Krisen inom den svenska polisen har diskuterats i åratal och de politiska partierna har sedan länge tävlat om vilka som kan lova flest miljoner till polismyndigheten eller flest nya platser på polisutbildningen.

Men det räcker inte.

Poliserna är för få, resurserna för skrala och den svenska brottsligheten för stark. Någonting drastiskt måste göras.

Därför är det glädjande att se att polisen i Västernorrland tagit första steget i en utveckling som på allvar kan råda bot på brottsligheten i Sverige; ett viktigt förstasteg som kan leda till att vårt underbemannade och underfinansierade polisväsende ändå kan fånga in en långt större mängd tjuvar.

I Sverige är det, som Annie Lööf konstaterade redan 2012, »sedan länge förbjudet att bedriva en verksamhet med kriminellt syfte« — men att döma av utvecklingen sedan dess så räcker inte detta för att komma till rätta med brottsligheten i Sverige.

Vi måste göra det brottsligt att kanske eventuellt vara brottslig.

Sundsvallspolisen har tagit det första initiativet, genom att förbjuda större målade banderoller på läktaren för att folk eventuellt kan tänkas tända bengaler därunder, i skydd av den anonymitet som den väldiga banderollen skänker.

– Det är omöjligt för oss att se vad som försiggår under flaggorna. Sedan har den som hade en röd jacka plötsligt en vit och så vidare, säger den kriminalpolitiske nytänkaren Kenneth Carnabeck, tillförordnad gruppchef för tillståndsgruppen vid region nord, till Aftonbladet.

Denna ledarsida hade heller inte haft några problem med att ytterligare inskränka rätten att hastigt byta jacka (i en vidare diskussion borde frågan lyftas om kända trubbelmakare alls ska få kamouflera sig bland vanligt laglydigt folk genom iklädande av vanliga kläder, där en seriös debatt om införandet av en Björnligan-strikt klädkodex bland tvivelomsusade diversearbetare måste kunna föras). Men detta är tvivelutan ett viktigt första steg för att komma åt all typ av brottslighet: förbjud det som eventuellt kan leda till olagligheter.

Nu tar Sundsvallspolisen ett viktigt första ställningstagande mot just pyrotekniken på svenska läktare genom denna nya kollektiva förhandsbestraffning, men det är inte svårt att tänka sig hur denna metod kan användas på all annan typ av brottslighet som polisen i dag har problem med att stävja.

Problemen med drogförsäljning i svenska socioekonomiskt utsatta förorter? Förbjud planlöst hängande i trapphus och på torg, för att dylika lösdrivare inte ska kunna saluföra narkotika.

Problem med skjutningar? Förbjud täckjackor vintertid, då man aldrig kan veta om en usling gömmer en automatkarbin bland allt värmande dun. Visst: bakom de flesta dunjackorna döljer sig vanligtvis en helt laglydig individ som mest vill slippa frysa, men det räcker med att en av dessa drar fram en pickadoll ur sin vinterbonad för att det ska gå riktigt illa.

Problem med att svårt alkoholiserade människor kör rattfulla och utsätter vanliga människor för livsfara? Förbjud drickahållare i svenskregistrerade bilar. Det är helt omöjligt för polisen att veta ifall bilisten placerat en PET-flaska med Loka Crush eller en sjuttis Explorer i det flaskstora hålet och för att eliminera risken för det sistnämnda så bör man försvåra för fyllekörandet genom att helt enkelt inte erbjuda ett alternativ för ett skvättfritt placerande av dryck i svenska bilar.

Att satsa pengar från staten, höja lönerna inom de brottsbekämpande yrkena eller utbilda fler poliser tar tid och är mycket kostsamt. Och att höja strafflängderna för begångna brott är dessutom all forskning starkt skeptisk mot.

Men att göra det olagligt att kanske eventuellt göra något kriminellt, genom att förbjuda allt som eventuellt skulle kunna försvåra för polisen att utreda brott — vare sig det är större flaggor, tjockare dunjackor eller dryckesbehållare — är ett enkelt sätt att göra befintlig poliskårs arbete så väldigt mycket enklare.

Just i detta läge är det supporterföreningen Patronerna i Sundsvall som vi lyckas klämma åt, men om fler poliskårer börjar agera lika restriktivt som den västernorrländska så kommer vi med befintliga resurser kunna komma åt såväl konkret kriminalitet som kanskekriminalitet framöver.

Erik Löfgren Ledarskribent

Det blir en märklig säsong, det här.

Vid 1–1 borta mot Elfsborg i paus och ett bollinnehav på nära sjuttio procent mot de vanligtvis så skickligt bollrullande boråsarna så kände man sig fortfarande… konkret besviken över insatsen.

Det var inte en bra halvlek, då bollrullandet ofta skedde med hela Elfsborgs-laget packat på rätt sida, så där lågt liggande och försiktigt som man inte trodde att tidigare SM-guldvinnare med toppambitioner skulle kunna lägga sig inför sin egen (rekordlilla!) hemmapublik.

Det var till slut heller inte en bra match, totalt sett, även om Linus Hallenius förstås hade kunnat drämma dit ett 2–1-mål när han två-touch-trippade sig igenom i straffområdet och även om William Eskelinen nog aldrig i hela sin karriär gör om den P11-aktion som snubblade in 1–2-målet via Per Frick (som aldrig fått bättre utdelning för sin allra främsta egenskap: att vara bred som en ladugårdsdörr).

GIF Sundsvall bör behöva ha flyt med sig för att ta tre poäng mot Elfsborg (det hade man inte!) men det svåra att greppa efter den till slut klara 1–3-förlusten är hur laget egentligen ska tackla den här typen av matcher.

Ska Joel Cedergren vara så pass missnöjd med matchbilden efter dryga timmen spelad, vid 1–1-läge och relativ kontroll över bollinnehavet, att han plockar ut en mittback (Pol Moreno har fortsatt svårt att övertyga) för att slänga in en måltjuv längst upp i banan?

Jag vet inte. Giffarna slutade klart före Elfsborg i tabellen i fjol och en del tyder på att de skulle kunna göra det igen (Pawel Cibicki ser ut som en allsvensk toppspelare som drar fram ett mittenlag).

Nu var det väl inte främst formationsbytet som gav Elfsborg segermålet, utan en osannolik målvaktstavla strax därpå, men jag kan inte vara ensam om att vara desillusionerad under detta märkliga GIF-år 2019.

Vad ska man egentligen förvänta sig? Vad vill man egentligen? Hur bra är en pinne när spelet trasslar och Batanero är osynlig?

Så många frågor, men bara en meme-mall:

Det finns mycket reklam i Stockholm. Knappt har man hunnit dra kortet för ännu en dyrköpt månad i kollektivtrafiken och tagit sig innanför spärrarna innan man har Dolph Lundgren uppenbarelse i trynhöjd, där han över några kvadratmeter uppmanar en att skyffla in sina besparingar på ett casinokonto där man kan få mångdubbelt mer i en pollettvaluta som bara passar en väldigt specifik mynning och som måste slitas ner till oigenkännelighet innan man får växla tillbaka till svenska kronor igen.

(Jag tror inte Frank Anderssons kropp han kallna innan  onämnda casinoägare slog en signal och undrade om Dolph Lundgren kunde tänka sig att ersätta honom rakt av på alla reklamskyltar. Kanske sa han – fan, här begår jag ett stilistiskt misstag och könar casinoföretagsäga— att »ingen kommer märka något« till Dolph. Kanske hade han rätt i det.)

Det finns väldigt mycket reklam.

Det finns i princip bara en kommersiell reklamskylt som jag gillar. Det är den digitala skylt med rullande textramsa som Solna Blomhus har på sitt tak.

Där rullar en text – i illgrön text på svart 90-tals-LED-bakgrund – på vilken butiksägaren klargör att de erbjuder »KISTBLOMMOR« – »SORGBUKETTER« – »EVENTBLOMMOR«.

Och jag skrattar alltid till när jag ser saluförandet av eventblommorna rulla in där, i direkt anslutning till kistdekorationerna och de sorgsna begravningsbuketterna. Jag cyklar förbi där med jämna mellanrum – senast igår – och bilden kommer alltid till mig, varenda gång: hur blomsterhandeln är fylld med sorgsna själar, att stämningen är otroligt tryckt och dämpad när folk med sorgkrumma ryggar lufsar runt och doftar på framhållna begonier och skamset kvider fram ett prutningsförsök på en vackrare bindning. Och så tänker jag mig ljudet av en tvärnit utanför plötsligt bryter den dova ljudbilden, när en företagare i en firma-BMW fått se »EVENTBLOMMA«-texten överraskande rullas ut framför sig, mitt i all sorgsaluförning. Hur den fryntlige företagaren formligen rusar upp för den lilla trätrappen sitt stockholmska ledarskapscoachade tempo, hur han tränger bort sorgsna släktingar och begoniasniffande åldringar som rör sig med en icke-lean och ström-olinjeformad släpighet och hur han börjar gasta till trädgårdsmästaren om att någon måste ordna blommor till sitt uppkommande »event«.

Till saken: jag vill inte vara den som störtar och yrar om eventblommor hela tiden.

Jag ser Pirkt.se – och kanske framför allt den del av portalen som handlar om GIF Sundsvalls förehavanden – som ett litet skyffe dit man främst kommer för att få råd och stöd vad gäller eventuella sorgbuketter och superettansnidade kistblommor. Jag tänker mig att folk knappar sig in på denna portal med ungefär den sinnesstämningen som de flesta lunkar uppför trätrapporna till Solna Blomhus: det är lågmält, det är med den typ av nätta dysterhet som nollgradigt och snöblandat regn i mitten av april frambringar och där finns ingen förberedelse för stora yviga gester eller gallskrik som bryter den lätt sniffande tystnaden.

Men GIF Sundsvall av 2019 års modell tvingar mig bli den figuren som rusar in och skriker om eventblommor och fest och gamman. Och det är inte mig som privatperson emot – inte alls: sällan har jag mått så bra som från 2–1-målet och framåt under den nya ståplatsinvigningen mot Malmö FF i lördags – men däremot mig som portalägare.

Superlativen tar slut mycket fortare än de kritiska formuleringarna. Alla lyckliga fotbollsmatcher liknar varandra, varje olycklig fotbollsmatch är olycklig på sitt eget vis.

Det blev ingen text om den historiska GIF-segern mot Malmö FF som får räknas till en av klubbens större skalper i modern tid. Ingenting om hur premiären av »Mathildas« överträffade precis alla förväntningar, ingenting om hur det borde kunna påverka både ståplatskulturen och dragkraften till IP framöver.

Det blev en om Dolph Lundgren och eventblommor. Det var tvunget att bli det ifall produktionen någon gång skulle fortsätta och inte helt lamslås av en känsla av att vara tvungen att tycka någonting om Giffarnas succé.

Och ikväll kanske det kan genereras nytt icke-GIF-relaterat innehåll, då jag ska gå på Sharon van Ettens spelning på Kägelbanan helt själv.

Jag tror så mycket på att det är det absolut bästa man kan göra av en torsdagkväll i Stockholm att jag ignorerar faktumet att jag kommer behöva stå och låtsas snegla efter någon som är på väg tillbaka från toaletten vid varenda liten paus under kvällen (det har jag dessutom gjort förr, så prata gärna med mig om det stora vänskapslivet, om fester och bjudningar, men berätta inte för mig om ensamseglingen: jag har varit där, jag har upplevt det, jag har ganska skickligt lyckats låtsats vänta på att någon vän tar sig en riktig långsittning).

Foto: Bildbyrån/Nils Jakobsson.

I få matcher under fjolåret var GIF Sundsvall lika tillbakatryckta som mot Malmö FF på bortaplan, när skåningarna bombade in inlägg på inlägg. 

Linus Hallenius vill att hans GIF Sundsvall ska utveckla fler offensiva vapen under 2019 – men vill inte följa MFF:s exempel med mycket inlägg.

– Hade vi gått åt det hållet hade jag nog inte velat krita på för GIF Sundsvall, säger han.

GIF Sundsvall hade förtvivlat svårt under den allsvenska säsongens första halvtimme och hamnade i ett tidigt 0–2 underläge borta mot Djurgården. Då klev lagkapten Linus Hallenius fram och tryckte in ett reduceringsmål från nära nog ingenstans: ett mål som väckte bortalaget, som därefter började hitta rätt i det passningsspel som blivit synnerligen välkänt i allsvenska kretsar.

Det räckte till slut till en stark bortapoäng i premiären på Tele2 Arena – men skickade samtidigt med en varning inför framtiden: Djurgården hade en tydlig och välfungerande taktik för hur de skulle bemästra Giffarnas 3-4-3-uppställning och plocka bort lagets spelskickliga spanjorer centralt. Det kommer fler lag att ha – och det kommer inte som någon överraskning för någon i GIF-truppen.

När Pirkt.se träffade Linus Hallenius inför att den allsvenska säsongen skulle dra igång, i mars månad, pratade han mycket om hur laget i år skulle behöva anpassa sig till att alla lag nu vet exakt hur bra han och hans lagkamrater kan spela fotboll om man inte ställer till det för dem.

–Förra året så hade vi inga förväntningar på oss alls utan allt var bara positivt och vi slog ur underläge. I år är det många som tänker »shit: de har samma trupp som i fjol och har förstärkt!« och vi kliver in med helt andra förväntningar på oss i år. Och det är fullt naturligt: för vi tycker att vi är jäkligt bra. 

– Men vi kan ju inte bara fortsätta göra samma saker utan vi måste ta ytterligare kliv. Allsvenskan blir hela tiden bättre och bättre och lagen anpassade sig väldigt mycket efter oss på slutet [av förra säsongen], så vi är väldigt ödmjuka inför att vi behöver utveckla oss vecka för vecka och ta ytterligare kliv, säger Hallenius. 

Men att allsvenska lag kommer anpassa sitt spel efter Giffarna – vilket även Kalmar FF gjorde på försäsongen (en match som Hallenius förvisso saknades i) – är ingenting som GIF-kaptenen fruktar.

– Jag är inte särskilt orolig över att lag anpassar sig efter oss. Det ser jag mer som ett bevis på att vi är riktigt bra. Hellre då att vi ska bli så in-i-helvete bra att det till slut inte spelar någon roll vad de försöker med, säger han och utvecklar:

– Det är lite den känslan jag har haft: att försöker lag att pressa oss så säger vi att »ja, gör gärna det, för ju mer ni pressar oss – ju mer kommer ni få jaga boll, öppna upp er och då kommer vi ta de ytorna«.

– Och när det gäller lagen som kommer hem hit och ger oss hela initiativet – och det har varit stora lag – så är det bara att säga tack, för det är vi också jäkligt bra på. Vi vet exakt hur vi ska flytta bollen och vara lugn med den, men sedan har vi också den typen av spelare som kan slå en passning som luckrar upp ett helt försvar.

Han summerar:

– Så jag skulle inte vilja vara på sidan och känna »fan, vad ska man göra för att stoppa GIF Sundsvall?«. Vi får väl se om de kommer på någonting.

Jag har en gång frågat Bildbyråns vd Niklas Larsson – som jag skrev ett Offside-reportage om Giffarna tillsammans med under hösten 2014 – om det var okej att låna ett par foton och vid jakande svar har jag bara sprungit med det så fort jag kunnat. Nu spelade jag padel med samme Niklas Larsson i veckan, vilket jag tror är ordlös mediemanskommunikation om att allt är lugnt och att ingen faktura på hundratusentals kronor ligger och väntar på att landa på hallmattan. Pirkt.se vill i alla fall betona hur hemskt tacksam portalen är för allt lånande. Foto: Bildbyrån/Nils Jakobsson.

Linus Hallenius själv då? Precis alla vet att den nyblivne 30-åringen (som firade bemärkelsedagen med en toppinsats borta mot Djurgården) gjorde 18 mål i serien i fjol och försvararna lär göra vad de kan för att stoppa honom. Om allsvenska lag anpassar sig inför att de ska möta GIF Sundsvall för att hindra dem från att rulla boll effektivt så borde väl allsvenska försvarare anpassa sig inför att möta Linus Hallenius – för att på bästa sätt hindra honom från att göra mål?

Men Hallenius tror inte att allsvenska försvarare kommer kunna följa några speciella försvarstaktiska recept för att stoppa honom i år:

– Det tror jag inte att de kan göra. En gång i tiden klassades jag kanske som en djupledsforward som sprang bakom… och jag vet inte hur man stoppar det, men man sätter väl någon snabb på mig eller sjunker lågt. Men nu ser jag väl att vårt spel är väldigt komplext, med många olika verktyg och många olika sätt som jag kan göra mål och bidra på. De får gärna göra allt de kan – det bara sporrar mig att utvecklas ännu mer. Det är jag inte särskilt orolig för.

Klart är att mittbackarna även i år får se upp med Hallenius löpningar i och runt straffområdet – för det är den enskilt största förklaringen till hans målmässiga explosion, menar han.

Anledningen stavas delvis »Soccer Service«. Det omtalade spanska fotbollsföretaget – vars paketlösning även IFK Göteborg köpt in till årets säsong – erbjuder individuella videoanalyser av spelarna. När Joel Cedergren beskrev metoden för mig så fick exempelvis GIF-yttern Maic Sema se på bilder från hur han själv löser en situation på offensiv planhalva i match – för att sedan se hur exempelvis Andrés Iniesta, som förebild, löser motsvarande situation i match på allra högsta nivå.

Linus Hallenius har tittat specifikt på sina löpningar framför målet – och föga överraskande har han studerat och jämfört sig med en viss målmaskin:

– Ska man titta på just rörelsemönster i boxen är det väl oundvikligt att inte titta en del på (Cristiano) Ronaldo. Det finns nog ingen som är bättre på att ta sig till lägena, säger han.

– Hans sätt att röra sig, hans sätt att växla från noll till hundra, det har nog varit något extra klipp på honom, helt klart.

Det gav resultat. Hallenius stod för fler »målgörarmål« än någonsin tidigare i karriären.

– Jag gjorde mål på en del sätt som jag alltid hoppats att jag skulle lära mig, men aldrig riktigt gjort. Och det har väl mest att göra med hur man rör sig i boxen: att de mål som ser väldigt enkla ut ändå kräver en viss förståelse för att man ska gå in i de ytorna, säger han. 

– Och det är enkelt, när man väl har fattat det, men jag tror aldrig att jag hade fattat det innan.

Han nämner bland annat ett par mål när han »rörde sig in bakom bortre mittback« och rabblar upp »Hammarby hemma, IFK Göteborg borta, Norrköping hemma« när jag är tvungen att stanna honom.

Mot IFK Norrköping på hemmaplan rörde han sig förvisso bakom en något trögrörlig Andreas Johansson – men han gjorde ju så mycket, mycket mer. Han sög ner bollen med höger yttersida i ett synnerligen oergonomiskt läge som – om det inte utförts så fackmannamässigt – hade kunnat sluta med en höftledsoperation, innan han placerade den i Isak Petterssons bortre målgavel i vad som måste vara ett av tidernas främsta anfallsaktioner på Idrottsparken i Sundsvall.

Där handlade det väl inte bara om att löpa rätt, påpekar jag.

– Nej, sedan har jag väl alltid tidigare kunnat göra en del snygga saker i vissa moment. Redan på Per-Joars Hansens tid (2008, reds anm.) så sa han väl, efter nån träningsmatch på Cypern, att jag var »ögonblickens man«: att jag kunde göra något riktigt sjukt vid nåt visst tillfälle. Och så har det väl alltid varit, men nu känner jag väl att jag är mer komplett och att jag gör rätt saker väldigt ofta. Men jag hoppas att fortfarande har det där kvar: att jag kan göra vackra saker när det behövs.

Linus Hallenius fick kliva ner och knoppa undan ett och annat inlägg borta mot Malmö FF förra säsongen. Foto: Bildbyrån/Petter Arvidsson.

Det blev få mål på huvudet under förra säsongen för Linus Hallenius, som spelar i ett lag som förvisso slår in en del inspel (Jonathan Tamimi vann assistligan för försvarsspelare i fjol) men som ogärna vispar in ett inlägg på vinst och förlust.

I de matcher där motståndarna lägger sig lågt kan ett inläggsspel vara ett kraftfullt verktyg – vilket Giffarna fick smaka på borta mot Malmö FF i fjol. De dåvarande regerande mästarna var överlägset spelmässigt, mot ett bortalag som misslyckades med presspelet och blev tillbakatryckta, och det skånska storlaget använde överlägsenheten till att formligen skyffla in inlägg mot mot ett Giffarna som  och bombarderade.

Det blev 0–0 till slut – även om Marcus Rosenberg tyckte det skulle blivit tvåsiffrigt till himmelsblått – men klart är att det var med väldigt trötta ben som GIF-spelarna nickade undan de sista MFF-inläggen. Ett liknande bombardemang blev Giffarna inte utsatta för under fjolårssäsongen (kanske frånsett stunder under AIK:s guldjakt på Friends Arena) och kanske har Giffarna har något att lära där: skulle det skulle gå att addera ett giftigt inläggsspel också, till det redan fina och uppskattade kortpassningsspelet?

Linus Hallenius funderar.

– Ja, det är en fråga. Hur behåller man identiteten – samtidigt som man försöker skapa ännu mer? Att om vi har bollen länge… att vi kanske kan piska in den då och då.

Jag nämner MFF-matchen: att den borde ha bevisat för GIF-spelarna hur jobbigt det kan vara att tvingas försvara sig mot inlägg.

– Men om jag ska vara ärlig… hade vi gått åt det hållet hade jag nog inte velat krita på för GIF Sundsvall. Absolut inte. Jag ser mig absolut inte som någon form utav »boxstriker« som vill ha massa jävla inlägg.

Han utvecklar:

– Malmö hade kanske sextio inlägg? Visst, det var väl jättekul för dem – men hur många klara målchanser hade dem? Fem? Det tycker jag att vi kan skaka fram vilken match som helst. Nej, någon ren inläggsfotboll vill jag absolut inte förespråka, säger Hallenius. 

På lördag möts GIF Sundsvall och Malmö FF igen och vi får helt enkelt se ifall Giffarnas lagkapten Linus Hallenius får ägna eftermiddagen på NP3 Arena åt att delta i fina passningskombinationer offensivt eller hjälpa till att nicka undan inlägg defensivt.

Man kan säga mycket om Gamla Stan, men jag tycker att grändens polkagrisförsäljare ofta har fingret på den samhälleliga pulsen.

När omvärlden ter sig som allra mest irriterande så kan man nämligen räkna med att snasknasaren ställer ut den här skylten utanför etablissemanget, som en liten samhällskommentar smidd i trä:

Jag skulle själv vilja slöjda mig en mindre replika i nättare furu, för att kunna hänga runt halsen i tider som dessa.

För jo: kokning pågår.

Att jag sedan ett år tillbaka är vald till ordförande i Lärarförbundet Student i Stockholm är ett faktum som i det närmaste undangömts i dessa Pirkt.se-sammanhang. Oklart varför: kanske känner jag som 28-åring precis samma behov av att tona ner min elevrådskompatibla personlighet som jag gjorde för en halv levnadstid sedan, kanske vill jag inte bli sedd som en smöruppslungad fackpamp som glömt sina rötter och nu bara fokuserar på nätverkande med Almega-mellanchefer – eller kanske vill jag bara överhuvudtaget inte förknippas med det totala misslyckandet som är svensk skolpolitik av idag.

Jag vet inte hur mycket ni tar del av vad gäller svensk skolpolitik, men jag gissar att många missat att OECD i förra veckan kom med en rapport där de uppmanar Sverige att ta tag i den skenande ojämlikheten i skolan. De vill bland annat se en uppstramning av det fria skolvalet, strängare prövningar vid etablering av nya friskolor och att man slopar kösystemet till förmån för ett system där socioekonomiskt svaga hem får förtur till en viss del av platserna.

OECD:s rapporter brukar vara tunga – landa som en dunsande tjock lunta på debattbordet – men den här gången dämpades smällen helt.

För politik är att vilja – skolpolitik är nu för tiden att vilja förvilla folket bort från det som verkligen är viktigt att ta i tu med.

Entré: förslaget om ordningsbetyg.

Svensk skola har blivit en synnerligen välfungerande ojämlikhetsmaskin – det är som att 90-talssossar och liberaler uppfunnit en potentiell Spinning Jenny för ett framtida superklassamhälle – men det politikerna vill prata om är att farfars gamla gaggande om »stora A i ordning« ska bli mer lättförstått.

Det sitter knivar i ryggen på tjuren!!! De har suttit där i decennier nu: en kniv för marknadifieringen, en för de helt fria vinstuttagen för aktiebolag, en för det fria skolvalet och… fan, memen haltar: där borde sitta långt fler knivar.

Men nu har svensk skola och dess debatt istället sprungit rakt upp mot det rött lockande ordningsbetygs-skynke som Jan Björklund viftat med, lägligt nog precis i samma veva som OECD-rapporten damp ner i journalisternas inkorgar.

Det är ett skickligt orkestrerat fäktande och kanske lyckas riksdagspolitikerna – dessa folkliga folkföreträdare som tar ledigt med fullt betalt när de ertappats med att lura till sig skattepengar via snirkliga lägenhetsupplägg – sätta ytterligare ett litet mjugghugg i ryggen på de lärare som bär upp med den underfinansierade svenska skolan på sina axlar, genom att ge dem ökad administrativ börda i form av ytterligare skriftliga omdömen.

Och jag gillar utbildningsminister Anna Ekström: jag tror säkert att hon har väldigt vettiga idéer för svensk skola – framför allt om man skalar av henne C+L+MP-tvångskavajen, plockar bort S-nålen från skjortslaget och får henne att från hjärtat – men det är lite svårt att se att hon ska kunna uträtta någonting.

Det börjar faktiskt bli lite svårt att se att någon ska kunna uträtta något.

Jag brukar slänga iväg mycket svagt och illa redakterat material i Instagrams story-funktion och härom kvällen kom jag att tänka på en karaktär som hade kunnat varit rolig: »Den väldigt inomparlamentariska supportern«. En figur som sitter i soffan framför Agenda om söndagskvällen och ropar »heja Per!!!« när Per Bolund, finansmarkandsministern, säger att han ska »prata med Swedbank« efter att banken tjänat miljarder och gjort precis varenda aktieägare glad genom att skumraska och pengatvätta sig igenom ett decennium. En Camp Sweden-figur klädd i socialdemokratisk heldräkt som ropar »jaaaa!!!« och med knuten näve vrålar »nu vänder vi det här!!!« när Anna Ekström uttrycker att hon »blir allt mer kritisk till kötid som urvalsregel« för vinstdrivande friskolor.

Riktigt slutminutsseger-glad blir »Den väldigt inomparlamentariska supportern« när han får höra om hur hårt civilminister Ardalan Shekarabi planerar att ta de utländska spelbolagens ägare i örat om de inte slutar göra reklam som tyder på att de vill locka problemspelare att spela bort sina och sedermera massa sms-lånade pengar på just deras förlustriggade casinomaskin:

Det är en behjärtansvärd karaktär, denne inomparlementariske hejarklacksledare, som fortfarande tror att liberalen Jan Björklund talar om vissa problem i svensk skola (bristen på farfars gamla ordningsbetyg) och inte andra (att vi skapat en veritabel ojämlikhetsapparat där elever är lärare och rektorers kunder) för att han verkligen tycker att dessa utvalda problem är själva grund problemen mot den likvärdiga och alla-ska-få-samma-chans-i-livet-vurmande skola han som liberal borde vilja ha.

Man avundas denna supporter en aning, när man genom sina cyniska glasögonlinser ser att Björklund krattat sig en liten väg fram till en stol i någon av de välbetalda styrelser som verkar för att upprätthålla valfrihetssystemet i vård och skola och liv.

Jag vill verkligen bli färdig med mina studier så att jag kan komma ut i läraryrket så fort som möjligt. Båda de praktikperioder jag varit ute på – en på högstadiet, en på gymnasiet – har nämligen skvallrat om att det är ett otroligt givande yrke, bara man får rätt förutsättningar och en rimlig arbetsmängd.

Och jag engagerade mig fackligt i Lärarförbundet Student för att jag 1) visste att lärare inte fick detta, i en tid av ständiga kommunala neddragningar och New Public Management-tänk, och 2) för att jag ville vara med och försöka förändra denna utveckling och 3) för att jag verkligen trodde på att ett  samhälle verkligen var tvungen att förr eller senare ta tag i problemet när det gäller något så samhälleligt centralt som skolan: att det liksom inte skulle kunna gå för politiker att fortsätta springa rakt fram på den inslagna vägen med skygglapparna på och blunda för alla instanser som skriker »stanna!«, »vänd om!« och »gå tillbaka!«.

Nu är jag omvald på ett år till som ordförande och om allt går som det ska – jag har försökt snirkla mig en egen studievägledar-ledd väg genom den evighetslånga utbildningen – så tar ordförandeskapet slut i anslutning till att jag är någorlunda utexaminerad samhällskunskapslärare.

Vi är bara ett litet glatt gäng som träffas och fikar på mötena, men på pappret har jag ungefär fyra tusen medlemmar bakom mig och min styrelse i Lärarförbundet Student Stockholm – och jag ska verkligen försöka använda detta förtroende för att göra lärarstudenternas röst hörd i debatten.

För vi ska ut i det här – och jag är lika delar glad inför möjligheten att jobba med ungdomar som jag är livrädd för riskerna runtikring.

För lärare bränner ut sig, går in i väggen och utförsäkras med systematik när de försöker bära upp en svensk skola som är så monumentalt och grundligt felstyrd av marknadsideologi att den helt håller på att kantra. Den svenska skoltjuren stapplar fram, någon har satt multipla knivar i dess rygg, och allt politikerna gör är att fortsätta luras med röda skynken framför mjuggdolkar.

Folket – vi, jag, du, inte minst lärarfacken: alla vi som ser vad som håller på att hända – på läktaren borde verkligen skrika i högan sky.

Och jag tycker faktiskt att det utomparlamentariska folkrörelsearbete som Greta Thunberg stått för runt miljöfrågan verkar ha resulterat i ringar på vattnet.

För precis på samma sätt som man bör rikta ilska mot de styrande för hur de håller på att köra den fysiska jorden i sank (jag är ingen naturvetare utan samhällsvetare, men jag har fått för mig att det är viktigt för mänskligheten att ha en jord) så känner jag att folk börjar rikta ilska mot hur politikerna låter skolan och vården och det offentliga tillåts styras.

Jag känner att vi – den stora massan – äntligen börjar röra på oss, så sakteliga.

Tankesmedjan Balans får äntligen riksgenomslag för sina envetna granskningar av nedskärningarna i välfärden och texter om farorna med NPM-dogmen. Jag har ju mer eller mindre följt dem sedan starten och även om jag – likt en creddig poprecensent – ofta tvingas muttra att »jag gillade deras tidiga rapporter ännu mer« när folk kommer länkandes med någon ny Marcus Larsson-rant på Twitter så är jag väldigt glad över att två eldsjälar lyckats bjuda upp till kamp om dagordningen med de Timbro-krafter som pungar ut miljoners miljoner för att status quo kaos ska få fortsätta råda i välfärden.

Och även inne i systemet, högt uppe!, börjar det sättas emot nu: härom dagen skolchefen i Hässleholm som vägrade gå med på att spara in 49 miljoner kronor på skolbudgeten och samtidigt försöka öka kvaliteten på kommunens skolverksamhet. Det gick liksom inte, utan att lägga x antal sönderstressade skolarbetares hjärnor och kroppar på sitt skolchefssamvete. Så hon sa nej.

Hon fick förstås sparken av politikerna, men jag tror att hon har både matematikerna, Excel-smattrarna och inte minst folket bakom sitt beslut.

Det anordnas en marsch mot nedskärningarna i skolan den 18 maj i flera svenska städer och rent allmänt tycker jag att det börjar bubbla bland vanligt folk. På ett bra sätt. 

Högerextremisterna har ju i det närmaste haft patent på den bubblande ilskan – men nu tycker jag verkligen att en på allvar folklig rörelse har alla chanser i världen att verkligen folkröra sig mot bättring tillsammans. Det finns en rättmätig ilska – och det finns rättmätiga och tydliga mål att rikta den mot.

Det är som att någon lånat skylten från karamellkokaren i Gamla Stan och ställt den framför den allmänna skoldebatten. Det kokar. Till slut måste politikerna lyssna. Jag vägrar sluta tro på det.

Ingen vill ha det så här som vi har det i välfärden, frånsett det fåtal som tjänar stora pengar på att det ser ut så här – och de som är uttalat eller outtalat lierade med dessa individer.

Alla vill ha behöriga lärare i sina barns skolor och sjuksköterskor som har möjligheter att göra ett bra jobb på sina sjukhus och vårdcentraler.

Det måste gå att ordna.

Man brukar ju behöva välja.

Att antingen åker man på en rejäl näsbränna i en säsongsöppning, vilket ger en tillfälle att reflektera, lappa ihop sig och komma tillbaka starkare. Eller så får man en perfekt start på säsongen och kan surfa vidare på den premiärvågen under resterande vårvinter.

Joel Cedergrens uppvaknande som aktiv matchcoach ordnade både och.

För Giffarna åkte på en rejäl jäkla trynstöt inledningsvis, under en inledning där det spelmässigt såg ut ganska precis som man fasat för. En fastlåst GIF-uppställning tog sig inte alls in emellan de tätt packade DIF-blocken av presspelare, utan blev frustrerat ofta fastpressat på egen planhalva. I den tionde minuten fick hela GIF-laget en kollektiv markeringspsykos på en hörna (hade inte Kevin Walker nickat in 1–0 hade Marcus Danielsson gjort det) och bara några minuter senare tappade Eric Björkander helt bort den potentielle skyttekungen Mohamed Buya Turay bakom sig.

2–0 efter sexton spelade minuter måste ha varit absolut maxutdelning för det »nu går vi ut och kör över dem!«-tal jag antar att nya tränarduon Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf spånat fram i omklädningsrummet.

Om inte varningsklockorna ringt nog tydligt efter den rejäla duvningen mot Kalmar på Skytteholm (0–2) under försäsongen så ekade dem i samma decibel som den gungande hemmakortsidan efter tjugo spelade av den allsvenska premiären.

Lag efter lag kommer försöka låsa Giffarna. Inte ett lag kommer låta dem rulla ut insparkar eller med samma fjolårsenkelhet mata fram bollar till Bataneros vänsterfot eller hitta enkla uppspel på Linus Hallenius.

Först efter en knapp halvtimme fick den kursiveringsbetonat ensamme anfallaren en vettig boll på fötterna. Han vände upp, drog till – och tvingade omgående Per-Kristian Bråtveit i Dif-målet till en räddning. Någon minut senare hittade Omar Eddahri honom på fötterna, utanför straffområdet, felvänd.

Ett par sekunder senare ligger bollen i Djurgårdens mål.

GIF-kaptenen har helt sonika gjort vad som behövde göras (en vridning, en vändning och ett böjt vänsterskott i bortre krysset) för att gjuta hopp i ett dittills hopplöst GIF-lag och mod i en bortaläktare som på sina ställen säkert börjat be om att bara kunna hålla siffrorna nere.

Det var Linus Hallenius som initierade upphämtningen – men det var Joel Cedergren som slutförde den.

Matchcoachen Joel Cedergren, som visade sig från en sida vi aldrig tidigare sett förut. Det har genom åren varit frustrerande att se hans stoiska lugn vid sidan när matchplanen brinner upp framför honom – nu agerade han snabbt och stod för ett kirurgiskt precist formations-ingrepp som ändrade matchen.

Ut med 0–2-fastvuxne Eric Björkander, vars mitt-mittbacks-passningsspel inte gav någon effekt framför Djurgårdens alla samlade lagdelar, och in med Oliver Berg som »tia« i en 4-2-3-1-formation. Han fick in fler spelare närmre den ofta isolerade Linus Hallenius, han gav den synnerligen matchotränade men tappert krigande David Myrestam en mycket rimligare uppgift som renodlad ytterback och han fick – i och med formationsskiftet – Djurgårdens presspelare att börja räkna fel.

Joel Cedergren erkänner själv att han har haft väldigt svårt med matchcoachningen genom de allsvenska åren, men att han inför i år verkligen försökt bli bättre, exempelvis genom att träna in alternativa formationer för de tillfällen då lag lyckas låsa Giffarnas 3-4-3-rullande.

Då kan det bli »tilt« hos motståndarna, sa Joel. Och ja: någonting blev det.

Djurgården sjönk ner, tappade både pressen och initiativet och David Batanero och Juanjo Ciércoles fick till sist spela fotboll på ett sätt de uppskattar.

2–2-målet var fint i alla avseenden och den upprullning som leder fram till att Maic Sema kan spela ut till poängräddaren kändes igen från de finare stunderna av förra säsongen.

Och om jag inför säsongen slutit ögonen och tänkt »vad är det Omar Eddahri kommer kunna bidra med i Giffarna?« så hade precis den där sekvensen spelats upp. Han kan vika in och skjuta in ett par bollar i bortre krysset, har jag tänkt.

Och som han gjorde det.

Han var något av en karikatyr på sig själv och sin grupptillhörighet (»lynnig tekniker«) idag, Omar Eddahri. Åtskilliga bolltapp och svåra aktioner så till den grad att man började muttra om byte – och precis då viker han in en högerknorr i bortre krysset.

Det räckte till en urstarkt upphämtad poäng borta mot ett Djurgården som kunde slänga in Carina Bergs landslagsmeriterade kille och Astrit Ajdarevic i jakten på ett segermål.

Joel Cedergren gjorde helt rätt i ta ut en tröttkörd Batanero och vågade till sist också ändra om till spel med tre mittbackar igen, när Djurgårdens nya tränarduo vrålade »brassa på med kanonerna« och tjongade in bollar mot straffområdet.

När matchen blåsts av och upphämtningsstrategen Linus Hallenius fått sig en välförtjänt »ja, må han leva« från bortastå på trettioårsdagen så kände man sig både ordentligt näsbränd av inledningen, så pass att det fortfarande svedde, men också otroligt nöjd och belåten.

Vi har ett allsvenskt fotbollslag som inte bara i sina bästa stunder kan spela seriens kanske trevligaste fotboll – utan även erkänna sina fel och brister, tänka om och kämpa sig tillbaka från blytunga utgångslägen.

Omar Eddahri har inte tappat förmågan att böja dit skott i bortre, Linus Hallenius har inte tappat ett endaste dyft från förra säsongens succé (såg ni vänsterbomben från förlängd mållinje???) och Joel Cedergren verkar ha skaffat förmågan att taktiskt vända upp-och-ner på en fotbollsmatch.

Det kan bli en rolig säsong, det här med.

OBS: Bilden är ett montage. Montage: Oskar Torefeldt.

Han var ytterbacksreserven som extrajobbade med att sälja skjortor – som plötsligt själv blev en het produkt på en pengastinn marknad.

Men Eric Björkander valde att stanna i GIF Sundsvall. Pirkt.se har försökt kartlägga hur tankarna gick i en 22-årig kontraktslös mittbacks hjärna, vintern 2018. 

— Det är klart att man hajade till lite, säger GIF-backen om de lukrativa kontraktserbjudandena från utlandet.

Vi ses på ett café i den stenstad som arkitekterna fortfarande beundrar, men som butiksägarna och kunderna sedan länge vänt ryggen, en snöyrande eftermiddag i mitten av mars. När jag kommer fram är Eric Björkander redan halvvägs igenom sin beställda presskanna med kaffe. Kanske behöver han den varma drycken för att få upp kroppsvärmen igen, tänker jag.

Någon timme tidigare har jag nämligen sett honom och hans lagkamrater genomföra en träning under ymnigt snöfall i minusgrader, på en konstgräsplan som i sista stund fått skottas fram av plogförsedd traktor. Den sista delen av träningen, när planen börjat täckas av ett nytt snölager, så tränade GIF-truppen dessutom på att »försvara defensiva fasta«; alltså på att stå uppställda och vänta på att få nicka undan hörnor som med jämna mellanrum singlades in.

Där, mitt i fotbollsvärldens kanske allra längsta försäsong, stod alltså Eric Björkander. I år igen.

— De här månaderna…, säger Eric Björkander och tittar ut genom fönstret. Hade jag fått välja så… ja, nej, det är inte skitkul.

Men grejen är ju den att han fick välja i vintras. Som jagad och kontraktslös 22-åring hade han kunnat välja att ta första bästa plan till kontinenten, till  Asien, åtminstone till södra Sverige — men istället valde han att skriva på ett nytt kontrakt och stanna i Sundsvall, i Giffarna och i snömodden.

När du stod där på träningen och började tappa känseln i fötterna — gick det inte en enda tanke i huvudet då att »fan, jag kunde ha varit i solen i Bulgarien nu«? 

— Nej. När jag har bestämt mig för någonting – då kör jag på det. Visst hade man kunnat börja tänka så, men jag vill ju verkligen göra något speciellt med Giffarna och det kan jag inte göra om jag inte är här till hundra procent.

Eric Björkander kom till Giffarna redan vintern 2016, som en av de till synes intressanta och smarta budgetvärvningar som fick de första »Adla Urban!«-ropen att studsa mellan de två medelpadska stadsbergen. Som juniorlandslagsman och etablerad i superettanmiljö var det tänkt att 19-årige Björkander skulle vara redo att utmana om den högerbacksplats som Robert Lundström lämnat efter sig ett halvår tidigare, när Lundström dragit till Norge och Vålerengen ungefär då framträdande GIF-backar brukar lämna klubben: i samband med att hans utveckling exploderat och hans GIF-kontrakt närmat sig slutdatum.

Men det blev bara fyra matcher från start längs högerkanten för den Mjällby-värvade talangen, under en säsong där i stället Eric Larsson åkte på den lidnerska knäpp som under de senare åren verkat drabba dittills relativt menlösa GIF-ytterbackar och över en natt förvandla dem till allsvenska stjärnor.

Med högerkanten abonnerad av en av seriens bästa ytterbackar kom Joel Cedergren på andra tankar vad gäller den flyfotade ytterbackstalangen Eric Björkander.

I 2017 års säsongs första träningsmatch, inne i Nordichallen, var det inte bara premiär för ett nytt spelsystem – en 3-4-3-formation med tre mittbackar – utan också för en ny mittback. Den tunne ytterbacken Eric Björkander spelade mitt emellan två av de naturliga mittbackarna. Det såg ofta lite yvigt och spretigt och kanske till och med något onaturligt ut — men den ovane vikarien löste ganska precis varenda uppgift till slut. Han var ettrig och snabb och kompenserade för sin förhållandevis nätta vikt med att komma in i duellerna med fart och kraft.

Många tänkte nog att det var ett väl utfört dagsverke av någon som över en dag tvingats rycka in och göra en ovan syssla, för att sedan gå tillbaka och pyssla med sitt igen.

Joel Cedergren såg det annorlunda. Nästa match fanns den unge högerbacken mellan mittbackarna igen, som defensiv städgubbe och offensiv tempohöjare i passningsspelet. Och i matchen efter det, och efter det, och efter det.

När sommaren 2017 kom hade Eric Björkander – den unge högerbacksreserven som tagit extrajobb på klädesbutiken »Lads« i innerstan för att ha något mer fylla ut dagarna med – plötsligt startat varenda allsvensk match som mittback och fått åka iväg på en svensk U21-landslagssamling.

– Det är ju Joel som har gett mig chansen att utvecklas som spelare. Att han valde mig att starta mig i premiären… det är cred till honom att han vågade det. För att låta en oprövad kille starta på en sån typ av position är inte helt självklart, säger Eric Björkander.

Under sensommaren och hösten 2018 började det kontrakt som han en gång tecknat som spenslig 19-årig ytterback rinna mot sitt slut. Där stod nu en spelskicklig, snabb och allsvenskt fullfjädrad mittback i 22-årsåldern, med stora delar av fotbollsvärlden för sina fötter.

– Det fanns väl lite intresse här och var. Det fanns från öststatsländerna, Skandinavien: Norge, Danmark. Det fanns från… Israel. Lite överallt.

Och nog hade han ett par pengastinna kontrakt att ta ställning till, medger han, och summerar att det är »helt andra pengar utomlands«: att så fort du kommer utanför Sveriges gränser – »det räcker med Danmark och Norge« – så ökar lönen drastiskt.

– Pengar är ju en sak. Och det är klart att när du ser ett kontakt framför dig med väldigt mycket pengar så är det klart att man… »oj«, liksom.  

Hade du några sådana »oj«-kontrakt framför dig? 

– Ja, det fanns ju där det var betydligt mer pengar. Och det är klart att man hajade till lite. Men i beslutet nu har jag inte gått på pengar, säger han, sippar på sitt kaffe och fortsätter:

– Min inställning från början var ju att om jag ska lämna Giffarna så ska det vara för någonting riktigt bra.

Vad hade varit något riktigt bra? 

– Nämen det är väl kanske… att man skulle komma utomlands till en klubb som har chans att spela i Europa. Att man får en sportslig utmaning som kan ta en längre. Men när jag tog det här beslutet så har jag gått på var jag tror att jag kan spela min bästa fotboll just nu och var jag kan ta mig längst i slutändan, liksom. Det är väl så jag har resonerat mest. Man ska må bra som människa, känna att man har folk som tror på en – och det känner jag att jag har här. 

I dagens fotbollsvärld känns agenter som väldigt centrala gestalter vid alla typer av övergångar eller ännu hellre rykten om övergångar. Att 22-årige Eric Björkander valde att nobba bulgariska och israeliska sportchefers sign-on-plånböcker för att krita nytt kontrakt med Urban Hagblom kan inte ha varit det mest lukrativa för hans agent: det gamla utlandsproffset Tobias Grahn.

– Nej, det är klart. Även om jag inte riktigt vet hur det där funkar. Men jag kan inte ha en agent som bara vill sälja en och inte tar hänsyn till vad jag vill… Jag ville ju inte gå utomlands bara för att gå utomlands. Och hade jag haft en agent som direkt sagt att »här ska vi inte förlänga« så… varför skulle jag jobba med en sån? Men det är klart… om det blivit något annat hade det kanske blivit mer pengar. 

Det fanns ett konkret intresse från utlandet – ett par »oj«-bud på bordet – och det ryktades om att bland annat Djurgården, dit både Marcus Danielsson och Kevin Walker gått gratis under åren, var intresserade av att plocka in den passningssäkre mittbacken.

Men ingenstans kunde 22-åringen vara lika säker på att få spela det typ av mittbacksspel han fått göra i GIF Sundsvall, bestående av väldigt många bollberöringar och ett passningsspel som växlar mellan tålmodigt och vågat. För klart är att Eric Björkander trivs i sin roll som tempomässig passningspådrivare från bakplan.

– Vi kanske inte alltid spelar den mest effektiva fotbollen, kanske, men vi har en väldigt attraktiv fotboll, tycker jag. Och det känns som att vi fick ganska mycket beröm för det ifjol. Folk kom fram till en på stan och bara »fan vad bra ni spelar!« och »det är kul att komma och kolla!«. Då får man ju en go’ känsla i hjärtat, när folk uppskattar det vi gör och att vi kan göra andra glada. 

2019 tror han och många med honom att det ska bli ännu bättre:

– Vi har något riktigt bra på gång här, känns det som. Vi har fått behålla de flesta spelarna och kan vi få ihop det här laget som vi har nu så finns det ingenting som säger att vi inte kan göra det bättre än förra året.  

Och i få andra fotbollslag av svensk eller bulgarisk eller norsk dignitet lär han ha fått spela med mycket mer spelskickliga innermittfältare framför sig, som i David Batanero och Juanjo Ciércoles.

– Att få spela med så duktiga spelare hjälper förstås mig. Man vet att de är skickliga och att det knappt spelar någon roll vilken boll du sätter in på dem – de löser det ändå. Och för mig handlar det om att försöka ge dem tid. Kan jag hålla i bollen och ge dem mer tid så är det bra för oss som lag. För får de mycket tid så är vi väldigt bra. 

Han summerar:

– Det är klart att det vägde in: att jag känt mig trygg i den roll jag spelat. Här vet jag att jag kan leverera från dag ett.

Det dröjde till den 23 januari 2019 innan det nya kontraktet signerades. Innan dess hann Eric Björkander med en hel del samtal med inte bara sin avlönade rådgivare – agenten Tobias Grahn – utan flera oavlönade.

– Jag pratade mycket med Linus [Hallenius], till exempel, och de andra som också hade utgående kontrakt. För det blir ju så att man sitter i samma båt, på ett sätt. Och sen när Linus skrev på så skickade det ju en signal om att »det här är på riktigt«.

För succétruppen från 2018 trivs tillsammans, understryker Björkander:

– Jag och Linus har pratat om det: att man nog aldrig varit i en grupp där man tycker om alla så mycket. Man vill verkligen springa för varandra och vinna för varandra. Det är kul att gå till träningen varje dag.  

– Så när Linus blev kvar, [Jonathan] Tamimi blev kvar, alla blev kvar… då tänkte jag att »vi kan ju göra något riktigt bra här« och fan vad häftigt att få vara med på den resan.  

Han höjer sin högerhand. Han har gjort det ett par gånger redan.

– Och sedan kan man kanske ändå sluta här borta, säger han och nickar mot handen.

Högernäven pekar mot ett fönster som vätter ut mot Trädgårdsgatan i Sundsvall, men ska symbolisera någonting annat: en liga som är större än den bulgariska eller den israeliska.

– Jag vill ju hit: till en bra europeisk liga och spela Europaspel, och då vill jag förhoppningsvis ta de rätta stegen dit. Och just nu känner jag att jag utvecklas som fotbollsspelare här i Sundsvall. Speciellt förra säsongen tog vi jättestora kliv, både som lag och jag individuellt. Och för att ta mig längst i slutändan så känner jag att… varför kan jag inte fortsätta utvecklas här? Gör jag det bra så kommer det komma fler chanser att komma vidare.

Vi tar en svängom på »Lads«: herrbutiken som en gång i tiden öppnade med GIF-anfallaren Jonas Wallerstedt som delägare. De senaste säsongerna har alltså Eric Björkander tagit emot kunder och försökt få dem att mot betalning hoppa in i en dyrare Hugo Boss-kostym. Butikens ägare, den lokale kommersprofilen Per-Erik »Peje« Christensen, är synnerligen snacksalig och innan man vet ordet av har han dragit halva Hugo Boss affärshistoria och nästan hela nutidshistorien om företagets verksamhet i Tyskland innan han sömlöst övergår i något av ett brandtal om varför det är värt att betala för västeuropeisk kostym- och skokvalitet.

Han ter sig som den lugne och eftertänksamme Eric Björkanders raka motpol; 22-åringen som tänkt, funderat och inte velat sälja ut sig själv till högstbjudande.

Och som till slut – till skillnad från David Myrestam (2012), Robert Lundström (2015) samt Eric Larsson och Marcus Danielsson (2018) – valt att som hett eftertraktad försvarsspelare stanna kvar i GIF Sundsvall efter att kontraktet löpt ut.

Men det ska sägas: ingen av ovanstående spelare hade chansen att stanna i ett så pass hyllat och omhuldat lag som GIF Sundsvall blivit i den allmänna fotbollsdebatten efter 2018. Och för Eric Björkander är klubbens alla förlängningar (Linus Hallenius, Jonathan Tamimi, han själv) samt värvningen av spelare som Pa Konate, Omar Eddhari och Alexander Blomqvist tecken på att han skrivit på ett nytt kontrakt med en klubb som är på väg framåt:

– Det säger väl någonting om att det är lite annorlunda att komma till Sundsvall nu: att sådana spelare vill komma till Sundsvall. För det är ju inte pengar man kommer hit för. De pengarna finns inte i Giffarna. Så är det. Men man kommer hit för att det finns bra möjligheter att utvecklas och spela fin fotboll.

– Och jag har ju en stark tro på att vi kan göra det riktigt bra. Annars hade jag inte bestämt mig för att stanna kvar. 

Han extraknäcker inte längre med att sälja skjortor och det nya kontraktet har gjort att han nu kan oftare kan äta sina luncher på det dyrare »Invito«, istället för att nyttja den rabatterade deal som klubben ordnat för spelarna på ett annat lunchetablissemang.

Han går den korta vägen till IP för frukost på morgonen, tränar med laget, går och kör något extra styrkepass på gymmet ibland: försöker balansera upp sin nya mittbackskropp på bästa sätt (»är du för stor och biffig så tappar du ju kanske lite snabbhet«) för att vara redo för nästa allsvenska match. Det är ett inrutat liv i en mellanstor svensk stad i mellersta Norrland.

Och han verkar trivas väldigt bra med det.

Till sist vill jag bara veta exakt hur pass annorlunda livet kunde ha blivit för den lugne och sansade 22-åringen från Blekinge.

Vad var det allra luddigaste intresset du hörde om?

– Hm, inleder han och skrynklar på pannan och funderar ett tag. Nej, inget sånt där sjukt, tror jag. 

– Jo!, utbrister han plötsligt. Just det: jag fick ett erbjudande om att ha ett möte med något thailändskt lag. Någon president där som ville ses.

– Men jag… hoppade det, säger han och ler.

Det hårda jobbet på planen gav 18 mål och karriärens bästa säsong.

Det envetna jobbet utanför? Ett närmast stillastående publiksnitt för GIF Sundsvall.

Men med ny kortsida för klacken och hårt matchande mot tioåringar tror han på bättring under 2019.

– Det känns som att många går och väntar på att det ska dra igång, säger lagkaptenen.

Mannen i den övre medelåldern som ställt sig vid ingången till lokalen i In-gallerian skiner först upp, när han förstår att det är hans favoritlag GIF Sundsvall som annekterat det annars ytterst vakanta utrymmet i gallerian. Sedan Ohlsson stängt ner sin handel med stuvar och tyger för att prioritera företagets butik i Birsta så har lokalen stått tom och på sin höjd har det arrangerats provisoriska torg för saluförande av lokal konst, men den här sportlovstisdagen sjuder det faktiskt av liv, rörelse och prepubertala stämmor. Stans allsvenska fotbollslag har fått låna lokalen för sportlovsaktiviteter och efter en trevande start har barn tillströmmat intill klubbens E-sport-profil Douglas Dahlberg – som ger alla som vågar slå sig ner i soffan ordentligt med däng i det senaste FIFA-spelet – eller tagit bilder med a-lagsprofilerna Jonathan Tamimi, Juanjo Ciercoles eller Linus Hallenius.

Och det är just GIF-kaptenen som tar emot mannen vid ingången. Samtalstonen är inledande hövlig, trevlig, sportlovslunkig – men plötsligt brusar mannen upp.

– Jag blev så förbannad när jag såg publiksifforrna!, frustar han ur sig.

Den gamle idrottsledaren förklarar att han flera gånger under det förra året stört sig långt över kokningsgränsen på Sundsvallsbornas ovilja att gå och stötta traktens fotbollsstolthet i allsvenskan.

– Var fan är de nånstans?! Högsta serien!, utbrister han.

– Och inte gå dit?!

Linus Hallenius tar det med jämnmod. Han har hört liknande utspel tidigare och i som om hans roll vore publikpolitisk pressekreterare i klubben börjar han lugnt och vant prata om vikten av att »få folk att gå på matcherna«, om att »synas mer« och om att ett tillfälle som idag – när Giffarnas a-lagsspelare visar upp sig på stan – kan vara en viktig del i ett sådant långsiktigt folklighetsprojekt.

Men under det fortsatta samtalet framkommer det så sakteliga att mannen i fråga – han som nött ner hörntänderna av sammanbiten ilska när han tvingats läsa siffran 3479 i publikkolumnen hemma mot Malmö FF – faktiskt inte ens själv går på hemmamatcherna.

Han kommer från Kramfors, bortförklarar han.

– Men det är väl bara en timme bort?!, utbrister nu den tidigare så sansade Linus Hallenius, med en klar tonartshöjning.

Den tidigare närmast på-tå-studsande mannen sjunker ihop.

– Ja, jo, jag vet ju att det är några som åker…, medger mannen från Kramfors med en stämma som inte längre frustar argt utan snarare kvider skamset.

Innan de skiljs åt har Linus Hallenius fått honom att lova att han ska försöka få en plats i den där bilen från Kramfors, åtminstone några gånger under den kommande säsongen.

– Det där är väl en liten klassisk grej… Många tycker ju och tänker mycket – jag har ju själv varit en sån genom åren – men man får kanske börja med sig själv och fråga sig hur man själv kan bidra, säger Hallenius efteråt.

– Alltifrån att köpa en biljett, köpa en halsduk, ett årskort, ta med sig någon… små, små saker gör att det till slut kan bli någonting. Men vi har ju kommit en bit på vägen, helt klart.

»Det är såhär det är att möta GIF Sundsvall, grabbar: då får man jaga boll!«

Linus Hallenius kommenterande stämma ekar i den kala och avskalade lokalen. Längst in i hörnet har han arrangerat en fotbollsmatch med hjälp av en boll och ett par täckbyxor och jackor som får agera målstolpar i vardera ände av rummet. Det är GIF-spelarna mot rubbet, bestående av ett antal barn i tioårsåldern.

»Press! Press! Press!«, vrålar Hallenius. »Bra! Vi har hittat en bra återerövring nu!«, ropar han nöjt när en tioåring stått för ett bolltapp.

»Tranquilo! Tranquilo!«, uppmanar han bestämt när Juanjo – den spanske målvaktsliberon som mest står och skrattar mellan täckbyxorna – har för bråttom i uppspelsprocessen. Till slut, efter ännu ett rappt anfall, dunkar bollen i väggen igen.

»Yes!«, ropar Hallenius och sträcker armarna mot skyn. »Sex-noll!«

När Pirkt.se intervjuade Linus Hallenius inför det som skulle bli succésäsongen 2018 så verkade så pass mycket av lagkaptenens tankar kretsa runt hur Giffarna skulle uppnå en »folklighet« bland stadens invånare att det ter sig märkligt att hade fotbollsfokus nog att stänka dit 18 mål och vara en av seriens absolut bästa spelare.

På planen funkade det mesta han företog sig.

Utanför planen läxläste han med barn, ställde upp för sponsorer, pratade med folk på stan och avslutade sitt år i den självpåtagna ambassadörsrollen med att nobba utland och miljoner för att skriva ett nytt femårskontrakt med Urban Hagblom.

Men mätt i publiksiffror på Idrottsparken så fungerade det inte.

4 161 åskådare i snitt under ett 2017 då laget höll på att åka ur blev till bara till 4 333 när GIF Sundsvall spelade klubbens bästa fotboll någonsin och slutade på en sensationell åttondeplats under 2018.

Och Linus Hallenius är den första att erkänna att någon folklighet inte satt sig under fjolåret, trots hans eget envetna arbete.

– Det gjorde ju inte det förra säsongen. Nu har det ju inte börjat i år, men man har väl en del förväntningar och förhoppningar om att det ska bli bättre i år, sett till att det har blivit ett jäkla surr kring oss. Och det känns som att många går och väntar på att det ska dra igång, säger Hallenius.

– Sen från att vänta på att det ska dra igång och att faktiskt gå och köpa sig en biljett och sätta sig och se matchen live, det är ju ett steg.

Jag nämner mötet med mannen från Kramfors. Många har väldigt mycket åsikter om Giffarna – desto färre tar sig till IP.

– Ja, hur löser man det? Jag vet inte. Jag är glad att jag inte har den uppgiften.

Matchen mot tioåringarna, där den fina återerövringen och det aggressiva presspelet gav 6–0-utdelning, har tagit slut. Majoriteten av barnen hovrar fortfarande runt tv-spelssoffan, där den allsvenske E-sportaren »Hortygoose« blivit utmanad av den tidigare GIF-målvakten Tommy Naurin. En mamma kommer fram till Linus Hallenius och ber om en videohälsning till sin son som ligger hemma i feber och som varit bedrövad över den missade möjligheten att träffa sin »största idol« (en titel som gått i arv från Tommy Naurin, berättar hon). Linus greppar mobilen och med van influencernäve vloggar han hem ett inlägg där han både hälsar så glatt och påminner om att komma och stötta laget i premiären mot Malmö.

En stund senare pratar han med ett par fotbollsgrabbar från Alnö IF:s P13-lag och det slår mig hur hemmastadd han är i den medelpadska geografin. Han som flyttat till Stockholm vid 20, vidare ut till Italien, till Schweiz, som bott i Skåne och som flyttat hem först för två år sedan slänger sig ledigt med namn på skolor och innebandyföreningar ute på Alnön och frågar intresserat om de tränar på »Äppellunda eller Släda IP?«.

Det kommer till slut fram att de tre killarna bara åker in till vissa GIF-matcher, trots att Hallenius vet att det matcherna är gratis för alla fotbollsföreningars ungdomar.

»I år går ni på alla! Lova mig det«, säger han. Grabbarna nickar.

»Vi har pratat om att försöka vara obesegrade på hemmaplan«, fortsätter han innan han kommer på en sak. Ute på Alnö har ju »några gamla kompisar« till Hallenius startat igång klackfraktionen »Alnö Nice Guys«, som står tillsammans med Patronerna. Fotbollsintresserade ungdomar från Alnö borde väl vilja stå med dem, tycker Linus Hallenius.

Ja, klart är att de nya fraktionerna som bildats i och runt GIF-klacken är något som klubbens lagkapten ser som en av de senaste säsongernas stora framsteg vad gäller projektet att locka folk till arenan.

– Det är jäkligt häftigt. Det är något av det bästa. Jag menar: Patronerna har ju dragit hela lasset alltid och det har ju varit nästan samma människor sen det startade. Och då att det kommer några yngre grabbar som startar sektioner och falanger – men att de ändå kan enas och stå tillsammans… det är häftigt, säger han.

Han nämner på nytt att han känner ett par av de engagerade från Alnö och att de tillsammans pratat om hur det var när de själva var i tonåren: att många höll på andra allsvenska lag än GIF Sundsvall.

– Det var ju så att många höll på Djurgården, för att de var som bäst då när vi växte upp. Eller att man höll på Bajen eller AIK. Och de kände väl också så: att de aldrig då skulle kunna tänka tanken att de skulle kunna känna sig stolta över GIF Sundsvall. Men de har landat i den stoltheten idag och försöker göra det så jävla självklart att om man är fjorton-femton-sexton år gammal i dag så ska man inte heja på Stockholmslag – utan man ska heja på GIF Sundsvall.

Alnö-fraktionen gör sitt på läktaren, Linus Hallenius försöker göra sitt från anfallspositionen och i tomma Diös-lokaler, där han sprungit runt och sulfintat bort barn i timmarna två.

– Och när det gäller det [att få ungdomar att heja på GIF Sundsvall] är det klart att det är viktigt för oss att försöka synas och höras ännu mer och få till såna här grejer, där man som spelare har chans att få vara ute och möta barn och ungdomar. För det är ändå nästa generation som ska komma och titta.

– Och det känns som att fler och fler faktiskt blir stolta: att vi har ett allsvenskt lag här som man kan se och att vi spelar bra fotboll, tillägger han.

För även om Linus Hallenius var besviken över de ofta skrala publiksifforna på hemmaplan under det spelmässiga succéåret 2018 så minns han de som faktiskt stod där – i torrt som bokstavligt vått – med stor värme:

– Även om publiksiffrorna inte var så bra så tycker jag att supportrarna – både hemma och borta – var väldigt bra. Det var häftigt. Det var många matcher där vi gjorde mål och fick fira framför dem. Jag menar: en match som BP borta, där de står i regnet och vi får gå ut och fira med dem…. Det var häftiga ögonblick.

Nu flyttar ståplatsläktaren – där »Patronerna«, »Sektion Norr«, »Alnö Nice Guys« och säkert ytterligare ett par divisioner samsas – från hörnet på den norra läktaren till den östra läktaren.

– Jag hoppas att det kan bli ännu bättre nu när det blir en kortsida. Det kanske ger utrymme för dem att bli ännu större också. Det ser jag fram emot.

På måndag, borta mot Djurgården, får vi en första indikation på hur fotbollsspelaren Linus Hallenius kommer lyckas 2019.

Nästföljande lördag, när Giffarna har hemmapremiär mot Malmö FF, får vi en första indikation på hur ambassadören Linus Hallenius lyckats i sitt andra uppdrag: om han fått gubbar i Kramfors och trettonåringar från Alnö att leta sig till IP.

Han är kanske som skarpast vid joggingrundan genom Sundsvall i ottan, men sitter ändå till sent på eftermiddagarna och grunnar på det fotbollstaktiska.

Joel Cedergrens nördiga strävan efter utveckling har fått Giffarna att spela allsvenskans mest hyllade kortpassningsfotboll.

– Det vi gjorde förra året var att överträffa det vi egentligen borde klara av att göra, säger 44-åringen.

Continue reading →

Med anledning av Uppdrag Gransknings reportage om Östersunds FK har SVT tagit beslutet att publicera känsligt innehåll rörande Pirkt.se:s redaktionella ledning.

Tisdagen den 19 mars blev programmet tillgängligt på SVT Play och ikväll, 20.00, sänds det på SVT 1. Östersunds FK har redan publicerat en kommentar på klubbens webbplats och då även den profilerade Pirkt.se-skribenten Erik Löfgren berörs av granskningen vill portalen därför skriftligen bemöta ett antal påståenden.

Här nedan visar vi innehållet i centrala delar av vår försvarsskrift för att var och en ska kunna bilda sin egen uppfattning om vad som är sant.

Pirkt.se har under den aktuella perioden inte beviljat Uppdrag Granskning rättigheter till personliga trauman och heller inte godkänt tillgång till gamla Mittnytt-klipp från division 1-matcher.

Pirkt.se har valt att inte delta i bandade tv-intervjuer, främst eftersom portalens medarbetare inte blivit tillfrågade under en journalistisk process där det genomgående varit tydligt att Uppdrag Granskning inte haft för avsikt att följa god pressetisk praxis och höra båda sidor av berättelsen om hemåtnicken mot Vasalund i den avslutande division 1-omgången 2010.

Dessutom visar påståenden, rörligt material och skärmdumpar vi har tagit del av på en rad sakfel.

I det reportage som presenterats av Uppdrag Granskning finns faktafel som Pirkt.se bemöter nedan. Inte ett enda av sakfelen har Uppdrag Granskning själv valt att plocka bort från programmet innan publicering utan allting har de – utan förvarning – behållit och således låtit en fortsatt skör 28-åring återuppleva traumatiska minnen – helt oförhappandes, tillbakalutad hemma i sin tv-soffa.

Uppdrag Granskning påstår följande: Knappt sju minuter in i programmet slår SVT fast att »när Daniel Kindberg tar över som ordförande 2010 är ÖFK i fritt fall.«

Pirkt.se:s kommentar: Östersunds FK hade kvart-i-tre-dansat taffligt runt nedflyttningsstrecket runt stängningsdags under varenda division 1-säsong i flera år. Nog hade Daniel Kindberg-förvärv av den lettiske »pojklandslagsmannen« Alexander Gramovitj och den skotske pubspelaren Damon Gray sparkat fullkomligt bakut, men under säsongen 2010 hade lokala spelare från ett av Sveriges historiskt sett allra svagaste fotbollsdistrikt trots allt givit laget chansen att klara sig kvar i serien inför den sista omgången. Ante Björkebaum var hela seriens nickstarkaste anfallare, Christoffer Fryklund växte ut till en jätte i mittförsvaret och en viss Dennis Widgren var uppe och tränade med a-laget i vad som måste varit de tidiga tonåren. Som ett slutgiltigt bevis på den jämtländska talangproduktionens närmast rekordartat fina läge under senhösten 2010 så fick påläggskalven Daniel »Knosen« Anderssons färdigheter uppflyttade Västerås SK att lätta på lädret och värva den Garrincha-avige pjäsen efter säsongen. Att som Uppdrag Granskning påstå att det traditionslösa jämtländska hopkoket – som under hela 00-talets andra hälft lindansat sig kvar i division 1 – skulle ha befunnit sig »i fritt fall« är ett ytterst subjektivt påstående som saknar saklig grund.

Uppdrag Granskning påstår följande:

Som exempel på hur pass fritt fallet för ÖFK var denna nådens höst 2010 använder SVT av en kontextlös exemplifiering: »Inte ens en bakåtpassning till målvakten går rätt«, säger berättarrösten samtidigt som det känsliga bildmaterialet visar hur den från GIF Sundsvall inlånade mittbacken Erik Löfgren, i tröja nummer 17, väljer att nicka hem bollen mot det egna målet i tron om att målvakten står kvar på sin mållinje. Bollen rullar försmädligt in vid den första stolpen och betyder 2–1 för Vasalunds IF i slutminuterna.

Pirkt.se:s kommentar: Detta är bilder som den i dag 28-årige Pirkt.se-medarbetaren Erik Löfgren aktivt har försökt förtränga under mer än åtta års tid. Detta är en faktor som den hänsynslöse grävreportern Jesper Henke – en man så hjärtlös att han varken beärats med ett moders- eller  fadersnamn utan två förnamn – valt att åsidosätta i sin desperata jakt på starka tv-scener till sitt reportage.

Nog har vi sett många unga människors ve och väl offras på den nya klickonomins altare, men att som Jesper Henke söka med ljus och lykta igenom hela Mittnytt-arkiven för att till slut lyckas hänga ut en stackars 20-årig mittback som ensamt exempel på det bottenlösa fallet för Östersunds FK vittnar om en blodtörst saknar motstycke i svensk presshistoria.

Vad vet Jesper Henke om hur det är när en tusenhövdad publik av lovikavantesklappande jämtar tystnar vid rörelsen av din pannlob?

Hade icke Jesper Henkes hjärta veknat om han med egna ögon fått bevittna hur den från Superettan utlånade 20-åringen suttit kvar på Jämtkraft Arenas läktare och bara stirrat tomt framför sig i någon halvtimme efter matchen, i rädsla för att möta blicken från de jämtländska lagkamrater han kände att han nickat ner i det slukhål som är Division II Norrland?

Vad vet Jesper Henke om hur det är att smyga igenom Östersunds centrum om söndagskvällen i hopp om att slippa bli utsatt för något hatbrott med klyktattar-rasistiska förtecken, för att till slut modfällt väsa ur sig ett »jag tror jag ska ha ett rum här« till receptionisten på Pensionat Björnen?

Sådana frågor får vi aldrig veta svaret på. Ingen gång under sina månader av ÖFK-granskande – ett arbete fyllt till bredden av journalistiska och publicistiska överväganden – stannade Jesper Henke till och funderade över dessa frågor.

Bara denna publicistiska cynism, där man gladeligen kastar unga mittbackar åt de jämtländska Twitter-vargarna för chansen att kunna räkna in ytterligare några SVT Play-klick, gör detta till ett pressetiskt haveri av stora mått.

Då har vi inte ens börjat kommentera objektiva fakta som hundratusentals tv-tittare berövas på hemma i tevesofforna. Visst är tv-formatet ofta kort och kompakt och nog tvingar det ibland fram förenklingar av verkligheten, men faktum är att Jesper Henkes avslöjande kunde ha klippts ner till omkring tio minuter om någon redigerare bara klippt bort omkring fyrtiofem-femtio minuter av klippbilder (alla bestående av antingen drönarmaterial från olika snöiga delar av Östersund eller rörliga bilder på när Jesper Henke lommar runt en barack bakom Jämtkraft Arena). Om SVT:s produktionsledning gjort dessa andra publicistiska prioriteringar hade detta frigjort tid i reportaget för att hinna ge en mer rättvisande bild av det »avgörande« misstag som – enligt Uppdrag Gransknings manus – på egen hand pekas ut som orsaken till Östersunds FK:s fria fall.

För man är ju nästan aldrig ensam om en svag bakåtnick. Det finns inget jag i hemåtpassning.

Hade Jesper Henke bara gjort sitt journalistiska grundarbete hade han enkelt kunnat ta reda på att målvakten som fullkomligt ljudlöst tassar ut bakom ryggen på Erik Löfgren – och framför den framrusande motståndaranfallaren – inte alls var den ordinarie och likaledes GIF Sundsvall-utlånade burväktaren Alexander Hysén. Nej, och i skadade Hyséns frånvaro fanns heller inte reservmålvakten tillgänglig utan målet vaktades i stället av en tredje målvakt, som inte tränat med laget under det halvår Erik Löfgren tillbringat i klubben – utan som till vardags utan istället tjänstgjort som vaktmästare på Jämtkraft Arena.

Pirkt.se har, till skillnad från SVT, gjort det publicistiska avvägandet att inte namnge denne tredjemålvakt, som säkerligen också är fortsatt traumatiserad av händelsen som utspelade sig för drygt åtta år sedan. Men målvakten vars fullkomligt ljudlösa utlufsning ur målet – inte ett rop!, inte ett rafsande i konstgräset!, som om han smugit ut med vaktis-gympadojorna på sig! – fick vår medarbetare att tro att målvakten fortfarande stod kvar på sin mållinje och var tillgänglig för att enkelt skopa upp en hemåtnick. Hade den egenkäre Jesper Henke inte känt sig nödgad att sprida sina manus-förnumstigheter över det hjärtskärande klippet så hade tittarna själva fått bedöma hur målvaktens tysta tassande helt försvunnit in i lovikavantarnas klappande sorl.

Det råder ingen tvekan om att Erik Löfgren borde ha orienterat sig bättre och att han med ett rappt vrid på huvudet självklart hade kunnat släppa bollen till den utrusande målvakten – detta är en linje som Pirkt.se drivit såväl internt som externt under alla år – men det råder heller ingen tvekan om att Erik Löfgren allena fått bära det jämtländska hundhuvudet för detta debacle i ett snart decennium.

När bilderna nu ska kablas ut inför hundratusentals tv-tittare hade det varit tacknämligt om Jesper Henke åtminstone hade lag någon halvminut på att sätta saker och ting i sin tids- och resultatmässiga kontext, när han bevisligen hade omkring fyrtio händelselösa minuter att lägga på drönarfilm på snötäckta vidder samt bilder på sig själv när han knackar på någon övervärderad lada.

Hade Erik Löfgren nickat mot själva målet (och den tilltänkte Mållgan-vännen på mållinjen) om det inte vore så att matchklockan tickade upp mot den 88:e matchminuten och ett desperat ÖFK behövt få chansen att utsparks-skicka upp bollen mot motståndarmålet igen, för att kanske kunna göra det segermål som hade behövts för att hålla klubben kvar i division 1?

Hade Erik Löfgren försökt med den svåra – ja, fullkomligt dumdristiga – hemåtnicken om rådande 1–1-resultat hade hållit Jämtlands då tämligen begränsade fotbollsstolthet till klubb kvar i division 1-serien?

Självklart inte. Då vågar vi lova att det enkla mittbacksintellekt som Erik Löfgren satt på vid tillfället hade fattat beslutet att nicka bollen utåt, till hörna för Vasalund.

Resultaten 1–1 eller 1–2 eller 1–3, som det till slut hann bli, hade i sig inte gjort någon skillnad: Östersunds FK hade åkt ner i division 2 alldeles oavsett. Detta är förstås ett faktum som Jesper Henke är fullt medveten om, efter att ha grävt tills fingrarna vitnat i Mittnytt-arkiven i sin jakt på snaskiga klipp som skulle kunna väcka avsomnade jämtländska lynchmobbar till liv.

Var är de rörliga bilderna på de andra sekvenser då nedflyttningen i minst lika hög grad orkestrerades?

Var är bilderna på den inlånade letten Alexander Gramovitjs straffmiss vid oavgjort hemma mot ett uselt Boden, i en nyckelmatch där de grönvita norrbottningarna istället lyckades snubblade in ett segermål och sedermera också hålla sig kvar i serien? Den idag 29-årige Gramovitj fotbollskarriär verkar – att döma av den research som portalens initierade Facebook-vänskap tillåter – ha avslutat sin fotbollskarriär och mestadels ägna sig åt saluförande av sin frus bröllopsfoto-ateljé. En uthängning av honom i ett av Sveriges mest sedda samhällsprogram skulle inte alls leda till samma sveda och värk hos familj, släkt och närstående som Pirkt.se:s medarbetare tvingats uthärda under det senaste dygnet.

Den hemåtnickande 20-åringen Erik Löfgren som SVT hänger ut är idag, efter att under lång tid arbetat aktivt med bortträngning av minnesbilderna, en fungerande samhällsmedborgare som lämnat såväl Jämtland, Östersunds FK och hela fotbollsvärlden långt bakom sig. Han studerar till gymnasielärare och försöker leva ett normalt liv, även om han i möjligaste mån försöker att undvika större folksamlingar i en vintrig kontext som kan tänkas innefatta lovikavantar och applåder och många är redaktionsmedlemmarna hos Pirkt.se som kan vittna om hur vår kollega fortfarande kan frysa till is om man tassar upp bakom honom i ett par gympadojor med förhållandevis ljudlös sula.

Att SVT och Uppdrag Gransknings ansvarige utgivare Ulf Johansson låtit skicka ut den hänsynslöse vinthunden Jesper Henke till Jämtland i total avsaknad av pressetisk manual i innerfickan är den värsta skandalen gällande vad gäller hänsynslöst upprivande av bortträngda minnen sedan likhunden Zampo tilläts galoppera fritt i Thomas Quick-utredningen.