Fem miljoner är för lite

Om Hemingway hade varit GIF-supporter och levt på 2000-talet hade han skrävlat om att han minsann kunnat skriva en sorglig roman på sex ord.

Han hade sedan skrivit följande: 

Romain Gall, till salu: fem millar.

Man vill ju gärna ifrågasätta siffrorna. Vrida och vända på dem och komma fram till att det inte alls egentligen handlar om fem miljoner kronor utan om mycket mer, men när en Expressen-reporter som är nischad på fotbollsövergångar skriver ut en summa så får man faktiskt ta att lita på den.

Den tilltron till Sveriges silly season-specialiserade journalistkår har jag. Inte respekten, märk väl, eftersom tillförlitligheten i ungefär precis alla fall har att göra med att reportern i väldigt många fall borde ha en dubbelhövdad hydra-byline, där skribentens eget huvud sitter på en hals och aktuell spelaragents nylle sitter på en parallell extrahals.

De har liksom insyn, de här reportrarna. De vet.

Så även om det inte är precis på kronan fem miljoner så kan man nog med säkerhet slå fast att det är där i faggorna. Kanske är det sex, kanske sex och en halv. Och så får man räkna med att det åtminstone ingår en vidareförsäljningsklausul.

Men hur jag än räknar kommer jag, som så många andra, till den här slutsatsen: det är för lite.

Inför den allsvenska premiären i våras satt jag ner och pratade framtid med de norrländska fotbollspatrioterna Linus Hallenius och David Myrestam. Vi pratade om att klubben, som ett led i en ekonomisk överlevnadsprocess, verkligen måste bli bättre på att få betalt för sina framträdande spelare, när de väl slår igenom och blir eftertraktade. Vi kom in på Romain Gall, som under försäsongen visat tydliga tecken på att han hade tagit stora steg i utvecklingen och att han stod på tur att slå igenom som nästa heta GIF-namn.

»Där har du ju en potentiell storkova«, sa Linus Hallenius. »Kanske den absolut tydligaste.«

Då sa han ändå i samma intervju att innermittfältsparet Juanjo och David Batanero var seriens allra bästa, att det kändes som att »få spela internationell toppfotboll i Sundsvall« när man fick kombinera sig fram med spanjorerna.

Men ändå: Romain Gall, 23, var den allra mest uppenbara »storkovan«.

Jag pratade med Urban Hagblom också, precis innan seriestart: bland annat om hur hur han tänker vad gällde kontraktsförlängningar. Vi pratade om att hela Medelpads fotbollssocken kunde se att Romain Gall skulle kunna blomma ut till en attraktion i 2018 års allsvenska — och huruvida man därigenom borde försöka teckna upp honom på en proaktiv kontraktsförlängning efter hans ypperliga försäsong.

Urban började ställa den kostnaden (spelaren vill ju gärna ha högre lön och kanske även en liten bonuspeng på att förlänga ett redan långt kontrakt) mot andra kostnader i sin budget och det var förstås rimligt och helt i sin ordning; han tvingas ju hålla ett tjockt industri-gummiband över sin lilla plånbok.

Och det är klart. Romain Gall hade kontrakt över 2018 och 2019. Skulle han slå igenom redan under våren så skulle man kunnat få betalt för honom, även utan en förlängning.

Men frågan är vad man ens vågade hoppas på för genombrott? Jag hade nog sett tre-fyra Gall-mål och någon assist under säsongens första halva som ett genombrott för den som stått bakom Jonathan Morsay i rangordningen under 2017. Då hade man kunnat hoppats på några miljoner, tänkte man väl.

Romain Gall gjorde alltså sju mål. Och tre assister. På tretton matcher. Han har tveklöst varit en av seriens allra bästa och mest spännande offensiva mittfältare. Det hade jag aldrig vågat hoppas på.

Det uppstår därför medial huggsexa under försommaren: Malmö FF gläfsar, ÖFK är där och provocerar, utländska klubbar anmäler intresse på rad och precis när man tänker att ett budkrig ska till att trappas upp — ja, då är han, från en dag till en annan, såld. Precis i anslutning till att det svenska övergångsfönstret öppnat.

För fem miljoner, eller därikring.

Fem!

Malmö fick det dubbla för sin utlånade TFF-mittback Dennis Hadzikadunic, 20, som gick till ryska Rostov utan att ha gjort en enda MFF-start i allsvenskan. De ska ha fått 45 miljoner för Mattias Svanberg.

Och de ska ha fått samma fem Gall-miljoner kronor när de släppte tillbaka Alexander Jeremejeff till Häcken i dagarna.

Då är något fel: när man kan köpa in en av seriens mest intressanta offensiva poängproducenter från ett mittenlag och släppa iväg en överbliven och nästan mållös anfallare (som dessutom är två år äldre än Gall) till ett annat — och gå ungefär plus-minus-noll på kuppen.

Och jag tror tyvärr att felet ligger på GIF Sundsvalls sida. Det där var en för billig försäljning. På tok för billig.

All den entusiasm som jag kände när jag skrev inlägget om AIK-matchen (där Gall gång på gång snurrade upp det annars så vattentäta serieledarförsvaret) rann av mig, när Romain Gall hux-flux var ljusblå och omkring fem svartsiffrade miljoner ramlat i Giffarnas kassabok.

För den här snabba hanteringen, och den här billiga försäljningen, måste tyda på att det brinner i knutarna. Att pengar måste in. Nu.

Då blir det en så här dålig känsla efter en övergång.

Giffarna och Urban Hagblom kan vara stolta över hur de utvecklat en då 21-årig division 1-spelare de varit rätt ensamma om att lägga märke till i Nyköpings BIS. Joel Cedergren och Ferran Sibila kan se det som en fjäder i hatten att Gall gått ifrån att se ut som just en »spännande« division 1-ytter till att kunna slentrianrunda allsvenska ytterbackar när andan faller på.

Och Romain Gall ska ha tack, för en fin utveckling i GIF Sundsvall, för en alldeles magnifik vår och för att han aldrig började veva om att vilja lämna, ens när de utländska ryktena florerade som mest. Grattis till en fin flytt.

Trist bara att den känns på tok för billig.

Två år efter gårdsförsäljningen

Det är någonting i luften. För mycket koldioxid, helt säkert, om man hade orkat lyssna på den där långhårige gamle SVT-meteorologens utläggningar och tittat på hans diagram om »ppm i luften«.

Det är helt klart att den här kontinentala känslan påverkar en. Igår kväll borde jag ha ställt mig och diska, efter en mindre bjudning, men istället klev jag ut, hoppade på cykeln och drev bara planlöst omkring i kvällssolen.

Igår kväll borde jag säkert också ha börjat oroat mig över GIF Sundsvalls situation, efter att laget dragit på sig sin andra raka förlust i allsvenskan, men det är helt omöjligt att börja känna oro kring det här kontinentala lagbygget.

För GIF Sundsvall spelade just ut det lag som förväntas jogga hem den här upplagan av allsvenskan i höst. Om så inte efter noter så efter en tydlig taktisk mall, där det var den serieledande storklubben som kröp ihop och drog sig tillbaka, samtidigt som GIF Sundsvall dirigerade tempot, dikterade villkoren och – med lite mer effektivitet och mindre otur – borde ha vunnit med ett par bollar.

Det är faktiskt rätt osannolikt.

För två år sedan var det ju i praktiken gårdsförsäljning i centrala Sundsvall. Giffarna hade gjort en vår av sällan skådat slag, tici-tagit allsvenskan med storm och plötsligt stod intressenterna vid grinden och Urban Hagblom stod med mössan i hand.

Och jag minns att jag var glad att jag verkligen hade passat på att njuta — att jag exempelvis åkt upp och sett 5–0-utskåpningen av Östersund på plats — för jag minns att jag tänkte att det verkligen skulle dröja innan vi nådde de höjderna igen.

Seriens bästa mittfältare, Runar Mar Sigurjonsson, försvann iväg och ersattes av en matchotränad Maurizio Albornoz som säkerligen var i Nebez Kurban-drillat topptrim men som jag minns fick debutspela i vad som måste ha varit jättebalten Tarmo Neemelos gamla matchtröja. Pa Dibba, en spelare som (använd på rätt sätt) bevisligen kunde djupledsspringa sig till en allsvensk skytteligaledning, ersattes av den taffligt förklädde division 1-spelaren Joel Enarsson. Stefan Silva försvann iväg på proffsäventyr mentalt (rent fysiskt gick han ner som oombedd vänsterback) och verkar, att döma av dagens insats i AIK-tröjan på IP, inte riktigt ha hittat tillbaka än.

Urban Hagblom satt med sällsynt trumf på hand, men tvingades till att byta fem kort ifrån slaskhögen. Under ett par år hade klubben budgetbyggt upp någonting ur intet — och nu fick i princip börja om på nytt, fortfarande utan att ha en krona till övers.

Bara en spelare (Dennis Olsson) från den GIF-elva som förlorade mot AIK under den bedrövliga hösten 2016 fanns med från start mot »Gnaget« idag.

Och visst blev det förlust även den här gången, för andra matchen i rad, och laget är nu nere på en grådaskig tiondeplats i en ganska jämn allsvenska. Det är tabellmässigt långt till de (förvisso flyktiga) serieledarvindar som blåste under våren för två år sedan.

Men jag vill ändå hävda att dagens GIF-lag mirakulöst nog är tillbaka på samma höga nivå. Om inte högre.

AIK rullade in till Sundsvall som serieledare i allsvenskan, med tjugofem raka förlustfria matcher i ryggen och med en vetskap om att de inte förlorat på IP sedan Bala Garba fick några (skulle det visa sig: rättmätiga) snöbollar kastade efter sig vid segermålet i april 2003.

Men efter femton jämna inledningsminuter så fick de parkera sin mästarbuss strax ovanför eget straffområde, när Maic Sema slagit an tonen genom att låta skjuta fram en C-dur-klang i det bortre ribbkrysset.

När den extrainsatta vattenpausen kom efter en halvtimme måste den i Water Break-oinvigde åskådaren ha trott att Rikard Norling tecknat för time out.

Romain Gall fick — märkligt nog, sett till att han mötte serieledaren — alltid börja i princip stillastående mot ett lågt liggande och samlat AIK-försvar, men ändå hittade den till bredden formfyllde fransk-amerikanen vägar igenom. Ryck, knyck och sedan hade Bundesliga-backen dragit på sig en varning eller så hade ett inlägg letat sig fram till kryssribbeinspektör Sema.

På mittfältet sprang serieledarens spelmotor Kristoffer Olsson och gömde sig i jämförelse med David Batanero och Champions League-tempotestade Enoch Kofi Adu överglänstes av division 3-inhämtade spanjoren Juanjo Ciercoles.

AIK fick inte tag i bollen och det kan man ju vara lugn och trygg i, om motståndarlaget bara rullar runt den, så som Giffarna hade en tendens att göra härom året. Men det här var ett GIF-lag som gjorde sitt bästa för att dra isär ett lågt liggande topplag i djup- och sidled, som fick den tidigare så osänkbara AIK-kryssaren att ta in vatten.

Det sägs att IFK Göteborgs sportchef Mats Gren är och nafsar efter David Batanero (något jag dock vill avskriva som ett löst rykte hämtat ur en specifik del i den årligt yviga FM-koknings-process som Mats Gren verkar genomgå) och Romain Gall lär inte ha gjort eventuella mångmiljonsintressenter mindre intresserade efter sin insats mot serieledaren.

Men där det 2016 kändes helt givet att Giffarna skulle tappa nästan samtliga nycklar under sommaren så är det märkligt nog en lite annan känsla nu, två år, ett par miljonförluster och 42 arga ST-krönikor senare.

(När jag diskuterade läget med en fyndig vän så skrev han att någon borde »adla Urban, adla Joel och adla den som gav uppskov på elitlicensen«.)

Det är klart att det skulle vara tunga tapp om både Romain Gall och ytterligare någon säljs under sommaren och den som inte förträngt 2012-hösten inser att det inte är så långt ner till de negativa strecken.

Men som GIF-supporter borde man kunna finna en väldig trygghet i att Joel Cedergrens idé om en bollförande och passningsorienterad fotboll verkar överleva det mesta. Han kommer att få något nytt att jobba med, han kommer tänka om, och då får man faktiskt lita till att han lyckas igen.

Hans (och Roger Franzéns) GIF-lag kortpassade sig upp i serieledning i 4-4-2-tappning under våren 2016, fick bryta ihop och komma igen som 3-4-3-lag när ett på förhand bloggnedsablat kollektiv räddade sig kvar utan kval i fjol och i år har de stundtals 4-1-4-1-testat sig fram med alldeles för mycket Peter Wilson på defensivt mittfält — men nästan oavsett uppställning så lyckas man väldigt ofta skapa spelmässiga övertag på ett sätt jag faktiskt aldrig trodde skulle vara möjligt om man ville ha ett lag från Sundsvall i högstaligan.

Urban Hagblom har ju gjort det rätt bra sedan den där dystra fyndhörne-rotande sommaren 2016 och framför allt letts fram till rätt hyllor i de spanska delikatessbutikerna av Ferran Sibilla.  Men Jonathan Tamimi är verkligen ingen Eric Larsson, Linus Hallenius är en annan forwardstyp än både Pa Dibba och Stefan Silva och David Batanero må vara och snudda vid nivån som Rúnar Mar Sigurjonsson hade i sig — men han är en helt annan spelartyp, som gör att man måste balansera nästan hela laget på ett annat sätt.

Joel Cedergren har inte alls kunnat kopiera 2016 års modell utan tvingats bygga om, formera om, formera om igen, lyssna, ta till sig, upptäcka fördelarna i att variera ett rakare djupledsspel — och två år efter succévåren 2016 sitter nu Sundsvallspubliken där igen med ett lag som kan gå ut och följa en tydlig matchplan till punkt och pricka och därmed rulla ut AIK.

En Heraldi Rashidi-drömträff i 94:e matchminuten borde inte helt hindra de drygt fem tusen åskådarna på IP att känna stolthet över det faktumet.

Det kan förstås fortfarande gå åt pipsvängen, den vetskapen sitter i alla fotbollsintresserade medelpadingars ryggmärg, men i 0–1-förlusten mot AIK fanns det verkligen ingenting alls som tydde på det.

Fredagsveven: Förbundskapten Titch

Vad passar väl bättre än att inleda medielandskapets allra minst uppskattade semi-tradition med en riktigt övervintrad gammal VM-spaning, där den grund den vilar på dessutom är lånad, alternativt stulen?

(Precis som med nästan alla andra relevanta fotbollsspaningar på denna portal så är det fotbollstyckar-pionjären Per Bohman, den byline-krispige individ som fått de fem tyckarpunkterna att sprida sig som en löpeld över fotbolls-Sverige, som var först med att lägga märke till nedanstående utveckling:)

Minns ni bilderna på SVT:s studiostjärnskott Henrik »Brandão« Jönsson under Brasilien-VM för fyra år sedan: där man såg hur obarmhärtigt tydligt han slitits av tre-fyra veckors mästerskapande i direktsändning?

Årets »Brandao«-bild är inte en bild utan en ljudfil — och den visar hur det rivits och slitits i uttalet av den brasilianske förbundskaptenen Tites namn, så till den milda grad att det ganska snabbt blev oigenkännligt.

Vid mästerskapets början så stod att läsa att Brasiliens förbundskapten lystrade till Tite. Gemene svensk uttalade det då som just Tite. [Ti-te]. Halvintresserade pappor, fotbollsnördar, studiosnackare, kommentatorer: alla som inte hade konkret portugisiskspråkig bakgrund satte tänder mot tunga och använde sina germanskt hårda konsonanter. Ti-te.

När Brasilien krånglat sig vidare från gruppspelet och stötte på Mexiko i åttondelsfinalen var detta sedan länge ett bortglömt faktum. Då hade Tites en gång så lättuttalade namn slitits i stycken av språkkännare och uttalsrättshaverister. Sch-ljuden hade först gjort sitt försiktiga inträde, sedan snabbt ätit upp hela namnet och under pausen i Mexiko-matchen så kände en pressad André Pops, som tvingats släpa sig igenom flera veckor av att uttala »Jurin« med bibehållen entusiasm, att han behövde höja uttalsribban till en sista nivå.

Och plötsligt hette Tite, mannen med två enkla konsonanter och två enkla vokaler, »Titch«:

Det kan inte vara rätt!!!

Redan den andra juli, vid åttondelsfinalen mot Mexiko, var vi alltså här, i detta mästerskaps »Brandão«-bild:

Det var en förtvivlad tur att brassarna åkte ut mot Belgien, innan Pops – i desperation för att försöka kompensera för det evigt pågående »Jurin«-debaclet – hade begått konkret varumärkesintrång på Disneys karaktär Stitch:

Ibland överträffar verkligheten dikten, men ibland så spelar den bara helt lika med en scen ur ett gammalt The Office-avsnitt:

GIF Sundsvall fortsätter på sitt minst sagt lyckade spanska spår (David Batanero är seriens läckraste speluppbyggare, Juanjo seriens kanske mest komplette slitvarg, Carlos Moros Gracia stabil i backlinjen och enligt uppgift ska Samú ha hunnit sätta nytt distriktsrekord i kasat med normalstor fotboll uppe på Baldershov) och nu hämtar klubben in ytterligare två spanjorer, enligt Sundsvalls Tidning.

Det handlar om mittbacken Pol Moreno och mittfältaren David Haro Iniesta, som har ett förpliktigande efternamn men som det finns lite frågetecken kring på förhand, då han legat inlagd på Hospitalet i dubbla vändor under sin karriär:

[Parantesgråtskrattsgubbar]

Hur som helst: det spanska spåret har inte bara positiva effekter för GIF Sundsvalls spelartrupp – nej, framgångarna verkar också få andra klubbar att helt tappa vett och sans och börja HBK-veva  nere i Spanien. I dagarna upptäckte jag att Häcken tydligen blindvärvat sin nye mittback Godswill Ekpolo och tagit som någon sorts kvalitetsgarant att han gjort en vända i Barcelonas b-lag.

Det skulle ju smaka mumma om alla andra allsvenska klubbar ägnade de kommande åren åt att transfer-famla runt i en iberisk dimma, utan att ha tillgång till den Ferran Sibilla-blindkäpp som leder GIF-sportchefen Urban Hagblom rätt.

Den fundersamma emojin

»Du är en väldigt god kamrat«, förklarade jag för min vän.

»Om man med god kamratskap menar att man alltid kan lita på att du kommer vara där och putta en över gränsen till magsåren så fort man känner sig lite stressad över något.«

Det var något överdrivet, jag är näppeligen magsårsstressad den här sommaren, men ett sting av dåligt samvete infinner sig alltid när GIF Sundsvall har spelat fotboll och den här portalen inte finns där för att hålla de analyssugna i handen.

Och dagen efter att Giffarna åkt på däng mot Häcken med 0–3 så skickade min vän in den gamla beprövade »jaha, jag gick in på Pirkt.se nyss, i tron om att det var en självutnämnd GIF-blogg«-kommentaren.

Han följde upp kommentaren med en trippelpunkt och ett par exemplar av den här gubben:

Och jag må ha klargjort min avsky för den kokande smilfinken tidigare, men frågan är om inte den fundersamme tar priset som den allra mest förhatliga figuren i emoji-basutbudet.

Den tar bevisligen knäcken på mig.

Till just den illasinnade vännen vill jag skrika »DET KOMMER INGEN OKEJ!!!« så att det fradgar och flyr i mungipan, men till alla er andra – som tittar in i all välmening och har empati nog att inte kräva att en oavlönad heltidsarbetande ska ägna lördagskvällen åt att analysera en 0–3-förlust – så vill jag bara vänligen upplysa om att vi tar nya tag på söndag.

Kasslerfri tisdag

Precis alla har väl sagt det, vid det här laget.

Men kanske kan den som en gång i tiden var först med att blogg-torgföra begreppet »kasslertisdag«, något som beskrivits som ett genombrott för den litterära grådaskighets-genren, säga det med extra tyngd:

Vilken tisdag vi fick.

Det blev ju en del pusslande, när det svenska fotbollslandslaget vann sin VM-grupp och därmed motbevisade en hel fotbollsvärld, ett par högre makter och några schemaläggare på Sirius och GIF Sundsvalls kanslier.

Sverige-Schweiz, 16.00: tre timmar innan Giffarna skulle tjuvstarta den allsvenska omstarten mot Sirius i Uppsala, eftersom Studenternas IP inte stått redo för match i den andra omgången.

Det löste sig. Flustret i Uppsala erbjöd inte bara storbildsskärmar utan också skränande grabbgäng som gastade »Kanna på« i ens öra (och brusade upp när inte hela området sjöng med i den nya nationalsång som Richard Dybeck sägs ha velat skriva om han bara hade haft penna nog och möjlighet att lyssna på podcasten Tutto Balutto) och ett gäng pyrotekniker som fyrade av blå och teve-täckande rök vid lynnigt valda tillfällen.

Men vad gjorde det.

Jag hade goda vänner från Sundsvall med mig, min GIF-tröja på mig och på skärmen klev Emil Forsberg in från vänster och styrskottade Sverige till kvartsfinal i VM.

(Min signerade GIF-matchtröja från olyckssäsongen 2006 spilldes ner av kringskvättande öl, men det krävs mer än lite avslagen Falcon för att sudda ut Chris Cleavers och Hrvoje Bubalos intryck ur GIF-tyget.)

Det är sällan jag tumlar fram i livet, men nog tumlade man några hundra meter längs med Fyrisån till Studenternas IP.

Och säga vad man vill om att de fick flytta matchen i våras (gubbar byggde bivacker i snön på IP:s läktare i premiären), men nu hade de verkligen ordnat fint runt arenan. Jag har ju en nära vän som jobbar på marknadssidan i Giffarna, så jag brukar ju inte vilja dela ut för syrliga pikar mot hur klubben anordnar sina evenemang, men den där… lyxiga VIP-känslan, den som hockeyn varit bra på med sina loger, har aldrig riktigt infunnit sig på Idrottsparken i Sundsvall genom åren.

Det tyckte jag Sirius lyckats bra med:

Nej, det är inte mycket IK Sirius lyckas bra med för stunden (annat än att lura Robert Åhman-Persson till Uppsala: det är nog en väldigt bra värvning) och det är ett faktum som allsvenska lag lär fortsätta utnyttja.

Jag hade, glad i hågen efter Sverige-segern, nästan nöjt mig med ett oavgjort: bara man inte förlorade mot ett Sirius som kändes som att de grabbade efter de allra sista halmstråna.

Känslorna hade blivit för ambivalenta om man suttit i bilen hem med en nysäkrad svensk kvartsfinalplats innanför västen samtidigt som ett semesterslött Giffarna givit bottenkonkurrenterna chansen att knappra in.

Men nej: det här GIF-laget är ett lag som obönhörligt utnyttjar uppenbar svaghet. Sirius var ett svagt motstånd och även om Shkodran Maholli smög in ett ledningsmål och även om William Eskelinen testades ordentligt i slutskedet så var det här ytterligare en stabil trepoängare mot ett av seriens svagaste lag.

Visst: det blev bara en turlig poäng mot Dalkurd, men det var i inledningen när ny-gästrikarna fortfarande hade frisk nykomlingsluft under vingarna. I övrigt har Trelleborg (1–0), Brommapojkarna (3–0) och Sirius (3–1) bara städats bort, på ett sätt som den som är uppvuxen under Giffarnas 00-tal bara kunnat drömma om tidigare.

Om Sverige-segern borgade för yvigt dansande och ölskvättande så symboliserades Giffarnas bortaseger mot Sirius bäst av den proffsigt bestämda knytnäven.

Ett proffsigt utfört dagsverke, mitt i VM-yran.

(Även om jag knappast nöjde mig med stillsamt knutna nävar på läktaren; jag såg mig just flyga runt på läktaren under samtliga jubelscener i CMore-sändningen.)

Både Linus Hallenius, som såg ut att ha en bit kvar till försommarformen efter skadan, och Maic Sema, som jag tycker såg bättre ut än man vågat hoppas på, fick göra mål. Jonathan Tamimi ser bara mer och mer intressant ut, David Batanero gör en relativt svag insats men Tommy Bergersen-knorrar ändå en avgörande frispark i kryssribban och Eric Björkander sätter fart på bollen på ett så vitalt sätt att man funderar var eventuellt nya Sabadell-mittbackar ska kunna ta plats.

Och Romain Gall, en av seriens tveklöst hetaste spelare under våren, gjorde sin kanske hittills bästa offensiva insats. Mot Sirius var han på en nivå där han själv bestämde exakt var han skulle med bollen, i nästan alla lägen. Rutinerade vänsterbacken Jesper Arvidsson lär sitta och famla i luften efter Galls gula tröjtyg (det som bara försvann iväg ifrån hans famlande nävar vid 2–1-målet) till dess att han tvingas prata ut i TV4+ om sina demoner. Gall bara bestämde sig – och försvann iväg och avgjorde matchen.

Vilken tisdag vi fick, va.

Och vilken lördag vi får. Sverige ska spela kvartsfinal i VM och sen ska Romain Gall och Linus Hallenius försöka skjuta sig upp i skytteligaledning och jumbotippade Giffarna ska försöka ta avstamp vidare uppåt, från sin ganska rättmätiga sjätteplats i allsvenskan.

The Wildcard

När jag bröt mitt kontrakt med Umeå FC under sommaren 2012 – efter noll spelade minuter under våren* – så åkte jag på festival.

(*= Sägas kan, för protokollet, att jag faktiskt hade chansen att spela mina första minuter precis efter det att jag sagt att jag ville bryta kontraktet, via det konsekventa »jaha, du vill lämna för att du inte fått chansen en enda minut? Men vi som precis hade tänkt att du just i nästa match skulle få chansen från start!«-ledarskap som utmärker riktigt stora fotbollstränare.

Men då hade jag – som knappt gjort en tävlingsminut sedan portvinet satt sig i min gamla giktbelupna tå – den Jerry Seinfeldska karaktären att helt sonika vägra utsätta mig för tävlingsformat under falska premisser: »I choose not to play!«

Kanske känner jag just nu ett behov av att betona min ungdoms idrottsliga meriter, och hur jag kunde ha gjort några (säkert trassliga) superettanminuter på Gammliavallen, för att jag kände mig så svag på ett utegym imorse, bland en motorcyklist som stannade till och stod och pumpade i jeans och vit t-shirt, en medelålders man iförd mjukisbyxor med nötta resår som blottade en stjärnskåra för hela Tantolunden samt en liten tonårig spjuver av Gummi-Tarzan-modell som var uppenbart mycket starkare än mig. Och att jag var så svag just nu, när jag fyller 28 år om ett par dagar. Tjugoåtta! Tvåa-åtta! Vid det här laget borde jag, om min fotbollskarriär nått sin fulla potential, ha gjort ett par superettansäsonger som halvordinarie i typ Norrby IF och precis börjat plugga en kurs i »Sports Management« på distans.)

Vi var fyra stycken som åkte på festival. Och självklart försökte vi följa den optimala dynamiken för en grupp, hämtad från ett avsnitt av It’s Always Sunny in Philadelphia och i sin tur stödd av faktumet att alla framgångsrika organisationer (Ghost Busters, A–Team och Scooby Doo) följt samma mall: att man har en i gruppen som är »The Looks«, en som är »The Brains« och en som är »The Wildcard« (och – om tillfälle finns – en som är »The Muscles«).

Min vän Sinan var »The Looks«. Den snygge. Ansiktet utåt.

Jag minns inte exakt vilken längd Sinan hade på sitt hår på den tiden (jag har alltid haft järnkoll på folks hårkvalitet, nitisk koll på eventuella vikar!!!, men längderna är oväsentliga), men klart är att han sedan dess låtit sitt hår växa. Och växa. Och växa.

Men till slut, när manbun-trenden hängde mot repen, så dök han upp på en lagfest i en ny, kort och stockholmskt påkostad frisyr. Och vilken succé den blivit.

»Det var som att alla andra blev medvetna om sin fulhet när du gled in«, summerade vår vän Erik Häggström träffsäkert vid första åsynen.

Han hade betalat för en riktigt proffsig klippning och fått sig en riktigt proffsig frisyr; en frisyr hämtad från en American Crew-katalog. En frisyr värdig en ung, pigg och driven EU-karriärist – och sånt går inte obemärkt förbi i Bryssel.

Inom en vecka fick man höra att han skulle till »Bryssel i jobbet«, som om EU-parlamentet har scouter längsmed alla frisörsalonger för att spana efter dylik hårkvalitet. Och nu i veckan är han, förstås, helt plötsligt i Almedalen för att rosémingla med den politiska societeten.

Jag säger inte att det är så, men det ser ut som att de runtomkring ser på Sinans talande med lite avmätt blick: som om de står och tänker att »det är ingen idé att jag slipar mina argument till nästa gång jag möter honom på en scen i Almedalen« för att de – precis som alla andra – förstår att det där EU-proffsbyråkrat-håret bara är där på Gotland till låns och kommer att vara uppslungad i det internationella smöret nästa sommar.

Nåväl. Jag utsågs enhälligt till »The Wildcard« inför festivalens öppning. Mest för att det inte fanns någon annan roll ledig och för att den heliga gruppdynamiken skulle kunna fullföljas, tror jag. För även om jag kan komma med en yvig spaning här och där så är mina wildcard-kvaliteter är tämligen begränsade. Och har så varit, ända sedan festivalen, där mitt liv följt en alldeles för linjär och inrutad bana för att kunna vara värdig ett äkta wildcard.

Men så, i dag, såg jag att Länstidningen Östersund börjat bildsätta mina ledarkrönikor på ett nytt sätt, när de i söndags vevade ut den här texten om migrationsdebatten. Och om man bara tar hänsyn till vad texterna ser ut att handla om, så kan man tro att jag äntligen gjort skäl för mitt wildcard-namn och gjort något riktigt yvigt:

Det ser nämligen ut som att jag startat en blogg där jag recenserar mejeriprodukter på NMR:s webbplats. Det hade varit yvigt värdigt en wildcard-karaktär.

Fredagsveven™: Explosion i huvudet

Det bara small.

Jag hade ju en tanke om att det skulle kunna ske. Men då tänkte jag mig ett läge då jag glömt ta av mig kragen och gått in på en matvarubutik för att sedan göra ett snabbt utfall och dyka huvudstupa ner i en mejeridisk, vid åsynen av ett extrapris på exempelvis ost. Att det skulle kunna smälla i det läget, för att Hövdings ingenjörer inte tagit höjd för min explosiva snålhet.

Jag är ju knappast känd som någon explosivt snabb individ. Ett tag, strax efter att jag i tonåren växt vad som måste ha varit en halvmeter i höjdled över en sommar, så är jag rätt säker på att jag klockades för 19 blankt på 100 meter under en idrottslektion, då mina höftkulor satt på två helt olika höjder och jag liksom vobblade, nej, tumlade fram, med den ena höftkulan jollrandes uppe vid bröstbenet och den andra hängande ner mot knävecket. Att se mig försöka springa på den tiden måste ha varit som att stå och titta in genom rutan till en tvättmaskin där någon slängt in några outvecklade muskelfibrer, lite brosk, ett par höftkulor och några slatterbelupna knäleder i en säck av tonåringsskinn.

Men jag tror att jag trots min icke-explosivitet hade kunnat ta mig till en final i Mästarnas Mästare, att jag letat mig förbi nattduell efter nattduell mot reflexstarka boxare och rappnävade pingisspelare, om det bara varit en rabatterad prästost som uppenbarade sig på bordet framför en. För då hade jag ryckt åt mig den. Min fyndnacke har, till skillnad från min övriga person, internationellt explosiva kvaliteter.

Internationellt explosiva kvaliteter har, visade det sig härom veckan, Hövding-hjälmen också.

Det small inte i ostkylen, nej, men en dag när jag var på väg till skolan så bara exploderade det. Jag bara satt på cykeln, helt oförhappandes, med båda händerna på styret, och navigerade mig fram i knapp styrfart. Och så: PANG!!! Inte tjoff, inte schwosh, utan pang!!! För en sekund så trodde jag att jag blivit vådaskjuten i bakhuvudet av en älgstudsare.

Nog var jag medveten om att det var tvunget att gå undan när den fällde ut – den ska ju gå från en slappt hängande krage till en solid airbag som omsluter hela skallbasen under själva fallet – men jag var inte beredd på att det skulle gå explosivt snabbt eller att kraften i den rappa huvudomslutningen skulle vara så monumental.

Titta på hon till höger, som fått sin hjälm uppfläkt i reklambilden: vilken otrolig avspändhet hon utstrålar. Hennes huvud har blivit till en liten hoppborg, men hela hennes uppenbarelse känns fortsatt luftig och fräscht avslappnad.

När min Hövding exploderade fanns ingen luftigt avspänd känsla över situationen. Mitt huvud omslöts så pass tajt att hela ansiktet pressades ihop och svullnade upp, som om jag skyndsamt svept i mig en hel karta kortison. Med stressade fingrar famlade jag efter dragkedjan för att befria mitt svullna, rödsprängda anlete ifrån dess tajt omslutande luftbur.

Kan jag ha haft en för liten Hövding-hjälm? Storlek L sitter bra runt nacken, som krage, men det är ju Pirkt.se-fastslaget sedan tidigare att proportionerna mellan min veka nackmuskulatur och mitt abnorma huvud är ytterst skeva; som om någon försökt balansera ett bowlingklot på en Piassava-kvast. Kanske borde mina mått specialbeställas: min kropp följer inga reguljära mallar (det gjorde mina höftkulor klart redan då de jollrade omkring i tonåren).

Hur som helst: att Hövdingen small i fel läge är väl en sak. Jag har reklamerat den, fått en ny. Den enda nackdelen med smällen är väl att jag 1) vågar cykla farligt mycket snabbare nu, då jag vet att mitt huvud är ombonat i händelse av krasch och 2) att jag däremot blivit orolig, likt en smällrädd hund på nyårsnatten, i alla situationer där jag bara rullar fram så sakteliga; då jag sitter deppigt krumryggad i rädsla för att jag ska träffas av ett nytt fantom-vådaskott vid minsta juckande med nacken.

Några dagar efter den oväntade smällen började jag dock känna av en väldig smärta i bröstryggen. En märklig typ av smärta, som jag aldrig känt förut, som inte satt i muskulaturen utan bakom, som i fästet; vid minsta rörelse med högerarmen så ischias-strålade det ner i märgen.

Jag är van att ha ont, van att gå och jämra mig över portvinstår och jollrande höftkulor, men var verkligen inte van att ha så här oprecist ont.

Och vilken typ av skada har man hört brukar komma smygande, liksom sippra ut i nervsystemet? Säkert flera, men jag tänkte direkt på en, relaterad till min oväntade explosion i nackpartiet:

Whiplash.

Det är whiplash, slog jag fast för alla som ville höra. Och det är klart att det slog an en orolig ton i kroppen – nån slags nervskada i bröstryggen kan inte vara kul att gå och dras med – men det kittlade förstås också ens latent liggande Kramer-nerv.

Nog ville man ha en Jackie Chiles att ringa för att omgående stämma Hövdings skapare upp över deras nyrika öron. Jag såg ett scenario framför mig där jag var först. Precis som kvinnan som var först att stämma McDonalds över deras heta kaffe eller som den där mannen som åt tvättmedel för att det inte tydliggjordes på förpackningen att det inte var kalasbra för varken kistan eller strupen.

Ja, nog hade jag velat gå till en Jackie Chiles-advokat redan när Hövdingen okynnesfällde ut och på en nanosekund pressade ihop hela mitt huvud för att ge mig ett uppsvält kortison-nylle:

Att jag fått sitta i möte med de nyrika hjälm-entreprenörerna och diskutera skadestånd i mångmiljonklassen innan jag till slut blir för het på gröten och uppstuds-accepterar en överenskommelse utanför domstol—

—där jag får min nuna på en Hövding-billboard tapetserad över innerstan:

(Nu var det inte whiplash, ska tilläggas: en läkare tog en titt på min bröstrygg och konstaterade att nacken var intakt och whiplash-fri. Det blir inga Hövding-miljoner, inte ens någon billboard. Jag vill bara tydliggöra det, för en gång när jag unnade mig att kalla en långdragen förkylning för dengue-feber så började en Pirkt.se-läsande läkare i Umeå-trakten sätta igång med västerbottnisk voodoo-konst i hopp om att jag skulle överleva den inte helt sällan dödliga sjukdomen.)

Jag har jättemycket att skriva just nu: i jobbet, i de parallella sommarkurserna, snart om Giffarna på den här portalen.

Men allt – allt! – jag tycker är lustfyllt med skrivandet just nu kretsar kring att få självspäka mig själv och min person: som när jag förra veckan unnade mig att skriva 10 000 tecken i en sluten grupp för mitt Korpen-lag om hur jag låg bakom förlusten med min fem minuters utvisning, där jag höll fast en ung dribbler på mittplan:

Eftersom formuleringsglädjen varit kraftigt nedsatt på sistone så tänker jag att jag dubbelpublicerar de allra mest självspäkande formuleringarna i det yviga Fredagsveven™-konceptet, där man aldrig ska kunna veta vad som serveras.

När vi hoppar in i handlingen här så har den lille krullhårige dribblern precis gjort en rapp tvåfotare längsmed sidlinjen:

Gruesome FourFourTwosomes lagkapten, en gapig Henrik Rydström-figur som låter mycket men åstadkommer mycket lite, hänger inte med. Men i stället för att kompensera sin tröga fotisättning med en vägran att släppa någon förbi sig så unnar han sig att ta ett rejält tag om den lille spjuverns högerarm.

Men den lille spjuvern vägrar vika ner sig och stanna upp utan fortsätter springa (så som han, i egenskap av 14-årig liten grabb, säkert blivit instruerad av sina föräldrar att göra ifall just flåsande flintifierade män försöker grabba tag i honom). Jag utökar då klängigheten genom att ta ett ytterligare grepp om hela dribblerns mellangärde, vilket får hans lätta kropp att flyga upp och lämna jordytan och fastna i en veritabel bamsekram.

(När vi gick mot pendeltåget sa jag att »det kändes som att ta tag i en liten pojk«, som vore jag en erfaren pojktallare, och även om jag ångrar själva fraseringen så står jag fast vid själva bedömningen.)

Och den här anekdoten, hämtad från en specifik sida i mitt nattduksbords handskrivna anteckningsblock under rubriken »TINDER:«, behöver – nu när den är bortslösad ut i den flyktiga etern, en större publik än femton personer:

Varför tog jag bara inte fem snabba löpmeter hemåt?

Orden ekar från den Tinder-dejt jag gick på härom månaden, där en ung och affärs-osande kvinna berättade för mig att »det krävs pannben för att träna tabata«. Jag berättade att jag aldrig varit på något pass i den högintensiva träningsformen. Vi har inte sett sedan dess.

Jag har inget pannben. Jag är en barnatallande latmask.

Jag har knappt någonting att säga om VM och de få spaningar jag har – som att Tom Prahls scouting per automatik alltid kommer resultera i ungefär samma analyser – döms till skoningslös icke-viralitet av samtiden.

Men min enda åsikt i VAR-diskussionen är att det är för sjukt hur genomtråkiga fotbollsdomare är, då de innan matchen ens har börjat sitter och stirrar mot varsin skärm istället för att –vadvetjag– prata med varandra, scrolla igenom sina flöden en sista gång, chatta med någon på telefonen:

Jag har aldrig sett ett vridet huvud: alla blickar maniskt mot skärmarna. Det är helt galet.

Man trodde att fotbollsdomare generellt var några av världens allra torraste individer. Men så kommer fotbollsvideodomarna.

Kontinental skymning

en våg av

europeisk skymmning

sätter domkraften under staden

Jag har letat efter ett rätt läge att låna det Bruno K. Öijer-citatet, eller kanske till och med bara väva in det i mjugg, i någon bisats, enligt devisen att amatörer lånar, genier stjäl och medelpadska bloggare mjugganvänder. Jag borde kanske bara mjugganvänt det, Bruno K. Öijer läser inte den här portalen, och jag tänkte – innan jag dubbelkollade nu – att det var »kontinental skymning«. Det hade jag gillat ännu mer. Jag är svag för kontinentalitet.

(Det var förresten säkert ett halvår sedan jag läste och tog till mig den formuleringen. Ibland kan jag gå och hålla på en formulering länge, liksom spara den: nyårsafton 2014 var jag sent ute vad gäller inhandlandet till förrätten, vilket fick mig att stå på ett större Ica och blicka ut över en avokado-låda som såg ut som ett slagfält, där krigsföringen förts med stressade sista-minuten-nävar som klämt och klämt, hårt och oförsiktigt, på ett sätt som kunnat ge upphov till ett avokadornas metoo-upprop. Då lade jag till formuleringen »pressad som en kvarlämnad avokado i grönsaksdisken på nyårsafton« i minnesbanken, fri att använda i exempelvis vilket pressat fotbollssammanhang som helst — men ännu har det alltså inte gjorts. Jag har sugit på den så pass länge att den nu känns gammal och mossig och mentalt överanvänd. Nu fick jag åtminstone iväg Bruno K:s fina formulering.)

Hur som helst. Igår var den på plats, tydligare än tidigare under sommaren: den domkraften.

Man häpnar ju ofta över faktumet att så många, ja, nästan alla stockholmare alltid verkar ha en halvdags flextid att ta ut – så fort solen skiner. Vid vårens första riktigt soliga dag så formligen väller de ut från kontoren, redan efter lunch, för att sedan uteserverings-sitta sig igenom hela eftermiddagarna. (Det är alldeles som att samhället inte stannar av ifall PR-mellanchefer inte sitter på står vid sina datorer på sina Google-inspirerat och lekfullt öppna kontor.) Det är som ett kosläpp för folk i tunna dunvästar. Uteserveringarna är alltså alltid fulla i Stockholm, så fort tillfälle bjuds, men när jag cyklade hem igår – efter segern och det efterföljande segerdoppet vid klipporna – så var det nog rekord.

Kvällssolen sken och Janne Anderssons gamla rakt uppställda 4-4-2-formation – ganska precis den han höll på att åka ur allsvenskan med för knappt fyra år sedan – hade slagit Mexiko med 3–0, vunnit en VM-grupp och adderat Tyskland till listan av stora fotbollsländer man lämnat bakom sig på sin väg mot åttondelsfinalen.

Det var glada, blågult klädda människor precis överallt. Jag har på nytt tappat mina solglasögon i vattnet (ska jag teckna en enda drulleförsäkring så räcker det om den täcker just det: solglasögon ner i plurr) och tänker ofta på hur mitt konstanta kisande mot solen kommer förvärra situationen för mitt redan mer än lovligt rynkiga ägg som jag har till huvud; att det ideliga kisandet kommer leda till att rynkorna kommer sitta som kilskrift i ett bergsmassiv i augusti.

I tisdags kväll drog jag inte ifrån det övriga samhället ytterligare, vad gäller rynkighet: var man än såg var det folk som hade leenden spända från örsnibb till örsnibb, skrattrynkor som tärde på de dyrt nätta stockholmshudarna.

Det var en kväll upplyft av domkrafter så starka att man så väldigt lätt kunde ta avstamp och flyga iväg, sväva upp och falla ner pladask och bli alldeles platt i sin analysförmåga.

Som när en glatt tutande bil — draperad i en stor svensk flagga och fylld till bredden med unga män som alla var rasifierade, där alla ut att ha sin svenskhet villkorad på samma sätt som Jimmy Durmaz bevisligen har det (»kom ihåg att han faktiskt tog oss till VM, med sitt mål mot Frankrike!«) — stannade till vid rödljuset intill mig och en man på bussen i filen intill, en sån »etnisk svensk mitt i livet« som Reinfeldt pratade om, pekade på emblemet på sin landslagströja och gjorde tummen upp.

Hur folk på uteserveringen intill började klappa i takt till bilens glada och taktfasta tutande.

Den medelålders mannen på bussen skulle ju kunna rösta SD, precis som min pappa teoretiskt skulle kunna göra det, eller din. Var femte svensk verkar ju kunna lägga sin röst på ett parti grundat i nynazismen nu för tiden.

Och det kan han ju fortfarande, men det är ju — när domkraften pumpar en uppåt — så lätt att åtminstone hoppas att det här har någon slags enande effekt för det här landet.

Det är ju en tanke som är både platt och naiv och alldeles uppåt väggarna ranglig: men det vore ju förpillat fint om Sverige-bilden kunde förändras i takt med landslagets framgångar.

Fan, det går ju bra för Sverige. Alla kämpar och sliter för varandra, alla vill samma sak, någon tutar och en annan pekar på landslagströjan och gör en leende tumme upp.

För det går ju bra för Sverige, på fotbollsplanen och – faktiskt! – enligt alla nationalekonomiska mätningar också.

(Genom att papperstidningslänka till den här podcasten av Pengar och Politik, deras första »valspecial« med migrationsforskaren Peo Hansen, så försöker jag belysa det faktumet i söndagens kommande krönika i Länstidningen Östersund, som ni alltid gärna får läsa, varannan söndag.)

Det vore ju fantastiskt fint om landslaget kunde ge den bilden, den bortglömda om att Sverige fortsatt är ett fantastiskt land och att vi är väldigt bra, en skjuts framåt.

Och jag vet att det är naivt och platt och allt det där, men när man upplevt en så pass kontinental kväll som i tisdags och man har det Bruno K. Öijer-citatet brännandes på näthinnan, så känner man sig ju pressad att skriva något.

Som en kvarlämnad avokado i grönsaksdisken på nyårsaftonskvällen.

Som det svenska fotbollslandslaget

Jag hade ordnat sittplatser åt nära dussinet på mitt vardagsrums kanske tio tv-titts-kompatibla kvadratmeter, köpt folköl, poppat popcorn, till och med ordnat sådana där baconsnacks som bara brukar förtäras i badhusmiljöer, vilket fick mig att fundera på att fylla upp badkaret med riktigt klor-berikat vatten för att låta dem mojna till sig innan gästerna anlänt.

Om man tittat på hur jag  gjort mig till på förhand så hade man kunnat ta mig för en sån där som bryr sig, en sån där vuxen man som målar sig gul och blå och som vrålar med i nationalsången med en näbb vars andedräkt helt svidat om till en heltäckande öldräkt. Men jag brydde mig verkligen inte särskilt mycket inför Tysklands-matchen; var verkligen långt ifrån de gula och blå ansiktskritorna. Visst skulle det bli lite spännande, visst skulle det bli kul att se, men jag tyckte verkligen att Sverige sett ganska precis så tama ut som man kunnat förvänta sig mot Sydkorea och enligt alla mina tillgängliga beräkningsinstrument fick jag det till att vi skulle bli krossade mot Tyskland.

Inte Toni Kroosade i nittiofemte, utan krossade över nittio. Och jag tänkte att jag skulle ta det faktumet med relativ ro; att jag skulle kunna se Timo Werner sätta en 3–0:a och i ögonblicket därpå be någon »skicka hot snacksen«.

Jag minns hur jag skakade av mig Erik Hamrén-upplagans sent insläppta förlustmål mot Italien 2016 – som i princip skickade ut Sverige ur EM-turneringen – på en halvtimme och hade sedan en av det årets roligaste kvällar.

Men när frisparken satt i Robin Olsens vänstra gavel i lördags kväll så infann sig onekligen en oerhörd tomhet. Jag tror inte jag lutade mig efter ett popcorn på en halvtimme efter det snöpliga slutet, då jag inte ville besudla den heliga smaktriaden av smör och salt och majs med mitt gomsegels fadda förnimmelse av förlust.

Det var tungt, så som om en upplevd orättvisa hade drabbat en själv – för det här är ju onekligen ett svenskt landslag att ta till sig och bry sig om.

Janne Anderssons landslag symboliserar, till skillnad från hans föregångares naiva korthusbygge, på många sätt det Sverige man tycker om. Ett lag som jobbar stenhårt för varandra, som under samtliga matchminuter formligen strålar av solidaritet och som därigenom presterar långt över vad som borde vara möjligt.

Det landslaget led jag ordentligt med, efter den Toni Kroos-knorrsparken.

Mitt landslag, ditt landslag, onekligen Janne Anderssons landslag, även om jag inte gillade något av hans tre byten under slutskedet mot Tyskland.

Och Jimmy Durmaz landslag, även om jag – precis som alla fotbollsintresserade i hela landet – svor över det odiskutabla misstaget då han, fotbollsproffset, glidtacklade till sig den avgörande frisparken.

Ibland ska man försöka skriva något själv (jag har skrivit om hur bjudandet på baconsnacks bör föranleda en upptappning av ett riktigt varmt och klorstinnt bad), ibland bör man bara länka till det Simon Bank skrivit.

Det här är ett sånt läge. Helvete: så här. Precis så här.

Jag vet inte hur många gånger jag sett klippet från träningen på söndagen, men när Jimmy Durmaz säger »jag är svensk« och att han med stolthet »bär vår tröja och vår flagga« så börjar det fuktas i ögongiporna. Varje gång.

Helvete. Jag är helt säker på att väldigt många svenskar under hela 2000-talet har suttit och tyckt att Zlatan varit en »jävla jugge« eller ännu värre, i ungefär vartenda ögonblick då han inte karatekickat in bollar i mål för Sverige. Jag är helt övertygad om det. Att även om fotbollsintresserade ofta omklädningsrums-marinerats i mångfald i högre utsträckning än andra, så har det alltid funnits där, även inom fotbollen.

Men nu skrivs det, helt öppet: kommentar på kommentar på kommentar. Tusentals. Jimmy Durmaz, född i Örebro, ska »åka hem«. Tycker han och han och han och han. Den och den hashtaggar med #SD2018.

Det är verkligen allvar nu. Var femte svensk säger sig beredda att rösta på ett parti som grundats i, vidareutvecklats och sedermera kostymerats och parlamentputsats i rasismens tecken.

Om inte ens tre månader är det val och jag kommer att ångra mig så obeskrivligt mycket om man inte gjort precis allt som stått i ens individuella makt för att försöka förhindra att landet faller i rasisternas händer i september.

Jag kommer inte alltid ha varken mod eller retorik nog för att kliva fram och vara Jimmy Durmaz i alla lägen (helvete: nu fuktas det i gipan bara av att tänka på hans styrka), men jag ska åtminstone alltid ställa mig bakom – beslutsam, med armarna i kors, blicken höjd och rak – bakom den som gör det.

Som det svenska fotbollslandslaget.

Jag kommer att heja på riktigt, från matchstart, mot Mexiko.

Dibba-procenten i fokus i Strömsund

Det jag tog med mig från den första halvleken i träningsmatchen mellan GIF Sundsvall och Östersund är att Peter Wilson såg väldigt, väldigt, ja, närmast bisarrt iskall ut där på gräset på Strömsvallen.

Han var inte särskilt utpräglat svag i själva spelet, nej, men det var ändå tolkningen man var tvungen att göra av det här domslutet:

Där domaren väljer att vänta, vänta, vänta och blåsa av spelet först när det syntes att Peter Wilson – längst till vänster där i bild, helt ensam, med bollen vid straffpunkten mot målvakten – skulle hinna avsluta.

»Nej, att ha Peter Wilson i det där läget kan väl inte räknas som någon fördel för ett fotbollslag«, måste han ha tänkt. Och nog för att Wilson inte rosade målmarknaden i våras, men det kändes… hårt.

Det säger någonting om en match när det man lyfter upp efter 0–0-drabbning är en lynnig avblåsning i den första halvleken.

Det säger… ganska mycket.

Några särskilda strukturer eller spelmässiga tecken gick knappt att skönja i semesterlunken. Tur då att det finns en viktig faktor som är ständigt närvarande och som det alltid går att skriva om: den ansträngda ekonomin.

Nej, man ska nog inte fundera alldeles för mycket kring Peter Wilsons form – snarare var det hans föregångare som djupledslöpande GIF-anfallare som stod i centrum av mitt fokus.

Det mest intressanta jag kunde företa sig under matchen mellan Giffarna och ett Björn Hamberg-tränat ÖFK var nämligen att intressera sig för vad Pa Dibbas eventuella flytt från Hammarby till Kina, som Expressen har skrivit om, kan betyda för en kanslikassör i Medelpad.

En del, ska det visa sig. För Pirkt.se bekräftar GIF-sportchefen Urban Hagblom att klubben har en vidareförsäljningsklausul på Dibba, vilket ger klubben pengar om han säljs från Hammarby.

»GIF har procent på Dibba«, skriver Hagblom i ett sms.

Enligt uppgifter till portalen så ska det – då Dibba såldes med bara ett halvår kvar på kontraktet – inte röra sig några väldiga procentantal som klubben har rätt till vid en lukrativ Kina-flytt, men någonstans mellan 10 och 15 procent av övergångssumman ska tillfalla Giffarna om Dibba säljs.

Dibba, som gjort sju allsvenska mål under våren, har fyllt 30 år och det är förstås en faktor som borde påverka intresset för att strössla övergångspolletter i hans riktning. Men kinesiska klubbar har betalat ockerpriser förr och enligt Expressen ska övergångssumman som erbjudits Hammarby vara »så pass hög att Hammarby överväger att släppa sin anfallare redan i sommarfönstret«.

Räkna med att Urban Hagblom – som själv är i färd att spana efter GIF-nyförvärv till såväl offensiv som defensiv – lär ha en tumme hållen för att Hammarby ockrar iväg Dibba till de pengabrännande asiaterna under sommaren.