Analys: Urban Hagblom är en häst

Är det den nivån den här portalen nått nu???

noah1

Att man inte längre kan smyga in en liten passus, längst ner i en 10 000-teckens-matchanalys!, när man tänkte att man nästan tappat samtliga läsare!, som ett litet plussystem för de trogna genomläsarna!, utan att det slås på den stora Fotbolltransfers-trumman.

Men jo: We stand by our passus. 

Orden kom nämligen direkt ur hästens mun, så att säga, ifall man får likna Giffarnas sportchef vid ett Urbatiskt fullblod. Sedan vet jag inte ifall hans intention med att frikostigt öppna upp om att »vi försöker ju med Noah« var att det skulle vevas ut i etern – men han borde veta bättre än att glappnäbba till en vevare av det här yviga snittet.

Jag tror att Urban Hagblom ville att det skulle skrivas. Det framställer honom i en klok dager (att försöka nypa åt sig en U21-landslagsback som dessutom har en relation till klubben kan ju aldrig vara fel) samtidigt som vevande GIF-bloggare kan försöka sätta press på AIK:s sportchef Björn Wesström genom att SKRIVA I VERSALER OM HUR LITE AIK FAKTISKT BEHÖVER NOAH SONKO SUNDBERG INFÖR NÄSTA SÄSONG.

AIK sitter ju på Per Karlsson, Sauli Väisänen, Nils-Eric Johansson och nye Jesper Nyholm på mittbackspositionen och även för ett lag som kommer att spela med tre från start så ter det sig unnigt att ha en Noah Sonko Sundberg som femtemittback, då även spelare som Haukur Hauksson och Daniel Sundgren säkerligen skulle kunna gå in och vikariera på en av yttermittbackspositionerna vid behov.

20-årige Sonko Sundbergs kontrakt går ju ut efter den här säsongen, vilket borde göra att om AIK är villiga att släppa honom så borde det ske permanent, redan nu.

Så allt, precis allt, i den här potentiella affären hänger alltså på ifall AIK känner att de har råd att släppa iväg honom till Sundsvall igen; kanske – och nu spekulerar jag, för första gången – i en billig affär där Solnaklubben får en del av eventuella framtida övergångsintäkter?

Som varm

Jag blippar med den lilla ICA-butikens självscanner. Ett fryspaket med fyra laxblock, en låda frysta sparrishalvor och ett par kryddor. Blipp, blipp, blipp, blipp, kort in, kod in, kort ut.

Jag stannar till, plockar upp min telefon och ser en grå notis från Omni-appen.

Och så, plötsligt, precis när fredagseftermiddagen skulle övergå i kväll, så var min favoritförfattare borta.

»Författaren Torgny Lindgren är död, uppger Svenska Akademien i ett pressmeddelande.«

 

Inte ska väl jag.

Inte ska väl jag.

Inte ska väl jag.

Men min kärlek till Torgny Lindgrens språk inleddes tack vare en bloggkommentar på den här portalens föregångare och då kan väl min kärlek – ja, kärlek är nog ganska precis ordet jag söker – en gång för alla försöka få skrika ut den över det här glesbefolkade kalhygget till .se-registrerad webbdomän.

 

Jag vet inte exakt i vilket sammanhang det kan ha varit, men i ett kommentarsfält till ett inlägg på den här portalen så kom signaturen Rocky_W med en rekommendation av »Pölsan« av just Torgny Lindgren.

Och jag minns inte exakt när jag började bläddra i »Pölsan«, men jag tror att året var 2011, att jag bodde i Umeå och att mitt läsande dittills varit väldigt lynnigt och spretigt; att jag kunde gå och låna och sträckläsa »Den unge Werthers lidande« på en parkbänk för att jag hört Håkan Hellström sjunga om den men också för att kände mig olyckligt kär i en Allstar-servitris som bar ut mina sweet chili-pastarätter.

Men så lånade jag »Pölsan« och läste de tvåhundra sidorna med en lätthet som jag aldrig hade läst någonting tidigare.

Nyförälskad i Lindgrens värld så lånade jag sedan en till och en till och en till. Jag fortsatte att, inte beta av, det är fel ord – man betar inte av med en sådan glädje, betat av böcker hade jag gjort tidigare, det här var inte det. Jag sög i mig, bok efter bok, ja, mening efter mening. Jag tror aldrig någonsin att jag skummat en enda Torgny Lindgren-skriven sida.

Jag hade hittat mig en favoritförfattare.

Och jag vet inte, så kanske det är i alla sammanhang: att exempelvis den fotbollssupporter som har ett favoritlag kanske tillskrivs en viss tyngd. Det förutsätts att den sett ett och annat, upplevt ett och annat och kan ett och annat. Och för mig, som förvisso läste men som inte läste som andra som läste läste, så kändes det fint att äntligen ha en favoritförfattare. Det gav knappast min enkla fotbollsspelarpersona någon tyngd, fick mig knappast att se framför mig en bana som litteraturkritiker på DN – men det fick mig att känna som att jag skulle flyga iväg som en fjäder vid varje tillfälle jag stötte på någon som hade läst Dostojevskij under samma tid som jag stått och lyft vristlyror mot metallstängslet på Westhagens IP.

Jag hade Torgny Lindgren. Jag kunde utan darr på rösten säga att jag älskade Torgny Lindgrens berättelser.

 

Så nu är det upp till bevis. Vad var det du älskade, nej, vad är det du älskar??? Torgny är död – snabbt!, ut med en runa!

Ekot, självaste Ekot!, hade glömt att ta bort den virala mallen med texten »#Hashtaghär« uppe i ena hörnet av en bild de basunerade ut på P-O Enquist och Torgny, där den förstnämnde talade om sin nyss insomnade västerbottniske kollega.

Och det här blir väl också en #hashtaghär-fadäs i sig (allt jag rör vid har väl kanske hashtaggen #hashtaghär), men jag kände mig ändå tvungen att sova på saken.

 

Nu är det lördag. Nu ska jag ge det ett försök.

 

Jag tog med mig Torgny Lindgren hem från min tid i Umeå. Men jag tog också med mig ett sätt att formulera meningar. Och jag vet inte om det i sig är västerbottniskt, men jag minns att många av mina nyfunna vänner ofta uttryckte att ”man blir som” – och så en positiv känsla.

Ja, positivt, minns jag det som. Åtminstone mestadels, kanske uteslutande. Jag kan inte minnas att det användes i alls samma utsträckning kring negativa känslor.

”Man blir som glad”, sa dem. Inte glad, direkt, utan man blir som glad. Ett extra litet som, instucket, vars innebörd en sociolingvist säkert skulle kunna ägna avhandling efter avhandling åt.

Jag tyckte mest det var väldigt fint. Det lät som genuint.

Och när jag ryckte åt mig mina laxportioner från självscanningsdisken och cyklade hemöver så var det just en sån formulering som dök upp, när jag tänkte på hur Torgny Lindgrens texter får mig att känna.

”Man blir som varm”, tänkte jag.

Jag vet inte hur många gånger jag varit tvungen att stanna upp mitt i läsningen av en av hans böcker, lämna sidorna med blicken och känna hur ansiktet spricker upp i ett stort leende. Ganska sällan ett konkret skratt, faktiskt: oftast bara ett brett, brett leende; plötsligt som varm i hela kroppen.

Han skriver fantastiska historier, tecknar otroligt fina levnadsöden och han lyckas gång på gång använda det västerbottniska inlandet som metaforer för något mycket, mycket större. Visst: allt det. Och mycket mer. Men om jag ska sammanfatta min relation till Torgny Lindgren så är det just det jag skulle konkretisera det till att en enda av hans meningar kan tvinga en att stanna till, titta upp och le brett för sig själv – och att man blir som varm.

 

Nu är det söndag kväll, snart natt, och mina tankar om vad Torgny Lindgrens författarskap betytt för mig blir nog inte bättre eller mer stringenta än så här.

Ingen annan har jag läst med sådan glädje.

Ingen annans berättarvärld har omslutit mig så fullständigt.

 

Och jag kommer aldrig att kunna skriva så som Torgny Lindgren kunde skriva, men han lärde mig vad man kan sikta på med sina skriverier: att försöka få någon att stanna upp, le och känna sig som varm.

Då har man lyckats.

Han lyckades mest hela tiden.

If Being Afraid Is A Crime We Hang Side By Side

Innan matchstart så hade vinterns klart mest meriterade värvning känt att hans knä svullnat upp och att han inte kunde spela.

Vi tar det igen: den enda riktigt etablerade kvalitetsspelaren som värvats in till höstens sloknäbbade åttapoängsgäng kände plötsligt hur hans knä växte i realtid.

Det var, trodde jag, det sämsta besked GIF Sundsvall någonsin kunde förmedla, en lördag i mars, två veckor innan den allsvenska seriestarten.

Men sedan började matchen mot Jönköpings Södra.

Fortsätt läsa

Yardalakso

På fredag ska jag och Tilde gå och se »Yarden« på bio; filmatiseringen av Kristians Lundbergs fantastiska skildring av sin tid som extremövervakad och hundraprocentigt utbytbar bemanningsanställd vid en lastkaj i Malmö.

Med ömsom vacker, ömsom smärtsam prosa kastar han ljus på hur det är att befinna sig allra längst ner på dagens moderna och mer »rörliga« arbetsmarknad, där modeordet »valfrihet« för arbetsgivaren innebär att de timanställda – som ersatt de entlediga fastanställda – kan behandlas som ansikts- och skyddslösa siffror på ett papper.

Lundberg beskriver meningslösheten i uppdragen och det förödmjukande i att ständigt vara övervakad, och det närmast sadistiska i att arbetsledningen inte unnar de timanställda stackarna en enda paus; att de tvingas stå ute och frysa i isvinden bara för frysandets skull.

(Om nu någon kände ett behov av en baksidekompatibel sammanfattning av boken, så här åtta år efter att den släppts.)

Det är det starkaste vittnesmål jag tagit del av från arbetslivets allra kärvaste bottenträsk, även om den snart har ett decennium på nacken och att den därför ofta känns daterad, då detta system med moderna statare har försvunnit i vår tid, då den som söker enkla jobb nu bara kan app-anmäla sig till en Uber Eats-cykeltur.

(Skoja.)

Men, med det sagt: sedan finns ju parallellvärlden som är den moderna fotbollen.

Har du läst om en man som mördat sin fru? Jaha, och?

I den moderna fotbollen hittar du en brasiliansk målvakt som mördat sin fru, styckat henne, matat hennes kroppsdelar till hunden, fått 21 års fängelse, suttit av sju – och sedan blivit klar för en ny elitfotbollsklubb ganska direkt efter han släpptes.

bruno1

Och apropå att röra sig i arbetslivets bottenträsk så berättade i veckan GIF-yttern Sebastian Rajalakso om sin proffstid i Polen, för Sundsvalls Tidning.

Han har onekligen befunnit sig i den moderna fotbollens bottenträsk.

(Eller, ja: det absoluta bottenträsk för en vit fotbollsspelare. Precis som Lundberg på lastkajen träffar ett par filippinska arbetare som jobbar dygnet runt – då han säger »jag vet hur det är«, de säger »nej, det tror jag inte«, varpå han skäms – så finns det ju något som får liknas vid en ren trafickingsida hos den moderna fotbollen; en sida som – om vi tar på oss de sportsligt intersektionella glasögonen – den i Polen säkerligen högavlönade Rajalakso  slipper vara en del av.)

Men den mentala bilden av en hundraprocentigt oönskad Sebastian Rajalakso som springer runt på en polsk b-plan och papegojnickar i luften eller sick-sackar mellan flygande diskusar och spjut är svår att ens greppa.

Jag har ibland tänkt på personen Sebastian Rajalakso och på hur tufft det måste ha varit att bli så osannolikt Stockholmsklubbs-hajpad som tonåring när allt sedan bara ebbade ut. Inte via något konkret som en korsbandsskada och en efterföljande jättedipp utan bara en planenlig utebbning över flera års tid.

Och sedan Polen. Diskusarna över huvudet, teorigenomgångarna på polska, kattmaten.

Och så petningarna, gurkorna och hjärtstartarna i Sundsvall.

Och nu – efter allt det – så verkar han, enligt de senaste rapporterna från Medelpad, kunna gå från start som wingback i den allsvenska premiären 2017.

Det hade en karriärutveckling som man inte behövt vara Mats Olsson för att inte kunna förutse.

Svårt att somna

Vad hände med Rosa Pantern?

rosamannen

Rosa MANNEN, ja. var det. En klok Youtube-rippare vet förstås bättre än att varumärkesbeblanda sig med klumpiga kommisarier.

panterfail

Nå-jävla-väl, med hela inläggets ursprungsfråga raserad på grund av småtimmetrött, icke-existerande faktakoll så testar vi väl igen:

 

Vad hände med Rosa Mannen?

Jag minns min ungdoms »Mina Mottagna Filer«-mappar och hur tomma de brukade kunna gapa mellan varven, när det dröjt ett tag sedan någon kamrat förbarmat sig och skickat över någon låt via ett »har du hört den här?«-länk.

Jag minns hur en av de få källorna till ny musik som jag själv kunde använda min legala kåsa för att ösa ur var Youtube-videor där denne mytologiske Rosa Mannen-användare hade »rippat« olika live-spelningar från svensk teve. Hade Hästpojken uppträtt på Nyhetsmorgons lördagssändning så kunde du ge dig fan på att Rosa Pantern var där och rippade ner spelningen till en Youtube-fil av finare märke.

Nu verkar hen ha legat på latsidan. Kanske blev Rosa Mannen omsprungen av en nätsamtid allt är tillgängligt och där även en Erik Löfgren-figur – som inte vågade hoppa på det illegala nerladdningståget förrän efter han flyttat hemifrån, i rädsla över att nationella insatsstyrkan skulle smälla in dörren och dra skarpladdat mot min far – kan framstå som en gif-skapande multimedia-mogul.

Hur som helst: hen hade behövts i veckoinledningen, för i söndags kväll tolkade Jonathan Johansson den skånske poeten Johan Jönsons dikter i Babel.

Och jag tyckte att det var så väldigt bra.

Endera tyckte inte SVT själva det, eller så hyvlades hela deras sociala medier-redaktion ner i samband med att ungdomssajten »Edit« föll ihop som ett obevakat träd i skogen; hur som helst så finns inte filmen Youtubeifierad.

Så vill man se det – och det borde man, ifall man har minsta intresse av att höra Johanssons skånska ta sig an ett Alkbergskt klingande socialrealism – så får man helt sonika spola fram till 55:20 i det här klippet.

OKEJ, NEJ, JONATHAN JOHANSSON-KLIPPET FANNS ETT KLICK BORT,SÅ FÖRLÅT SVT, JAG TAR TILLBAKA ALLT DUMT OM EDIT MEN JAG ORKAR INTE TA BORT ALL TEXT NU FÖR JAG TYCKTE INFON OM ATT JAG ALDRIG LADDADE NER MUSIK I MIN UNGDOM VAR ÅTMINSTONE TRE PLUS SÅ NU FÅR ROSA PANTERN-HYLLNINGEN STÅR KVAR. 

Här är det: klippet där Jonathan Johansson tolkar Johan Jönson.

(Det går, vad jag kan se, dock inte att bädda in klippet – så nog saknas Rosa Mannen fortfarande. Han bäddade alltid för en.)

 

Jag vet inte ens varför jag började på ett inlägg.

Jag sitter och försöker få till en övergång i en text som är tänkt att – genom den här övergången – bli en ledartext för en jämtländsk publik och jag tänkte att kanske, kanske, kanske skulle ett friare textvevande i ett annat forum kunna lätta upp stämningen lite.

Där, i det tomma utrymmet i mitten, ska det in något. Mellan det rena gynnet och själva kärnan i texten – det budskap som folk är tänkta att bära med sig efter läsningen – måste det byggas en liten bro. Tror jag. Jag tror att det måste byggas en liten bro i varje fall, men det finns knappast någon handbok i hur man skriver ledare som tar upp hur stor del av texten som bör eller kan ägnas åt gynn.

 

Jag vill fortfarande bli riktigt duktig på att skriva.

Jag kom att tänka på det ikväll, när jag råkade snubbla över ett mejl som jag fick skickat till mig under tiden jag bodde i Umeå och skrev en blogg om hur det var att lajva fotbollsproffs på existensminimum i division 1 norra. Om man var intresserad av hur det gick för fotbollslaget Umeå FC och gillade när någon överanvände ordet »trassligt« så var det säkert en bra blogg vid tillfället (vi pratar 2011 och första halvan av 2012), och även om jag skulle vilja radera de flesta inlägg från webbjordens yta så tror jag att det utvecklade mitt skrivande väldigt mycket att verkligen försöka krysta fram underhållande inlägg varje kväll och natt.

Det var knappast så att jag levde ett mer händelserikt vardagsliv då, frånsett fotbollen. Min minnesbild är att jag ägnade merparten av min vakna tid åt att diska och slötitta på något gammalt Seinfeld-avsnitt. Ibland, men alldeles för sällan, cyklade jag till biblioteket och läste. Och så åt jag pasta. Mängder med pasta.

Men ändå lyckades jag skriva något, nästan varje kväll. Och även om jag inte skulle vilja sitta uppe lika sent och krysta (jag tidsinställde ofta inläggen, tillbaka i tiden, för att folk inte skulle se hur sent publicerade de var*) och även om jag inte skulle vilja gå i god för särskilt många av texterna idag (inte på grund av att jag skulle skriva på en helt annat nivå idag utan främst på grund av att jag hittar stora fel och brister så fort jag släppt ifrån mig en text) så kan jag sakna det driv jag hade då.

*= Kanske hade jag haft två-tre superettaminuter  på mitt CV idag, om jag bara inte försummat sömnen.

Och jag vet inte exakt hur Pirkt.se kommer att utvecklas framöver. Folk klagar när portalen är proppfylld med annat än GIF-nyheter, Tilde klagar när den är fylld med GIF-nyheter och försöker man sig någon gång på en genomarbetad spaning så får man bara (förvisso träffsäkra) Per Ragnar-liknelser kastade mot ens anlete och diffusa smädelser kastade mot längden på ens högerarm (när ska en vit medelklassman kunna få skriva en text och bara bli bedömd utifrån kvaliteten på texten???).

Men jag tror att jag vill skriva mer igen. Ni får ha överseende.

 

Och har ni en brygga mellan diskmaskinstabletter och barn så får ni gärna hojta till.

Ricoh-Hammarby 19–19

Ikväll var jag och Tilde på handboll i Solnahallen. Ricoh mot Hammarby.

Och det är klart att man höll på bortalaget. Inte på grund av att jag nu blivit allmän Hammarby-supporter – vilket man direkt får höra av sina medelpadska vänner så fort man inte åker 38 mil för att sitta och frysa på IP under en 1–0-seger mot Umeå FC en helg i tidiga mars – utan för att Tildes klasskamrat spelar mittnia i Bajen.

Men också… på grund av att Ricoh inte främst är ett handbollslag utan att företag som tillhandahåller »skrivare, kopiatorer, skanning, videokonferens och IT-infrastruktur«.

På grund av att företagets handbollshistoria inleddes då ett par anställda ville »hålla igång« utanför jobbet, för knappt ens tio år sedan.

Och på grund av att deras hemmapublik försetts med avskyvärda klappor, såna där i vikt papp, som stundtals fick hela Solnahallen att låta som en pliktskyldig men osynkad konsert med maracasförsedda musiklektionsskolkare på en högstadieavslutning.

Och man gillar generellt ju en mäktig tifoflagga som vecklas ut över en läktare, men den här var fan max ++:

20170313_194533673_iOS

I paus unnade jag sällskapet varsin kaffe och en liten chokladmelerad kaka. Döm av min förvåning när mina torra, fuktkrämsförnekade studentfingrar skulle till att stoppa in kortet och det blinkade »70.00« på den lilla mobila bankdosans display. Det var som att få live-förhandskika in i företagets Ricohs årsrapport; ett bevis på att företaget nu säljer så pass få skivare att kaffeintäkterna från handbollslagets pausfika måste täcka upp för förlusterna.

Och det finns bevisligen mycket som känns genuint och härligt med sporten handboll (bland annat att lagens sjukvårdare bara är försedda med en handduk när de rusar ut till en skadad spelare, som för att torka bort blod och andra eventuella kroppsvätskor innan de är redo för spel igen), men det här – som utspelade sig precis innan matchstart – faller inte under det genuina paraplyet:

ricohgifen

Kanske kan man sammanfatta det som så att den här Ricoh-noshörningen står och dansar på 51-procentsregelns grav.

Vroom Vroom

Det här har sannerligen inte varit go-to-portalen när det gäller medelpadskt kulturliv. Speciellt inte sedan Sundsvalls Tidnings garvade jazzrecensent fråntogs rätten att sätta betyg på varje upplaga av »Måndagsjazzen« på Aveny (till dags dato den svenska kulturinrättning med högst snittbetyg per spelkväll).

Men efter år av postapokalyptiskt konsert-vakuum, sedan Stadshuset slutat boka stora artister till spegelsalen och Gatufesten klappat samman och kvävts ihjäl under en hög av Sean Paul-bråte, så verkar det finnas liv och rörelse i konsertutbudet igen, för den generation som inte vill låta sitt kulturliv begränsas till Kjell Lönnås årliga julemässa.

Jag reagerade på det i höstas, när jag funderade på att åka upp och se Mattias Alkberg läsa dikter och spela akustiskt: att alternativet »Sundsvall« fanns bland biljetterna.

Nu såg jag honom på Södra Teatern istället (och vilken +++++-kväll det var!!!). Men alternativet fanns. Konsertalternativet Sundsvall. Jag har ju annars länge upplevt det som att våra finaste svenska artister åker kringel-krokar upp längsmed Norrlandskusten, förbi Sundsvall, men gärna till Gävle, sedan in till Östersund, sedan ut till kusten igen och upp förbi Umeå och vidare till Luleå.

Nu stannade Alkberg på Pipeline – och det gör också Zacke, den 1 april.

Jag såg honom på Debaser i februari och nu ska jag använda ett begrepp som jag inte riktigt vet ifall jag får använda, då det kan vara skyddat för rockjournalister med en tumme i framfickan på sin bylinebild samtidigt som jag sedan i höstas är en (sällsynt) ena-näven-nertryckt-och-den-andra-slappt-hängande-utanför-kolumnist, men det var: tajt.

Att själva skivan, låtarna och – inte minst! – texterna var av fantastiskt snitt visste jag ju sedan tidigare, men vilken konsert det var!!!

Jag tänkte att jag skrev en rekommendation till Sundsvallsbor nu, men ju mer… jag tänker på det… så är det allsvensk premiär för Giffarna mot AFC United den 2 april, på söndagen, och Zacke spelar på lördagen… så… det… kanske är för mig själv, ändå.

Fredagsveven

skinner

Känner ni igen den här gamle duvtämjaren?

Det är gamle B.F. Skinner, en psykolog som varit viktig för behaviorismen: en teori som jag just nu läser om i en kurs som handlar om vad lärande faktiskt är för någonting.

Vi har ännu inte lärt känna denne Skinner utan och innan (jag vet inte ens ifall hans två initiala bokstäver betyder Best Friend eller inte!), men redan efter den första föreläsningen om hans teorier kring den mänskliga naturen så kände man sig lite nedtryckt i skoskaften.

Man ska nämligen inte tro att man är någon, enligt Skinner. Ingen alls.

Ens jag existerar inte. Det finns inget specifikt »Erik Löfgren-center« i hjärnan, allt jag någonsin är är bara en mängd sammankopplade synapser som tar sina beslut baserat på hur dessa beslut tagits emot av min omgivning tidigare.

Vårt beteende – till och med våra tankar i huvudet – baseras alltså helt och fullt på hur vår omgivning svarar på vårt beteende, enligt Skinner.

Får vi positiv förstärkning av ett visst beteende så kommer vi upprepa beteendet. Får vi en kaka varje gång vi drar i en spak – ja, då kommer vi dra i spaken: oavsett om vi anser oss vara en intellektuell människa eller om vi är en sötsugen åkersork.

Provokatören Skinner utmanade själva idén om den »fria viljan« och en sådan provokatör stötte förstås på mothugg – men till och med när Noam Chomsky började yla om att människans tänkande innefattade »högre mentala processer« så hade han någorlunda svar på tal, som jag förstått det.

Men det är synd att B.F. Skinner fick kasta in sin behavioristiska handduk redan 1990, för i mars 2017 skulle han äntligen bli satt på pottkanten.

Den 10 mars återkommer nämligen Pirkt.se-programserien »Fredagsveven« ännu en gång – trots en total avsaknad av positiv förstärkning vid de tidigare vevarna!

Och är inte själva konceptet kring »Fredagsveven« – där vi helt osammanhängande slänger oss mellan ämnen, till obefintlig nytta och marginellt nöje – också ett bevis för att det fria – ja, nästan för fria! – tänkandet existerar?

Fredagens ursprungliga rad av ämnen var nämligen så pass yvig att den hade fått gamle Skinner att sätta sin stelnade näve över pannan och tänka »fan, jag hade fel: det fanns ett yvigt, fritt tänkande hos människan!«.

Uppskrivet i utkastet fanns bland annat »moderata hamstrar i ett pensionshjul«, där fanns »modernt ålderdomshem för 30-åringar« och där fanns också en tilltänkt debatt kring ifall det någonsin är lämpligt för en flintifierad ung man att sträcka upp en knuten högernäve i luften.

(Ett ämne som aktualiserades efter att GRUESOME 442SOME tagit sin första seger i Sundbyberg-Korpens lägsta division, efter sex-sju sorger, lika många bedrövelser och en enda snopen WO-seger:

Och svaret är väl ett enhälligt nej.)

Men även i den yvigaste av miljöer krävs en viss struktur – och denna veckas huvudspaning är så pass stark att den måste få stå för sig själv, samtidigt som de andra ämnena får skjutas på framtiden.

Veckans spaning innefattar nämligen en gammal älskvärd barnskådis, en eventuell kloningshärva och den insinuerar konspiratoriska länkar hela vägen upp till den svenska riksdagen!!!

 

På självaste juleafton reagerade jag nämligen på den här lille krabaten som spelade en av rollerna i filmen tillika styggelsen »Sunes i Fjällen«, som släpptes 2014:

sunes1

Jag satte nästan ett par baconlindade dadlar i halsen när jag fick syn på honom. »Är inte det där en karaktär man känner igen från barnfilmer – fast från när jag var liten???«, gastade jag i teve-soffan.

Jo, sa Tilde, varpå hon (med det metodiska lugn som den som inte tryckt näbben full i baconlindade dadlar besitter) snabbt kunde komma fram till att karaktären jag tyckt mig känna igen var »Per Hammar«, från »Tzatsiki, Morsan Och Polisen«.

perhammar

Mycket riktigt! Den älskvärde (källa) »Tzatsiki«-kompisen »Per Hammar« hade alltså återuppstått i exakt samma ålder – nästan arton år efter det att succéfilmen »Tzatziki, Morsan Och Polisen« haft premiär.

sunes1 perhammar

Jag började fila på ett inlägg med arbetsnamnet »Har Svensk Filmindustri blivit så pass desperata i jakten på att göra en jävla vettig barnfilm att de börjat klona gamla 90-tals-barnskådisar???«, men tänkte att jag behövde mer konkreta bevis innan jag vevade ut sådana anklagelser ut i etern.

Och det var väl tur att jag väntade. För den senaste veckan har jag lyckats skrapa fram bevis på att den här Per Hammarifieringen av svenska barn går djupare än så. Det här handlar inte bara om ett försök att piffa upp svensk barnfilm.

Det här går hela vägen upp i Sveriges Riksdag.

Ja, ni läste rätt.

På tunnelbanan härom morgonen möttes jag av den här bilden, där riksdagen försöker få svenska barn att komma på öppet hus och intressera sig med hjälp av – just det: en ny »Per Hammar«:

Ni känner de kalla kårarna isa genom ryggraden? Betänk då att jag fick syn på denna bild efter att jag nyligen stiftat bekantskap med den »svenska« möbeljätten IKEA:s nya reklamkampanj, där en ung, omkring 12-årig pojke ska åka mellan sina skilda föräldrar.

En reklam som frontas av – you guessed it! – ännu en »Per Hammar«-figur:

perhammar1

Det hela blir inte mindre komprometterande för den svenska regeringen då vi tar en titt på hur det gått för den riktige »Per Hammar«: skådespelaren Sam Kessel.

Under slutet av 90- och det tidiga 00-talet var Kessel, född 1989, mycket framgångsrik och om vi tar en titt på hans IMDB-sida så sammanfattas hans karriär så här:

kessel

Vi noterar en Tzatsiki-uppföljare, tokhyllade Lukas Moodyson-filmen »Tillsammans« och 2004 så figurerade Kessel i en långfilm med självaste Mikael Persbrandt.

Sedan försvinner han.

Och det här har Pirkt.se inga belägg för än, men om det skulle vara så att den svenska staten – svältfödd på barnfilmsframgångar – tog beslutet att börja klona fram nyfödda Per Hammar-figurer runt år 2004 (då Kessel försvinner från rampljuset) så skulle dessa klonade Kessel-figurer… vara… omkring… 12-13 år gamla idag.

img_4310-2.jpg sunes1 perhammar1

Ta en sekund.

whoah

Så här pass vidsträckta konspirationsteorier – som inkluderar Svensk Filmindustri, Riksdagen och IKEA!!! – brukar på sin höjd få skrikas in i madrasserade väggar på slutna rättspsykriatiska kliniker.

Men tack vare att Pirkt.se:s djuplodande granskning, värdig en och annan guldspade i stanniol, och tack vare att portalens ansvariga utgivare är ute på en publicistisk världsomsegling på internationellt vatten så kan vi nu tillsammans i en mun utbrista »VAD ÄR DET SOM HÄNDER I SVERIGE???«.

Vi lär inte vara färdiga med berättandet av den här historien. Kanske måste vi söka upp den idag 27-årige Sam Kessel för att få svar på hur det plötsligt – snart arton år efter Tzatsiki-succén – kan dyka upp så många älskvärda »Per Hammar«-figurer med otidsenliga Beatles-frillor i svenskt rampljus:

1l5a6q

 

Giffarna rasar mot Dalkurd: ”Kommer aldrig möta dem”

gif2

På lördag skulle GIF Sundsvall ha mött Dalkurd i en träningsmatch som var tänkt som det näst sista genrepet inför allsvenskan.

Så blir det inte – Dalalaget ska åka iväg på träningsläger istället.

»Oerhört trist och dåligt enligt mig«, skriver GIF Sundsvalls sportchef Urban Hagblom i ett sms. 

 

Ursprungsplanen var att Giffarna skulle ha mött AIK på lördag, men då AIK gick vidare från gruppspelet i svenska cupen i helgen så krockade lördagens tilltänkta träningsmatch plötsligt med cupkvartsfinalen mot BK Häcken.

Därför fick GIF Sundsvall styra om siktet mot ett nytt träningsmatchmotstånd och kom överens med Dalkurd om en match.

Men nu drar sig Borlängelaget ur drabbningen – något som irriterar GIF Sundsvalls sportchef Urban Hagblom:

»Vi får reda på det här fem dagar innan aktuell match. De åker på träningsläger och det tror jag måste ha varit planerat under en längre tid… men inte ett ord till oss. Världen har blivit egoistisk«, skriver han i ett sms till Pirkt.se.

»Kommer inte få till en match«

Nu kan GIF Sundsvall få svårt att skaka fram något nytt motstånd till helgen:

»Vi kommer med största sannolikhet inte att få till en match. Alla lag har planerat sina försäsongsprogram sedan september«, skriver Hagblom.

Och Hagblom kommer inte att förlita sig på superettanlaget Dalkurds hjälp med träningsmatchandet framöver:

»Vi kommer aldrig att möta Dalkurd under försäsong i framtiden«, avslutar han.

Dalkurd ber om ursäkt

Från Dalkurds sida beklagar sportchefen Adil Kizil att klubben var tvungen att ställa in: träningslägret bokades efter att Dalkurd åkt ur svenska cupen mot AIK i helgen.

»Vi försökte boka lägret efter matchen men fick inte till det. Tyvärr blev vi tvungna att ställa in matchen. Vi hade gärna spelat, men hade inget val«, skriver han i ett sms.

»Du får avsluta med att vi ber om ursäkt över att det blev som det blev.«

För GIF Sundsvalls del väntar nu närmast en träningsmatch mot Jönköpings Södra nästa lördag, den 18 mars, men Urban Hagblom hoppas kunna boka in en träningsmatch mot AIK nästa onsdag, den 15 mars. Besked kommer under dagen, enligt sportchefen.

EXPERTANALYS: BOHMAN OM NASSERI

berpohm

Pirkt.se-vännen Per Bohman, som till vardags är allsvensk expert på Sportbladet, befann sig på Tunavallen igår och kunde – som en av få verksamma fotbollsjournalister – närstudera den GIF Sundsvall-aktuelle mittfältaren Navid Nasseri, 20, då han hoppade in för den allsvenska konkurrenten AFC United i den andra halvleken i en träningsmatch mot Syrianska.

Exklusivt för Pirkt.se lämnar han en initierad rapport av Nasseris första halvlek på svensk mark under 2017:

»Det är inte varje dag man kan säga följande, men under söndagen hade jag vägarna förbi Eskilstuna. Likt en deppig person som studerar förbundets Uefa Pro tränarutbildning  och samtidigt extraknäcker som scout åt Football Manager-spelen, stod jag och huttrade på Tunavallen.

Tunavallen bär för övrigt samma vidriga kännetecken som Södertälje Arena: det blåser konstant in isiga vindar från vallens fyra öppna hörn.

På den torftiga menyn: AFC Eskilstuna mot Syrianska. En fotbollsbuffé där nomader som Anel Raskaj, Mattias Mete, Dwayne Miller och Ludvig Öhman på förhand var läckerheterna.

Vad har den här skiten med Sundsvall att göra, undrar kanske vän av ordning.

Det ska jag tala om.

Navid Nasseri presterade nämligen 45 glimrande minuter för AFC i träningsmatchen och lär icke ha nobbats av Pelle Olsson efter den halvleken.

(Att Nasseri ska ha nobbats av AFC insinuerades i en tidigare och yvigare, fake news-influerad text skriven av Pirkt.se-ledningen, reds anm.)

Iraniern fullständigt stank av Romain Gall-kvalitet när han – helt ärligt nu – efter en dryg kvart på plastmattan fartfintade sig förbi fyra bortaspelare och därefter på värsta Dennis Bergkamp-manér lyx-chippade fram bollen till lagkamraten Cidi Omeje som skickade in 1–0 till AFC.

Ren klass!

I övrigt då?

Nasseri har av sin skapare belönats med rejält rappa fötter. Han var hyfsad snabb i djupled, men framför allt väldigt kvick i såväl tanke som fötter på små ytor.

Det är definitivt ingen spelare som klarar av wingback-positionen, men det vore intressant att se honom i en av de två offensiva innermittfältsrollerna.

Eventuella orosmoln: tunne konstgräsliraren Nasseri ser lite, lite valpig ut och riskerar kanske att – likt Erik Granat – flyga runt som en vante när det vankas allsvenskt motstånd.«

Har du eller någon du känner semestrat i spanska Sabadell och av en händelse fått syn på den andra GIF-provspelaren, David Batanero, stå och joxa med en gammal luggsliten kula? Kontakta Pirkt.se-redaktionen!