Fredagsveven: I framtiden måste vi kunna hämta Jeff Bezos hund i en separat raket

Det är fredag eftermiddag igen och min vana trogen har jag tagit mig in från solgasset för att slå mig ner och skicka ut den senaste tidens överblivna och hittills malpåseplacerade spaningar till mina vänner, och att det görs via denna portal och inte någon intern chattgrupp beror väl primärt på att jag trots allt betalar dyra webbhotellspengar för Pirkt.se-domänen årligen.

Känslan när man sätter de första fingertopparna mot tangentbordet för att snabbt låta dem valsa över plasten är faktiskt lite olympiskt ceremoniell, så till vida att det hela väldigt mycket liknar hur 2021 års olympier just i detta nu – under den pågående OS-invigningen – använder sina egna nävar:

Vad har hänt sedan senast? Jag tog en liten kik bland mina skärmdumpar och fann att jag ännu inte lyft detta lilla faktum: att de allra rikaste fick sig ordentliga bonuslyft under fjolårets pandemiska år.

En liten dubblering av bonusen för de som redan tjänar allra mest (600 000 kronor i månaden räcker till bra med tillbehör på frukostmackan) kan sticka i ögonen på många, under ett år då många blivit av med jobbet eller fått se sina småföretag duka under, men då måste man ha i beaktande att vi har genomlevt just ett år av pandemi.

Och är det någonting som vi under det senaste decenniet fått lära oss om hur Sveriges allra rikaste företagsledare lever så är det att det antagligen är allt annat än billigt att tvingas upprätthålla detta leverne under pandemiska smittoförhållanden. Vi vet att näringslivstoppen Sverker Martin-Löfs var tvungen att använda SCA:s privatjet för att flyga sina jakthundar till sin stuga redan under 2014, vilket var en icke-pandemisk period i svensk företagshistoria. Tänk efter lite själva: tror ni att det blir billigare eller dyrare att behöva anpassa dessa privatjets-vanor till att kunna säkerställa ett pandemiskt smittsäkert avstånd mellan alla resenärer? Om företagsledarna tidigare kunde åka tillsammans med sin fru eller en hund i samma privatjet så kanske de nu har tvingats ta två separata privatjetar. Då sticker priset iväg direkt.

Då kan man behöva en dubblerad bonus.

Speciellt om man vill lyfta högre än stratosfären tillåter ett privatjet att göra, vilket verkar vara vad världens allra rikaste företagsägare har som barndomsdröm. Härom veckan var det Richard Branson, mannen med det inte så rymdingenjör-osande utseendet, som var uppe och leviterade lite och i veckan var det dags för världens allra rikaste man att ta med sig sin bror (vars kvalifikation, utöver brödraskapet, måste ha varit hans relativa Buzz Lightyear-likhet), en rekordgammal rymdkvinna och en 18-åring som fick en plats efter att hans pappa köpt honom en plats på raketen, efter att den hemlige auktionsvinnaren som betalat motsvarande 230 miljoner kronor för en biljett tvingats tacka nej på grund av schemakrock.

Jeff Bezos själv var så glad som bara den kan bli som fått uppfylla sin önskedröm på bekostnad av att ens anställda världen över får pissa i medhavda flaskor för att kunna klara av arbetstempot:

Tänk om vi i Sverige också kunde få fram cowboyhattprydda miljardärer av kosmiska Bezos-mått. Jag tror personligen att en dubblering av företagsledarnas bonusar under ett pandemiår skickar rätt signaler om att det är dit vi vill. Inom några decennier hoppas jag att en svensk Klarna-innovatör också ska kunna levitera omkring i en omloppsbana tack vare sitt egna (och kanske ROT-avdragsgilla) rymdprojekt som hen kunnat investera i tack vare ytterligare sänkta svenska bolagsskatter.

Och kanske, om vi drömmer riktigt stort tillsammans, kan vi hoppas på att hen då också har möjlighet att hämta upp sin kvarlämnade mastiff i en egen liten raket, som en intergalaktisk Sverker Martin-Löf.

Det har pratats mycket om strandskyddet på sistone, efter Centerpartiets nya försök att blidka de rikaste procenten av befolkningen genom att föreslå att de ska få köpa sig varsin strandtomt och stängsla in rikets badplatser, men något vi borde tala mer om är förstås padelskyddet:

På samma sätt som storstadens överklass inte ska kunna köpa sig rätten till strandnärhet i glesbygden ska dess medelklass inte ha rätt att ta med sig sitt forcerade dygnet-runt-padelspelande till sina semesterorter. Ingen ska på ålderns höst behöva sitta i sin hammock i trädgården och få sitt samtal överröstat av ljudet av barbröstade mediemellanchefer som stönar fram sina leksakstennisslag.

Slutligen dags för lite opolitiskt material från min hemresa till Sundsvall i början av juli. På vägen stannade jag hastigt till i Gävle och hann kika ut på torget. Döm av min förvåning när Gävle, som väl smugit sig förbi Sundsvall i folkmängdsstatistiken?, tagit till detta fula knep i den alltid lika eldfängda PR-kamp som ständigt pågår mellan de norrländska städerna:

Dessa plottrigt färglagda bockar måste anses vara ett flagrant varumärkesintrång, efter att gästrikländska PR-strateger avundsjukt sett hur medelpadska barn och ungdomar under många år kunnat hoppa upp och under stoj och gammal gränslat en av de många drakar som Sundsvalls kommun placerat ut i stenstaden???

Och vad gäller varumärkesbyggande så har Mittmedia under många år varit väldigt sugna på att lansera sig som inte bara en tidningsägande koncern med fokus på det skrivna – utan en koncern som också bistår sina prenumeranter med digert tv-innehåll. Så när Sundsvalls Tidning basunerade ut att de skulle sända galan Sundsvall Bjuder på webben så unnade jag mig en kik, mest för att få se hur alla dessa år av tv-makande och studiobyggande har gett utslag på produktionen. Jag förväntade mig att den gråbleka dassighet som präglade det tidiga 2010-talets webb-teve från tidningsföretagen skulle vara utbytt mot en hyperprofessionaliserad produkt som kablades ut från en top of the line-studio.

Sonja Alldén sjöng som hon skulle, han som utsågs till årets Köng verkade ha solidariskt fint mjöl i sin kyrkliga påse och jag blev imponerad av den nästan osannolika tv-personlighets-brunheten som den manliga programledaren med den likaledes tv-lämpade lejonmanen utstrålade. Men det här skrynkliga-lakan-bygget till studio fick mig inte riktigt att svepas med av framtidens webb-teve-vindar:

Jag minns att det runt Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 (en politisk period som jag så här i efterhand måste ge mig själv beröm för, då jag gjorde mitt genom att lajka sidan Kan den här kebabpizzan få fler likes än SD?) delades ett klipp från en SD-företrädare i Filipstad som uttryckte att han lagt nazismen på hyllan för att det inte var något man kunde gå fram med – och att han, när han pressades på vad han ville försvara politiskt, bara kunde få fram ett framtvingat »fornminnen«.

Då skrattade man, men nu när var femte svensk valt att rösta på det här gänget – som lagt nazismen på hyllan för att med hjälp av slips och kostym försvara julafton – så är det inte lika roligt när man tänker på att det snart säkert kan komma att vara var tredje…

… om folk fortsätter sätta sig och björna vid just SD-kopplade fornminnen.

Vi avslutar med att påminna om faktumet att det är fredag och att Patrick Mörk, han som en gång startade sin agentkarriär genom att bli kallad »hästhandlare« i pressen (vilket redogjorts för i det här gif-tunga inlägget), just har varit med och sålt den förre Hammarby-backen Odilon Kossounou till tyska Leverkusen för en summa som ska uppgå till 300 miljoner kronor.

Vi går därför helt sonika ut med dessa bilder, av hur det just nu lär se ut när Mörk och hans affärspartner firar att nya mångmiljonbelopp i provision rullar in i den framgångsrika och professionella affärsverksamhet som en gång i tiden dömdes ut som hästhandleri med unga idrottare:

Så långt ifrån maxpotentialen man borde kunna komma

Linus Hallenius åstadkom säkert fler suckar än avslutsförsök mot AFC Eskilstuna.
FOTO: Bildbyrån.

Det var kanske framför allt andras drömmar som besannades när Linus Hallenius och Robert Lundström vände hem till Sundsvall.

Henrik Åhnstrand har försökt göra det bästa han kunnat av situationen och offrat nästan all sin fotbollsfilosofiska övertygelse på utilitarismens favorittipstyngda altare.

Det kan låta hårt (eftersom laget ligger trea), det kan låta tjatigt (eftersom analysen varit densamma efter nära nog varenda match), men det måste konstateras igen: han har misslyckats kapitalt med att få ut max.

Det är – efter en av de svagare GIF-insatser jag kan minnas – onekligen hög tid att prova någonting annat. Och jag vet förstås inte om det som behövs är en fyrbackslinje eller en sexbackslinje (vi släppte in två enkla mål igår och så som jag lärt mig nutida medelpadsk fotbollstaktik så är det viktigt att ha så många spelare som möjligt i backlinjen för att undvika detta) eller om det är dags att spela med en ensam anfallare eller om det snarare finns behov av att skyffla in en tredje gubbe (eller pojke) i kedjan.

Det är Henrik Åhnstrands uppgift att inse vad det är som behövs och det må vara svårt, men det börjar likna tjänstefel ifall han ännu inte insett att det är någonting annat än denna 5-3-2-taktik som behövs för att kånka det här spelmässigt underpresterande laget upp i allsvenskan.

För jag vet inte hur många gånger jag redan återkommit till det under den här säsongen, men det är inte på grund av att håller på med ett långsiktigt och taktiskt revolutionerande vi-ska-ta-allsvenskan-med-storm-när-vi-väl-når-dit-projekt som vi envetet håller fast vid den här taktiken. Den enda anledningen till att den nuvarande taktiken existerar är att vi ska få ut max. Taktiken finns till för att få ut maximalt av spelarmaterialet i matchminut ett (när Andreas Andersson inledde sin återkomst mellan förstamålvaktsstolparna med att komma helt galet ut på ett inlägg), för att få ut max av stjärnglansen i minut tjugo (när ett dominant AFC radat upp halvfarligheter samtidigt som varken Linus Hallenius eller Pontus Engblom knappt rört vid bollen) och inte minst för att utdelning efter att Anton Eriksson och Alexander Blomqvist bjudit AFC på en förvisso synnerligen förtjänt ledningsboll i matchminut sextiotvå.

Men jag vet inte hur ofta jag ska behöva betona det helt uppenbara: att det här är så otroligt långt ifrån det som borde vara max för det här spelarmaterialet.

En skugga av sitt fjolårsjag. FOTO: Bildbyrån.

Igår spelade Linus Hallenius och Pontus Engblom nittio minuter tillsammans i en anfallsduo utan att åstadkomma något som liknade ett gemensamt samarbete. Hela seriens på förhand klart hetaste offensiva duo är nu helt reducerad till att springa runt och på sin höjd kunna få beröm för hur de ligger rätt i det defensiva presspelet mot ett totalt spelförande AFC Eskilstuna. Offensivt såg vi till Pontus Engblom en enda gång, när Erik Andersson för en sekund lät osynlighetsmanteln falla för att lirka fram en djupledslyftning, samtidigt som en fullkomligt tomgångskörd Hallenius fick iväg ett enda alibi-avslut med vänsterfoten.

Sällan har två så uppenbart kvalitativa anfallare sett så fullkomligt isolerade ut i ett tvåmannaanfall.

Igår spelade Robert Lundström från start, efter sin skadedrabbade vår, och han gjorde det i sin specialsydda wingbackkostym – som han snarast bör få ta av sig. Är det någonting – alltså nå-gon-ting – som tyder på att Dennis Olsson och Robert Lundström blir bättre av att få agera helt ensamma längs varsin flank, utan medhjälpande yttrar framför sig? Jag förstår grundtanken, den var man väl inte aktivt emot utan den lät väl potentiellt lite baktung men rimlig – men som utfallet har blivit så måste man tänka om. Om ingen av Robban eller Dennis blir individuellt bättre av att få hela ytteransvaret i sina ytterbacksknän, och om Hallenius och Engblom dessutom ser isolerat ensamma ut uppe på topp, samtidigt som vi har en hord av ynglingar (jag minns något snack om att ge dessa chansen) som skulle kunna spela på just de icke-existerande ytterplatserna: varför i all sin dar fortsätta?

Inte nära att få ut max. FOTO: Bildbyrån.

Och jag vet ju att Henrik Åhnstrand älskar att ha tre mittfältare centralt för att kunna äga bollinnehavet, men Paya Pichkah, Erik Andersson och Pontus Silfver lyckas ju absolut inte styra något bollinnehav mot ett så bottentippat hopkok som AFC Eskilstuna. Silfver höll på att sjabbla bort en boll vid egen målområdeslinje vid en inspark efter sju minuter (han rensade till slut bollen i panik till hörna och undkom med blotta förskräckelsen den förödmjukelse som Anton Eriksson fick utstå mot Gais ifjol) och efter det kändes det som att all lagets rulla-runt-bollen-trygghet försvann för en väldigt lång stund.

Först efter nedkylningspausen, där laget verkade ha tagit sig taktiskt samman, lyckades man återfå något sorts lugn och det ska sägas att Giffarna hade ett riktigt fint tiki-taka-anfall strax innan paus: en enda lång passningssekvens som böljade fram och tillbaka från kortsida till kortsida och höll i sig över säkert femtio-sextio passningar och nära två minuter, där anfallet symptomatiskt avslutades med att varken Engblom eller Hallenius fanns på rätt plats för att stöta in Dennis Olssons hårda inspel. Det var den typ av anfall som jag tror Henrik Åhnstrand egentligen vill stå för: det typ av tålmodiga bollinnehavande som till slut gör motståndarna så desillusionerade och malplacerade att det öppnar upp luckor att sticka in bollar på genombrott. Det är så han vill spela – men han begår våld på sin fotbollsfilosofiska övertygelse för att spela något halvt framtvingat mellanting som ofta leder till… absolut ingenting.

För även om det här ju inte är eller ska vara Joel Cedergrens katalanska rulla-in-en-boll-och-låt-den-rulla-taktik så är det bara det att den… liknar den väldigt mycket, till ganska många av de negativa sätten. Att se Giffarna i nittio minuter igår mot AFC är – och det här låter hårt, jag vet – lite som att se ett lag försöka spela possessionfotboll utan att få låna bollen under väldigt stora delar av matchen.

Och att de då och då skickar iväg en helt planlös färdballad upp mot topparna i ett lag som är utdraget till sjuttio meters längd.

Just det här snacket om att man måste »värdera« när man »ska slå den långa« är något som återkommit i nästan varenda inför-match-intervju; något som lyfts upp som den absoluta nyckeln till att inte låta allting gå i fjolårs-stå med för mycket ineffektivt bollrullande.

Men det här laget är ju… uppställt som ett lag som ska rulla sig från backlinjen (till det kan faktiskt fem backars rena numerär vara till fördel), men som då och då bara tjongar iväg den på ett sätt som liknar det sätt som en vuxen och lårstark fritidsledare kan tjatas till att skyffla iväg en »donare« upp mot stjärnhimlen.

Det finns en enda man som verkar kunna titta på dessa scener och omgående börja salivera av en hungrande längtan att få förlänga spelarens kontrakt och han lystrar till Urban Hagblom.

Det finns nog inte heller många fler än Henrik Åhnstrand som anser att det blir farligare att slänga upp Alexander Blomqvist på topp än att ge seriens fortsatt kanske hetaste anfallstalang några slutminuter.

Men själva faktumet att Johan Bengtsson, 17, inte får några minuter kan man inte klaga på i år – för vi ska ju inte främst tänka på framtiden utan maximera potentialen i det här stjärnspäckade och allsvenskt satsande bygget.

Men samma faktum innebär då samtidigt att vi inte kan fortsätta ställa upp så här felformerat, spela så här tafatt och initiativfattigt offensivt och uppträda så här fullkomligt håglöst och kringlufsande passivt defensivt.

För fem-tre-två-elfte gången: överge den här formationen och det här försöket. Det kan inte få se ut så här en enda gång till.

Fredagsveven: Tänk er något inspirerande i värmen

Jag är just nu mitt uppe i en flytt. Jag har lämnat det lilla grävlingsgryt som min gode vän Sinan Akdag ända in i kaklet envisades med att fortsätta benämna ”separationslägenheten”, även långt efter det att jag först lagt mig till med ett välmående singelliv och därefter ett otroligt fint förhållande – men jag lämnat inte primärt på grund av detta eviga baktalande från mina nära vänner.

Nej. Lägenheten var dels väldigt liten, men den låg också på första våningen mot den ganska solbefriade och därmed baksidan och när jag för en vecka sedan tog en vaccinspruta mot covid-19 så… ja, då blev det för mycket.

För helt plötsligt så stod där nu, med mulen strax ovanför balkongräcket…

… en 5G-krake med imponerande mankhöjd och glåmade in genom fönstret och gnäggade om att matas med data-morötter eller chemtrails-äpplen.

Det blev för mycket.

Flytten är en av de absolut smidigaste i mannaminne, till en större lägenhet en våning upp i samma hus!!!, men har trots allt inneburit ett kånkande och ett fejande och ett donande och ett till synes aldrig sinande mått av rumsterande. Antalet gånger jag gått upp och ner för trapporna med prylar och lådor måste vara ungefär lika många som antalet liter vätska jag tappat i den trettiogradiga värmeböljan.

Men flyttandet och kånkandet har i alla fall givit mig en anledning till att besöka Stockholms just nu klart bästa ställe:

Den otroligt härligt svala återvinningscentralen i bergrummet intill Roslagstull, som inte bara är stadens mest behagligt tempererade plats just nu, utan där man också får låna en eldriven packcykel mot inlämnandet av identitetshandling. I detta iberiska klimat, där inte ens vindarna fläktar utan känns rent västsahariskt värmande!!!, är allt jag vill göra att cykla runt och runt och runt på den roliga cykeln i det svala klimatet i återvinningscentralen i bergrummet. Den här portalen brukar sällan komma med influencer-artade tips, men detta är för bra för att missa: Gå in i bergrummet och göm er för solen, cykla runt på elpackcykeln och hoppas att denna ohemula värmebölja sansar sig snart.

Något man inte vill göra i denna ångestframkallande hetta är att sätta sig och försöka tvinga den varmt mosiga hjärnan att leta fram synapserna som besitter någon form av formuleringsförmåga. När jag skrev föregående mening stavade mina fingrar först hjärnan med gärnan. Det är på den nivån. Det är i dessa stunder man önskar att man var en av världens rikaste män (en grupp som misstänkt mycket börjar intressera sig för att använda sina miljardfyllda bingar med pengar åt att lämna planeten medelst rymdfarkoster), för i veckan nåddes jag av dessa BBC-bilder från när mångmiljardären Sir Richard Branson (som ser otroligt lite ut som en pionjär inom rymdfysiken) genomförde sin första rymdresa:

Uppe i luften…

… fick Bransons rymdraket lite problem med att kommunicera med tittarna hemmavid, till vilka jungfruresan livesändes. Men då klev helt sonika rymdprojektets kommentator på hemmaplan in och förkunnade följande, kring vad som måste ha sagts när ljudet slocknade från rymdfärjan:

Om man ändå kunde ha en sådan anställd på Pirkt.se i dessa tider, när den semester- och flyttmosiga hjärnan inte orkar med. Någon som förkunnar för de som läser att visst, Eriks samling av slappa spaningar syns inte just nu på portalen, men att vi som grupp helt sonika får tänka oss att han skrivit något inspirerande som han alltid gör.

Fredagsveven: Fotbollen behöver ett anti-mobbing-VAR-rum

En skön och glad 36-åring som på ett avslappnat och älskvärt sätt lättar på stämningen i ett pressat läge inför straffarna?

Eller en vuxen EM-variant av en Fotbolls-Fille som inför skolans idrottslärare får Data-Danne att känna fantomsmärtor i anklarna från alla toalettdopp han tvingats utstå genom åren?

Veckans upplaga av Fredagsveven reder ut scenerna från EM-semifinalen mellan Italien och Spanien.

Min käre vän Sinan Akdag är otroligt rapp med sina filmklippande fingrar. Knappt hade Giorgio Chiellini och de andra italienarna hunnit börja jubla över segern i straffläggningen innan han klippt ihop sekvensen från slantsinglingen – med slow-motion-repriseringar av alla de starkaste scenerna där Chiellini lät sin högstadiecoola persona slå ut i fullskalig mobbing-blom.

Varken Åke Unger, som konstaterade att det var »härliga scener«, eller hans kommentatorskollega Hasse Backe, som förkunnade att det var »läckra bilder« som kablades ut, kan någonsin ha satt sin fot på en högstadieskola. För vad vi ser här är ju alls inte främst en professionell 36-årig fotbollsspelare som lättar på stämningen inför ett straffavgörande i en EM-semifinal genom att stoja och stimma med sin 32-årige kollega till fotbollsproffs.

Vad vi framför allt såg – bakom all framgång, alla intjänade miljoner och alla de hundratals landskamper som Giorgio Chiellini och Jordi Alba spelat under sina respektive succékarriärer – är en återgång till en scen som hämtad från en fotbollscup på en högstadieskola. Vad vi ser är ett typexempel på hur den storväxte alfahannen Fotbolls-Fille från klass 9A använder alla till buds stående högstadiehärskartekniker för att på ett klassiskt »allt är lugnt, kolla: vi tjabbas bara lite lekfullt«-sätt markera sin överlägsenhet gentemot sin korta, lite töntiga och på alla sätt underlägsna motståndare Data-Danne. Detta framför näbben på skolans tre idrottslärare som är glada över att eleverna håller skenet av en fungerande skoldynamik uppe inför rektorer och andra lärare under fotbollscupen, även om de alla tre gympalärarna är mycket väl medvetna om att den nästan två meter långe Fotbolls-Fille, han som är given som mittback i landskapslaget, så sent som i förrgår gav den astmatiske Data-Danne svår andnöd då han lade sig överst i vad grabbarna i nian kallar för en »bög-hög« som Danne åter igen fann sig på botten av.

Den vetskapen är illa dold i den lilla leende nicken som domaren Felix Brych ger Chiellini när han utdelar den här »skojiga« knuffen:

Titta på Jordi Albas ögon när Chiellini står och skriker till honom, sekunder innan han ställer lille Alba till rätta på gräset för att kunna få till en optimalt orkestrerad cool-kille-putt av perfekt balanserad hårdhet. De ögonen lyser inte direkt av skämtsamhet eller bekvämhet utan av en stark vilja att så fort som möjligt ta sig därifrån och lämna denna sociala situation från högstadiehelvetets nionde krets. Data-Danne har inte bett om att behöva spela fotbollscup i skolans gympahall och ställa upp på denna »allt är lugnt, vi skojas bara«-charad framför skolledning och klasskamrater och glatt leende idrottslärare. Det är – i ungefär samma sekund som Hasse Backe skriker om »läckra bilder!« –så otroligt tydligt hur han bara vill få denna sociala pärs överstökad. Hela skolan kollar, det vet han – och han står där och får sin lilla kropp iordningställd för att en skrattande jätte ska kunna få in en perfekt tvånävesknuff på hans axel.

Och om leendet på huvuddomaren, Idrotts-Micke kan vi kalla honom, var illa i den första situationen så är det här flinet från den assisterande domaren, vi kan kalla honom Idrotts-Tobbe, nästan ännu värre:

En redan håglös Data-Danne, som inser att scenen inte kommer vara över på länge och att hans lilla kropp kommer kunna behandlas hur som helst inför dessa tre leende »skön och hjärtlig stämning«-enablers, får se hur en gapflabbande Fotbolls-Fille – som nu blivit ordentligt varm i mobbarkläderna – måttar ett upp-och-ner-vänt knytnävsslag som landar på hans kind.

Eftersom de tre brännboll-hela-våren-utomhus-solbrända idrottslärarna inte verkar ha minsta intresse av att stävja beteendet med några tillsägelser så tycker jag här att det vore alldeles ypperligt om den moderna toppfotbollen i det här läget hade haft tillgång till det enda VAR-rum den är i konkret behov av: ett anti-mobbing-VAR-rum som kan studera tv-bilderna utifrån – utanför den grabbiga stämningsbubblan – och fälla en Friends-certifierad dom över beteendet.

Jag tänker mig ett VAR-rum som inte är befolkat av fotbollsdomare först och främst, utan av experter på att motverka mobbing, som med sina tränade ögon kan avgöra när det är dags att kliva in och säga till på skarpen och skrika »har ni kollat att Jordi är med på det här???« i de flinande domarnas hörselsnäckor.

Jag tänker mig att Morgan Alling – svensk anti-mobbings ansikte utåt – kan stå där och peka på TV-bilderna och skrika ut att »där!, precis där känner sig Alba så otroligt liten och tillintetgjord!«.

För precis när man tror att det inte kan bli värre, och precis när stackars Alba tror att han ska kunna andas ut och lämna denna ofrivilliga mardröm till socialt skådespel, så sker alltså detta som oskönt snubbighetscrescendo:

Alla de här tre slow-motion-scenerna hade fått ett anti-mobbing-VAR-rum att påkalla huvuddomarens uppmärksamhet, varpå en liten ruta med texten »POTENTIAL BULLYING CHECK« dykt upp i nedre bildkant.

Och jag tänker mig att efter några år i FIFA:s och UEFA:s anti-mobbing-VAR-rum hade Morgan Alling kunnat sitta som expert i SVT-studion, som en antimobbingens motsvarighet till den allvetande domaren Jonas Eriksson, och efter varje domslut förklara för tittarna att det inte handlar om vad exempelvis Chiellini påstår sig ha för avsikt med sin kram, utan att det viktiga är hur kramen påverkar Jordi Albas lilla kropp. Man har ansvar för sina armar även i en omfamning, skulle Morgan Alling kunna förklara, och här låser de sig runt Jordi Alba på ett sätt som gör att hans korta kropp till slut lyfter från marken. En snabb VAR-titt på Albas ansikte mitt i kramen, när hans dobbskor lämnat gräset och han tvingas ha kinden fastlåst mot Chiellinis svettiga bröstkorg, skulle ge vid handen att det fullkomligt lyser av skräckblandad panik.

Jag kan bara tänka mig att den här högstadiesituationens lille Data-Danne just där och då, när han lättar från marken i vad som mer liknar ett brottargrepp än en kram, känner fantomsmärtor i anklarna från alla toalettdopp han tvingats utstå från Fotbolls-Fille genom åren, när idrottslärarna inte funnits på plats med sina leende och soligt brännbollsbrunbrända enabler-anleten.

Införandet av den vanliga VAR-teknologin har visat att det är omöjligt att införa någon typ av hundraprocentig rättvisa inom fotbollen, men ett anti-mobbing-VAR-rum hade kunnat ge fotbollsvärldens alla Data-Danne-figurer en ärlig chans i fotbollens sociala situationer.

Fredagsveven: Shoot it up, Shoot it in / It’s the Covid, It’s the Covid

Vi tog – för att närmast direkt citera Ebba Busch från måndagens missförtroendeomröstning – denna karga och obebyggda plätt www-mark i den vida webbens utkanter och byggde upp en contentmässig välfärd bestående av veckovisa spaningar som legat i malpåse fram tills att de oönskat kastas ut över cybertorget.

Vi gör det för de fåtaliga contentuppskattarna i det svenska internet-hjärtlandet. Och nu är det dags igen. Nu har jag tagit på mig den helvita skruden, som av en slump (inte på något sätt för att dölja att Pirkt.se är indraget i en långdragen juridisk tvist med en äldre och något förvirrad herre som vi försökt näbbdra i en bostadsaffär), och är redo att ta ansvar för Sveriges content-ve och content-väl igen.

I måndags blev Sverige alltså av med sin regering, strax efter att denna oväntade Tomas Lundman-meme-mall använts mot januariavtalet:

Slump? Kanske. Hur som helst kunde Centerpartiet, med sina åtta procent av väljarstödet i ryggen, inte längre finna sig i att bara nästan få nyliberalisera välfärdsstaten Sverige till oigenkännlighet utan lät den centerpartistiska regeringen falla när det stod klart att de inte mot det svenska folkets vilja skulle få införa marknadshyror.

Och säga vad man vill om Stefan Löfvens tid vid makten, men i tisdags morse slog jag upp ögonen i ett regeringslöst Sverige och klev ut i ottan för att ta vara på dagen i detta Annie Lööf-skapade vakuum.

Vad jag möttes av? Jo:

Min nyligen införskaffade Crescent (som ersatte den gamla fina Crescent som Youtube-krossades som av en hydraulisk press härom veckan) fick se sitt bakdäck punkterad av en lång rostig spik som låg utlagd som en angel på gatan i detta regeringslösa land. Pang!, sa det när man knappt hunnit sticka trynet genom porten i detta regeringskrisens Sverige.

Men jag behöll modet, ledde cykeln till Friskis och Svettis och genomförde ett träningspass för mitt fortsatt krånglande knä (hade min vän Per Bohman sett när svetten rann nerför min kala hjässa under styrkepasset, mitt i denna tid av regeringskris, så hade han utbrustit att det såg ut som att en blåbrun koalitions högerextrema fotsoldater gjorde sig redo för en statskupp). Därpå sökte jag upp en liten cykelhandlare och lämnade in cykeln för byte av såväl däck som slang. Mitt kontokort fungerade fortfarande, mina tillgångar i svenska kronor var inte frysta i detta regeringslösa vakuum, men nog märktes det under denna min första monetära transaktion att någonting inte var som de skulle. För även om det gick väldigt snabbt att åtgärda cykeln, den var klar bara efter någon timme (vilket tyder på att det svenska cykelnäringslivet fortfarande går på ångorna av det tidigare så småföretagarvänliga 73-punktsprogrammet), så blev jag stående en lång stund vid kassan när cykeln skulle hämtas ut.

Jag plingade på klockan. Väntade ett slag. Plingade igen. Gick och sneglade in mot lagret. Nej, ingenting. I ett centerpartistiskt styrt land hade jag fått hjälp av en ivrigt uppassande småföretagare vid det här laget, hann jag tänka. Till slut kom en ny kund in i cykelbutiken och i min iver att visa mig handlingskraftig i detta kaosartade vakuum – där jag och den andra kunden nu saknade närvaro av såväl regering som cykelhandlare – så klev jag in genom en liten dörrspringa, in på lagret.

Och vad möts jag av i detta regeringslösa land där Centerpartiet inte längre får de svenska småföretagarna att känna sig sedda och uppskattade? Vad skådar jag i min oroliga ögongipa när jag letat mig in i de undangömda katakomberna hos en liten cykelreparerande näringsidkare som bara häromdagen säkerligen var full av centerpartistisk småföretagar-tåga?

Jo, att cykelhandlaren, som för bara någon timme sedan tagit emot min cykel och nu skickat mig ett sms om att den är färdig för upphämtning, sitter i sin snurrstol och trynar!!! Med huvudet hängande sitter den tidigare så företagsamma småföretagaren och sover med trynet tryckt mot hakan mitt på blanka arbetsdagen – och låter sina kunder plinga fingrarna ur led framför kassan!!!

Visst var det varmt, säkert goda 30 grader utomhus och säkert ännu varmare inne i det taffligt ventilerade cykelgaraget, men det är inga ursäkter till att som betalande kund behöva finna sin cykels småföretagande välgörare sovandes, säkerligen invaggad i sömn av den byssan lull koka kittelen full-vaggvisa som går igång så fort Sverige inte styrs av en centerpartistisk regering som uppmuntrar piggt företagande.

Och som om detta inte var nog så hann jag nätt och jämnt leda cykeln vidare till Odenplan innan nästa regeringslösa uppenbarelse skulle fullborda tisdagsmorgonens känsla av att leva i en postregeringsapokalyptiskt icke-centerpartistisk dystopi.

För precis när jag skulle låsa min cykel kom en grabb i vad som måste ha varit 14-årsåldern smygande fram till mig. Jag hade lagt märke till hur de två ynglingarna stått och hovrat runt cykelparkeringen, som omgivna av ett töcken av ungdomlig villrådighet och desperation, och nu hade den ena av dem tagit några bestämda steg fram till vad som måste ha sett ut som en lämplig kandidat i denna oregerliga tillvaro.

»Kan du köpa tre Corona-öl?«, frågade han med en röst som inte skar sig i ungdomlig målbrottsnervositet utan var imponerande stadig. »Du får behålla det som blir över av en hundring.«

Jag skakade långsamt på huvudet. »Pojkar, pojkar, pojkar«, sade jag med en myndig men fortsatt vänligt sinnad stämma. I huvudet gjorde jag ett snabbt överslag. 18,50 kronor gånger tre var drygt 55 kronor. Den framfusige pojken tittade nervöst och otåligt på mig under tystnaden.

»Det skulle ge mig en vinstmarginal på hela 45 procent.«

Han tittade oförstående på mig, som om han inte hade någon aning om vilket fel han begått i detta regeringslösa land. Jag tittade honom i ögonen.

»Vi må leva i ett regeringslöst och parlamentariskt kaosigt vakuum just nu«, sade jag, »men tänk lite.«

Han såg konfunderad ut, som om han helt glömt det sunda marknadsparadigm vi alldeles nyss levt under.

»Tänk lite, grabbar«, sade jag, log välmenande, låste cykellåset och gick därifrån och lät de två ynglingarna suga på denna lärandets karamell.

Den nya insikt som de två oroligt Systembolaget-hovrande ungsjälarna lär komma till på sikt, när sockret från denna lärdomens karrasnutt fått ligga och sippra ut i gipan, är förstås att den föreslagna vinstmarginalen var alldeles för tilltagen. 45 procents vinstmarginal är ingenting man kan stå för ifall man ska ge sig in i hälsovådlig och odiskutabelt omoralisk ekonomisk verksamhet i ett ordnat välfärdssamhälle som vårt.

Alla vet att i ett ordnat samhälle på 2020-talet kan man som företagare inte ta ut mer än 30 procents vinstmarginal om man ska syssla med hälsovådlig och gravt omoralisk verksamhet som rör barn och ungdomar. 30-procents-spärren är ett viktigt riktmärke som det gravt kritiserade HVB-hemmet i Hagfors, där en femåring mycket tragiskt omkom i förra veckan, mycket skickligt balanserat på i flera år, som en rovkapitalistisk slack-line-gynnare:

Håller man sig under den heliga 30-procentsspärren på samma skickliga sätt som det koncerndrivna och genom åren mycket kritiserade HVB-hemmet i Hagfors lyckats göra så kan man ägna sig åt att erbjuda systematiskt underfinansierad vård till de allra mest utsatta – hela vägen fram till ond och bråd barnadöd – utan att riskera mer än att behöva skicka fram en divisionschef från huvudkontoret som svarar på ett par kritiska SVT-frågor innan verksamheten kan fortsätta som tidigare.

Hade hela 45 kronor av varje hundring som vi skattebetalare pyntat in för dygnsvården av utsatta individer så hade folket antagligen protesterat högljutt, men lägger man sig precis under 30-procents-gränsen så kommer ingen kunna bli tillräckligt upprörd för att vilja sätta någon bakom lås och bom. Den lilla lärpoletten trillar nog ner hos killarna som erbjöd mig ockerbetalning för tre Corona i det regeringslösa landet i tisdags.

Hade de erbjudit mig att få bara trettio kronor kvar av hundringen hade ingen kunnat bli riktigt upprörd över att jag gav mig in i företagsamheten med mina förvisso dunkelhöljda och moraliskt tvivelaktiga motiv.

Om man vill fördjupa sin ilska över just det aktuella HVB-hemmet i Hagfors, där en femåring mycket tragiskt miste livet i veckan, så kan man med fördel läsa klicka upp Twitter-tråden nedan från Tankesmedjan Balans-granskaren Marcus Larsson, där han går igenom hur de politiska arkitekterna som tillät denna vinstjakt på 1990-talet nu är de som täljer guld på våra skattepengar:

Sedan kan man med fördel skriva en arg insändare eller åtminstone ställa upp den här skylten mot dörren till sitt kontor eller sitt hem:

Alldeles strax borde det vara min tur att bjuda fram överarmen och få den stucken med en första dos covid-19-vaccin. Som så många andra svenskar var jag väldigt skeptisk till vaccin mot virussjukdomar fram till dess att Micael Bindefeldt samlade 100 kända ansikten och basunerade ut den stora #KavlaUpp-kampanjen på kändisar som kavlat upp sina tröjärmar. Då vände jag på uppstuds, för om en reklamkampanj kan få namn som Jonas Gardell och Camilla Läckberg att göra insatsen att åka till en studio och ställa sig framför en porträttfotograf (med slappt halv-uppkavlade ärmar som inte duger för ett nålstick) i en minut så förstår man att det måste vara viktigt.

#KavlaUpp är tydligen så otroligt stark i sitt budskap att Micke Bindefeldt själv knappt kan yppa ett ord om arbetet med porträttfotograferingen utan att det stockar sig i strupen:

Men jag undrar ändå om inte denna #KavlaUpp-kampanj hade gått att toppa – med hjälp av att Folkhälsomyndigheten tagit hjälp av ljudmediet och gjort det ännu lite coolare att vaccinera sig.

Och i kulturekonomiskt karga tider som dessa, när Veronica Maggio gör SJ-reklam och Timbuktu lånar ut sina röstresurser till Telias propaganda (fråga oss stackare som sitter fast i ett ADSL-försett hushåll hur mycket av ett »folknät« de byggt åt befolkningen!!!), tror jag att våra folkhälsovårdande myndigheter faktiskt haft chansen att köpa sig rättigheterna till riktigt coola låtar.

Och jag kan inte svara för alla svenska regioner, men jag tycker att Region Västernorrland borde ha satsat allt på att nypa rättigheterna till den objektivt coolaste låt som producerats på medelpadsk mark. Ja, jag pratar givetvis om den gamla Sundsvall Dragons-dängan We’re down with the Dragons: den nästan enda kvarlevan från det vanskötta konkursboet som vi Sundsvallsbor kan minnas tillbaka på med stolthet (tillsammans med Doremus Bennemans förmåga att sänka en trea på tutan och den klassiska uppkasttiden 19.04).

Jag har själv cyklat runt och nynnat på en Corona-version av denna dängas refräng i över en vecka, och om man nu bestämt vill satsa på den svartvita #KavlaUpp-estetiken så tänker jag mig att det i Sundsvalls stadskärna hade kunnat se ut så här, med Melodie MC som ansikte utåt:

Och så i varje högtalare: Shoot it up, shoot it in, its the covid, its the covid till tonerna av den gamla Dragons-inmarschlåten.

Då hade det medelpadska folket vallfärdat – kanske med en bergsprängare med Shoot it up, shoot it in, its the covid, its the covid-slingan rullandes, kanske med en basketboll snurrandes på fingret – till vaccinationsstationerna.

Det är Shoot it up, shoot it in, its the covid, its the covid som under veckan har dominerat i den CD-växlare som min hjärna förvandlas till när jag sätter mig på en cykel, men ofta har jag också funnit mig nynnandes med i det här copyright-övergreppet från Liberalerna i Örebro:

Tomas Ledins jurister har fått dessa liberala takthållare att plocka ner låten nu, men även om Twitter-länken till slut också skulle sluta fungera så tror jag denna nya favorit-gif är sparad till eftervärlden:

Idag, torsdag, var det dags att besöka ICA Kvantum för den stora inför-midsommar-handlingen och den här bilden sammanfattar ungefär den känsla som årligen infinner sig för oss som tassar runt 30-strecket med klumpigare fötter än på det sätt som ett vanvårdsbolag smäckert dansar runt 30-procentsstrecket vad gäller vinstmarginal:

Det är dags att avsluta veckan med en ny upplaga av Floskeltoppen, där vi listar låtsasföretagsnamn från denna senkapitalistiska era – den här gången med internationell prägel!!!

I veckan blev jag nämligen tipsad om att se dokumentären om WeWork på SVT Play: företaget som för bara ett par år sedan sågs som det hetast nya företaget i världen, sunt och rimligt värderat till 49 miljarder dollar, men som dess fallit ihop som ett på fyllan staplat korthus. Och det där som ekonomijournalisten säger ovan, om grundaren och tidigare vd:n Adam Neumanns Jesus-komplex, är mycket sant: det är nog enkelt för en man i 30-årsåldern att råka dra på sig en tro om att ens mor befruktats med en liten skvätt av den gudautgivna säden. Speciellt när det står just så här om Jesus obskyra tillvaro fram till just 30-årsåldern:

När Jesus var 12 år besökte han enligt Lukasevangeliet Jerusalems tempel och förde kloka samtal med lärarna. Det finns inga uppgifter i Nya Testamentet om vad Jesus gjorde eller var han befann sig mellan 12- och 30-årsåldern.

Det var alltså först strax efter 30 som Jesus blommade ut och blev känd. Resten är historia, som min gamle lagkamrat och vän Daniel Andersson en gång sade till Sundsvalls Tidnings-journalisten Kenneth Fahlberg när han berättade om sitt beslut att ta ett svårt volleyavslut från distans hemma mot Umeå FC (bollen gick in via ribban och betydde, som jag minns det, 3-1). Så det är klart att man, oavsett hur religiöst lagd man är, har hopp om att kliva fram som jordelivets frälsare.

Men jag vill tillägga detta, som kännare av vegetarisk skalpvegetation och avsaknaden av detsamma: jag tror att håret är centralt för att kunna utveckla riktigt djupt rotade Jesus-tankar om sig själv. Här ser vi hur Adam Neumann själv tänker när han ska försöka rädda sitt WeWork-imperium från kollaps med en läcker video i slutet av 2019:

Bara håret ser bra ut går det att rädda alla oförklarliga luckor i företagets redovisning. Kanske är det därför jag odlar en sådan rädsla för att få mitt inaktiva företags deklarationer granskade av Skatteverkets jurister: för att jag vet med mig att jag inte kan fäkta bort dem med ett smäckert släng med den långa svarta Jesus-manen.

Hur som helst: den yvige entreprenören Adam Neumann blev miljardär på att lansera WeWork, som alltså började med en idé om att hyra ut kontorslokaler i öppna ljusa ytor och där bjuda på en Erasmus-artad stämning, men som sedan växte till att innefatta lösa idéer om att sätta We-prefix på i princip alla livets delmoment. Men dokumentären lyfte bland annat hur han innan WeWork-succén lanserade bland annat företaget Krawlers och denna revolutionerande idé för bebisar:

Att lansera ett par knäskydd för krypande barn, med den här sloganen…

… är så nära ett verklighetens Kitten Mittens vi någonsin kan ha kommit som kapitalistiskt ordnat samhälle:

Men den allra starkaste tobaken som man kunde snusa i sig under dokumentären om WeWork kom ändå från den femton sekunder långa presentationen av hur många andra start-up-företag som under 2010-talet såg det som självklart att själva hålla till i ett öppet och härligt WeWork-kontorslandskap. Precis som jag under förra årets jakt på Sveriges minst samhällsnyttiga husvägg kom fram till insikten att Stockholms stad är en enda illaluktande lök med skal på skal på skal av företagsnamn som gör en gråtfärdig av fullskalig meningslöshet så fanns det alltså inuti alla dessa WeWork-kontor ett oräkneligt antal andra låtsasföretag. Den här uppräkningen av påstådda företagsnamn går inte av för hackor:

Om arkeologiska utgrävare någon gång ska försöka utröna vad det var för ett samhälle vi levde i under den allra senaste senkapitalistiska skarven mellan 2010- och 2020-tal så hoppas jag att de lyckas arkeologputsa fram ovanstående Vimeo-klipp.

Och om inte den trettiogradiga hettan gjort nog skada vad gäller att dåsa till ens hjärnceller så har jag sedan igår adderat den ljudliga triaden med Spindoze, Scruff, Yoink till det befintliga befintliga CD-växlar-beståndet som redan innehöll stroferna Shoot it up, shoot it in, it’s the covid, it’s the covid och Jag heter Karolina och jag är liberal / att styra och att ställa, det är mitt val.

Tänk er en vuxen man i trettioårsåldern som cyklar runt och växelvis nynnar på denna ljudsatta Bermuda-triangel för en dåsiga hjärnsubstans att försvinna iväg i – och ni förstår att det är dags att gå på midsommarledighet innan ens sista ord, när den fullskaliga hjärnblödningen kickar in, blir Yoink.

Ledare (liberal): Skamligt att förvägra familjen Andersson chansen till en eluppvärmd handdukstork

I förmiddags föll Stefan Löfvens socialdemokratiska regering, i samma stund som de försökte befria Sveriges invånare från de hyresregleringar som kategoriskt leder till oproportionerligt låga hyror i attraktiva områden.

Det är synd och skam att en ohelig koalition i Sveriges riksdag hindrat en nödvändig reform där förlegade tankar om bostaden som social rättighet hade kunnat bytas ut mot ett modernt och samtidsanpassat fokus på hyresbostaden som vara på en avreglerad marknad.

Förslaget om fri hyressättning i nyproduktion hade, som Centerpartiets bostadspolitiske talesperson Ola Johansson varit tydlig med, kunnat bli ett nödvändigt första steg till en fullskalig uppluckring av den kommunistiska bostadspolitik som lett till sovjetiskt långa bostadsköer i de svenska storstäderna. Det hade kunnat leda till naturliga flyttmönster i sann liberal anda, som bytt ut de fastlåsta positionerna på bostadsmarknaden mot ett frejdigt och nödvändigt parti Hela havet stormar.

Låt oss tydliggöra med ett exempel:

Foto: Wikipedia Commons.

Det här är familjen Andersson. De bor tillsammans – alla fem, två vuxna och tre barn – i en 87 kvadratmeter stor trerummare på Östermalm i centrala Stockholm. För detta betalar de en hyra på bara 9 900 kronor. Det är, utslaget på fem individer, bara knappt två tusen kronor per individ.

Det är alldeles för lite. Det går på tvärs med marknadslogiken.

För samtidigt skulle Spotify, detta svenska enhörningsföretag, kunna betala uppemot 40 000 kronor för att placera en av sina utländska kodare i denna centralt placerade lägenhet i Stockholms innerstad.

På vilket sätt är det rättvisa att familjen Andersson tillåts bo kvar på denna attraktiva boendeyta, på bekostnad av Daniel Eks föredömliga entreprenörskap? Det är vi vanliga svenskar som betalar mellanskillnaden, i och med att våra Spotify-papper i vår aktieportfölj potentiellt tappar i värde.

Med marknadshyror implementerade i hela beståndet hade vi fått en naturlig värdeökning på centralt placerade lägenheter i de svenska storstäderna, vilket gjort att familjen Andersson förvisso inte kunnat bo kvar i sin trerummare på Östermalm (om de nu inte vore villiga att tävla med övriga intressenter om att betala en marknadsmässig hyra) – men kanske istället kunnat hitta sig en nyproducerad lägenhet utanför staden. Som vi ser så finns det redan i dag, innan marknadshyror kommit i bruk, motsvarande lägenheter i Stockholms län som ligger ute i familjen Anderssons nuvarande prisbild:

Är det hyror på under 10 000 kronor man skulle kunna betala för sitt boende så är det kanske i Ärvinge, en bra bit utanför stadskärnan, som man kanske skulle kunna bo – och inte åka på en regleringssubventionerad räkmacka mitt på Östermalm. Ute i en nyproducerad lägenhet i Ärvinge kommer familjen Andersson, i det här fallet, dessutom säkerligen få tillgång till modern och standardhöjande lyx som en eluppvärmd handdukstork och kanske till och med en inbyggd mikrovågsugn.

Vem vid sina sunda vätskor skulle förvägra en barnfamilj den lyxen?

Enligt en undersökning som Hyresgästföreningen beställt av konsultfirman Ramboll så skulle ett införande av marknadshyror medföra välbehövda hyreshöjningar i Stockholms innerstad på allt mellan 30 och 85 procent, med ett snitt på en ungefärlig 50-procentig hyreshöjning för hyrestagarna.

I ett nafs skulle hyrorna för en mellanstor tvårummare på exempelvis Östermalm och Norrmalm hoppa upp från omkring 7 000 kronor i månaden till nästan det dubbla:

Källa: Hyresgästföreningen.

Detta hade lett till den typ av naturliga flyttkedjor som är tvungna att uppstå i ett läge där synen på bostad och tak över huvudet flyttar från flummiga koncept kring »sociala rättigheter« till konkreta och marknadsanpassade teorier om hyresbostäders varumässiga värde på en marknad. Människor med en betalningsförmåga som inte lämpar sig i innerstaden skulle behöva flytta på sig och söka sig till mer lämpade områden, samtidigt som stora företag och välbeställda individer skulle kunna välja och vraka bland de mest attraktiva hyresrätterna.

Så som det är tänkt att fungera på en fungerande och icke-kommunistiskt reglerad marknad för hyresrätter. Dessutom visar införandet av marknadshyror i Finland att de medförda hyreshöjningarna kan få ordentlig fart på utbetalandet av bostadsbidrag till hushållen, då kostnaden för bostadsbidrag är åtta gånger högre per hushåll i den marknadsliberala bostadsnationen Finland än i Sverige. Även i Sverige skulle vi med ett mer marknadsliberalt system för hyressättning kunna få fart på denna nödvändiga förflyttning av kapital från det gemensamma (uppskattningsvis 35 miljarder kronor per år) till de privata hyresvärdar som bär det fungerande samhället på sina axlar.

Spotify blev i dag av med chansen att köpa sig in i en hyresrätt. Familjen Andersson kan bo kvar i en lägenhet som saknar både eluppvärmd handdukstork som inbyggd mikrovågsugn. Människor som saknar den rätta betalningsviljan kan fortfarande bo i Stockholms innerstad.

Och Sverige blev i samma stund av med den regering som haft den mest extremt nyliberala agendan i svensk politisk historia; en regering som varit mycket lyckosamma med att kasta arbetsrätten och andra förlegade kvarlevor på historiens sophög.

Är ni nöjda nu, Vänsterpartiet?

Erik Libgren

Oberoende liberal

Fredagsveven: Att som 96-åring bli omsprungen av en Attendo-sponsrad moderat

Succékonceptet Fredagsveven på den folkkära portalen Pirkt.se stöter i eftermiddag på hård konkurrenspatrull i form av det likaledes folkkära svenska landslagets EM-drabbning mot Slovakien. Det är en drabbning som även kommer hålla portalledningen sysselsatt, eftersom portalens fotbollsbevakning vilar på två ben: 1) knastertorrt analyserande av brister i GIF Sundsvalls possessionfotboll och 2) ölfradgande utrop framför viktiga Sverige-matcher (vilket är en journalistisk form som inte alls ska underskattas, sett till att TV4 hämtat sitt EM-studioankare ur just denna form av webb-teve-stöpslev).

I eftermiddag kommer jag således att vara upptagen med att störa bordskamrater med en ölandedräkt som skränar ut instruktioner i stil med »om Danielsson eller Lustig slår upp en boll från backlinjen till Foppa så måste – lyssna här: mååååste – alla börja ropa GE I EFF, GE I EFF, SÅG DU VILKEN PASSNING, VILKEN HÄRLIG TRÄFF«. Därför publiceras veckans upplaga redan vid lunchtid, mitt i den allra mest stekande sommarvärmen där det enda man vill göra är att antingen sola och bada eller gömma sig under ett parasoll och ta del av en överbliven gammal samling hugskott från nyhetsveckan.

Förra fredagens samling var ju inte så mycket av en samling, utan vigdes helt åt en fråga som ofta glöms bort av andra medier i den offentliga debatten: hur det egentligen känns att få se sin gamla kära cykel krossas till oigenkännlighet av en Youtube-mässig hydraulisk press och därpå tvingas in i olösliga försäkringstvister med ett popcorn-poppande bolag som vuxit till sig vid valfrihetens allt mer skamfilade spene.

Den här veckan kommer fler allmänt svaga spaningar att rymmas, men även denna upplaga borde egentligen vigas åt ett enda ämne som påverkat artikelförfattaren in i märgen.

För den här veckan har jag till och med en nyhetskrok att hänga upp det på (de backande lastbilarna som skär genom cyklar som kniv genom rumstempererat smör är fortfarande ett undangömt ämne i riksmedia). SVT Nyheters reporter blev nämligen utsatt för det här tilltaget av ett flygfä – mitt under inspelningen av ett inslag som skulle handla om flygfänas omedgörlighet på gator och torg:

Och jag fick förstås grav PTSD av blotta skärmdumpen, än mer av att se den girignäbbade måsen göra sin störtdykning mot den stackars utsatta SVT-reporterns näve. För även om jag i grunden inte har något emot måsar (jag har vänner som är konkreta måsofober och inte kan se en segelflyga i fjärran utan att utbrista okvädesord) så har jag alltid haft en respekt för alla sorters flygfän och varit hundraprocentigt övertygad om deras kapacitet att ta över jordelivet om de bara organiserat sig i en kommunistisk dödsfraktion.

Jag har sedan länge känt att det vore omöjligt för en vanlig människa av genomsnittligt boxningsskrot och MMA-korn att med blotta nävarna fäkta bort en flock skränande måsar som attackdyker och flaxar och näbbar vilt omkring sig. Och visst har vi människor tillhyggen att ta till, men så många Ragnar Skanåker- och Håkan Dahlby-figurer har vi inte till hands att vi skulle kunna sätta in beväpnade infanteriet för att skjuta vilt omkring oss.

Därför: alltid en respekt. En ömsesidig respekt, har jag trott: att vi levt i symbios och harmoni med varandra. De respekterar mig eftersom jag då och då lämnar ett par sladdriga pommes på en uteservering och för att jag – via min omfångsrika gamla Sportbladet- och TT-katalog – kanske skulle kunna ha ett direktnummer till Ragnar Skanåker. Jag respekterar dem eftersom de egentligen – när vi summerat ihop våra egenskaper – är mig överlägsna på flertalet punkter.

Men nu har detta som jag trott varit ett ömsesidigt och jämställt förhållande fullständigt brakat samman och utmynnat i den relation man ofta bara finner mellan en snäll och försynt ettakluddare som ideligen får finna sig i att bli ankeldoppad i toaletten av den starkare mobbarparten.

För sedan i söndags kväll har jag suttit inlåst i min flickväns mycket varma lägenhet, eftersom jag nätt och jämnt tillåts ha balkongdörren öppen för den armada av icke-licensierade ordningsvakter som tagit sig friheten att patrullera dag som natt. Så fort man sticker ut näbben möts man av konkreta attackdyk ner mot den blottade skalpen och ett skräckinjagande skränande som får en att misstänka att det egentligen rör sig om vildvittror klädda i vit bröllopsstass.

Härom dagen, när tomatplanterna och pelargonerna verkligen krävde sig en dusch av vattnet, så utspelade sig riktigt ovärdiga scener när jag – en människa, planetens tilltänkta härskare, vi som till och med ställer in denna planetens termostat med vår kapitalistiska kraft – bokstavligen kröp ut genom balkongdörren i en liten springa, så liten att den inte skulle upptäckas av de måsar som satt på sin vakttjänst på motsatt taknock. I en närmast liggande position, dold under räckets insynsskydd, lyckades jag därefter nätt och jämnt spilla lite vatten över den stackars uttorkade växtlighet som tagits gisslan av balkongområdets nya härskare, innan jag kröp tillbaka genom springan och andades ut.

Jag vet att terrorn är över inom kort, när den nykläckta måsungen tillskansat sig flygförmåga och letar sig ur deras skorstensbyggda bo, men säg den mobbade ettakluddare som med jämnmod kan känna hur anklarna greppas av de robusta femteklassarnävarna bara för att det lackar mot sommarlov.

Jag som har gjort klart med en fullskalig lärartjänst till hösten (gratulationer bedes, sett till hur jag utförligt har tjatat om hur svårt det varit) och som tänkt unna mig ett riktigt långt sommarlov fram till mitten av augusti: en Summer of George, om ni så vill. Nu ligger jag redan här, mitt i den tryckande junihettan:

Eller, om vi ska The Onion-artikelifiera saken (vilket man hade gjort oftare, och på svenska, ifall det svenska språket tillåtit tätt packade skrivningar som Area Man), så är det väl ungefär här jag befinner mig vid de tillfällen då jag inte riktigt vill erkänna mig besegrad av ett gäng flygfän:

Nog nu om detta personliga trauma. Det finns fler trauman att gå igenom.

I veckan snubblade jag över en Expressen-nyhet om den 96-årige krutgubben Harald, en gammal varvsarbetare som blivit förtidspensionär för omkring 30 år sedan och som sedan dess hållit sig i trim med ett antal övningar urklippta ur ett Aftonbladet-uppslag om att hindra åldrandet.

Den 96-årige mannen är, det är tydligt, både starkare och vigare än vad jag är och någonsin har varit. Här ser vi en av hans standardövningar som han gör dagligen: den huvudstående benveven.

Man unnar ju denne gamle kämpe precis allt gott, men eftersom vi bor i det som då och då verkar vara den centerpartistiska enpartistaten Sverige – där det snart kommer berättas skrönor om hur den andlige ledaren Milton Friedman gick golfrundor på 18 slag, men ändå hade förslag på hur han skulle kunna göra sin swing mer effektiv och konkurrenskraftig – så finns det förstås gränser för var Haralds fysik kan leda honom.

För till segern i rollatorloppet räcker hans strålande fysiska form inte, hur mycket han tar i under sina dagliga turer med rollatorn i närområdet.

Det är bara i Sverige en 96-årig man kan åka på en sådan näbbdragning. Bara i Sverige tillåts våra gamla varvsarbetande kämpar bli omsprungna av kärnfriska ynglingar som svassar förbi med sin rullstolssittande morfar.

Och jag vet inte med er, men jag ser ju ett ganska givet scenario framför mig i valfrihetens äldreomsorgsnation Sverige. Självklart måste det vara så att någon valfrihetens och riskkapitalets riddare har ridit ut för att använda rollatorloppet som ett ypperligt tillfälle att sprida lite propaganda för de privata alternativens överlägsenhet på marknaden. Kanske var det så att det fanns någon vård- eller omsorgsskandal i det fria vinstuttagets förlovade rike som behövde slätas över (bara härom veckan avslöjades det hur anställda hos Attendo vittnat om hur boende skrikit av smärta på obemannade avdelningar och nu i veckan dog ett litet barn på ett HVB-hem som anställt outbildade 16-åringar för att kunna nå upp till den minst sagt imponerande vinstmarginalen på 39 procent) och att valfrihetens vurmare snörade på sig joggingskorna och greppade morfar rullstolshandtagen.

För det är väl så det ser ut: på ena sidan skriker vi om skandaler och tragiska dödsfall som kunde ha förhindrats och om åldringar som får sin sista tid på jordelivet förstörd på grund av att deras behov kommit på kollisionskurs med ett aktiebolags behov av vinst.

På andra sidan… gör de reklam för snygga loggor, inte sällan taffligt ommålade (som när vanvårdarna på Carema blev icke-vanvårdarna Vardaga över en natt).

Jag tänker mig att det kan ha sett ut så här, ungefär, när 96-årige Harald fick se sig näbbdragen på segerns guldpläterade sötma i rollatorloppet:

Vem är det som kommer joggande?

Nämen det är ju Ulf Kristersson, känd joggare och valfrihetsvurmare, som föser fram en gammal rullstolsburen man med Attendo-spons på hatten, för att visa på det privatas överlägsenhet jämfört med den offentligt styrda omsorgen.

På tal om valfrihet så är det värt att beakta, i relation till den dagsaktuella regeringskrisen, att när friskolereformen klubbades igenom så var det ungefär en procent av de svenska barnen som gick i en friskola.

Precis på samma sätt som dagens förslag om fri hyressättning i nyproduktion bara påstås gälla cirka en procent av beståndet, även om ett läskunnigt barn kan avläsa att detta är en första uppluckring för sedan gå vidare till den centerpartistiska sanndrömmen om att flytta ännu en social rättighet ut på den internationella varumarknaden:

I 2020-talets Sverige har vi ett skolsystem som sedan uppluckringen av lagstiftningen under det tidiga 1990-talet har utvecklats till ett världsunikt marknadsexperiment där 28 000 svenska skolbarn går i en skola som ingen – knappt ens Internationella Engelska Skolan själva – vet vilka som äger. Aftonbladet har i veckan äntligen tagit en journalistisk halvnelson på den svenska skolmarknaden och lyft upp det delar av det som Marcus Larsson på Tankesmedjan Balans gastat om under ett par år.

Även Pirkt.se försökte ifjol, med stöd av Larssons ypperliga handbok De lönsamma, beskriva varför just internationella riskkapitalister dreglar beneluxiskt långfärdsdregel över de närmast garenterade vinster som går att göra på vårt världsunikt riggade pengaregn över skolkoncernerna:

Efter åtta månader har Skolverket alltså inte lyckats lokalisera tydligare ägare av en av Sveriges största skolkoncerner än ett löst hopkok av – citat – en mexikansk naturgashöjdare, en brittisk fondförvaltare och en direktör i Luxemburg som gjort pengar på tyska biltvättar. Och även om Carola Lemne, tidigare ordförande i Svenskt Näringsliv och nu styrelseordförande i IES, uttrycker att den ägarstrukturen är »enkel« och i det närmaste gudagiven (vad skulle Ramatulle Holdings II AB göra om inte äga skola å Ramatuell Holdings AB:s vägnar?) så tycker jag att faktumet att vi låtit ungdomars skolgång läggas ut på internationell kapitalistisk rovdrift kan sammanfattas via den här tacksamma meme-mallen:

Det är nog förresten mer än något annat det jag har den här veckovisa samlingen till, egentligen, om sanningen ska fram: att låta memes som jag tycker fick oförtjänt minimalt med uppskattning på Twitter åka ut på en andra remissrunda bland contentuppskattare.

Det spelas som sagt en EM-turnering och förra veckan var jag hemma hos min gode vän Sinan Akdag för att se Turkiet ta sig an Italien i EM-premiären. Det är ju en speciell turnering, det här, inte bara på grund av Corona och det minskade publikinsläppet utan även på grund av det otroligt luddiga upplägget med kringresandet i Europa för att behöva spela bortamatcher mot alla Europas stornationer i ett EM-slutspel.

Italien fick spela premiär – och plötsligt var det italienarna som blev tvungna att höfta ihop en invigning av detta luddigt utformade mästerskap.

Och jo, visst, de kunde släpa fram en operasångare och de hade lite raketer att fyra av och alla länder som får en invigning i knät har alltid ett koppel av akrobater att skicka upp i några linor när tillfälle bjuds. Även med minimala förberedelser kan man få fram lite pompa och ståt och trumslagare som vevar på ett par ceremoniella pukor.

Men det verkar verkligen ha suttit hårt inne för italienarna att fylla upp denna kvartslånga ceremoni. De släpade bevisligen fram precis allt de hade sparat i ladorna för att rädda den här invigningen åt Uefa.

Eller hur ska man annars någonsin kunna förklara detta virtuella spektakel som plötsligt – från ingenstans och fullkomligt icke-efterfrågat – börjar utspela sig på innerplanen?

Det här bara måste vara någon på det italienska fotbollsförbundet som suttit vid datorn och kliat sig i huvudet över det här med invigningen som de åkt på och i desperation ropat till Fransesco på marknadsavdelningen och undrat »ifall vi inte har något kvar från den där VM-turneringen 1990 som vi kan använda?«. Jodå, måste Francesco ha svarat: de hade den där häftiga skärmsläckarlösningen med de svävande bollarna som de aldrig hann färdigställa inför det italienska hemma-VM:et 1990, eftersom den tidens datateknik inte riktigt kunde processa det häftiga svävandet.

För det här är scener som bara väckt fascination i skarven mellan 1980- och 1990-talet:

Jag gillar också hur datakraften och grafikkortet i denna uppenbara 1990-tals-animation inte ansetts orka med att ha bollarna svävande uppåt även i den efterföljande drönarvinkeln ovanifrån. Dit sträckte sig inte processorkraften och det var inte direkt läge att börja mixtra med små detaljer när man fått en oönskad EM-invigning i knät. Då får man hålla till godo med en gammaldags skärmsläckarlösning.

(I avslutningen, efter EM-finalen, ryktas det om rör som ska gå kors och tvärs men aldrig in i varandra. Det ska vara något i hästväg.)

Floskeltoppen:

Även detta nya succékoncept uteblev förra veckan, på grund av portalledningens eldfängda strid med försäkringsnasarna, men det här företagsnamnet på Regeringsgatan har jag reagerat på för många gånger för att det till slut inte ska lyftas i Pirkt.se-sammanhang:

Linklaters låter alldeles otroligt mycket som något en svensk influencer som tagit sina första tassande steg ut på internationellt Youtube-vatten skulle kunna dra till med i slutet av en video, där det ska förkunnas att det kommer att läggas upp en länk till det sponsrade samarbetet senare. Det är ett företagsnamn som egentligen hör hemma bland »please don’t forget to subscribe«- och »take care, guys«-kommentarer från någon som just försökt sälja på sina följare en ny Proviva-dryck eller (om min riktade reklam ger någon vägledning över hur influencer-samhället ser ut) en transplantation av ett vikande hårfäste.

Och på tal om just link-förledet i detta luddiga namn så är det otroligt skönt att se att pandemin nu äntligen börjar släppa sitt järnhårda grepp om den fria marknadens omättliga potential. För jag blev nästan tårögd härom veckan när jag såg att försommarens första marknadsliberala blomma slagit ut i Stockholm:

I och med nya elscootermärket Link, vars åkdon någon modig risktagare tapetserat alla Stockholms innerstads gångvägar med, så har vi äntligen fått oss vad jag tror är ett elfte märke som tillverkar samma typ av elscooter.

Den marknadsliberala naturen håller så sakteliga på att läka.

Inte mindre tårögd blev jag av att se denna nyhet i flödet:

Pandemin är inte helt över, men att de förvärvande mellancheferna från de stora mediehusen har börjat omfamna de PodMe-entreprenörer som säljer sitt företag som tillhandahåller premium podcasts får i alla fall mig att tro på att livet kommer att vara värt att leva när vi kommit ut på andra sidan.

GIF-GAIS 2-0: Letade golfbollar och bortlagda sombreros

Efter två raka förluster och en halvlek där ett kontrande Gais tillåtits bombardera GIF-målet med (förvisso mycket taffliga) avslut så hade jag nog inte heller haft självförtroende nog att lita till att en donare med fel fot just rammat ribban och letat sig in i nät.

Var det kanske till och med talande att Dennis Olsson kände sig tvungen att ställa sig och titta länge efter bollen, som vore han en golfare som just skyfflat iväg ett ryckigt slag med järnsjuan och oroat sig för att den hamnat ute i ruffen?

Nja.

Var det roligt att det krävdes fyra glada lagkamraters beröring över skalpen för att lyckan skulle infinna sig, som om han varit en frikyrklig förstagångsbesökare som fyrat av en nervös liten bön i kyrkraden och som nu fann frälsningen hos ett gäng handpåläggande tungotalare?

Ja. Mycket.

Kanske hade man lite fotbollsstatistikmässig PTSD efter att ha tvingats utstå Sveriges första halvlek mot Spanien under måndagskvällen, där de svenska spelarna blev fullkomligt utrullade och utskjutna på grund av att de behandlade bollen som man behandlar en skållhet kokpotatis som ramlat en ångande kastrull och ut på släktkalasets bordsskiva.

Men jag var ju inte hänförd av faktumet att ett formsvagt Gais vann skotten med 8-2 i den första halvleken, efter att gång på gång ha fått ställt om i övertaliga (men alltid taffligt avslutade) kontringar.

Men där Sverige under måndagskvällen hade problemet att de inte fick låna bollen och verkade för nära en stressrelaterad hjärnblödning (det man på modern WyScout-tränarsvenska brukar kalla för den ångande kokpotäts-problematiken) så hade Giffarna nästan det motsatta problemet.

Man ägde bollen, man rullade runt den – men man gjorde det för långsamt och omständligt. Visst borde Linus Hallenius ha spurtat in sitt rena friläge och nog kunde Dennis Olsson också ha hunnit skyffla iväg ett avslut när han störtade fram i djupled till vänster (infoga skämt om att det var fel fot här), men båda dessa lägen kom till när Giffarna valde det rakare spelet framför det tråcklande från eget straffområde. Mot ett lågt liggande Gais (vars tränare flera gånger lyckades bryta igenom det uppskattade 500-persons-bruset med ett »ligg kompakt!!!«) gick bolltrillandet, efter en pigg inledning, för långsamt och om det var någonting vi fick syn på så var det väl åter igen att fem backar inte nödvändigtvis ger en större defensiv stabilitet än fyra.

Gång på gång fick Gais kontra mot de tre försvarsspelare som lämnats att försvara kontringen, efter att någon av mittbackarna (med rätta) stött fram samtidigt som ytterspringarna försökt hota Gais-backlinjen i djupled.

Det såg vi, och att samarbetet mellan Linus Hallenius och Pontus Engblom fortfarande inte fungerar. I långa stunder hade man kunnat rymma ett genomsnittligt medelpadskt potatisland mellan de två GIF-anfallarna och kanske till och med lyckats klämma in en liten rad med rädisor. Förutom i försvarsarbetet (som i min bok borde vara sekundärt för två anfallare som heter Linus Hallenius och Pontus Engblom, i alla fall hemma mot Gais) så är det inte mycket som tyder på att de bildar en forwardsenhet som någon GIF-supporter hade varit nöjd med inför den uppsnackade säsongen.

Vid ett tillfälle i den första halvleken gjorde landslagscomebackande Anton Eriksson en »wow, har du lärt dig det där på U21-landslagssamlingen?«-aktion som nästsisteman och snurrade upp två Gais-spelare i en läcker vändning – men det räckte bara till en sidledspassning och fortsatt stiltje i backlinjen. Det var precis det som borde behövas, om man ska spela med tre backar mot lågt liggande motstånd – men det gav noll och intet.

Det är väl det jag försökt trycka på i ett antal likadana texter nu. Det krävs ganska mycket för att ta sig framåt från egen backlinje med denna baktunga formation – och allt risktagande som krävs för uppluckring av motståndarna har bevisligen (nollan mot ett uddlöst Gais till trots) en tendens att leda till svårförsvarade omställningar.

Men hur många gånger har jag skrivit samma sak nu? Det är slut på synonyma uttryck för 3-5-2-kritik.

Vi får helt enkelt vara glad att vi har Dennis Olssons högerfot.

Och Dennis Olsson får börja vara glad att han har en högerfot, för det verkade han inte själv tro när han tog det överraskande en-mot-en-beslutet att vika in till höger och klappa till för kommunalråd och fosterklubb.

Bollen bombades förvisso in via ribbans underkant (det är alltid förvillande med ribbträffar), men när den legat i nätmaskan i ett par sekunder stod Olsson och stödde sig på sitt högra ben (som om han kände efter ifall det benet kan ha orsakat den träffen) och sneglade långt efter ifall bollen verkligen kan ha landat på rätt sida av nätmaskorna. Det fattades bara att han satt upp en kupad näve över pannan för att ge sig själv en hudkeps mot solljuset. Jag har faktiskt sällan sett någon som stått så länge och letat efter bollens faktiska landningsplats utanför en golfbana.

Men den låg där. Högerträffen hade dunkats dit i det bortre krysset, vilket han verkade förstå först vid omfamningarna från lagkamraterna.

När sedan Nicklas Dahlström – som efter en malplacerad period som högerspringare äntligen börjar återfå den pondus han hade i debuten i fjol – distinkt knoppade in tvåan strax därpå var tre poäng i hamn.

Och det är ju faktiskt allt som räknas. Vi ligger tvåa i serien på 17 poäng på 10 matcher. Förra säsongen hade vi samlat in 17 poäng efter nio omgångar, men då fanns en märkligt känsla hos Henrik Åhnstrand som sa att laget nog egentligen inte var så bra egentligen (en känsla som aldrig verkade infinna sig hos exempelvis Degerfors division 1-hämtade succéer, som bara gasade på).

Nu hoppas jag att känslan är den rakt motsatta. Vi ska vara väldigt glada över att ligga tvåa i superettana i ett läge när Linus Hallenius och Pontus Engblom fått ut så förhållandevis lite av varandra, när vi fortfarande har ett rejält sparkapital i underutnyttjandet av Erik Anderssons vänsterfot (han borde ha fått inkassera två quarterbackliknande assistpoäng igår) och när Robban Lundström knappt kunnat fylla Robban Lundström-positionen i den specialbyggda formationen.

När vi faktiskt inte varit så spelmässigt bra som vi borde kunna vara.

Vi kanske aldrig når upp till de spanska höjderna från 2018, när livet som GIF-supporter var fyllt av spontana »¡que rico!«-utrop och ett salsa-taktfast klappande i färggranna sombreros:

Men vi har en andraplats, vi har lokal fägring (även om det är långt till Spartak Moskva-miljonerna för Paya Pichkah och Johan Bengtsson är förpassad till femminutersinhopp) och vi har folk på läktarna igen.

Och han må ha bytt sombreron mot en vanlig kepa, men jag tror att man saknar GIF-hjärta om man inte blir lite rörd av att se Medelpads mest profilerade lungpatient åter få vidga sina av Västernorrlands Region bortglömda luftrör på IP:

Läsarfråga: Vilken version av den medelpadska Twitter-, podcast- och sjukvårdsprofilen Johan Martinsson är du efter 2-0 mot Gais? Den överlyckligt sombreroprydde salsa-taktklapparen eller den mer sansat belåtne kepsbäraren?

Snuvade på 2021 års grafik

Så har vi då äntligen fått ett EM-slutspel igen, till slut, och ikväll kliver Sverige in i turneringen. Det är till och med folk på läktarna och i den svenska startelvan kommer det spela inte mindre än tre spelare som slagit igenom i GIF Sundsvall.

Det är klart att jag ska se matchen. Det är klart att jag ska ha på mig min gamla GIF-tröja från 2006, signerad av såväl Mikael Lustig som av Hrvoje Bubalo och Owen Price.

Men jag kan inte sluta tänka på hur mycket tråkigare det är med EM nu, när kvällstidningarna i princip gett upp webb-tv-kampen mot de stora linjära jättarna. Tänk vad som kunnat hända om Expressen bara haft mod nog att stå på sig och fortsätta använda sin papperstidnings förstasida som ett reklamblad för sina webb-teve-sändningar (vilket Pirkt.se redogjorde för i en liten textmängdsmässig B-uppsats, på den tid portalen ägnades åt ambitiösa sammanställningar av skärmdumpar).

För om grafiken såg ut så här redan under EM-turneringen 2016…

… så är det ju svårt att inte sväva iväg och drömma om hur grafiken hade kunnat se ut i en EM-turnering fem år senare.

Fredagsveven: Att få se sin cykel tillintetgöras i en hydraulisk press

Triggervarning: Följande upplaga av Fredagsveven har inte den kännetecknande gråtskrattsgubbsdrivna styckeindelningen.

Jag tycker jag gjort mig tämligen stora åthävor för den svenska coronastrategins skull under denna pandemis andra våg. Jag har suttit hemma. Jag har inte träffat särskilt många vänner. Jag har inte varit på lokal. Jag har väldigt många gånger muttrat buttert när jag gått förbi fullsmockade barer i Vasastan eller på Söder när jag beslutsamt vandrat hem till ännu en kväll av Tegnelltroget hemmasittande på sofflocket.

Men det allra mest självuppoffrande jag gjorde under denna vinter och utdragna vår att jag cyklade överallt, hela tiden. Jag brukar vanligtvis ställa undan cykeln när novemberrusket kommer och när inga handskar eller huvudbonader i världen kan kompensera för den nollgradiga väta som letar sig in i alla skrymslen och vrår; det typ av snöblandade regn som bara den topp-till-tå-klädde spandexmannen kan klara av med bibehållen, inte värdighet, men värme och sinnesro.

Nu cyklade jag genom november, genom december, ja till och med genom de delar av januari som inte var täckta i ett krispigt snö- och istäcke.

Och jag tänkte på två saker när jag – en man som fortfarande tassar runt sina bästa år som katt runt het gröt – blev omcyklad uppför backar av gamla tanter eller trivselviktade gamla farbröder, samtidigt som det nollgradiga novemberregnet daskade en i ansiktet och de första domningarna började kännas i nävarna innanför det tunna Thinsulate-skalet. Jag tänkte dels på att det här gör jag bara för Anders Tegnells skull. Jag borde sitta i en tunnelbanevagn och läsa en god bok nu, istället för att bli nesligt omsusad av en gammal gubbe i grådaskigt novemberväder. Men jag befinner mig här i cykelbanan, inte sällan nynnandes på Alkberg-textraden »Idioter, men vi bor här / halkar mellan hem och affär«, för att försöka blidka Anders Tegnell och hans diffusa riktlinjer.

Men så tänkte jag också, för att försöka glädja mig själv i denna utsatta position, på att det åtminstone äntligen börjar hända saker på marknaden för farkoster. Vi lever ju i en farkostmässig framtidsbesvikelse, sett till att det fortfarande inte finns ens en tillstymmelse några flygande bilar (även om några av världens rikaste män börjat intressera sig väldigt mycket för att susa iväg till andra planeter, på ett sätt som hade gjort mig lite misstänksam ifall jag inte trott så helhjärtat på att marknaden själv kommer lösa klimatkrisen). Teknologin går äntligen framåt, för ibland var det bevisligen så att de fryntliga tanterna eller de späda gamla gubbarnas cyklar – som ledigt och ljudlöst susade förbi mig i alla dessa snöblandat regnpiskande uppförsbackar – inte verkade ha en synlig elmotor.

Jag har därför slutit mig till att den tekniska utvecklingen nu gjort elmotorer till cyklar så smala och tunna att de ibland är omöjliga att uppfatta för det ovana mänskliga ögat. Jag tänker på den scen i Seinfeld där Kramer berättar om fördelarna med sin nya charkuterimaskin, som med hjälp av ny teknik hyvlar alldeles osannolikt tunna skivor: ibland så tunna att han inte ens kan se dem.

Nu är vi bevisligen där med elcykelmotorerna till cyklarna.

Jag har genom hela denna långa cykelvinter bara kunnat anta att det suttit en liten elcykelmotor gömd på alla de cyklar som passerat mig.

Det är så jag klarat mig genom vintern: tanken på allt gott jag gör för den svenska coronastrategin och tanken på den tekniska ingenjörskonstens landvinningar. Tegnell och tekniken, tekniken och Tegnell.

Sedan kom till slut våren och värmen och närvaron i känselspröten under Thinsulate-vantarna slutade fluktuera fram och tillbaka. Det blev härligt att cykla igen. Jag har cyklat till skolan på Kungsholmen med ett fånigt leende över näbben, bytt ut den buttra Alkberg-slingan mot en helig triad av tre olika typer av visslingar. Jag har alltid varit en svag visslare. Trots att jag, på grund av mina multipla och svårt sammanfogade talfel, växte upp bland logopeder (som Mowgli hos djuren) så var det först i vuxen ålder som jag började behärska visslandet, vilket gjort att jag fortfarande försöker träna och utveckla mitt taffligt mun-koreograferade utblåsande.

När jag cyklar har jag således tre visslingar som går runt runt runt, som om min cykel haft en sådan gammaldags CD-växlare på instrumentbrädan. Det är dels den socialistiska kampsången »Bella ciao«, som är en mycket trevlig melodi att trudelutta på, inte minst när man cyklar igenom Östermalms alla chablis-läppjande uteserveringssittare. Men eftersom jag till hösten kommer att arbeta som en nyanserad samhällskunskapslärare, som ger eleverna alla perspektiv på den samhälleliga tillvaron, så varvar jag denna rödfärgade kampsång med en av de mer liberalt sinnade låtar jag kan: introt till Lilla Sportspegeln, som förkunnar att »Du kan alltid bli nummer ett / bara börja sätt i gåååång«. Och för att sammanfatta vad det är att vara människa med en tredje låt i den mentala CD-växlaren så har mina visseltränande läppar valt den högst opolitiska hymnen till Looney Tunes, den som går ungefär ba-rappappapapadaa, ba-rappappapadadam i en snabb och loopande rytm; en låt som alltid får mig att tänka på nannyn i Curb Your Enthusiasm, hon som fått grav Looney Tunes-PTSD efter att ha arbetat i femton år på Disney World till tonerna av den slingan på rundgång i huvudet.

Dessa är de tre musikaliska ben vårt samhälle står på: tanken på den solidariska socialismen, den liberala tanken om att vara sin egen lyckas Lilla Sportspegeln-smed – och så den typ av icke-tanke som finns i en snabb och loopande Looney Tunes-slinga.

Hur som helst: det har varit ett lättare cyklande under våren och försommaren. Jag har åter hittat tillbaka till det lösa och lediga trampandet på min gamla Crescent, som inte sällan får lite fart i en nerförsbacke och sedan bara rullar genom staden utan pedaltramp.

Döm därför av min otrolig besvikelse när denna min gamla Crescent totalförstördes härom veckan.

Jag har väldigt dålig koll på vad som pågår på Youtube, då min inblick inte sträcker sig mycket längre än den jag fick härom helgen när jag tillbringade en helg tillsammans med min flickväns nioåriga bror. Bland nioåringarna verkar det fortsatt mest populärt med I Just Want To Be Cool-videor (en av de tre deltagarna i humorgruppen hette Joel, vilket var lite udda, tyckte nioåringen, som föreslog att man kunde »tänka att det är som Noel fast med ett J«), men jag tror att det även bland dessa ynglingar blivit populärt att titta på den typ av videor som mest är tänkt att bjuda på ögonmässig avkoppling; bland annat de videor som visar hur en hydraulisk press får löpa amok genom diverse prylar av olika material.

Jag har själv inte fastnat för dessa typer av videor, men härom veckan fick jag själv se hur min cykel agerade huvudroll i en ofrivillig inspelning av just en sådan video, där en hydraulisk press i form av en lastbil långsamt men taktfast och beslutsamt backade sönder min cykel mot en stolpe.

Vi såg det ske genom rutan, rusade genast ut på gatan – bara för att se min kära gamla trofasta Crescent gå ungefär samma öde till mötes som detta glatt leende och inte ont anande leksakståg:

Den var häpnadsväckande att från nära håll få uppleva den hydrauliska presskraft som tydligen uppstår när en väldig lastbil från en större kyl- och frysfirma backar igenom ett par cyklar (även min flickväns cykel stod lutad åt andra hållet) och över en skylt. Det var hjärtskärande att se den stora lastbilens bakända knyckla ihop bakdelen av min gamla Crescent-trotjänare till oigenkännelighet, som vore cykelns materia plötsligt upphettad till det gradantal då man kan blåsa glas eller bända metaller.

Vi skrek, tjoade och vinkade, men lastbilschauffören verkade inte ens ha märkt att han var i färd med att idka Youtube-sensation. Han bara stod kvar där, med bakdelen fortsatt pressad mot de nu skeva cyklarna och den stackars böjda stolpen. Till sist kom han ut.

Han bad om ursäkt, men verkade inte särskilt skakad över incidenten. Det är sådant som händer på vägarna, förklarade han. Det stora kyl- och frysföretag han jobbade åt hade en försäkring. Allt var i sin ordning. Ni kommer att få nya cyklar, förklarade han. Stockholms Stad kommer att få en ny skylt. Alla kommer att kunna gå vidare med sina liv.

Vi utbytte uppgifter, jag fotade demoleringen, registreringsnumret och själva incidenten. Allt skulle ordna sig. Jag skulle inte få tillbaka just min cykel, på samma sätt som den som lånat ut sitt leksakståg till en Youtube-contentskapare inte får tillbaka sitt sönderpressade tåg, men jag skulle få en motsvarande gammal Crescent. Även min flickväns cykel, som blivit likaledes demolerad framtill, skulle ersättas av en likvärdig.

Även när jag ringde till företagets avdelning för fordonsskador verkade allt vara i sin ordning. Det verkade, på det lugna och tillmötesgående sättet, som att det väldiga kyl- och fryskoncernen var vana vid dylika incidenter och att Kramer hade rätt när han konstaterade att sådana jätteföretag bara genomför skattelättande write-offs så fort de blir ersättningsskyldiga i ett försäkringsärende.

Det verkade bara vara att slanta upp. Det man förlorar på cykelgungorna har man igen på de kylda och frysta fraktkarusellerna. Jag och den ansvariga på skadeavdelningen kom överens om vad en ny cykel kostar i den stockholmska pandemisommaren och så lät allt frid och fröjd. Vi skulle gå och köpa varsin ny cykel, skicka kvittot och få en slant i retur.

Men så kom mejlet. Mejlet som förkunnade att det inte längre var så enkelt att lösa min och min flickväns ersättningar, eftersom de kommit på att även Stockholms Stad – som fått sin fina stolpe överkörd – skulle ha en del av den ersättningsmässiga kakan. Detta var då inte längre något som den skadeansvarige på lastbilsföretaget kunde lösa genom att trycka på några snabba write off-knappar. Nej, nu skulle hela ärendet över till ett försäkringsbolag som jag aldrig hört talas om; ett av alla dessa försäkringsbolag som poppat upp som svampar ur bördigt nyliberal jord, rikligt vattnade med löst grundade idéer om »valfrihet«.

Jag ska inte namnge det aktuella försäkringsbolaget (det finns säkerligen många små försäkringskrämare som förtjänar en skopa av samma ovett), men det här kändes från första början som den typen av försäkringsbolag som skulle kunna ha som affärsidé att »vi bjuder på popcorn medan du väntar på en försäkringshandläggare«. Absolut ingenting fungerade i deras robotröststyrda telefonkö, där de hänvisade till en ring-upp-när-det-är-din-tur-funktion som tyvärr, när man väl valt den och knappat in sina uppgifter, visade sig vara ur funktion. Jag vet inte hur många gånger jag försökte nå fram genom denna futuristiska mardröm av dålig röst-AI innan jag till slut fick berätta samma historia som jag berättat för kyl- och frysföretagets skadeavdelning.

Men döm av min irritation när jag till slut fick mig ett mejl där försäkringsbolaget uppskattat värdet på de två gamla cyklarna till ungefär en fjärdedel av det jag varit överens med företaget om. Det var en summa för vilken man knappt skulle kunna köpa en begagnad gammal cykel nere i en ljusskygg hamn av någon som via Blocket uppgett namnet Tjuv Tjuvsson och som bara tar kryptovalutor.

Och jag ligger just nu i fejd med detta försäkringsbolag om att få en skälig ersättning för de två massakrerade cyklarna. Mitt senaste drag var att jag just gick och köpte mig en 40 år gammal Crescent-cykel på ett garanterat tjuvfritt etablissemang för lite drygt fyra tusen kronor. Nu ska jag bara skicka in de olika kvittona och kräva igen pengarna för vad som varit ett personligt nollsummespel ekonomiskt – men ett mentalt förlustparti där det lär dröja innan jag kommer över den mentala bilden av en kär ägodel som hydrauliskt pressas till döds av en skevt backande lastbil.

Om det okända försäkringsbolaget finns kvar än, det vill säga.

Känslan är att de kan gå samma öde till mötes som det flygplansbolag i serien 30 Rock som hade som affärsidé att servera just popcorn på flygplanet, men som klappade ihop verksamheten så fort en storm ställde in ett par flighter och verksamheten därmed fick sin första lilla motgång.

Kanske blir det till slut inga pengar för några cyklar, utan till slut bara en förlåt-strut med popcorn från detta nya och pigga försäkringsbolag. Just no more försäkringspengar.