I våras föll det sig så att jag läste boken A Wolf at the Schoolhouse Door av Jennifer Berkshire och Jack Schneider i exakt samma veva som en centerpartistisk politiker plötsligt tog stor plats i skoldebatten på Twitter. Jag läste en bok som beskrev hur metaforiska vargar – miljardärer, dess mäktiga lobbygrupper och deras allierade konservativa politiker – huffade och puffade intensivt mot de amerikanska skolväggarna för att få ta sig in och börja tjäna pengar på den offentliga skolverksamheten som i USA omsätter 500 miljarder dollar årligen. Och i samma veva som denna vargdebatt blossat upp inom det amerikanska skolväsendet så dök alltså den centerpartistiske lokalpolitikern Johan Krogh upp i mitt Twitter-flöde och försvarade den svenska marknadsskolans mekanismer med den här typen av snärtiga liberala slogans:

Och jag visste sedan tidigare att de krafter som kallades för »vargar« i den amerikanska skoldebatten hade släppts in i svensk skola, men jag trodde fram till dess att jag såg Johan Kroghs glada nuna i Twitter-flödet att dessa åtminstone försökte dölja detta faktum; att de i alla fall hade ambitionen att dölja sina huggtänder och att de inte fullt ut velat skylta med sin rovkapitalistiska natur.

Men så dök Johan Krogh plötsligt upp för att försvara det världsunika svenska skolexperimentet med fria vinstuttag på de pengar som är avsatta för barns jämlika skolgång. Och när jag klickade på hans profilbild så att jag fick den förstorad för mig…

… så tänkte jag att »hmmm, vänta nu«,

»… är inte det där väldigt likt en riktig varg?«.

Det verkade inte bättre än att de marknadsvurmande krafterna i svensk skoldebatt blivit så självsäkra att de nu kunde använda ganska precis exakt den typ av estetik som det varnas för i de amerikanska fablerna. För Johan Kroghs profilbild är väl ungefär hur jag tänker mig att en faktisk varg av kött och gråpäls hade sett ut om hen försökt klä ut sig till en centerpartistisk människa med hjälp av en ganska billig människomask köpt på varg-Butterix? Han har den typ av karaktäristiska rovdjursflin som vargar i sagorna brukar vara tvungna att skyla bakom täcken för att försöka lura i små barn att man är en icke-varg:

Han sitter ju på den typ av gläfskompatibla näbbparti som borde borga för ett gällt »men mormor, vilka vassa tänder du har!«-skri ifall man råkar visar upp det för en späd och rödluvad flicka.

Men våra skolpolitiska »vargar« verkar alltså ha blivit så pass bekväma att de kan strosa runt öppet och flina upp sig i konkreta rovdjursflin intill sina kärnfulla Twitter-meddelanden om varför det är av yttersta vikt att vi i all framtid fortsätter ge beneluxiska riskkapitalister en liten del våra skattepengar. Våra skolpolitiska ulvar verkar ha förslappats så till den grad att de inte längre ens orkar zippa upp sin fåraklädeshoodie hela vägen upp över huvudet.

Dylika lyteskomiska kopplingar mellan mitt läsande av A Wolf at the Schoolhouse Door och den svenska skolpolitiska debatten lämpar sig dock inte för mer etablerade medier än Pirkt.se och portalens allra yvigaste forum för destruktiv idédebatt: Fredagsveven™. I stället kom i somras en skänk från de ideellt arbetande halvgudarna på tankesmedjan Balans, då Marcus Larsson släppte sin bok De expansiva om hur vår svenska skola håller på att tas över av svällande aktiebolagskoncerner, inte sällan ägda av utländska riskkapitalister med ett enda mål för trynet (spoiler alert: det är inte att lära Mullvin, nio år, att lära sig multiplikationstabellen).

För om de kapitalistiska »vargarna« fortfarande huffar och puffar på den offentliga skoldörren i USA – vilket de gjort sedan Milton Friedman lanserade sina nyliberala ekonomiska teorier på 1960-talet – så har de kapitalistiska rovdjuren rivit ner alla skolhusets väggar i Sverige och hunnit ta sig ett kraftigt bett om den svenska skolans hals.

Larsson summerar i sin bok att den svenska skolan snart helt har förlorats i de enorma aktiebolagskoncernernas utländska händer, då de i rask takt håller på att växa sig så pass stora och mäktiga att det snart kan bli nära nog omöjligt att på demokratisk väg göra någonting åt hela den urartade situationen.

Och med hjälp av boken gick det att bygga en publicerbar text, där jag kopplar ihop situationen i Sverige mot den (ännu mer dystopiska) utvecklingen i USA, vilket inte gick att göra med hjälp av den slappa spaningen rörande den centerpartistiske skolpolitikern Johan Kroghs eventuellt varglika utseende.

Så nu i morse vaknade jag till att min numera väldigt inaktiva Twitter-profil var fylld i notifikationer om att jag fått ropa varg ut i den skolpolitiska debatten, då Dagens Arena publicerat min text:

Verktyget som förstör skolan

Ni får jättegärna läsa den. Jag blev inte helt nöjd, men det är svårt att få till en nyanserad och väl sammanhållen text när allt man vill göra egentligen är ett enda långt utdraget »vargen kommer!!!«-skrik.

I torsdags kväll spelades säsongens sista korpmatch ute på Blackebergs BP, där Gruesome FourFourTwosome avslutade med en knapp 1–0-seger som var väldigt talande för ett av den icke-organiserade fotbollens mest välorganiserade och hårt arbetande lag. Där matcherna på de andra planerna kan sluta med 6–4-resultat efter en böljande fotboll utan struktur och linjer så kan vi ofta nypa oss en uddamålsseger efter en match som knappt innehållit några glada måljubel men däremot väldigt många barska »upp i press!«-, »ta jobbet!!!«- och »aldrig!!!«-skrik mellan de tätt liggande lagdelarna. Framför allt skriker jag, märker jag när jag då och då försöker se mig själv utifrån, hela tiden just ordet »aldrig!!!« när jag befinner mig på en fotbollsplan: en kort uppmaning om att »aldrig!!!« låta någon motståndare över bron. Jag skriker det säkert trettio gånger per match; säkert fler än en gång i minuten – i Korpens sjundedivision. Jag tänker mig att mången medelålders pappor i motståndarlaget, som kanske bara velat få sig lite egentid och knacka boll i goda vänners lag, har fått sin torsdagskväll förstörd av att det står en rakad man och skriker så att han fradgar åt sina lagkamrater att de aldrig, inte under några som helst omständigheter, ska låta honom komma förbi med bollen – vilket i förlängningen borde betyda att allt från regelrätta tryckare till farliga glidtacklingar och veritabla kapningar kan komma att kastas i hans väg.

Att stå och skrika åt andra var ju dock det enda jag till slut var riktigt bra på under min aktiva karriär, där min grundmurade saktfärdighet till slut förvärrades av en bultande portvinstå, vilket ledde till att jag inte sällan tog djup med ungefär en halv planhalva ifall en motståndare såg snabb ut – samtidigt som jag fradgande skrek halsmandlarna ur led vad gäller att andra skulle »upp i press!!!« eller täcka upp (»höger!!!«, »vänster!!!«) de kratrar av yta som min rädsla för att bli ifrånsprungen lämnat öppna. Nu står jag alltså fortfarande och skriker »aldrig!!!« till andra, samtidigt som jag – som kompletterat den gamla giktproblematiken med en löst liggande liten del som skvalpar runt i menisken och nu på sistone också en smärre låsning längsmed ena sidan av ryggen – i princip alltid förlorar mina dueller i de fåtal fall då jag hinner stappla mig fram till dem.

En gång när jag borde ha skrikit »aldrig!!!« i korpsammanhang var dock igår efter matchen, när vi skulle fira säsongsavslutningen med ett par öl på lokal i Sundbyberg. En öl hann bli väldigt många öl innan lagets målvakt – en otroligt levnadsglad man med en Lucky Luke-snabb köpa-shots-till-alla-näve – plötsligt skyndade igenom en sistabeställning av en mörkfärgad liten hutt, precis innan baren skulle klappa igen portarna och man skulle sätta sig på nattbussen hemöver. I just det här korptillfället, till skillnad från på planen, hade det faktiskt lämpat sig att gasta ut ett »aldrig!!!« – för först efter att man satt näbben till glaset och vänt upp och ner på innehållet visade det sig att den lilla stänkaren var av modellen Fernet.

Och fy för den lede vad den slog ut några av de vitala tankeorganen under min lediga fredagsmorgon. Det är ibland svårt att beskriva exakt hur svag man känner sig när man är bakfull och därför kan det vara bra att ha tydliga exempel att peka på, vad gäller hur man påverkas: att man inte orkar ta sig ur sängen, att man inte orkar dricka ett glas vatten, att man inte klarar av att jobba ordentligt. Och när jag imorse scrollade runt på Sportbladet.se tycker jag att jag fann ett väldigt pedagogiskt exempel på hur morgonens bakfylla hade utkristalliserat sig i textform ifall jag plötsligt hade varit tvungen att hoppa in och jobba ett morgonpass som sportjournalist på en kvällstidning:

Det var exakt den typen av bakishet jag hade imorse, där hjärnan bara kan formulera hockeykrönikörstankar. Allt hjärnan klarar av att säga som uppskattande feedback är »wow!« eller ännu hellre »tack för showen!«.

Under denna stressiga första lärarhöst på gymnasiet har jag tappat kontrollen över min mejlkorg, som är fylld till bredden med olästa meddelanden. Jag tänker ofta att jag måste bli ännu bättre på att avregistrera mig från alla automatiserade mejl som fyller upp inkorgen, men aldrig tänker jag det så mycket som när jag får ett månatligt nyhetsbrev från föreläsaren Jesper Caron: humörcoachen med den otroliga spridningen i sociala medier, som den här portalen sammanställde ett längre inlägg om på den tid då det fanns tid för längre inlägg.

Jesper är ute på turné i höst men tyvärr för alla oss stressade stockholmare som skulle behöva att bli nersprinklade av Jeppes glädjekanna…

… så svänger han tyvärr inte förbi huvudstaden den här gången. Men att döma av mängden delningar av hans Facebook-inlägg så borde det finnas nog med Jesper Caron-fans där ute för att fylla Globen ett par gånger om.

Och jag har fortfarande – ett halv decennium efter att jag senast förlorade mig i Jesper Caron-universumet – så otroligt svårt att greppa att över tusen människor i vårt avlånga land har valt att dela denna svartvita och taffligt formaterade ruta på sina egna Facebook-sidor:

Okej att tre tusen människor kan ge en uppskattande tumme till detta matiga potpurri av goda men synnerligen enkla levnadsråd – men att någon kan känna behovet att dela denna ansamling av Arial Black-utrop som sitt eget materiel går fortfarande bortom mitt förstånd.

Förra veckans Fredagsveven-upplaga kretsade till väldigt stora delar runt ett avsnitt av Go’ kväll, där den gamle rockern Håkan sakta men säkert kom till insikt om att han blivit utnyttjad i en modern tappning av den antika Narkissos-myten i direktsändning. Bara minuter efter att jag tryckt på publiceringsknappen snubblade jag dock över nyheten om vad jägaren Dan Eriksson åkt på:

Att först bli beskjuten av en kollega – och därefter, när man försöker få klart för sig varför man varit nära att få sätta livet till på jaktpasset, få höra att man sett ut som ett vildsvin… det är en dubbelmacka av ett väldigt elakt slag.

Säger jag, som just ägnat delar av min fredagskväll åt att påstå att en centerpartistisk kommunpolitiker är väldigt lik en varg till utseendet. Men det är smällar jag tycker att man får ta då man valt att ägna sin tid här på jorden åt att försöka se till att vi i all framtid berikar utländska riskkapitalister på bekostnad av den svenska skolans överlevnad.

Jag tar ju tack och lov helg redan på torsdagseftermiddagarna, under detta mitt första år som färdig gymnasielärare. Min sjuttiofemprocentiga tjänst känns ändå stundtals som en hundrafemtioprocentig, när fyra färska hundrapoängskurser ska knåpas ihop med hjälp av mina löst ihopplockade högskolepoäng, några nyckfulla infall av smärtsam »how do you do, fellow kids?«-ighet och en rulle gaffatejp.

Det är en välsignad tur att jag får ta helg på en torsdag, men den där riktiga helgkänslan infinner sig ändå inte riktigt på uppstuds. Detta beroende på att jag har de sena torsdagskvällarna uppbokade av korpfotboll ute på Blackebergs IP vid den oömma tidsbokningen 21.15, vilket skapar en liten innehållslös krater av väntetid i schemat för mig som nybliven helgtagare.

Det är svårt att avgöra skillnaden mellan härlig egentid och segdragen och tålamodsprövande väntetid, men jag är ganska säker på att gränsen kan dras vid ifall man låter SVT-programmet Go’ kväll gå igång på den linjära tablåteven efter den tidiga Rapport-sändningen.

Det gjorde jag igår – men vilken lyckträff det blev för denne contentletande höna som knappt orkar sprätta fram ett endaste korn under sina arbetsveckor. För Go’ kväll innehåller fortfarande segmentet »Gör om mig«, där medelålders män eller nypensionerade tanter stajlas om av SVT:s mode- och skönhetsexperter i en förhistoriskt public service-snäll version av »Fab 5«. Där fann vi igår den gamle hårdrockaren och musikern Håkan från Västerbotten:

Om Håkan fanns egentligen inte mycket att säga; han verkade vara en reko figur som gillade t-shirts och jeans men som av nära och kära fått höra att det inte längre duger i dagens framgångsfokuserade skjort- och blazer-samhälle. Men om SVT-stylisten som tog sig an Håkan finns en del att psykoanalysera.

Som svensklärare på gymnasiet kastas man plötsligt in i att hålla låda om antikens alla verk och upphovsmän, vilket känns ganska tungt och svårt första gången, eftersom jag – trots en gedigen mängd poäng i litteraturhistoria – knappt fått ta mig an ett enda antikt verk i sin helhet. Så man lappar och lagar efter bästa förmåga och försöker göra de gamla grekerna rättvisa – men just att koppla de antika verken till samtidshändelser är ofta synnerligen utmanande.

Tur då att man kan snubbla över ett Go’ kväll-avsnitt som i närmast övertydlig mån spelade an på myten om Narkissos: den sköne unge mannen som blev så förälskad i synen av sin egen spegelbild att till sist han sakta förmultnade till en blomma vid sin spegelblanka damm där han satt och frossade i sitt eget tillbakablickande tryne.

För döm av min förvåning när det klipptes från Håkans bakgrundshistoria om slappa t-shirts och dåligt rumpsittande jeans till den här bilden från studion:

SVT-stylisten hade gjort honom till en exakt kopia av sig själv. Den gamle rockern har fått sig en identisk grå kavaj – och det en gång så stripiga, hängiga och rågblonda håret har klippts ner och färgats till en page av samma smäckra dammodell som SVT-stylisten själv går runt med. Håkan själv är än så länge lyckligt ovetande om hur han ser ut (den stora finalen är ju att han får ställa sig framför en spegel!!!) och ser inledningsvis väldigt lycklig ut över att ha fått göras om av en så fräsch och piffig SVT-stylist-kvinna:

Jag ville genom tv-rutan skrika åt Håkan att han i sin spegellöshet trots allt inte har ett helstängt huvudlag på sig. Du är ingen V75-krake, Håkan, ville jag skrika, utan du borde se att den gråa kavaj du fått på dig är närmast identisk med den som din stylist bär!!!! Jag tycker att han redan här borde ha börjat ana onåd insett att han blivit fångad i en modern och SVT-live-sänd Narkissos-myt.

Men först när de börjar gå in på vad som gjorts med håret verkar den spegellöse Håkan till slut inse vad som är på väg att hända. Titta bara på den här bilden, när SVT-Narkissos-kvinnan har börjat tala om Håkans hår och dragit några lätta fingrar genom den pageformade silvermanen. I egenskap av flintifierad kan jag väldigt lite om hur det känns när någon drar fingrarna genom ens ymniga hårsvall, men att döma av Håkans blick här – när SVT-Narkissos-kvinnan just dragit fingrarna genom hans kalufs – så börjar det verkligen gå upp för honom om vad han blivit utsatt för:

Det är plötsligt ren och skär skräck i den blicken. Det är, gissar jag, den skräck man finner hos vissa medelålders män när de hovrat runt de centrala delarna av en MQ-butik och börjat bläddra runt bland kostymbyxor vid en hängare och plötsligt inser att de inte vet ifall hängaren tillhör dam- eller herravdelningen.

Till slut började Go’ kväll-kvinnan nämna att användningen av torrschampo förvisso är »ganska ovanligt för män« och börja smörja in det en gång så rockigt stripiga håret med hjälp av lite metrosexuellt klegg:

Och ganska precis här, i denna stund, är jag säker på att det började gå upp för Håkan vartåt det hela höll på att barka. Någonstans inser han nog att SVT-Narkissos-kvinnans blick, som han tidigare tolkat som uppmärksamt vaken och trevlig, var den sjukligt forcerade blicken hos den Narkissos-individ som tittar in i ögonen på ett ansikte hen älskar: sitt eget. Det här är tillfället då det går upp för Håkan att han i denna grekiska myt i modern SVT-tappning bara fyller rollen av en spegelblank damm i en långsamt pågående förmultningsprocess:

Till sist var SVT-stylisten klar och nöjd med sin spegelbild och som ett sista försök att försöka dölja sina uppenbara Narkissos-böjelser försökte hon med den gamla taktik man vanligtvis bara finner hos någon som vill utnyttja samma gratiserbjudande två gånger och därför går och ställer sig i samma kö igen efter den första handlingen, men nu finurligt »utklädd« med…

… ett par övertydliga glasögon.

Frågan är verkligen hur Håkan själv hade resonerat ifall SVT-kvinnan själv hade fått föra fram honom till den efterlängtade spegeln iförd hennes egna gråa skrud, men Go’ kväll vore inte Go’kväll om inte programledaren Jovan Radomir skulle kasta in ännu en stylist i leken. För att rädda Håkan från uppenbarelsen av sig själv som en medelålders stylistkvinnas spegelbild kastade SVT därför in en åldrad Café.se-man med ansvar för att visa vilken typ av skinnjacka som är »tuff men dressad«:

Denne man fick ansvaret att klä om Håkan så att Håkan och SVT-Narkissos-kvinnan skulle gå att skilja åt framför spegeln. Håkan slapp därför känna den där uppenbara känslan av att ha blivit utklädd till någon som tycker om sin egen stil och sitt eget utseende väldigt, väldigt mycket.

Och jag tycker att det märks ganska väl på SVT-Narkissos-kvinnans blick att hon hade förväntat sig något annat vid själva spegelblottgörandet av Håkans nya person:

Det där är inte längre en tillräckligt spegellik bild för att förlora sig själv i. Den mörkare kostymen istället för den grå kommer helt klart att göra att SVT-Narkissos-kvinnan inte kommer att kunna stå där framför spegeln i SVT-studion i Umeå till dess att hon förmultnar.

Nej, vi fick aldrig se den där bortom räddning förälskade Narkissos-blicken in i spegeln, som vi antagligen fått se ifall SVT-stylisten fått fullkomligt fria nävar att göra honom till en fotokopia av sig själv. Istället fick vi som tittare en trött halvmesyr till avslutning, där Håkan till slut håglöst viftade med sin blomsterkvast med den skärrade uppsynen hos någon som har den kusliga känslan av att hen blivit utsatt för ett tidigare övergrepp.

Han var i den grekiska mytologin och vände, Håkan, och man ser tydligt besvikelsen i SVT-Narkissos-kvinnans ögon över att åter han lämnat hennes utseende därhän och fråntagit henne möjligheten att stirra sig till blomsterfnöske på en västerbottniskt manlig version av sig själv. Istället räddades Håkan i sista momangen bort från den grekiska mytologin av en manlig SVT-stylist iförd svårt mönstrad skjorta instoppad i ett par »dressade« mjukisbyxor.

Utöver mitt nya lärarjobb så har jag också engagerat mig i styrelsen för Hyresgästföreningen i mitt område. Det är en del ideellt arbete och för att lägga ner den tiden, utöver sitt krävande yrke, så gäller det att man verkligen brinner för frågorna man engagerar sig i. Och visst: jag visade dokumentären »Push« (2019) för mina elever i kursen »Internationell ekonomi« i veckan och jag brinner verkligen för att försöka motverka den fullskaliga marknadiseringen av den sociala rättigheten bostad. Jag brinner för att motverka utförsäljningen av ytterligare hyresrätter i de svenska storstäderna, om att vända trenden med lägenhetshotellifiering och jag drömmer den orealistiska drömmen om att det offentliga en gång för alla skulle spänna musklerna och köpa tillbaka det man har skeppat iväg för spottstyvrar. Allt det gör att jag känner att det är värt att engagera mig i Hyresgästföreningen och försöka dra mitt strå till stacken.

Men i veckan, när jag var som allra mest stressad, kände jag: räcker det?

Behövs det inte ytterligare ett argument till varför jag ska engagera mig ideellt för de svenska hyresgästernas sak? Jo, så kändes det – och då kom plötsligt denna skärmdump upp i mitt Twitter-flöde, som en gudagiven skänk från ovan:

Jag vill att hyresvärdarna ska börja frukta den entreprenöriella hemma-karpodlaren. Jag vill att alla hyresgäster ska kunna känna tryggheten i att »jag betalar hyra för det här boendet – därför ska jag känna mig säker på mina rättigheter att dra igång en hemmaodling av karpfisk i mitt badkar«.

Mitt område, där jag alltså också engagerat mig bostadspolitiskt, är Östermalm i Stockholm. Någon dag ska jag skriva om hur jag – som tillbringat så stora delar av min tidiga vuxendom på existensminimumets studentikosa gräns – lyckats överleva i denna den svenska rikedomens förlovade region; en guide till hur man med en yvigt snokande Zampo-fyndnäsa kan lyckas finna sig en gyllene rabattväg till överlevnad mellan alla NK- och Svenskt Tenn-butiker.

Ett av de tips som inte kommer att finnas med på en sådan framtida guide är beslutet att gå med i Facebook-gruppen »Köp, byt, sälj och skänk på Östermalm«. Som med alla semi-öppna Facebook-grupper är det bara yviga och slängiga förfrågningar och erbjudanden som kastas ut på det digitala torget.

Men en specifik annons (sänkt ribba för begreppet annons!!!) stack ut i den strida strömmen av ensamma utrop så till den grad att den fick mig att stanna till och ta fram skärmklipparverktyget. För visst: det är bra att ibland skriva en förklarande text kring varför varan plötsligt är aktuell på den öppna marknaden. Man kan för all del beskriva hur man vill bli av med en gammal soffa för att man köpt en ny, hur man kan vilja riva ut kylskåpet mot avhämtning för att ROT-renovera köket en fjärde gång på fem år – men jag drar gränsen vid att gå ner på detaljnivå kring varför man säljer ett knappt dussin påsar frukt-, nöt- och fröblandning:

Som lärare i samhällskunskap jobbar man med förstås mycket mer orsaks- och konsekvenstänkande med eleverna, och jag trodde faktiskt inte att man kunde dra det tänkandet för långt, utan jag tänkte nog att det alltid var bra att öva på att identifiera bakomliggande orsaker.

Men när någon beskriver orsaken bakom att han säljer ett tiopack granola-förpackningar med äpple- och kanelsmak så säger jag stopp. Aldrig igen vill jag utforma en skoluppgift utifrån ett letande efter orsaker. Jag är bränd. Orsakssambandet att någon på Östermalm tvingas sälja förpackningar med äppel- och kanelsmakande granola på grund av att de går över till »vanliga gryn« var droppen. Inga fler orsaker.

Bakomliggande orsaker är cancelled.

Till sist ett hedersomnämnande till de moderna Jesus-figurerna i dansbandet Glories. Tack vare min vän Den Bilburne Befruktaren fick jag nämligen reda på att Glories i helgen slog upp portarna för en konsert med endast ovaccinerade individer i publiken:

Det är vad Jesus hade gjort på sin tid: spelat dansbandsmusik för de som inte ville skydda sig mot sjukdom. Jag ska framöver hålla utkik i mina köp- och säljgrupper ifall det kommer upp några vaccinationspass till försäljning med den bakomliggande orsaksmotiveringen att säljaren gärna vill kunna gå på dansbandskonserter.

Kanske har jag lite äppel- och kanelsmakande granola hemma som jag kan byta med, ifall min motpart ännu inte gått över till de vanliga grynen. Det är, tror jag, vad Jesus hade gjort.

Jag blev tvungen att flygplansläga mig igenom en nätverkskrånglande tågresa från Sundsvall till Stockholm för att kunna se matchen mot Helsingborgs i oförstörd efterhands-live. Jag har gjort det flera gånger tidigare – stuckit ner den digitala näbben i sanden som en evolutionärt nischad GIF-struts – och inte sällan har jag efter matcherna ifrågasatt vad det är man väljer att ägna sig åt här i detta sitt enda jordeliv, när man gjort sig ofoget att lämna radarn för att inte »förstöra« upplevelsen av en glåmig 0-0-historia mot Norrby i omgång sjutton.

Men inte ikväll. Jäklar vad jag tjoade och tjimmade och levde om igen, som på den gamla goda tiden: innan pandemin lade hela fotbollssporten i en tillsluten malpåse. Först skrek jag när Linus Hallenius drog till med vänstern i mycket svårt läge (han har en tendens att kunna lyckas med det i superettansammanhang), sedan när Pontus Engblom skulle ha haft straff, sedan när han skulle ha haft straff igen, och sedan under ungefär hela den andra halvleken när Giffarna föll ihop som en sufflé och det dittills så bleka hemmalaget tryckte på och bombade in inspel.

Och sedan som allra högst när Paya Pichkah fixade hem tre blytunga poäng åt ett Pontus Engblom-funktionsvarierat GIF. Min flickvän kände inte igen mig; hon hade inte hört mig skrika på det där sättet under hela den pandemiska fotbollstid vi varit tillsammans.

Jag vet inte vad ni andra hade för förväntningar på den här säsongen, men för mig var det ungefär det här jag hade hoppats på och sett framför mig: en överkvalificerad Linus Hallenius som bär hela lagets offensiv på sina lokalpatriotiska axlar och ett i övrigt stabilt och rutinerat kollektiv som klarar av att ligga rätt och klokt i den här typen av tuffa matcher mot toppkonkurrenterna.

Jag hade helt klart tänkt att ett par egna produkter i den tidiga 20-årsålder skulle få hoppa in i den här typen av drabbningar, men nog inte vågat drömma om att de tillsammans skulle kunna buffla in ett avgörande i slutminuterna mot Helsingborg borta.

Sedan år 2000 har GIF Sundsvall har fått med sig fler upphittade dartpilar från Olympias gräsmatta än klubben har fått med sig poäng från Helsingborg. Men Teodor Stenshagen, 20, knuffade undan sin bevakning och fläkte sig fram medan Paya Pichkah, 21, stötte in returen till 2-1 bakom den förre Manchester United-åldringen i HIF-målet. Och plötsligt har Giffarna, som jag räknat ut vid jag vet inte hur många tillfällen den här säsongen, tre poäng ner till kvalstrecket och en uppskjuten match i näven.

Det hade nog inte hänt om inte den hårt kritiserade Henrik Åhnstrand bytt spelsystem, men skrotandet av den baktunga och defensivt virriga fembackslinjen hade inte genererat tillräckligt i sig. För det är ju trots allt så att oavsett hur ett lag formeras så är det spelare som också ska utföra jobbet – och där har två av lagets i särklass mest kritiserade spelare lyft sig något alldeles oerhört på sistone.

Idag hade Helsingborg vänt 0-1 till 2-1 på ett par minuter om det inte vore för Andreas Anderssons strålande parad på Wilhelm Loepers friläge, i svallvågorna efter kvitteringen. Jag tror mycket saker om denna GIF-upplaga, men jag är helt säker på att ett Pontus Engblom-decimerat GIF-lag inte hade orkat rest sig efter en sådan dubbelmacka redan i inledningen av andra halvlek. Även mot Västerås häromsistens stod den tidigare hackkycklingen Andersson för en rent matchavgörande insats som bärgade de tre poängen.

Han har höjt sig något alldeles oerhört under den tid som segertåget börjat rulla och kombinerar yviga jätteräddningar med att helt plötsligt kännas lugn och trygg när han ska kliva ut och plocka ner bollar (vilket fram till alldeles nyligen kändes som kritiska högriskprojekt).

Och framför honom har en av Pirkt.se:s mest frekvent ifrågasatta GIF-spelare genom tiderna blommat ut och visat vad det är han verkligen kan. Alexander Blomqvist kommer aldrig bli en teknisk virtous som borde ha mycket boll vid fötterna och styra ett lags bolltempo i en särpräglad Eric Björkander-roll (där hävdar jag fortfarande att Joel Cedergren hade fel), men vad gäller att nicka undan bollar och vara i vägen för motståndarförsök har han just nu få övermän i superettan. Och det är trots allt den typ av kvaliteter som brukar vara centrala för en mittback. Jag vet inte vad det är som fått den skånske 27-åringen att börja röra sig med ett sådant självförtroende på planen (inte är det kringscrollandet på den här portalen, inte) – men den förvandlingen av honom från säkerhetsrisk till trygghetsnav har varit direkt avgörande för att Giffarna har lyckats skramla ihop femton poäng på fem omgångar.

Sju matcher kvar, tre poäng ner, en match i handen. För ett antal omgångar sedan var jag frågande till hur jag skulle kunna orka uppbåda energi till att ens fortsätta följa det här underpresterande laget hösten igenom – nu frågar jag mig snarare hur jag ska kunna ta mig till de ställen dit detta segertåg rullar.

Förra torsdagen tänkte jag unna mig en liten tupplur efter arbetsveckan (som för mig tar slut på torsdagar, eftersom jag är kontraktsligen bunden till att publicera Fredagsveven om fredagarna), men fastnade i ett administrativt fotbollsdrama. För att undvika att Gruesome FourFourTwosome skulle behöva kasta in sin första WO-handske i lagets stolta och snart halvdecennielånga historia var jag tvungen att vända ut och in på mina kontaktlistor. En gång i tiden lär kontaktboken ha varit fylld till bredden av människor som kunde kliva in och stå för en habil arbetsinsats på ett mittfält i Korpen Division 7 Vardag, men tiderna har förändrats och nu var jag så pass desperat att jag till och med stack in ett par getögon i Facebook-gruppen för icke-kontrakterade Korpen-spelare som söker Korpen-sammanhang att få springa av sig i.

Det var väl ungefär en lika pigg samling av idrottsliga gigjobbare som GIF-sportchefen Urban Hagblom satt och glåmade in i när han satt och skulle ersätta Runar Sigurjonsson och Pa Dibba med en budget i den typ av rostade plåt som leder till korttidskontrakteringar av Joel Enarsson och Mauricio Albornoz. Och vissa i denna Korpen-grupp för ensamma själar hade en så pass Championship-osande svansföring att de nog kunnat få 2016-upplagan av Urban Hagblom att fingra på mejlskickarfingret:

Hur som helst: i sådana lägen — när man får sin post-jobb-tupplur saboterad av kontaktlistescrollande – borde man ha en meriterad klubbchef till hands, som själv kan snöra på sig skorna och styra upp saker och ting. Hade vi haft den surinamesiske vicepresidenten och mångsysslaren Ronnie Brunswijk som ägare av korplaget hade jag inte behövt känna sådan stress kring hur vi skulle få ihop sju man en torsdagskväll:

Ronnie kliver in och styr upp saker och ting. Det lyckades till slut jag också med, då jag i grevens tid fick tag i två fina bollspelare och människor så att vi blev fullt lag, men jag och Ronnie har också en annan sak gemensamt:

Båda har en fäbless för att låta saker digna ner från ovan. Han har tagit en sida ur den gamla Pablo Escobar-boken och låter surinamesiska dollar singla ner från helikoptrar — jag låter slappa spaningar från veckan drämma ner som hårda och icke-papp-förslutna gräddkolor i backen från taket på en bankautomat.

I dagarna har jag på nytt gått igenom Marcus Larssons nya bok De expansiva för att eventuellt kunna skriva en text där jag väver ihop hans pedagogiska redogörelse för hur aktiebolagskoncerner göder sig feta på svensk skolpeng med en minst lika mörk skoldystopi från andra sidan Atlanten. Hur som helst: jag studsade till vid vissa siffror när jag läste om den relativt nya och ytterst snabbväxande aktiebolagskoncernen Atvexa, vars unika affärsidé är att köpa upp redan befintliga friskolor och bara ta över själva guldtäljandet av skolpengen:

De ska alltså inte generera någon utdelning till sina aktieägare utan istället växa med specifikt 15 procent per år.

Och på just den siffran reagerade jag. Hade jag inte läst något om just en tillväxttakt på 15 procent alldeles nyligen, i ett annat finansiellt projekt som lovade nästan lika trygg och stabil avkastning som den man tydligen kan göra på den skattefinansierade svenska skolpengen?

Jo, till slut kom jag på det:

Det svänger snabbt i kryptobranschen. Det svänger hit och dit, det är höga toppar och låga dalar — och så har vi bevisligen Kaj Linna, som försöker erbjuda en gyllene krypto-medelväg för alla låginkomsttagare och sjukpensionärer som inte har större krav på sin finansiella avkastning än att gå stabila femton procent plus i månaden. I början av förra veckan basunerade Aftonbladet ut att den felaktigt morddömde Linna, som fått sjutton miljoner kronor på fickan, planerade att satsa stora delar av sitt rekordskadestånd i något som absolut inte var ett pyramidspel.

Det bara lät väldigt mycket som ett pyramidspel: det skulle värvas nya medlemmar, alla skulle stoppa in pengar, det fanns en icke-namngiven storspelare i toppen som levde gott (»don’t worry about Kaj Linna, he drives a Corvette, he’s doing just fine«), avkastningen vore otroligt. Men Kaj Linna och hans nya projekt hade ett trumfkort som alla lurendrejare där ute aldrig skulle kunna kopiera. Kaj förklarar för Aftonbladet:

På skolan jag jobbar håller jag på att försöka sätta mig in i Google-systemet som skolan använder. Jag håller på att avvänja mig från mina PowerPoint-presentationer för att istället använda dess fattigare kusin Google Presentationer och i förra veckan fick jag en smäcker mall skickad till mig från en annan Google-arbetande lärarkollega. Jag blev mycket glad och tänkte att jag äntligen funnit ett sätt att lura eleverna att de fortfarande fick presentationer av kvalitativ PowerPoint-design, men via Kaj Linna fick jag nu en påminnelse om hur riktigt snygga presentationer fortfarande kan se ut. Det räckte med en blick på Linnas krypto-presentationer för att förstå att jag som Google-användare fortfarande har sjumilakliv fram till de lyckliga kreatörer som arbetar med de nyaste versionerna i det mer luxuösa PowerPoint-universumet. För så här kan det se ut när Kaj Linnas kommunikatörer varit framme:

Med de där färgkombinationerna och de där pilarna är det slut på ifrågasättandet. Då är det bara att inse att det är det här som gäller. Det där är en presentation gjord på en kraftig jobbdator. Inte tu tal om saken.

Och jag brukar som svensklärare alltid säga det till mina elever: att ofta räcker det med punkt istället för tre, men att man kan använda tre punkter ifall man exempelvis vill antyda en spännande fortsättning — men jag har glömt att förklara att om man vill uttrycka att »det här stycket innehåller absolut inget fuffens utan är att lita på« så bör man gå för de åtta punkterna som avslutning, som kryptoföretagets ansvarige kommunikatör valt att göra.

Samme kommunikatör ligger även bakom denna Facebook-annons, vilket inte är något man slänger ihop om man inte har läst sina högskolepoäng i branded content marketing:

Tyvärr hann Aftonbladet redan i slutet av förra veckan rapportera att Linnas nya kryptoprojekt redan hunnit klappa ihop verksamheten efter tidningens granskning, där reportern nästlat sig in i de interna Zoom-konferenserna för att läcka information från de smäckra presentationerna. Det blev inga 15 procents avkastning i veckan för investerarna, trots att de färgglada pilarna mycket pedagogiskt förkunnade att så skulle ske.

Vill man ha femton procents tillväxt får man sikta in sig på att göra sig ett namn på den svenska skolmarknaden. Just ett namn verkar räcka långt, för Atvexa är inte mycket mer än just ett namn: ett av flera med at-prefix som vuxit fram ur investmentbolaget Atnotera. Bolaget har nämligen Atvexa som köper upp friskolor på skolmarknaden men de har också Atleva som köper upp fristående specialistvårdsinrättningar och de har Atviva som köper upp vård- och omsorgsbolag.

Pirkt.se famlar ju inte sällan i mörkret – som med denna icke-kommersiellt gångbara satsning på Fredagsveven – men jag tror att det långsiktiga hoppet för koncernledningen är att lyckas få sälja sin stundtals kontroversiella och yvigt svingande portal till vad som kan bli Atnoteras nya satsning på mediebranschen: Atveva.

Sedan är det bara att – med eller utan Kaj Linnas konsultation – räkna med den femtonprocentiga tillväxten.

Aftonbladet-reportern som sänkte Kaj Linnas kryptoimperium sade som det var om sin granskning: han skapade ett konto, slängde in någon hundring och fick därför titta in bakom betalväggen och njuta av några riktigt färgstarka PowerPoints. Det var säkerligen väldigt enkelt och det lät också väldigt enkelt. Ett habilt dagsverke för en journalist, som trots att det fick hela det potentiella Kaj Linna-krypto-imperiet på fall inte lär generera några av de mer prestigefyllda journalistpriserna i slutet av året.

Det finns dock andra reportrar som försöker få sitt arbete att framstå som mer än det faktiskt är. Jag slängde under förra veckan ett par trötta ögon på Kalla Faktas reportage om svenska incels: arga män som skyller sitt ofrivilliga celibatleverne på att kvinnor är ytliga och dumma och bara letar efter män med en viss lutning på haklinjen.

Det journalisten gjorde var att försöka skapa ett anonymt konto på en av världens största plattformar för incel-rörelsen, vilket han för en kort stund lyckades med innan han direkt blev utkastad för att han ställde öppna frågor om vad han var där i för undersökande syfte.

Hur han framställde denna habila ++-aktion? Så här:

Gång på gång på gång använde reportern denna Matrix-gif för sitt reportage där han till slut – efter att ha misslyckats med att smälta in i det stora forumet och gått över till att fiska på Reddit och Flashback – lyckades tala med två inte alls särskilt radikaliserade men väldigt ensamma incel-killar som båda inte verkade det tycka att det var nödvändigt att maskera sig till mycket mer än hälften:

Genom hela inslaget klipptes det tillbaka till där denne digitala skjutjärnsjournalist stod vid sin toppmoderna arbetsstation och castade upp rörligt material på små luftburna videoskärmar intill sig:

Jag har inte sett någon som velat verka i sådan digital framkant sedan jag snubblade över reportaget om världens mest uppkopplade man härom året och såg hur han ville framställa sig själv för att han varit (för) tidig med att investera i ett par Google-uppkopplade brillor av tunn modell:

Redan i förra årets årslista slog den här portalen fast att Börje Salming gjorde en otroligt slapp reklaminsats då han verkar ha vägrat på att vänta på att ett påslakan drogs över det Cura-täcke han hade ringts in för att saluföra via en säkerligen välbetald liten rävsovning framför kameran:

Härom veckan var Börje – som hela tiden också finns tillgänglig för video-gigarbete på Memmo.se – tillbaka i reklamtagen, då den före detta hockeytuffingen dök upp utklädd till apelsin i en ICA-reklam:

Börje Salming betonade själv för Expressen hur pengarna absolut inte var den avgörande faktorn när han ställde upp för den mäktiga butikskedja som snart har monopolställning inom den svenska matvaruhandeln. Inte heller var Börjes anledning till att vara med möjligheten att få verka i en stimulerande miljö där skådespelare som Björn Kellman och Suzanne Reuter äntligen, på ålderns höst, får släppa lös all sin kreativa potential och självförverkliga sig själva intill en realiserad plastbytta med litauiska lågprischampinjoner. Nej, det primära, enligt Börje, var glädjen i att få klä ut sig i en riktigt rolig apelsindräkt och skänka sådan otrolig glädje till folkmassorna:

Jag antar att det nästan måste vara uppskattningen från våra nära och kära som till syvende och sist får oss att ta oss för någonting i livet. Oavsett om det gäller idogt Fredagsveven-skrivande när ölsuget faller på under den lediga fredagseftermiddagen eller om det gäller utklädandet till citrusfrukt så är allt man vill här i livet är att kunna bistå med någonting som får en kär vän att okontrollerat skratta sig till harmynthetens gräns.

Börje lyckades, jag tar nya tag, då allt veckans efterforskningar gett vid handen är en pajad Tradera-algoritm:

Till sist fick jag detta material skickat till mig från en person som hade lagt på minnet att jag en gång – för väldigt länge sedan – stått för en stark spaning i farten. Han påtalade att vi än så länge bara kan veta en enda sak om den man som misstänks ligga bakom det hemska bombdådet i Göteborg, efter det att flera tidningar gått ut med en pixlad bild av den misstänkte mannen:

Och det vi kan veta är att det inte är SVT-kommentatorn Staffan Lindeborg som ligger bakom bombdådet:

Ny insikt: Staffan Lindeborg har Sveriges minst pixelkompatibla utseende??? pic.twitter.com/Ga309gmvea

— Erik Löfgren (@Pirkt) February 3, 2017

Staffans nuna hade lyst igenom även Expressens grova tolv-bitars-pixling.

Det är förstås väldigt typiskt ett topplag att vinna även när man inte spelar särskilt bra.

Men för att kunna tro på chanserna att vara ett topplag hela vägen in i kaklet så krävs det att man åtminstone någon gång visar hur bra man faktiskt kan vara – vilket Giffarna äntligen visade mot Trelleborg ikväll.

Och Sundsvall har inte bara ett fotbollslag som sent omsider verkar vilja visa att det förtjänar att bli allsvenskt igen – staden har dessutom en potentiellt allsvensk publik som bevisligen överlevt en pandemi.

Idag släppte restriktionerna i Sverige, efter ett och ett halvt år av statligt sanktionerad distans och jag antar att de flesta svenskar firade på något litet sätt. Jag firade genom att skynda iväg till ett Friskis-pass direkt efter jobbet (aldrig har jag känt mig mer innerstadsstockholmsk än när jag var tvungen att inleda passets uppvärmningsdel med de blåtandskopplade hörlurarna över öronen, eftersom distansmötet dragit ut på tiden) och svettades ut vad som verkade vara två pandemi-år av återhållna svettningar. Andra stockholmare (som säkert är mindre stockholmska än vad min jobbpersona snabbt har utvecklats till) gick kanske på Spy Bar eller Debaser.

I Sundsvall finns mig veterligen inte särskilt många nattklubbar utöver den yviga karaoke-saloonen E Street, men väl många pigga och ack så stockholmskt influerade barer som lär ha konkurrerat om det medelpadska folkintresset denna den 29 september: dagen då man äntligen var fri att göra precis vad man ville igen.

På säkert tio olika etablissemang hade du vid sjutiden kunnat bli serverad en öl inne i värmen (kanske av någon som kallar dig »maestro« vid beställningen???) – men över sju tusen Sundsvallsbor valde att gå och stötta GIF Sundsvall. Visst: tack vare ett piggt ordnat samarbete med lokala företagare så var inträdet gratis – men omkring sju procent av kommunens befolkning gick på fotboll för att stötta stadens lag hemma mot Trelleborg i andradivisionen under vad som såg ut att vara en ytterst grådisig onsdagskväll.

Detta kritiserade och ifrågasatta, ja, på vissa (Pirkt.se-)håll sågade och fullkomligt utdömda GIF-lag lyckades locka till närmast lapp på luckan en septemberkväll när världens alla andra möjligheter plötsligt låg öppna.

Det gjorde mig alldeles otroligt glad att se. Efter att ha sett en säkerligen uppfluffad publiksiffra på 1 400 åskådare hemma mot Landskrona senast så började jag undra ifall min hemstad har vad som krävs för att bli allsvensk igen – eller om pandemin tagit knäcken på den skara som brukade utgöra en trogen kärna av åtminstone 2500 betalande åskådare oavsett om det gällde matcher i superettans botten. Att se laget spela inför så otroligt tomt gapande läktare i ett toppmöte mot Landskrona och med delvis släppta restriktioner gjorde mig konkret orolig över att stadens blåkepsade fotbollsintresserade kanske en gång för alla valt tv-soffan eller radion framför sittunderlagen och långkalsongerna.

Det här var motbeviset: den här staden kan fortfarande förtjäna ett allsvenskt fotbollslag. När Giffarna defilerade hem 2-0-segern på stopptid ställde sig stora delar av sittplats upp och klappade fram laget till slutsignalen. Knappt en postpandemisk kropp verkade – av tv-bilderna att döma – försvinna iväg för att varmköra bilen i den karga septemberkvällen.

Och äntligen visade samtidigt också fotbollslaget GIF Sundsvall att de har vad som krävs för att kunna ta sig upp i allsvenskan. Poängen har de ju samlat på sig på sistone – men man behöver inte ha något särskilt WyScout-verktyg utan bara två starrfria ögon för att konstatera att det tillhörande spelet har saknats.

För det är klart att det är otroligt typiskt ett topplag att vinna även under de matcher där man underpresterar spelmässigt, som när Giffarna spelades ut med skottsiffrorna 27-6 och ändå lyckades ta en trepoängare. Men det har ju varit lite mindre typiskt just ett topplag att så väldigt ofta underprestera spelmässigt. Ja, det har varit direkt atypiskt ett topplag att nästan aldrig lyckas spela konkret bättre fotboll än någon annan motståndare i serien, utan istället behöva se sig konkret utrullade av flera bottenlag. Min flickvän har frågat det efter flera raka matcher nu under hösten, när jag har muttrat över de många spelmässigt svaga prestationerna: »hur kan de vinna om de hela tiden spelar så dåligt?«.

Det ärliga svaret är att jag inte har haft någon aning. Dit har mina fotbollsanalytiska kunskaper inte sträckt sig. Det var nära nog omöjligt att förklara hur GIF Sundsvall lämnade Västerås med tre poäng efter den insatsen förra lördagen; än mer omöjligt än det var att ta in att Linus Hallenius ordnade hem tre poäng från Skytteholm någon vecka innan, i ett läge där man närmast bad om att domaren skulle blåsa av matchen för att kunna undvika ännu en attack från division 1-nykomlingen Vasalund.

Men fråga mig varför Giffarna vann hemma mot toppkonkurrenten Trelleborg och jag kan ge ett solklart svar: de var det bättre laget från start till mål. Äntligen hade Giffarna det där storklubbslugnet som jag känner att ett lag av vår dignitet alltid bör kunna ha när de kliver in till match i den här serien. I kväll fick Trelleborg knappt låna bollen första halvtimmen och precis när jag vände ner blicken för att anteckna i ett litet block att »det här är den bästa starten sedan 3-0-krossen mot Vasalund i våras« så hände det som borde hända ganska frekvent när hemvändare som Robert Lundström och Linus Hallenius spelar tillsammans i en svensk andradivision.

Det kommer ett klassmål från kombinationen av spelmässig dominans och individuell spetskvalitet. Med sådana spelare på en plan ska en självutnämnd krönikör aldrig kunna känna sig säker när hen tittar ner i sitt block under anfall.

Och det ska ju verkligen sägas att favoritmanteln hängdes över det här GIF-kollektivet först när Robert Lundström valde att flytta hem och därmed förvandla högerbacksplatsen från en problemposition (Nicklas Dahlström är mycket och kan bli ännu mer, men någon högkvalitativ ytterspringare var han inte i fjolårets superetta) till en som höll klar allsvensk klass. Att »Robban« sedan knappt kunnat spänna sin baksida för en maxlöpning på hela säsongen har självklart påverkat det här lagets möjligheter något enormt – framför allt då laget länge fortsatte spela med ett gapande stort Robert Lundström-hål på en högerställd wingbackposition.

Ingen gång under den här säsongen har Robert Lundström fått visa vad han kan göra på den här skrala nivån som ikväll, som vanlig klassisk högerback i en 4-1-2-1-diamant som kändes hämtad från Championship Manager-modellen 01/02. Både »Robban« och Dennis Olsson kom äntligen till den rätt man såg framför sig inför säsongen; att de skulle kunna äga varsin kant och bomba in inlägg mot forwardsduon.

Centralt hittade de växelvist djupt sjunkande Pontus Silfver och Daniel Stensson äntligen in i det trygga bollrullande som trots allt behövs ifall man vill kunna ha kontroll över matcher och ge Ludvig Nåvik lite friare tyglar med sin ungdomliga frenesi, som hade kunnat leda till två nya strutar idag (den där kombinationen av tungt och rappt skott från snäva vinklar växer inte på medelpadska träd!!!). Och Erik Andersson, prestigeförvärvet från just Trelleborg, har ju stundtals blixtrat till tidigare (ett antal fina djupledsbollar från ingenstans, ett par påpassliga mål) men varit närmast osannolikt anonym under stora delar av matcherna – men inte i dag.

Nej, äntligen såg den före detta superdupertalangen ut som den spelare han fortfarande borde kunna göra i den här serien; delaktig, hungrig, smäcker (djupledslyftningen till Pontus Engblom borde resulterat i ännu en assistpoäng) och matchpunkterande när han – på Nåviks fina passning – dundrade in den viktiga 2-0-bollen som eliminerade risken att denna magiska kväll skulle förstöras av någon ödeläggande Henry Offia-tå i nittioandra.

Inte sedan den senaste uppflyttningssäsongen 2014 har GIF Sundsvall radat upp fyra raka segrar, men två av dessa måste fortfarande räknas som väldigt oförtjänt tagna. När Henrik Åhnstrand inför kvällens match skulle förklara vad hans lag gjort så väldigt bra den senaste tiden var han tvungen att summera att »mål avgör fotbollsmatcher«. Men det spelar ingen roll längre; efter den här 2-0-krossen av Trelleborg har Åhnstrands manskap visat att man faktiskt hör hemma i den här superettantoppen inför fortsättningen. Vi visste att vi hade Linus Hallenius matchvinnaregenskaper och vi kanske hoppades att »Robban« Lundströms lår skulle återhämta sig inför slutspurten – men först nu vet jag att det här laget kan dominera en superettanmatch på det sätt som brukar vara ett självklart krav för att kunna nå avancemang till allsvenskan.

Vi var äntligen ett par nummer större än gästerna. Vi tog äntligen en seger som inte ens Henrik Åhnstrand störste kritiker (har det varit jag???) skulle kunna säga var någonting annat än hundraprocentigt välförtjänt och bergsäker. Det behöver inte alltid vara så vackert (någon som har Pep Guardiola som tränarförebild borde gråta en liten skvätt varje gång Alexander Blomqvist duttar ut bollen utanför planen när han är lite pressad längsmed sidlinjen — men som han nickade undan bollar och vann dueller igår!), men ska man gå upp i allsvenskan behöver man kunna vara så stabila och dominanta som Giffarna äntligen var idag.

Av alla platser jag hade velat vara på ikväll, när världen äntligen öppnade sig för oss svenskar, så hade det varit nedanför det norra stadsberget, vid den östra ståplatsläktaren på IP. En blåtandsuppkopplad hörlursgymmare från Stockholm kunde bara sitta avundssjuk och njuta av den stämning som trots allt sipprade igenom teven.

Sundsvallspubliken visade äntligen att de finns kvar i allsvenska skaror efter pandemin, och Giffarna visade äntligen att de är ett lag som verkligen ska kunna tävla om de allsvenska platserna i höst.

Jag kör väldigt sällan bil nu för tiden, men mitt beteende i trafiken är fortfarande djupt påverkat av den tid då jag susade runt i familjens lilla Mazda på Sundsvalls gator. Jag är exempelvis fortfarande väldigt mån om att försöka maximera färdvägens effektivitet när jag cyklar: först och främst gäller det att hitta vägar med så få rödljus som möjligt, men sedan handlar det förstås mycket om att få sig så mycket nerförsbacke som möjligt, så lite uppför som det bara är möjligt (allt för att undvika att mitt redan sargade och hudskrynkliga anlete ska förvridas alldeles för mycket åt Marco Pantani-i-sista-klättringen-hållet).

Det är nog ett ganska vanligt och sunt försök till vägmaximering, men jag tror att jag känner ett extra styng av obehag över att ha råkat ta in på en irrväg som leder mig till en onödig uppförsbacke. Inte för att jag är mycket vekare än andra i benen, utan för att jag är en produkt av mitt arv och min ungdomliga miljö. Jag minns det exakta ögonblick då detta fokus på navigationsmässig noggrannhet infann sig. Vi var på väg hem från mina kusiners hus uppe vid Södra Allén och jag styrde med van Mazda-hand (singular, ja: för ett tag snappade jag upp att det kunde anses avslappnat och coolt att bara sitta med en högernäve mitt på ratten) familjens bil hem genom Södermalms snirkliga smågator.

Vi bodde ju uppe på Sidsjön och min ryggmärgsreflex sa åt mig att styra mot den väg jag kände allra bäst till: klassiska Branta vägen. Den är ju precis vad den är, Branta vägen: en jäkligt brant väg som går rakt upp mot Sidsjön. Inga krusiduller eller kringelkrokar, bara en riktigt brant och effektiv väg, rätt upp.

(Under de perioder då inget nöjesfält slagit ner sina kringresande tältpinnar på Midälvas grus fick det lilla sista krönet på Branta vägen – det lilla gupp som får det att kännas som att man flygande-mattan-lättar från marken – fungera som ställföreträdande berg-och-dalbana för oss barn som växte upp på det norra stadsberget.)

Så jag tog beslutet att fortsätta Nygatan ner, mot Branta vägen, istället för att svänga upp på någon av de tidigare gatorna upp mot höjden. Jag tog den väg jag kände mig allra mest trygg med – den jag kört flest gånger hem från ICA Bergsgatan med en liten påse natursnask på passagerarsätet.

Plötsligt hör jag då, precis när bilen fortsatt rulla rakt ner för Nygatan istället för att vridas upp mot höjden, hur en röst gastar för full hals i baksätet. Det är min alltid lika ömme far, måhända något vinfryntlig efter släktkalaset, som plötsligt vrålar ut följande ordalydelse som sedan dess alltid finns lagrat i min trafiknavigerande hjärnbark:

»DU TAPPAR HÖJD!!!«

Trots eventuell vinfryntlighet och den påföljande trötthet som ofta infinner sig när man sätter sig i en bil för att bli skjutsad hemöver så hade min far – som då i tjugo års tid levt uppe på den ena höjden i det som borde kallas »Norrlands La Paz« – sinnesnärvaro nog för att blixtsnabbt analysera att hans förstfödde som var på väg att offra viktiga höjdmetrar genom sitt invanda och icke-optimerade körmönster.

Sedan dess hör jag det överrumplade skriket från min annars så timide fader varje gång jag viker av på en irrväg som leder till förlorade höjdmeter för mig och mina cyklande ben – och sedan dess tar jag aldrig inkörda vägar bara för inkördhetens skull. Under inledningen av den här första hösten som gymnasielärare har jag därför istället försökt maximera effektiviteten i cykelvägen mot skolan vid Hornsbergs strand, dels hemifrån mig, vid KTH, men dels hemifrån min flickvän på de östra delarna av Södermalm. Jag har inte försökt maximera snabbheten på så sätt att jag cyklar om folk i täta och snäva körfält som vissa lycraklädda mellanchefer (vissa seniga och spandexförslutna män skulle gladeligen riskera en Tour d’ France-masskrock via en våghalsig omkörning för den obetalbara känslan av att hinna typ tolv sekunder snabbare till jobbet på deras revisionsbyrå), men maximerat vad gäller navigering för maximalt rullande i lätta nedförslutningar och minimalt med uppförsbackar.

Jag letar hela tiden nya vägar som inte »tappar höjd« och jag tror att jag börjar hitta någonting, men en nackdel med att bo i Stockholm är ju att jag inte har min ömme faders vägledning från baksätet. Jag skulle behöva ha honom bak på pakethållaren när jag viker av från Surbrunnsgatan för att istället ta Frejgatan vidare mot Karlbergsvägen och se ifall han ger ifrån sig sitt »DU TAPPAR HÖJD!!!«-skrik eller ej.

Sett till hur lång tid den tog att skapa så är ju det här en väldigt underanvänd rörlig samling pixlar, som föreställer hur någon skulle kunna tröttna på min muntra uppsyn när jag cyklar omkring under en ledig dag:

Om det skulle bli så att någon ledsnar på att se min belåtna nuna när jag känner mig särskilt nöjd med ett icke-höjd-tappande navigationsbeslut så är jag ju skyddad, inte från själva ölflasketräffen (det är en av nackdelarna med en nackkrage till hjälm) men från det efterföljande fallet via min exploderande Hövding.

Vid två tillfällen har min postmoderna hjälm exploderat i runt mitt kranium och vid åtminstone det första trodde jag att jag blivit vådaskjuten av en älgstudsare, sett till hur det överraskande bara small till i hela kraniet. Men vid båda tillfällena har det känts väldigt tryggt att få se sin enda skallbas omslutas av en vit luftmadrassmössa.

Visst finns det nackdelar med att ha en hakklappsliknande tingest runt halsen…

hur folk tror de ser ut när de har ~ hövding-hjälm ~ // hur de ser ut pic.twitter.com/DKAvkQllIX

— Felicia (@skitcreddig) June 16, 2021

… men trygghetskänslan har trots allt övervägt dessa, så till den grad att jag säkert skulle kunna vara öppen för fler exploderande säkerhetsprodukter.

Klipp till: veckans upplaga av SVT-serien Draknästet och motorcyklistentreprenören som kommit fram till att även ett par jeans kan explodera på ett säkerhetsfrämjande sätt:

Jag är ju ingen motorcyklist, men med tanke på att jag i min jakt på att inte tappa höjd plötsligt kan stå för halsbrytande svängar i sista sekunden (av PTSD-rädsla för att höra min fars upprörda stämma ljuda genom hörselgångarna) och med tanke på att jag dessutom har fortsatta problem med mitt högra knä så kan det kanske vara läge för mig att investera i ännu en explosionsartad pryl. Speciellt efter att ha fått se hur snabbt airbag-jeansen utvecklas från ingenting till ett…

… rejält gammalt Dominik Hasek-benskydd. Frågan är bara var själva jeanstyget tar vägen när all denna uppblåsningsmekanik sätter högsta fart. Är tanken att man ska bära luftanordningen utanpå jeansen blir det nog ett nej från min sida, eftersom det skulle appellera för mycket till ett av mina allra mest traumatiska idrottsminnen, då jag i åttaårsåldern skulle få följa med min två år äldre och hockeyspelande granne och hans vänner till ishallen för allmänhetens åkning. De kom i sina damasker och sina bröstplattor och Easton-klubbor och såg ut som små Elitserie-spelare, medan min mor hade skickat dit mig i ett par jeans på vilka hon applicerat små skateboard-skydd över båda knäna. Jag minns fortfarande hur jag gled omkring på insidorna av de kobent sluttande skridskorna och försökte gömma mig innan jag plötsligt fick se en stenhård passning komma glidande över isen mot min klubba och hur jag i själva mottagandet av den hårda pucken plötsligt bara föll ihop i en sorglig hög av jeanstyg och skydd och förvisso kalciumrika men likaledes sköra ben.

Om bara airbagsjeansen kan bli något annat än det vid fall kan jag säkerligen se mig själv investera.

Som influerare kan man ägna sig åt mycket, men i veckan blev jag av min flickvän uppmärksammad av att flera influerare varit iväg på en realesefest för något som ändå… skavde. Det handlade inte om någon bok eller film eller ny skönhetsprodukt – utan om… en färg. En kollektion av färger från Bianca Ingrosso-kompisen Melina Criborn, som gjort något så unikt som att designa en egen nyans av en färg.

View this post on Instagram

A post shared by Melina Criborn (@melina.criborn)

Jag kan väldigt lite om att välja ut färger, men jag är ganska säker på att alla som vill måla om en vägg eller en gammal byrå nu får välja på alla jordens och universums färger via en enkel färgväljarmaskin som har tillgång till miljontals nyanser av varenda färg en människa kan tänka sig. Alla väljer, så som jag har förstått färgbranschen av idag, en alldeles egen färg: sin egen dataframtagna nyans av mintgrönt eller något gammalt släktrecept på grått. Det är hur enkelt som helst.

Det låter i detta läge osannolikt märkligt att medelst releasefest »släppa« en egen »färg« som andra skulle vilja… nöja sig med?

Vad vet jag: kanske blir »Timeless«, denna unika samling vitfärger, en stor försäljningssuccé (folk är ju till viss del rättmätigt less på valfrihetens gränser, som ibland ter sig yvigare än universums), men jag ser då framför mig hur många män (förlåt för könsstereotyp analys av vilka som tenderar att investera mest energi i väggfärger) kommer att bli Michael Scott när de inser att de inom ett par år lagt stora delar av hushållets ROT-finansierade resurser på att gå från Melina Criborn-färgen »Silky Shell« till Melina Criborn-färgen »Smooth Cream«:

Vi har några klassiska skador i fotbollsvärlden genom tiderna, varav vissa satt sig i öron-näsa-hals-regionen. För oss som har fotbollshjärtat i Medelpad minns vi med fasa hur den förre GIF-spelaren Sebastian Rajalakso plötsligt inte kunde svälja en gurkbit och hur han därefter fick se hela sitt svalgsystem braka ihop fullständigt (något som kan ha haft att göra med de mentala bekymmer som nära nog bör följa efter att man sprungit runt på en friidrottsarena i Polens gråare utkanter och ensam luftnickat låtsasbollar och samtidigt aktat sig för de lokala spjutkastarnas träningskast).

Men nu har det seglat upp en ny favorit bland de näbbrelaterade fotbollsskadorna, då den tidigare Elfsborgs-vänsterspringaren Rami Kaib bitit av mer än han kunnat tugga, för att tala i anglicismer:

Om Sebastian Rajalakso plötsligt behövde ha en närmast personlig hjärtstartare till hands under en period, efter att ha överrumplats av en gurkbit i vrångstrupen, så vill jag inte ens tänka på vad Rami Kaib kan behöva gå igenom för psykodynamisk terapi för att någonsin våga sticka in en fast bit föda i gapet igen.

Än har Kaib i alla fall inte fått se sitt utländska äventyr urarta i den typ av mobbing som Sebastian Rajalakso utsattes för när hans polska klubb ville bryta kontraktet under 2014. Vi avslutar med att citera några klassiska rader från min gode vän Per Bohmans intervju i Sportbladet, där Rajalakso berättar om hur han fått träna individuellt med en gammal polsk gubbe som varje dag bland annat höll fotbollsteoretiska pass på det för Rajalakso okända språket polska:

– ”I dag ska vi träna teknik”, sa gubben. Men vi hade inga bollar, invände jag. ”Spelar ingen roll”, sa han och jag skulle jonglera till 100 i luften. Men utan boll!

Rajalakso tvingades utföra en mängd spökövningar.

– Jag låtsasnickade till 100 med en osynlig boll. Jag ville inte ge dem chansen att bryta avtalet och följde order. Jag gick med på allt. Även när vi körde avslut. Tränaren chippade in osynliga passningar som jag sköt in i mål.

Under hela säsongen har mitt korplag, Gruesome FourFourTwosome, präglats av en sällan skådad identitet framför målet. Vi har kanske helt enkelt tränat för få spökavslut. Ingenting stärker självförtroendet som att se en sträckt spökvrist sitta stenhårt i krysset. Efter tillräckligt många lyckade spökövningar framför mål kan man säkert kliva av planen och ta ett rejält bett på en svalkande gurka.

Vi ska lämna gurkorna och morötterna men fortsätta på svalgtemat.

(Den här upplagan av Fredagsveven känns nästan för symmetrisk, där en längre cykelutläggning följs av en Hövding-byxa och där ett Rajalakso-gurksvälj sömlöst går in i en ny svalgkopplad nyhet.)

I veckan skickade nämligen en av den här portalens allra trognaste läsare och content-bidragsgivare in en nyhet från Aftonbladets Svenska Hjältar-serie till redaktionen. Det handlade om att en gammal känd profil i säkerhetsbranschen, Tom Schuterman, räddat livet på en kvinna på Östermalm med hjälp av den gamla beprövade Heimlich-manövern efter att hon satt något så östermalmskt som en musselbit i vrångstrupen.

Och jag kan först verkligen känna för den man som sitter intill kvinnan och tafatt försöker påbörja en egen variant av den gamle heimlicharen, för att sedan få sin manlighet ifrågasatt av en gammal bufflig profil från säkerhetsbranschen:

Den äkta mannen flyger åt sidan, Tom kliver in i arbetsmode. Och jag kan verkligen se mig själv som den åsidosatte mannen som ifall han lämnats ostörd hade gjort sig skyldig till något form av okunnighets-dråp av sin bättre hälft.

Jag kan verkligen också se hur jag i efterspelet – spoiler alert från Svenska Hjältar-sidan: Tom skickar ut musslan ur strupen på kvinnan – skulle känna både en stor glädje (över den räddade kvinnan) och en stor och personlig sorg (över min otillräcklighet). Det är som en Ruben Östlund-uppföljare till Turist, hur vi skulle lämna musselstället med denna hängande tystnad över oss som par; med säkerhetsprofilens sturska manlighet som en tyst följeslagare in i natten.

Men då blev jag så väldigt glad av att läsa fortsättningen, där den åsidosatte mannen med sin undermåliga Heimlich-teknik ändå fick viss revansch på den bufflige Tom som stulit showen med några rejäla bröstbenstryck.

Några, ja: för Tom nöjer sig nämligen inte med ett.

Och det kan förstås ses som ännu en motgång för den åsidosatte mannen – att han nu måste hantera både sorgen över att ha blivit undanskuffad som en odugling och över att hans fru nu måste rehabilitera ett brutet revben.

Men jag tror ändå att det framför allt var glädjande för honom, mitt i all panik och bedrövelse, att hans Heimlich-överman visade sig drabbas av ett aldrig tidigare skådat Heimlich-gashäng som måste ha lagt lite sordin på Svenska Hjältar-stämningen på restaurangen.

I samma tidning fann jag, vid en snabb vidarescroll, även den här artikeln:

Jag klickade inte – jag är selektiv med mina stödjande klick i dessa mätbara tider – men jag undrar ifall det kan vara så att mångsysslaren Tom (som bland annat slagit sig i slang med personskydd hos kungafamiljen) startat upp en liten frisersalong, haft Carolina Gynning i stolen och plötsligt märkt att han förlagt saxen.

Känner jag Tom och hans iver att få komma in i ett Heimlich-flow (speciellt efter Svenska Hjältar-nomineringen!!!) så lär det inte behövas särskilt lång tystnad från en kanske djupt skvallertidningsförsjunken kund i frisörstolen för att han ska ana saxsvälj och därpå påbörja sitt Heimlich-»flow« några rejäla tryck över revbensområdet.

Vi har inget spel, vi verkar inte ha någon idé, vi har knappt några spelare och vi har (kanske delvis därför) ingen ork efter vad som verkar vara matchminut femtiofem.

Men vi har Linus Hallenius och nästan enbart därför har vi fortsatt häng på något som kan likna en toppstrid.

Men det här ska inte ens han kunna styra upp mot allsvenskan.

Tänk att äntligen få dra på sig den gamla signerade GIF-matchtröjan från säsongen 2006 (att se snirkliga inskrifter från Owen Price och Hrvoje Bubalo lättar alltid när GIF-mörkret hopar sig) och sätta sig på cykeln ut till en bortamatch på en liten pyttearena i kvällssolen. Senast det gick att cykla till bortamatch på något annat annat än de svulstiga jättearenorna i Stockholm var nog Brommapojkarna borta, den där skimrande hösten 2018; en seger som satt sig på minnet inte för att spelet var så särskilt exceptionellt fint eller för att höstsolen glimmade (det ösregnade) utan för att jag minns att jag för nästan första gången i jordelivet fick känna känslan av att Giffarna var numret större än ett motstånd i allsvenskan. Även när vi inte hade vår dag var vi nog skickliga för att avfärda Brommapojkarna borta.

3-1, vill jag minnas. Linus Hallenius aviga vänstervolley i det bortre aviga som crescendo på en fin bortacykling.

Det är nog ganska precis tre år sedan och att pandemi-förlorad tid på bortaståplats hade försvunnit iväg gick inte att ta miste på. Min ramsröst var nog en oktav för hög (vissa höga toner kunde i den månghövdade men något strupfattiga klacken bara tas av min influgne vän, mezzosopranen Johan Martinsson) och framför allt var det svårt att hela tiden delta med handuppsträckt klappande av hänsyn till mina medmänniskor på läktaren, eftersom jag precis innan matchen varit och tallat med nävarna på en Svart Danbo: ett tilltänkt reaklipp från T-Jarlens fynddisk som visat sig ha en tämligen distinkt doft av hygienförsummad könsdel.

Man var lite ur gängorna. Svart Danbo på matchdag. Sånt.

Men känslan av att få ägna en vardagskväll åt att cykla till Solna för att sjunga Giffarna till tre poäng gick trots allt inte av för hackor. Och inte blev det sämre när Robban Lundström (sagolikt återvänd från sitt baksida-lår-Nangijala) fullkomligt bombade upp en högervrist i det första krysset innan folk på bortastå ens hunnit elda upp sig över att bortakiosken inte serverade annat än läsk och kexchoklad. Man står ju dåligt till, där på den låga kortsidan, men det kändes som att det var något av ett rappt mönsteranfall som utspelade sig innan en simpel högerback – inte ens en wingback! – daskade bollen i nät via ribbkrysset.

Numret större, tänkte jag. Vi är – trots allt strul – fortfarande numret större än jumbon som håller till på AIK:s träningsarena. Det finns någon ordning och reda i det GIF-centrerade världsalltet, tänkte jag.

Men det finns det inte.

Om jag för en stund trodde att mina Svarta Danbo-fingrar skulle kunna visa sig vara matchens stora problemområde så underskattade jag nog inte Vasalund (det är ett riktigt svagt superettanlag), men jag råkade överskatta den här GIF-upplagan.

Det som borde ha varit ett mål som fick ett poängdesperat hemmalag att öppna upp ytterligare ytor för kvalitetsfötter som Erik Anderssons och Daniel Stenssons och – inte minst! – jätteöppningar för seriens klart mest meriterade anfallsduo blev till… en ursäkt för att inte göra någonting alls.

Och av alla sätt man kan försöka göra ingenting alls, bara för att bluffa till sig tre poäng och sätta sig på bussen för viktigare uppgifter framöver, så var nog det här bland det sämre jag sett.

I andra halvlek har Pontus Engblom förvisso en boll i stolpen vid ett friläge – men det är nästan det enda vi har i anfallsväg på 45 minuter mot superettans kanske allra svagaste lag. Från den sjuttionde minuten är Vasalunds tryck mot målet kompakt och det är nära nog ett under att kvitteringsmålet kommer först i den 87:e matchminuten, för att det skulle trilla in var ställt utom allt rimligt tvivel (frilägesbollarna ven utanför Andreas Anderssons vänstra stolpe).

Vi var – det går faktiskt inte att säga annat, i alla fall inte från min låga position på kortsidan – utspelade.

Linus Hallenius och Pontus Engblom var ungefär en tiondel så involverad som Vasalunds betydligt mindre namnkunniga anfallare. Erik Andersson rörde knappt bollen. Vasalunds halvtidsarbetare och heltidsstudenter malde sakta men säkert ner ett fullproffsigt Giffarna som inte hade tillstymmelse till idé kring hur man skulle kunna spela sig ur pressen eller skapa någonting eget.

När domaren vid 1-1-läge visade på fyra minuters tilläggstid var det utan tvivel hemmaspelarna som knöt näven i fickan och gladdes åt den långa stunden som återstod för att sätta dit ett rättmätigt segermål.

Så ska det inte vara när Giffarna möter Vasalund, men så var det. GIF-spelarna hade vid det laget kroknat fullkomligt sedan omkring tjugo minuter tillbaka. Det måste ha skiljt en tånagel från att en Vasalunds-anfallare kunde springa in med den 2-1-boll som hade varit fullt rättvis sett till matchens chansfördelning.

Men så, från absolut ingenstans: Linus Hallenius med ett lågt pressat vänsterskott intill den första stolpen i den 94:e matchminuten. Jag var övertygad om att bollen satt i utsidan av burgaveln, men den hade på något mirakulöst sätt letat sig in i nät. Mirakulöst sett till matchbilden, mirakulöst sett till hur tam och blek även Hallenius varit fram till Vasalunds kvittering och mirakulöst sett till att ingen GIF-spelare verkade ha ork nog att ens stå på benen.

Det går fortfarande tydligen att tro på mirakel, men det är fortfarande helt omöjligt att tro på det här.

Ett lag som blir utspelat av Vasalund ska inte kunna gå upp i allsvenskan.

Då var det dags igen, för ännu en upplaga av den veckovisa lista som på sätt och vis blivit för det webb-skrivna ordet vad Snoop Doggs Twitch-kanal blivit för det webb-talade:

Det bara pågår och pågår, utan att egentligen nå ut. Men som det pågår där bakom.

I veckan har jag dessutom knappt haft sinnesro nog för att scrolla mig igenom ett enda nyhetsflöde för att med min eminenta contentradar leta fram innehåll som kan platsa i ett inlägg som bjuder på härligt schwung in i helgfirandet.

Det här med att vara ny gymnasielärare på en skola och få ett par helt nya kurser i knät, utan så mycket som en liten mall att snegla mot, har hittills inte varit bra för min förmåga att slappna av när arbetsdagen varit slut.

Det kan förstås spela in på kvaliteten i veckans upplaga av denna lösa samling trådar. Därför kan det säkerligen finnas belackare i kommentarsfälten som kan det här med spaningar och som lyfter den här situationen för min del.

Låt dem göra det. Men då önskar jag att varje gång man skriver det i ett kommentarsfält eller lyfter det, att man också då skänker en slant till någon av de organisationer som arbetar mot sexuell exploatering av barn eller motverkar pedofiler i landet.

(Jag har lånat delar av denna deduktiva slutledning från Ebba Busch Thors framförande i Nyhetsmorgon i torsdags.)

Härom kvällen cyklade jag längs Odengatan i centrala Stockholm, vilket jag ofta gör (vill man stå med ett Lägg ner Fredagsveven-plakat någonstans i Stockholm är någonstans längs Odengatan helt klart det bästa stället), och reagerade när jag mötte den här skylten i fönstret på en tidigare tom butikslokal.

Fikakedjan Bröd & Salt säger »Hej« till Odengatan, så som man gör till någon man inte träffat förut. Problemet är att det ligger – och nu överdriver jag knappt ens – säkerligen redan tre eller fyra Bröd & Salt-etablissemang längsmed Odengatan redan. Man kan snart inte få sig en kopp kaffe på lokal i centrala Stockholm utan att den kommer i Bröd & Salt-pappmugg. Det är ett konglomerat som växer i aldrig tidigare skådad takt. Det finns fler Bröd & Salt-fik än det finns Max- eller McDonalds-restauranger, kanske snart till och med fler än det finns Pressbyrån- eller Seven Eleven-kiosker. De är överallt. Och när de nu ska mata oss som rör oss längsmed Odenplan dagligdags med ytterligare en filial så har de mage att få det att låta som att vi aldrig har råkats.

Jag minns hur Stockholm figurerade i den utmärkta dokumentären Push, som handlade om hur världens bostadsbrist hänger ihop med att allmännytta säljs ut och hur dollarmiljardärer köper upp hela kvarter i europeiska storstäder bara för att låta dem stå tomma och öka i värde. Problemet med Stockholm då ansågs vara att framför allt massa enorma riskkapitalbolag hade köpt upp hyresfastigheter i områden med låga hyror, för att sedan »lyxrenovera« (inbyggd micro, handduksvärmare: den yttersta formen av lyx) lägenheterna och renovräka vanligt folk genom enorma hyreshöjningar.

Om Fredrik Gerttén gör en uppföljare kommer problematiken att ha beskrivits på ett nytt sätt: hela innerstaden har blivit Bröd & Salt-etablissemang. Fortsätter de växa i den här takten kommer de inom ett par år inte bara ha nöjt sig med nedervåningarna i olika kåkar i Vasastan, utan tuggat i sig lägenheter och kontorslokaler hela vägen upp till taknockarna i deras jakt på att få nasa habila kanelbullar och pastasallad till hektopris.

Jag unnade mig att göra en liten The Office-relaterad meme till hur i alla fall jag känner när jag ser ytterligare en Bröd & Salt-etablering på bekostnad av någon gullig tant som gillar att baka hallongrottor:

• 

• 

Jag vet inte ens hur saftig en Bröd & Salt-vetelängd kan tänkas vara (de kanske är rekordsaftiga!!!); jag vet bara att jag är aktivt emot en monopolisering av bageribranschen.

Jag nåddes framför allt av en nyhet från Sundsvall i veckan: att någon sett ett lodjur i Indal.

Det var väl inte så otroligt stark tobak i sig självt, utan det är först när man ser vilket lodjur de påstår sig ha sett som det hela blir väldigt intressant:

Det lodjuret. Med den minen. Och den tassföringen.

Det ser lite ut som en högstadiepjäs som påstår sig innefatta ett lodjur, men där allt som gjorts för att försöka levandegöra denna lodjursroll är att musikläraren dragit en gammal lodjursfäll över ryggen och låtit det uppstoppade trynet hänga och dingla över sin egen nacke.

Men den märkliga uppsynen och den märkligt krumma hållningen till trots så hade jag trott på lodjursbesöket ifall det inte varit så att jag sparat denna tweet bland mina favoriter och därför vet vad det handlar om:

im LOSING MY MIND AT THIS pic.twitter.com/9bv82Nhhr1

— elise morgan (derogatory) (@crocfanpage) August 6, 2021

Indal-borna borde ångra sitt beslut att ha försökt självstoppa upp ett rådjur, inte ringa tidningen.

Det är solklart att Pontus Engblom skulle ha haft straff.

Det är klart att Linus Hallenius borde ha gjort mål och att Albin Ekström egentligen kan slå en femtonmeterspassning i sidled.

Men det är precis lika självklart att det här var en direkt pinsamt svag GIF-insats i superettan.

Man får försöka välja glädjen i sådana här tillfällen, när man just sett sitt lag – som alldeles nyss spelade en fotboll byggd på bollinnehavsfetischism – knappt få låna bollen under långa stunder hemma mot Örgryte.

Efter Linus Hallenius ena jättechans (han borde nog gjort två-tre mål med normal utdelning) så fotade Discovery-kameran upp mot GIF-klacken på östra läktaren. Mathildas ståplats: hem för de allra starkaste och mest utan-på-kläderna-sittande känslorna. Där skrek folk i förtvivlan, där applåderade andra till stöd för GIF-kaptenens ganska taffliga miss, där vevade andra eldigt med sina frusna nävar för att få fart på kvitteringsjakten.

Och där stod min gode vän Johan Martinsson: Sveriges kanske mest profilerade GIF-supporter. Han stod helt still, och till synes lakoniskt blickande ut i den medelpadska septemberkvällen:

Jag tyckte, mitt i all bedrövelse, att det var väldigt roliga bilder.

Jag vet inte vad han tänkte på där och då och jag vet heller inte varför han stod så blick stilla eller varför han utstrålade en sådan stoicism (han är en dålig chattverktygsanvändare på matchdag); jag vet bara att je suis Johan.

För det är klart att den eller någon annan av bollarna hade kunnat gå in, men den där buttra uppsynen och håglösa blicken hade hängt kvar hos mig även om vi fått oss en kvitteringsstraff eller om Albin Ekström bara kunnat slå in en simpel passning på foten.

Jag kände så mycket med Linus Hallenius ikväll: han som så gärna vill få leda den här klubben upp till allsvenskan igen att han hoppsastegade ut sin frustration ända in i nätmaskorna när han inte fick kvittera. Han inledde matchen som om han var tillbaka i P89-miljön (klackfintade, snurrade, flyttade på motståndare, gjorde precis allt rätt första tio), men fick sedan sitt ögonbryn sönderskallat och kom tillbaka till ett lag som använt hans korta frånvaro till att förklara… allt.

Det är klart att när Hallenius försvann ner i omklädningsrummet så tappade Giffarna visst »momentum«, för att prata med vad som tidigare bara var en ganska lökig basketterm som svengelska Plannja-tränare slängde sig med.

Men att de inte hittade det igen? Alls? Att de lät Örgryte – ett lag från nedre halvan med fyra raka utan seger – komma till IP och äga bollen och dominera spelet i en nyckelomgång i superettan?

»Det blev Hawaii av det här«, sa Pontus Engblom efter matchen när han summerade att Giffarna trots allt hade massa chanser, men att även Örgryte radade upp chanser mot en inte sällan yvigt flaxande Andreas Andersson i hemmamålet.

Det blev det. Chanser åt båda håll radades till slut upp. Men det var inte det som var problemet. Inte alls.

Giffarna var förhållandevis bra på just »Hawaii«, men otroligt dåliga på fotbollen som spelades däremellan.

Hemmalaget skapade chanser när erkända kvalitetsspelare som Erik Andersson (som nästan alltid lyckas orsaka en Missing People-skallgång innan han glimtar till med någon smäcker framspelning) eller Linus Hallenius blixtrade till, i lägen där spelet böljade. Det är sådant som nästan måste hända när man har sådan erkänd kvalitet på en superettanplan fylld av halvtidsarbetande figurer från Lindome.

Men i det uppställda spelet var Örgryte helt klart det mycket bättre laget. I det uppställda spelet skapar vi nästan ingenting alls. I första halvlek var det stundtals pinsamt hur länge göteborgarna – som hämtat sina spetsspelare från Lindome GIF – fick rulla runt bollen utan att hemmalaget kunde vinna tillbaka den. Inte ens i andra halvlek, vid underläge 0-1 mot ett Öis som klappat ihop fullkomligt under specifikt andrahalvlekarna, lyckades man inte ta över bollinnehavet och dominera matchbilden.

Öis vann bollinnehavet. Öis vann skotten med 16-6. Hörnorna med 8-1.

Vi var – våra chanser till trots – klart mycket sämre än ett formlöst bortalag som inför matchen låg och skvalpade runt en av de negativa kvalplatserna. Och det med fyrbackslinje.

Alexander Blomqvist var centimetrar ifrån att bjuda på ett friläge efter ungefär en halvminut, när han pressades hårt av en Öis-anfallare som en av bara två mittbackar, men annars tyckte jag under den första tiominutersperioden att det var precis så här jag hade sett framför mig att ett fyrbackslinjeformerat Giffarna skulle se ut. Det var mindre och snävare marginaler i backlinjen, men det tvingade i sin tur upp ett högre tempo och den diamantformerade 4-4-2-formationen gav helt klart fler spelare framåt och gav inledningsvis fler lägen ute på planen att visa att det som skiljer oss från de andra lagen i den här serien är att vi har bättre fotbollsspelare på de flesta positionerna.

Men det är väl helt enkelt så att vi inte är bättre än så här i år. Det här laget är inte bättre. Vi har inget spel. Det finns till synes inga idéer kring hur vi ska dominera matchbilderna. Upp med bollen mot Linus på vinst och förlust hade kunnat ge en eller kanske till och med tre poäng idag, men det kommer inte att ge någon uppflyttning över 30 omgångar.

Henrik Åhnstrand har kastat fjolårets bollrullningsideologi över bord, men har han ens tagit in någon ny karta och kompass in i båten istället?

För vad är det här för taktik? Vad är den spelmässiga tanken? Det syns inte över nittio minuter.

Visst är truppen skadedrabbad och visst gick Robban Lundström ut igen, men de hade i två veckor fått förbereda sig för Örgryte hemma – och det här vad var det här laget lyckades arbeta ihop?

Vi blir utspelade. På hemmaplan. Mot ett bottenlag. I superettan.

Det är svårt att ta in att den här truppen ska behöva bli det. Det är svårt att förstå att detta bara ska fortgå.

Andra får leta positiva delar efter 0-1 hemma mot Örgryte ikväll. Je suis Johan Martinsson.

Bara ett par dagar in på läsåret dök det upp något så nymodigt som en TikTok-länk i en chatt för gamla vänner från lärarprogrammet, där nästan alla chattmedlemmar nu gått ut och börjat arbeta i svenska klassrum.

Länken ledde till en musiksatt video där min vän klev in i klassrummet, i egenskap av klassens nya lärare, och en bildtext som lydde ungefär »how am I supposed to focus when my teacher looks like this???«.

Det ska sägas att den unge läraren är mycket fager och att han har kontinentalt påbrå från Medelhavsområdet och att det på delar av det rörliga bildmaterialet syns hur han vid ankomsten till klassrummet drar handen genom håret, som vore historialektionen en reklaminspelning för hårproduktkedjan American Crew.

Själv har jag en traumatiserad relation till just hårkletsproducenten American Crew, då jag minns att deras pamfletter hos frisören hade de allra stiligaste och mest välfriserade männen. Det var förstås hjärtskärande för en ung man i de senare tonåren att behöva sitta där och storögt glåma ner i de minutiöst finkalibrerade frisyrerna och de radhusgräsmatte-perfekta hårfästena precis innan man skulle få slå sig ner i en frisörstol och betala över 500 kronor för att framför allt behöva utstå och genomleva den tystnad som alltid uppstod när frisören drog händerna genom den tillbakatryckta hårlinjen. Det måste ha varit frisörmotsvarigheten till att som trädgårdsarkitekt få i uppdrag att ta hand om en nationalpark och vid ankomst – med alla sina stora idéer om vad man kan göra med allt det grönskande – märka att väldigt många av trädstammarna börjat ruttna och att de centrala delarna av parken blivit svårt eldhärjad.

Så man tillbringar en bra stund intill den som betalt en för att sköta om det och bara hanterar tystnaden som oundvikligen uppstår när man lägger band på sin iver att skrika ut expertutlåtandet »kalhugg hela skiten!!!«.

Och ja: över 500 kronor kostade ett frisörsalongsbesök i Sundsvall redan på det sena 00-talet, i alla fall om man ville undvika någon av de drop-in-salonger där frisören skulle kunna snabbsaxa ner allt i fartblindhet (och därmed inte ta hårmässig höjd för den semi-comb-over-metodik som skulle behövas för att dölja de tillbakaryckande vikarna!!!). Det är ett ämne för ett annat Pirkt.se-inlägg: den uppenbara kartellbildning som präglade Sundsvalls frisörmarknad.

Hur som helst: det blev inga TikTok-videor om min entré på skolan. Det skulle kunna skyllas på att eleverna inte får ha telefonerna i klassrummet, men jag tror att visandet av den här bilden – under min presentation för klassen – bör ha gjort klassrummet TikTok-säkrat för all framtid:

Jag visade just den bilden för eleverna eftersom det är en av få som finns sparade från min tid som fotbollsspelare (där den plågade minen kommer från faktumet att jag försökte hänga med Kennedy Igboananike i djupled), men också som förklaring till varför jag valt att anamma en ren antifrisyr; ett försök att förklara att det inte ligger någon form av ideologisk extremism bakom min rakade skalle, utan bara faktumet att jag alldeles för länge försökte lappa och laga ett skalpvegetariskt lapptäcke med hjälp av noggrant utplacerade men bristfälligt kompletterande hårtesar.

Men kanske behöver man inte ett TikTok-lämpat Call me by your name-utseende, som min vän från lärarlinjen, för att ändå kunna få ut sitt nylle på den vida webben längre. I veckan kan jag ha hittat mig ett kryphål.

För efter många om och men – och ungefär lika många ofrivilliga utloggningar på grund av luddig cache-problematik – tog jag mig härom veckan äntligen steget in i www-framtiden. Jag uppdaterade min WordPress-version till den senaste tillgängliga, efter att i månader ha lurat mig kvar bland bråten och dammet i en övergiven och av cyberomvärlden bortglömd upplaga. Detta kvardröjande vid det gamla, förlegade och kroniskt buggade berodde på min oerhörda rädsla att råka ställa till med något som skulle göra att hela portalens historik gick upp i digitala lågor; att detta anti-livsverk, som om man nöjer sig med att läsa på raderna avslöjar mycket mer än man någonsin kan tänkas behöva veta om varför denna 31-åring blev som han är, skulle kunna förintas och inte finnas kvar för eftervärlden.

Hur skulle jag då – när jag vunnit mitt första Guldäpple som lärare eller äntligen tilldelats stora Journalistpriset för mitt lösa ifrågasättande av Henrik Åhnstrands lämplighet som GIF Sundsvalls huvudtränare – kunna skriva mina memoarer?

Till sist försäkrades jag tillräckligt om att allt låg sparat i diverse olika molntjänster för att våga mig på det stora språnget till den senaste WordPress-versionen. Och vilket språng det har visat sig vara.

En av de stora förändringarna är att funktionen Ladda upp bild, som bara den har känts nästan farligt framtidsosande för redaktörer på den här text- och bisatstunga portalen, har kryddats med ytterligare några funktioner. Istället för att bara kunna ladda upp eget innehåll har WordPress nu slagit sig i slang med såväl Google Photos som Pexels gratisarkiv, för att i själva WordPress-verktyget kunna erbjuda genrebilder till den copyrightfattige portalinnehavaren.

Och här fann jag en öppning. För vid en testsökning i Pexel-arkivet på vad jag tyckte var ett väldigt aktuellt ämne, Paralympics, så dök inga andra bilder upp än ett oräkneligt antal foton på den här mannen i olika sportiga modellposer:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Den mannen, vem han nu må vara, har med ens blivit hela Paralympics för användare av Pexels gratisarkiv – allt via en liten fotosession med någon Alesia Kozik som lagt rabarber på hela bildbanken för ett helt olympiskt mästerskap.

Kanske skulle jag på samma sätt kunna kapa Pexel-arkivets sökningar på GIF Sundvall för att i en enda effektiv Pexel-kupp göra mig till en nuna utåt för den medelpadska tunnhårigheten??? Vid en sökning i Pexel-arkivet just nu dyker noll bilder upp kopplade till fotbollsklubben, utan bara massa luddiga och bristfälligt Sundsvallskopplade genrebilder.

Det vore väl något för en portal som i över ett decennium lagt en väldigt stor mängd krut på misslyckas med sina försök att vara agendasättande runt klubben GIF Sundsvall? Att åtminstone låta Pexel-arkivet domineras av bilden ovan, där jag springer runt i ett kycklinggult reservställ och grimaserar med ett ansikte som osannolikt nog bara hunnit bli nitton år gammalt (det har funnits 19-åringar som genomlevt världskrig utan att vid ett enda tillfälle se så plågad ut som jag gör när jag försöker hinna ifatt en kvick anfallare).

Och GIF Sundsvall har ju, som enda elitklubb i Sverige, nu för tiden lyckats få sina Facebook-kommentarsfält fyllda till bredden av diverse sportrelaterade spamlänkar och arga kommentarer från gamblers i Sydostasien som ifrågasätter varför denna »shit club« inte vinner sina matcher på andra sidan jorden. Och då jag vet med mig att det aldrig lär bli några TikTok-videor om fokussvårigheter rörande min ankomst i svenska klassrum (jag är inte där för att vara snygg, jag är där för att göra kunderna nöjda och vinna Guldäpplen för mitt höga förädlingsvärde av elevpotentialen!!!) så tänker jag att jag åtminstone kanske, kanske kan få någon spelbloggare i ett sydostasiatiskt spelsyndikat att utbrista »how am I supposed to focus on the match when all I see in the Pexel archive is a bald old man???« i kommentarsfältet på en GIF-uppdatering om startelvan.

Floskeltoppen är – tack vare samma WordPress-uppdatering – tillbaka och kryddad med en egen rubrik. Och den här veckan måste vi nog försöka tänka bort alla hemska svengelska låtsasföretagsskyltar vi har cyklat förbi utan i stället ägna hela segmentet åt det andra avsnittet av Draknästet, som jag snabbspolade mig igenom. Där fanns nämligen en liten utsvävning som bara inte gick att ignorera på grund av dess optimala samtidighet:

Det är en befogad pannskrapning han unnar sig, den gode padelfilantropen Jacob de Geer. Pirkt.se:s bristfälliga reach kan bero på att vi fortfarande fokuserar alldeles för mycket på linjär last mile-delivery, där kund behöver klicka sig in på portalen för att läsa evighetslånga stycken om tunnhårighet, istället för att komma hem med spaningarna till kunden.

Det här med in-home-delivery är framtiden, inte minst på grund av att vi har ett alldeles speciellt typ av bidragssystem som går till samhällets absoluta toppskikt. Har du som låginkomsttagare ont i en tand och tvingas gå till tandläkaren för ett dyrare ingrepp kan du glömma allt vad bidrag heter, men upplever du som höginkomsttagare att du har lite ont om tid för att hinna både jobba och spela padel med Jocke på ekonomiavdelningen så kan du hoppa upp och sätta dig på att du kan räkna med bidrag från staten för städhjälp eller andra hushållsnära tjänster som underlättar din vardag.

I Sverige betalar vi ogärna för fattiga människors rotfyllningar, men enligt de här två entreprenörerna (där den ene alltså bokstavligen låg i en säng och vilade under själva pitchen) så borde vi i Sverige jobba ännu mer med RUT-fyllningar: ett maximerande av de skattesubventionerade tjänsterna i hemmet.

Hotellkänsla är att någon annan gör allt jobbigt åt dig. Det är futtigt att bara få hjälp med städning: när personalen på Wellbe (som jag gissar inte kommer att vara entreprenörerna i polotröja respektive svårmönstrad skjorta) ändå är i hemmet för att städa kan de erbjuda en mängd andra hotellkopplade butler-tjänster, förklarar duon:

Om nu Sverige före thatcherismens och reaganismens hegemoniska inträde i världsekonomin bestämt ska tituleras »DDR-Sverige« så borde Sverige efter Alliansens härjningar tituleras »skattefinansierad betjänt till överklassen-Sverige«:

Wellbe-duon fick sig märkligt nog inga investeringsmiljoner från »drakarna« (SVT blurrar typ bort tre Adidas-ränder på en Stan Smith-sko i alla andra inslag, men har inga problem att låta någon »drake« lägga ut texten om hur fantastiskt framgångsrik just hans namngivna rekryteringsfirma är), trots att affärsidén lät som en perfekt samhällsspegel för vårt 2020-talet.

Jag lyssnade inte tillräckligt noga för att förstå varför det inte blev några pengar. Jag försökte fortfarande smälta faktumet att Pirkt.se är en linjärt efterbliven last mile delivery-plattform.