Häromdagen skickade jag in en debattartikel i egenskap av ordförande för Lärarförbundet Student Stockholm igen. Den handlar om (utrymme för riktigt slapp trumvirvel, likt den en överarbetad trumslagare ger ifrån sig i ett cirkustält en mulen tisdagseftermiddag på Midälvas grusplan) vinsterna i välfärden och att vi borde stoppa dem på momangen.

En halv miljard skattekronor sipprade ur den världsunika kran som svenskt skolväsende lagt sig till med och som gör att våra gemensamma resurser som är tänkta till skolan leder rakt ner i fickan på aktieägare och riskkapitalister.

Pirkt.se har på riktigt köpt loss rättigheterna till den här bilden, för att den på ett så konkret sätt visar på hur en slipsprydd gynnare lättar på kranen och låter skattepengar sprutar ut ur välfärdssystemet.

Den är säkert repetitiv och den känns säkert gjord — men jag tycker att det är viktigt att vi fortsätter lobba mot vinsterna i välfärden just nu.

Ja, jag skulle till och med vilja hävda att det är bråttom. Vi måste vinna den här kampen medan tid finns; medan dagens generation av skolpolitiker är verksamma i debatten.

För snart kan det vara för sent.

Dagens vinstförespråkande politiker har nämligen otroligt svag debatt-ammunition i sina Svenskt Näringsliv-sponsrade hölster. Det var väldigt roligt när Ola Söderholm gjorde ett tämligen ärligt försök att rangordna vinstvurmarnas bästa argument i skoldebatten och kom fram till att det främsta argumentet var att om vi stänger* dagens aktiebolagsdrivna friskolor så skulle de omkring trehundratusen barn som går i dessa skolor driva runt sysslolösa på gatan.

*= Stänger och stänger: om man skulle förbjuda vinster i välfärden skulle alla aktiebolagsaktörer på marknaden omgående välja att klappa ihop den vårdande eller utbildande verksamhet som de tidigare påstått sig brinna så mycket för.

Vi har precis alla argument på vår sida. Skolsegregationen har ökat, glädjebetygen har skenat, jämlikheten har urholkats och läraryrkets status har fortsatt sjunka. Det som påstods skulle ske med den svenska skolan efter de nyliberala reformerna på 90-talet har inte skett, utan det världsunika projekt som är svensk marknadsskola har istället skenat åt helt fel håll.

Den som vill ha bort vinster, skolmarknad och kundtänk bland elever och föräldrar borde ha det enkelt i den skolpolitiska debatten just nu. På andra sidan står ett gäng gamlingar som själv är utbildade i den gamla hederliga svenska skolsystemet, präglat av höga resultat och jämlikhet, men som av ett eller annat skäl skulle offra en tumme för rådande kundskola.

Men det kommer att bli svårare för oss framöver, mina dödskommunistiska vänner. 

Nästa generation av nyliberala och vinstförsvarande skolpolitiker kommer nämligen att kunna ta till patos. De kommer att ha känslorna på sin sida.

Tänk er en armada av unga nyliberaler som mitt i en direktsänd skolpolitisk debatt kan stanna upp, vända sig till tv-kameran och tala till folkets allra innersta kärna och släpa ut deras allra innersta tonårskänslor i skoldebatten:

»Vänstern vill ta bort de vinstdrivna friskolorna«, kommer någon från Liberalerna sucka fram. Och i stället för det gamla och lett genomskådade argumentet om de hundratusentals barnen som kommer driva omkring i horder, likt pre-industriella flockdjur, så kommer fortsättningen låta ungefär så här:

»De vill stänga skolor som Thorén Innovation School: skolan där jag fick min första kyss, av en tjej i parallellklassen som studerade på influencerlinjen.«

Ett »naw«-ljudande sus går genom studiopubliken. En centerpartist viftar med fingret och så fort hon får ordet fortsätter hon på samma patosindränkta spår:

»Vänstern vill klappa igen Amazon Super School, det som tidigare hette Internationella Engelska Skolan. De vill sopa bort spåren från den skola där jag träffade min fru under en webbkamera-ledd lektion i e-sport.«

Plötsligt upprört mumlande i bänkraderna, bland individer som också vuxit upp och befunnit sig i det tonåriga mellanförskapet på denna världsunika marknad som är det svenska skolväsendet.

Vinstvurmarna kommer kunna talas passionerat om händer som för första gången nuddat vid varandra över CounterStrike-musar och folkölshalsar som första gången nuddat näbben vid skattepengspåkostade skolstartsevent med lasershower, dj-sets och Fredrik Reinfeldt-föreläsningar.

»Vänstern är helt oresonlig!«, kommer Ulf Kristerssons efterträdare att sammanfatta i vredesmod. »De hatar inte bara frihet, det har de gjort länge!, utan de hatar mer specifikt din gamla skola!«

Han skulle också vända sig mot tv-kameran på det sätt som den som har väldiga mängder patos i sin retoriska portfölj kan göra.

»De vill radera det du som väljare känner som en skola. När du i framtiden talar om din skolgång för dina barn kommer de sitta som frågetecken. När du berättar om skolmatcheckar på den lokala pizzerian, om att ha gått ett »Innovation Program« på gymnasiet och när du berättar om den festfyllda hashtaggen »Thoréntillsammans« så kommer dom inte att förstå någonting. Dom kommer titta på er med sina tomma gamla kommunistiskt kommunala skolbarnsögon och inte fatta vad du yrar om.«

Det är alltså bråttom om vi vill ha bort vinsterna. Vi kan inte vänta till dess att dagens generation av unga kundelever gett sig ut i det röstande vuxenlivet. De kommer se det som naturligt och gudagivet att en reklambild för ett »Innovation Program« i en skattefinansierad gymnasieskola ser ut som en del i en »Expanding Brain Meme«:

Vi måste sätta stopp nu.

Lite klokare, men inte klokt nog. Lite mer desperat, men inte desperat nog. 

Lite bättre, men rätt långt ifrån bra nog. 

Det kan ha varit säsongen som avgjordes på bilden ovan.

Peter Wilson sprang igenom och var på vippen att få kröna sin femstjärniga anfallsinsats under matchens sista tjugo minuter med att runda Oscar Jansson i ÖSK-målet, men målvakten hann dit med en näve och stötte ut bollen till Omar Eddahri som i sin tur skickade den mot mål där Johan Blomberg kunde förpassa den i nät.

Mål! 1–0! Ledning i den 87:e matchminuten! Tre poäng som skulle föra laget förbi den ena kvalkonkurrenten och upp i ryggslutet på den andra!

Om det nu inte vore för en vissla från den genomängslige rättskiparen Victor Wolf, som i sin elfte allsvenska match i karriären tog det modiga och fotbollsjuridiskt banbrytande beslutet att döma frispark till målvakten på grund av att Peter Wilson gjorde sig ofoget att i egenskap av bollhållare springa i linje med bollbanan.

Det är otroligt trist att behöva stanna till där, igen, men det är ju en sådan säsong. Straffen hemma mot ÖFK, den uteblivna utvisningen hemma mot Hammarby, avblåsningen nu: det adderas ju ihop en del poäng där.

Poäng vi inte har och aldrig kommer få.

Men med det sagt: det primära den här lördagseftermiddagen var att Giffarna gjorde långt ifrån tillräckligt mot Örebro i en av de matcher som – hur man än räknar – nästan var tvungen att generera en trepoängare.

Ett ÖSK utan Filip Rogic och Carlos Strandberg är ett högst beskedligt fotbollslag och mot ett desperat och frustande bortalag med ny tränare, ny hashtagg och ny peppig semantik (där avbytare inte är avbytare utan »game changers«) så var känslan att det faktiskt fanns tre poäng uppdukade för bortalaget.

Är det någon gång ett rent byte av tränarröst ska ge effekt så är det ju mot lag som såg ut som ÖSK gjorde i lördags: loja, slappa och mittenskiktsslumrande.

Och visst: Johan Blomberg inledde med en femtiometerslöpning i presspelet direkt på avspark, som om någon ropat ut »hashtaggbettereveryday!« på en improvisationsteater. Visst såg det mycket klokare ut att spela med två och inte tre mittbackar i uppbyggnadsfasen när ÖSK ändå låg lågt med hela laget. Visst fick vi ett piggare kantspel med Pol Roigé (hur kan han ha varit petad i ett lag av Giffarnas kaliber?) och Peter Wilson (som redan från kanten bröt in och skapade första halvleks bästa möjlighet). Visst blev David Batanero mer involverad på sista tredjedelen.

Men överlag hände på tok för lite.

Marc Mas Costa lyckas med konststycket att komma till klubben trindbukad och semesterslapp — och ändå se mindre och mindre formstark ut ju fler matcher som går. Om Sundsvalls Kommun skulle vilja stötta Giffarna under hösten så tror jag inte det är pengar de ska gå in med, utan de får mycket hellre kliva in med en inspektör på tapasrestaurangen Saffran och stänga ner köket och konfiskera alla friterade bläckfiskringar.

Jag tvivlar inte på att Marc Mas Costa bländar folk med sin spanska teknik i kvadraten på träningarna, men väldigt få saker tyder på att vi inte råkat bygga offensiven runt seriens allra sämsta startanfallare.

Det mest intressanta med honom hittills är att han ser ut att alltid andas genom munnen, som en guldfisk eller en trött hund. Som tur var har vi låst upp honom på ett kontrakt som sträcker sig två och ett halvt år. En vinter i Sporthallens kortbana där Hasse Bergqvist lär honom näsandas och vi kanske har en helt ny anfallare nästa säsong.

Men som tur var har vi en annan anfallare i truppen redan nu — och som Peter Wilson visade det under de tjugo minuter då han fick låta benen gå längst fram. Så som han jagade efter precis allt som rörde sig i andra (vilket kulminerade i den typ av rejäla målvaktskrock som lett till utvisning i FIFA -98) hade man velat se hela GIF-laget jaga under matchens sista minuter, där Tony Gustavsson gjorde kloka val av avb—, förlåt, »game changers«.

Gör Marc Mas Costa ännu en start som ensam anfallare inom den närmsta tiden börjar det te sig som tjänstefel. Låt Peter Wilson löpa i djupled (omställningsspelet kommer bli viktigare för ett lag som hade 37 procent av bollen i första halvlek mot ÖSK) och låt hans målnäsa nosa efter de bollar som Dennis Olsson lärt sig att skicka in på gammalsovjetiskt manér varje gång han får minsta lucka.

Jag har precis som alla andra individer utrustade med ett GIF-hjärta trott mycket på att Tobias Eriksson alltid, i alla lägen, kan gå in och bidra med gedigna allsvenska prestationer på ett innermittfält. I vissa matcher (jag tänker väl framför allt på ÖFK borta) har det sett så bra ut att jag stundtals tyckt att den loje och till synes omotiverade David Batanero borde bänkats.

Men i Juanjo Ciercoles tredje avstängningsfrånvaro för säsongen såg det tyvärr inte alls bra ut. Hela första halvleken kom han snett in i dueller, slog bort enkla passningar och såg konstant orolig ut med bollen. I andra halvlek var han så snett inne i matchen (och trött) att han mest höll sig borta. 34 är ingen ålder för en allsvensk innermittfältare längre (på konstgräs kan 35-årige Nordin Gerzic — som ser ut att springa 100 meter på 19 blankt med viss medvind — fortfarande promenera omkring och lyfta lyror i 90 minuter), men ibland såg Tobbes ageranden så skröpliga ut att han hade fått en sittplats på en fullsatt Din Tur-buss.

Pol Moreno, som fått chans på chans på chans som vänstermittback och aldrig någonsin riktigt tagit den, kom in i truppen förra sommaren som en potentiell innermittfältare och som en spelare som enligt Urban Hagblom (vars lovordande citat kring nyförvärv man dock bör inta tillsammans med en par rejäla varv på saltkvarnen, lex Akombo) var »på en högre nivå än både Juanjo och Batanero«. Det var inte mycket tid att bedöma honom på, men jag tycker att den store spanjoren klev in och bidrog med ett rätt rejält antal vunna dueller på innermittfältet. Även Johan Blomberg, som inte ser ut att ha självförtroende nog att uträtta någonting särskilt på offensiv tredjedel (ÅH! MISSEN! HERREGUD MISSEN! JAG HADE PTSD-FÖRTRÄNGT HANS TILLBAKALUTADE RAKT-UPP-I-LUFTEN-SKOTT FRÅN STRAFFPUNKTEN!), borde kunna kliva in och vara rivigt jobbig på innermittfältet.

För jag tycker verkligen fortfarande det är en fråga ifall David Batanero — förra årets kanske mest hyllade innermittfältare i allsvenskan — ska spela i ett GIF som slåss med näbbar och klor för överlevnad.

När han inte är bra och gör konkret skillnad i passningspräglade matcher som mot Elfsborg hemma på konstgräset eller Örebro borta på konstgräset — när ska han då vara bra och avgörande? När ska han då bidra?

De chanser Peter Wilson sprang sig till mot ÖSK var inte resultatet av geniala David Batanero-bollar utan av hederligt riv och slit av Wilson själv (en nickduell här, en förlupen boll där) och i matcher mot Sirius hemma och AFC borta känns det som att det är sånt som kommer att bli avgörande.

Det är uppenbarligen inte Tobbe Eriksson som ska peta honom, när Juanjo är tillbaka, men det finns andra bollvinnare (Moreno) och löpare (Blomberg) som kan bidra med långt mer energi och frenesi i det Tony Gustavssonska hashtaggande som ska försöka häva oss upp över nedflyttningsstrecket.

Det är allt vi har kvar att hoppas på.

Det blev lite mer energi, lite rakare, lite mer desperat i Tony Gustavssons första match. Pirkt.se föreslår att vi adderar ännu mer energi, gör spelet ännu Peter Wilson-rakare i djupled och slänger in all desperation vi har.

Hashtagg Mycket Bättre Än Mot ÖSK kommer att behövas framöver.

Idag är det tydligen dags för försvaret att säga sitt i rättegången runt Daniel Kindberg, »Peabmannen« och »Sollefteåbon« (som givetvis inte ska namnges ur ett pressetiskt perspektiv, men vars anonymiserade insyltning i härvan kommer smeta ner alla Sollefteåbor med tadel för många år framöver).

Och Pirkt.se har inte sändningsrättigheter från Ångermanlands Tingsrätt, men tillåter sig spekulera i att det inte kan vara helt olikt den här scenen från när ett par individer försöker skapa ett ekonomiskt flöde för att få sin stapplande verksamhet att gå runt:

Att förra veckans Wolf Cola-referens, som jag haft i meme-mässig åtanke sedan det stod klart att det skulle bli rättegång, föll platt får inga publicistiska effekter för portalen som fortsätter skapa innehåll av allmänt osedda klipp:

En helt vanlig man i medelåldern som tillhör en helt vanlig förgrening av medelklassen läser följande rubrik på förstasidan i dagens Expressen:

Han köper tidningen och slår febrigt upp rätt uppslag med fingrar som rinner skattesparsuget över sidorna.

Han dyker med näsan rakt ner i den tabell som rör just honom.

»Yes!«, utbrister han och höjer sin näve. »Jag är en vinnare på den nya skatten!«

Berättarröst: »Det var han inte.«

Jag vet inte riktigt vad Östersunds FK:s kampanj »Jag tror på det här« syftar till.

Är det »Jag tror på det här med att det inte skett några oegentligheter med Kindberg och den armada av klappstolar han fällt upp åt sig själv och ställt ut över hela Jämtland«?

»Jag tror på det här med att det var oundvikligt att 140 miljoner kronor av extraintäkter helt plötsligt bara vara uppätna av ett gäng nyanställda P17-tränare och Key Account Managers på kansliet«?

»Jag tror på det här med att Sollefteåföretagaren bara var väldigt mån om att det skulle gå bra för ÖFK, så till den milda grad att han upplät hela sin affärsverksamhet åt att stötta laget ekonomiskt«?

Idag börjar rättegången i målet mot Daniel Kindberg och i den mån det finns Always Sunny in Philadelphia-bevandrade individer där ute så har jag länge haft den här idén liggande bland mina meme-utkast, kring hur Kindberg kommer att inleda sin slutplädering i rätten:

Men ÖFK är sannerligen inte ensamma i Mellanfotbollssverige att vara i oerhörda bekymmer just nu. Giffarna har sparkat sin chefsideolog och truppbyggare och in för att rädda klubbens allsvenska existens har Tony Gustavsson kommit; en 43-årig man i det som åtminstone för ett par år sedan — då folk använde frisyren »manbun« — kallades för »manbun« och en tränare som på fotbollssvengelska introducerade sig så här för sina nya spelare:

Just det där är ett citat (från FotbollDirekts långintervju) som inte fått mig att köpa en blåvit variant av en »Jag tror på det här«-halsduk, utan som snarare gör att jag känner mig nödgad att släpa fram den här gamla meme-mallen ut i ljuset:

Men totalt sett, om jag försöker titta helt nyktert på Giffarnas situation som jumbo i allsvenskan med 12 inspelade poäng efter 22 omgångar, så kommer jag fram till att jag inte tror exakt noll procent på det här med att Giffarna ska klara sig kvar.

Och det är egentligen fantastiskt.

Jag har varit inne på tidigare att jag känner att den nedre halvan av allsvenskan är sämre än någonsin. Inte truppmässigt, om man tittar till meriter och erfarenhet och skicklighet på ett individuellt spelarplan, men vad gäller att plocka poäng.

Lag viker ner sig till höger och vänster: där deltidsarbetare under tidigt 2000-tal offrade en hörntand och en karensdag för att rädda poäng viker dagens Pavel Pobregnyak-bröder bara ner sig på förhand och låter sig kölhalas och agera ren rekvisita i något sorts ölförsäljningsgladiatorspel på Tele 2 Arena.

AFC tar inga poäng, inte Falkenberg heller och såväl Sirius som Kalmar verkar helt ha lagt ner allt vad poänginsamlande verksamhet heter.

Och i detta läget får Giffarna in En Ny Röst.

Och sällan har väl en röst faktiskt varit så ny, som när Joel Cedergrens monotona malande om tålamod ersatts med Tony Gustavssons klart mer melodiösa och entusiasmerande nävknytande och brandtalande.

Jag läser just nu en kurs i sociolingvistik och inom den vetenskapen verkar det finnas en uppdelning mellan en mer ungdomlig språkstil, närhets- och engagemangsstilen!, och en mer vuxen, distanserad stil som brukar kallas för respekt- och hänsynsstilen.

Det känns som att Giffarna bytt till det förstnämnda från det sistnämnda, vad gäller röst i omklädningsrummet.

Joel Cedergren skulle inte knyta några nävar och rikta sig till ST:s livesända webb-tv-lins och tala direkt till (den lilla procent av) Sundsvalls befolkning (som tittar på evighetslånga live-sända webb-tv-klipp), men hans distanserade språkstil lämpade sig nog alldeles ypperligt för att tålmodigt sätta beteenden i en uppbyggnadsfas som till slut mynnade ut i att Giffarna stundtals spelade Sveriges mest hyllade kortpassningsfotboll.

Tony Gustavsson behöver inte bygga långsiktigt och tålmodigt. Han kan entusiasmera och brandtala och hashtagga.

Och han kan, enligt mig, göra några enkla förändringar till det bättre. Som att sluta spela med tre mittbackar när laget egentligen bara har en enda (Eric Björkander) som håller god allsvensk klass för stunden. Titta bara på Pol Morenos agerande vid 0–1 mot IFK Göteborg senast, då han flygfläker höftpartiet ur led på en vanlig långboll, och på hans och den samlade trebackslinjens insats vid 0–2 senast och säg mig att det ser ut som delar i ett naturligt och välmående försvarsspel.

Jag tror ju att en delförklaring till att Alexander Blomqvist-värvningen slagit så fel (hittills) är att han varit en aning felscoutad (slog Trelleborg en sidledspassning i backlinjen i fjol?), men en stor anledning är också att han ofta spelat till vänster i en trebackslinje. Samma sak med Pol Moreno, de gånger han får chansen. Det ser otroligt onaturligt ut när de båda ska spela som någon typ av semi-ytterback på fel kant och antalet gånger då motståndet slagit ut GIF-backlinjen med en relativt enkel passning på utsidan om den smala trebackslinjen (Muamer Tankovics mål på IP som det allra tydligaste typexemplet på Carlos Moros Gracias kant) är en åka-ur-mängd för många.

Lägg därtill att högerkantens fjolårsöverpresterare Jonathan Tamimi på intet sätt mäktar med att ha helhetsansvar för en hel flank utan skulle må bra av att få kliva ner som renodlad ytterback med utpräglat ansvar för att stänga till.

Johan Blomberg är en väldigt kapabel allsvensk fotbollsspelare som river och sliter och kämpar om varje boll, men det mycket kloka lånet slösas förstås bort genom att spela de nyttige tvåvägsspelaren som någon form av ytterforward. Bättre använd känns han absolut som en ledarfigur som kan kliva fram och Titanic-kliva över AFC- och Falkenberg-lik för att säkra överlevnad.

Och det är svårt att inte slås av, i mötet med IFK Göteborg senast: att när vi jagar mål så kan vi slänga in Omar Eddahri och Pol Roigé. Det är trots allt en enorm skillnad mot för bara någon säsong sedan, där bänkalternativen utgjordes av en sväljrädd Sebastian Rajalakso och en allrädd Joel Enarsson. Sällan har det funnits så kompetenta offensiva alternativ att förfoga över som GIF-tränare.

Med ett undantag: Tony Gustavsson verkar tydligt fokuserad på att få Giffarna att inte bara dominera spelet på mittplan utan bli rakare och mer djupledshotande och framför allt bli mer frekventa och resoluta i motståndarnas straffområde.

Det här är förstås den enda vägens fotbollspolitik i nuläget — men frågan är verkligen hur den ska bedrivas. Peter Wilsons senast farliga bollberöring var när han fick en målvaktsretur i ögat på träning och gjorde sig illa. Den beryktade boxspelaren Marc Mas Costa har bara lyckats vara först på ett par inspel mot division 2-motstånd och har, i egenskap av lagets enda renodlade centertank, bytts ut (av trötthet?) när sista-tjugo-mål har jagats på sistone.

Det är tiotusenkronorsfrågan och hålla-sig-kvar-i-allsvenskan-nöten: vem som ska fylla rollen som jobbig och farlig straffområdesspelare på alla de bollar som nu ska skyfflas in mot de farliga ytorna fram för mål.

Kanske kan det hashtaggas fram under den dryga vecka som återstår fram till Örebro-matchen på bortaplan.

Uppdatering: Saker och ting kunde alltid ha varit värre, det säger man hela tiden. Det är oftast någonting man säger, men det är sällan man får det konkretiserat: på exakt vilka sätt det kunde varit värre.

Men precis i detta nu gick bottenkonkurrenten AFC Eskilstuna ut med sin lösning på tränarfrågan, sin lösning på att få in En Ny Röst i omklädningsrummet: 

Och det här kanske är ageism på högsta nivå, kanske i kombination med någon slags anti-baltisk rasism, men det är någonting med det här citatet—

—och den här bilden:

Det vill liksom inte riktigt gå ihop för mig. 

När beskedet kom satt jag och drack vin med en av mina allra bästa vänner.

Jag gick bort till telefonen som låg på laddning, skulle byta låt på Spotify, och så fick jag syn på en skärmdump som någon skickat till mig: »GIF Sundsvall sparkar Joel Cedergren«.

»Där kom det«, sa jag, och sedan pratade vi i kanske tio minuter om hur oundvikligt det hade varit och kanske något om det märkliga i att man väntat en hel träningsvecka med att ta beslutet. Sedan pratade vi om något annat. Antagligen världens stundande undergång, för vad annars är det rimligt att prata om när man druckit ett par glas vin och allt sakta men säkert håller på att gå käpprätt åt pipsvängen.

En timme senare var vinflaskan slut. Två timmar senare hade jag druckit ytterligare fyra öl och vi var på väg för att möta upp några lagkamrater i korplaget på en bar.

Sex timmar efter beskedet stod jag på Trädgården och försökte ragga på en amerikansk tjej som flyttat hit för att försöka få jobb på Spotify med min taffliga skolengelska (»I’m from like the middle north of Sweden«).

Under inga av dessa timmar tänkte jag på GIF Sundsvall, trots att min favoritklubb valt att sparka den tränare som givit mig och alla andra supportrar fem raka år av allsvenskt spel.

GIF Sundsvall är en del i mitt liv, men det är totalt sett en ganska liten del. I en tid av monotont vardagssysslande är mitt supporterskap någonting som fortfarande får mig att känna väldigt starka känslor, vilket gör att jag fortfarande — trots att mitt övriga fotbollsintresse håller på att vittra bort — alltid bänkar mig i soffan eller på läktaren när det blåses till GIF-match. Glädjen jag kan svepas med i under match (senast Malmö FF hemma i våras, vid invigningen av nya ståplatsläktaren) finner jag faktiskt ingen annanstans i mitt inrutade vuxenliv som till största del består av diskande eller uppskjutande av diskande.

På samma sätt gör en förlust eller ett sent poängtapp mig ledsen, frustrerad eller arg, men jag ska ärligt säga att besvikelsen inte hänger över mig så fasligt länge. Man tar tag i disken, lyssnar på radion, ibland kanske man skriver av sig lite, men ganska snart tänker man på annat. Det finns så mycket annat.

Häromdagen läste jag ett öppet brev från Östers IF:s supporterförening East Front. Deras anrika förening, som tippades utmana om allsvenskt spel 2020, håller än en gång på att ramla ur hela det svenska elitfotbollssystemet efter en mardrömslik säsong präglad av ineffektivitet och en tränare som till sist tvingats avgå. De kallade inte klubbens spelare för några känslolösa legoknektar, men de påminde om att försöka rädda säsongen för supportrarnas skull: de som inte kommer kunna lämna klubben bakom sig vid degradering utan anse sig emotionellt bundna att stå vid räckena runt pittoreska division 1-»arenor« om laget åker ur:

»Det vi istället vill påminna er om är att er tid är här och nu, medan vår tid är här och nu, igår och för alltid. Spelare och ledare kommer och går, endast supportrar består.«

Och det stämmer. Jag tror nästan alla klubbars supportrar har åtminstone en ramsa gemensam: den där de sjunger att det är dom, dom som sjunger, som är klubben.

»Det är vi som är« och så lagets namn. Hammarby eller IK Oddevold eller Giffarna.

Jag gillar att sjunga med i ramsan »det är vi som är Giffarna«: trycker alltid till på vi:et, precis som alla andra, för att det känns så mäktigt och starkt. Det är vi som står där och hejar på som, om det nu inte finns några populistiska falskmyntare i hopen (sällan har det varit mer populärt att proklamera hur man älskar allsvenskan), är själva fundamentet i hela fotbollsföreningen.

När jättemånga timmar hade gått sedan beskedet satt jag på tunnelbanan på väg hem med tårar i ögonen. Jag fingrade på skicka-knappen på min mobiltelefon, men ångrade mig och sparade sms-meddelandet som ett utkast. Jag hade precis läst Sundsvalls Tidnings intervju med Joel Cedergren, som nyss blivit av med det a-lagsjobb han haft i nästan sju år och som blivit bryskt utsparkad ur den förening han tillhört som tränare i tio raka år och dessförinnan som nyckelspelare under stora delar av 00-talet.

Han hade inte ett uns av bitterhet i kroppen, var bara väldigt ledsen men samtidigt förstående och hade bara vackra ord att säga till tidningen, vars krönikör krävt honom sparkad, om den klubb som just givit honom kicken två dagar innan match.

Jag tycker ju att beslutet att sparka honom är rätt och riktigt, det enda alternativet om man vill ha chans att överleva i höst, men när jag läste det där så tänkte jag gråtande att jag vill att Joel Cedergren och hans spelfilosofi gärna får föra oss ner i division 2 om han så önskar.

Jag stöttade Joel Cedergren under hösten 2017, när avgångsropen kom så otroligt olägligt, men den här sensommaren har jag inte alls stått på hans sida. Tvärtom.

Efter 0–0-matchen mot AFC Eskilstuna på hemmaplan har jag, med något undantag (ÖFK hemma, där de förtjänade tre poäng och man såg någon typ av ljusning i fjärran), mer eller mindre pumpat ur mig textmassor som bara en mellan-raderna-analfabet kan ha missat budskapet i: ska Giffarna spela allsvenskt 2020 så kan inte Joel Cedergren vara kvar på sin post.

Han ser bara en väg framåt och den leder raka vägen ner i superettan.

Nu är beslutet till slut fattat. Någon annan ska kliva in i Giffarnas omklädningsrum med en ny röst och en ny och antagligen rakare taktik för att försöka göra ett försök att mirakulöst ta klubben levande ur den rekordusla bottenstriden och jag och nästan alla andra jag känner som håller på Giffarna tycker ju att det är det enda rätta.

Och det är vi som är Giffarna. Det är vi som vill klubben väl och som bryr oss.

Men frågan är om någon människa någonsin lagt så mycket tid och energi på att bry sig om att GIF Sundsvalls välgång som Joel Cedergren.

Hans muskler, pannben och lungor var nycklar när Giffarna som första norrländska klubb någonsin etablerade sig i allsvenskan på början av 2000-talet. Hans fotbollstaktiska hjärna var den som vidgade synen på hur en medelpadsk fotbollsklubb kunde etablera sig i den högsta serien: att det faktiskt fanns en möjlighet att utmana Malmö FF och AIK i kortpassningsspel.

Jag satt ner med honom inför den här säsongen och försökte skriva fram hur mycket han jobbade med att försöka förbättra GIF Sundsvall och jag gjorde det trots att han genuint verkligen vädjade om att jag skulle tona ner det.

Han pratade bland annat om risken med att få sparken i sommar och var ödmjuk kring faktumet att hela hans tränarkarriär kunnat vara över redan 2016, när bara radarpartnern Roger Franzén fick lämna sin post. Men precis ingenting tydde på att »utvecklingsnörden« som satt och jobbade övertid i en barack varje dag var på väg någon annanstans än uppåt i sin tränarkarriär. Man behövde inte vara ordförande för föreningen »Hela Sverige ska leva« för att reagera på det snedvridna i att stockholmske AIK-tränaren Rikard Norling rånat honom på titeln »Årets tränare« 2018 och nog måste en och annan nordisk klubbchef ha tänkt tanken på hur pass vägvinnande det Cedergrenska bollrullandet skulle kunna blivit med en större klubbs budget.

Men så skör är den mellannorrländska fotbollsverkligheten. 2019 ser precis ut som en sån säsong där Giffarna åker ur allsvenskan efter ett succéartat fjolår, precis som 2005 års dito.

Vissa mönster går igen: serien har lärt sig att stänga ner allsvenskans vassaste vänsterfot (precis som serien över en tidig 2000-talsvinter lärde sig samma läxa vad gäller Tommy Bergersen) och ett truppbygge av Giffarnas budgetmodell klarar inte av att en stjärnanfallare som försvinner, vare sig det är Jonas Wallerstedts knä som går sönder eller Linus Hallenius ljumskar som trasslar och rekordkontrakt som bryts itu.

Andra mönster är nya: som att några av seriens främsta spelare under 2018 så tydligt hade velat lämna klubben redan i vintras. Det var förstås inte fel att vilja fortsätta bygga precis allt spel genom geniet David Batanero — det blev bara hemskt fel då han så uppenbart inte ville vara kvar i Medelpad och verkade tycka att han gjort sitt för att förtjäna att flytta någonstans där lönekuverten är tjockare. Och har man till slut äntligen nått en nivå där man får plocka in den mittback man så länge velat ha (Alexander Blomqvist från Trelleborg) så verkar det vara infernaliskt svårt att erkänna att det kanske inte blev så lyckat som man tänkt sig.

David Myrestam har saknats, Linus Hallenius hann lämna ett hål längst fram redan innan han lämnade (han gjorde knappt en träning under våren och såg till slut knappt ut att kunna springa under matcherna), Omar Eddahris frånvaro borde fått Missing People att gå skallgångskedjor längs kuststräckan ner till Stockholm och den typen av överprestationer som spelare likt Carlos Moros Gracia och Jonathan Tamimi stod för ifjol har uteblivit och sommarvärvningarna har slagit fel.

Kvar har Joel Cedergren stått med en karta baserad på flera falska antaganden, som att David Batanero fortfarande skapar sina medspelare ett par lägen per match och att vi har anfallare som kan hålla ett motståndarförsvar sysselsatt på egen hand.

Något av det sista Joel Cedergren fick göra som GIF-tränare var att ta den långa promenaden från mittlinjen och ner till GIF-klacken på östras ståplats efter den 1–2-förlust mot Elfsborg som skulle visa sig försegla hans tränaröde.

Foto: Pär Olert/Bildbyrån.

På teve kablades det ut bilder på hur Joel stod och lyssnade när kvarvarande GIF-supportrar stod och sa sitt om läget och vad som behövde göras. Antagligen fick han höra att han måste avgå. Det var ett ungt gäng, delvis mycket ungt, och jag tänker nu i efterhand att vissa av dem säkert inte ens var född när 44-åringen vann sina första allsvenska närkamper för Giffarna för snart tjugo år sedan.

Det är förhoppningsvis de som är Giffarna, nu och en herrans massa år framöver. De och många andra, som tänker står på bortasektionen vare sig det är på Friends Arena eller vid division 1-räcket på Trängens IP.

Men han där nere, han som kanske redan då kände på sig att han skulle få ge upp detta sitt livsverk, han som stod och försökte lyssna tålmodigt på kritiken, har fan i mig varit Giffarna mer än någon av oss de senaste åren.

Det är han som varit Giffarna på 2000-talet.

Det var han som vann flest dueller när vi var som bäst på att kötta till oss poäng under det tidiga 2000-talets långvisit i finrummet. Det var han som var hjärnan bakom att GIF Sundsvall kunde tiki-taka-trixa sig till allsvensk etablering och dominera bollinnehav mot lag som AIK och Elfsborg.

Han har gjort Rúnar Már Sigurdsson (som hämtades direkt från isländska gärdsgårdsserien) och Linus Hallenius (Arbetsförmedlingen i Helsingborg) till seriens bästa spelare på sina positioner, gett chanser till lokala förmågor som Joakim Nilsson och Peter Wilson. I en kontrafaktiskt scenario där GIF Sundsvall varit en klubb som fått rimligt betalt för sina spelare (han fick noll kronor för besväret att omvandla Eric Larsson från en menlös Gefle-ytter till seriens klart bästa ytterback) hade vi antagligen inte hamnat här.

Det har varit hans jobb att träna GIF Sundsvall, absolut, och han har förstås också drivits av ett egetintresse att bli en så bra fotbollstränare han kan bli, men jag tror ingen låter sitt liv så fullkomligt gå upp i en fotbollsklubb om man inte älskar den.

Imorgon möter hans lagbygge IFK Göteborg i ännu en nyckelmatch. Joel Cedergren kommer inte att stå vid bänken för att leda sitt lag — men han kommer att vara där och stötta sin klubb, förklarar han för Sundsvalls Tidning:

På söndag kommer jag vara där och sitta på läktaren, garanterat. För mig finns det inget viktigare än att de ska klara sig. Det önskar jag lika mycket nu som för några timmar sedan.

Jag ångrade mig och skickade aldrig sms:et jag tänkt skicka till Joel Cedergren igår natt, när jag med fuktiga ögongipor tog mig igenom intervjun med honom. Sån sentimental smörja ska man antagligen passa sig för att skicka iväg vid småtimmarna, trött och full och formuleringssvag, till en tränare som man säkert i någon typ av mån hjälpt till att få sparkad från sitt livs drömjobb.

Idag är jag sliten, trött och säkert mer än genomsnittligt mentalt skör. Hade jag haft lite charm och en bättre engelska hade jag kanske vaknat upp intill en amerikanska som velat jobba på Spotify, hade jag haft bara lite sämre omdöme hade jag kunnat vakna i ett dike. Men alldeles oavsett hade jag vaknat upp och vetat att jag fortfarande håller på GIF Sundsvall, denna och alla andra dagar, trots att jag inte vet vem som kommer träna laget eller vad den har för idéer och visioner om hur laget ska uppträda.

Det är fördelen med att inte vara mer än en supporter: med att bara ha GIF Sundsvall som en liten del i sitt liv. Det kan vara nog så påfrestande ändå ibland, men jag kan inte ens föreställa mig hur otroligt tufft det måste ha varit att vara Joel Cedergren under den allsvenska säsongen 2019.

Nu är Giffarnas allsvenska existens någon annans ansvar och jag hoppas verkligen att Joel Cedergren hittar något annat projekt han kan brinna för (ett riktigt svagt år där allt går emot en kan inte ha omöjliggjort en fortsatt karriär inom tränaryrket).

Jag tror att det här är rätt beslut. Jag tror att det är sant att det behövs en ny röst och en annan idé för att ens ha möjlighet att kravla sig upp över nedflyttningsstrecket.

I det sms jag tänkt skicka stod att ingen annan tränare har fått mig att känna mig lika stolt över att hålla på GIF Sundsvall. Sedan har jag också varit otroligt frustrerad över hans vägran att justera modellen, över ständigt uteblivna byten och ofta även över hans kommentarer efter förlustmatcher.

Men det är och kommer alltid vara sant: ingen annan har fått mig och säkert många andra Giffare att känna samma stolthet och samma råg i ryggen.

Det är vi som är Giffarna: lite jag, lite du, mycket Joel Cedergren.

Foto: Pär Olert/Bildbyrån.

»Det är små, små saker/

som betyder mest av allt«

Jag har alltid tyckt att det är en riktigt svag refräng till en allsvensk inmarschlåt, men som förklaring till varför vi kommer att åka ur allsvenskan är den direkt felaktig.

Giffarna har kämpat sig kvar i allsvenskan under Joel Cedergren tidigare. Vi får faktiskt inte glömma det. Hösten 2017 ställde laget upp med en lytt och ljumsklös islänning på topp under nästan hela säsongen och med Sebastian Rajalakso som ordinarie vänstervinge på senhösten. Och på något mirakulöst sätt gick det att rädda sig undan både direktnedflyttning och kval.

Jag var på plats i Jönköping när en svår Sebastian Rajalakso-volley, som med största sannolikhet hade flugit över bortaläktaren, hindrades så till den grad att det trollades fram en kvitterande straffspark i slutet av det ödesmättade bottenmötet. Och jag såg från nära håll Eric Larsson ta en sjuttiometerslöpning på Studenternas tungsprungna gräs för att sätta ett otroligt oförtjänt segermål borta mot Sirius, i en match där ett GIF-lag fyllt av samma Joel Cedergrenska tiki-taka-taktiska idéer knappt ägde någon boll alls.

När jag intervjuade David Myrestam och Linus Hallenius inför det som skulle bli förra årets stora succésäsong så berättade Myrestam att den matchen, den närmast bollbefriade 1–0-segern borta mot Sirius, blev som en väckarklocka för 2017 års grupp. Han sa ordagrant att följande insikt infann sig i gruppen: »fan, mycket hellre vinna så här med 1–0 och en mysig bussresa hem än att åka på en 2–0-torsk där vi är spelmässigt bättre än motståndarna«.

Det kan tyckas otroligt märkligt att en sådan väckarklocka skulle behövas, i en sport som fotboll som mig veterligen — i en tid av fotbollstaktiskt offentligt onanerande — fortfarande bara går ut på att göra fler mål och vinna matcher. Det kan tyckas märkligt, men någon gång under hösten 2017 så klev ett par centralgestalter fram och bar GIF Sundsvall ett nytt kontrakt.

Linus Hallenius klev fram och stångade för allt vad han var värd, David Myrestam växte ut till att bli den faktiska kontraktsräddaren (med sitt 1–0-mål borta mot Göteborg i säsongsavslutningen) och en innermittfältsvikarierande Eric Larsson gick in och sprang och slet vartän hans löpmeter och kämpatag bäst behövdes.

Det var inte alltid snyggt, det var inget man lade upp i fyrtiofemsekundersklipp på Twitter under hashtaggen #EkkonoMethod, men det gav tillräckligt med poäng.

I dag tyckte jag att jag såg en sådan väckarklocka. Jo, faktiskt: ungefär trettiofem minuter in i matchen mot Elfsborg, vid ställningen 1–1, reste sig en man upp på läktaren och skrek så att det hördes hela vägen in i samtliga CMore-mikrofoner.

»DET ÄR TIO OMGÅNGAR KVAR, VISA LITE VILJA!«, skrek han, om jag tillåter mig att parafrasera och eventuellt utelämna något barskt förstärkningsord.

Och det var som att Oliver Berg hörde det, som att Marc Mas Costa förstod – för under efterföljande trettio sekunder, där resterande publiken också hängde på (som i en stor en våg uppskvalpad av en riktigt arg gubbe), så smällde Giffarna på.

Sedan blev det som vanligt igen. Sedan blev det Joel Cedergren-fotboll igen.

Frånsett något typ av vitryskt field goal-försök från Dennis Olsson var Giffarna aldrig särskilt nära att göra ett 2–1-mål på ett Elfsborg som inte hade någonting alls att spela för. Giffarna sprang inte mer än sina motståndare, var absolut inte först på flest andrabollar (tvärtom!), de gick inte in hårdast i duellerna och verkade inte ens mest vara desperata vad gällde att satsa framåt i jakt på ett segermål.

»Vi håller på varje vecka att justera små, små saker för att vinna matcher. Det är ju små saker som skiljer oss mot motståndaren.«

Det var, förutom en utläggning om den mentala aspekten, svaret som en pressad Joel Cedergren gav till C More efter matchen. Det är ungefär samma svar som har kommit efter varje segerlös insats och de har varit femton raka nu.

Problemet är att det inte stämmer. Det går inte att justera små, små saker och tro att den insatsen som vi nyss såg mot Elfsborg (som var ett av lagen de var tvungna att slå) ska räcka till mål och poäng i andra allsvenska matcher. Joel Cedergren kan absolut inte beskyllas för att ha tappat Linus Hallenius och Maic Sema, men han måste nu vara den sista människan på jorden som tror att Giffarna kommer göra de mål som krävs för att hålla sig kvar i allsvenskan med Marc Mas Costa som ensam anfallare.

Den där taktiska flexibiliteten som han pratade om inför säsongen, när motståndare inte skulle kunna läsa hans lags spelidé, var bluff och båg. När Marc Mas Costa (äntligen) fick lämna planen blev den snitsige men veke yttern Pol Roigé ensam anfallare i samma icke-fungerande 3-4-3-formation, som ju mindre Giffarna lyckas äga boll alltid sufflésjunker ihop till en menlös 5-4-1-variant.

Och så Pol Moreno upp på topp sista tio. Heja, heja. Nu händer det.

Nej. Det här har så otvivelaktigt kört fast. Det är möjligt att det inte finns pengar till något annat, att det inte finns några andra individer med tränarcertifikat i området, men efter idag så finns det noll komma noll hopp i mig om att den här 2019-upplagan ska tillåtas förstå det som 2017 års GIF-lag till slut kom till insikt om.

Det kanske var Linus Hallenius som inpräntade den mentaliteten i gruppen: att det i en allsvensk bottenstrid är långt mycket viktigare att vinna en duell än att slå ytterligare Ekkono-certifierad sidledspassning. Kanske någon annan.

Men av allt att döma, 21 omgångar och 12 poäng in i allsvenskan, så verkar inte Joel Cedergren ens ha några planer på att försöka få till den omställningen.

Han ska justera små, små saker. Hoppas att motståndarna är mindre »effektiva« framöver.

Jag skulle aldrig någonsin kräva av elva GIF-spelare att de ska spela ut ett lag som Elfsborg, men jag tycker mig ha rätt att kräva att GIF-spelare i det här läget ska jobba hårdare, vilja mer och visa mer desperation än sina mer välbetalda och mer välmeriterade motståndare.

Att vara fotbollstränare är ännu inte bara siffror och taktiska periodiseringar utan även på allra högsta nivå handlar mycket om att få sina spelare att springa, kämpa och ta på sig det där slitsamma arbetet som kanske inte alltid ger tv-utslag på Sportnytt.

På den fronten har GIF Sundsvall och Joel Cedergren ett enormt jobb att göra.

Fascistfötterna tar kliv framåt i Sverige. I täten går förstås de som har det allra tyngst och tuffast i vårt nuvarande samhälle och som är i allra störst behov av en radikal samhällsförändring, efter en trettioårsperiod av skenande kapitalinkomster och slaktade reallöner: kommunpolitikerna i Täby och Danderyd.

Tidigare i somras fick Danderyds kommunfullmäktige konstatera att samhällskollapsen blivit fullkomligt total, då Moderaterna — trots de gälla tonerna av MUF-mansbäbisars protestskrik — tvingades höja skatten.

Och efter tidigare utspel om tiggeriförbud så stegar den mörkblå majoriteten nu med brunstiga älgkliv över på den riktigt genombruna heltäckningsmattan — genom det här utspelet:

På Twitter jämförde någon med att judar förbjöds att cykla i Tyskland, Holland och Belgien i juni 1942 och även om Tobias Karlström (KD) och Erik Andersson (M) säkerligen inte vill göra just den jämförelsen så lär de ha behövt sitta med rätt brusreducerande hörselkåpor under skolans historialektioner för att inte veta vilket typ av steg de är i färd med att ta just nu.

De vet.

Det syns inte minst på själva stegen de tar.

Kristdemokraten Tobias Karlström, till höger på bilden ovan, är nämligen alldeles otroligt självmedveten när han ställer upp på att stega framför DN-fotografen Lisa Mattissons kamera. Sällan har en vuxen människa sett mer orolig ut över något så basalt som att sätta den ena foten framför den andra:

Är det ens fysiskt möjligt att se ut så där mitt i ett faktiskt steg framåt? Kan han ha bett fotografen om att få stå still och posera gång? »Om jag står så här«, kan Tobias Karlström ha sagt, »så kan du kanske knäppa bilden när min kollega når fram jämsides?«. Det är nästan troligare än att det där, den där rent inkontinenta hållningen i underkroppen, är ett fysiskt människosteg framåt.

Men det är förstås mycket att tänka på när man ska ta det bildliga steget mot att förbjuda fattiga människor av en viss härkomst att samla pantburkar:

Det här är en nuna som tillhör en fascistoid novis, som inte riktigt vet vilket typ av kroppsspråk som passar sig till sitt utspel. Det är en otroligt obekväm nuna som formligen skriker ut: »Går jag rätt? Ska det vara marschtakt? Borde jag ha stövlar på mig?«. 

Kanske är det hans inneboende kristenhet som skaver i honom, ty kanske minns han någon passage i bibeln om att inte bara den vars yrkesbana bestått av samhällsbärande poster som »styrelseledamot« på för samhället oumbärliga stöttepelare som «Advantum Kompetens AB«, »JobLearn AS« och »Almega Utbildningsföretagen« ska kunna slippa svälta.

Men rent hållningsmässigt borde han faktiskt, om det hans nya fascistoida svängning ska få trovärdighet, ta intryck av sin lille vän Erik Andersson (M), som vi får anta är mer ateistisk i sin förbudsiver:

Titt vilket schwung i de beslutsamma stegen mot ett extrainsatt pantförbud för samhällets allra mest utsatta. Kanske är det någonting med väldigt korta män (Hanif Bali är 1,68 centimeter: det är bara två centimeter längre än den gamle GIF-spelaren Robbin Sellin, som inte är ideologiskt brun utan bara svensk fotbolls inofficiella måttstock för vad som kännetecknar en kort person) som gör att de har väldigt lätt att se bekväma ut när de går åt precis det håll som en arg mobb av nätrasister säger åt dem att gå i?

Skulle jag ta beslutet att en gång för alla intressera mig i haveriet som varit Västernorrlands landsting och dess organisering av länets sjukvård (vilket på lokal västernorrländsk dialekt faktiskt blivit ett anagram på »slukhål«) så hade Pirkt.se inte kunnat handla om mycket annat.

Det är åtta år sedan en man som kallade sig Sigbjörn sköt ut sig med katapultstol från sjukhusdirektörsposten och inkasserade en fallskärm på drygt tre miljoner kronor (hans tredje fallskärmsutlösning i direktörskarriären) och vid det här laget väl det bara en liten obetydlig passus i den konstanta kollaps som bara pågår.

Det allra senaste exemplet på det sedvanliga somriga vansinnet för de anställda på Sundsvalls sjukhus summeras i dessa två skärmdumpar:

Först: mardrömslik arbetsbelastning, gråtande personal. Sedan: chansen att, som plåster på såren, vinna en av de sex fruktkorgar som regionledningen lottar ut som tack för att de anställda slet ut sig långt över tårkanalernas gränser för att den relativt centrala välfärdsfunktionen »sjukvård« inte skulle slås ut.

Ibland funderar jag på att starta ett meme-konto om välfärdens styrning och just fruktkrogsutdelningen — den helt bisarra övertron på »the magic of the gift basket« — skulle i så fall ha genererat den här samlingen pixlar:

Det hade förstås blivit en alldeles snedvriden övervikt av The Office-inspirerat material, men för att beskriva hur fullkomligt sinnesrubbat dumt landets offentliga sektor styrs i detta nu så behöver man ta till den allra dummaste chef som tv-världen känner till.

Jag läste två kurser i nationalekonomi över sommaren: en jätteintressant i juni, om genus och makt och arbetskritik mellan 1800 och 2000 (som jag tydligen inte får tillgodoräkna mig i lärarutbildningen men som jag ändå är väldigt glad att jag läste och vars kurslitteratur jag rekommenderar till alla och envar) och så en nu i augusti, som jag till hundra procent bara läser för att jag ska få dess Ladok-resultat nedslängt i min nötta lärarpåse bland alla övriga högskolepoäng.

Detta är en renodlad kurs i mikroekonomi och vi har, som de flesta andra grundkurser i mikroekonomi, en kurslitteratur bestående av Klas Eklunds klassiska portalverk »Vår Ekonomi«, som enligt förordet ska vara hela Sveriges mest sålda bok i genren studentlitteratur.

Och det är… så befängt att det här ens försöker klassas under vetenskapsparaplyet.

Hyresregleringar är alltid fel står det bland annat i kursboken: den man läser för att lära sig de allra mest grundläggande sanningarna i ämnet. Det är fel: det enda rätta är att låta marknaden styra.

Klimatet? Jo, nog finns vissa problem, konstaterar Klas Eklund och »vissa miljödebattörer« hävdar följande:

Lugna er, nya ekonomistudenter: det må verka som att världen håller på att brinna upp och rätt få tecken pekar på att den globala rovkapitalismen har ens en enda inbyggd mekanik som skulle vara det minsta intresserad av att hantera en annalkande miljökatastrof, men »få ekonomer är rädda för att tillväxten skulle bli omöjlig på grund av allmän resursbrist«.

Boken jag läser är utgiven i en trettonde upplaga, omredigerad och tryckt på nytt senast 2014, och även om man därför inte kan vråla »Amazonas regnskog håller på att brinna upp just nu!!!« så att det vattnas i örloben på den gode nestor Eklund så måste man vara ganska precis den här hunden för att besluta att skriva som han gjorde för fem år sedan:

Jag smattrade ilsket ner omkring 18 000 tecken kring den här problematiken (min enda chans att en så materialistiskt mullrande text passerar godkäntribban är väl att min lärare tydligen är någon form av matchanalytiker knuten till GIF Sundsvall) och hänvisade bland annat yvigt till den prisade ekonomijournalisten Andreas Cervenkas två utgivna textsamlingar.

Jag hade läst hans otroligt pedagogiska »Vad gör en bank?« tidigare och kan nu även rekommendera hans äldre »Vad är pengar?« för den som vill ha retorisk ammunition i sin skepsis mot den allmänt accepterade bolånefesten (utbrister man inte ett »fa-AN vad kul!« när en vanlig löntagare berättar om att de en köpt en lägenhet i innerstan för fem miljoner så ses man som dödskommunist).

Hur som helst: det här att nationalekonomin är en pseudovetenskap vars marknadsliberala dogmatism håller på att köra oss över den planetära ruinens brant är något jag tycker inte uppmärksammas nog i www-kulturen.

Därför var det här meme-fyndet av stor glädje och själva skämtformen kan, sett till hur lätt den här portalens Senior Content Manager har att fastna för vissa mallar, komma att prägla innehållet framöver:

The first viral meme I've ever seen about Real Business Cycle models pic.twitter.com/3eVpGTfCfN

— Noah Smith 🐇 (@Noahpinion) August 22, 2019

I lördags var jag på en fest ute i en skog utanför Sätra, där jag deltog i en nyuppsättning av det gamla dejtingprogrammet Vem Tar Vem. Jag och två andra tävlingsdeltagare tävlade om att få gå på en dejt med en fullkomligt okänd person som — dold bakom en hinna av anonymiserande presenning — skulle välja en vinnare utifrån våra svar på relationsrelaterade frågor.

Jag vann inte. Jag förlorade tämligen stort.

Den stora skillnaden mellan killarna som var med i Lill-Babs TV5-version från 1992 och min 2019-person är att jag bär mina byxor än högre upp på bröstbenet än 1992 års jeansmän.

På frågan om vad jag skulle hitta på som överraskning när en partner fyllde år förlorade jag mig i en lång och säkerligen osammanhängande harang om att personen åtminstone inte skulle behöva stå och vänta på brunch på sin födelsedag. Jag hade klunkat rödvin ur en medhavd kåsa innan jag klättrade upp på scenen och filibustrade plötsligt sönder hela programidén med en alldeles för lång och synnerligen fladdrig utläggning om att livet för de flesta innerstadsstockholmare verkar vara de få stunder som passerar när de inte står och köar för att få bord på olika brunchrestauranger.

När min negation till svar på frågan ifrågasattes och det undrades kring vad för överraskning som faktiskt kunde dölja sig i brunchens frånvaro så förklarade jag att min skrala studentekonomi inte tillät mycket annat än formandet av ett stort brunchformat hålrum i födelsedagsfirandet.

Hon till vänster om mig svarade »cava och nakenbad«. Hon vann.

(Det sedelärande med denna lilla inblick i den fortsatt misslyckade lanseringen av mig som en säljbar vara på en dejtingmarknad är bara till viss del den att du inte bör gräva dig avgrundsdjupa anti-brunch-hål i hopp om att ett fortsatt vevande med den retoriska spaden någon gång kommer ge dig en liten vidgande rörelse från någon av de hundra mungiporna i publiken — nej, den stora lärdomen är förstås att inte tävla mot tjejer vad gäller relationell gunst. Hade jag vetat att tävlingsformen jag ombads ställa upp i — på sittande fot, med en ungefärlig kvart till start — var av en könsöverskridande natur, där jag tävlat om kvinnlig gunst i konkurrens med andra kvinnor!, hade jag givetvis insett mina begränsningar och dragit mig ur. Det går inte att tävla med tjejer.)

Men det som var mest smärtsamt var att efter tävlingen så sa någon av mina vänner på främre raden (som jag tydligt instruerat att komma med ljudliga »naw!, vad gulligt!«-utrop efter mina svar) att det verkat som att jag inte hade velat vinna. Det var recensionen av min dejtingpersona: din presenterade personlighet och din livsstil, utbredd över tre frågor, fick det att verka som att du inte ville bli vald.

Ingenting kunde vara mer fel. Jag gjorde mitt allra bästa för att sälja min måhända defekta vara på dejtingmarknaden.

Och kanske hade det räckt till seger i en sämre konkurrens. Hon till vänster om mig, cava och nakenbads-tjejen, hade en utstrålning som måste satt sig på rösten eller strålat genom skynket. En annan gång, mot ett bara lite annat motstånd, kanske det hade räckt med en studerande tågresenär som ogillar brunchtrender.

Men vet ni vad som aldrig någonsin hade räckt?

GIF Sundsvalls insats i den tävling som utspelade sig på Tele2 Arena tidigare samma lördag.

Plot twist!!!

Om matchen mot Hammarby spelats om hundra gånger över hundra olika dagar hade Giffarna, så som de ställde upp och spelade, inte tagit en poäng mot ett enda »Bajen«, oavsett vilken sida det grönvita kontringslaget vaknat upp på.

På scenen i Sätra hade jag inga assistenter som tipsade mig om vad jag borde svara på frågorna. Hade inte ens någon koll på konceptet utan ställde bara upp i sista stund för att den programledande vännen behövde en ytterligare deltagare.

Joel Cedergren har två heltidsanställda assistenter som tillsammans med honom djupanalyserar varje ny uppgift i detalj. Hela fotbolls-Sverige vet hur Hammarby spelar, vad de helst vill göra och i vilka lägen de är farliga. Hela fotbolls-Sverige vet att det är seriens klart målgladaste lag; ett fartfyllt lag som, om de får chansen, straffar precis vartenda lag med sitt snabba omställande i djupled.

Och Giffarna lät dem göra precis som de ville. Vill ni vinna boll och ställa om mot lag i oordning? Här: ta 1–0 efter ett centralt bolltapp när vi tryckt fram hela laget. Gillar ni att futsal-passa runt bollen när ni väl etablerat er på offensiv planhalva? Okej, vi står här och ser på medan ni står inne i straffområdet och måttar 2–0-inspel.

Det var otroligt frustrerande att behöva stå och titta på: att ett lag i sådant skriande och desperat poängbehov inte ens försökte anpassa sig för att maximera sina chanser att ta poäng. Allt det pratet från i våras, om att vara mer svårlästa i år och ha alternativa b-planer: det var så bevisligen bluff och båg. Det finns en enda plan: den numreras 3-4-3 och går ut på att sakta men säkert rulla ut lag från bakplan, med de risker och svårigheter det medför — oavsett vad motståndet heter.

I onsdags kväll hette motståndet IFK Lidingö: mittenlag i Division 2 Norra Svealand.

Det blev till slut seger och avancemang till svenska cupens gruppspel, vilket förstås får ses som en stor framgång för en klubb som på 2010-talet nästan känts närmre Europa League-kvalifikation (minns ni när Giffarna vann Fair Play-ligan och skulle fått en plats — men näbbdrogs i sista stund???) än ett enda vintrigt cupgruppspel som ofta snubblats bort mot lag som haft Laget.se-sidor med »Samling 17.30 grabbar«-tilltal.

Det blev seger, den första i e.Ha.-tideräkningen, men det satt så otroligt hårt inne.

Ett hundraprocentigt ordinarie allsvenskt GIF-lag (Joel Cedergrens syntetjacka såg minst ordinarie ut vid matchstart) hade förtvivlat svårt mot vad jag fördomsfullt skulle gissa var ett tappert gäng av unga Handelshögskolestudenter, elscooter-entreprenörer och managementkonsulter.

Vid 0–0 i paus hade ett förstås spelmässigt dominant men tämligen uddlöst Giffarna skapat relativt lite, sett till motståndet (även om Marc Mas Costa borde fått sätta 1–0, men en parallellpassning i sidled vinkades märkligt av för offside). Det hade rullats och rullats, det hade stått tio vitblå på rätt sida och de gulklädda bortaspelarna fick inte sällan höra ett »bra!« när de tog det säkra före det osäkra och rullade hem bollen för ett ytterligare varv till i bakplan.

Jag satt som bäst och undrade om någonting skulle justeras i paus och när jag såg Joel Cedergren återvända till bänken för den andra halvleken så gjorde han det släpandes på en jättelik taktiktavla under armen.

Den var så stor att om han jobbat som historialärare så hade han kunnat använda den som whiteboard för att skissa upp hela det bysantinska riket och ändå fått något hörn över till ottomanerna.

Nu jäklar måste det ha hänt grejer, tänkte jag, men icke. Han hade antagligen bara visat ännu tydligare, över ännu större whiteboard-yta, vilka ytor som skulle sökas. Vilka passningar som var de rätta att trötta ut motståndarna med.

Om ni har plats för ännu en svag metafor i era redan Pirkt.se-bräddfulla magar så regnade det när jag klev ut för att cykla ut till Lidingö (vid bron över till ön blev jag förresten attackerad av en svärm flugfän som jag misstänker var kommunalt drillade att anfalla inkräntande fattighjon som inte borde ha ärenden dit). Jag tittade besviket ner på min telefon, öppnade väderappen och muttrade för mig själv att »det ska ju inte regna«.

Samma digitala sifferfälla känns det som att Joel Cedergren fastnat i. En kompis sa i paus att Joel inte kan se vad som händer ute på planen, att ett division 2-lag tillåts ligga helt rätt i positionerna mot ett allsvenskt dito, utan att han tittar på data som säger att »enligt mitt Soccer Service-index gör vi helt rätt!«.

Det är ju helt uppenbart för alla som sett honom i fyra-fem matcher nu att Marc Mas Costa inte är spelaren som ensam håller upp en försvarslinje. Att fortsätta spela med den temposvage och närmast semestertrinde spanjoren ensam på topp får klubben att framstå som en ren avlastningsyta för otränade Juanjo-polare. Han har vissa kvaliteter i sin fina teknik och i sitt kombinationsspel, men av det fina boxspel han sade sig sitta på (man såg ju fram emot en höst där Giffarna faktiskt skulle kunna skicka in ett enda inlägg med hopp om avkastning) har det synts ingenting.

0–0-ställning mot ett i första halvlek helt uddlöst och ofarligt IFK Lidingö i cupen måste ha varit ett perfekt tillfälle att testa någonting nytt i offensiven; låta den ständigt mötande Marc Mas Costa fungera som länkspelare intill en djupledslöpare.

Men icke.

Det blev 1–0 på en fin och enkel hörnvariant (vilket måste varit otroligt skönt för Marc Mas Costa, som dessförinnan trasslat bort ett öppet mål till tonerna av Benny Hill-musik), men sedan uppenbarade det sig med all oönskvärd tydlighet hur svårt det här laget har att vinna fotbollsmatcher.

I jakt på kvittering flyttade Lidingö upp Per Boltegård Blom på topp; en 23-åring som, både till kroppsform och cro magnon-käkat anlete, såg ut som skådespelaren bakom James Bond-skurken »Jaws«. Han hade utmärkt sig redan tidigare i matchen, som back, genom att vara två meter lång, vinna nästan samtliga dueller och galoppera iväg på lyckade offensiva räder som om han improvisationsskådespelat en vådaskjuten älgkalv (vid ett tillfälle »dribblade« han förbi Oliver Berg genom att helt sonika ta ett steg över honom och passera: det var inte så mycket en fint som en passus i en Bröderna Grimm-saga).

Och det blev livsfarligt. Jag har inga problem med att man förlorar nickdueller mot en tvåmetersman huggen ur ett ROT-avdragsgillt marmorblock som blivit över från en köksrenovering. Men att ett allsvenskt lag kan bli så utmanat och skakigt av att ett division 2-lag sätter upp överklassekvivalenten till Bobo Sollander på topp var skrämmande att se.

De drygt 1700 åskådarna på Lidingövallens läktare mässade »PER! PER! PER!« i någon form av guttural urmänsklig stamsång som jag antar automatiskt genereras när flockdjuret människa tillsammans vädrar att bygdens store son kommer att kvittera mot ett allsvenskt motstånd.

Division 2-laget IFK Lidingö hade slängt in en 15-årig kille på planen och ändå var det som att jag bara satt och väntade på att kvitteringsmålet skulle komma, från gänget med småpojkar mot de beryktat stora och starka Giffarna. Lloyd Saxton hade räddat ett friläge, kommit ut semi-straff-halvdant på ett annat och när inlägget seglade mot den bortre stolpen och jätten fick utmana Pol Moreno i luften så fick Paris Saint-Germain-siffrorna i Joel Cedergrens huvud säga vad de ville.

Giffarna hade misslyckats med att försvara en ledning mot ett division 2-lag. En ung Bobo Sollander-murbräcka hade varit fullständigt övermäktig GIF-försvaret.

Och jag vet att man inte ska dra för stora växlar av ett cupkval mot ett division 2-gäng. Inget allsvenskt lag såg säkert så bra ut som de borde igår kväll. Allt som betyder någonting alls är att man tar sig vidare.

Man vill ju vara människan som knyter näven och gläds åt att »nu är Marc Mas igång!«, eftersom siffrorna säger att han bidrog med två mål och ett assist igår. Man vill kunna dra på det helstängda huvudlaget och fokusera på att Dennis Olsson såg ut som ett »intressant« vänsterinnerbacksalternativ (mot division 2-motstånd).

Men känslan är snarare att cykelturen till Lidingö på onsdagskvällen gjorde det än svårare att tro att det här laget ska 3-4-3-rulla oss kvar i den här serien genom att ta de tre, fyra, kanske till och med fem segrar som lär krävas under de tio avslutande omgångarna i allsvenskan.

Mina föräldrar har blivit med höns. En och annan tupp gömmer sig än så länge i den tilltänkta äggvärpartruppen, varav en tupp garanterat förseglat sitt nackade öde genom att låta näbben undslippa sig ett trummhinneskärande galande varje morgon, men det lär till slut bli en sex-sju hönor som permanentar sig på gården.

Och i den värld jag lever i – som till en pinsamt stor del är digital och uppbyggd kring www-baserad tyckonomi – så är uttrycket »halmgubbe« ett negativt laddat uttryck som slängs på den som debatterar mot en motståndare som inte finns. Om någon säger att »Sverige kanske borde sluta vara det enda landet i hela världen som behandlar grundskole- och gymnasieutbildning som en vara på en marknad och låter aktiebolag göra vinst på de skattepengar vi tillsammans samlat ihop till landets skolverksamhet« och någon moderat politiker och framtida styrelseproffs i välfärdsbranschen svarar på den argumentationen med en lång debattartikel om stalinismens övergrepp på mänskligheten (eftersom ett förbud av vinster i välfärden anses vara dödskommunism) så har den inte riktigt debatterat mot ursprungstyckaren – utan mot en egensnickrad »halmgubbe«.

Men vad jag inte visste, i min lilla östermalmiga innerstadsbubbla, var att vi också behöver halmgubbar i det här landet.

Halmgubbar är inte bara jobbiga konstruktioner man skapar när man vill ge sig själv rollen av den vuxne i rummet genom att påstå sundheter (»varför vill den samlade vänstern hantera kriminaliteten genom att låta identifierade IS-krigare ta över Skogsmulle-kurserna för våra minsta? Det vill inte vi!«) utan också fysiska gubbar av kött och blod och hamnfyllda nävar.

Min mor vände nämligen på klacken inne på Granngården när hon såg hur små deras balar med halm var. De små balarna – som dessutom var saftigt prissatta – skulle inte alls räcka som bädd åt armadan av äggvärpare och om min ömma moder skulle köpa nog många skulle hon i princip behöva pantsätta sin nya stuga.

Så vad behöver hon? En verklighetens halmgubbe. En halm guy: någon att möta på ljusskygga parkeringsplatser, sticka åt någon hundring och lyfta ur så mycket halm man kan bära ur bakluckan.

Spelmarknaden verkar inte mättas. Häromdagen ställde jag ett alarm på en gammal klockradio som nog inte använts på den här sidan det kommunistiska maktövertagandet (2014, då de rödgröna besegrade Alliansen) och vaknade till de skrålande tonerna av en reklamradiostation, och det var som att öppna en dörr in till en ny värld av än mer urspårad spelbolagsreklam.

Om jag i stugan vaknade till en vitgrå tupp som gal så vaknar svenska reklamradiolyssnare till Pontus Gårdinger som gnolar om någon bonus hos något nytt spelbolag som lyckats snärja åt sig någon av de få lediga webbadresser som innehåller orden »Casino« eller »Bet«. Man brukar säga att vi lever i senkapitalismen – att vi är sent in i det här systemet, där de mer naturliga marknaderna att exploatera och utsuga är nednötta till botten och där nya måste skapas via någon typ av provrörsbefruktning – men vi lever samtidigt också i en tid av senspelbolagsreklam.

Det kan snart inte finnas en enda portal eller frontfigur ledig för nya entreprenörer att använda sig av i lanseringen.

Jag kan tänka mig hur spånmötet hos det här (åtminstone för mig) nya spelbolaget såg ut:

VD (uppenbart geni som kommit på den unika idén att erbjuda sportsbetting och casinospel och locka nya kunder med generösa bonusar): »Vi behöver ett ansikte utåt för det här nya sajten… Jag tänker mig ett djur: djur är inbjudande och sött lockande. Vad har vi? Katt? Hm, nej, taget. Hund? Gris? Ko? Hm. Älg?! Nej. Älg i rutig skogshuggarskjorta? Fa–an. Katt i hatt? Helvete, det går inte.«

Medarbetare (som precis i detta nu när han öppnar näbben tar klivet in i geni-epitetet och samtidigt tar steget upp i det maltesiska mellanchefsskapet): »Hund i… vikingahjälm och viftandes med svensk flagga?«

Jag antar att det var först efter något semi-geni till grafiker på marknadssidan gjort reklamkampanjen med nationalist-jack russeln som de insåg att även hund med vikingahatt var upptaget som logga, varpå YoBetIt.com-genierna (som lär ha letat sig fram både en och två timmar innan de fann det lediga sajtnamnet) gav logga-jycken en svart topphatt.

Jag har lätt att fastna för ett enda meme-upplägg (vilket är en av alla faktorer som kommer att göra mig till en »how do you do, fellow kids?«-töntig gymnasielärare) och just nu är det det här upplägget – hämtat från communityt där ensamma incel-killar jämför sig med de storvuxna och storlemmade sportkillar de påstår får precis alla snygga tjejer – som jag gillar bäst:

Tag yourself’veses’.

Vad är detta jag har smattrat ihop över en frukostmacka? 7000 tecken?

Jag skulle ljuga ifall jag inte när en dröm om att någon gång – långt in i framtiden – skriva någonting som har verklig substans och som trycks i bestående pappform (om inte annat för att ytterligare stödja den pappersindustri där båda mina föräldrar är verksamma). Men för varje roman jag läser ju större respekt får jag för att det är en konstform jag är så otroligt långt ifrån att behärska. Kanske att jag på ålderns höst, när jag läst och läst och skrivit och skrivit och skrivit, skulle kunna ge ut en liten tunnare pamflett, tänker jag. För när jag läser vissa författare, som nu alldeles senast med Harry Martinsson, så drabbas jag av en närmast akut skrivrädsla, eftersom det jag kallar skrivande inte på långa vägar kan anses vara samma sak som han utövar över några hundra sidor.

Det är mig därför överraskande att se att så många halvdana böcker ges ut varje år. Att medelbegåvat folk, som säkerligen läst mycket, kan känna att »det där klarar jag av«, skumma igenom sin färdiga bok och inte direkt jämföra kvaliteten med stora romaner de läst och känna att »nej, den här stannar nog i byrålådan«.

Men kanske är nyckeln för att våga skriva skönlitterärt att man har råg i ryggen från tidigare publiceringar av böcker. Och det enklaste sättet för en vanlig människa att få göra det är förstås att vara med om något så dramatiskt att det i sig själv borgar för ett boksläpp.

I veckan skickade min gode vän Sinan, som bistått med rikligt med innehåll tidigare i den här portalens historia (exempelvis när vi höll på att lansera Fredagsveven som ett ”riktigt mörkt Landet Runt”), den här skärmdumpen:

Kaj Linna, som satt felaktigt fängslad i en herrans massa år, måste ha vetat med sig att han hade en självbiografi att få ge ut på något av de större förlagen den dagen han släpptes.

Bara det råget i författarryggen kan ha fått honom att fortsätta på att smattra ner hela berättelsen om »gäststjärnan«:

Jag tänkte att en potentiell DN-blurb på baksidan hade kunnat vara att romanen »får lockoutsäsongen 2003-2004 att hamna i ett nytt ljus«, men den allra rimligaste kommentaren kom min gode vän Rikard med som ställde följande fråga:

»Har han med sig sin hockeyutrustning?«