I torsdags var jag på en föreläsning. Stockholms Universitets hedersdoktor Lilian Thuram var på plats på SU för att föreläsa för lärarstudenter om hur man kan arbeta med anti-rasism med ungdomar.

Och det var väldigt intressant: en timme med den franske gamle VM-hjälten gav mig fler konkreta tips kring hur man kan undervisa i rasistiska strukturer än vad snart två och ett halvt år av studier har gett mig.

Thuram föreläste om rasistiska strukturer så pass engagerande och berörande att man blev smärtsamt medveten om sin vithet under föreläsningens gång; ja, närmast på ett så kraftfullt sätt att det kändes som att även rent fysiskt blev vitare när man satt och lyssnade.

Jag ska inte återge övningarna och idéerna i detalj, men en sak som Thuram gjorde för att få igång diskussioner hos ungdomar var att fråga »vilka här är vita?«, varpå alla icke-rasifierade barn höll upp sina händer – för att sedan ta upp ett kritvitt A4-papper och visa upp för gruppen.

»Det här är färgen vit«, sa Thuram. »Är er hudfärg den här färgen?«

Nej, mumlade vi som satt med uppräckta händer och skruvade lite på oss och man förstod att det var ett enkelt och intresseväckande sätt att få eleverna att börja fundera över konstruktionen vithet och svarthet och vad de innefattar.

För ingen är ju så vit. Alla skruvade ju på sig. Jag med. Vi hade räckt upp handen – och Thuram hade satt dit oss på en teknikalitet. Det kändes lite nesligt, men användbart. Jag krafsade ner övningen i anteckningsblocket, »vithet, vitt papper, ingen är så vit«, och tänkte att den där ska jag använda framöver.

Efter föreläsningen så ville jag gå fram och tacka Lilian Thuram för den fina föreläsningen.

(Jag hade faktiskt träffat honom en gång tidigare: som utsänd från Aftonbladet när tv-hajpen nådde sin kulmen och jag – som inte pratar franska – skulle försöka få en intervju med den fransktalande Thuram, när han besökte ett bibliotek i Stockholm. Jag skickades ut med en tv-fotograf som dock var tvungen att åka iväg på annat uppdrag mitt under föreläsningen, vilket lämnade mig kvar med en stor jätte-filmkamera som jag skulle försöka balansera på axeln samtidigt som jag skulle försöka göra mig förstådd med någon dum fråga om Thurams gamla lagkamrat Zlatan. Det blev, som jag minns det, inte bra alls. Kanske blev det ingenting.)

Och han var jättetrevlig och så – men det var ändå så att mötet krossade lite av hans glans. Jag hade ju trott att allt han sagt var sanningsenligt och användbart – inklusive övningen med det vita pappret och vitheten. Jag tänkte ju att jag skulle kunna gå ut i skolor och använda den, med vetskapen om att ingen människa kommer kunna säga att »jag är lika vit som ett A4-ark!«.

Men så bad jag någon närvarande tredjetjomme om en bild tillsammans med den gamle VM-guldmedaljören. Killen tog en snabb bild och lämnade tillbaka mobiltelefonen.

Och övningen med det vita pappret förstördes.

Det finns ju bevisligen människor som är vita som A4-ark. Jag vet inte om det faktiskt var så att min vithet accelererats under föreläsningen, om kroppen medvetandegjorts om min vikten av min priviligierade vithet och skickat ut någon kroppslig motsvarighet till vittvättmedel ut i artärerna, men jag vet att det är helt omöjligt för det mänskliga ögat att urskilja var min vita panna slutar och den vita tavlan i bakgrunden börjar på bilden nedan:

Det var en potentiellt bra övning i sjön.

Men jag som lärare kan ju inte försöka mig på den i klassrummet. Frågar jag »är någon här inne vit som det här pappret?« så skulle ju eleverna inte komma till insikt om saker och ting, inte alls – de skulle ju bara rynka på pannan, säga »eh, ja?« och peka på mitt oktoberbleka anlete.

Den här portalen har ofta ställt sig kritisk till hur lite som händer i staden Sundsvall och dessutom till hur svårt det verkar vara att mobilisera Sundsvallsborna till att komma när det väl händer någonting. Det är något slags moment 22 som bland annat gör det svårt att bedriva elitidrottsverksamhet i staden och som gör att staden nu (sedan Oscars klappat igen) i princip står helt utan en nattklubb som saknar känslan av saloon.

Och sällan har faktumet att det händer rätt lite i staden accentuerats så väl som av den här nyheten från Sundsvalls Tidning:

Det handlar alltså om öppningen av en provisorisk bro som öppnar för trafik och jag brukar vara kritisk till hur svårt Sundsvallsbor i gemen har att resa sig upp och stötta saker som händer, men vi får bara inte hänfalla åt att sortera in ett provisoriskt broöppnande under kategorin saker som händer. Karin och Volgan – som båda klev upp vid halv fem för att vara först över den (åter igen) provisoriska bron – har förstås rätt att tycka som de vill, men jag kan inte instämma i deras kritik mot staden Sundsvall och dess invånare i det här fallet.

Det hade faktiskt varit ännu deppigare ifall det varit »pådrag« i den arla ottan på grund av att en ny provisorisk bro öppnats på en fredagsmorgon.

Men jag måste säga att artikeln i fråga var prov på en mycket ambitiös journalistisk bevakning av Mittmedia, vad gäller den provisoriska bron, då de hade journalist på plats vid 05.00-rycket under fredagsmorgonen, vilket möjliggjorde inte bara syrliga pikar från Karin och Volgan mot Sundsvalls alltför passiva bro-publik – utan även den här nyheten:

Det var välkommet att se, för den som värnar lokaljournalistiken. För under de senaste åren har ju Mittmedia-koncernen sagt upp 450 anställda – däribland en vd som fick 12 miljoner kronor för besväret att lämna sitt omöjliga uppdrag (att handbromsa sig ur en alpint brant uppförsbacke) – men de har, det måste sägas, samtidigt lyckats stå för rejäla satsningar: gamla trötta grepp som nyhetsartiklar där journalister sållar och kokar ner innehållet till kärnfulla artiklar har i hög grad ersatts av nya digitalt pigga lösningar som evighetslånga webb-teve-klipp, där journalistens roll är att ställa upp kameran på ett stativ och sträcka fram en mikrofon, för att sedan låta tittaren själv ha makten att dra i tidsreglaget och försöka leta sig fram till matnyttig information mellan alla tomrum och pauser.

Nu genomför Mittmedia ytterligare en runda med besparingar, där bland annat ett tjugotal anställda på bemanningsföretaget ska sägas upp, och i veckan fick även jag – som skriver ledarkrönikor i Länstidningen Östersund varannan lördag – det trista beskedet att mitt avtal sägs upp på uppstuds.

Kanske har koncernen lyckats sammanställa en Erik Löfgren-robot som – på samma sätt som den eminente sport-roboten som skriver de lokala fotbollsnotiserna – kan ersätta mina låghalta politiska spaningar (jag tänker mig att det kräver på sin höjd sen 90-tals-AI-teknik för att sammansätta en robot som pluggat in någon sorts grundkurs i marxism, som överanvänder ordet »näbb« och som givits AI-ekvivalenten av ett svagt hårfäste för att få till den där rätta mjuggnervösa tonen genom texterna). Kanske finns det helt enkelt inte pengar att lägga på krönikor som läses av en medelpadsk farmor och några korrekturläsande vänner.

Klart är att detta faktiskt kan ses som en satsning av Mittmedia – men på den oberoende portalen Pirkt.se. Inte i pengar eller resurser, förstås, men i tid. Tid att lägga på att skriva texter avsedda för den här avsomnade portalen, som kanske kan få se allt fler av de slappa politiska spaningar som tidigare gått under Länstidningens Östersunds flagg hamna under den här adressen.

Jag har inte samma tillgång till besöksstatistik och data om delningar och lästid som de stora mediehusen – men jag kan, av läsarresponsen att döma, tänka mig att det vore att skrika om eldsvåda och se de GIF-intresserade papporna ta sats mot utgången:

Fotnot: Farmodern på gifen har inget att göra med den farmor som driver runt stora delar av den här portalens besökstrafik.

Kan inte pirkt göra ett reportage med våra nya supportergrenar som har föryngrat och förbättrat patronerna kraftigt senaste året?

Jonte

Denne portalägare är just nu ute på en fem veckor lång praktikperiod, vilket betyder att han inte har tid att åka upp till Sundsvall, inte tid att träna, inte tid att skriva, inte ha tid till mycket annat än att vara i skolan och se till att man är pigg nog på morgonen för att ta sig till skolan (nyckeln är verkligen att ha alarmet i andra änden av lägenheten, så att man omöjliggör den typ av auto-snooze som lätt inträffar när man klivit in i det typ av trötthetstöcken som jag ramlade trynstupa in i under den första veckan). Jag har egentligen bara tid till att konstant gå och gno över hur människor som är inneslutna i detta system med åtta timmars arbetsdag och fyrtio timmars arbetsvecka inte varje morgon och kväll kan känna ett starkt behov av att engagera sig i rörelser som jobbar för arbetstidsförkortning.

(När jag kom med min Fredagsveven™-spaning härom veckan, om att stockholmare inte kliver upp i ottan utan mjugg-arbetstidsförkortar sina reklamar-dagar, så fick jag – som i samma veva betonade hur tidigt jag själv klev upp (06.15) och åkte hemifrån (07.10) – direkt en rättmätig  »give this man a medal!!!«-smädelse från vännen och den digitala contentmästaren Putto.)

Men i våras läste jag på lärarutbildningen på universitetet och hade följaktligen tid att åka upp till Sundsvall och skriva en del texter inför den – som det kändes, till skillnad från 2017 – spännande GIF-säsongen 2018.

Däribland ett reportage om den nya supporterfraktionen Sektion Norr.

Det kan ni väl läsa så länge, om ni inte redan gjort det.

Jag vill dock ha fört till Pirkt.se-protokollet att den »Bella Ciao«-ramsa (text här!) som rullade genom hela den andra halvleken lät som något av det bättre jag hört på väldigt länge. Och även om det är trist att se att bara dryga 4000 tar sig till IP under en höst när laget spelar bättre och mer vägvinnande fotboll än någonsin i klubbens historia så är det någonstans hoppingivande att se en simultan föryngring och utvidgning av själva klacken.

Om nu inte medelpadingar tycker att det räcker med fin fotboll, segrar eller besök av allsvenskt toppmotstånd så kanske bra stämning på läktarna™ kan vara tungan på vågen som får marginalåskådaren att besluta sig för att trotsa oktoberkylan 2019.

Jag hann aldrig skriva någonting efter den urstarka poängen som Giffarna slet med sig hem från Skåne efter att ha hållit mångmiljonbygget Malmö FF mållöst i förra veckan. Det var en poäng som krävde att GIF-spelarna lade salsadressarna åt sidan för att istället dra på sig de gamla avlagda arbetsställen, som nästan blivit lite korta i ärmarna sen sist, och en poäng som lär ha krävt permanenta inbuktningar i Carlos Moros Gracias panna, efter alla inlägg han nickade undan.

Det var, heroiskt nog, en poäng som Giffarna tog utan Juanjo Ciércoles på planen.

Och jag tror verkligen att han inte bara hade gått in och bidragit till kämpainsatsen, till ytstängandet och till löpmetrarna, om han funnits tillgänglig – nej, Juanjo Ciércoles är av den kalibern att jag tror att hela matchen mot det närmast bisarrt stjärnspäckade MFF-laget hade kunnat se konkret annorlunda ut med honom på planen.

För nu såg matchen mot Malmö ut ungefär så här:

just throw the damn frisbee pic.twitter.com/7kOsx5e8pI

— Humor And Animals (@humorandanimals) September 29, 2018

David Batanero stod med bollen och letade korta avlastningsalternativ – varpå Bonke Innocent flög på honom som en vanvårdad kamphund. Det blev frisparkar, det blev bolltapp, det borde blivit ett par Bonke Innocent-kort, men det blev i det stora hela en totalkvaddad GIF-rytm, vilket gjorde att laget i princip fick sluta spela fotboll med fötterna och börja spela med pannor och hörntänder.

För David Batanero behöver Juanjo Ciércoles för att fungera fullt ut. Och Giffarnas bollägande behöver Juanjo Ciércoles för att fungera. Ibland kan det se närmast överdrivet ut när de två spanjorerna småduttar bollen fram och tillbaka till varandra på mitten, som om det var okynnespassningar avsedda enkom för passningsstatistiken, men för att Batanero ska få nog med tid för sin vänsterfot och sin blick vid ett par nyckeltillfällen per match så är det där ständiga duttandet centralt.

Vet man att det bara är Batanero som kan få snurr på bollrullandet så kan man Bonke-bonka honom gul och blå, sätta konstant press och bara låta honom ha bollen bara i rena quarterback-ytor långt ner på egen planhalva. Vågar Batanero inte släppa bollen på två tillslag hela tiden till någon närstående som han vet att han får tillbaka den av, då blir det helt klart möjligt att stänga ner Giffarnas rullande.

Alla såg att David Batanero hade en magisk vänsterfot och blick redan under förra sommaren, men bara nån typ av jobbigt forcerad hipstertyp skulle påstå att hen redan under fjolhösten såg att spanjoren var en av seriens bättre mittfältare.

För det var han inte. Intill en habil Kristinn Steindorsson-figur, när Giffarnas högst begränsade mittfält var tvunget att stundtals spela rätt jäkla vanlig allsvensk fotboll, så kunde han blixtra till och slå en genial djupledsboll från intet – men över nittio minuter lyste hans defensiva brister och fysiska tillkortakommanden (hans beslut att lättjelufsa till sig ett andra gult kort mot ÖSK förra hösten höll på att skicka laget ner i superettan) nästan lika starkt.

I år behöver han inte ägna sig åt defensiv, inte täcka upp ytor, inte spela vanlig allsvenskt mittfältsspel.

I år kan han rulla Sverige-unik boll tillsammans med seriens kanske allra mest kompletta spelare.

Mot Kalmar var Juanjo tillbaka i spel, efter att ha kritat på ett nytt treårskontrakt med klubben. Det kan låta konstigt när det handlar om en 30-åring som man rätt nyss plockat in från den spanska tredjeligan – men jag tror att det kan vara en av klubbens bästa kontraktsförlängningar någonsin.

Och mot Henrik Rydströms gråbleka Kalmar visade han genast varför.

Det allra mest imponerande med dagens seger var nog att den kunde vara så urbota kassaskåpssäker, trots att spelet inte stämde till någon särskild fullo alls i den första halvleken. Trots att Kalmars press lyckades störa GIF-rytmen tidigt och trots att hemmaanfallen saknade visst tempo initialt så stod en uppgiven Henrik Rydström där efter matchen och berättade att hans lag inte varit så utspelat ens av Malmö på bortaplan; erkände utan omsvep att det var långt närmre 3–0 än 2–1.

Hans lag fick inte skjuta ett enda skott på mål på hela matchen.

Den skottmängden hade kunnat räckt till en 0–0-poäng på IP och hade det gjort det så hade många defensiva allsvenska mittfältare säkert sett den mållösa insatsen som helt okej.

Inte Juanjo Ciércoles.

Med en öppnande djupledslyftning mot David Myrestam ordnar han fram det isbrytande 1–0-målet i första. Med en lika läcker bredsidelyftning i andra serverar han Jonathan Tamimi öppen gata för att servera David Haro för tvåan.

De två hockeyassisten kanske inte går till Svenska Fotbollförbundets historieböcker, men i den medelpadska historieskrivningen bör framgå att tidernas första allsvenska hemmaseger över Kalmar FF ordnades fram av Juanjo Ciércoles.

David Batanero var förstås också fin och gjorde mål framför vad som sades vara ett antal långväga scouter (franska Lille ska ha varit på plats, så om Peter Wilson bara satt sina två jättelägen hade han kanske kunnat Emra Tahirovic-bluffa sig till Ligue 1). Han har ännu inte skrivit på ett nytt kontrakt och risken finns förstås fortfarande att han försvinner iväg i vinter.

Men hur tråkigt det än skulle vara (han har den absolut finaste fot som spelat på medelpadskt konstgräs) så måste det sägas att Joel Cedergrens bollinnehavsfotboll tidigare har fått en spelare som Smajl Suljevic att plötsligt se ut som ett passningsgeni ämnat för danska toppklubbar. Kanske kan det hittas andra typer av offensiva mittfältsstrateger, om David Batanero någon gång lämnar.

Men det som är nästan helt omöjligt att hitta för en klubb med Giffarnas resurser är någon som kan allt, som Juanjo Ciércoles verkar kunna; spelare som kan hålla ihop ett helt lag, vara konstant extremjobbig för motståndarna och samtidigt – när det behövs – kliva in och avgöra fotbollsmatcher med sin offensiva kvalitet.

Och han ska vara här i tre år till.

Den här fredagen är det Världslärardagen och i år sammanfaller den med att jag varit på praktik på en svensk gymnasieskola i en dryg vecka. Det har varit väldigt roligt att hålla i lektioner och att testa olika övningar på eleverna och jag har en alldeles ypperlig handledare, men i själva planeringsmomenten så sitter jag mig ofta och gnuggar mig om tinningarna.

Parallellt med praktiken så läser vi en kurs i »betyg och bedömning« och lär oss om hur minutiöst noggrann man bör vara när man planerar ett moment i den svenska skolan; varenda liten rynkning på pannan under en föreläsning bör vara avsedd att leda eleverna mot de uppsatta lärandemålen och göra den målstyrda fårskocken bättre på att klara av kunskapskraven.

Man har på en månads tid matats med en mängd nya teorier som man vill förverkliga till fullo, och så slår man igen dörren till sitt arbetsrum, har ett par timmar av planering framför sig och inser plötsligt att man sitter där med flera olika böcker, ett par matriser, kunskapskrav och Skolverket-utgivet materiel till förbannelse.

Och att man ska koka ner denna akademiska soppa till en en praktiskt vacker röd tråd som löper igenom hela ens moment. Och att man förväntas göra det med nära noll verklig erfarenhet av att stå i ett klassrum eller planera lektioner.

Det känns litegrann som att bli tilldelad en Penske-fil, men utan att besitta George Costanzas oambitiösa sinnelag. Så man sitter och håller sig för tinningarna till slut, som för att hindra stressen ifrån att bubbla hela vägen ut ur topplocket:

Jag vet inte vad jag vill ha sagt (kanske bara flika in att det är bisarrt hur lite praktisk träning i att vara lärare och utföra lärarsysslor vi får på Stockholms Universitet), men kanske vill jag mjuggföra fram att jag bär på stora ambitioner med min blivande lärargärning.

Varje gång jag står framför eleverna och inte har planerat så mycket mer än en icke-interaktiv PowerPoint-genomgång, där de mest får sitta och lyssna, så känner jag mig ganska precis så här:

Ambitionerna finns att eleverna ska engageras!!! Att diskussionsövningar och interaktivitet ska få dem att inse att samhällskunskapen berör dem!!! Att det är deras livsvärld vi pratar om!!!

Och ändå är min största ambition under min praktik en helt annan.

Att undvika att eleverna ska ge mig det gamla WC-prefixet.

Jag är väldigt noggrann med att varje lektion ska vara välplanerad från minuten eleverna kliver in i klassrummet – men jag är än mer noggrann med att jag ska stå där vid katetern och välkomna dem med alla invärtes vätskor under kontrollerade nivåer.

När jag gick i grundskolan hade vi nämligen en lärare som hette Peter, men vars namn snabbt och närmast organiskt blev till »WC-Pete«, i takt med att hans konstanta toalettbesök under lektionerna uppmärksammades. Det var inte en gång han pep iväg efter att hafsat ut någon glos-stencil till oss elever, inte två, utan det var mer regel än undantag att »WC-Pete« unnade sig en långsittning under lektionstid; som om han tolkat sitt lärarschemas uttryckta »förtroendetid« som att han kunde lämna eleverna mol allena för att sätta sig och läsa en vältummad »91:an Karlsson«-samling.

»WC-Pete« är ett namn som sitter så grundmurat starkt i mitt medvetande att det till och med spiller över på andra Peter som jag stött på helt andra sammanhang. Eller, andra och andra: alla andra Peter.

Introducera en ny bekant som heter, säg, Peter Olsson för mig och det dröjer inte länge – vi pratar kanske halvtimmar – innan jag kan råka slänga ur mig ett »var tog WC-Pete Olsson vägen?«.

Denne lärar-Peters överdådigt frekventa toalettbestyr »WC-Pete« så karaktäristiskt och etablerat att det smeknamnet i sig kortades ner till det minst sagt korta och konkreta »WC«. Till slut förkroppsligade denne stencilutdelande långsittare helt sonika hela den anglosaxiska förkortningen för vattenklosett.

Och än i dag kan mitt enkla och i högsta grad underutvecklade intellekt – som kanske är svårt hämmat av att ha haft lärare som ägnade mer tid åt porslinsstolar än elever – alltså inte särskilja det relativt vanliga svenska namnet Peter ifrån fäblessen för att sätta sig och långtidsbjörna på en toalettstol under lektionstid.

Så jag ser alltid till att komma med vätskor och tarmflora i balans till lektionsstart och skulle det ändå trycka över blåspartiet så skulle jag knipa igen. Jag lämnar inte klassrummet. Inte en enda gång.

Jag ska inte bli »WC-Ecke«. Framför allt för min egen del, men när jag tänker på hur WC-epitetet för mig spillt över på samtliga Peter-figurer jag stöter på så känner jag förstås också ett visst ansvar att inte besudla ett så pass välanvänt namn som Erik. Det gamla konungsliga namnet ska inte behöva dras in i denna lika citrusdoftsprajdoftande som onda spiral som namnet Peter svepts med i för min del.

Jag inledde med att klaga på hur få praktiska verktyg som vi lärarstudenter får med oss från Stockholms Universitet; ett faktum som redan under tredje terminen gjorde mig så pass kokande (»I’m up to here!« utbrast jag på ett seminarium och vevade med näven högt över hjässan) att jag valde att engagera mig i Lärarförbundet för att åstadkomma någon typ av förbättring.

Man kan verkligen tycka vad man vill om hur lärarfacken lyckats med sitt arbete under de senaste decennierna, men jag tycker verkligen att det finns någonting i deras paroll »Allt börjar med en bra lärare«. Just den delen av det lärarfackliga arbetet tycker jag inte har behövt förbättras. Jag har ju länge haft ambitionen att bli just en bra lärare och sliter dagligen hårt för att anses vara Penske-material under praktiken, men just praktiken har ju delvis fått mig att tänka om vad gäller mina professionella prioriteringar. Toalettvägran först, kvalitativ undervisning sedan.

Och jag säger inte att det är en universellt bättre slogan, men jag lyfter bara att den här kanske också skulle fungera:

»Allt börjar med en lärare som inte går iväg på toa.«

Jag trodde att jag engagerade mig i Lärarförbundet för att få stå på barrikaderna och veva mot det New Public Management-styre som håller på att köra hela den svenska välfärdsmodellen in i en bergvägg, genom att hantera skolan som vore det en fabrik för tillverkning av keso.

(Jag skrev förresten en text om det i veckan: om det nya läraravtalet, om Jonas Sjöstedts fascination för tillverkningen av keso och om en stackars kommunikatör på Friskolornas Riksförbund som sträckte upp sitt fuktade friskolefinger i en veritabel skitstorm.)

Men kanske hade den egentliga, undermedvetna anledningen till att jag valde den fackliga banan en mycket mer specifik målbild: att göra läraryrket så pass slappt att alla lärare om fredagseftermiddagarna skulle få tid att slå sig ner och fila på en yvig vev på sina respektive webbportaler.

Dit är det långt. Sveriges lärarkår tvingas fortfarande upp i den lediga lördagsottan för att bjuda sina närstående släktingar på de spaningar som är så slappa att de inte är värda att ringa hem till Sundsvall för att dela med sig av. I den mån de nu gör det.

Men apropå att kliva upp i ottan så ska veckans stora spaning – den som kan få efterdyningar så stora att den spräcker hela den svenska belåningsbubblan – handla om just att kliva upp i ottan.

För det är nämligen så att nästan inga stockholmare gör det.

Nu har jag bara tagit mig ut till Sollentuna om morgnarna vid tre tillfällen, så empirin får sägas vara bristfällig, men jag har då lämnat ytterdörren omkring 07.20 och mötts av gator som varit allt annat än fulla av liv. Mitt i den vanligtvis tvåmiljonerstutande svenska huvudstaden så har det varit lugnt, stilla, ja, nästan öde. Detta vid en tidpunkt då gemene arbetsför stockholmare borde vara i full färd att ta sig till jobbet, om det nu vore så att det börjar arbeta vid 08.00.

Men det gör de inte.

Jag har en god vän från Sundsvall som jobbar som ingenjör och han har också länge gått och burit på denna spaning. Han är själv minutiöst noggrann med både rutinerna och stämpelklockan och är ofta på jobbet timmar innan kollegorna, så till den milda grad att han säkert skulle kunna ta ett sabbatsår av »flextimmar«. Även han har länge vittnat om att hans stockholmska kollegor i regel släntrar in vid nio, kanske halv tio.  Samtidigt som de åker hem från jobben som om de började vid 08.

Det är ingen rusning efter 18-rycket i Stockholm, den värsta rusningen sker mellan 16–18, precis som i vilken vi-börjar-klockan-åtta-stad som helst – men vid 07.30, 07.40 och 07.50 om morgnarna är det stilla och öde längsmed gatorna och på bussarna.

Det borde inte gå ihop.

Det här ska inte utvecklas till någon tvåtimmars The Big Short-historia, men vi kan väl summera det som så att den stockholmska ekonomin är en bubbla som oundvikligen kommer att spricka.

Jag tänkte på det här på fredagsmorgonen, jobbade en heldag (08.00 till 17.00!) och när jag skulle ta bussen hem från Odenplan – ett område jag får för mig rymmer väldigt många uppblåsta låtsasföretag som sysslar med typ »sökordsoptimering« – så såg jag tecknen tydliga framför mig.

På väg till Systembolaget såg jag två olika föräldrar gå och bära på färdiguppblåsta ballonger i varsina kassar. Jag vet inte hur man tydligare ska kunna märka att en ekonomi är uppblåst än när det handlas med faktiskt uppblåsta ballonger, som någon ägnat arbetstid åt att blåsa upp åt den stressade barnkalasplanerande föräldern.

Vem? Säkert nån jeppe.

Kanske en av de faktiska Yeppar som nu, på denna postmoderna arbetsmarknad, går att Yepstr-hyra för de sysslor som lämpar sig för unga och nyanlända, där jag antar att ballongblåsning ingår.

Väl inne på Systembolaget, dit jag fått kryssa mig mellan påsarna med färdiguppblåsta ballonger, så fann jag en öl som – såvitt jag förstod – var bryggd med hallon och som kostade 109 kronor för 33 centiliter.

Hyllan var rätt urplockad.

Och folk är inte på jobben vid 08.

Jag vill egentligen inte The Big Short-skrika så att alla Stockholms kontorsområden faller ihop som ett Fight Club-korthus, men:

Sälj alla era aktier i Stockholmsbolag!!!

Förra fredagen var jag på Grimsta IP och såg Giffarna besegra BP i regnet och vid uppladdningen på den lokala pizzerian så träffade jag på flera gamla vänner från Sundsvall som jag inte träffat på väldigt länge.

En uttryckte att han »inte trodde att jag skulle trivas i Stockholm« och jag förklarade att jag faktiskt gjorde det, men att det självklart fanns mycket att störa sig på i Stockholm.

Något av det värsta är förstås när stockholmare i grupp fått dille på någon ny trend. I år är det tydligen att plocka ner äpplena från sina dignande äppelträd och ta dessa till ett musteri för att få ut flaskor med egenodlad äppelmust.

Och det är väl helt okej, mina föräldrar i Sundsvall hade tydligen varit och mustat på ett lokalt musteri, men… det finns ju en gränslöshet i det stockholmska trendföljandet som jag tyckte att den här DN-artikeln tydliggjorde på bästa sätt:

Och kaos låter verkligen inte som någon överdrift, när Malin får utveckla kring hur äppelmustsugna stockholmare beter sig för att inte bli utan den gyllne flytande saften:

När man är så sugen på must att man går över Terry Evans-gränsen och börjar åberopa släktskap på andra sidan, då tycker jag att man gått för långt.

Här, i ett litet hörn i ett gigantiskt kommunalt 70-tals-komplex, satt jag och blickade ut i det avmätta septemberduggandet. Det är något av det grådaskigare jag fångat på bild på sistone (en gång i tiden hade jag mobilkameran i ett hölster och Lucky Luke-drog så fort jag anade grånad), men det gjorde mig alldeles nervpillrande entusiastisk att sitta där.

För jag satt nämligen där och lade de sista tangentbordsvalsande fingrarna vid planeringen inför morgondagens undervisning för en gymnasieklass. Och jag räknar med att jag under den närmaste månaden kommer att göra av med ett par liter handsvett, att jag kommer vara stressad på en Pirkt.se-försakande nivå och att jag kommer stå för min beskärda del av »how do you do, fellow kids?«-meme-kompatibla kommentarer, i mina naiva försök att »bånda« med eleverna (»vad tycker ni om den här flåssen då, ungdomar?«) – men jag tror verkligen det kommer att bli så väldigt roligt.

Imorgon är första lektionen och jag ska inleda ett nytt moment med klassen.

Och om onsdagskvällen gav mig ett sista tips inför min praktikpremiär imorgon så var det att om det nu flyter på väldigt bra under lektionens första tjugo minuter – om jag presterar på absolut topp och det går så pass bra som det nästan aldrig gjort förr – så ska jag inte komma av mig.

Oavsett vad som händer.

Även om det dyker upp något som sabbar rytmen. Om en elev från absolut ingenstans plötsligt, säg, får ur sig en stark smädelse om mitt reträtterande hårfäste – ett klassiskt sånt nedrigt njurslag som överrumplar en – så kommer jag förstås att vackla till, komma temporärt ur fas, men ska jag inte tappa tron på det jag håller på med.

Om man chockas från ingenstans så måste man fortsätta på den inslagna vägen och tro på att det kommer lösa sig. Inte tveka, inte bli räddhågsen, inte komma av sig.

För det är så trist när det händer.

Ser ni vad jag försöker göra här??? Det är klart ni gör, för jag skriver ju med den stilistiska snirkligheten hos någon vars caps lock-tangent fastnat i intryckt läge.

Giffarna började så otroligt fint under första tjugo mot Djurgården. Kanske finare än jag nästan nånsin sett laget öppna på hemmaplan mot ett storlag. Efter åtta spelade matchminuter hade jag trollbundits av ett GIF-anfall (det där Linus Hallenius till slut nicktvingade fram en stark Isaksson-räddning) som kändes som att det hade hållit på i fem minuter. Varje gång Djurgården försökte lyfta upp sin press så väggade hemmalaget sig igenom en lagdel, till dess att Dif-spelarna tvingades krypa tillbaka i en skyttegravsliknande formation runt eget straffområde.

Men Andreas Isaksson gjorde ett flertal fina ingripanden och när wingback Myrestam (som forsade fram som vore det 2012 under första tjugo) skyttekungsvände på en femöring och krutade på så visade det sig att Marcus Danielsson spelar fotboll med skottsäker väst:

Trots fem-sex skott mot mål, tämligen konstant press och säkert nära åttioprocentigt bollinnehav under matchens första tjugo minuter så ville bollen inte in.

Och när njurslaget kom så vacklade hade hemmalaget inte nog med lugn och trygghet nog för att bara mala vidare. Rytmen förstördes, det blev hafsigt, oroligt, svajigt.

Det blev en poäng till slut, när Linus Hallenius grävde fram ett friläge åt Maic Sema och där Oliver Berg till slut fick visa upp sin funktionella teknik när han tvåtouchade in ribbreturen.

Och det var väl välförtjänt, någonstans, sett till hur lite Djurgården skapade och ägde – men det kändes lite som att det snöpliga 0–1-målet berövade alla GIF-sympatisörer en potentiell kalaskväll. Inledningen öppnade ju upp för en av det här Cedergrenska byggets mest epokgörande insatser (Premier League-proffset Jonas Olsson och landslagsveteranen Isaksson bombarderades ju av några andradivisionsspanjorer), men nu blev det lågintensivt, lite småsegt och stundtals väldigt frustrerat (Juanjo skulle allra minst ha samlat ihop till en utvisning).

Jag får inte komma av mig vid oväntat njurslag imorgon. Det blir så tråkigt då.

Ibland kan man få ett meddelande där allting bara stannar upp, det liksom tystnar runtomkring en och jorden tycks liksom sluta rotera runt sin egen axel, och så känner man en ilning genom hela det centrala nervsystemet.

Det hände mig i veckan, då jag helt oförhappandes fick syn på det här meddelandet i min Messenger-inkorg:

En kall kår forsade som en springflod genom kroppen, ut i yttersta kapilär.

Skulle Per Bohman, min gode vän och en av de jag håller allra högst vad gäller allsvenska långintervjuer, bara ha påstått sig åkt upp till Sundsvall för att intervjua Joel Cedergren? Kunde det vara så att han i stället mjuggsuttit kvar hemma i Stockholm för att i godan ro —medelst hörlurar och ett sol-och-vårar-nöjt smil över näbben — tillgodogöra sig samtliga Joel-utläggningar i Mittmedia-framdukad poddform?

Nej!, tänkte jag instinktivt, och blev förnärmad över att frågan ens ställdes. Det var ju inte bara ett indirekt misstroendevotum mot journalisten Per Bohman — det var ju också en förlängnings-indirekt anklagelse mot att jag skulle ha brustit i omdöme gått i god för och salufört en ren bluffmakares knyckta alster inför en köpstark krets av GIF-intresserade släktingar och löst bekanta.

Och jag visste ju att Bohman faktiskt hade varit i Sundsvall. Och jag visste att Joel Cedergren skickat honom ett uppskattande mejl efteråt där han tyckt att han blivit rättmätigt porträtterad som nyfrälst Ekkono-missionär. Och jag vet att Bohmans intervju gjordes innan GIF-poddens avsnitt med GIF-tränaren släpptes.

Så jag vidarebefordrade inte ens frågan till Per Bohman.

Men.

Sedan tänkte jag till.

Jag tänkte på vad jag egentligen hade för bevisning kring att Per Bohman, som alltså påstod sig vara uppe i Sundsvall härom veckan, verkligen besökt det som en gång titulerades »Norrlands Huvudstad« (innan kommunens PR-lobbyister till slut gav upp den långdragna och infekterade kampen mot sina kollegor i Umeås kommunhus).

Och så såddes ett litet frö av tvivel; ja, ett fruset frökorn som sakta men säkert växte ut till ett iskallt spett som lade sig längsmed hela ryggraden. De isande kalla kårarna var tillbaka, för nu började jag så sakteliga gå igenom vad Per Bohman har sagt om staden Sundsvall genom åren.

Per Bohman (med emfas): »Jag var uppe i Sundsvall i veckan och träffade Joel Cedergren.«

Också Per Bohman (vid annat tillfälle): »Sundsvall [utsedd av arkitektupproret till Sveriges finaste stad] är en ful stad.«

Per Bohman (lite forcerat, ungefär så som att den som vill bevisa något brukar kunna prata): »Uppe i Sundsvall var jag i veckan, och träffade Joel Cedergren gjorde jag.«

Också Per Bohman (vid annat tillfälle): »Restaurangen Apa [en hipp hamburgerbar i centrala Sundsvall, vars affärsmodell är byggd kring högrev och dyr hipsteröl: den typ av restaurang som fortfarande är inne i Stockholms innerstad och som därför per definition är en mycket bra restaurang och där jag bland annat sett en julledig Emil Forsberg hålla hov under en juldagskväll, reds anm] var inte en bra restaurang.«

Jag vet inte vad man ska tro.

Jag har i alla fall sagt upp min Plus-prenumeration efter det att mitt enkronas-abonnemang löpt ut. Man kan inte vara nog säker kring folk som far med osanning om medelpadska stadskärnor och högrevsburgare.

Pirkt.se kan här ha snubblat över den största härvan som rör kvällstidningen Aftonbladet och GIF Sundsvall sedan dåvarande GIF-anfallaren Stefan Silva felaktigt hängdes ut i den fejkade rårisskandal som skakade allsvenskan under hösten 2016.

Riktigt trogna läsare av den här portalen vet att jag sedan länge har en viss aversion gentemot nederländska affärsmän, efter att min ungdoms Gatufest-upplevelser till viss del smolkats på grund av den ständiga närvaron av en flamländsk köpman i dobbelindustrin. Den skrupellöse nasaren kom varje sommar dragandes på en stor vagn med ett tillhörande chokladhjul, där man sades kunna vinna allsköns godsaker i hutlösa mängder — om det inte hade varit för att den Schengen-shanghajande världsmedborgaren hade mixtrat med mekaniken.

Mannen, som hos den spelsugna men ganska snabbt snopna barnaskaran gick under namnet »Choko-Dutch«, bröt alltid upp i ett hånfullt smil som spann mellan örlob och örlob så fort det ropades om fusk efter förlorad guldpeng och med sin juridiska järnkoll på den flamländska chokladspelbranschens alla riktlinjer så lyckades han alltid insinuera att hans hjul i själva verket var riggat — men utan att fullt ut någonsin erkänna det, av rädsla för inspelningar och repressalier.

Det var länge sedan jag tänkte på de otaliga dusterna med »Choko-Dutch« och när han väl kommer på skrift så börjar man förstås fundera på vilka vägar livet hade kunnat ta sig om man inte hade stått där vid chokladhjulet och frustat om att »även nederländska gycklare torde ha någon sorts hederskodex«, utan i stället kanske befunnit sig på samma festivals skumdisco-dansgolv, där man gjort upp med sina jämnåriga i det kondomregn som av någon anledning alltid stod i centrum på alla medelpadska mellanstadiedisco-tillställningar.

Nåväl.

Jag kom att tänka på denne flamländske ruffel-och-båg-magnat då jag i veckan såg en annan holländare avslöjas för att ha bluffat till sig betydligt större belopp:

När man som barn ropade att »hjulet funkar inte som det ska!!!« efter att man blivit berövad ytterligare en guldtia hos »Choko-Dutch« så kunde han på sin höjd undslippa sig att hjulet »faktiskt funkar precis som det ska« och ge ifrån sig ett gultandat vargaflin, vilket förstås på ett halvtaffligt dolt sätt indikerade att hjulet faktiskt var riggat för att inget barn någonsin skulle få sätta tänderna i en kexchoklad av jumbostorlek.

Men inte ens »Choko-Dutch« skulle någonsin vågat svara så där arrogant om nu någon journalist* lagt korten på bordet framför honom och pekat på det uppenbara fifflandet.

*= Var det de första tecknen på Mittmedias neddragningar: att Sundsvalls Tidnings redaktion aldrig hade resurserna att gå till botten med det flamländskt registrerade chokladhjulet? Tur att Dagens Nyheter fortfarande har resurser.

Och man kan kanske ifrågasätta den medelpadska chokladlotteri-inspektionen som år efter år gav »Choko-Dutch« tillstånd att operera på området — men man kan inte ifrågasätta hela Gatufesten. Man kan dock både ifrågasätta varför en holländsk man vid det misstänkt luddiga namnet Melvin Samsom släpps i närheten av miljonfakturor på ett svenskt sjukhus — och man kan i samma veva ifrågasätta exakt hela miljardbygget av Nya Karolinska i Solna.

Den här nyheten kom också tidigare i veckan, då det verkar Dagens Nyheter bara behöver snegla åt Solna-hållet för att uppdaga en ny skandal i hundramiljonersklassen:

Jag unnar mig att ta fram ett litet internationellt gångbart lexikon på ämnet:

Franska: la corruption. 

Spanska: corrupción.

Tyska: korruption. 

Nederländska: corruptie.

Svenska: Moderaterna styr Stockholms Läns Landsting.

Kulturprofilen (vars hela historia finns att lyssna på i denna eminenta P1-dokumentär) är anklagad för våldtäkt och nu är fallet uppe i tingsrätten.

Rättegången pågår, men i någon paus ville hans försvarsadvokat Björn Hurtig sticka ut näbben och ha följande fört till den journalistiska rapporteringen:

Det är inget monster det handlar om. Det är vanlig snubbe. Som dig och mig.

Jag vet inte vad advokaten vill få ut av det utspelet, men jag är rätt säker på att hans genomgående mål med hela rättegången är att hans klient inte ska dömas för våldtäkt. Jag har inte hårfästet för att vara en Mårten Schultz-expert, men jag tror att han gärna skulle acceptera en omskrivning till vilken annan typ av förmildrande brottsrubricering som helst och… är det kanske så att han för fram en sådan potentiell ny rubricering på dagordningen här?

Att han vill förändra diskursen från att handla om sexuellt våld till att handla om snubbighet och att rätten ska fokusera på vad som är vanlig snubbighet – den som jag, du och Björn Hurtig och Kulturprofilen verkar dela – så att hans klient, i egenskap av först och främst snubbe och först sedan brottsmisstänkt, till slut bara döms för en helt ny brottsrubricering, som kanske »Otillbörlig snubbighet«?

Tillbörlig snubbighet: kolla på hockey, dricka öl, high-fivea hårt, tycka att det är »najs« att »han som gjorde Sons of Anarchy har gjort en ny serie på Netflix«.

Otillbörlig snubbighet: våldta.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha ut av att sätta mig ner och författa en allomfattande vev om veckosluten. Ibland är det att få en vän (som den ifrågasatte Per Bohman) på kokning, ibland är det att lyfta upp en +++-skärmdump från dess undangömda position på min dators skrivbord och in i det strålkastarljus där både min farmor och ett par farbröder som ses på Grimsta IP om de kulna fredagskvällarna kan få syn på dem.

Jag skulle förstås vilja kunna skriva rappt och kvickt och roligt, så pass roligt att man skulle kunna lämna läsningen med mungiporna fixerade i en gråtskrattande emoji-position.

Men ofta blir det ju bara halvdant; spaningarna blir hafsiga och halvtaffligt underbyggda och istället tänker jag att man ofta lämnar en genomläsning av Fredagsveven™ med uttrycket av den kokande smilfinken (redogjord för i en tidigare upplaga av denna fredagstradition) över näbbpartiet.

Jag har länge tänkt att Messenger (ofrivilligt) perfekterat den inombords-kokande smilfinken med sin själlösa :)-emoji, men länge har jag gått och burit på vetskapen att där finns en institution som lyckats än bättre i sin utformning.

Och självklart är det inom den svenska byråkratin som behovet av att få uttrycka sin inomboende men samtidigt illa dolda ilska varit som allra störst och där IT-teknikerna därför jobbat dag och natt för att hitta en uttrycksform.

I en älskvärt svagproducerad film från ett lokalt kontor inom Skatteverket skymtade nämligen denne lille figur förbi:

Figuren är hämtad ifrån en sån digital »Är du nöjd med ditt besök hos oss idag?«-tavla och är tänkt att illustrera att en person är nöjd, men vad de snillrika IT-teknikerna på Skatteverket förstått är att människor aldrig är riktigt nöjda utan alltid går omkring med en inneboende kokning när de tvingas besöka ett skattekontor och prata moms eller redovisningar. Och den där gröne lille filuren tycker jag på ett så perfekt sätt utstrålar den typen av inneboende kokning som bara hjälpligt döljs under en fernissa av påklistrat mjuggleende.

(Det är heller inte tråkigt i videon att tanten – vars flyktiga näve man ser i stillbilden – formligen slänger sig på knappen, som om hon rättmätigt känner att »ja, exakt så där känner jag mig efter detta besök!«.)

Det är ett leende som uttrycker »allt är bra«, men som bara en medicinskt ansiktsblind människa riktigt kan tro på.

Jag vill inte utge mig för att vara någon Linn Hed-figur här, men stöter ni på den här typen av leenden i er relation:

Ja, då är det dags att ta sig för tinningarna och fundera över framtiden.

Nu har inte Pirkt.se samma IT-budget som Skatteverket, men om jag bara finge anställa en IT-tekniker för en dag så skulle allt krut läggas på att få avsluta inläggen med en motsvarande digital skylt, som läsare kunnat slänga sig över för att uttrycka den typ av högst relativa semi-nöjdhet som man känner efter att ha läst en hafsigt ihoprafsad vev.

Det var ju trist att det krockade. Min goda vän, som känner mig och som känner min brinnande och kanske årsgamla längtan att få gå och se en balettföreställning, hade i somras köpt biljetter till Törnrosa åt mig, en lördag i september månad.

Och det var ju trist att det krockade med GIF-matchen mot Örebro SK.

Lite trist.

Men vad som var konkret deppigt med den krocken var att jag – utan tillstymmelse till ironi i rösten – kunde utbrista »men du hade ju ett intresse att kolla om det krockade med!« och syfta på att jag är en 28-årig individ vars långtidsschema enkom begränsas av hur ett halvdant allsvenskt lags schema i allsvenskan ser ut. En 28-åring med ett enda konkret intresse: att slå sig ner framför teven och kvida högljutt för sig själv när Peter Wilson och Linus Hallenius inte får in bollar från varsin halvmeter.

Först: Törnrosa var fantastisk. Jag fick höra efteråt att jag bara suttit och skakat på huvudet när ballerinorna och balettdansöserna svävat iväg i flygaktioner över scenen (»vilket häng!«, ville jag utbrista med min gamla Billy Landsdowne-stämma) eller vänt ut och in på sig själva medan de balanserade på sin ena tåspets (vilket fick det att bulta av sekundärsmärta i min gamla portvinstå), men det var verkligen fascinerande att se vad människokroppen är kapabel till, bara man tränar så hårt att hela ens underkropp till slut ser ut att tillhöra en kentaur.

(Jag är rätt säker på att han som spelade prinsen hade kunnat balansera ett glas vatten på bakdelen även när han stått rakt upp-och-ner.)

Sedan: jag flygplanslägade matchen, denna postmoderna term för att slå på flygplansläget på telefonen och avskärma sig från samtidens live-resultatsidor och chattgrupper till dess att matchen är sedd i efterhand, och ja… jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

Det är så mycket som är nytt i den här situationen, som GIF-anhängare. Jag skällde på Per Bohman innan matchen, när det såg ut som att hans hyllningsepos till Joel Cedergren gett GIF-tränaren – som petade mittbacken Eric Björkander för att få in ännu en offensiv spelare i Oliver Berg – den gamle 4-2-4-hybrisen som man känner igen från tio säsonger in på en lyckad FM-save, när man blivit överlägset allt motstånd och kan pyssla med lite vad man vill.

Nu blev det inte riktigt så. Taktiken var inte naiv, Giffarna gick i allra högsta grad ut och gjorde jobbet från start, spelade ut Örebro och 1–0-ledningen borde ha utvecklats till både en 2– och 3–0-ledning, men slarvades, ja, nästan skänktes bort till ett närmast orealistiskt håglöst hemmalag som måste fått säkra den utdelade trepoängare i årets allsvenska som krävt allra minst motprestation.

Och det känns väldigt konstigt att säga att Giffarna borde ligga femma i allsvenskan (vilket de gjort om de vunnit borta mot ÖSK), men… vi kan väl summera det som så att det faktiskt borde skilja minst nio poäng mellan lördagens GIF Sundsvall och lördagens ÖSK (vilket det gjort om de hållit i ledningen och vunnit).

Det om detta.

I söndags var jag ledig och försökte ta tillvara på det genom att ge mig ut och vandra i de stadsnära skogsområden som trots allt finns i Stockholm.

Döm då av min förvåning när jag under mitt planlösa flanerande i Hagaparken möts av ett storskaligt joggar-jippo där musiken dånar och fruktsockerstinna parvlar prövar på parkour i något av alla de oräkneliga tält som smälts upp för att förfula parkbilden, vilket måste fått minst en Hagasessa att överväga att begå Ulf Lundell-debattartikel.

Jag stannade (förstås) till för att göra innehåll av faktumet att min tysta och meditativa skogspromenad saboterades av detta högljudda spektakel – när en kvinna i medelåldern springer fram till mig och vrålar »FLYTTA PÅ DIG DET ÄR TÄVLING!!!«, varpå en liten tolvåring joggar förbi på någon av de tjugo övriga meterna som fanns tillgängliga i bredd, innan skogssträckan bakom mig blir helt öde igen.

Kanske blev jag irriterad på att den hurtiga balunsen förstörde min rekreationsstund, men mer troligt så kanske min irritation någonstans grundade sig i att jag tvingades gå igenom hela det friluftsfrämjande »Kaboom«-evenemanget och bli avundsjuk på de barn som fick springa och hoppa omkring och testa nya idrotter till dess att svetten lackade.

(Parkour-gänget var klart populärast bland barnen, men min spaning är att sporten är stark hos just barn och ungdomar och att det kanske egentligen inte är någonting för vuxna människor att hålla på med; ett case som inte blev svagare av att de hade en banner med hashtaggen #Vuxenparkour på.

Slut på parantes.)

För i ett par veckor har jag känt mig oförmögen att röra på mig, vilket alltid får mig att känna att hela min kognition mixas ihop till en trögflytande sörja med för mycket densitet för att där ska kunna sugas upp någonting vettigt.

Först grundade sig rörelseförhindringen i en förkylning och sedan på grund av att jag – som trodde mig ha fått lära känna alla småkrämpor man kan tänkas kunna ha i ett par ben – drabbats av ett par ihärdiga knölar i ljumsken, som smärtat och som bland annat gjort att jag knappt kunnat sträcka hjälpligt på högerbenet.

Jag tänkte först, efter snabb konsultering av diverse internetkällor, att det handlade om svullna lymfkörtlar, men när de inte minskade – utan tvärtom ökade! – i storlek efter att förkylningen helt hade lagt sig så scrollade jag mig längre ner i nätdoktormyllan och fann ett buffébord där det dukats upp såväl ljumskbråck som harpest – ja, till och med den gamla tuberken gjorde comeback i spalterna.

Så igår ringde jag vårdguiden, där sjuksköterskan alls inte kunde utesluta vare sig harpest eller tuberkulos över telefon. Så imorse ringde jag min vårdcentral vid åtta, fick en tid vid niorycket och vid halv tio så fick jag livet åter.

Det var inte tuberken, inte harpesten och inte ens ett litet ljumskbråck.

Det var bara svullna lymfkörtlar. Jag kommer att överleva.

Sedan dess har jag – som uppfylld av att få livet åter, som återuppstånden från de potentiellt dödssjukas dal – hunnit med en givande tur till biblioteket, haft tid och ork att återuppta mitt »Wrap Life«—

—och tillverka lunchknyten som vore mitt trånga kök en öppen Tomtens Julverkstad-lokal, där kikärtor och grönsaker och såser liksom målats på tortillabröden i realtid.

Jag har också hunnit sätta mig och läsa ut en bok om marknader som jag helt sonika plockade med mig från bibliotekets bortskänkes-hylla på förmiddagen:

Jag har slängt ihop en pasta så som avslappnat kontinentala människor slänger ihop en pasta och så – vid halv åtta-rycket, när solen gått ner och dagen egentligen var slut – så bara fann jag mig själv greppa efter ett par Ulf Kristerssonska löpartajts och snöra på mig mina gympaskor.

Så lycklig var jag över att ha fått livet och snart också ljumskarna åter – att jag gick ut och sprang.

Jag sprang till Gärdet och jag nedslogs inte av att där var helt kolsvart och inte alls fanns så gulligt upplysta spår som jag tänkt mig utan fortsatte ner mot vattnet, Strandvägen, upp Skeppargatan, längsmed Linnégatan, förbi Konsthögskolan, tillbaka vägen upp till Karlaplan och sen hela vägen hem i ett och samma metodiska och lugna tempo.

Mobilen hade jag lämnat hemma, ingen löpar-apps robotröst rapporterade om hur långt efter mitt egentliga kilometer-mål jag låg, utan jag bara joggade på i mitt eget tempo, lärde känna nya gator, nya vägar och när jag såg mig själv i skuggan under gatlyktorna så reagerade jag kanske initialt på hur otymplig jag såg ut (min putande bakdel gör att jag – även med lymfkörtlar vid sunda vätskor – liksom vaggar fram som en and) men jag brydde mig inte utan fortsatte bara lufsa på.

Jag tänkte på hur roligt det ska bli att gå ut på praktik igen i slutet av månaden, hur skoj det ändå är att plugga och hur fritt och härligt det ibland (men långt ifrån alltid) kan kännas att kunna sitta och läsa igenom en bok på en gråblek måndag. Jag tänkte på hur sjukt det är att jag fick byta min lägenhet mot en som ligger precis intill universitetet, tänkte vidare på hur bisarrt det ens var att jag fick den förra lägenheten i förstaläget; på vilken osannolik tur jag haft, på hur bra allt ordnat sig.

Jag tänkte inför hösten att världen är mitt ostron. Och att jag nu ska låta uppslurpandet av det ostronet reagera riktigt uselt med mitt utskrivna penicillin.

I vilken ände ska vi börja.

Jag påbörjade en kurs i kreativt skrivande i somras, men avslutade den aldrig, eftersom min vämjelse inför mina egna alster växte för varje gång jag skickade in någonting i distanskursens webbforum.

(En utbildningspolitisk åtgärd som gjort skillnad om man nu verkligen vill få fler i utbildning vore att se över distanskurserna och deras webbplatser. Även den mest stresstålige mångsysslare hade kunnat stressa sig huvudstupa in i väggen på grund av de ideliga mejlnotifikationerna om att det nu publicerats ännu ett nytt inlägg i ännu en ny forumtråd. Det tog aldrig slut. Varje gång man loggade in i den gamla Passagen-portalen från tidigt 2000-tal så hade man ett trettiotal nya notifikationer som pockade på ens uppmärksamhet. Hela intranätet var en outsinlig källa av förvirrade pensionärskommentarer om var man skulle placera sina texter.)

Om jag hade slutfört den kursen hade jag säkert lärt mig hur man tar den mängd lösa trådar som jag har liggande framför mig och spinner ihop dessa till ett yvigt garn i fredagsvevande anda.

Jag tror hur som helst att vi måste börja i onsdagskvällens fotbollsträning, där korplaget Gruesome FourFourTwosome (en referens så pass ämnad för finkännarna att en majoritet i laget inte ens förstår den) nötte anfallsspel på en målförsedd gräsplätt i Sundbyberg. Det var välbehövlig nötning, då det stundtals fint bollrullande kollektivet har en resultatrad som man knappast behöver någon avancerad AI-teknik för att avläsa, då det i princip räcker med det gamla hederliga binära talsystemet. Det är 1–0 hit, 0–1 dit och totalt har vårt uddlösa gäng gjort osannolikt låga 14 mål på 10 fyrtio minuter långa sjumannamatcher i (den förvisso erkänt tuffa) serien »Division 7 Södra Vardag«. Vad som är än mer osannolikt är att vi trots detta hänger med i seriens absoluta toppstrid.

Det var hårda tag fram till solnedgången och vid ett tillfälle skallade jag ihop med en motståndare vid en hörnsituation, vilket kan ses som en olyckshändelse, men jag vill – ur ett identitetspolitiskt perspektiv – lyfta det oetiskt fula i att gå in i en skallningsduell med just en flintifierad individ.

Jag har nu en nätt bula på ena sidan av huvudet och nu skriver jag de läsare som är vana att arbeta med ett intersektionellt perspektiv (kön, etnicitet, klass, sexualitet, hår) på näsan – men det krävs ju så lite för att ett helt kalt huvud ska bli vanställt. Det behöver liksom inte upp på elefantmanna-nivåer; den deformerade djävulen finns i detaljerna och i dagarna har jag därför sett mer vanställd ut än Stefan Sauk lyckades göra i förra veckans minst virala gif, som publicerades på den här portalen:

Jag vill hävda att det är en stark Stefan Sauk-gif, men att det är ännu starkare av mig som Stefan Sauk-gif-skapare att det här inte är min bästa Stefan Sauk-gif. Den allra starkaste är givetvis den från härom året, där Stefan Sauk gick utanför den sociala medelålders-boxen och försökte sig på en fistbump med Claire Wikholm:

Jag skallade ihop med en lagkamrat, vilket gav bestående men, men det som gjorde allra ondast var de oräkneliga gånger då andra lagkamrater helt sonika tog av mig bollen. Lagkamrater som förvisso kan kategoriseras in under »noll spelade minuter i superettan«, precis som jag, men som kanske – till skillnad från mig, som harvade på långt efter det att talangen egentligen skrikit stopp – lagt av med fotbollen i Råneå IF:s P92:or för femton år sedan eller som aldrig ens börjat spelat organiserat.

Jag tog mig inte förbi en kotte. Mina fötter lydde inte i det tungsprungna gräset, benen orkade inte.

Och när det var som allra värst, när tröttheten förlamade mitt hela rörelsemönster och jag fläkte mig tanklöst för att täcka en passning, så slog en liten spenslig spjuver bollen mellan mina ben och försvann iväg som en iller, men inte utan att han hann lämna ett litet meddelande:

»Heddå«, sa han.

Det finns, som ni alla vet, en särskild plats i helvetet för fotbollskillar som säger hejdå utan att uttala j-ljudet när de sparkar iväg en ograciös tunnel.

Den individen var Sportbladets allsvenske skribent Per Bohman.

Som tur var för denne osympatiske tunnlare så har han uppvägt för detta beteende (som borgar för ett efterliv i en skärseld där otaliga Stockholmare i »Elitlägret i Halmstad 2003«-overalltröjor går runt och berättar om hur de »skulle ha åkt iväg och provtränat med Aston Villa precis när de drog korsbandet« i all evighet) genom att skriva det hittills bästa jag någonsin läst om GIF Sundsvalls succétränare Joel Cedergren:

Min gode vän Per Bohman har skrivit den bästa text jag läst om Giffarnas succétränare Joel Cedergren. [Med rösten av en modern ung tidningspojke]: "Köp för en krona och säg upp igen!!!" https://t.co/BD0oJeYT6t pic.twitter.com/mnbSai7iCU

— Erik Löfgren (@Pirkt) September 14, 2018

Om ni någonsin tycker att den här portalen levererat en bra text om GIF Sundsvall så finns inte mycket annat att göra än att dra på smilbanden och hoppas att det tids nog kommer en till.

Men när Sportbladet, Sveriges största sportsajt, skriver en Plus-låst och djuplodande artikel om GIF Sundsvall så vet jag precis vad man måste göra för att det ska komma en till framgent. Man måste klicka sig in i artikeln och skaffa Plus för en krona. Sedan måste man få sin sportintresserade medelpadska kompis att göra det, kanske sin GIF-intresserade granne.

Det här är inte branded content i samarbete med Aftonbladet, det är bara det att jag vet att det enda som tidningen tar hänsyn till när de har skrivit en Plus-artikel är hur många som skaffat Plus på grund av just den artikeln. Och den enda anledningen till att Per Bohman fått åka upp och gräva ner sig i Joel Cedergrens kollektivistiska tankegångar är att så pass många GIF-intressenter faktiskt köpte Plus när Bohman var uppe och bedrev Adla Urban-kampanj för drygt två år sedan.

Och jag tänker verkligen inte gå i god för resterande Plus-innehåll på Aftonbladets sajt – det är säkert jättebra att ha om man ska skriva en C-uppsats i hur olika barnskådespelares karriärer utvecklat sig – utan bara rekommendera er att, precis som jag, nypa åt er ett för statistiken viktigt 1-kronas-abonnemang som man sedan omgående kan se till att säga upp.

Det är texten verkligen värd.

Han må vara en lumpen »heddå«-sägare på själva fotbollsplanen, Bohman, men bakom tangenterna är han onekligen mycket vass.

Min upplevda tyngd i fötter och ben under onsdagens fotbollsträning blev inte mindre påtaglig kvällen därpå, då jag – med denna nya självinsikt i bakhuvudet – såg Cameron Carpenter på Konserthuset.

Vem?

Jo, »Orgelvärldens rockstjärna«: en 37-årig amerikansk organist som revolutionerat vad man kan kräma ut ur en orgel. Han turnerar omkring med en specialdesignad jätteorgel som han byggt ihop själv och det var verkligen sinnesvidgande att se honom sitta och veva med fingrarna på fyra olika klaviatur (heter det så?) på en och samma gång – samtidigt som han satt och steppdansade på vad som måste ha varit ett femtiotal olika kombinationer nere vid tassarna.

Han måste verkligen tänja på de rent fysiologiska gränserna för vad som är motoriskt möjligt för en människa; en simultanförmåga som bara matchas av den överintelligenta individ som inte kan fördöma rena nazister utan att också peka på Vänsterpartiets historia.

Ibland släppte Carpenter nävarna från klaviaturet utan istället tog tag i stolens undersida och tryckte till i ett rejält och mäktigt steppdans-solo med fötterna. Då var man inte kaxig, när man kvällen därpå misslyckats med att sätta i fötterna någorlunda korrekt för att kunna kroppsfinta sig förbi en civilingenjör från Sweco.

Det allra bästa var dock när han långsamt trappade upp trycket i sina långa Bach-tolkningar och till slut tryckte till för allt han var värd. Jag har ingen bild från spektaklet. Detta då det var förbjudet att fota under tillställningen, vilket man brukar kunna ta med en nypa salt, men intill mig och mitt sällskap satt en gammal monokel-kompatibel gubbe faktiskt (obs: sant) och tog fram sin långa käpp, sträckte ut sin gamla kropp maximalt och tryckte till en medelålders kvinna som försökte läsa programmet med minimal ljusstyrka, fem-sex stolsrader bort.

Så det var… inte läge.

Men det var svårt att inte reagera över hur fysiskt ansträngande det verkade att spela orgel på hans gastkramande sätt. Det var svårt att inte fascineras över hur »Orgel, 45 minuter« skulle kunna fungera som ett utmärkt bålpass på valfritt gym och svårt – för en som tänker i virala bilder – att inte föreställa sig den här memen, då Cameron Carpenter tryckte ned tangenterna med maximal kraft under alla bitars crescendon:

(Det är befriande med en konsertupplevelse som slukar en, för stundtals kan man gå helt upp i det som pågår. Men vad som är nästan lika härligt är att man ibland kan skena iväg i stickspår, som när jag helt plötsligt kom att tänka på hur besviken en tidig sexpartner till geniet Cameron Carpenter kan ha blivit.

Tänk er att under skoluppvisning efter skoluppvisning ha sett den unge Cameron låta sina flinka fingrar flytande vandra över fem klaviatur samtidigt, utan att sätta ett enda finger fel, där varenda knapp han trycker på ger ifrån sig ett alldeles fantastiskt ljud som i sin tur ger utlopp för en känsla man kanske inte visste att man kunde känna; tänk att ha sett honom bygga upp en alldeles magisk stämning och till slut trycka till ett ordentligt klimax med sina bara fingrar.

Och så kanske någon lyckades bli tillsammans med honom i den ålder då det brukar bli dags att för att fingra penetrerande på varandra för första gången.

Jag tänker mig att den personen i så fall hade vissa förväntningar på vad Camerons fingrar skulle kunna åstadkomma. Vilka knappar han skulle kunna trycka på.

Och nu säger jag inte att det var så – den bisexuelle Cameron Carpenter var säkert en alldeles fantastiskt lyhörd och flink talang även på den fronten – men jag säger bara att det är en rolig tanke på den monumentala besvikelsen som kan ha uppstått när denna hypotetiska partner helt plötsligt bara kände ett torrt pekfinger veva runt lite planlöst. Att man känner att det bara görar runt där nere, ungefär som Leif Boork kände när han ätit en mjukglass härom året.)

Trodde ni att min sammanfogade bild på ven-i-skallen-killen och Cameron Carpenter var världens första orgel-meme? Tänk igen.

I veckan röstade ju EU igenom det till synes idiotiska förslaget om att filtrera den europeiska www-floran, i syfte att ge innehavare av upphovsrätter pengar när deras material används.

Många är de som ropat sig hesa över hur detta kan komma att förstöra den internetbaserade satiren och att det nu kommer bli mycket svårare att publicera rörliga gifar och semi-knyckta memes på fristående portaler som Pirkt.se.

Och jag tyckte att detta var oroväckande nog som det var – men så accelererades oron betänkligt när jag googlade runt efter Cameron Carpenter-biljetter. Jag visste att jag sett affischer med hans nuna och titeln »orgelvärldens rockstjärna« på stan och visst hittade jag till slut biljetter – men det var, den stora kulturupplevelsen till trots, ändå inte det bästa jag snubblade över vid googlingen efter orgel-relaterade webbsidor.

Jag snubblade nämligen över den här Facebook-sidan:

Orgelmemes!!! Memes enbart avsedda för organister!!!

Som ägare till en bredare (det måste finnas fler GIF-supportrar än faktiska organister i Sverige) men samtidigt mindre populär och långt mindre viral portal så borde jag kanske lobba för att sidor som Orgelmemes släcks ner, men nej: jag har nog aldrig varit mer anti-EU.

Varenda svensk EU-parlamentariker som röstat igenom den här lagen borde behöva se Orgelmemes-skaparen i ögonen när han får beskedet att han inte längre får klippa in en pizzaslice i näven på en besvikelse till bälgpumpare.

Den medelpadska elitidrotten på 2010-talet har kännetecknats av tre saker: skakiga publikunderlag, ekonomiska bekymmer – och gammaldags grafik vid förkunnandet av dessa ekonomiska bekymmer.

Vi minns alla den moderna klassikern från förra hösten, när GIF Sundsvall skulle redovisa sin ekonomiska knipa för investerare, intressenter och lokaltidning.

Ordförande Johan Nikula stod framför en powerpoint som var rent genialt simpel.

Vi behöver låna 5 Mkr. Svart på vitt.

Det var en powerpoint-slide som verkligen lyckades uttrycka hur pass vingligt klubben balanserade på den ekonomiska ruinkanten; en bild av att »här har vi en organisation så slimmad att den kommunikationsansvarige inte ens har haft tid att ändra typsnittet i mallrubriken från det förinställda Calibri, 32 punkter«.

Det sände ut signaler om att Giffarna inte bedrivit någon typ av överdimensionerad verksamhet, där någon grafisk designer fått sitta på GIF-avlönad kontorstid och fluffa till siffrorna med färgglada figurer eller smäckra diagram, utan att de redan sytt in den organisatoriska kostymen så pass mycket att kommunikationsavdelningen inte längre hade tid till toabesök eller typsnittsändringar.

Och till slut rullade lånepengarna också in och den svart på vitt uttryckt katastrofala ekonomin kunde räddas tillfälligt.

Nu verkar Giffarnas succé med anti-grafisk design ha spridit sig till Medelpads andra stora elitidrottsförening. Det ska inte handla om några konkreta ekonomiska bekymmer som ligger bakom utspelet, men idag lanserade Timrå IK nyheten att man nu kan köpa in sig i b-aktier i klubben för en summa på nära två tusen kronor.

På det här sättet hoppas klubben få in minst sex miljoner kronor från välvilliga supportrar, men kanske hela sexton miljoner om det vill sig väl och folk lättar på sina respektive läderpungar.

Hur som helst: det lanserades på ett sätt som får en att misstänka att Timrå IK sneglat mot lokalkollegan GIF Sundsvall, vad gäller presentationer om det ekonomiska. Men att Timrå IK vågat ta den grafiska presentationen ytterligare ett stort steg åt det lågmält folkliga hållet:

Nykomlingen i den påkostade och amerikaniserade Swedish Hockey League, högstaligan i den svenska idrott som mer än någon annan idrott osar lukrativt loge-leverne, lanserade alltså sin stora satsning på nyemission – genom att skriva ett luddigt domännamn en whiteboardtavla.

Inte ens Calibri, 32 punkter, på en simpelt mallad Powerpoint – utan en medelålders man med ++-handstil som stått och muttrat »we-we-we« för sig själv samtidigt som han stånkat på med whiteboardpennan i en oergonomisk rörelse med axeln, på en whiteboard vars sidor dessutom var täckta av gamla o-utsuddade alster om wifi-lösenord och andra »Låt Stå!«-skyddade texter.

Jag ska inte säga att det är tur att alla andra medelpadska klubbar på motsvarande elitnivå har tvingats lägga ner (av just ekonomiska skäl), men jag säger att det hade blivit ett i längden omöjligt race to the bottom vad gäller grafiska designlösningar ifall det funnits ett, säg, Sundsvall Dragons som skulle försöka toppa detta: