på att få ett bankkonto stängt och mitt körkort tillbakadraget.

Allt löste sig, men jag tror det var ett rekorduselt år för mitt brevöppnande. Jag tycker dock att jag har att skylla på, det här året – då jag tidigt under 2018 uppmärksammades på den här nyheten av min gode vän Sinan:

Dystert för Kjell Steinar förstås, att brevledes bli informerad om att han kolat vippen, men skrämmande för oss som redan hade svårt för konceptet brev – att till och med ens egna dödsbud kan lura bakom varje oöppnat stycke kuvertpapp.

… kokgubbe: 

Den www-bevandrade vet att emojin i ovanstående fondtapet säkert är tänkt att utstråla glädje, men att hen har ett synnerligen falskt »allt är lugnt!«-flin över näbben, som inte alls lyckas dölja den pågående kokning som bubblar för fulla spjäll innanför den tomma blicken.

Årets bästa kokgubbe?

Talmannen Andreas Norlén. Jag har knappast någonsin sett någon så forcerat vilja påskina att allt är lugnt och i sin ordning, men man vet att när folk börjar »ringa in« regeringsbildningar, vilket Löfven och Kristersson började göra när de inte längre orkade släpa sig in för menlösa fysiska möten (där de dessutom tvingas stirra in i en min som förkunnar en kokning så kraftig att topplocket kan smälla av precis när som helst!), så går det inte särskilt bra i ens sonderande.

… singelstad: 

Sundsvall.

En singelstad så het att inte ens grillandet lyckas hålla jämna steg.

… längsta lista:

»Listan skulle kunna göras ännu längre« är ju ett uttryck som man hör då och då.

Men sällan har jag blivit mer sugen på att höra den nedkortade listans fortsättning som när en arg präst i Dalarna skrev insändare till Dalademokraten, apropå hur RFSL pressar dagens unga ut på en sexuell upptäcksfärd av sällan skådat slag:

Vilka olika typer av sex lämnas ute på en lista där exempelvis »genomsex« och »gräddsex« nyper en plats på två sex-femmor???

… separatistiska baksida:

Jag tycker på intet sätt att det är fel med slutna och separatistiska rum, såsom Facebook-gruppen «Växtgäris« för botanik-intresserade kvinnor och icke-binära. Men jag ville bara peka på den hårda och kalla och machoartade verklighet som vi utestängda tvingas leva i här utanför, där vi står med näsryggen mot den immiga glasskivan och förvägras inträde:

Jag jobbar verkligen på min botanikperson, men trots att jag har trädgårdsmästarblod i ådrorna så kan jag ofta känna exakt samma uppgivenhet som Youtube-kommentarsfälts-botanikern Ike Drones:

… mest tvärtomspråkigt översatta rubrikcitat: 

… Stefan Sauk-gif:

Det här är ju en gammal favorit, från när Stefan Sauk försökte sig på en fist bump med Claire Wikholm härom året:

Men i år tyckte jag att den här nya Stefan Sauk-gif, från när han inför-val-vevade mot Miljöpartiet på sin egen Facebook-kanal, var…

… märkligt stark? Tyvärr är gifen nog också ett identitetspolitiskt bakslag för den flintifierade rörelsen, då Sauk i förvridningen ser ut som något slags ont sagoväsen som gärna fäster sig i bakhuvuden på anonyma magilärare i turban.

… arv:

Det bortglömda re-gifting-arvet från Hans Rosling. Oavsett hur många upplagor man må ha fått av välmenande vänner och släktingar så vågar ingen lämna igen hans »Factfulness«-bok. Detta då man tvingas utstå den här »är du en faktaresistent ›fake news‹-vevare???«-blicken från kassören i Akademibokhandelns kassa:

… organiserade liga:

Den eventuella äggkastarligan som kan ha hållit till strax innan macken i Krokom:

… idrottsupplevelse:

Jag undrar om inte det var när jag spelade innebandy med lärarkollegiet på den skola där jag gjorde praktik.

Jag stod verkligen och gapade över scenerna som utspelade sig, vilket redogjordes för i den här upplagan av Fredagsveven™, där jag försökte slå fast att Skolinspektionen inte ska komma ut och »inspektera« manliga lärare i klassrum – där de är förberedda och som bäst – utan under ett pass innebandy med kollegorna.

På innebandyplanen kommer inspektören antagligen – utifrån mina erfarenheter – att få se hur lärarens välpolerade och ämnesdidaktiskt skickliga yta skalas av, lager för lager, som en lök, till dess att bara en stenhårt dragskottssnärtande icke-bytare finns kvar; en sådan som unnar sig NHL-stjärnbacks-långa byten men knappt hinner hoppa över sargen innan det rappas ljudligt med klubban:

… bortklippning: 

Jag hade så stora förväntningar på mitt statisframträdande i Första Dejten: tänkte att kameran skulle svepa över min och min klasskamrat Oskars uppenbara +++++-samtal mest hela tiden och att folk skulle ropa »MEN STANNA UPP OCH VISA DET DÄR SUPERHÄRLIGA GAYPARET NU!!!« tills de blev alldeles hesa hemma i tevesofforna.

Men till slut klipptes min frejdiga tretimmarsinsats ner till ett snabbt förbiflimrande bakhuvud, som förvisso fångades mitt i en yvig banka-fast-en-spaning-i-bordet-vev:

Min vän Oskar upptäckte också den här portalen under året och klargjorde då att det var »väldigt mycket text…« och att det hela kändes »lite rättshaveristiskt«. 

(Och när till och med min egen mor vid årets julebord bekände att hon »skummar« stora partier av portalens innehåll så får man nog lov att ge Oskar rätt angående både textmängd och rättshaveristvibbar.)

Och bevisligen näv-hamrar jag fast muntliga spaningar på samma rättshaveristiska sätt som jag knackar ner tiotusentals olästa tecken med tangenterna. Det finns det SVT-klipp på.

… rimligaste brist på »pådrag«:

När jag var hemma i Sundsvall över jul tvingades jag ta en enorm omväg när jag skulle korsa Selångersån. Istället för att som brukligt bara lomma över, rakt fram, så fick man nu gå hundra meter i sidled för att sedan sick-sacka sig över ett fuskbygge till provisorisk bro med smala trottoarer och ett myller av bilar som blivit omledda till trafikstockande förbannelse. Jag mumlade »vilken jävla pissbro« och »vad fan har de gjort med stan???« under hela promenaden, samtidigt som jag försökte undvika att bli nerstänkt i snömodd av någon av alla irriterade bilister som inte heller verkade njuta av den nya kringelkrokiga omvägen.

Det var en rutten upplevelse, en usel omdragning, ett otyg till provisorisk bro som måste väck så fort som möjligt.

Så jag är inte förvånad över att det inte var mer pådrag vid öppningen, klockan 05.00 en gråkulen oktobermorgon.

… klimatvänner: 

Redaktionsmedlemmarna på SvenskJakt.se, som genom snirklig argumentation ville åberopa klimatvänlighet som incitament för att få sänka ännu fler vargar med sina (klimatvänliga) bössor:

Samma kringsurfning på denna contentgruva gav också årets starkaste rubrik, vad gällande kullkastandet av ens mentala strukturer:

… vän av gentrifiering:

När jag gick runt gatorna i St. Pauli i Hamburg i somras så beklagade sig vår värd över att till och med denna anarkistiska stadsdel – där ockuperingar och annat hållit gentrifieringen stången – höll på att bli medelklassig och dyr. Jag hummade med, mumlade väl dystert något om att det var förjävligt, men innerst inne är jag ju den här mannen:

… minst oväntade: 

Att det till slut också skulle dyka upp ett par holländare som skulle sko sig på det till synes aldrig sinande pengautflödet i Karolinska-affären:

Jag känner inte Melvin Samsom, men bara av namnet att döma så tänker jag att han hela vägen nedifrån Utrecht känt doften av en potentiell bluffaffär på svenska skattebetalares bekostnad. Att hans näsa tränats i att känna igen svindlarmöjligheter på samma sätt som en tecknad hund betingats att snoka sig till doften av ett mört märgben:

… mest användbara lexikon: 

Det nyutgivna flerspråkiga där man hunnit justera den svenska översättningen av begreppet »korruption«:

Franska: la corruption. 

Spanska: corrupción.

Tyska: korruption. 

Nederländska: corruptie.

Svenska: Moderaterna styr Stockholms Läns Landsting.

… vev:

Matrix-veven.

… inkomstkälla:

Åter igen tjänade jag mina enklaste pengar på den årliga Popaganda-vadslagningen »är det där TV4-filmrecensenten Ronny Svensson?«.

Människor i min närhet verkar tro att det går runt en armada av väldigt stora och rakade män i hawaii-skjortor på svenska gator och torg; att man måste sålla Ronny Svensson-agnarna från Ronny Svensson-look-a-like-vetet via något finkornigt guldvaskar-kit.

Icke.

Tumregel: ser det ut som Ronny Svensson så är det Ronny Svensson.

Lär er det, kära vänner, annars kommer jag vara tvungen att skaffa F-skattesedel för mitt Ronny Svensson-igenkännande inför sommaren 2019.

… sovjetiska företagare:

Barbara Bergström, ägare av Engelska skolan.

Känslan när man lyckats tjäna 700 miljoner kronor på den skattefinansierade skolpengen under ett kommunistvälde. pic.twitter.com/X7RLnBmeS3

— Erik Löfgren (@Pirkt) May 15, 2018

Att lyckas tälja guld värt 700 miljoner kronor av en skattefinansierad skolpeng är en noterbar bedrift i alla lägen – att lyckas göra det under (vad hon och hennes man, medgrundaren Hans Bergström, kallar för) »ett kommunistvälde« är synnerligen imponerande.

Att välja fotbollslag att hålla på är verkligen inte ett logiskt beslut man tar. Jag vill hävda att jag inte hade något val. Säkert inte du heller.

Allsvenskans näst bästa målskytt hade däremot alla möjligheter i världen att välja att bli mycket rikare och långt mer respekterad – men han valde GIF Sundsvall. 

Det som är viktigt för dig och mig är också viktigt för Linus Hallenius. 

Continue reading →

[Syntolkning: Man kastar fraktfria, halvutgångna och defekta kolor från taket på Matsmart.se.]

Man får vara försiktig med var man säger och vem man säger det till.

Min syster hade en kompis vars kille jobbade på ett relativt nystartat företag som sålde överblivna matvaror och hygienartiklar till väldigt billiga priser på nätet. Och det är väl en helt okej sak att säga; en vanlig ++-anekdot bland andra, att fylla ut ett samtal med.

Men om man vet med sig att sin ömme broder lider av en närmast sjuklig drift vad gäller att göra fynd i alla dess former så bör man nog fundera både en och två gånger kring vad man yppar i hans närhet. Hon kan ju ogärna hävda att hon är ovetande om min läggning, då hon ju varit vid min sida hela vägen under det att min ömma moder – med tjocka häften av rabattkuponger i vardera hand – sakta men säkert väglett mig till att bli den tvångsmässiga fyndfanatiker jag är idag.

Ändå passade hon på att nämna den nya fyndsajten Matsmart.se.

Då går det ju som det går. Jag fastnade direkt. Jag var ett litet BankID-strul ifrån att göra en beställning direkt via telefonen, men när det köpet föll ihop så kunde jag bevisligen inte sluta tänka på alla fynd jag skulle göra, för senare samma kväll hade jag en vän över på besök och så fort det blev lite, lite tyst – vi pratar någon sekund av den naturliga tystnad som då och då uppstår under ett umgänge – så föreslog jag med forcerad stämma att vi »kunde logga in på Matsmart.se och kolla lite?«.

Hen tyckte det var ett märkligt förslag, men så fort hen gått så slängde jag upp locket på datorn och loggade in.

Snabbt var jag uppe i varor som jag »behövde« (sänkt ribba för uttrycket, vilket vi ska se nedan) för omkring 200 kronor, och egentligen borde jag här klickat mig vidare mot betalningen. Men döm av min kittling i fyndnerven då det i skärmens övre hörn blinkade en uppgift om att det erbjöds fri frakt vid köp över 500 kronor.

Sagt och gjort.

Jag har bott i min lilla lägenhet i ungefär ett år nu och är det någonting jag försökt lära mig av att åter igen bo tajt och trångt så är det (förutom det obestridliga faktumet att livet blir omkring tusen procent sämre utan diskmaskin) att man inte ska ha för mycket grejer. Man tvingas ikläda sig någon form av minimalistisk tvångströja, även om jag har relativt plottrigt och pryltätt fortfarande (man kan säga att min tvångströja är några storlekar för stor; ungefär som den Real Madrid-matchtröja min mor köpte för mitt tioåriga jag »att växa i« – en tröja som jag idag, 28 år gammal, 187 centimeter och omkring 80 kilo tung, ännu inte helt fyllt ut).

Jag kan fortfarande långtifrån allt om hur man får bäst feng shui per kvadratmeter när man bor i en hotellrumsstor lägenhet – men nu har jag åtminstone lärt mig att man inte, under några som helst omständigheter, ska beställa hem en kubikmeter stor låda full av prylar vars enda egentliga usp varit att de varit väldigt nedsatta i pris.

Men där stod den, en kväll. En ungefärlig kubikmeter full av fyndvaror, hemlevererad till en ung man som redan fyllt sitt skafferi till den nivå att han aldrig låter gäster ta en titt i det, av rädsla för att de då skulle komma och yxa sig igenom hans papier maché-dörr och förlusta sig på konserver och torrvaror så fort ryssen tagit Gotland.

Vad får man i matväg för femhundra kronor? Man kan få ett antal kilo kött, man kan få omkring femtio kilo potäter eller ännu fler kilo av stärkelsestinna rovor. Man får vatten nog för att tappa upp en årlig vattenreserv åt sig och sin familj.

Och man kan bevisligen också få inte särskilt vettigt alls. Men till fri frakt och en känsla av att man »sparat« typ sjuttio procent av originalpriset.

Men så var det det här med skafferiplatsen. Eller platsen i största allmänhet. Jag vet inte hur man på bästa sätt illustrerar minimalism: kanske är det via bild ur någon asiatisk självhjälpsbok, kanske via en nuna på någon tibetansk munk som inte äger mer än sin särk.

Bilden av minimalism är i alla fall inte detta:

En 28-årig man som knappt längre kan se på teve för att han barrikaderat soffbordet med en mur av riskakor, lättdryck och på något sätt smakdefekta kex.

Och jag tänkte att vi skulle dissikera samlingen lite extra, för att tydliggöra att detta är allt annat än ett branded content-samarbete med Matsmart.se. Detta är inte en komsumentupplysning, detta är en varning till alla som någonsin öppnat en matvarubutiks reklamblad med ens ett uns av entusiasm.

Härom veckan hade jag ett par vänner över och i samband med att jag, min vana trogen, serverade en skål av norra Europas mest välsaltade popcorn så började de båda – med de hesa stämmorna hos några som just tungkysst en saltsten – yla om att få någonting att dricka, för att undvika akut uttorkning i hela gomsystemet. Jag kom första hjälpen-skyndandes med iskallt vatten som jag dessutom varit nobel nog att applicera lite limesaft i. Det dög inte.

»Har du ingen lättdryck?«, vrålade de båda i kör.

Nej, det hade jag inte, fick jag skamset medge när limen inte räckt till.

Men någon dag senare satte jag mig ner vid Matsmart.se.

Och nu har jag lättdryck för en hel vinter. En bisarr mängd lättdryck. En mängd lättdryck som nästan tänjer på gränserna för det tillåtna. Det är en mängd lättdryck som skulle kunna göra att man stannades i tullen, för att tullverket misstänkt att det omöjligen kunde vara avsett för eget bruk. Den uppmärksamme tulltjänstemannen hade också noterat att all lättdryck innehöll tranbär och direkt dragit slutsatsen att min tanke var att jag skulle stå i någon skumt upplyst gränd och stanna förbipasserande åldringar med urinvägsproblematisk utstrålning för att väsa »tranbär? skar’u ha tranbär?«, iförd en lång svart cape vars innefickor var fyllda med tetror av det låg-PH-värdiga röda guldet.

Jag köpte förstås också två rejäla flaskor lättglögg och jag tänkte inte på det då – mitt inne i mitt maniska fyndletarstadie, med rödsprängda ögon och tunnelseendet riktat mot att nå den fraktfria 500-kronorsspärren – men…

… man borde förstås dra öronen åt sig då glögg reas ut redan runt adventsfirandet. Jag har ännu inte läppjat på lättglöggen (jag tror att jag kan ha tänkt att Matsmart.se verkade ute på internationellt vatten och att glöggen de saluförde var alkoholstinn), men jag har en misstanke om att Blossa inte är som allra mest nöjd över sin lingon- och enbärsglögg som tok-reas ut under den enda möjliga försäljningsperioden.

Spaning: Granola är på tapeten. Svenska folket gillar granola.

Spaning: Den klassiska tillgång-efterfrågan-modellen på marknaden – som vi i Sverige tycker är lämpad för såväl marknaden för rostad müsli som för keso och skolbarn – gör därför att granola blir dyrt.

Lösning: 

Köp finlandsspråkig granola!!! Tack vare vår svenska storebroderliga snofsighet så har inte en enda svensk granolaälskare orkat skaffa sig koll på vad mansikkainen betyder på svenska, utan tror väl i all sin fördomsfullhet att finländarna lagt vodkaslattar eller små knivar i müslin.

Men vi fördomsfria kan istället bada i rabatterad müsli framför ett avsnitt av Uutiset.

(Kanske kommer vi om femtio år att tala om det här granola-utbytet över gränserna på samma sätt som vi talar om det svenska mottagandet av de finska krigsbarnen under andra världskriget; hur Google Translate-utrustade snåljåpar i Sverige fri frakt-mobiliserade sig för att rädda tusentals kilo av finländsk müsli som höll på att passera bäst före-datum på andra sidan gränsen.)

På samma tema, fast långt mycket luddigare:

Små skålar av havre, med smak av yoghurt och chili. Om det här inköpet gjordes tätt inpå den fraktfria femhundrakronorsgränsen?

Kyllä.

(Det är finska för »ja«, era Finncrisp-xenofober.)

Det är ju gott att ha något att nafsa på. Detta vet marknaden, varför priset på nästan alla typer av nötter är konstant högt.

Jag tänkte att detta var en naturlag: att ingen någonsin skulle kunna misslyckas så pass totalt med lanseringen av en nötpåse att den skulle behöva reas ut tokbilligt. Känslan är att bara du inte sitter inne för ett bestialiskt mord så kan du lansera din egen nötpåse och göra god förtjänst; ja, kanske till och med att »Kaj Linnas nötmix« sålt som smör redan under första dagen av hans resningsprocess.

Jag var helt säker på att ingen människa kunde misslyckas med lanseringen av en påse fylld med cashews och diverse mandlar.

Entré:

Golfnötmixen »Under par«, som Matsmart.se reade ut till alla som kunde försöka förbise det löjliga golfprefixet när de snaskar nötter.

Det står att den är svensktillverkad och den är också signerad med en underskrift, som vi får anta tillhör en gammal golfare som med åren blivit med nötmix. Det är ju en erkänd karriärväg för gamla elitidrottare som läst ett par år på Sports Management-programmet: att lansera sin egen nötmix. Exempelvis Anja Pärsson har efter sin slalomkarriär inte bara blivit gayikon utan även tänkare av tranbärstankar (osalta):

Dessa finns dock inte att införskaffa bland container-bråten hos Matsmart.se utan Anja verkar kunna ta 348 kronor kilot för sin osaltade tranbärsblandning.

Om jag får spekulera kring den grönvita »Golf Nut Mix« så tänker jag mig att den som exklusiv samarbetspartner numera har överskottslagret på Matsmart.se, där de verkligen skänkte iväg de små nötpåsarna.

Och själva underskriften på förpackningen är ju svår att tyda, men det är ju inte helt tråkigt att leka med tanken att den gamle golfaren Jarmo Sandelin fått chansen att lansera sin egen nötpåse.

Jag tänker mig ett pitchmöte hos en produktutvecklingsbyrå där Jarmo (tvåa från höger, iförd Jarmo Sandelin-golf-glasögonen, reds anm.) först har väldigt svårt att få gehör för sin idé:

Produktutvecklarna kan först inte se vad den gamle PGA-kämpen har med mandlar och pekannötter att göra – men precis när han är på väg att fösas ut ur dörröppningen och tvingas återgå till sin deppiga post-karriär som icke-innehavare av en egen nötblandning så skriker han att »det är speciella golfnötter!« och hela rummet vänder.

Vilka behöver de långsamt verkande fetterna hos nötblandningen om inte artonhålsvevande golfspelare? Vem har inte stått på tolfte tee och känt att man hade velat gnaga på en hasselnöt? Vilken väska, om inte golfväskan, har så pass många små fack att ett skulle kunna vigas åt en liten golflämpad påse med nötter? Och vilken köpstark grupp av människor, om inte golfare, har aldrig ens sneglat på det konsumentupplysnade kilopriset i matbutiken?

Ka-tjing! Golfnöten var född.

Och snabbt begraven, bevisligen. För nu Matsmart.se-reas de små påsarna med Jarmo Sandelins eventuella golfnötmix »Under Par« ut till fyndletare som (likt mig) kan tänka sig att leva med skammen i att offentligt sitta och gnaga på den enda nötmix vars blandning av cashews och mandlar måste varit så pass skev att den inte flög på marknaden.

Klart är i alla fall att jag nu har fickan full av golfnötter. Så att vara min vän kommer framöver att kunna likställas med att vara ett golfproffs på Europatouren vars caddie envisas med att nasa på en skevfördelad näve nötter.

Jag har sammanfattningsvis spenderat en alldeles för stor del av min månatliga matpeng på att riva åt mig finländska påsar med yoghurtsmakande små havreskålar i en envis jakt på den fria frakten.

I jul ska jag hem och åter igen träffa min kära syster, som via sitt ogenomtänkta beslut att tipsa mig om Matsmart.se har försatt mig i den här situationen. Jag tänker att hon – som är en mycket ekonomiskt strukturerad individ, som läser tidningen »Unga Aktiesparare« från pärm till pärm – kommer att få titta in i min privatekonomiska situation, skapa en PowerPoint-presentation, måla upp lite statistiska staplar framför mig och tålmodigt förklara varför det har gått som det har gått:

Det där är jag, fast med litervis av erbarmlig lättglögg istället för professionella abborrfiske-set.

Har ni någonsin sett mer energi i en rörlig samling pixlar?

Scenen utspelade sig för ett par helger sedan; den helg då jag tvingades Blocket-ifiera den här portalen för att försöka torgföra ett par Lykke Li-biljetter. Detta då konserten krockade med att min gode vän Putto – känd för denna snäva läsarkrets som flerfaldigt krönt contentmästare – anordnade 30-årsfest tillsammans med tre andra vänner, varav två (bland annat mick-skrikaren på gifen) är kuggar i korplaget Gruesome FourFourTwosome.

Festen hade ett utklädningstema: popkulturella omslag. Skivor, filmer eller kanske PC-spel som betytt något för en under uppväxten: utmaningen var att försöka efterlikna dess omslag så gott man kunde.

Jag funderade ett tag på att försöka gestalta någon figur ur den karaktärsdanande serien Skrot-Nisse (som till stora delar gjort mig till den räddhågsne figur jag är idag), fnulade lite på ifall jag skulle slå mig en sliten särk över kroppen och illustrera Skalle-Per – men till slut slog jag mig istället i slang med Aftonbladet-profilen och Keanu Reaves-look-a-liken Per Bohman och hans Trinity-kompatibla flickvän Nickie.

För där fanns en plats för mig.

Och ja, jag vet att ni tänker att det här borde vara min roll, lätt och snabbt, för om jag bara klistrat på mig ett goatee-skägg, satt på mig ett par brillor och trängt på en hajtandsförsedd choker runt halsen så hade jag ju varit den här människan:

Han står också och lurpassar läskigt i bakgrunden, precis på det sätt som jag brukar göra i större sällskap, men nej: karaktären ansågs för okänd (han borde nog inte ha nypt en plats på omslaget???), så jag fick istället Morpheus på min uppdragslista.

Sagt och gjort: i två halvdagar gick jag runt och letade efter de perfekta utklädnadsprylarna. Och inte för att göra sentimental Mastercard-reklam av hela Fredagsveven™, men:

Lila damtunika, 85 kronor. Runda 00-tals-glasögon: 100 kronor. Lång läderjacka: 150 kronor. Grön slips: 45 kronor.

Att vinna pris för bästa utklädnad (vilket var det jag tog emot och vevade med i inledningen): inte ovärderligt, kanske, men väldigt roligt.

När jag testade läderjackor av längre modell – och oj, som jag testade jackor! – så slogs jag av hur överraskande stark marknaden var för ganska objektivt märkliga läderjackor. Det var som om läder köptes och såldes på samma sätt som man handlar med exempelvis koppar; som om det inte spelade någon roll hur långsmal eller märklig jackan såg ut – utan att man alltid kunde koka ner lädret och sälja för kilo. Det var nästan så att de allra fulaste jackorna (de på bilderna var några av de finare) var de allra dyraste: uppemot 7–800 kronor för helt bisarra gamla plagg som knappast kan ha haft mycket annat än sitt tunga lädervärde till sin fördel.

Så sälj ert guld och era aktier. Investera i gamla läderplagg.

Något som inte framgår av Matrix-filmen, men som gott och väl framgick av Per Bohmans diskbänksrealistiska Neo-tolkning den där lördagskvällen, är hur svårt det är att applicera ett par läderskärp runt sitt lår (en referens för Matrix-finsmakarna) och få dem att fastna under yviga gester. Där film-Neo till synes obehindrat duckar kulor till höger och vänster, utan minsta kostymärt krångel, så återfanns Per Bohmans Neo-uppenbarelse ofta haltandes omkring dubbelvikt på dansgolvet, i färd med att försöka återfästa de ständigt lossnande skärpen.

Min Morpheus-tolkning innefattade förstås röda och blå M&M-pastiller i vardera hand och rolltolkningen hyllades unisont, vilket förstås var roligt – även om det känns ganska precis så här att motta skratt och tjut när man i egenskap av flintifierad har klätt ut sig till en flintifierad karaktär:

(Som slutlig krydda, för att försöka nå ännu längre i min Laurence Fishburne-ighet, adderade jag till och med en tunn, tunn fernissa av foundation, som jag tror och hoppas höll sig precis på rätt sida av den hårfina blackface-gränsen.)

Han som hjälpte mig att hålla mig precis på rätt sida gränsen med mitt yviga foundation-duttande var min gode vän Sinan Akdag, vars starka Spock-utklädnad (spetsöron! klippt peruk! ögonbrynsdöljande tejp!) måste ha fallit precis på målsnöret i segerstriden:

Han är kanske mest känd för den lilla Fredagsveven™-läsande skaran som en trogen content-producent under den korta tid i svensk mediehistoria då den veckovisa listan höll på att etablera sig som en riktig mörk Landet Runt-replika, där det skojades hurtfriskt om män som skjutit sig själva i nyllet och sedan blivit ersatta med något typ av begagnat mullvads-anlete:

Nu är han tillbaka i gammalt gott slag igen och har denna vecka bidragit med en stark spaning om den sociala exkludering som uppstår i de virala rymdlandningarnas tidevarv.

Så fort någon Nasa-farkost tar sig igenom atmosfären ska det jublas på huvudkontoret och bilderna på de glada rymdnördarna ska spridas i alla möjliga sociala medier:

Att den här typen av innehåll lätt blir viralt har heller inte undgått rymd-kontoristerna – och här, vid rymdsonden Insights landning på mars, ser vi hur två kollegor tydligt har pratat ihop sig om ett gemensamt och synnerligen synkroniserat firande vid landning:

Och Sinan har, genom en påpasslig inringning till vänster i bild, lyckats visa på hur det uppstår icke-virala utanförskap i dessa firanden. Titta på den hattprydde individen som tänker att han ska få sig en high-five eller en kram från sin bordsgranne – men bara tillåts klappa honom tafatt på ryggen, för att han (antagligen i lönndom) gjort upp med en annan bordsgranne om att köra en intränad och välkoordinerad high-five-historia som säkerligen tagit veckor att synkronisera.

Den andra ryggdunken är rent smärtsam att se, efter att den första varit helt verkningslös då hans fryntlige kollega är mitt inne i en armbåge-hand-koreografi som måste ha gjorts upp bakom hans rygg; de riktigt sena kvällar då de high-five-synkade tu har suttit kvar lite extra för att »kolla så att sonden går som den ska«.

Men den senaste månadens kanske starkaste innehåll kommer från min Sundsvalls-boende vän som en gång i tiden hette Sebastian, men vars namn sedan utvecklats därifrån genom »Basse« och »Basilikan« till det oförklarliga jättehoppet över till prefixet »Mys«–, som i »Mysman« och »Mysmund«, förbi stickspår som »Musselmannen« och »Massamancurryn«, för att till slut äntligen logiskt landa i »Den Bilburne Befruktaren«, efter en intensiv period där han blev såväl pappa som körkortsinnehavare.

Han plockade vaket upp en Sundsvalls Tidnings-nyhet om att Länsstyrelsen skjutit Gert Johanssons katt Lillen och satte på orimligast möjliga vis in den i en internationell samhällskontext:

Det här är jag, när jag saluför små munsbitar av längre Pirkt.se-spaningar i sociala medier:

Lyckas Sportbladet här sänka ribban för både 1) »stjärna» och för 2) »fylleskandalen«

1) Han sysslar med curling.

2) Bilder från »fylleskandaler« brukar se ut som när Wayne Rooney snubblade in på ett bröllop under en landslagssamling härom året – inte att ett gäng grabbar sitter vid ett bord och tar ett par öl, under till synes ordnade former.

Är det så att gränsen för »fylleskandal« går vid att man fastnar på bild då man gör den beryktade »dubbelveven«? Han har ju faktiskt ett dubbelpipigt antal limeförsedda Corona-flaskor – en i vardera hand – på bilden, men jag tycker ändå att det är vekt material för att borga för en fylleskandalsnyhet om en curlingspelare.

Jag tappade min gamla iPhone i marken för kanske hundrafemtionde gången för en halvannan månad sedan och det fick den att slutligen kasta in handduken. Först nu har jag köpt en ny.

En Huawei. Det kanske betyder att varje inlägg på den här portalen granskas av den kinesiska staten, men det betyder också att jag för första gången på flera år kan fånga krispighet igen.

För första gången på åratal ser det inte ut som att jag låtit de mobiltagna fotografierna ligga och dra sig i en tallrik med kornmjölsgröt.

Och hittills är jag nöjd med detta tekniska beslut. Tycker det gått helt okej att gå från iPhone-gränssnitt till Android-dito, tyckt att det mesta flyttats över och att jag (som var en av Sveriges rappaste iPhone-sms-skribenter) är hanterbart långsam på Androids plottriga tangentbord.

Men känslan är denna:

Och nu ska man inte behöva förklara en stark meme, men: den förkunnar att jag är tillfreds och nöjd med lösningen, men att det hela hänger på en skör tråd.

När som helst känns det som att jag kan bryta ihop och bli topp tunnor kokandes över att någon funktion vägrar fungera som jag vill.

Jan Björklund vill ju gärna sätta bilden av att han är den här mannen:

En gammal militär som tycker det flummas för mycket i svensk skola och som vill ha tillbaka katederundervisningen och ett ny-auktoritärt tänk i skolan. Gott så, det får han förstås tycka.

Men i dag, i tunnelbanan, såg jag att Thorén Innovation School satt upp nya reklamblad om att det var dags att ansöka till deras gymnasieklasser i Stockholm igen. Skolan som har e-sport på lektionsprogrammet och som utbildar folk till influencers och youtubers. Samma skola som så sent som i somras stängdes ner av Skolinspektionen, efter allvarliga brister.

Och jag får bara inte ihop hur man kan vara både den övre Jan Björklund, som ropar om att det får vara nog med flumskolan!!!, och samtidigt vara även en annan Jan Björklund som tycker att varenda friskola är av oerhörd godo för samhällskroppen.

Alltså:

Jan: »UPPHÖR MED FLUMSKOLAN NU!«

(Syntolkning: Faktisk skärmdump från skolans hemsida.)

Också Jan (typ): »Bra och viktigt att Thorén Innovation School fått öppna igen, så att Sverige äntligen har en influencer-utbildning på plats«.

Det är väl en gammal spaning (kanske bäst saluförd av Ola Söderholm i Lilla Drevet?) att nyheter om klimatet ofta slängs in i slutet av nyhetssändningar, likt utfyllnad. Att någon redaktör märker att det finns fem minuter över i sändningen – kanske efter ekonominyheterna som kanske rapporterat om något oljebolags nya kvartalsrapport – och att hen skriker ut »snabbt: ring han den långhårige SVT-metereologen så får han komma hit och säga någonting om huruvida man kan källsortera hela mjölkförpackningen som papper eller om man måste hålla på och bända bort det där lilla plastlocket!«.

Det är förstås konstigt att nyheter om miljön behandlats på det sättet, sett till att man knappast behöver vara Malena Ernmans dotter för att förstå att det är allvar och att drastiska åtgärder måste tas nu, helst igår, allra helst för typ något decennium sedan.

Men i förra veckan tyckte jag att tv-nyheterna hittade ett ännu konstigare sätt att tackla klimatrapporteringen på. I Aktuellt pratade plötsligt programledaren om jordens och människosläktets gemensamma och enda klimat på ett sätt som fick det att låta som…

… om hon pratade om ett redan skadedrabbat Redbergslid som åkt på ännu en smäll i handbollens elitserie. »Ännu ett dystert besked«, just som om det fått sig en axelskada på sin viktige mittnia, tätt inpå förlusten borta mot H43.

Jag tror inte det är bra för klimatet, att det blir rapporterat om som vore det ett idrottslag som bara ett fåtal brinner för, men kanske är det positivt för oss – som inte gör särskilt mycket, eller åtminstone inte tillräckligt. Jag tänker mig att vi kan sitta runt en lägereld i en postapokalyptisk framtid och låta »hur kunde ni låta planeten gå under???«-anklagelserna från ens barnbarn rinna av en som vatten på en gås.

Att vi bara kommer kunna slå ut med händerna och säga »men jag trodde alltid att de yrade om nåt handbollslag«.

Jag började cykla på heltid i somras. Det var ett mycket klokt beslut, ett av årets allra klokaste. Jag kände mig fri: ständigt tillgänglig och snabbfotad, lösgjord från de administrativa bojor som SL:s buss- och tunnelbanetabeller annars slår om ens lemmar.

Jag cyklar fortfarande på heltid.

Det är ett mycket dumt beslut, ett sånt beslut som människor med starkt begränsade ramar för sin privatekonomi inte tvingas in i men ändå på något sätt ofta råkar snubbla in i (ett faktum som Ebba Busch Thor-figurerna, som febrigt yrar om »gör andra val, få andra resultat!«, blundar för). Cyklandet gör mig nu allt annat än fri: varenda sträcka som är längre än den sju minuter långa cyklingen till universitetet eller den till min närmsta vettiga matbutik ter sig nära nog omöjlig när termometern letat sig ner mot nollan.

Det är en pina. Oavsett hur väl du klär dig (jag har alltid min varmaste vinterjacka, ett par långkalsonger, lovikkavantar samt en kastrullstor mössa som jag lyckats tänja runt mitt väldiga, ja, rentav opera-lämpade Birgit Nilsson-huvud och ner över båda öronen) så kommer du alltid tvingas ha näbbpartiet öppet för den nollgradiga vinden att sätta tänderna i.

(Några av de cyklister jag möter har förvisso tagit steget och dragit en till synes hemslöjdad balaklava över huvudet, men jag tänker inte ta balaklavasteget. Dels för att jag ska sluta cykla i december, men jag antar också – tydligt brännmärkt av det traumatiska väljandet av studentmössa för snart ett decennium sedan – att det inte finns balaklavor i min huvudstorlek.)

Och som den isande vinden biter tag. Likt en vanvårdad kamphund tuggar den med lätthet igenom mina tunna kinder så att det ilar i hela kraniet; lämnandes ansiktets hud fullkomligt söndersliten.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som sker med huden i mitt ansikte när det utsätts för ordentlig kyla, men där uppstår helt klart en ovälkommen frasighet.

Ibland när jag tittar på min själv i spegeln, framför allt efter en isande liten cykeltur, så tänker jag på en produkt jag brukar se och höra saluföras under tevereklamerna. Jag tänker att mitt frasigt torra anlete – med sin röda nyans mot det kritstrecksvita, med sina skov av hud-fnöske som lossnar, likt avhyvlad parmesan som man räfflat bort med det handhållna rivjärnet – skulle kunna vara ansiktet utåt för Vagisan Fuktkräm.

Jag ser på mig själv i spegeln och föreställer mig att jag ser ut ungefär som en riktigt torr slidmynning.

Den här utvecklingen ska dock få sitt slut i december, då jag ska köpa mig ett månadskort hos SL igen och därmed lösgöra mig från dessa pinor och ge mitt härdade ansikte chansen till återhämtning.

Jag vill passa på att påpeka det: att det går aldrig någon egentlig ekonomisk nöd på mig. Jag har pengar sparade sedan jag jobbade heltid, en rätt gedigen buffert, och när jag klagar på att jag har lite pengar så är det främst för att jag 1) gillar att klaga och 2) försöker hålla mig till en någorlunda bestämd budget inför varje månad – inte nalla av sparpengar bara för att, typ, kunna äta en ++-lunch på lokal. Och då blir det ofta tajt i månadssluten.

Men jag har pengar. Nu i fredags fick jag lön och studiebidrag och jag ska köpa mig ett SL-kort och lämna cyklandet därhän för december månad.

Bara dårar cyklar än. Balaklava-hemslöjdande män. Ola Skinnarmo-överlevare.

Och just det: en annan grupp.

Foodora-cyklisterna. Uber Eats-cyklisterna.

De inte sällan rasifierade män som långsamt vinglar fram, med en stor låda på ryggen och tråcklandes med att försöka läsa färdvägen på en telefon som de hjälpligt satt fast med ett sånt löparmband över underarmen – de kommer att fortsätta cykla. Vintern igenom.

Det är nollgradigt nu, parmesan hyvlas från (vissa, taffligt smörjda) ansikten i realtid när vinden biter tag, och nästan överallt – framför allt om kvällarna – ser jag cykelbud som tar sig fram långsamt och trevande och villrådigt.

Borta är, åtminstone vad jag kan se, sommarens lycraklädda leveransproffs som passade på att tjäna lite extrapengar samtidigt som de fick sig lite konditionsträning.

Kvar är de som inte verkar ha några andra alternativ. Som vingar, som letar, som stannar och tar av sig vantarna för att kunna klicka på den krånglande Google Maps-kartan inne i plastfickan på underarmen.

De som, enligt fjolårsgranskningen från Breakit, kan sitta och vänta hela dagar på T-Centralen för att få chansen att cykla iväg och leverera en tryffelburgare med karamelliserad lök till någons lägenhetsdörr.

Det finns såklart andra appar på andra områden. Nyligen hade DN en artikel om de »alternativa sophämtarna« som åker runt och hämtar folks skräp. En alt-sophämtare uttryckte det som att slavarbetet var tillbaka, varpå soptjänstens vd direkt gick i svarmål, på det sätt som Apples taltjänst »Siri« skulle kunnat göra ifall man sagt »Siri: hitta på en citatrubrik på tvärtomspråket«.

Men där åker folk åtminstone omkring i egna bilar: de syns inte lika tydligt – huttrar inte längsmed trottoarerna, blåser inte varmluft på sina frusna händer vid trafikljusen.

Jag fattar inte hur en enda människa kan se Foodora- eller Über Eats-cyklister vingla fram på gatorna i den nollgradiga kylan och beckmörkret och sedan känna sig sugen på en hemcyklad pad thai på kvällskvisten.

Men jag ser det hela tiden. Jag följer väldigt få människor som kan falla in under »influencer«-paraplyet, men jag följer ett par som jag fått för mig ska försöka vara någorlunda progressiva krafter, och då och då så ser jag Foodora-påsar eller andra tecken på att de mumsat semi-slavburet till middag, som en del i att få vardagspusslet att gå ihop.

Man borde behöva löpa socialt medie-gatlopp för minsta flyktiga skymt av en Foodora-påse i en uppdatering.

Jag gick in och kollade på Foodoras hemsida vad det kostade att beställa så att någon cyklade hem med ens mat och från vissa ställen är det alltså gratis att en stackare förfryser näbben för ditt livspussels skull:

Det måste krävas en social kompetens av stora mått för att ta emot en överräckt middagspåse vid dörröppningen och med sitt »tack«-leende lyckas uttrycka för den näbbfrusne individen att »jag hoppas verkligen att du tjänar bra trots att jag betalade noll kronor för din tjänst här!«, uttryckt enkom med hjälp av ögon och mungipa.

Men det måste erkännas: i min kritik mot cykelutkörnings-apparna så väljer jag ju medvetet att inte nämna den stora uppsidan med att gig-anställda cyklar runt med mat till människors dörrspringor. Den att dessa individer får chansen att gigga i så många olika människors dörrspringor, vilket förstås gör att det där första cykelbudsjobbet bara blir till en språngbräda in i andra yrkesroller högre upp på karriärstrappan.

Det finns ju alla chanser i världen att någon medveten medelklasspappa är uppmärksam vid överräckandet av påsen med poké bowlen; ser att överlämnaren huttrar och är röd om mulen.

»Du ser lite frusen ut…«, tänker jag att medelklasspapporna säger när de fäster blicken på den kölddarrande underläppen, »ska du ha dig en anställning med kollektivavtal?«

Nej. Så går det nog inte till. Det enda tillfälle jag verkligen kan tänka mig ett dylikt scenario är ifall den som öppnar i dörrspringan faktiskt själv är en app-entreprenör – och vill locka cykelbudet i dörrspringan till att jobba för ännu sämre villkor som gig-inhyrd hos hens nya appföretag, där buden kanske (och här realtids-snurrar jag på en jättelik mental entreprenörs-tombola) löper runt med skållheta muggar kaffe som de levererar till kontorslokaler.

Hur som helst: det är ett sånt jävla obetydligt mikromotstånd att vägra åka Uber hem från krogen och inte beställa hem hemcyklad restaurangmat. På samma sätt som det (hoppas jag) finns en miljöförstörings-skam i att avslöjas för att ha charter-flugit sin hund i en privatjet så borde det finnas en arbetsrätts-skam i att beställa hem semi-slavcyklat i november månad.

Och om du inte tror att lösningen på världens problem är att olästa portalskribenter skammar den övre medelklassen till att bojkotta app-entreprenörer?