Varde halva priset på ljusslingor

»Och Gud sade: ›Varde ljus‹; och det vart ljus.«

Första Moseboken

Jag vill vara tydlig med att alla har rätt till sin tro. Verkligen. Från den ståndpunkten viker den här portalen inte en tum.

Men nog måste även den mest ortodoxa utläsare av Bibeln kunna hålla med om att ovanstående citat helt enkelt inte stämmer?

Alla vet att om man vill ha ljus – exempelvis i sin nya lägenhet – så får man gå på Clas Ohlson.

Igen.

När folk berättar för er att de precis har flyttat och att de nu bor »ganska centralt« så är det antagligen Clas Ohlson på Drottninggatan de syftar på. Det är där man bor under de första veckorna, har jag märkt.

I kväll tvingade jag mig dit igen bara för att det sms-vibrerat till i min telefon. Och om det just sms-vibrerar till i min telefon nu för tiden så vet jag att det är Club Clas som vill mig någonting, och den här gången erbjöd kundklubben halva priset på alla ljusslingor – ett erbjudande som bara gällde under just dagens datum!!!

Då spelar förutsättningarna mindre roll. Då ignorerar man att man är trött, rödflammig och håglös efter ett nyss avslutat träningspass, att man dessförinnan tillbringat en segare halvdag i skolan och att man också ägnat en hel förmiddag åt att – efter år i en tvättmaskinsbenånad lägenhet – återupptäcka fenomenet »tvättstuga« med allt vad det innebär*.

(*= Har man min optimistiska tidsuppfattning så innebär det bevisligen att man till slut står och sista-sekunden-kastar in fortsatt dyblöta kläder i sin lägenhet, som en gammal Titanic-maskinist som forslar in kol i en eldstad, innan man måste springa iväg till tunnelbanan.)

Jag är både döpt och konfirmerad, men jag är kristendomskritisk nog för att veta att ljusslingor är ingenting man bara får av högre makters lösa »varde«-uppmaningar – nej, det är någonting man får passa på att tillskansa sig efter ett sms från Club Clas.

Så jag gick runt där. Letade ljus i alla dess former. Tjocka ljus, ljus med få volt, ljus med många volt, tunnslingiga ljus, tjockslingiga ljus, ljus som slocknar via sensorer och ljus som inte slocknar via sensorer. Jag tror jag frågade samma säljare om var olika lysdioder fanns så många gånger att han måste vakna upp med träningsvärk i sin högra pekarm imorgon bitti.

Som tur var har jag tillgång till en bild som illustrerar hur jag ser ut varje gång jag äntrar ett Clas Ohlson-varuhus:

Till slut fick jag ihop den där korgen ni såg i inledningen av inlägget. En korg full i ljus. Den typen av branded content-korg som Gud gett till sina lärljungar efter hans »varde ljus«-kommentar ifall hans världsbyggande sänts i ett program på TV3.

Jag styrde med bestämda steg mot kassan. Jag hade kunnat gå långt som fotbollsspelare ifall jag haft möjlighet att använda samma bestämda steg på fotbollsplanen som det jag använder när jag ska navigera mig ut från ett Clas Ohlson-varuhus när varukorgen är fylld till belåtenhet. Kön är inte så farlig, jag kommer fram till kassabandet relativt snabbt och jag kan för första gången på kanske hela dagen skönja en framåtrotation i att snart ska jag få ta några fortsatt bestämda steg ut ur det här människomyllret och susa hemöver med vetskapen om att nu, äntligen!, har jag väl ändå gjort den sista Clas Ohlson-rundan för den här vintern.

Jag langar upp alla ljuskällor på varubandet. En efter en blippas igenom med van kassörnäve. Men så stannar den unge mannen i kassan till vid mitt köp av batterier.

Han håller upp sexpacket med AAA-batterier mot mig, möter min glåmiga och tröttkörda »ta mig härifrån«-uppsyn och så bara PANG!—så slänger han ur sig en gåta. 

De har just nu ett specialpris om man köper tjugo batterier, förklarar han, där man får femtio kronor i rabatt. Jag tittar ner på det han håller i handen, som jag ännu inte fått köpa. Är det sex batterier? Nio? Tio? Jag är för trött för att kunna måtta upp de små rackarna i den blå papplängan och räkna efter.

»Tjugo batterier räcker i tolv år«, säger han.

Jag fortsätter försöka räkna efter vilken dum mängd batterier det kan vara som jag fipplat med mig, men är oförmögen att luska ut hur många det lilla papphöljet kan dölja.

»Hur många är det jag håller på att köpa just nu?«, frågar jag och tittar på den unge mannen i kassan som en Fångarna på Fortet-deltagare brukar kolla på Fader Fouras.

»Tio«, svarar han.

»Och nu borde jag köpa… tjugo?«

»Du kan förstås köpa tio, men de räcker bara i tre till fyra år. Köper du tjugo så räcker de i tolv år och just nu får du femtio kronor rabatt.«

»Och då kostar det?«

»Hundra.«

»Med rabatten?«

»Med rabatten.«

Jag vänder om och tittar på den tilltagande kön som börjar ringla sig lång bakom mig och vänder mig sedan mot kassakillen igen med exakt den här minen:

»Så… hundrafemtio innan?«, frågar jag, till hälften för att jag är så pass trött i huvudet att jag faktiskt undrar det, till hälften för att kunna försöka köpa mig tid för att kolla på den lilla kassaskärmen vad han har knappat in för kostnad på mina ynka tio batterier. Där står ingenting. Han jakar förstås: hundrafemtio innan.

Jag försöker sammanfatta snabbt i huvudet. Tjugo batterier. Tolv års brinntid. Hundra kronor nu. Mot en mindre totalkostnad, men bara tio batterier och bara tre års brinntid. Oklart exakt pris. Min nya makroekonomiska del av hjärnan susar igång på närmast överhettat högvarv. Vad säger Phillips-kurvan om de långsiktiga investeringarna går ner? Ökat C nu, visst, men vad händer med minskat I på sikt??? Kan jag ens räkna på det här utan att ha tillgång till variabeln för vad tio batterier kostar att köpa idag?

Jag höll på att glömma att registrera mitt Club Clas-medlemskap och få samtliga ljusslingor rabatterade, medan all min tankekraft ägnades åt denna matematiska lilla batteri-gåta. Till slut har jag för mig att det kom förbi en liten kortväxt fransos som tog mig i näven och joggandes drog mig därifrån och att vi tillsammans sprang nerför en smal spiraltrappa. Bakom mig, ekandes i trapphuset, tycker jag mig höra Clas Ohlson-kassörens Fader Fouras-stämma ropa »jag älskar ej ljuset och natten är min dag, eluttag har jag icke men kan ändå lysa?«.

 

Jag kom hur som helst hem och har nu hunnit genomföra den andligt fattige mannens »varde ljus«-besvärjelse (typ krypa runt på knäna, leta eluttag och försöka veckla ut meter och åter meter av ihoptrasslad lamptråd).

Och det vart ljus.

Nu hoppas jag att först när vi kommer fram till inredningens Andra Mosebok, där Gud säger »varde nya hyllplan«, så kommer jag att behöva besöka Clas Ohlson igen.

Fredagsveven: Flyttspecial

En dag ska jag skriva Det Stora Inlägget om hur det är att vara verksam i ett halvår på en sajt för potentiella lägenhetsbyten. Det här är inte det.

Det här är bara korta spaningar som jag tänkt på under den ungefärliga vecka det tagit mig att flytta ett 27-årigt liv av ting från en nära sjuttio kvadratmeter stor och luftig och rymlig lägenhet till ett gryt på omkring tjugofem. Inte ett grävlingsgryt, som trogna läsare (som av en slump lär dela efternamnet Löfgren) minns att jag bodde i uppe i Umeå; nej, det är det här grytet för charmigt för att tituleras. Grävlingsgryt är ju bara gryt som ser ut att vara inredda av ett kreatur med väldigt begränsad syn, som sedan tillbringar sin tid i grytet genom att kisande böka omkring i bråten. Precis som jag gjorde uppe i Umeå.

Men en typ av gryt är det här också, jag har bara ännu inte kunnat sätta fingret på vilken typ.

Och när rappa spaningar ska strösslas ut som hårda kolor från en nyinvigd bankomats tak—

—så är det ju förstås nära till att kategorisera in det under flaggen som förkunnar Fredagsveven™; koncepteftermiddagen som svenska folket försvinnande få lärt sig att älska leva med.

Att flytta är lite som den där scenen i Lejonkungen, där Simba får höra av Mufasa att »allt solen rör vid ska bli ditt«.

Fast man sitter inte och blickar ut över någon filmiskt upplyst slätt, utan man har av trötthetskopplad nöd satt sig på huk framför den öppna bakluckan till en bräddfylld Cirkle K-skåpbil och man är ångestladdat medveten om att under alla dessa lager av pappkartong så döljer sig mest massa gamla stavmixrar och oanvända pajformer, som alla ska packas upp och bara fortsätta… existera.

De svenska bostadspriserna har ju stannat av och till och med gått tillbaka en aning, framför allt i Stockholmsområdet. Men många fruktar fortfarande den stora kraschen, där marknaden bara rasar genom golvet och det svenska låneluftslottet sprängs i bitar.

Den hade kunnat komma i lördags. Eller: den hade kommit i lördags kväll, är jag helt säker på, om de rörliga bilderna på mig vid åttarycket hade kablats ut över riket.

Tänk er en lägenhet belamrad från golv till åtminstone huvudhöjd i flyttkartonger, andra kartonger och säkerligen också en tredje kategori kartong man knappt visste fanns. Alla i sin tur fyllda till bredden med gammal bråte med egentlig verkningsgrad som en riktigt menlös »spännande« yttertalang som en superettanklubb hittat i Baltikum.

Där sitter jag i min fåtölj, som i en pappkrater, helt omgärdad i wellpapp, och bara stirrar rakt framför mig med en hundraprocentigt icke-lysten blick. Om jag varit en serietidningsskurk som kunnat skjuta eldstrålar av håglöshet genom ögonen så hade hela mitt fort av pappkartonger stått i brand inom några sekunder. Jag har burit lådor hela dagen, först in med min bytespartners alla grejer i min gamla lägenhet, sedan ut med mina för att sedan Tetris-stapla in samma grejer i min nya lägenhet; nu är jag helt lealöst trött. På teven, som bara sprakat igång med ett basutbud värdigt 70-talet, rullar ett program med Kalle Moraeus och det kan ha varit hans gamla vanliga program, där han — hör och häpna! — äter och pratar med kändisar, men sett till vilka namn och nunor som flimrar förbi i bild så kan det här ha varit ett nytt program där Kalle Moraeus ska göra kändisar av helt okända individer (kanske genom att köra de normallånga icke-kändisarna genom en bilskrots press, för att tvinga fram den där köttsliga kubformen som gör att man ganska snart bara måste aspirera på en julvärdsroll).

Jag bara sitter där och kollar utan att kolla, blicken håglös bortom håglöshetens egentliga gränser. Runtomkring har jag tusen potentiella trådar att dra i, säkert tio-femton kartonger att börja »kika i«, men jag bara sitter där i fåtöljen. På magen har jag vilat en riktigt gammal påse med cashewnötter av lågbudgetmodell som jag knaprar glädjelöst ur. En näve, två nävar, samtidigt som den lille köttkuben poppar fram och tillbaka i bild. Jag använder inte bilden så mycket som en teve som jag använder den som en gammal härsken brasa som får stå och puttra.

De gamla nötterna – som förtäs för åtgångens skull, för att det nya skafferiet är mycket mindre än mitt gamla och överbelamrade – är allt jag äter på hela kvällen, för i magen är det som om världens samlade glutenflora lagt sig för att jäsa, efter att jag tidigare under dagen formligen kastat i mig Max-brödernas senaste halloumibjässe (precis som mig vid inflytt byggde de på höjden, fast med ost och bröd istället för med wellpapp).

Jag bara sitter där. Har allt att göra och ingenting att göra. Jag har redan gjort allt och jag har gjort ingenting.

Och jag tänker att om svenska folket skulle få se de här scenerna… om de skulle få se de diskbänksrealistiska bilderna på hur en vanlig 27-årig man mår efter en helt vanlig svenneflytt… så skulle ingen någonsin vilja flytta igen. Ingen skulle vilja göra »bostadskarriär«; åtminstone inte så mycket att det är värt risken att knapra gamla cashewnötter riktigt så där håglöst en lördagkväll.

Folk bara: »Men varför sålde du inte när du kunde göra en ren vinst på tre miljoner kronor???«

Och folk som just förlorat tre miljoner efter bostadsbubblans krasch svarar bara lugnt och ganska belåtet ändå: »Men såg du inte bilderna på han med nötterna???«

Vänner av Fredagsveven™ vet att jag länge försökt göra segmentet till ett »mörkare Landet Runt«. Ett faktum som min vän Sinan drog till dess yttersta spets härom veckan, men också ett faktum som mest bidragit till att bygga en ny contentkarriär åt den mytiske underground-karaktären »Putto«.

I veckan har han varit i högform igen — och den här gången är det Mittmedia som får sig en släng av hans pricksäkra contentslev. I egenskap av Sveriges piggaste contentskapare högg »Putto« självklart när Mittmedias nya krönikör Per Bjurman (känd från sin roll som först musik- och sedan NHL-skribent på Aftonbladet) försökte utnyttja sin beprövade »jag bor i New York«-usp genom att lansera begreppet »slice« för svenska folket, i en krönika i Dalarnas Tidning:

År 2017. Drygt sjuttio år sedan Mora-Nisse för första gången gick i mål som segrare i Vasaloppet och kramades om av en dalkulla som lade en krans över hans huvud och tryckte en pizzaslice i mulen på honom.

Typ.

Det är ett synnerligen yvigt användande av sitt USA-kort: att nyttja det för att berätta för 2017 års svenska läsare att det finns något som kallas för »slice« i Amerika.

Till sist en spaning som legat i diverse utkast ett tag.

Alla gladdes nog åt att Zlatan Ibrahimovic valde att ge sitt Volvo-sponsrade nya pris på Fotbollsgalan till de unga killarna i Locker Room Talk, som åker runt i svenska skolor och pratar om hur skadligt det kan vara med bland annat sexistisk jargong i omklädningsrum. Sent ska den som tycker att jämstäldhetsproblematiken kan lösas med signerade cyklar vakna, som det gamla talesättet säger, men det är ju fint att 36-åringen nu kommit till insikt om att det kanske finns strukturella problem som kan behöva lösas.

Men. En spaning kring priset kom bort. Den handlar om Jan Gradvall; en av Sveriges allra mest omhuldade kulturjournalister och [källa?] svensk mästare i att fakturera välsaltat för att ge Aviciis nya album en fyra.

Han gör sedan ett par år tillbaka samarbeten med Volvo, som det anstår en högt skattad journalist av 2017, och utan att veta detta så skulle jag spekulera i att han gör detta för att det 1) inte är icke-välbetalt och 2) för att han får komma nära Zlatan Ibrahimovic.

(Vad gör svenska journalister inte för att få sitta ner med Zlatan? Det var ju en period när det verkade hart när omöjligt att få till en intervju med Zlatan om den inte skedde i samband med någonting sponsorevent från någon av superstjärnans sponsorer, där en del i intervjuavtalet ofta innehöll att tidningen åtminstone skulle nämna den nya prylen som släppts någonstans i texten.

De flesta skötte förstås detta genom att gömma undan det någonstans, i förbifarten eller knappt ens synligt, och det är väl nog fult i sig – men dessa små intervjuavtal gav också upphov till åtminstone en riktig klassiker, när Expressens Carl Juborg inledde sin ingress så här:

Det om detta.)

Jan Gradvall skrev bland annat nio sidor i Dagens Industri om arbetet bakom Zlatans reklamfilm med Volvo och jag kan tänka mig att han nämnt för en och annan hur nära han faktiskt kom vår allra största internationella stjärna.

Den här gången, när priset skulle lanseras, så släpptes en halvtimmeslång intervju där Zlatan fick prata om vad priset var tänkt som och vad det skulle gå till för typ av mottagare. Jag såg förstås inte hela, men jag klickade mig fram till slutet av Youtube-klippet, där Zlatan och Jan Gradvall ska tacka varandra för en fin intervju.

Titta gärna på den här fem-sekunders-scenen ett par gånger (ju fler desto tydligare blir det) och säg mig sedan att Zlatan inte säger så här åt Jan — Jan med J — Gradvall:

Det är ett par riktigt älskvärda sekunder när Jan Gradvall – som fram till dess kan ha trott att han kommit nära, ja, till och med lärt känna Zlatan genom sin Volvo-välfinansierade reklamgenväg – funderar över hur han ska hantera denna Dan-fadäs.

Ska han påtala det på uppstuds, få upprättelse, ja, kanske till och med en ursäkt (»visst, han kanske är Zlatan, men jag är Jan med J Gradvall!!!«), men i så fall riskera att sabotera hela den halvtimmeslånga inspelningen och därigenom tvinga Zlatan att göra om hela reklamfilmen??? Eller ska han bara sitta tyst och acceptera Dan-tillmälet, acceptera det genanta i att alla han berättat om sin Zlatan-närhet för kommer att se och höra det – och istället försöka fästa den inre blicken på den rekordsalta faktura han ska skicka iväg till Volvos PR-avdelning?

Har ni någonsin sett en människa slitas så intensivt mellan två olika tankar?

En stelt öldrickande Stock Photo-man med sämre hårfäste

Om någon skulle befinna sig på Vasateatern på fredag kväll så kan ni ju hålla utkik efter den här—

—typen av man, fast med betydligt sämre hårfäste.

Jag googlade nämligen »man drinking beer akwardly« och det här var den som jag tyckte bäst kapslade in känslan av att gå på en konsert själv (synonym: ensam). Jag tycker mannen på bilden verkar klara sig helt okej, i bildögonblicket, för visst skulle man kunna tro på att han faktiskt väntar på någon som är på väg tillbaka från toaletten? Det är exakt den utstrålningen jag försöker bemästra när jag – för andra gången i år – ska ge mig ut på en ensamseglats i konsertlokal.

Jag unnade mig King Krule-biljetter i sensomras, med så pass goda tankar om min bekantskapskrets att någon annan borde ha hunnit köpt samma typ av biljett lagom till december. Men nej: ensamseglats.

Och jag vill påstå att jag lärt mig följande: att när själva konserten dragit igång behöver man inget sällskap på (gör du mycket mer än typ nickar glatt och menande åt din medhavda vän när någon speciell låt börjar spelas så vill jag nästan hävda att du gör något fel), men att det under säkerhetsmarginalens halvtimme–timme dessförinnan krävs en del… inte social kompetens, kanske, men mental styrka. Du kommer onekligen tvingas stå och mjuggsuga på en öl och försöka se icke-ensam ut och då tror jag att jag lärt mig att en nyfiken lystenhet i blicken är nyckeln; att med det rörliga nackpartiet hos en bortkollrad hermelin försöka se ut som att man nagelfar bygget i jakt på en tillfälligt bortsprungen vän. Och vad har jag märkt, sedan jag flyttade, om inte två saker: jag är trött hela tiden (idag hade jag på »Jul med Ernst« på i bakgrunden, medan jag på nytt fejade och stökade, och hela kroppen bara skrek efter att få försvinna in i teven till hans välordnade och maxmysiga juletorp och under stoj och rofyllt stim lägga timmar på att »göra egen mandelmassa«) men jag går också runt med en ny lystenhet i blicken!!!

Så jag tror att jag ska kunna behärska det ännu bättre än i våras (då det både gick bra – inte folk-kom-fram-och-frågade-ifall-jag-väntade-på-någon-som-var-på-toa-bra, men bra – och då Francis & The Lights gjorde en kalasspelning, som bevisligen gav upphov till det här framåtroterande gashänget).

Man kan också bara äga ensamheten, antar jag, men jag tror det är nästan lika mycket konst i att titta precis nog lystet mot ett toaletthåll.

En veckas konstant fejande

Förra onsdagen, innan jag åkte iväg för att skriva en andra dugga i makroekonomi, så slog jag ihop locket på min dator.

Ikväll, onsdag strax innan midnatt, vek jag för första gången upp den i hemmiljö igen.

I ett nytt hem!!! Alltså helt nytt! Är någonting någonsin så nytt som ett nytt hem??? Man skulle kunna påstå att jag »bott i« den här lägenheten sedan i lördags, men är det verkligen att »bo« om precis allt man gör i själva lägenheten är att vara i ständig rörelse; plocka där, packa upp här, feja där, dona här, gå ner till förrådet, hämta ditt, bära datt, slänga det där?

Jag har alltså inte ens haft tid att vika upp datalocket, ens en gång!, och är det något jag alltid brukar finna mig tid för så är det – på mycket ont och kanske ibland lite gott – att vika upp locket för en liten kik.

 

Idag vill jag bara säga att jag var på Clas Ohlson tre gånger på en och samma eftermiddag. Jag hann hem och vända mellan varje tur och ryckte – min nystressade vana trogen – bara åt mig några ytterplagg när jag rusade tillbaka för att köpa fler saker. Det gjorde att jag hade tre olika utstyrslar på mig, på tre olika Clas Ohlson-besök, inom ett par timmar under en och samma eftermiddag. Som en rekordnischad modebloggare, antar jag, vars enda läsare är 55-åriga män som uppskattar ett bra hyllsystem.

Jag vet verkligen inte vad tre raka Clas Ohlson-besök gör med en människa, men jag vore inte helt överraskad om jag skulle vakna upp i morgon med en jättelik Bluetooth-hörsnäcka över era örat.

Tagga en kompis

Om någon redan tidigare misstänkt att den här portalen börjat tappa sitt publicistiska fotfäste så måste det nu vara helt uppenbart för vederbörande att det råder ett fritt fall just nu, vad gäller redaktionell styrsel och tydliga linjer i det publicerade.

Det är som att jag har åldrats ett decennium på några dagar, samtidigt som mina intressen gått ifrån att försöka ha järnkoll på potentiella GIF-förvärvs matpreferenser (minns den starka Wok-Lars-vintern, när vi i princip hade satt dygnet-runt-span på alla Sundsvalls lunchserverande etablissemang för att kunna fånga rörligt på när sportchefen Urban Hagblom hade någon bjudgäst i släptåg) till att rita makroekonomiska kurvor med blyertspenna.

Jag har blivit en sån där mormor som stövlar in i sociala medier och börjar kommentera på varenda ett av sitt barnbarns Facebook-statusar, så till den milda grad att barnbarnen till slut fasar ut allt Facebook-användande ur sina sociala medie-vanor. Fast med Youtube. Jag har pinsamt dålig koll på Youtube (jag antar att alla människor under 30 förväntas åtminstone kunna navigera sig fram hjälpligt) och nu idag, när jag väl hittade att min nya teve hade en enkel Youtube-funktion så loggade jag in, sa »how do you do, fellow kids?« med kepsen bak-och-fram och knappade mig långsamt fram via sökfiltret till filmer om »ASAD model« och »Phillips curve«.

Jag vet inte vad jag ska göra för content av det faktumet. Kanske ska det här bli ett sånt ruttet Lajkat-meme-konto. Fast istället för en text där det står typ »BARA DEN SOM ÄR FÖDD PÅ 90-TALET KOMMER FÖRSTÅ DET HÄR«, med en bild på typ Carlton i Fresh Prince of Bel Air dansar, följt av »TAGGA EN KOMPIS« och tre gråtskrattsgubbar (det är den professionella mängden, som utbildade journalister använder), så måste Pirkt.se just nu bestå av »BARA DEN SOM LÄSER NATIONALEKONOMI A«—

—»KOMMER ATT FÖRSTÅ DEN HÄR KÄNSLAN« och då exklusivt (för de redan införstådda) referera till känslan av att få nio av tio rätt på en gammal dugga man suttit och tränat på.

Klassiskt ++-content, även om det har den exkluderande smalhet som den här portalen undermedvetet verkar sträva efter stundtals.

På onsdag är det dugga igen och imorgon tisdag ska jag skriva på ett kontrakt som gör att jag byter min dyra och stora hyresrätt mot en mindre och mycket billigare redan till helgen– om inte min motpart får rekordkalla tassar (och här bankar jag hårt i bordsskivan intill medan jag skriver).

Idag hade jag inspektion av lägenheten och på tal om content så var det som att befinna sig inuti ett populärt internet-skämt. Skämtet går ut på att någon bara hinner påbörja ordet »hej«, att man kommer till »h–« innan någon som gillar att prata om något särskilt – säg en vegan om att den är vegan, för att ta det allra tröttaste exemplet – börjar prata om just detta särskilda.

Säg så här:

Jag: »h–«

Johan Nikula i höstas (sagt i den ton som retoriskt motsvarar det enkla Garamond-typsnitt på PowerPointen): »VI BEHÖVER LÅNA FEM MILJONER KRONOR«

Så. Klargjort för samtliga.

I tamburen idag sträckte jag i princip fram handen och skulle bokstavera fram ett »h–« när inspektören utropade »DIMMER!«, pekade på lampknappen intill ytterdörren, och gastade »ÅTERSTÄLLES!«.

Då anade man förstås direkt onåd, men sedan gick det faktiskt helt okej. Även om han hittade en mikroskopisk spricka i ett handfat, varpå jag blev bittert varse om att det i princip är dyrare att råka orsaka en spricka i ett hyreshandfat än det är att åka på en spricka i skallbenet som oförsäkrad i USA.

(Nejdå, det var säkert helt rimligt prissatt, men vad gör man inte för att försöka öva upp formuleringskonsten.)

Han fann också en liten malör kring grönsakslådan i kylen, vilket medfört att jag varit tvungen att surfa in på de allra mest obskyra underkategorier på Boschs webbplats och därifrån beställt ett nytt plasthölje till en kyl av just mitt artikelnumerära snitt.

Det var nästan så att jag rensade cache-historiken efteråt för att försöka dölja faktumet att jag just åldrats tio år (kanske på de år som jag redan åldrats av att ha Youtube-surfat runt bland olika »Department of Economics«-konton).

Ni vet hur det är.

Gråtskrattsgubbe.

Gilla, dela och tagga en kompis som också vet hur det är att leta i Boschs online-katalog, underkategori kyl/frys.

Det kvarliggande åmandet

Fredagsvevens uteblivande i fredags berodde förstås inte på varken tidspress eller lättja, utan var i led med portalledningens fullskaliga bojkott av fenomentet Black Friday.

Fredagsveven™ är Pirkt.se:s klart mest kommersiellt gångbara produkt — folk springer in om fredagseftermiddagarna och sliter i de slappa spaningarna likt två medelklasspappor kan tänkas brottas om en rejält realiserad ljudanläggning i en MediaMarkt-julotta — och då limmar det bra att bara släcka ner hela verksamheten under detta mammons påhitt.

Dessutom var det ju så att den delen av den svenska bandbredden som är avsedd för riktigt svagt content var fylld under precis hela fredagen:

Så oavsett om jag hade hamrat på publiceringsknappen hade det knappast nått ut i etern, som var överbelastad med dygnslånga CDON-livesändningar där de (jag såg bara någon minut) satt och pratade om typ priserna på olika stavmixrar.

Jag vet inte riktigt vad Fredagsveven™ är tänkt att fylla för funktion. Mest är den nog till för att jag en gång i veckan ska känna att jag måste sätta mig ner och skriva någonting med, inte verkshöjd (motsatsen!!!), men ambitionen att kunna vara lite rolig. Jag skrev det härom veckan, att man vill bli älskad, i brist därpå omtyckt för att man är en genuint fin och snäll individ och i brist därpå vill man få sig ett uppskattande näsfnys från någon som gillade ens +++-spaning.

Och jag skulle bli väldigt glad om bara en enda människa utöver den allra närmsta släkt- och vänskapskretsen i framtiden – vi pratar eventuellt långt in i framtiden – kan komma att se fram emot den orubbliga institutionen Fredagsveven™ som en del i deras framåtroterande om fredagseftermiddagarna.

Lite som jag kan se fram emot ett nytt Lilla Drevet-avsnitt, även om de avsnitten inte längre kommer ut på de helgosande fredagarna (som de borde) utan nu dyker upp i kasslerångorna om torsdagarna.

Hur som helst: i fredags gick jag och såg Lilla Drevets nav, Ola Söderholm, köra stand-up på Intiman och det var så väldigt roligt. Jag hade någon form av spänningsvärk i de bakre delarna av käkpartiet och antagligen har också rynkorna som präglar mitt ansikte (formade av lika delar leenden som GIF-relaterade ångestförvridningar) förvärrats ytterligare, så att jag nu lär kunna bli den yngste människan någonsin som fått låna ut sitt ansikte till en »före«-bild i en Nivea Anti-Age Q10-reklamfilm.

Det var så genomarbetade spaningar!!! Så väl utfört!!! Så fint att man kan äga en scen utan att för en enda sekund se ut att äga scenen!!!

Det sliter på att dricka öl. Att göra det en kväll är nog illa för en 27-åring, har jag märkt — och att göra det två helgkvällar i rad (jag var och såg Makthaverskan på Debaser, vilket var precis lika +++-trevligt som det låter) sliter på varenda liten beståndsdel i kroppen.

Jag har inte varit konkret ömklig (nej, jag spikade faktiskt igen i målet när Gruesome 442some tog en viktig seger i Sundbybergs-korpen*), men nog har jag tagit både en och två och tolv pauser i soffan när jag egentligen tänkt göra… något effektivt och hushållsnyttigt.

*= Varför är jag Expressen-krönikören Mats Olsson.

Och jag vet inte med er, kanske påverkas ni starkt av det där klippet på Youtube där några forskare i Boston fått en robot att hoppa högt och synkroniserat, upp på lådor och ner igen, och avsluta allt med en perfekt bakåtvolt. Jag tänker ändå att det är givet att robotarna kommer att kunna lyfta tyngre, hoppa högre, göra rena sysslor mer effektivt än oss människor.

Däremot när en robot ser ut att ha blivit lika bra som mig på att ligga kvar

—och åma sig när något gått en emot (typ att en forskare skickat en i backen med en lång påk i wellpapp), då blir jag orolig.

Var det på något område jag trodde att jag hade ett ointagligt stort försprång jämte robotarna så var det det kvarliggande åmandet.

Hur känns det?

Förra måndagen – då Sverige gick till VM-slutspel genom att slå ut Italien och då Andreas Granqvist, via bara nittio minuters fotboll, spurtade sig förbi Emil Forsberg (i ledningen) och Zlatan Ibrahimovic (dödens) på upploppet ifrån ett läge som bäst kan beskrivas som sjunde utvändigt – så inledde jag kvällen genom att gå på ett evenemang.

Jag är ju en evenemangstorsk av stora mått. Lennart Swahn hade med löfte om att ta mig till ett »evenemang där det bjuds på snittar« kunnat lura med mig i ett flygplan, satt mig intill en partikelfysiker med tysk skojbrytning som fått mig att tro att han där och då skulle få planet att göra ett tvåårigt tidshopp framåt i tiden och när jag väl landat – i vad som hade verkat vara två år in i framtiden – så hade min enda Anders Limparska gapa-med-öppen-mun-besvikelse kommit när Swahn till slut trädde fram och förklarade att det inte fanns något evenemang med snittar.

(Anders Limpars egen gapa-med-öppen-mun-förvåning kommer väl, om jag minns rätt, från tillfället då han får höra att Norge vunnit fotbolls-VM medan han blixtsimulerat bort tiden. Detta efter att han i godan ro smält faktumet att han just förlorat två år av sitt liv på grund av att han hamnat intill en tysk tidsresenär på stolsnummer 4C.)

Jag blev medbjuden till förra måndagens evenemang av min goda vän Kristin Westesson, den uppburna SvD Junior-journalist som härom veckan var nominerad till det prestigefyllda priset »Årets journalist« på tidsskriftsgalan; ett pris hon tyvärr* inte vann utan förlorade till Café-skribenten Emil Persson.

*= Tyvärr, ja. För även om blotta nomineringen till priset – »ÅRETS JOURNALIST«!!! – är skäl nog att hävda att Kristin är en av de de mest framgångsrika journalisterna som Mittuniversitetets program spottat ur sig på sistone så hade det nog smakat smörslungad steksparv för den medelpadska journalistutbildningen att få ett konkret pris att peka på i framgångssyfte, så att de ansvariga slipper att fortsätta hänvisa till Erik Häggströms granskning av japanska vevkatter (Häggström, 2016, »Den japanska vevkatten ger stekarpumpen en ny dimension«) som det främsta exemplet på de banbrytande journalister som formas på lärosätet.

 

Evenemanget i fråga var Svenska Dagbladets kväll »Bokens dag« på Oscarsteatern. Där satt Jens Lapidus på scen och orerade med van pressrelease-näbb om sin senaste kriminalroman (som jag inte tror heter Snabba Cash 7 men som – och nu höftar jag lite – kanske skulle kunna heta det?), där satt Isabelle Ståhl och försökte förklara Tinder-appen för en publik som endera var för gammal (nästan alla) eller för naivt romcom-skadat »jag ska träffa någon organiskt!!!«-analog (jag) och där klev Dick Harrisson upp och höll låda om Tage Erlander med en sådan entusiasm att han liksom frustade fram förstastavelsen i varje mening så att saliven måste ha blötlagt hela orkesterdiket.

Och där var Sara Danius. Svenska Akademiens ständiga sekreterare, vars mest kända ansvarsområde är att inför ett samlat pressuppbåd tillkännage vem som nypt årets Nobelpris i litteratur, var passande nog där för att dela ut två priser – och det var nog den absolut sämsta prisutdelningsinsats jag någonsin sett.

Jag hade sett Sara Danius i några sammanhang ganska nyligen – bland annat i ett Babel-avsnitt som gick på tomgång på teven någon söndag – och uppfattade henne som relativt lättsam och småcharmig, med Akademien-mått mätt.

Men den här måndagen var det som att den personen – som jag sett sitta avspänd i tevesoffan – iklätt sig en synnerligen torr Akademien-mask; en sån där lermask som stramar åt och torkar ut hela skinnpartiet så till den milda grad att man var lite rädd att hela näbbområdet skulle spricka sönder och stora hudflagor skulle kunna lossna och falla som fnöske ner mot scengolvet.

Jag kan – med mina lynniga hudvårdsrutiner – utstråla den nivån av torrhet rent fysiskt, med hjälp av en undermåligt smord mule, men Sara Danius, vars hudvårdsrutin säkerligen är både luxuös och klanderfri, lyckades på något sätt utstråla den med sin blotta närvaro.

Denna stela och torra Akademien-personlighet (kan den utstrålade torrheten ha varit ett aktivt val, för markera ett finkulturellt avstånd mellan den folklige Jens Lapidus som nyss suttit på scenen?) skulle nu interagera med två hypernervösa barn, som båda skulle prisas för varsina noveller. Knappt någon i publiken – förutom Kristin, i egenskap av SvD Junior-arbetare – visste vem som vunnit priset, vilket nu skulle förkunnas med pompa och ståt av detta prisutdelarproffs.

Men istället för att kungöra vinnarna med ett klassiskt »och vinnarna är«-mallat prisutdelande så kliver Danius fram till scenkanten, frågar något i stil med »visst sitter vinnarna någonstans i publiken?« och spejar ut i mörkret med en kupad hand över pannan. Det dröjer några sekunder tills man ser två blyga tjejnävar resa sig nära scenkanten.

Dessa tjejer – som nu blivit mjugg-outade som vinnare för en redan förvirrad publik – får sedan sitta kvar i uppemot tio minuter, när Sara Danius bjuder på en lång personlig historia från sin uppväxt som (om vi ska vara ärliga, och det är Pirkt.se alltid i portalens återkommande betygsättningar på prisutdelningar) aldrig nådde högre än till ++.

Efter att historien ebbat ut ger Sara Danius tecken till de två fortsatt namnlösa flickorna att komma upp på scenen. Inte heller här får publiken chansen att applådera, då inga namn annonseras, inga vinster klargörs, utan två unga tjejer bara lommar upp på scenen under total tystnad.

Jag kan knappt tänka mig något mer nervöst än att som tonåring kliva upp framför en nästan fullsatt teater och ta emot ett pris – men då kan man ändå (i alla de scenarion man föreställer sig) tänka på att man kommer bäras fram, upp på scenen, av ett applådlljud som skänker viss framåtrotation. De här prisvinnarna fick – namnlösa och ännu prislösa – lomma upp under så kompakt tystnad att varje steg i scenparketten ekade i lokalen.

Väl på scenen så dröjer det några närmast olidliga minuter av den sortens fnösketorka man kan tänka sig uppstår när en Akademien-sekreterare som gått in för att utstråla Akademien-sekreterare ställer frågor till två ungdomar som tvingats upp på scen utan vare sig pris eller applåder.

Till sist – säkert femton minuter efter den märkligt uppmanade handuppräckningen i publiken – så läser Danius upp de båda namnen och en förlösande applåd kan till slut liksom välla fram genom teatern, som en flodvåg som till slut spräcker den dammlucka som Danius byggt upp med sitt rekordmärkliga upplägg.

Redan här har jag hunnit tycka synd om de stackars barnen (som fångats i all denna förlamande stelhet) så till den milda grad att jag börjat bli arg på Sara Danius. Man utsätter inte någon för denna typ av bisarra tystnad på en scen – särskilt inte redan nervösa ungdomar. Det kändes som att vi var minuter ifrån att BRIS utsända hade rusat upp på scen, gjort shut-it-down-tecknet mot halsen och med ens släckt ner hela galan.

precis när ilskan mot Sara Danius usla och närmast barnvanvårdande prisutdelande börjar ge med sig så ska Danius berömma en av de unga vinnande tjejerna – som enligt Kristin skrivit en uppåt väggarna fin novell för att vara så ung – och i berömmet så betonar hon att hon »läste den i taxin på vägen hit«.

Och därpå kommer den fullskaliga kokningen då Danius ska ställa några vinnarfrågor och gör som alla människor som vill personifiera finkultur gör så fort de får chansen: ironiserar över att »jag börjar med att ställa en klassisk sportfråga nu«, skrattar till lite åt sig själv, och frågar förstås »hur känns det?«.

Spridda skratt i lokalen. En Akademien-uppburen ställer samma fråga som André Pops brukar göra! Hon sänker sig – på skämt förstås, men ändå – ner till oss och vår nivå! Hon kastar sig ner i vår gemensamma gyttja och bökar runt med en dum, ja, urbota dum!, »hur känns det?«-fråga!

Men »hur känns det?«-frågan ställs förstås även till den andra vinnaren på scenen – eftersom det är den givna förstafrågan – och strax därpå ställer Sara Danius, som nyss varit tvungen att ta avstånd från sin tidigare frågas SVT Sport-enkelhet, den nya men samtidigt redan ställda frågan »hur känns det att vinna det här priset?« till en av tjejerna.

 

Och jag är väl medveten om att den ilskna spaningen kring att finkulturellt uppburna människor slappt klankar ner på »sportfrågor« är så pass gammal att själva spaningen nästan blivit slappare än det slappa i att som finkulturellt uppburen faktiskt klanka ner på »sportfrågor«.

(Passus: det här, från »Kultur i väst«:s hemsida, var fan rekord–

–när det gäller att förtydliga att »den här frågan är inte min fråga, jag ställer den ironiskt!!!«. Skribenten har glömt bort att glömt väva in sportfråge-ironin i själva frågan och smattrar i panik ner en ful och ursäktande parantes i efterhand.)

Men med det sagt: nog fan ligger det en hel del i den nedklankande tonen mot enkelt folk som inte talar med de lärda på latin utan ställer raka »hur känns det?«-frågor till tröttkörda längdskideåkare som har fastfruset snor över hela den nedre ansiktshalvan. Nog kan man irritera sig över tonen från någon som i princip fötts in i kulturadeln och som ser ner på de som inte gjort det; någon som sett på Sportnytt istället för att bli introducerad för Prousts verk om vardagskvällarna i ungdomen.

Och ja: att Sara Danius där och då, efter den sämsta prisutdelningsceremoni jag någonsin beskådat (en insats som fick en att undra 1] varför hon ville förvägra barn applåder och 2] om en utomjording som aldrig hört talas om begreppet »prisceremoni« styrde henne), ändå unnade sig att skicka en syrlig passning nedåt gjorde mig spritt språngande kokandes. På henne och på Svenska Akademien som fenomen.

Men det här hade inte blivit en Pirkt.se-text (det är mycket som ska skrivas och ibland är en riktigt rutten prisutdelning bara en riktigt rutten prisutdelning) om inte Matilda Gustavssons lysande avslöjande om Kulturprofilen kommit ut.

Det var verkligen helt vidrig läsning.

Nej: jag unnar inte just Sara Danius att behöva kliva ut och svara för varför Svenska Akademien är och alltid verkar ha varit en supersexistisk sammanslutning som i decennium skyddar och stöttar misstänkta sexbrottslingar som öppet greppar kvinnor i underlivet på kulturelitens fester. Även om hennes kommentarer till DN var…  märkliga så är hon ju inte ensamt ansvarig för att denne Kulturprofil låtit hållas, trots ett beteende som varenda ledamot med största sannolikhet varit väl medveten om (och som en viss ledamot hyllat som, typ, »en förebild för riktiga män«).

Men för en som nyligen stört sig på hur någon i realtid och framför publik satt sig på en hög Svenska Akademien-stol så känns det lämpligt att det rullas upp att #MeToo-upproret inte bara riktas mot folkliga TV-snickare och folkkära festligt-fredags-program-på-SVT-goa gubbar utan även mot den kulturella elitens allra, allra finaste salonger.

Att den här patriarkala överordningen börjar tidigt – redan i grundskolan – och sedan hänger med i vilka sammanhang du än hamnar i i vuxendomen. Alldeles oavsett om du betonar att du ställer »hur känns det frågor?« ironiskt eller om du ställer det som en helt vanlig fråga.

När jämtländska fotbollsspelare såg ut som jämtländska fotbollsspelare

Man kan ju ännu inte resa i tiden, men igår måste jag ha varit så nära en tidsresa man bara kommer, åtminstone en blanklördag i november.

Det var som att jag ställt mig i en tidsmaskin och gastat ut »dator: ta mig tillbaka till en tid då Östersunds FK balanserade sin division 1-status på en tunt hårvegeterad klyktattarpanna och då jämtländska fotbollsspelare såg ut som jämtländska fotbollsspelare!«, för poff – mitt på Årsta torg stod plötsligt tvillingbröderna Fryklund.

(Foto: ÖP/LT, Amelia Mauritzon)

Hade bara Christoffer, till höger (oförklarligt nog med en gul massa som liknar tuggummi fäst i jätteskägget), haft en mindre hemnicksbenägen mittbackspartner under hösten 2010 så hade Östersunds FK kanske fortfarande spelat i division 1 idag.

Makes you think, va.

Då hade kanske den spelande tränaren Lee Makel stått staty utanför Jämtkraft Arena, för att han lyckats med vad som i detta parallella universums jämtar hade kategoriserat som en bragd: att hålla den lilla resurssvaga klubben kvar i den svenska tredjedivisionen, år ut och år in.

Kanske hade Lee Makel-statyn – på grund av de bristande resurserna i detta Europa League-miljoner-befriade scenario – varit ganska lik den här (som jag snubblade över i en fin liten SVT-miniserie om den svenska idrottsrörelsen)—

—som någon liten klubb långt ner i seriesystemet låtit resa över sin historiske målkung.

Jag vet inte hur denne målkung ser ut och jag har heller aldrig gett mig på att snickra ihop ens en liten träfigurin – men jag vill ändå flagga för att han antagligen inte är på pricken lik detta grovhuggna och vitmålade tränylle:

I samma lilla miniserie fann jag också den älskvärde lille farbrorn till andratränare i Parkalompolo IK i Tornedalen; han som fått SvFF-dispens att lämna »den tekniska zonen« för att kunna jogga jämsmed linjedomaren under matcherna.

Jag har väldigt lite gemensamt med denne 81-årige eldsjäl – förutom att han och jag reagerar exakt likadant vid en knapp ledning för våra respektive favoritlag:

Det där är jag, minus den karga dialekten, när David Batanero väljer att rulla kort på mittplan vid 1–0-ledning i 92:a.

Tillbaka till gårdagskvällen. Smädelserna om hemåtnicken för sju år sedan haglade förstås, redan vid min ankomst. Det var som att se starten på ett galopplopp, hur portarna liksom slås upp—

—och krakarna till slut får forsa framåt i full kareta, fast i det här fallet var det – istället för ett antal frustande hästar – en trio jämtländska hobby-stand-up-komiker som fått stå där och vänta bakom grinden i sju långa år.

Allt smädande vägdes dock upp av att jag i samma veva fick mig lite välbehövlig respons från min jämtländska publik, för vilken jag med jämna mellanrum skriver ledarkrönikor i Länstidningen Östersund. De två bröderna och den tredje jämten, som också han är karvad ur samma Offerdalska klippblock, berättade alla att de hade sett min bylinebild flimra förbi på ledarsidan – men att dessa sidor tillhörde de man i ett svep bläddrade sig förbi när man slog upp sportdelen för att sedan fortsätta vidare till namnsdagskrysset.

För att locka till läsning, förklarade trion, så behövdes en stark och lokalt orienterad rubrik som var förankrad i deras livsvärld. Och jag tror att jag fann just ett sånt ämne under kvällen, efter att jag frågat hur det gick för Sveriges största O’Learys; det tre våningar höga och flera dansgolv stora etablissemang som fick en gästande Sundsvalls-bo att gapa storögt.

Livlig debatt följde, allt från lösa rykten till rena konspirationsteorier kastades runt bordet om varför det blivit som det blivit: att det nattklubbskomplex som till ytan måste ha varit hela mellersta Norrlands allra största plötsligt fallit ihop pladask. Den jättelika O’Learys-nattklubben hade nämligen klappat igen.

De två bröderna Fryklund och den tredje jämten hänvisade talade om »gamla O’Learys« med en oerhörd värme i stämman; som när man minns tillbaka till en gammal kär och älskvärd vän som gått ur tiden.

Ska jag slå an en enda lokal sträng i mina LT-krönikor – jag har ju försökt undvika det, då det känns en aning för krystat – så ska det vara »gamla O’Learys«-strängen, där man unnar sig att bli nostalgiskt över någonting som gått förlorat.

 

Men säg den trevliga tidsresa som inte har sina avigsidor. Imorse väcktes jag vid 09.30 med ett kännbart slitage i kroppen – säkerligen framkallat av det snabba tidshoppet, kanske också av de lika skyndsamt svepta ölen – av att den slutgiltiga bodelningen skulle äga rum. Den bodelning som i vissa särskilt smädelsestinna chattgrupper fått benämningen »världens mest utdragna process« avslutades nu då flyttlådor och möbler bars in i hyrd lastbil och skjutsades iväg, en gång för alla.

Om det var en ångestladdad söndag, då jag plötsligt var kvarlämnad – bakis och dan – i en för stor lägenhet med blott ett halvt möblemang???

Nej, all ångest som kanske borde sköljt över mig gottgjordes med råge av tanken på hur ångestladdad denna novembersöndag hade kunnat vara.

Jag (och ni, vågar jag skriva, då jag tror att det här långa och yviga inlägget enbart lyckats hålla kvar GIF-supportrar till slutet) var ju en enda Fredrik Fendrich-strumprullare i den sista omgången ifrån att tvingas se GIF Sundsvall göra upp med Trelleborg om en plats i allsvenskan 2018 på just denna söndagseftermiddag.

Nu fick man istället gona ner sig i soffan och ha den allsvenska kvalmatchen påslagen på teven, lite som att ha en digital brasa brassandes i bakgrunden.

Man kunde sitta och stoja och stimma med sina vänner om hur den fullskaliga grånaden i faktumet att Magnus Andersson, 42, och Kristian Haynes, 54, kommer agera spelande tränare i allsvenskan nästa år kommer att få Uefa att dra tillbaka de koefficientpoäng som Malmö FF:s Champions League-framgångar genererade häromåret. Man kunde luta sig tillbaka och njuta av den habila +++-meme-konsten hos en god vän som identifierat att TFF-tränaren Patrick Winqvists utseende utstrålar att han säljer begagnade bilar vid sidan om fotbollen:

Klart är att allsvenskan saknat en tränare som ser ut som att hen skulle kunna nasa på någon en obesiktigad Huyndai sedan Roar Hansen lämnade serien.

Nu när den allsvenska säsongen är helt färdigspelad borde det förstås också skickas ut ett  summerande men kanske framför allt framåtblickande GIF-inlägg i etern, men det får vänta. Tills vidare kanske läget kan summeras i en enda meme?

Fredagsveven: Rekordmörkt inslag från »Landet Runt«

Jag har ju vid tillfällen refererat till Fredagsveven™ som ett mörkare »Landet Runt« i textform, dit folk hemskt gärna får skicka in de spaningar som är för yviga och kontroversiella för det gemytliga SVT-programmet.

Och nog har folk tagit mig på orden. När jag klev in i en av mina mer pålitliga chattgrupper för att be om ämnen inför fredagseftermiddagens vev så bifogade min gode vän Sinan Akdag helt sonika den här bilden:

»Här«, sa han och pekade på den mörkaste samling skärmdumpspixlar man sett på ett bra tag, »gör content av det här.«

I rubriken finner vi alltså ett och ett halvt dödsfall (jag vet inte den exakta växelkursen mellan ond bråd död och huvudskjutningar), en man som via en säkerligen Macchiarini-oprövad operation har lyckats se ut som en mullvad som klätt ut sig till människa och till råga på allt har vi den stackars änkedamen Lily som – när hennes egen man kolat – får nöja sig med att klappa hans gamla upptinade mule fastsatt på en annan kropp.

Det är för mörkt.

Det är en för avgrundsdjup avsats mellan detta och den glade »Landet Runt«-skojaren och hans pensionärscontent.

Det här montaget är så skevt att det knappt låter sig göras. Ni ser: Paint har så svårt att bearbeta nivån av icke-samklang att den inklippta bilden börjar krulla sig vågigt i tv-kanterna.

Man blir äldre.

Man blir ju det. Jag har fyllt 27 nu. Jag har blivit äldre.

Men världen runt en ung man åldras inte; den unge mannens livsvärld verkar inte åldras i samtakt med ens sakta förruttnande kropp.

I måndags såg jag hur Sverige tog sig till VM genom att slå ut Italien.

(Fredagsveven™ var initialt tänkt att handla om efterspelet, en liten detalj i firandet som på något sätt passerade obemärkt genom det mediala Sveriges smädande öga. Jag hade tänkt ta hand om det, men trots rigida eftersökningar (jag tycker att jag kollat igenom allt!) så har jag inte lyckats hitta de rörliga Kanal5-bilderna från när Andreas Granqvist inleder sin gråt. Om någon sitter på detta material eller vet var det går att hitta så får ni hemskt gärna skicka över dem så utlovas starkt content.)

Jag såg denna bragd tillsammans med min vän Erik Häggström och en tjejkompis som jag börjat umgås med allt mer frekvent på sistone, som jag har väldigt roligt med och som – likt min egen, nya och framåtroterande person!!! – inte är lika fastlåst i de parförhållandemässiga bojorna som flera av mina andra vänner.

Så i måndags tittade vi på fotboll tillsammans. Under matchen förklarade jag detta för mina vänner i en av mina mer smädelsestinna chattgrupper, där ribban för det acceptabla hela tiden sänks till lägre och lägre nivåer; en grupp som sedan tidigare skickat iväg kaskader av insinuanta »jaha, ›vänner‹, ja!!!«-meddelanden så fort min nya vänskap kommit på tal.

När jag förklarat var och med vilka jag ser matchen så är jag tvungen att gå på toaletten. Väl på toaletten inser jag att jag har glömt att ta med mig mobilen; att den ligger kvar på soffan, säkerligen alldeles intill mina nya kvinnliga vän.

Jag stannar till, mitt i uppfällningen av toalettlocket. Tänker på alla insinuanta och gymnasiala kommentarer som haglat i chattgruppen under de senaste veckorna. Tänk om mobilen blinkar till med en notifikation från chattgruppen, tänker jag. Tänk om den ligger med skärmsidan uppåt. Tänk om de skriver något insinuant om »vänner« med dubbla eller trippla citationstecken, så att det syns över hela soffgruppen.

Jag tänker dessa tankar, funderar på om jag ska avbryta toalettbesöket för att för säkerhets skull hämta telefonen och omöjliggöra en notifikationsblinkning där det avslöjas att mina vänner har progressivitet som Fred Flinta vad gäller platoniskt umgänge över könsgränserna.

Men så tänker jag igen: »nej, jag är tjugosju år gammal nu«. Tänkte: »mina vänner är ännu äldre, än mer vuxna«. Den tiden är förbi. Det stadiet är passerat. Om det blinkar till kommer de säkert att ha fokuserat på annat; kanske skriva något om vilken match Andreas Granqvist gör eller hur trött Anders Svensson är som expertkommentator.

Så jag vänder inte om, låter mobilen ligga kvar på sofflocket, låter toalettrutinen ha sin gilla gång.

När jag återvänder till soffan ligger mobilen där, med den lysande skärmen vänd uppåt, fullt synlig. Min kvinnliga vän ligger alldeles intill den, inom klart blickavstånd jämte den gamla iPhonen.

Jag tittar på den. Skärmen lyser. Högst upp blinkar den senaste händelsen från chattgruppen, skickad från en ung man som inte fått svar på sina första smädelser och som därför argsint skyfflat in denna kommentar överst bland notifikationerna:

»Hallå pökar ni???«

Jag slog på Diabetesgalan på TV3 i veckan, mest för att det var genuint intressant att se vad slutprodukten blir när upprinnelsen är en fullskalig Peter Jihde-kokning över att en Coop-mellanchef placerat ett par Daim-kakor med apelsinsmak bland frukterna:

Det var en av de absolut hafsigaste produkter jag skådat på kabelbunden television. De lyckades verkligen förpacka känslan av att detta var någonting som slängts ihop i de kokande ångorna som uppstår när en diabetiker ser att någon placerat småsnask i en fruktdisk.

Det såg ut att vara gjort på 90-talet och precis när jag tänkte tanken att »nu kan det inte kännas mer nittiotal än så här« så svepte kameran till vänster och förkunnade att där satt Artur Ringart i ett par löst sittande Artur Ringart-chinos.

Inslagen höll ungefär den nivå man kan förvänta sig av informativa teveinslag om farorna diabetes; det var lite som att titta på sex- och samlevnadsklipp som Skolverket slängt ihop med hjälp av in-house-skådisar.

Vid en scen som skulle vara mörk och skrämmande – där en ung kille som hette Allrik föll ihop i taffligt spelad sockerdimma – så skrattade jag rakt ut. Inte för att jag är en ond och kall människa (vill jag tro), men det var helt omöjligt att ta scenen på allvar på grund av regin och dessutom var det svårt för en människa som noterat lågbudgetproduktionens Artur Ringart-inramning att inte föreställa sig att den enda anledningen till att alla skrek »ALLRIK!!! ALLRIK!!! ALLRIK!!!« åt den lille utslagne pojken var att TV3 inte haft råd att köpa loss rättigheterna till det mer etablerade svenska namnet Ulrik.

På samma tema så är det en gammal Fredagsveven™-spaning att Peter Jihdes bok om diabetes säkerligen är jättebra och viktig för många diabetiker ute i landet – men att själva layouten på framsidan inte är optimalt utformad för en författare som säger sig vilja avdramatisera sjukdomen diabetes och den medföljande spruttagningen:

 

Till sist vill jag åter igen förklara att Pirkt.se i allmänhet och Fredagsveven i synnerhet står utanför marknadsekonomins snäva ramverk, men trots det så kan redaktionsledningen inte undgå att lyssna på massorna som vecka ut och vecka in mässar efter mer content om den mytiske contentnestorn »Putto«, vars framtida portal »Puttoportalen.se« – som snabbt skulle förvandla Pirkt.se till en digital kyrkogård – ännu inte är i bruk.

Än så länge har vi inte satt ett ansikte på denne underground-ikon, denne flyktige Bansky-figur, men tack vare den senaste 3D-ansiktsgeneratorn på Football Manager 2018 så kan Pirkt.se för första gången publicera en rörlig helkroppsbild på »Putto«.

Vi startade ett nytt onlinespel tillsammans på det nya spelet – jag,»Putto« och den skicklige fotbollsanalytikern men naive FM-taktikern Per Bohman – men bara några tryck in i det nya spelet så havererade hela spelet.

Felrapporter dök upp, matchmotorer stannade, spelet avslutades mitt under viktiga sekvenser.

Varför? Det kan ha att göra med att spelet är nytt och utan uppdateringar – men troligare är att all min datakraft gått åt till att låta denne »Putto« lägga ner oerhörd möda, tid och ram-minneskapacitet åt att göra sin FM-gubbe helt identisk med sitt mänskliga jag.

Då pratar vi inte bara utseendemässigt utan jag var på hans flickväns 30-årsfest härom helgen och kan med säkerhet säga att han låtit avgjuta sin egen 3D-dans med hjälp av bilder från det dansgolvet.

Det är inte konstigt att det inte fanns datakapacitetsmässig kräm över till att spela själva spelet.

Get you a girl that can do both

I inledningen av april månad beställde jag en gyrostallrik att ta med från en pizzeria i Huvudsta.

Det var en defensiv gyrosbeställning, gjord av en uppriven ung man vars privatliv var på väg att rämna; en man som försökte söka kolhydratsmässig tröst bland strimlad kyckling och vitlökssås och som ville bygga en bivack av hämtlådefrigolit mellan sig och den hotande omvärlden.

Igår onsdag, i mitten av november månad, köpte jag för första gången sedan dess en gyrostallrik igen — och det var även för den gyrostaktiske lekmannen uppenbart att det var en offensiv gyrosbeställning. En nyckfull beställning baserad på lust och hunger, i det närmaste gjord i farten, i ett steg försett med en schwung av framåtrotation.

Jag hade två lokal-öl i kroppen (kanske ska man alltid lämna alla sällskap efter två öl, för att unna sig en av de allra bästa egentiderna?) och jag hade dessförinnan, innan den tjugoniokroniga Retro-ölen letat sig ut i fingerspetsarna, klarat den första duggan i makroekonomin.

Och innan dess hade jag — och håll i er nu för här kommer ett oväntat ämne som inte brukar vara särskilt förenligt med upplevd framåtrotation — genomfört en bodelning.

Men den gick så bra. Det var så lugnt, så städat, så vuxet.

(Hade det inte funnits så strikta moraliska regler för meme-skapare och content-kreatörer vad gäller känsliga ämnesval och privat integritet så hade det funnits ett rätt starkt »get you a girl that can do both«-skämt att applicera här, syftandes till att tjejen både ska kunna vara en mycket bra flickvän och sedermera en bra bodelare.)

Det jag hade fasat för skulle upplevas som deppigt upplevdes bara som en del i en framåtroterande process — ut med det gamla!, in med det nya!, i en ny lägenhet (så småningom).

Kan man göra så? Ta tillbaka bodelningen från det deppiga???

Det är säkert tveksamt, men två öl in, med schwung i steget, avklarad dugga i ryggen och med en plastpåse full av offensivt laddad gyros glatt svängande i högernäven så kände jag att jag där och då hade gjort det.

(Biljetter till min och Jesper Carons Globen-föreställning om att bodelningsekonomi kan vara roligt och ge framåtrotation finns att köpa på Ticnet.)

 

Avklarad dugga, ja: jag kan knappt med ord beskriva hur mycket detta lilla miniprov legat och pockat på all min tankekraft den senaste veckan.

Jag kan knappt beskriva det med ord eftersom jag knappt har ord kvar i vokabuläret, för allt har blivit till grafer och kurvor.

Och blånad. Överallt denna blånad.

Att läsa makroekonomi är lite som att förbereda sig för ett gig med Blue Man Group. Det är som att bli hållen upp-och-ned i anklarna och sedan doppas  huvudstupa ner i en blå färgburk till dess att blånaden hos en smurf infinner sig.