I den allra sista omgången av den allsvenska säsongen 2008 hade Giffarna från Sundsvall chansen att klara sig kvar i allsvenskan vid seger borta mot ett Malmö FF som inte hade någonting alls att spela för.

De åkte – om uttrycket ursäktas – istället på sex i röven. 0–6, i en avgörande match där allt stod på spel, där Giffarna behövde maxprestera och MFF kunde lunka omkring. Jag minns bland annat att Ola Toivonen sköt ett löst skott som studsade på en stor tuva och flög i en liten dråplig båge över en liggande Fredrik Sundfors.

Allt var pinsamt, jobbigt, chanslöst. Giffarna åkte ner till Skåne och pulveriserades. De skulle inte se allsvenskt ljus på tre och ett halvt år.

Och jag vet inte vad Joel Cedergren tänkte här, när han stod med händerna över knäna och flämtade efter att hans GIF-lag skickats ur med pinsamt mycket dunder och brak på Malmö Stadion; kanske tänkte han att nu får det fan vara nog, nu lägger jag av, nu gör jag något annat.

Kanske hade han redan börjat prata med klubben om en chans att ta över det Tipselit-lag som brutit sig ut och kuskat runt i Division 3 Södra Norrland.

Jag vet bara att jag är rätt säker på att inte heller han – varken där och då eller nästan nånsin senare – kan ha trott på att Giffarna från Sundsvall, jojo-gänget som fått gneta till sig nästan varenda allsvensk seger som tagits på 2000-talet, någonsin skulle kunna åka ner till den södra landsänden och göra sex mål på ett skånskt motstånd i allsvenskan. 

Och visst har laget åkt ner och slagit självaste Malmö FF på bortaplan sedan dess, men att se Giffarna beslutsamt gå ut på Vångavallens gräs och sex-måls-krossa Trelleborg var någonting annat. 

Jag såg matchen på ett tåg mellan Prag och Bratislava och i hytten pågick en rigorös ölprovning av medhavda tjeckiska burköl. Jag hade hörlurar på mig och mina reskamrater reagerade på att jag ibland tjöt rakt ut (som vid Jonathan Tamimis historiska 1–0-mål), ibland knöt näven med bestämdhet (som när Peter Wilson stångade in det viktiga 2–1-målet) och ibland till och med skrattade.

För skratta till var i stunder allt man kunde göra.

Detta borta mot Trelleborg, på Vångvallen: denna gudsförgätna plats av konstant 19.00-mörker där mitt starkaste minne är hur Fredrik Jensen – den bökande svinhybriden – lyckades besegra en grimaserande Magnus Powell med ungefär tjugo meter i en trettio meter lång löpduell, i en av alla förlustmatcher under det där hemska 2008-år som avslutades med 0–6-sorti på Malmö Stadion.

Skratta till, för att det var helt befängt hur bra det spelades ibland, framför allt när Juanjo (bäst på planen, även om Tamimi gjorde fyra poäng och Hallenius gjorde hattrick) och Batanero löste mittplanssituationer som om det aldrig någonsin studsat en snedstuds på Vångavallens gräsmatta.

Det var ett GIF-lag som gick ut och gjorde en så där fantastiskt beslutsam bortainsats som alla allsvenska lag drömmer om att göra mot ett krånglande bortalag – och som dessutom, dess-u-tom, bjöd på ett stundtals alldeles bländande kombinationsspel mot ett TFF-försvar som fullkomligt föll isär av starkt GIF-framtvingade orsaker.

Jag hade aldrig någonsin trott att man som GIF-supporter skulle kunna få uppleva både och: resolut och rejäl kampvilja och bländande passningsspel.

Då blir det fantastiskt fina 6–1 borta mot en usel jumbo i allsvenskan.

Linus Hallenius första allsvenska hattrick förtjänar så klart ett eget inlägg, men honom har jag redan försökt hylla för en vecka sedan.

Jag har druckit några öl idag också – internet är en häftig grej, fick jag känna på: när man sitter i Bratislava och dricker öl till lunch och mottar lite jämtländskt (rättmätigt men försenat) näthat för en åtta år gammal hemåtnick – så jag är vid semester-osunda vätskor även nu, men någonting känner man sig ju ett osunt tvång att få fram.

Men det börjar faktiskt ta slut på bläck i den hyllningskrönikerande pennan. Jag har aldrig varit så pass förutseende att jag köpt 6–1-mycket.

En av mina reskamrater frågade mig dock en sak efter matchen, när hela mitt minspel visade precis hur mycket jag myste i kupén. »Nu önskar du att du vore i Sundsvall, va?«, frågade hen, som om staden måste ha exploderat i en folkfest på gator och torg.

Och jag önskar mig verkligen ingenting mer av den här GIF-upplagan än det de visade upp mot Trelleborg i måndags, men jag önskar att Sundsvallspubliken sluter upp bakom det här laget så till den milda grad att man vid framtida storsegrar kan svara ja på den frågan.

Det var varit en svettig sommar. Milt uttryckt. Jag har duschat innan i princip varenda arbetspass (jag har hört mycket gott om fackklubben på TT, men min rätt att mjuggdra omkring med pärlor av svett på pannan ska de inte behöva stå på barrikaderna för), jag har varit nära att lova bort min framtida förstfödde för en bordsfläkt och vid ett tillfälle när jag hade öppnat en skakad Ramlösa-flaska och blött ner mig så tänkte jag att det var tur att fläckarna formade sig ungefär efter ryggsäckens axelband, »så att det ser ut som att det bara är svett«, så att det inte synts att jag varit klantig.

Så svettig har den varit, den här sommaren: att man (nej: jag) blivit så van vid svett att man (jag) ser svett som något sorts naturtillstånd som kan dölja en från annat.

Ändå var natten mot fredagen, på nattåget till Berlin, någonting alldeles extra. Kupén var stundtals så varm att min överslaf måste blivit så nedblött av svett att fysiska vattendroppar kan känt sig tvungna att lämna den genomvåta madrassen och droppa — dripp, dropp, som från en smältande istapp — ner på den stackars underliggande holländaren.

Men vi kom fram till slut. Och jag kom upp. Jag hade tänkt att jag skulle ställa alarm, att det fanns en chans att jag skulle missa kliva av tåget under den halvtimme det stannade i Berlin, men då hade jag inte tagit i beaktning att det var Tyskland vi åkte till.

Ett »Achtung« och man var klarvaken vid 06-rycket.

Och sedan dess har jag varit igång.

Och gått och gått och gått.

Och sett och sett och sett.

I socialismens felanvända namn må det ha gjorts viss orätt genom åren — jag vågar nästan lova att det här inläggets kommentarsfält kommer vara fyllt av exempel! — men ingen borde kunna ha synpunkter på den arkitektoniska maffighet som Frankfurter Tor och dess efterföljande Karl Marx-allé bjuder på.

Längst bort stod en stenreplika av Marx själv och ryktet hade sagt mig att om man gned bysten – så som man gnider en ande-bebodd lampa – och lutade örat emot så skulle Marx viska uppslag till ens nästa sossiga ledare i Länstidningen Östersund.

Det hände inte, så därför fick jag göra som den moderne vänstergynnaren gör: tar ett gammalt Pirkt.se-utkast till Fredagsveven™ och använder det som grund till en ledarkrönika.

Jag har fått mig en guidad tur och övernattning i Helsingborg i dagarna.

Och när man strosade runt Helsingborgs IF:s anläggningar runtom jättearenan Olympia så var det verkligen svårt att ta in att den här monstruösa klubben spelar i Superettan samtidigt som GIF Sundsvall, som hyr in sig på en enda kommunal konstgräsplan som även alla socknens ungdomar och division 4-spelare får ploga sönder år ut och år in, har lyckats tillhöra allsvenskan i snart fyra raka säsonger.

Jag tror att jag räknade det till åtta eller nio fullstora elvamannaplaner utomhus och ett par olika inomhushallar. Det var verkligt mäktiga faciliteter av internationellt snitt.

Något som inte var precis lika mäktigt var den här installationen till ära av HIF-hemvändaren Andreas Granqvist:

Jag förstod det som att supportrarna fått skriva välkomstmeddelanden och att dessa satts upp på den fiktiva granen, men de såg inte särskilt mäktigt många ut.

Under den eminenta guidningen av min vän Kristin så fick jag också veta att »Granen« givetvis inte kunnat hålla sina rika proffsfingrar ifrån det lokala näringslivet utan förstås gjort sitt bästa för att sabotera det oklanderliga och älskvärda varumärke han byggt upp under det senaste året.

På Piren Mat & Bar, där han gått in som investerare, har VM-hjälten låtit sitt varumärke pryda en kycklingröra:

Tankarna går osökt till Fredrik Ljungberg: den londonskt hippa och metrosexuella modeikonen som kunde bära upp mössor långa som damasker och som man trodde var ämnad för post-karriäristiska stordåd utanför fotbollsplanerna, men som ganska strax efter sitt utdragna karriärslut satte sitt namn på den Harrys-utmanande hamburgersyltan »Freddies« i Halmstad.

Generellt verkar Helsingborg som stad svaga vad gäller att hylla sina stora fotbollshjältar. På den internationellt osande strandpromenaden stod en gammal farbror med den krumma hållningen hos en vars knän och höfter ilar av ålderskopplad ischias:

Det var Henrik Larsson, idag 46. Han var dessutom bara 40 år gammal när statyn avtäcktes 2011, vilket i sin tur var sex år tidigare än den här ambitiösa sajten vågat lobba för:

Folk i Helsingborgsområdet kanske köpte Bridgestone-däck utav bara helvete.

Mitt intryck av Helsingborg var att det var en stad för rika människor. Den bilden präglas förstås till stor del av att vi bara rörde oss i väldigt fina villakvarter (där Andreas Granqvist köpt sig ett riktigt fotbollsproffsigt hus), men jag tror att den är relativt rättvisande. Det var en helt annan stämning än i Malmö. Väldigt många såg österlenskt dyra ut. Många män såg väldigt mycket ut som Björn Ranelid. Flera kvinnor också.

Och Helsingborgs IF för sig också, trots att klubben skakats av oerhörda ekonomiska bekymmer under flera säsonger, med en påkostad svansföring.

I sommar har de hämtat hem Andreas Granqvist, Rasmus Jönsson och Wanderson till en redan väldigt dyr trupp i Superettan. Och igår fick jag syn på den här bilden: 

Marcus Holgersson, 33, vänder också hem till Helsingborgs IF, från den spanska andraligan. Och HIF-representanten till höger är nästan för meme-vänlig.

När man supit till på kansli-AW:n, glömt bort att hela klubben är black och vaknar till och finner sig själv presenterandes en ny dyrgrip på ett treårsavtal: 

Det om detta. Nu ska jag åka till Berlin.

Jag vet inte med vilken del av foten han lyckades suga ner den där bollen.

Jag vet bara att jag är väldigt glad att Linus Hallenius är Giffarnas främste allsvenske målskytt genom tiderna.

»Allstabäcken!«, utbrast den hårdkokte juniortränaren Conny Sjödin med uppspelt förvåning.

Jag minns det, delvis för att jag tyckte det var konstigt, men också talande, att min tränare sedan säkert ett år tillbaka verkade tro att jag – som hämtats in till GIF Sundsvall från bonnaklubben Medskogsbrons BK – bodde borta i Allsta, långt utanför stan. Att han verkade tro det med en sådan övertygelse att när han nu, i den spontana förvåningen, försökte mynta mig ett nytt smeknamn så greppade hans synapser efter den bäck som rinner igenom Allsta.

Jag var en försynt 13-åring som haltat in i Giffarnas proffsiga juniorverksamhet med några decimeters höjdskillnad mellan höftkulorna och en knut av slatter under knät och som omgående älgat mig ner i 89:ornas reservlag.

Det var inte konstigt att min tränare inte visste att jag bodde i stan; det var snarare talande för vilket icke-intryck jag hade gjort sedan min ankomst.

Delvis därför minns jag Conny Sjödins plötsliga utbristande, men den primära anledningen till att det lagts på mitt minne är själva upphovet till utropet.

Jag, den anonyme och skevhöftade bonnasonen från Allsta, hade lyckats snurrfinta bort Linus Hallenius i en spelövning.

Självaste Linus Hallenius.

Vi besegrade IFK Sundsvalls 89:or i Lilla VM-finalen i Matfors 1998, men det var egentligen Linus Hallenius vi besegrade. Jag minns hur han rev sina skor i tu i vredesmod efter finalen, hur det kändes extra bra att just han fick se sig besegrad.

Han som redan vid nio års ålder var så överlägset mycket bättre än alla andra.

Det fanns de som vuxit sig starka som P12-oxar och vars bästa fint var att bara springa rakt fram med bollen, för att alla försvarare kvar i pojkfysiken var nödgade att fly ur vägen av rädsla för liv och lem. Det fanns de som hade benmuskulatur nog att tjonga iväg en långboll i en februarifrusen grusmatch, de som var väldigt snabba, de som var exceptionellt långa.

Det är så mycket kroppsligt som står i fokus under de där åren, som gör att vissa tar fart och drar ifrån och andra står kvar, att vissa till och med går bakåt.

Men så som jag minns hela den medelpadska pojk- och juniorfotbollen så var Linus Hallenius alltid bara bäst.

Inte störst, inte snabbast, inte starkast i någon av de pojkkroppsliga konjunktursvängningarna — men bara alltid bäst.

Det var som att den medelpadska ungdomsfotbollen inte riktigt visste hur den skulle hantera en sådan talang. Han försvann iväg till Sunds 88:or en period och han var kronjuvelen i ett stjärnspäckat Kuben (som bland annat innehöll en viss Robert Lundström), men när han till slut föll i GIF Sundsvalls ägor så kändes det som att manegen hela tiden var rättmätigt krattad för juniorlandslagsstjärnan.

Jag minns hur jag satt på läktaren och såg honom göra slarvsylta av det framtida Holland-proffset Marcus Nilsson i ett Tipselit-slutspel mot Helsingborg – som underårig, minns hur han hyllades under sin debutsäsong i allsvenskan som 19-åring.

När som helst mellan åren 1998 och 2008 hade någon kunnat peka på Linus Hallenius och sagt att »den där killen kommer göra flest mål i Giffarnas allsvenska historia« och jag hade mottagit förutsägelsen med samma respons som om någon kommit med spaningen att vatten fortsatt kommer vara vått.

Tio år efter det allsvenska genombrottet 2008 är vi där.

Linus Hallenius är GIF Sundsvalls bäste allsvenske målskytt genom tiderna. Det krävdes bråk, strul, luddiga lånesejourer i Arnau, tvivel, skador och så till sist alla nedtagningars medelpadska moder — men när han nådde dit han alltid sågs predestinerad att nå så var det finare än jag vågat föreställa mig.

En minut efter att Conny Sjödin ropat »Allstabäcken« på Westhagens konstgräs hade jag slarvat bort bollen i den mentala kakofoni som uppstått efter min lyckade snurrfintat, varpå Linus Hallenius hade tagit bollen, aktivt sökt upp mig, tunnlat mig i en ren hämndaktion och sedan gjort mål.

Beslutsamt hade han bara använt all sin fotbollsbegåvning för att återställa ordningen.

Linus Hallenius-ledda GIF Sundsvall av 2018 års modell är ett fint spelande fotbollslag som äger boll och bygger anfall av snårigt katalansk modell, men av detta syntes ingenting mot IFK Norrköping.

I David Batanero och Juanjo Ciercoles frånvaro fanns nästan ingenting av det som kännetecknat laget under säsongen kvar. Anfallen blev korta, långbollarna många och planlösa och 3-4-3-formationen blev menlös i offensiven och avigt hängande i defensiven.

Rätt många, med sundsvallska mått mätt, hade tagit sig till IP och de fick tyvärr se dagens Giffarna från sin sämsta sida: ett havererat passningsspel, passivt presspel och en allmän känsla av att laget inte slet allt vad de hade för en kvittering.

Och på bänken stod Joel Cedergren och visade att han fortfarande är minst lika svag som matchcoach som han är stark som långsiktig lagbyggare och idémakare.

Matchotränade Pol Moreno måste haft konstant maxpuls från matchminut 55 och framåt, »byt till 4-4-2!«-lampan lyste tydlig som oljelampan på bilens instrumentpanel och Norrköping ledde och låg på för en punktering — men först efter att matchklockan visat på 80 så fick GIF-spelare dra av sig överdragskläderna.

På topp sprang en frustrerad Linus Hallenius och fick ut noll och ingenting, förutom till slut en frispark i duell med Jon Gudni Fjoluson, när han föll i en duell och den förre GIF-backen hånflinande verkade anklaga den uttalade anti-filmaren Hallenius för filmning.

GIF-kaptenen brusade upp, blev märkbart arg och bestämde sig bevisligen för hämnd.

Ett par minuter senare kom den långa, chansartade bollen från egen backlinje och jag vet fortfarande inte hur det gick till — men klart är att Linus Hallenius använde precis all sin fotbollstekniska begåvning för att med ett enda tillslag med yttersidan suga ner bollen bakom ryggen och Dennis Bergkamp-ordna fram ett friläge ur intet.

Tusentals Sundsvallsbor var på väg att gå och varmköra bilen efter att ett försvagat GIF-lag stått för hela säsongens svagaste insats, men då klev en hämndlysten lagkapten dem säsongens finaste GIF-mål och tveklöst ett av klubbens allra finaste i den allsvenska historien.

Joel Cedergren verkade göra sitt yttersta för att det ändå skulle leda till noll och intet (Jonathan Morsay in som vänsterback för att försvara en poäng mot en dittills överlägsen motståndare var, ehm, vågat), men en felkalibrerad Kalle Holmberg-skalle gjorde att konstmålet fick räcka till en fin poäng mot topplaget.

Linus Hallenius är GIF Sundsvalls bäste allsvenska målskytt genom tiderna. Det krävdes strul och trassel och tvivel och en i sanning o-medelpadsk yttersida — men nu har den störste fotbollstalang jag sett växa upp i närområdet skrivit in sig i sin hemstads fotbollshistoria.

Han gör det som 29-årig lagkapten och härförare, i en självpåtagen ambassadörsroll i GIF Sundsvall; en sån typ av spelare som inte ger upp bara för att det katalanska passningsspelet gett upp; som när de vanliga löparbenen inte räcker till tar till hittills okända delar i yttersidans anatomi för att ge Sundsvalls-publiken vad de vill ha.

För oss som varit tvungna att förhålla oss till hans fotbollsmässiga storhet sedan barnsben finns det någonting väldigt fint i det.

Jag fick frågan av en vän hur jag skulle betygsätta sommaren 2018 hittills.

Jag landade på fyra plus på den femplussiga skalan. Mycket bra. Mycket, mycket bra, till och med: naggande nära en femma.

(När jag scrollade igenom Pirkt.se:s 2014-sommar, i jakt på ett inlägg som jag tänkte var bra och rätt roligt (men som inte var det; det är nämligen aldrig det när man tittar tillbaka på det man skrivit), så syntes det med väldig tydligt vilken härlig sommar man genomlevde. Det var ett potpurri av solgassande bilder och textmässiga förtydliganden, ja, rena nässkrivningar, om hur härligt man hade det. Den här sommarens ihärdiga strapatsande har lyst med sin såväl bild- som textmässiga frånvaro och jag vet inte om det främst beror på att min mobilkamera, som är densamma som 2014, har halkat efter eller om jag helt sonika gått tillbaka till att bli den karga anti-influencer till portalägare som finner störst glädje i att skriva om när livet är som allra grådaskigast.)

Detta fyrplusbetyg är utdelat efter juni och juli: de två sommarmånader då jag i princip (frånsett en Hamburg-resa med Lärarförbundet) jobbat heltid på TT.

Från och med fredag eftermiddag är jag ledig — resten av sommaren. Jag ska vara med och gå i Prideparaden med nämnda Lärarförbundet på lördagen (om det råkat förvilla sig någon stockholmsk lärarstudent till den här alldeles för GIF Sundsvall-stinna portalen så går det fortfarande att anmäla sig för att haka på i vår del av tåget!!!) och har en 30-årsfest att besöka samma kväll.

Och jag vet att jag måste vara tillbaka i Stockholm för ett bröllop den 25:e och att Giffarna möter Östersund på bortaplan den 26:e och att den vore fin att uppleva på plats (iförd lösskägg och peruk för att i mjugg kunna bryta mot den livslånga utvisning från republiken Jämtland som jag ådrog mig via min hemåtnick mot Vasalund, senhösten 2010).

Sedan är resten av augusti månad ett vitt och oskrivet A3-ark, redo att nedklottras till oigenkännlighet.

Jag har tänkt ta Snälltåget från Malmö och vakna upp i Berlin någon gång under nästa vecka och därefter har jag – med ett allt-du-kan-åka-pass i näven – tänkt se mig om i Europa med det öppna, lystna men geografiskt svagsinta sinnelag som är mitt; det som härom timmen stod för den här Google Mapsningen:

Jag har bara en enkel tanke om att röra mig söder- och österut från Berlin, har ett konkret mål att åtminstone inte missa Ljubljana, men om någon vill hjälpa mig att tåga mig upp över den där femplus-ribban så är kommentarsfältet vidöppet för förslag.

Marcus Danielson har gjort sex säsonger i GIF Sundsvall och vet bättre än de flesta hur klubben vill spela fotboll.

Ändå stod han och blickade tomt ut i luften i den 81:a minuten.

»Vafan, sådär har vi ju inte gjort tidigare«, måste han ha tänkt efter 1–1-målet.

Det sker en vändning från den ena till den andra kanten, det 1–0-försvarande Djurgårdslaget får flytta på sig i sidled, sedan får David Batanero bollen på mittplan.

Han byter inte kant igen, han rullar inte i sidled, han är alls inte lugn och tålmodig; blicken är vänd framåt, han liksom spritter av offensiv iver. Han tar bollen framåt, väggspelar med Juanjo, innan han med två snabba touch och spelar upp på en felvänd Linus Hallenius.

Och ett par sekunder senare står Danielson där, med händerna i sidorna, med blicken på en tom punkt i luften. Han har haft hela den här seriens armada av offensiva stjärnor i sin ficka under den här säsongshalvan, med råge överglänst Premier League-proffset Jonas Olsson i Dif-backlinjen och visat hela allsvenskan varför vi i Medelpad höll honom som en av svensk fotbolls bästa mittbackar under flera säsonger.

Nu går han beslutsamt upp i rygg, fast förvissad om att Linus Hallenius ska spela bollen tillbaka till kreatören David Batanero, att det kringrullande Giffarna ska göra ännu ett omtag.

Två GIF-beröringar senare ligger bollen i maskorna vid Andreas Isakssons vänstra stolpe. Linus Hallenius har geniklackat i djupled, Peter Wilson har tajmat djupledslöpningen perfekt; som om han väntat sig att en i åttio minuter grovjobbande Hallenius hade en liten utvilad Dennis Bergkamp inuti sig.

Totalt är det sju bollberöringar från att David Batanero får den på mittplan. Två, ett, två, ett, ett – i ständig rörelse framåt.

Det är, i det lilla, en väldig skillnad från tidigare säsonger.

Förra säsongen förlorade laget knappt borta mot Djurgården, i en spelmässigt jämn match där jag så tydligt minns att Djurgårdens tyngd genererade så väldigt mycket mer i målchansväg än Giffarnas envetna rullande. Nu var det ett Europa League-kvalande och således lite tröttkört och roterande Djurgården som kom till spel utan renodlad anfallare, utan konkret uppspelspunkt, utan klassiskt hot i straffområdet. Tino Kadewere var både skadad och såld (han gick ett ärevarv innan matchen, så som man gör när man inbringat 20 miljoner till en klubb där man trots allt bara gjort tretton mål över två och en halv säsong) och Aliou Badji vilades.

Djurgården bombade alltså inte in inlägg, som i fjol, för de saknade både straffområdeshot och inläggshot (Melkemichel ställde upp med idel egentliga mittbackar i fyrbackslinjen). Istället ville det traditionellt tunga Dif-kollektivet utmana Giffarna på en match om bollinnehavet.

Den här matchen blev jämn. Väldigt jämn. Djurgården lyckades etablera visst tryck under vissa perioder, men precis lika ofta så fick Giffarna fast bollen i sitt tiki-taka-trillande och då hade Djurgården i regel fem-tio jobbiga minuter framför sig.

Det var inte lika varmt som mot Kalmar senast – där känslan var att man lika gärna kunnat spela »första målet vinner«, eftersom det tedde sig omöjligt att något av lagen skulle orka orkestrera en comeback i värmen – men det var på precis samma sätt en match som kändes som att den skulle vinnas av det lag som till slut fick in första målet.

Aliou Badji kom in strax efter paus och med honom kom tyngden och det raka Dif-spelet. Och till slut målet. GIF-spelarna fick undan nästan alla inlägg som kom in (Carlos Moros Gracia måste ha utgjutningar i pannan efter allt han nickade undan), men istället gick hela trebackslinjen ner i en lika oförklarlig som gemensam NREM-sömn under ett tiotal sekunder när Badji helt sonika fick springa in 1–0 på en Dif-rensning från egen backlinje.

I det läget hade nog ingen tidigare GIF-upplaga rest sig.

Men sju snabba och beslutsamma bollberöringar senare så hade Peter Wilson – som gjorde sin bästa match på väldigt länge – alltså rullat dit 1–1 och en poäng till Sundsvall.

Som kunde – nej, borde, ha blivit tre.

Den fint djupledslöpande Wilson (som också såg osedvanligt stark ut med bollen) serverades ytterligare ett friläge av Hallenius, men rullade bollen precis utanför bortre stolpen.

Den vilt kämpande GIF-kaptenen borde kanske ha fått med sig två assister från sin storstilade härförarinsats – men han borde definitivt haft med sig en straff:

GIF Sundsvall spelar mer katalanskt än medelpadskt på väldigt många sätt, men den som vill se att laget fortfarande besitter några grundmurat norrländska karaktärsdrag kan titta på klubbens kaptens aktion ovan.

Man blir varm i det gammeldags karga GIF-hjärtat när man ser Linus Hallenius stå på benen inuti ett allsvenskt straffområde samtidigt som Jesper Karlström gör sitt yttersta för att få in en käpp i varenda en av hans ekrar. Men GIF-kaptenen bibehåller kontrollen, driver vidare och vänder bort Nicklas Bärkroth – men i det läget går det faktiskt inte att stå längre, när Dif-yttern kommer med det gamla släpbenet och flyttar hans fot några bestämda decimeter i sidled.

Men Mohammed Al-Hakim signalerade varken för hockeytecknet för »slewfoot« eller för straffspark – han bara stod där och manifesterade med hela sin stopptidsinsats hur mycket som krävs för att få någonting av värde med sig i slutminuterna borta på Tele2 Arena:

Insikt: det är inte straff på övertid borta mot Stockholmslag om du inte lämnar straffområdet i bårbil.

— Erik Löfgren (@Pirkt) July 29, 2018

Ett par minuter senare var det dags igen. Dif-kaptenen Jonas Olsson hade svårt mot GIF-spelare i alla olika längder idag (tittar man igenom highlights-paketet så är han snubbligt involverad i nästan varje GIF-chans), men när han ställdes mot den tvärhand höge debutanten David Haro Iniesta så blev det direkt dråpligt. Den lille spanjoren bara vandrade in, sprang sig enkelt förbi Olsson som var ungefär ett långt älgkliv efter då han fick snilleblixten att tackla »axel mot axel« i ett läge där det skiljde ungefär en halvmeter i axelhöjd mellan honom och den 28-årige pojkspelaren, vilket gör att den gänglige Dif-backens axel sväller ut och spiller över både armbåge och rakt utsträckt hand:

Men även om jag två gånger om skrek mig hes efter en straffspark i slutminuterna så är det inte Mohammed Al-Hakims insats (eller ens faktumet hur enkelt det är att bli hyllad som en supertalang som svensk domare, bara man utstrålar officerens hårdhet, har frontat ett par Försvarsmakten-träningsvideor och besitter ett jämnrakat skägg) som jag tänker ta med mig från den här GIF-matchen borta mot Djurgården.

Jag tänker fokusera på Marcus Danielssons tomma blick efter att David Batanero suttit fart och använt Linus Hallenius finkalibrerade klack som djupledsverktyg. Jag tänker ta med mig de sju rappa kvitteringstouchen, den första halvlekens sista tjugo minuter, hur planens gigant Juanjo gjorde spelmässig slarvsylta av Kevin Walker över nittio och hur tydligt det här laget har utvecklats sedan i fjol, vad gäller att översätta fint bollrullande till konkreta målchanser.

GIF Sundsvall anno 2018 är ett lag som inte bara kan rulla boll mot alla andra lag i den här serien – det kunde de tidigare upplagorna också – utan nu kan de dessutom skada samtliga motståndare genom detsamma.

Jag känner inte till människan Lars Beckman, men jag känner att jag – via hans yviga Twitter-konto – känner till den moderata riksdagsledamoten Lars Beckman tämligen väl.

Och som riksdagsledamot betraktat är han väldigt märklig.

Men jag tänker mig att ribban för att en riksdagsledamot ska anses märklig är relativt låg; det är ändå folkets företrädare vi pratar om, människor som blivit aktivt personkryssade för att sitta i vårt högsta beslutande organ och tjäna, inte bara folket, utan också drygt 60 000 kronor i månaden.

Lars Beckman är också återförsäljare av utomhuspooler — och jag tänker mig att han också lyckas utmärka sig som väldigt märklig i egenskap av återförsäljare av utomhuspooler, där ribban är betydligt lägre. Jag kan tänka mig att om poolnasaren Lars Beckman skulle plinga på en dörr för att hålla ett par minuters låda i poolmarknadsförande syfte så finns det en stor chans att personen som utsatts för nasandet stannar upp, kanske någon timme senare, när den hunnit reflektera över mötet, och säger till sin sambo eller till och med till sitt barn (så stort kan behovet att reflektera vara, tänker jag mig) att »du… den där poolnasaren som var här… var inte han väldigt märklig?«.

Och då är ändå märklighetsribban för en poolnasare som helt plötsligt försöker sälja på någon ett »portabelt spabad« mycket högre än den för en riksdagsledamot.

Kortfattat: Lars Beckman är märklig, men han har på sistone blivit ännu mer märklig och gått in i någon slags mental åttaårsålder för att försöka undkomma kritik när han hetsar en arg mobb av blåbruna trollkonton åt olika riktningar. Det är lite skrämmande att en riksdagsledamot kan ta till spelad infantilitet som skydd för sitt Twitter-vevande, men om man ska ge poolnasare Beckman någonting så är det att i hans sociala mediefotspår så finner man inte sällan ett par content-guldkorn.

Jag skrev en text i Länstidningen om det i fjol, när någon algoritm gjorde att nästintill alla Lars Beckmans gillade inlägg började dyka upp i mitt flöde under en period: bland annat massa yvigt vevande från den gamle schlagerhjälten och numera moderate riksdagskandidaten Richard Herrey.

Den här gången ledde det lilla spåret av sociala medier-brödsmulor till sajten SvenskJakt.se, Jägareförbundets egen hemsida, där det skrivits en debattartikel av Sten Bergheden, Moderaternas landsbygdspolitiska talesperson och en person som lyckas med att se ut som att det är han i den moderata riksdagsgruppen som verkligen är den riktiga återförsäljaren av utomhuspooler:

Det är som att stirra in i en sån fascinerande 3D-tavla, att titta på den där lilla cirkeln: man vet ju att det är Lars Beckman som är poolnasaren i M-gruppen, men tittar man för länge på Sten Berghedens profilbild så är det omöjligt att inte förvilla uppgifterna och få för sig att det är han.

Hur som helst: jag klickade mig in på SvenskJakt.se och sedan kunde jag inte klicka mig därifrån.

Där fanns, bland mycket annat smått och gott, intressanta debattartiklar:

Informativa artiklar med gamla jägarsanningar, för den bnaive stackare som tror sig ha uppskattat korrekt mängd mink i sitt närområde:

Men så fanns också två artiklar som jag verkligen vill titta närmre på. Den ena är debattartikeln med följande rubrik:

På SvenskJakt.se kan man inte vara säker på någonting, har jag lärt mig på min korta kringscrollning, och tanken slår mig att debattören kanske föreslår att vi människor ska sitta och sleva i oss köttpatén som marknaden vigt åt våra hamiltonstövare.

Men nej: kontentan är en annan. Debattartikelns författare irriterar sig på att våra husdjur kommer undan kritik för sin klimatsaboterande kostcirkel:

Det är väl helt i sin ordning att påpeka, att det varken är sparris eller majs som utgör grunden i de flesta hund- och kattfoder, men skribentens lösning på problemet ter sig… ja, i brist på andra ord, hund-och-katt-nazistisk:

Massavliva alla hundar och katter bara, om de inte har något »användningsområde«; vilket jag – som SvenskJakt.se-läsare – får anta syftar på någon form av jaktkopplad användning.

Det fanns också en annan artikel, skriven av den redaktionella delen av den blodtörstande portalen, som var svår att bara scrolla förbi. Det handlar om den här artikeln, där en klimatvän undrar ifall man kan bredda klimatkompenseringsbegreppet till att innefatta dödande:

Det är bättre för privatpersoner att äta viltkött än att äta nötkött (ett faktum som de inte direkt döljer på SvenskJakt.se: hela sajten är tapetserad i det budskapet), men då vargen äter av viltköttet – och därmed tvingar folket att bita sig fast i nötköttet – så borde en klimatkompenserare som kan tänka klart instinktivt greppa efter bössan och ge sig ut på vargjakt.

SvenskJakt.se:s reporter har tagit hjälp av en expert från WWF och jag tycker vi tittar på hur reportern lojalt står fast vid sin idé:

Läge att vika in klövarna och ge upp sin vinkel, när man blivit utskrattad av en WWF-expert?

Icke. Med råg i den journalistiska vargskjutarryggen står reportern på sig:

Det här är inte jag som ger mig in i vargdebatten. Det här är bara jag som säger att det kan vara roligt att SvenskJakt.se-hålla koll på den litegrann.

Medelpadska män bara måste få grilla på egen tomt. Ingen myndighet ska få säga åt en fri man i Medelpad att han inte får grilla på en köttbit en lördagskväll.

Hur som helst: i svallvågorna av dessa grillförbudsnyheter fann jag en liten spaning:

Ibland ser man tjänster som »sociala medier-redaktör« eller »digital kreatör« ligga ute och skvalpa i etern, inte minst i den platsbank man snubblar över då man gör ett contentletande svep på Resumé.se. Och det låter väl som ett trevligt och vettigt och rimligt arbete. Jag har verkligen inte tänkt så mycket på det. Tänkt att man ska lägga ut lite på sociala medier, uppdatera med nyheter, info, sånt.

Men när jag scrollade igenom lite olika grillförbudsartiklar så fann jag exempelvis det här, på P4 Hallands Facebook-sida:

Och jag visste verkligen inte att dessa stackars redaktörer hade det så illa att de behövde uppbåda kraft och tangentsbordsenergi åt att låtsas bry sig om hur det blir med Magnus spisstekta variant av pommes jackson.

Den sportjournalist som säger att orienteringen inte förtjänar mer utrymme i svensk sportjournalistik för att det är en dåligt medialiserad sport — den har helt enkelt inte letat efter rätt vinklar. Den som söker skall finna och under brinnande O-ringen så fann en Mittmedia-reporter den här vinkeln på tävlingen:

En av mitt livs mer konstanta stressmoment är att jag som naivt sportjournalistiskt drömmande yngling registrerade mig för F-skatt och därmed blev med egen firma.

Sedan dess har jag – trots att mitt företag är i praktiken vilande och trots att bokföringen är lika simpel som cykliskt sällsynt – en kronisk rädsla för att Skatteverkets specialstyrka ska sparka in min dörr och välta upp och ner på min lägenhet (för att få tag i det där kvittot på 299 kronor från Kjell & Company från när jag köpte en diktafon) och när inte precis allt är i sin ordning så kommer de att släpa med mig till polisstationen och låta mig kölhalas av någon garvad ekobrottsutredare.

Men jag har tänkt att det kanske blir bättre med åren.

Att oron går över. Att man blir lugn och trygg och ordnad och att man med åldern börjar uppskatta pärmar och hålslagare och dokumentation.

Men nej.

Skatteverket är de sista som släpper taget. Skatteverket är de enda som orkar bry sig om våra äldre i värmen. Men de hör inte av sig för att påminna dem om att dricka vatten, de hör av sig för att se till att du har sparat Bonaqua Päron-kvittot i en pärm.

Jag flyttade den 1 december 2017.

Jag flyttade till ett för mig helt nytt område i Stockholms innerstad. Den typ av område där jag aldrig trott att jag skulle få sätta mig en bofast fot. Och jag tänkte länge att jag skulle försöka göra någonting på det. Innehåll. Någonting skoj.

Jag minns hur jag en gång, ganska tidigt, stannade upp och reflekterade över mitt nya sätt att handla. Från att ha gått och verkligen storhandlat på ett sånt jättelikt varuhus som utöver matvaror också saluför brödrostar och grilltändare så fann jag mig själv nu ståendes på en liten tunnelbanehandel av dyraste märke.

Bara faktumet att jag stod där var egentligt våld på min natur. En kompis hade någon vecka tidigare föreslagit att vi skulle svänga förbi in på den lilla butiken och »se ifall de hade några bra priser« och jag hade tittat på henne som om hon föreslagit något direkt opassande. Jag är min mors son; en ung man med en i generationer nedärvd respekt för vikten av att storhandla till pressade storköpspriser och inte en så pass stockholmskt influerad individ att jag ströhandlar lite smått och gott hos första bästa t-bane-nasare. Men hon lurade in mig. En titt kunde ju inte skada.

Och nog hade jag rätt i spaningen att själva butiken generellt skulle vara ockrigt dyr.

Men.

Fyndhörnan deras. Herregud: fyndhörnan deras.

Det är den luddigaste jag sett i sitt slag: som en lagerutförsäljning av något som någon praktikant råkat missclick-beställa tonvis av hos en matgrossist.

Min vän fick i det närmaste betalt för att ta med sig en kilotung klump med chevréost därifrån, den där allra första gången. Och jag var av naturliga skäl fast.

(Senare kom jag förbi henne och gjorde lasagne av hela klumpen i hennes rymliga kök, med flera medhavda matlådor nedpackade i en gammal fotbollsväska, som en ambulerande matlagar-tjänst som dessutom – win-win – försåg mig själv med matlådor för flera dagar framåt.

Jag borde kanske vara ärlig med mina intentioner på den dejtingapp som jag frekventerar: att jag egentligen söker efter 1] en utnyttjningsbar person med större kök än vad jag har och 2] kärlek.)

Hur som helst: efter någon månads handlande gick det gick upp för mig att jag nu inte längre var en väluppfostrad bondson som lämnade affären med mjölk, smör, potäter och gullök utan en lynnig storstadsindivid som kunde komma hem med ett halvkilo gorgonzola, ett paket varmrökt lax och en bytta päron. Och under samma handlande, som jag lämnade funderandes på hur många olika rätter man kunde tänkas göra på ost och päron, så hörde jag en medelålders kvinna fråga hur det var med en annan medelålderskvinna som hon stötte på över kyldiskarna.

»Nej, allt är piss och skit«, svarade kvinnan – till synes uppriktigt – och fick i sin tur till svar att »ja, det var kul att springa på dig, sköt om dig!«.

Jag tänkte då att jag skulle gå hem med dessa två små anekdoter – päronen, osten och laxen samt det totalt icke-inlyssnande samtalet över kyldisken – och bara låta det ligga på det här portalen, som en första av många skildringar av mitt nya område.

Men så visste jag med mig att Bodil Malmsten gjort precis samma sak, i en av sina bloggböcker, jag tror det var den sista, där hon köper sig en lägenhet i en ny del av staden och beskriver delen, i inlägg efter inlägg efter inlägg, utan att någonsin skriva ut några geografiska markörer på var exakt det är hon bor.

Hon skriver om kvinnan hon möter varje dag utanför matbutiken, »hon som inte bor«, om grannar, om små möten, om känslan i husväggarna, om allt. Hon sätter fingret på sitt nya område och man vill spekulera och kartlägga vilket område det kan tänkas handla om, så beskrivs så stilistiskt precist och geografiskt oprecist på samma gång.

Och jag skulle vilja göra samma sak, har velat det i ett halvår, men under samma halvår har jag också vetat med mig att det skulle bli så mycket sämre – alltså milsvitt mycket sämre – att jag aldrig ens vågat teckna ner en enda spaning.

Så nu skriver jag det bara: mitt område är Östermalm. 

Så i ett halvår har jag bara gått och burit på svaga samtidsspaningar från mitt nya område. Pirkt.se-burit på dem, vill säga, men höftvevat iväg dem i den kanal där jag lägger allt material som jag tycker når upp till +++-ribban men som jag alls inte orkar utveckla kring i ett långt inlägg.

Som i förra veckan, när jag planlöst cyklade från mig till de öppna fälten vid Gärdet och stötte på följande fenomen:

Han sprang inte som efter en buss eller för att hinna till en avtalad tid. Mannen i den dyra bomullsskjortan, som inte ens var av särskilt luftig natur utan en rätt tjock historia, var alltså ute och joggade med en vän, i övrigt iförd löparskor och joggingshorts i syntet.

Jag borde verkligen ha fått fatt på det i rörlig form. Jag var så besviken på mig själv, som contentskapare, över att jag inte hade mobilen i contentskapande läge att jag övervägde att hädanefter bära den i ett sånt pappa-hölster utanpå byxorna.

Det om detta. Nu har jag en gång för alla avvärjt de naiva planerna på att försöka härma Bodil Malmstens bloggstilistik, som legat och gäckat textproduktionen ett tag. Nu kan portalen fyllas med korta och slappa spaningar om hur det är att leva och bo på Östermalm.

Mot Kalmar visade det Romain Gall-lösa men spansk-medelpadska GIF-bygget att det trots allt kan bli en rolig höst.

Men det hänger på att David Batanero blir kvar som nav.

En tabellsjua borde fnysa åt alla bud som kommer från krisklubbar längre ner i tabellen, vad gäller seriens bästa kreativa mittfältare.

Continue reading →

Romain Gall har skrivit på ett kontrakt med Malmö FF som sträcker sig till och med 2022.
Läs allt om övergången här: https://t.co/1mkvb2tqY4 pic.twitter.com/dpJrMAWTHK

— Malmö FF (@Malmo_FF) July 18, 2018

Om Hemingway hade varit GIF-supporter och levt på 2000-talet hade han skrävlat om att han minsann kunnat skriva en sorglig roman på sex ord.

Han hade sedan skrivit följande: 

Romain Gall, till salu: fem millar.

Man vill ju gärna ifrågasätta siffrorna. Vrida och vända på dem och komma fram till att det inte alls egentligen handlar om fem miljoner kronor utan om mycket mer, men när en Expressen-reporter som är nischad på fotbollsövergångar skriver ut en summa så får man faktiskt ta att lita på den.

Den tilltron till Sveriges silly season-specialiserade journalistkår har jag. Inte respekten, märk väl, eftersom tillförlitligheten i ungefär precis alla fall har att göra med att reportern i väldigt många fall borde ha en dubbelhövdad hydra-byline, där skribentens eget huvud sitter på en hals och aktuell spelaragents nylle sitter på en parallell extrahals.

De har liksom insyn, de här reportrarna. De vet.

Så även om det inte är precis på kronan fem miljoner så kan man nog med säkerhet slå fast att det är där i faggorna. Kanske är det sex, kanske sex och en halv. Och så får man räkna med att det åtminstone ingår en vidareförsäljningsklausul.

Men hur jag än räknar kommer jag, som så många andra, till den här slutsatsen: det är för lite.

Inför den allsvenska premiären i våras satt jag ner och pratade framtid med de norrländska fotbollspatrioterna Linus Hallenius och David Myrestam. Vi pratade om att klubben, som ett led i en ekonomisk överlevnadsprocess, verkligen måste bli bättre på att få betalt för sina framträdande spelare, när de väl slår igenom och blir eftertraktade. Vi kom in på Romain Gall, som under försäsongen visat tydliga tecken på att han hade tagit stora steg i utvecklingen och att han stod på tur att slå igenom som nästa heta GIF-namn.

»Där har du ju en potentiell storkova«, sa Linus Hallenius. »Kanske den absolut tydligaste.«

Då sa han ändå i samma intervju att innermittfältsparet Juanjo och David Batanero var seriens allra bästa, att det kändes som att »få spela internationell toppfotboll i Sundsvall« när man fick kombinera sig fram med spanjorerna.

Men ändå: Romain Gall, 23, var den allra mest uppenbara »storkovan«.

Jag pratade med Urban Hagblom också, precis innan seriestart: bland annat om hur hur han tänker vad gällde kontraktsförlängningar. Vi pratade om att hela Medelpads fotbollssocken kunde se att Romain Gall skulle kunna blomma ut till en attraktion i 2018 års allsvenska — och huruvida man därigenom borde försöka teckna upp honom på en proaktiv kontraktsförlängning efter hans ypperliga försäsong.

Urban började ställa den kostnaden (spelaren vill ju gärna ha högre lön och kanske även en liten bonuspeng på att förlänga ett redan långt kontrakt) mot andra kostnader i sin budget och det var förstås rimligt och helt i sin ordning; han tvingas ju hålla ett tjockt industri-gummiband över sin lilla plånbok.

Och det är klart. Romain Gall hade kontrakt över 2018 och 2019. Skulle han slå igenom redan under våren så skulle man kunnat få betalt för honom, även utan en förlängning.

Men frågan är vad man ens vågade hoppas på för genombrott? Jag hade nog sett tre-fyra Gall-mål och någon assist under säsongens första halva som ett genombrott för den som stått bakom Jonathan Morsay i rangordningen under 2017. Då hade man kunnat hoppats på några miljoner, tänkte man väl.

Romain Gall gjorde alltså sju mål. Och tre assister. På tretton matcher. Han har tveklöst varit en av seriens allra bästa och mest spännande offensiva mittfältare. Det hade jag aldrig vågat hoppas på.

Det uppstår därför medial huggsexa under försommaren: Malmö FF gläfsar, ÖFK är där och provocerar, utländska klubbar anmäler intresse på rad och precis när man tänker att ett budkrig ska till att trappas upp — ja, då är han, från en dag till en annan, såld. Precis i anslutning till att det svenska övergångsfönstret öppnat.

För fem miljoner, eller därikring.

Fem!

Malmö fick det dubbla för sin utlånade TFF-mittback Dennis Hadzikadunic, 20, som gick till ryska Rostov utan att ha gjort en enda MFF-start i allsvenskan. De ska ha fått 45 miljoner för Mattias Svanberg.

Och de ska ha fått samma fem Gall-miljoner kronor när de släppte tillbaka Alexander Jeremejeff till Häcken i dagarna.

Då är något fel: när man kan köpa in en av seriens mest intressanta offensiva poängproducenter från ett mittenlag och släppa iväg en överbliven och nästan mållös anfallare (som dessutom är två år äldre än Gall) till ett annat — och gå ungefär plus-minus-noll på kuppen.

Och jag tror tyvärr att felet ligger på GIF Sundsvalls sida. Det där var en för billig försäljning. På tok för billig.

All den entusiasm som jag kände när jag skrev inlägget om AIK-matchen (där Gall gång på gång snurrade upp det annars så vattentäta serieledarförsvaret) rann av mig, när Romain Gall hux-flux var ljusblå och omkring fem svartsiffrade miljoner ramlat i Giffarnas kassabok.

För den här snabba hanteringen, och den här billiga försäljningen, måste tyda på att det brinner i knutarna. Att pengar måste in. Nu.

Då blir det en så här dålig känsla efter en övergång.

Giffarna och Urban Hagblom kan vara stolta över hur de utvecklat en då 21-årig division 1-spelare de varit rätt ensamma om att lägga märke till i Nyköpings BIS. Joel Cedergren och Ferran Sibila kan se det som en fjäder i hatten att Gall gått ifrån att se ut som just en »spännande« division 1-ytter till att kunna slentrianrunda allsvenska ytterbackar när andan faller på.

Och Romain Gall ska ha tack, för en fin utveckling i GIF Sundsvall, för en alldeles magnifik vår och för att han aldrig började veva om att vilja lämna, ens när de utländska ryktena florerade som mest. Grattis till en fin flytt.

Trist bara att den känns på tok för billig.