Varje fredagseftermiddag skickar jag ut en av norra Europas allra minst finmaskiga håvar för att försöka fiska upp överblivna gamla spaningar från diverse chattgrupper. För att sedan kunna smattra ner (de inte sällan knyckta) spaningarna riktigt rappt och tanklöst behöver jag sätta en deadline för inlämning av förslag, för att sedan låta fingrarna dansa en riktigt taktlös schottis över tangenterna i vad som med litterära termer brukar kallas för något så specifikt som en »medvetandeström ur ett medvetande man absolut inte vill ha inblick i«.

Förra veckan skickade en nära vän in ett bidrag precis efter det att inkorgen slagit igen, men det var så pass talande för vår tid att det får en plats i denna veckas samling. För jag har känt mig lite nere i veckan, trots att både solen och den metrologiska våren gjort sitt bejublade intåg, och jag tror att jag kunnat härleda den upplevda deppigheten till just faktumet att det är vår, men att man – om man följer några som helst myndighetsrekommendationer – inte tillåts göra det som hör våren till.

Sällan har väl den samhälleliga tvångströjan känts stramare och mer kliande än när den här uppdateringen dunsade ner inför den förra helgen:

Uppmaningen att äta ensam på matställen inne i köpcentrum kan vara en av de minst levnadsglada uppmaningar som lämnat en näbb genom alla tider.

Bill Murrays karaktär i Lost in translation har de vita dukarna och utsikten, men det Folkhälsomyndigheten uppmanar till är ju det där sorgsna ensamtuggandet på Taco Bar i Birsta City, där man uppmanas sitta mol allena och dippa några torra majschips i lika delar creme fraiche, röd medium-sås och tacokryddad blandfärs.

Ingenting säger mer om vår svenska ovilja att helt klappa ihop hela samhället än att vi låter matserveringen inne i större köpcentrum hålla öppet – men bara servera en ensam stackars sate, som måste sitta där inför den fullskalig insyn som alltid präglar den öppna planlösningen i galleriors »food courts«.

Att sitta där helt själv, tålmodigt tuggandes på ett tacokex i det vidöppna landskapet, måste bjuda de förbipasserande på samma inblick i en grav ensamhetsproblematik som mina sista besök hos en frisör gav alla förbipasserande en inblick i en eskalerande flintifieringsproblematik.

I tisdags ringde jag min farmor. Hon beklagar sig sällan, min 86-åriga och nästan unikt pigga farmor, men nu ondgjorde hon sig över att hon tvingats ägna stora delar av dagen vid telefonen och datorn.

Detta då regionen i Västernorrland erbjudit alla som fyllt 75 år att boka tid för vaccination. Det var ungefär 30 000 individer som skulle in på en sajt eller ringa ett nummer och det gick ungefär som man kan tänka sig när 30 000 individer skulle in på en enda landstingssajt och ringa ett landstingsnummer.

Det var förvisso fler än bara 75 plussare som ringde in, men jag tackar Sundsvalls Tidning för att jag får skärmdumps-låna deras rapportering från fiaskot. I tidningen uttalade sig nämligen en Sten Ekström:

Bokningssidan som 30 000 alla åldrade västernorrlänningar skulle gå in på kunde inte leverera, inte heller telefonlinjen, som krävde 74 påringningar innan man till slut kom fram till ett nej-svar.

Men Karin Sellgren, regionens projektledare, lyckades ändå låta väldigt positiv när hon summerade dagen för tidningen:

Låter hon inte lite väl mycket som att hon och hennes region just haft ett biljettsläpp till en konsert med Europe i Tonhallen där intresset varit överväldigande? Det låter lite som att det är Region Västernorrland som gjort någonting som fått folk att rusa till telefoner och datorer för att engagera sig i detta nya initiativ från den lokala företagsandan, som att detta i grunden är en framgång för länet: att dess åldringar är rätt sugna på att inte sitta isolerade i sina lägenheter, som vore våren och sommaren eller hela livet en vara på en marknad som Region Västernorrland tillhandahöll.

Någonstans är det också symptomatiskt för valfrihetsvurmandets Sverige, att inte kunna bara dela ut tider till var och en av åldringarna, under en period då alla åldringar i princip bara sitter hemma, hela dagarna, och väntar på att få komma och vaccinera sig. Nej, istället måste man göra allting till en Håkan Hellström-på-Ullevi-tävling i www-snabbfingrighet, där Gösta får vaccinet först för att hans barnbarn hjälpt honom genom att koppla upp Göstas vaccinsug mot den robot-anordning som barnbarnet riggat för att auto-nypa åt sig tider i stockholmska padelhallar.

Med det sagt så går det bra för Region Västernorrland. Eller, ja. Bra och bra, de har väl otroliga problem med sin sjukvård och budgeten går ju käpprätt åt fanders, men vad gäller just lanserandet av nya grejer som det finns ett stort intresse av så verkar det gå bra. Nu succén med trycket på vaccinet, men även förra veckan kom det ju glädjebesked:

Jag läste inte pressmeddelandet till nyheten, men om Karin Sellgren fick någon syl i vädret så bara antar jag att hon gladde sig åt hur många som visat intresse för hennes rättspsykiatriska anstalt.

I veckan togs den här nyheten upp i flera medier:

Memmo-fenomenet har inte bara visat oss ett nytt mörker vad gäller det kändiskopplade mellanförskapet (Jeppe Hussfelt som väser fram att han finns tillgänglig för en digital femtiolapp kan få fungera som exempel) utan nu också givit en svensk Rod Stewart-imitatör ett medialt uppsving.

Men SVT och alla andra som rapporterade om nyheten som om det vore Micheal Deans första mediala genombrott, men då har man inte koll på sin medelpadska lokaltidningshistorik. Nej, Sundsvalls Tidning slog nämligen redan 2012 på den stora trumman när »Rud« gästade stan i samma veva som Rod Stewart skulle uppträda.

Det är sedan dess en medelpadsk Tinder-sanning att man bör ge sig ut på marknaden för att försöka hitta någon som tittar på en som den lokale företagaren Kjell Larsson tittar på en påstådd Rod Stewart som han vallar runt i Stenstan för att lura till sig uppståndelse i lokala medier.

En av veckans stora snackisar var förstås det långa och inte så lite rättshaveristiska inlägg som Kristdemokraterna Stockholm publicerade i veckan, där de anklagade Socialdemokraterna för att bedriva en trollkampanj mot Ebba Busch i sociala medier:

I Facebook-inlägget påstår de bland annat att sossarnas trollfabrik ska ha försökt elda på folk (som annars inte brukar ha några åsikter om att en ung partiledare försöker näbbdra en 81-åring på dennes bostad) att ha negativa åsikter om att en ung partiledare försöker näbbdra en 81-åring på dennes bostad:

I den andan fortsätter det: allt negativt som kan ha figurerat runt Ebba Busch den senaste tiden ska sossarna ligga bakom via denna anonyma trollfabrik, tydligen. Och det må väl vara hänt: det kanske är en klok medial strategi i post-sanningens svenska politiska landskap 2021.

Men jag tycker att KD går för långt när de fortsätter och fortsätter och fortsätter till dess att de till och med lyfter det här:

Det här är ju faktiskt helt klart en socialdemokratisk kommunikationsstrategi, att försöka etablera det begreppet (jag har sett flera sossar på Twitter försöka nagla fast det), men det har inte alls fungerat. Det har inte satt sig. Ingen känner igen begreppet utanför den socialdemokratiska partibubblan har snappat upp det. Men genom att nu själv lyfta upp så många saker som går fel just nu för KD så går partiet i en klassisk gammal Michael Scott-fälla som de gillrar för sig själv, när de lanserar sig som lite väl stora förlorare.

Jag tycker att Ebba borde vända sig till experterna på Stockholmskontorets kommunikationsavdelning och gråta fram denna drapa:

Det var länge sedan vi pratade om filterbubblor. Jag tror inte jag haft ett tydligare »oj, lever jag i en bubbla?«-moment än när den 28-åriga killen i Tacoparet från Gift vid första ögonkastet gjorde den här utläggningen rätt in i selfiekameran, efter att de haft en diskussion kring barnuppfostran:

Jag trodde att han gjorde en karaktär! Genom hela hans argsinta monolog trodde jag att det var på skoj! Jag trodde inte att en 28-åring kunde vara så genuint kokande över att nyss ha fått höra att han kanske inte skulle få köpa kläder enligt sin gamla välfungerande och genom generationer beprövade mall: rosa klänning och blå kläder med bilar.

Men icke: han var illa dolt upprörd och undrade hur det skulle gå, det här med giftermålet, för att hans nya fru tyckte att båda kunde ha samma kläder.

Det är ibland svårt att försöka förklara exakt hur en »kokgubbe« ser ut, den glädjelösa :)-gubben vars tomma blick försöker uppbåda en fasad av glädje, men här har vi den; när en 28-årig man från Allingsås försöker uppbåda ett leende, trots att han nyss fått veta att hans framtida som kanske ska tvingas växa upp utan ett enda bilmönster på tröjan:

Till sist lade jag märke till den här reklamen:

Lån för människor! Fan så bra. Privatpersoner som lånar till saker låter ju jättesmart! Jag har i och för sig hört någonting om att hushållens skulder i Sverige har skenat fullkomligt bortom all kontroll (som av en slump i samma veva som den svenska statsskulden har eroderat bort efter decennier av kroniska mjuggnedskärningar), men när jag försökte kollade upp saken hos Finansinspektionen så gav de mig bara delvis rätt:

Hushållens skulder är väldigt höga, men det är nog dags även för homo sapiens sapiens att hala fram lånelöftet.

Rapport från ett bristyrke

I helgen lät jag Dagens Arena publicera en längre Pirkt.se-text som en essä (det är franska och betyder »spaning«), under förutsättningen att de inte utelämnade en enda liten skärmdump eller rörlig gif-bild utan att inlägget fick vara lika yvigt och voluminöst (jag är en essäist nu, jag måste använda de här orden) som på portalen.

Det var mycket glädjande att få sticka upp och synas i det samtal som förs kring den svenska skolan. Idag satt jag faktiskt – i ett annat ärende – och letade igenom arkiven efter saker jag publicerat i offentligheten och slogs av att det ändå… var en del. Jag trodde att jag krystat fram tiotalet vinklar till ledarkrönikor för Länstidningen Östersund under mina dryga två år som gästkrönikör, men det var nog uppemot fyrtio – och flera av dem blev jag faktiskt glad över att bli påmind om. Jag hittade texter från Arbetet och jag hittade debattartiklar som jag skrivit under Lärarförbundets flagg. Ja, där fanns ändå en viss mängd opinionsvevande från en mellan 25- och 30-årig man som gillar en fungerande välfärd, ogillar världsunika riskkapitalistkranar och som själv varit rätt orolig – först över att behöva gå in i väggen i sitt framtida yrke och sedan över att kanske inte få chansen att gå in i väggen i sitt framtida yrke.

Men hur mycket jag än brukar gilla att tuta i mitt eget horn så kan jag inte påstå att min redogörelse för GigNation-verkligheten som råder bland dagens nyexaminerade lärare har varit skoldebattens viktigaste under de senaste dagarna.

Nej, imorse kom jag mig för att läsa den här lilla nätta sammanfattningen som Marcus Larsson gjort av det han twittrat ymnigt om under de senaste veckorna: att det är viktiga för en vänsterdebattör i skolfrågan är att peka på att det är hur skolvinsterna kommer till som är det allra mest akuta bekymret och inte hur stora de är. Jag måste säga att jag var lite skeptiskt inställd till hans twittrande (»hallå ska jag inte få gasta om hur Academedia slog alla tiders rekord och gjorde en vinst på 173 miljoner kronor förra kvartalet???«), men inlägget – som är kort och koncist och sammanfattande – fick mig att förstå vad han menar.

Syna koncernskolelobbyns argumentation om vinster i skolan!

Man kan göra både och. Man bör givetvis fortfarande koka över att hundratals miljoner i skattemedel försvinner iväg till riskkapitalister och andra aktieägare, när de var tänkta att gå till skolbarns utbildning, men man bör elda upp folket än mer kring just hur de kommer till. Jag tycker att jag har försökt göra både och genom åren (bland annat här, där jag försökte sammanfatta kontentan ur Larssons lysande redogörelse De effektiva), men jag hade verkligen inte koll på det Marcus Larsson lyfter i det här inlägget: exakt hur omöjligt det blir för de svenska kommunerna att klara sin ekonomi när friskolor etablerar sig och knycker deras elever ur klassrummen. Att när 100 procent av skolpengen försvinner – då en elev lämnar kommunala skolan för exempelvis Internationella Engelska Skolan – så tvingas kommunen stå kvar med 90 procent av de kostnader de hade för den eleven. Kommunen kan inte – med sitt bredare ansvar än friskolorna – anpassa sig blixtsnabbt för varje elev som lämnar klassrummet; ett klassrum som plötsligt har 24 elever istället för 27 kanske rent kalkylmässigt gå ner från 1,00 lärare i klassrummet till 0,91, men en så länge är lärare fortfarande så omoderna att de bara görs i heltal.

»… lokalerna står där de står och halvfulla klassrum behöver också lärare, så enda egentliga sättet att anpassa kostnaderna till en mindre budget är att öka lärarnas arbetsbelastning och att försämra elevernas möjligheter till stöd.«

Marcus Larsson beskriver hur vinstregnen över Internationella Engelska Skolan och Academedia och alla de andra »vinnarna« på skolmarknaden bara är toppen på ett isberg som får ännu värre skadeverkningar än att ett antal hundra miljoner per kvartal försvinner iväg till börsspekulanter i Benelux-området. Själva marknadsskolan svälter kommunerna, inte ens sakta men säkert utan snabbare och snabbare för varje friskoleetablering.

Vilka som får betala för det? Mina framtida kollegor och (förhoppningsvis?) jag, när jag väl får en tjänst ute i skolan, då de miljoner i skolbudgeten som saknas måste jobbas igen med hjälp av »effektiviseringar« i skolverksamheten. Det blir omöjligt att få ihop en fungerande kommunal skola inom det här systemet, med det här uppenbara systemfelet.

Jag försökte illustrera Larssons poäng med en liten bild.

Visst både kan och borde man fortsätta bli arg på Internationella Engelska Skolans grundare Barbara Bergström där uppe på toppen, men det är viktigt att hålla koll på det stora isberget nedanför; det som bara syns när välfärdsgranskare närläser i de floskeltäta kommunala budgetarna.

Jag tänker att man kan tänka på skolmarknadssystemet som man kan tänka kring utgivningen från den nyblivne essäisten Erik Löfgren. Det finns tydliga saker uppe ovanför den offentliga ytan som man kan irritera sig på, men där under gömmer sig också ett mycket större berg av oegentligheter.

Man kan verkligen tycka att hela alltet är förjävligt.

Ännu en vecka har passerat och några riktigt svaga spaningar har legat och gonat till sig under veckan, lite som min vän Johan Martinssons kokning gentemot McDonalds vid tågstationen hade fått ligga och bubbla under ytan hos honom innan Pirkt.se äntligen gav honom chansen till ett kaskadande utbrott. Intervjun var inledningsvis tänkt att fungera som ett delmoment i succékonceptet Fredagsveven™, som tänkt ta medelpadska marknadsandelar nu när Björn Brånfeldts stående fredagskrönika försvunnit ur Mittmedia-koncernens utgivning.

Men Fredagsveven™ är inte ett utrymme för viktig och djuplodande journalistik som går till botten av den fel-levererade papplådan med pikant El Maco-krydda, utan en friare konstform där lösa hugskott till spaningar kastas ner som hårda kolor i en cyberkrater av mänsklig icke-närvaro.

Så även denna vecka. Vi börjar med det alltid lika aktuella hälsoämnet. Speciellt under rådande pandemi och allt det stillasittande som isoleringen medför så är det förstås av godo att Stockholms Stad gör sitt för att försöka lyfta möjligheterna till lite spontan egenträning i hemmets trygga vrå.

På affischer runtom i staden ser man en öm moder som begår »utfallssteg« när hon hjälper sin lille knodd att knyta skorna i hallen eller en mysig trädgårdspysslare som utför »marklyft« när hen skottar upp lite jord med spade. Fyndigt, trevligt, mysigt och kanske till och med bra och viktigt.

Jag stöttar alla typer av kampanjer som främjar liv och rörelse. Detta är trots allt en portal som tillhör en före detta fotbollsföreningsmänniska och en mittback som ett tag svävade omkring i det mellanförskap av semiprofessionalitet och fritidssyssla som bara division 1-vardagen erbjuder den postgymnasiala ungdomen.

Men det här är också – vilket blivit allt tydligare i takt med att min politiska medvetenhet tagit steg framåt och min skalpvegetation tagit minst lika många steg bakåt – en portal som tillhör en flintifierad individ. När man rent identitetspolitiskt kategoriserar sig själv som flintifierad och samtidigt har utvecklat en ett visst tycke för matlagning och uppskattar att stå i köket så är det outsägligt trist att Stockholms Stad ska behöva…

… porträttera oss så här: som muskelmän som inte kan lyfta pastavattnet av spisen för den välkokta al dente-pastans skull – utan som gör det i en ren skenmanöver för att i mjugg få in lite discogymmnade av överarmen.

I veckan briserade också nyheten att Bulletin, den nya nyhets- och opinionssajten som skulle bidra med något så efterlängtat och nyskapande som ett blåbrunt och konservativt medialt perspektiv på samtiden, har knyckt artiklar av etablerade mediehus utan att ange i artikeln att nyheten var hämtad någonstans ifrån.

Den nye chefredaktören Ivar Arpi (med vad vi inom den flintifierade rörelsen brukar kalla för ett bulletinskt hårfäste) gick ut och berättade att personen som skrivit på nyhetssidan var fel person och att han dessutom hade fel hjälp från sina chefer, men att personen nu omlokaliserats.

Det kanske är sunt. Det är ett sätt att hantera krisen. Men varför inte bara omfamna den namnmässiga likheten med den gamla mediekanalen Bullen, och sedan löpa den linan ut och göra det till hela sin publicistiska idé att börja alla artiklars sidhuvud med en standard-disclaimer om att »det är inte reportern i artikeln som har skrivit texten«?

Allt som skiljer Bulletin från Bullen är väl en stavelse och ett typsnitt som en ukrainsk nazistgrafiker ser ut att ha hittat i sitt gamla kartotek, och det lilla faktumet att de inte har anlitat Martin Timell än. För det är väl bara en tidsfråga innan en uttalad genusvetenskaps-ifrågasättare som Ivar Arpi tillsätter en krönikörroll som går ut på att TV4-män ska få vara TV4-män i redaktionella badtunnor.

Det här är en portal som inte gjort sig känd för mycket, eftersom läsekretsen är snävare utformat än ett Löfgrenska släktträdet (den senaste taktiken för att nå spridning är att parasitiskt suga sig fast vid Medelpads allra starkaste clout-värddjur genom att låta Johan Martinsson få fritt spelrum). Men om den gjort sig känd för något så är det nog en enveten skepsis kring 16 Weeks of Hell-kulten, där bland annat årslistan över 2020 lyfte den otroligt icke-eftersträvansvärda håglöshet som skaparen Tony Andersson utstrålar. Grundaren till konceptet går själv omkring med en lyster man sällan finner hos den som har ett stadigt mål mat om dagen och ofta har jag tyckt att skillnaden mellan före- och efter-bilderna på magen hos någon gammal sportprofil i 50-årsåldern primärt har haft ljussättningen att tacka för de upplevda åtstramningarna.

Men så i veckan så flimrade det förbi en nyhet om ett av 16 Weeks of Hell-träningens allra första affischpelare: den gamle ytterbacken Pontus Kåmark.

Det här var min reaktion när någon försökte lura i mig att den där nyblivne pappan var den gamle tv-studio-trinde expertkommentatorn:

50 är det nya 30, konstaterar Kåmark i artikeln och det må vara sant.

Men den som har koll på sin Pontus Kåmark-historik bör i så fall ställa sig frågan: vad i hela jävla helvete är 45?

Åldern då man bevisligen rider omkring barbröstad på BetClic-korvar för korv-med-brödfödan?

Jag har inte lyssnat och kommer nog inte göra det heller, men är man inte lite trött på det här med att två kändisar alltid måste ha en podd ihop?

Och när man nu gör en enorm Spotify-satsning med två otroligt stora namn – kan man då åtminstone försöka namnge den ordentligt?

Veckans Gift vid första ögonkastet gav oss inte mycket information som vi inte redan hade, men i all stelhet som omgärdade vad som måste vara ett av norra Europas allra minst frejdiga par så tycker jag att den här figuren – som inte ens tillhörde den inre cirkeln utan lanserades som »mormors man« – förtjänar ett hedersomnämnande då han på ett optimalt sätt bidrog till alltings stelhet genom att uppmana till allsång till en egenskriven låt med vad som verkade vara egenskriven melodi.

Om jag på ålderns höst samboskapar in mig i en ny släkt så kommer dessa stackars barnbarn önska att de aldrig gift sig, när jag kopplat upp mig mot webbkameran och uppmanar till alläsning av gamla Fredagsveven-spaningar, omskrivna till nordgermansk gammal knittelvers.

I veckan stod det klart att McDonalds vid tågstationen i Sundsvall satsat stort på renovering och nyanställning av personal.

En glädjande nyhet för alla McDonalds-älskare, som blivit av med filialen i stenstaden, men en som är kritisk till satsningen är den ofrivillige stamgästen Johan Martinsson: Sundsvallsprofilen som gång på gång finner sig först fastklämd i deras drive-in – och sedan rosenrasande över leveransen.

– Det går inte att sminka en gris, säger han om renoveringen, i en exklusiv svada som Pirkt.se fått ta del av.

Sundsvalls Tidning är en publikation som inte sällan bereder redaktionellt utrymme för att slå ett slag för lokal företagsanda, när etablissemang bygger om, fräschar till eller öppnar upp. Det mest slående exemplet är från 2013, då reportern Peter Arnström unnade sig att skriva en hyllningsserenad till Clas Ohlson när företaget valde att flytta sin verksamhet till In-gallerian:

I början av veckan rapporterade Sundsvalls Tidning om att McDonalds-restaurangen på Landsvägen i Sundsvall, alldeles intill tågstationen, har renoverats och tidningen bjuder på en unik inblick i den nyrenoverade restaurangen.

Men de kritiska frågorna lyser med sin frånvaro.

Under flera års tid har redaktionsledningen på Pirkt.se fått en unik inblick i hur Johan Martinsson, känd Sundsvallsprofil (inte minst under sitt aktiva Twitter-alias Martinssonsvall), gång på gång funnit sig själv sittande i drive-in-kön till just denna McDonalds restaurang vid tågstationen i Sundsvall – och hur 32-åringen gång på gång blivit gruvligt besviken över innehållet i den påse han fått med sig därifrån. Detta genom en gruppchatt där Martinsson i tid och otid öst ur sig smädelser över hela etablissemangets benägenhet att misslyckas med varenda beställning.

– Jag brukar ju skriva till Basse [en tredje chattgruppsmedlem, reds anm.] varje gång jag sitter i kön, »ge mig fem minuter så ska du få se vad det blev den här gången«, säger han och summerar att det är väldigt ofta som vännen Basse får sitt lystmäte; allt som oftast kan Martinsson rapportera tillbaka om såväl långa väntetider som åtskilliga fel på beställningen.

– Dom har inte haft ett rätt på… nån gång när jag varit där. Dom är så djävulskt kassa, och så anställer dom nytt folk och så är dom precis lika kassa dom också, säger han uppeldat när Pirkt.se når honom på telefon.

Vän av ordning undrar förstås varför man fortsätter att stödja ett etablissemang som får en på så pass kontinuerlig kokning. Johan Martinsson påbörjar här en eldig redogörelse, som börjar upprört och sedan – som på grund av ett upprördhetens gashäng – eskalerar i fullskalig kokning:

– Det kan man tycka är obegripligt, med tanke på hur många gånger de blåst mig. Och det säger jag också varje gång, när jag sitter där: »hur fan hamnade jag här?«. Men ideligen blir det så.

Han hämtar andan och fortsätter i en rasande svada:

– Så här går det till: man ångrar sig redan när man ställt sig i kön, men då är man inkilad mellan någon jävla Volvo och nån Subaru, så att man kommer ju ingenstans. Så då står man ju där i driven och då är det ju bara att köra då, för det finns ju inga alternativ. Och så tänker man »åh, nejnej, det är den här McDonalds« och att »det här kommer ju ta 200 år«, så man beställer det allra vanligaste, det enklaste på menyn: och det är ju en Big Mac. Ingen kan misslyckas med en Big Mac på McDonalds, tänker man.

Han går upp ännu en oktav och fortsätter, till höres utan att stanna upp för syreintag.

– Men så blir man förvisat till nån jävla fyrkant, »åk fram och ställ dig där«, säger dom. Sen blir man ståendes i… det kan ta tjugo minuter ibland.

För en Big Mac?

– Ja, trodde man. Men så kommer man  hem – och då kan det vara precis vad fan som helst i påsen. Det kan ju vara nån supercheese eller nåt annat jäkla elände. Jag fattar inte, de är så fruktansvärt kass där att jag tror att dom gör till sig.

Att de aktivt skulle…

– Jamen aktivt skicka ner fel grejer. Dom har väl nån tävling internt, tänker jag, att dom jävlas med folk.

Hur många tillfällen baserar du det här omdömet på?

– Nämen säg att jag har fått fel gånger… 25 gånger i alla fall. Det kan vara fel dipp, eller ingen dipp, och nån gång fick jag en sån jävla shake-pommesfritt, med nån El Maco-krydda, som man ska sitta och skaka som nån idiot. Så man sitter där med nåt som liknar pommesfrittkrydda, fast med nån pikant smak, och skakar som att man vore nån Parkinson-patient. Den har dom skickat på mig flera gånger, fast jag inte har bett om det.

Martinsson utvecklar, inte lika mycket för att han blir ombedd som på grund av att han nu är ordentligt uppe i varv.

– Men dippsåserna är det nog oftast. McDonalds är ju riktigt dåliga på dippsåser, men jag tror jag brukar ta McFeast. Det är ju en semitrött dipp, men där tänker man ju att dom inte kan göra fel, åtminstone, men den niten har man såklart sprungit in i ett par gånger.

Vad kan det rendera i?

– Ja, då kan man sitta där med – ja, vad har dom ens – en kall cheddar, har dom, som inte smakar nån cheddar överhuvudtaget. Den är hårresande dålig. Den borde dom faktiskt inte få sälja.

Johan Martinsson återfaller här i en lika lång som fradgande intensiv utläggning om McDonalds svaga dipputbud.

Men just det kan man väl inte lasta just den här enskilde franchisetagaren för?

– Nej, dom lär väl inte ha tid att sitta och skriva in tips till företaget, dom har väl fullt sjå att få ut grejerna [till kunderna].

Men kan det vara så att det är extra högt tryck på den här restaurangen, tror du? Att det orsakar det upplevda kaoset?

– Nej, det tror jag verkligen inte. Jag tror att gemene man undviker att åka dit i möjligaste utsträckning. Men nöden har ingen lag, va.

Om vi läser lite i Sundsvalls Tidnings artikel så noterar vi bland annat att man nu kommer kunna »beställa i kiosker« och sedan bli serverad vid bordet när maten är klar.

– Nämen, ska dom… Nej! Inte börja med några sidoprojekt nu, utbrister han med den uppgivna suck man finner hos den som för sitt inre ser tilltagande bilköer på sin standard-drive-in.

– Dom kan väl börja med att få ut rätt grejer? Innan dom börjar med några kiosker?! Nej, det här hör jag ju direkt vartåt det barkar: det här kommer att bli en fullfjädrad katastrof, det kan jag säga direkt. Det här borde dom inte ge sig i kast med.

Det står här att kostnaden för renoveringen är sex miljoner kronor. Tror du att det är välinvesterade pengar?

– Nej, det tror jag inte. Jag tror inte att dom kommer få tillbaka dom pengarna nån gång.

Här övergår Martinsson – denne vulkan av bubblande McDonalds-ilska som äntligen får välla över alla fördämningar – till att, i egenskap av 32-årig man, kritisera McDonalds-restaurangens barnavdelning:

– Dom har ju också ett rum för barn… som är soptomt. Det finns ju inte en pinal där. Jag var in med en kompis barn där, och det var helt tomt, förutom nån dinosaurie på väggen. Vad ska man göra där då, hade dom tänkt?

Inget bollhav, ingenting?

– Ingenting. Inte ens ett litet gosedjur. Det är signifikativt för hela restaurangen: att ha ett tomt rum för barn, bara för att försöka suga livet ur dom.

En sak förstår jag fortfarande inte: när du står där, fastlåst som du säger mellan två bilar, kan du inte bara ha is i magen och köra igenom driven, utan att beställa något, och svänga in någon annanstans istället? Det ligger ju en annan hamburgerkedja intill?

– Nä, men du måste ju förbi kassan deras.

Precis, men du kan väl näbbknipa dig förbi och bara inte beställa något?

– Jo, men givet att du har satt dig i den där kön, så – ja, dom är ju inte direkt grissnabba, så det är ju nära att man svälter ihjäl när man kommit fram till kassan. Så det är ju bara till att beställa nånting och hoppas på det bästa. Be till Gud. Det är det man får göra. Och hoppas på att det är tjänlig mat.

Johan Martinsson avslutar med ett tips till allmänheten inför sportlovet, som infaller vecka 10 i Medelpad, med start den 8 mars.

– Nu är det ju snart sportlovsyra, va, och av nån anledning hamnar man alltid på den Donken just då. Och ja, söndag efter sportlov… på den Donken där… då är det High Chaparall, kan jag säga. Man skulle kunna åka dit och bara iaktta, bara sätta sig och titta på hur många som kommer tillbaka med fel grejer, säger han.

Det känns som att det är så väldigt lätt att allting glider ihop under pandemin, som att dag och kväll glider in i varandra och tyvärr också som att vardag och helg lätt sammanblandas i en enda grådaskig röra.

Därför – och bara därför, då inte en enda av ekonomins erkända mallar för tillgång och efterfrågan har krävt det – känns det som rätt tid att återlansera det gamla beprövade floppkonceptet Fredagsveven™ på Pirkt.se. Nylanseringen ska inte ske med någon sorts pompa och ståt, tvärtom; den ska bara ligga här, tänker jag, varje fredag, efter att jag firat in helgen genom att Kermit-smattra ner veckans top-of-mind-spaningar i vad som mer ska vara en rituell helgtagningsprocedur än en litterär skapelse.

De fem vardagarna har passerat, helgen är kommen: veckans insamlade intryck ska kastas ut, likt hårda pappkolor som strösslas ner i en krater av mänskligt avståndstagande.

Och när någon råkar väl snubbla in här – vare sig det är någon GIF Sundsvall-intresserad medelpadsk farbror, en Löfgrensk farmor eller en baltisk köpman som förvirrat sig över faktumet att »pirkt« är lettiska för »köpa« – så ska det vara som att slå upp dörren till ett låst och oupplyst rum, där någon stått och vevat med en roller i fullkomlig blindo:

Svensk skidskyttesport är inte vad den en gång var, innan Magdalena Forsberg gick ur skidskyttetiden och trädde över till den andra sidan. Just vad »den andra sidan« faktiskt innebär har ju sysselsatt mången filosofer och teologer genom tiderna, men inom skidskyttesporten är den andra sidan att dela kupé med ett av tidernas minst eftersträvansvärda sällskap:

Coronapandemin har fört med sig ett oräkneligt antal negativa aspekter för det svenska samhället, men den har – om vi ska försöka se det från den ljusa sidan – åtminstone hållit det här deppiga hopkoket borta från vägarna och istället förvisat The Poodles-Kicken och Så Ska Det Låta-pianisten till Zoom-verktygen.

Häromdagen hörde jag på radion hur Sebastian Samuelsson förklarade hur nöjd han var över det svenska bronset i singelmixedstafetten eftersom det »inte är lätt att ta medalj« i just singelmixedstafetten i skidskytte.

Men jag kan faktiskt inte tänka mig så många enklare VM-medaljer att ta, än i just idrotten skidskytte, i just den nya och ännu inte OS-certifierade grenen singelmixedstafett. Och även om jag nåtts av en viss glädje över medaljerna (Vinterstudion-sekterismen är sjukligt stark i det här landet; ett enfrågeparti som bildats för att SVT skulle rädda Vinterstudion från att bli uppköpt av Viaplay hade nog kunnat få egen majoritet i ett riksdagsval) så känns det som att skidskyttevurmarna inte är riktigt nöjda; de tycker att folket borde vinterbada i fontänerna över varje VM-brons. Därför verkar de försöka lansera en ny, forcerad och rekorddeppig rivalitet med Ukraina:

För alla oss som vet med oss att vi lever på lånad relationstid, eftersom vi träffat vår partner via en dejtingapp, så var det en högtidsstund under torsdagskvällen, då den nya säsongen av SVT:s Gift vid första ögonkastet hade premiär; programmet som man oundvikligen verkar behöva vända sig till i det långa loppet, när ens flyktiga dejtingapprelation med 99-procentig sannolikhet tar slut. En app- eller datastyrd matchningstjänst kan förstås aldrig, hur mycket AI-teknologin än utvecklas, bli så finkalibrerad att den skulle inse att två människor antagligen lär trivas tillsammans om de båda beställt hem olika tavlor om hur mycket de älskar tacos från samma tacokonstfabrikör.

Jag hade försvinnande få spaningar från själva avsnittet, förutom faktumet att mina knäproblem (som jag drog på mig vid nyår) faktiskt – för första gången på år och dagar – fått mig konkret sugen på att gå ut och springa, men att gårdagens inslag med den rödlätte sprätten Lars tog död på nästan allt sug igen.

Det finns någonting i joggandet, absolut, men det finns också någonting alldeles för Ulf Kristerssonskt i samtidens och Lars syn på joggande.

Min vän, som på den här portalen brukar gå under namnet Den Bilburne Befruktaren, bidrog dock med en spaning som jag tyckte precis letade sig över den lågt satta +++-ribba som krävs för att placera sig i ett inlägg som ju mycket mer ska förmedla framåtrotation in i helgen än någon typ av litterär kvalitet. Hans spaning var den att grävmaskinisten Johan, 31, delar samma ögon som den klassiske Stock Photo-meme-mannen Hide The Pain Harold.

Det ska bli mycket intressant att se hur hans fru reagerar på att få dessa ögon i nästa avsnitt, ifall de ser ut att undantrycka samma missnöje vid altaret. Vi säger tack till den trogne Fredagsveven™-läsaren och bidragaren Den Bilburne Befruktaren för detta habila +++-innehåll.

Jag undrar ofta hur det hade varit att växa upp idag. Hur jag hade blivit som person, i en era av smarta telefoner och digitala lösningar? Hur hade jag varit idag ifall jag inte suttit vid den stationära pojkrums-PC:n och gång på gång utfört den klassiska logga in-logga ut-logga in-logga ut-manövern på MSN Messenger i hopp om att försöka uppbåda intresse runt min www-person, utan istället kunnat publicera mig rakt ut i TikTok-etern? Eller hur hade min syn på sex och samlevnad påverkats av tillgången till 2020-talets aldrig sinande ström av nakenhet, istället för den verklighet jag växte upp i: där jag levde med en konstant rädsla för att Säpo skulle slå in radhusdörren på grund av att jag använt familjens skrivare för att skriva ut en Altavista-bildsök-sammanställning bestående av miniatyrer av bilderna från en »naked woman«-bildsökning där man kanske, om man ansträngde sin unga blick till det yttersta, kunde urskilja konturen av ett naket kvinnobröst?

Sådana frågor får vi aldrig veta svaret på, men i veckan slogs jag av en än mer omskakande tanke: hur hade min personlighet sett ut ifall jag inte behövt växa upp bland tandreglerare på en tandregleringsklinik?

Hur mycket hade inte mitt jag förändrats i grunden ifall jag kunnat behandla Sundsvalls sockens allra mest bångstyriga tandrad via länk, hemifrån sofflocket?

Till sist: lite konsumentupplysning för de hugade. Från och med nu kommer storsatsningen på liverapportering av vårens GIF-matcher finnas på en specifik flik på portalen, efter att redaktionen – efter bara snart åtta år av portalinnehav – kommit på att man kan använda sig av uppdelningar och kategorisering av det som annars bara blir ett virrvarr av innehåll.

På den nischade underportalen www.pirkt.se/gif, som man når via att klicka på fliken »FÖLJ LITEGRANN OM GIFFARNA 2021«, kommer liverapporteringsfönstret att få ligga, så att det inte hela tiden behöver poppa upp och hemsöka alla de andra [källa?] som letar sig in på portalen för att läsa spaningar om skidskytte och Gift vid första ögonkastet.

Det är en mycket spännande satsning på en ny domän som på sikt kanske kan ta sig in bland de, säg, fem främsta fotbollsportalerna i Medelpad, men det är varken den mest spännande eller den mest beundransvärda satsningen som just nu pågår runt den sundsvallska fotbollen.

Den står Jan Persson för: eldsjälen som gör allt det jobb med den lokala fotbollen som den rikstäckande koncernen Mittmedia tagit sin journalistiska hand från – och det som gravt synskadad. Nu är en ny hemsida på väg upp, vilket Persson kungör på det allra mest Jan Perssonska av sätt:

Varje gång den här portalinnehavaren ifrågasätter det rimliga i att han genom åren publicerat hundratusentals, kanske miljoner???, tecken om medelpadsk fotboll på en portal som ligger utanför det etablerade medieflödet så tänker han på att Jan Persson säkert publicerat det tiodubbla – och detta med en ledsyn så svag att den tvingar honom att stå dubbelvikt över pannan, med flottet säkert stänkande upp i näbben, för att kunna avgöra när fläsket är färdigstekt.

Jag försöker att dagligen unna mig en liten promenad.

Det är det enda jag gör nu för tiden, promenerar, när jag inte sitter vid mitt köksbord och smattrar i diverse forumtrådar tillhörande olika distanskurser på olika universitetsplattformar, den ena mer bångstyrig och svårnavigerad än den andra.

(Det finns en tapasrestaurang längs Odengatan som heter Mondo. Det är gångavstånd från mig och jag gillar generellt tapas, men just den restaurangen har jag bojkottat på grund av att de använder samma namn som Stockholms Universitets förhatliga gamla webbverktyg.)

När jag promenerar i detta fortsatt vintriga landskap försöker jag att alltid hålla ett tämligen rigoröst avstånd till husfasaderna, eftersom det just nu finns en förhöjd risk att en förlupen istapp skulle genomborra ens skallbas. Risken för fallande istappar är förstås inte så hög att vanligt folk, som inte sedan tidigare räknar med en ökad risk för att fallande föremål ska släcka ens livsgnista, behöver anpassa sig; de kan, som ni ser på bilden, fortsätta knata på längs trottoarerna.

Men vi som redan hade en risk (bokstavligen) hängande över oss och som nu fått den förhöjd gör nog bäst att leta oss ut i bilvägen, tänker jag.

För redan 2018, på den tid då jag skrev texter mot betalning, konstaterade jag ju att jag går omkring med en känsla av att jag när som helst kommer straffas av samma högre makter som benånade mig med ett förstahandskontrakt i Stockholm via en lotterivinst:

Jag skrev en ledarkrönika för Länstidningen Östersund om hur den havererade svenska bostadspolitikens oförmåga att erbjuda folket den sociala rättigheten bostad inte bara medförde att otroligt många blev utestängda från den trygga delen av bostadsmarknaden, utan också att jag som turligt nog letat mig in i hyresrättsvärmen kände mig så pass lyckligt lottad att jag gick runt och oroade mig över på vilket sätt de högre makterna skulle jämka mitt turkonto till en nollbalans igen. Jag kom fram till att den som vunnit ett hyresrättskontrakt via ett lotteri nog skulle behöva plikta med beskärda delar av sin hälsa, ifall där fanns någon normalfördelning av tur och otur här i jordelivet. Jag såg vinterns fallande istappar som den kanske mest uppenbara risken för en oturlig förolyckning, men lyfte också fram att sommaren inte heller var någon tid för bekymmersfritt flanerande. Nej, när som helst kunde en hetlevrad hemmafru av kontinentalt kynne hiva en mortel ut igenom fönstret, påstod jag i texten.

Många trodde nog att jag överdrev riskerna med just de flygande mortlarna, men sedan dess har jag fått vatten på min försiktiga kvarn:

Till och med uppe i Medelpad är kvinnorna så pass kontinentalt orienterade att de kan ta till det gamla grekisk-romerska mortelkastet.

Hur som helst: det jag gör nu för tiden är att jag promenerar. Jag promenerar långt ute i vägen, med Sveriges allra största säkerhetsavstånd till husfasadernas potentiella faror, sedan kommer jag hem och sätter mig vid datorn vid köksbordet igen. Jag läser någon taffligt inscannad PDF, mjuggsneglar i mig några tillfälligt olåsta Google Books-sidor i de böcker jag inte fått tag i, svarar i någon oöverblickligt lång forumtråd om varför den norrländska dialekten saknar numeruskongruens i predikativ ställning.

En gång per eftermiddag reser jag mig för att koka kaffe. Sedan sätter jag mig igen vid köksbordet på min pinnstol. Bordet är lite för högt, märker jag, och stolens ryggstöd lite för tillbakalutat för att ge mig en värdig hemmasittarhållning. Och så, i eftermiddags, så tänkte jag det: att jag börjar nog få lite känningar i ryggslutet, att allt köksbordssittande började ta ut sin icke-ergonomiska rätt. Jag hann tänka tanken att jag borde ställa mig i den gamla beprövad yogapositionen »nedåtgående hunden« för att försöka räta ut hela ryggsystemet, men så tog jag en sista scroll på Facebook.

Och då slog det mig: min käre vän Sinan Akdag jobbar för långsamt.

Den gamle vänsterbacken som en gång satt på Sundsvalls sockens allra mjukaste vänstertass (som serverat såväl Robert Lundström som Linus Hallenius mången djupledsstickare i Kubikenborgs IF:s klassiska P89-årgång) har ju nu gått och blivit landets samlade konsumentkårs nuna utåt, i sin roll som Digital Expert på Sveriges Konsumenter. Senast imorse var han åter igen i det nationellt mediala rampljuset, då SVT Nyheter lyfte fram nyheten att TikTok nasar på små barn en massa reklam i mjugg:

Han gör ett jäkla fint jobb, Sinan, vad gäller att stå upp mot de väldiga tech-jättarnas kontinuerliga stöld av vår data, men jag är rädd att han och alla andra som står på barrikaderna alltid ligger ett eller två steg efter.

För medan han och alla andra IT-experter varit upptagna med att bedyra för allmänheten att »nej, Facebook och Google lyssnar inte av din telefon« så verkar de stora IT-jättarna (som blivit så bra på att AI-samla in data att de inte behöver bugga din telefon för att räkna ut vad du och din kompis samtalade om på lunchen) ha gått vidare till nästa nivå av övervakning.

För döm om min förvåning när jag, precis innan jag skulle resa mig från köksbordet och böja mig ner i den yogaställning som liknar en fyrbensstående hund (om hunden vore otroligt stel i baksida lår), så möttes jag av denna sponsrade reklamsnutt i mitt Facebook-flöde:

Backzter! Den revolutionerande produkten ryggsäck utan säck!

Det bara måste vara så att medan vi har haft våra granskande ögon riktade mot telefonens mikrofonfunktion så har Facebook och de andra tech-jättarna istället utvecklat mätinstrument som läser av ryggradens krumhet hos den som sitter framför en uppkopplad enhet.

Det här är ju nämligen exakt min 2021-hållning, den som den vältränade mannen har innan han får tipset att sträcka på sig:

Och Facebook vet numera exakt hur mycket min mage putar och min rygg krummar, och kan då föreslå den perfekta konsumistiska 2021-lösningen på alla mina 2021-bekymmer: Backzter.

Kanske kan den revolutionerande ryggsäckslösa ryggsäcken göra att mitt behov av stärkande promenader försvinner, vilket gör att jag kan isolera mig ytterligare i denna tid som är svår för alla, men kanske extra svårt för oss som fortfarande försöker undvika covid-insjuknande samtidigt som vi – som enda kombattanter i ett unikt och till stora delar framdiktat tvåfrontskrig – duckar för famtomflygande mortlar och tappar.

Under mina år på lärarprogrammet tänkte jag att jag skulle behöva armbåga mig förbi horden av arbetsköpare som vakade vid dörren till arbetslivet, ute i den akuta lärarbristens Sverige.

Men den skriande brist som målats upp existerar inte i verkligheten, för den som söker jobb som lärare.

Det skriks inte alls efter behöriga och legitimerade lärare – nej, det är knäpptyst och det enda som hörs är en välmenande uppmaning om att bli en »gigster«.

Under söndagen rapporterade Dagens Nyheter om hur svårt det är för många nyexaminerade lärare att hitta ett jobb. DN hade bland annat pratat med en nyexaminerade lärare som sökt 70 jobb och fått komma på en enda intervju och en annan som fått se sig besegrad i kampen om Stockholms sockens enda spansklärarjobb av en obehörig som sålde sin arbetskraft 12 000 kronor billigare varje månad.

Och jag blev förstås upprörd över läsningen, men jag blev också lite lättad.

Jag kunde pusta ut lite grann: det är inte jag som är fullkomligt dum i huvudet. För ett drygt halvår efter att jag tagit min examen som ämneslärare och givit mig ut i yrkeslivet så började jag undra: är det så att det egentligen är väldigt enkelt att hitta jobb som lärare? Är det någon hemsida jag bara inte hittat till? Har staten eller Martin Ådahl instiftat en ny platsbank för den akuta bristgruppen lärare? Måste jag bli en Per Holknekt-influerare på LinedIn? Finns det någon hemlig Harry Potter-lönndörr som öppnar sig för samhällskunskapsläraren ifall han springer så fort han kan iförd flanellskjorta och med en infläckad kaffekopp i handen?

Jag har tänkt att det varit jag som varit dum; misstänkt att det varit mitt eget fel att jag sitter hemma arbetslös under vårterminen 2021, samtidigt som lärarbristen bara verkar intensifieras utanför fönstret.

Och visst: när jag klev ut genom universitetets snurrdörrar med ett rykande färskt examensbevis i den ena handen och ett välspäckat CV i den andra så tänkte jag inledningsvis att jag bara skulle söka kommunala tjänster. Jag ville jobba på en kommunal skola och tänkte att den skriande lärarbristen skulle göra efterfrågan på mig som legitimerad så stor att jag inte skulle behöva arbeta åt någon av de aktiebolagsskolor som jag har ideologiskt svårt för. Det höll i några veckor, men ganska direkt märkte jag två saker:

1. Det ligger försvinnande få kommunala tjänster ute.
2. De som ligger ute är högvilt och omöjliga att få.

Så redan i somras började jag bredda mitt sökspann. Och som jag breddade mig. Plötsligt skickade jag in passionerade personliga brev till samtliga av de mycket fåtaliga skolor i Stockholmstrakten som påstod sig ha en ledig lucka att Platsbanken-fylla.

Jag skickade plötsligt glödgande personliga brev till aktiebolag som bedrev skolverksamhet under namn som vanligtvis bara ges till dirigenter eller som halvhippa bartenders säger till folk som beställer öl på halvfina etablissemang.

Jag lyckades till slut hitta mig en tjänst på en kommunal högstadieskola i sensomras, och det är jag otroligt tacksam för, men det var först dagen innan höstterminen började och det var till hälften som idrottslärare.

Sedan jullovet är den över och sedan dess har jag inte varit och nosat på en enda arbetsintervju, trots att jag slamsugit Platsbanken i jakt på alla de lärarjobb som borde finnas vakanta där ute och sökt samtliga som jag skulle kunna ha en chans på. Vissa gånger har jag sökt på »samhällskunskap« i ämnesraden och fått två träffar i hela Sverige, eller »SO-lärare« och fått två träffar i hela Stockholms län. På de spontana mejl jag skickat iväg till otaliga rektorer runtom i Stockholm får jag trevliga »tack, men nej tack«-meddelanden tillbaka; från de utannonserade tjänsterna idel autoreply:ade nej i trynet.

Kanske söker jag fel, har jag tänkt: kanske borde jag inte söka efter förlegade titlar som »lärare« utan efter mer moderna, och på Platsbanken mer frekventa, namn på… folk som vill vara i klassrum:

Jag har länge tänkt att jag ska skriva en text om det här, och efter Dagens Nyheters publicering i söndags kände jag att tiden var den rätta för att sätta mig och beskriva min lägesbild som arbetssökande i ett akut bristyrke. Och det här låter säkert påhittat, men precis när jag skulle till att sätta mig för att leta fram lite konkreta exempel som jag tycker är talande för hur vi har hamnat där vi (jag!) har hamnat, så hördes en duns på hallmattan.

Det var Lärarförbundets medlemstidning som uppmanade mig som lärare att höja min lön. Tack, kära fackförbund, men när jag väl jobbade så hade jag en jättehög lön, mycket högre än jag någonsin vågat hoppas på.

Problemet är istället att jag, och många med mig, inte har något jobb.

Jag är mycket väl medveten om att att problematiken inte ser likadan ut för alla i lärarskrået, men jag tror att det är omöjligt att blunda för fackförbundens fokus på lön och löneutveckling när man ska förklara varför jag, precis som Malin och Sandra i DN-reportaget, har så ofantligt svårt att hitta jobb mitt under en akut och odiskutabel lärarbrist.

För att jag inte hittar något jobb handlar inte om mig (eller okej: kanske lite om mig, men inte primärt om mig), det handlar om underfinansieringen av hela skolsystemet.

Jag har ju faktiskt också en journalistexamen. När jag under sommaren 2016 sade upp mig från min anställning på TT för att lämna journalistbanan så gjorde jag det absolut först och främst för att jag ville jobba närmre människor än vad jag fick göra som journalist. Jag påbörjade en andra universitetsutbildning för att jag ville jobba i klassrum där jag skulle få interagera med människor på en daglig basis, för att jag ville försöka göra samhällsundervisning intressant och engagerande för elever, för att få känna att jag gör någonting viktigt och betydelsefullt. Allt det.

Jag ville bli gymnasielärare på grund av primärt de anledningarna.

Men en faktor som också helt klart spelade in i mitt beslut var hur jag hade upplevt anställningsvillkoren inom den journalistbransch jag verkat inom; hur otroligt få fasta tjänster som fördelades och vilken otrolig bitterhet och vilken jobbig svartsjuka som spreds i detta faktums kölvatten. När de fasta och trygga tjänsterna i princip var lika sällsynta som lyckade betalväggslösningar så fanns det alltid hundra andra dags- eller månads- eller halvårslönare i branschen tyckte att de borde ha fått den fasta tjänsten och att det var alldeles förbannat orättvist att den istället gick till den där vikarien, som kanske råkat bli insnärjd i värmen för att någon mellanchef räknat fel på LAS-dagarna.

Det var en mycket otrygg bransch, full av korta vikariat och löst sammansatta projektanställningar, där bara en rabiat dåre till HR-ansvarig skulle utlysa en fast tjänst till en syssla som tvåhundrafemtio inflyttade webbredaktörer skulle kunna samsas om under tvåhundrafemtio på varandra staplade halvårsvikariat.

Och jag tänkte inför min uppsägning och inför mitt pluggande till ämneslärare att jag utan tvekan skulle förlora på bytet vad gäller premiepensionsutveckling och andra vuxenvalutor. Jag visste att jag lade många arbetsentledigade år på en utbildning som jag tänkte skulle ge mig ungefär samma lön och kanske till och med lite sämre status (»pluggar du till lärare?« uttalas med förvånad betoning på sista tre stavelserna i den moderna 2000-talssvenskan) – men att jag skulle komma till en bransch där kommunens anställningskaka var lagom liten men långsiktig och trygg.

Jag hade fel. Jag hade jättefel.

Kommunens kaka är inte liten men säker längre. Den är liten och osäker och den krymper i rasande takt. Marcus Larsson och Åsa Plesner på Tankesmedjan Balans har förklarat allt som någonsin behöver förklaras om effektiviseringskraven och hur det påverkar inte bara skolan utan hela välfärden; hur den nyliberala New Public Management-tanken är att allt hela tiden ska kunna bli billigare och bättre genom »effektiviseringar«.

Eller, ska och ska: måste. Med effektiviseringskrav finns inga mjuka målbilder, det finns stenhårda krav. Utbildningsnämnden i Skurup ska spara, den kommunala skolan i Ånge ska göras billigare.

Parallellt med denna utveckling har lärarfacken lyckats få lärarlönerna att öka med hela 38 procent på de tio åren mellan 2009 och 2019, enligt Lärarförbundets tidning Läraren.

– Det har varit en schyst utveckling i tio år, säger Lärarförbundets förhandlingschef Mathias Åström till tidningen.

Det är förstås schyst. Det är det. Jättemånga lärare som säkerligen haft alldeles för låga löner har säkert fått bättre löner och säkert har det gjort yrket något mer attraktivt för den som ska välja vad den ska utbilda sig till.

Men att fortsätta fokusera på just höjda löner är urbota dumt, när nyexaminerade lärare går ut och kräver över 40 000 kronor i en svensk skola som går så ekonomiskt tungt att det finns en allt mer akut lärarbrist och ett ökande läraröverskott samtidigt.

Kommunerna har inte råd med behöriga lärare. Så enkelt är det. Och ju mindre andel behöriga lärare som kommunen tvingas anställa, för att klara sin ekonomi – ju ännu mindre andel behöriga lärare måste de aktiebolagsdrivna friskolorna skaffa sig, eftersom det främst är reglagen som bestämmer lärartäthet och lärarlöner (som hänger ihop med behörigheten) som det går att dra i för den som vill göra vinst på den skattefinansierade skolpengen.

Ingen har råd att anställa mig. Svensk skola har inte råd att erbjuda mig en stabil arbetsmarknad. Brist eller inte brist. Akut eller inte akut. Det finns inte pengar nog att fylla alla de platser där det saknas en behörig lärare.

Jag säger inte att Lärarfacken är oduglingar som valt att fokusera mycket på lön, men jag kan tycka att det är konstigt att de under flera år har lagt resurser på att kampanja om det viktiga i att fler ska vilja bli lärare (bland annat under hashtaggen #DärförLärare) och åt att försöka sprida en positiv och härligt peppig bild av läraryrket.

Var det så den fackliga kampen skulle se ut? Res tillbaka till min hemstad Sundsvall, år 1879, och jag tror att några av de fackliga mötesdeltagarna reagerat ifall du slagit fast att »nu är läget så akut att vi måste gå samman, som en man, och sprida en positiv bild av sågverkaryrket«.

Det har funnits andra sätt att bedriva fackförbund. Ett fackförbund ska strida för medlemmarnas sakfrågor, ja: men vad händer när medlemmarnas allra viktigaste kamp är oskiljaktig från andra yrkesgruppers i särklass viktigaste dito?

I Sverige? Ingenting, tydligen. I USA? Rätt så mycket.

Hade jag varit facklig företrädare för svenska lärarfack hade jag inte kunnat undgå att lägga märke till det som hände i Chicago under 2019, när fackförbundet Chicago Teachers Union gick ut i strejk – inte bara för sina egna villkors skull, utan för hela välfärdens villkor. De insåg att för att skolan skulle kunna erbjuda en dräglig arbetsmiljö för lärare så räckte det inte med att bara lärarna fick det bättre; en fungerande skolmiljö krävde pengar till socialarbetare, den krävde pengar till kuratorer, till ventilation, till fungerande datasalar. Den krävde ökade resurser till skolan totalt sett.

Fan: de strejkade till och med mot skolsegregationen, där lärare på de lyckligt lottade övre medelklasskolorna strejkade för att eleverna på de sämre bemedlade skolorna skulle få en mer rättvis livschans via förbättrade utbildningsmöjligheter. Ungefär samtidigt i Sverige ska Lärarförbundet ha satsat tiotals miljoner av medlemmarnas pengar på att reklam-förklara hur viktigt Christer Fuglesang och Martina Haag tycker det är att det finns bra lärare.

Man behöver inte vara The Jacobin-skribent för att tycka att det finns saker att lära sig av från de amerikanska lärarfackets bredare kamp för att rulla tillbaka fyrtio år av skolnedskärningar.

För om inga liknande krafttag tas i Sverige vet jag inte vart det slutar.

Det var Jonna Bornemark som spred begreppet »förpappring« till de större läsarkretsarna i sin uppgörelse med NPM-galenskapen härom året: boken Det omätbaras renässans. Det var hon som på ett ypperligt pedagogiskt sätt använde förpappringen som begrepp för att beskriva vår samtids närmast fetischerade krav på att kunna mäta allting ner till minsta beståndsdel.

Redan 2006 lanserade dock Johan Hofvendahl begreppet efter att ha skrivit sin doktorsavhandling om skolans allt mer pappersbundna utvecklingssamtal, som i allt högre utsträckning verkade präglas av att lärare och elever satt och läste högt ur formulär de fyllt i på förhand. I Förpapprande samtal och talande papper slår Hofvendahl fast följande:

» … ju mer förpappring ett samtal genomgår, desto mer närmar man sig det läget att samtalet kan ersättas av ett utbyte av papper (brevledes eller digitalt) snarare än att berörda parter behöver ha med varandra att göra ansikte-mot-ansikte.«

Jag har redan försökt skriva en lång text om min rädsla för att det verkliga ansikte-mot-ansikte-mötet (det där jag sökte efter när jag lämnade mitt journalistiska skrivbord) håller på att bli hopplöst omodernt i en ekonomiskt pressad skola, där många gärna skulle rulla ut distansundervisning som en kostnadseffektiv lösning.

Expressen Ledare föreslog för ett år sedan, under rubriken Kanske ”Bodypump” kan lindra lärarbristen (jo), att svensk skola i dessa kärva ekonomiska tider borde titta på hur gymkedjan Les Mills lyckats lansera träningsformerna »Bodypump« och »Bodycombat« genom att låta några få men otroligt skickliga gyminstruktörer spela in sig själva när de genomför dessa till perfektion utmejslade träningspass. Därefter kan själva videon spridas över världen i ett färdigpaketerat och proffsgodkänt dvd-format, till glädje för såväl träningsfanatiker världen över som för Les Mills bokslut.

Kanske skulle svensk skola, som saknar legitimerade lärare men säkert inte fina pedagogiska idéer hos de allra bästa lärarna, »kunna skapa färdiga ”lektionspaket” à la Bodypump?«, föreslog Expressens ledarsida.

Ganska precis ett år senare, i januari 2021, tittade jag in på Arbetsförmedlingen och sökte efter jobb som skulle kunna lämpa sig för en legitimerad samhällskunskapslärare. Jag fann ett enda, från Lektionsakuten.com: en sajt som – just det – paketerar färdiga videolektioner från legitimerade lärare, som skolorna kan använda så fort det uppstår en schemateknisk eller ekonomiskt hål i elevernas skoldag.

En titt på deras hemsida säger följande: Expressen hade rätt. Les Mills-ifieringen av svensk skola har säkerligen börjat.

Billigare än så blir det nog knappast heller. Till sist kan kanske några inspelade lektioner i varje ämne, från några få uppburna och utvalda lärarstjärnor, täcka upp alla hål i de kommunala budgetarna. Om vi har några riktigt erfarna gamla lärare där ute som hänger mot fallrepet kan det vara dags att så snart som möjligt hala fram Lektionsakuten.com-kameran:

Den här våren läser jag de sista högskolepoängen innan jag får behörighet mot gymnasiet även i mitt andraämne svenska, efter att ha skyndat mig ut så fort jag kunnat från lärarprogrammet förra våren, i den naiva tron om att det fanns en massa lediga lärarjobb där ute för den som viftade med ett examensbevis och en legitimation.

Det gör det verkligen inte.

Jag vill gärna jobba extra också, vid sidan om studierna, men som känslan är nu skulle jag ha enklare att hitta något inom den hopplöst otrygga journalistbranschen än jag har inom det påstått akuta bristyrke jag skyndsamt har examinerat mig ut i.

Get a job? Just get a job? Why don’t I strap on my job helmet and squeeze down into a job cannon and fire off into job land, where jobs grow on jobbies?

I början av sommaren, när jag först märkt av hur tuff konkurrensen var om de kommunala tjänsterna och just börjat fila på mitt första passionerade kärleksbrev till skolföretaget Maestro, så minns jag att jag skämtade med några andra lärarstudenter (som snart ska ut i yrket) om hur man kanske till slut sitter där i vänthallen på T-Centralen med en leasad Learnify-ryggsäck full av pennvässare och radergummin, redo att cykla ut på något kort vikariegig i någon kranskommun.

Nu… skämtar jag inte längre. Det närmsta jag har ett uppdrag inom svensk skola just nu är min möjlighet skriva in mig här, via den här annonsen som ligger och skvalpar på Platsbanken och som riktar sig till mig som just legitimerad lärare:

Att få arbeta »flexibelt« hos Gignation.

Det berättades det aldrig om i #DärförLärare-kampanjen, att det som väntar en examinerad och legitimerad lärare efter fullföljt ämneslärarprogram är antingen en väldigt saftig lön om du lyckas Estonia-klättra dig överst i högen av arbetslösa lärare och säkra dig en kommunal tjänst – eller detta:

Det skriks inte efter mig som nyexaminerad. Det ropas inte efter att få se mitt CV, hur väl jag än packar det med högskolepoäng eller erfarenheter. Allt som hörs ute på marknaden är en tre ord lång uppmaning, till alla som naivt drömt om en bransch med trygga och tråkiga tjänster:

Välkommen hem, Robert Lundström! 💙

Vi kan med stolthet och otroligt stor glädje meddela att vi är överens om ett treårskontrakt med vår hemvändare. #tillsammansärvigifsundsvall pic.twitter.com/FzZf6ctUzi

— GIF Sundsvall (@GIFSundsvall) February 8, 2021

Den långsiktiga planen verkar insinuera att vi ska misslyckas i det allsvenska kvalet ett antal år i rad.

Men med Robert Lundström klar för en återkomst borde det bara finnas ett enda mål med säsongen 2021: att ta sig upp i allsvenskan.

Att man inte ska dra för stora växlar av träningsmatcher i Nordichallen i tidiga februari är en gammal sanning i den sundsvallska socknen, till och med äldre än den om att stadens centralt belägna lekparker alltid bör anläggas med stålstänger och asfalt eller den om att man inte bör arrangera ett SM i undervattensrugby i Selångersån.

Ljuset är för gult, mattan är för gammal och den ena ytterflanken syns inte i den strömmade Sundsvalls Tidnings-bilden.

Men om det var någonting som bara inte gick att blunda för i 0–2-förlusten mot Gefle i lördags så var det faktumet att ett 3-5-2-spelande GIF Sundsvall hade ett otroligt tydligt hålrum att fylla. Nicklas Dahlström är mycket, men han är sannerligen ingen wingback som flyger fram och formligen äger en högerkant. Och vad Albin Ekström är, och i vilken utsträckning, verkar vi aldrig få bli riktigt varse, på grund av de ihärdiga skadebekymren. För ett lag som verkar ha bestämt sig för att spela med en 3-5-2-formation (och är det någonting som en Joel Cedergren-fostrad tränare brukar vara så är det bestämd kring hur det ska spelas) så är det ett ganska stort problem ifall lagets ena kant helt saknar offensiv täckning.

Vi visste det även innan Gefle-matchen, men ännu mer efter den: att på högerflanken fanns ett stort hål att fylla. Det var omkring 182 centimeter högt, ganska smalt och stöpt i den speciella Conny Sjödin-stöpta form som var på modet i Medelpad under tidigt 00-tal.

Det var ett hål som gjort för en 31-årig Robert Lundström – och nu är hemvändaren presenterad med Twitter-pompa och treårskontraktsståt.

Det borde få konsekvenser för hur laget tar sig an idogt pressande motstånd (division 1-gänget Gefle lyckades flera gånger nästla fast GIF-backlinjens bolltrillande), det borde generera otroligt mycket fler instick mot stjärnduon Hallenius-Engblom – och det borde också påverka målet för säsongen 2021.

Den femårsplan som snabbt presenterades under förra hösten såg på sina ställen ut att vara nedrafsad på en servett i Arenarestaurangen. Sportsligt skulle laget vara topp tre alla år, men kanske inte gå upp förrän 2025. Det var svårt att förstå för alla fotbollsälskare som inte utvecklat en grav fetischerad bild av hur härligt det är att torska allsvenska kvalspel.

Med Robert Lundström på högerflanken kan en någorlunda trolig startelva se ut så här när GIF Sundsvall går till superettapremiär:

Och det finns så klart saker att klaga på (hur ont har egentligen David Myrestam i kroppen och var ska alla ytterkompatibla talanger få plats?), men för mig är det självklart att en sådan här elva ska ha som uttalad målsättning att spela allsvenskt 2022.

Om vi lärde oss någonting av 2021 så var det väl att superettan kan vara en tuff serie för ett defensivt svagt lag som dessutom har en förkärlek till att spela fast sig (med Anton Erikssons bjudning till Richard Yarsuvat-målet på Gamla Ullevi som övertydligt exempel), men vi borde också tagit med oss detta: superettan är en kvalitetsmässigt urholkad serie.

En kompis uttryckte det nyss så här: med Linus Hallenius och Pontus Engblom på topp och med Dennis Olsson och Robban Lundström på varsin kant borde man spela med sex vedklabbar centralt och ändå gå upp.

Vi har inga vedklabbar, utan väldigt många beprövade superettanspelare (Daniel Stensson låter otroligt mycket som en golfare, men han ska ha gjort 26 matcher för Dalkurd ifjol) och vad som känns som rekordmycket talang.

Jag vet att Linus Hallenius redan varit ute och vevat om att för honom är målet självklart att gå upp direkt i allsvenskan, och med Robert Lundström klar – med den viktiga stora pusselbiten på plats – så vill jag att även klubben ställer sig bakom den målsättningen fullt ut.

Det här laget ska upp i allsvenskan.

Det ser ut att ljusna där borta.

Först valde klubbens allra främsta målskytt genom alla allsvenska tider att komma hem, vilket hittills passerat obemärkt på Pirkt.se eftersom det lanserades med sådan pompa och ståt av Giffarnas officiella hemsida (jag tror att Giffarna är den enda klubben i svensk elitfotboll som lägger mer tid på att skicka ut en utdaterad »saftblandar«-gif och tagga två Aftonbladet-journalister än på att uppdatera sin webbplats).

Idag blev det också klart att den spelskicklige innermittfältaren Erik Andersson, 23, ansluter från Trelleborg, den före detta jättetalangen som spelade ordinarie i superettan redan 2014; ett år då hans jämnåriga knappt fick satsa en pog-slammer på skolgården utan målsmans tillstånd.

Och inte verkar det helt omöjligt att »Robban« Lundström vänder hem för att ta hand om förra årets näst största problemposition (efter målvaktsposten), högerbacken.

Framtiden verkar plötsligt mycket lovande, är känslan.

Förutom för framtiden, kanske.

Den här portalen (som ju av många fortfarande klassificeras som en GIF-portal, där instuckna hugskott om allsvensk morfologi eller fysioterapeutiska utläggningar om metallfickor bortförklaras som olycksfall i redaktionsarbetet) har under ganska lång tid varit fullkomligt avsomnad vad gäller allt som har med GIF Sundsvall att göra, men målet är att varva igång den gamla textmaskinen framöver.

Det är många som påstår sig »älska svensk fotboll«, men nu har språkforskningen hittat ett sätt att avgöra vilka som verkligen gör det – genom att studera språkanvändningen.

För Pirkt.se berättar Erik Löfgren, dill.mag. i nordiska språk, om de språkliga tecknen som avslöjar den allsvenske fotbollsälskaren.

– Det finns några säkra språkliga drag som skiljer dagens lättjefulla Viaplay-agnar från det gamla kornigt bildsatta Canal +-vetet, säger han.

Den svenska vintern är lång, kall, mörk och alldeles, alldeles fylld av uppdateringar i sociala medier om hur mycket vissa längtar tills att allsvenskan ska dra igång.

Oavsett hur det går idag kommer man börja längta till Allsvenskan 2020 redan i eftermiddag… sjukt men så är det.

— Linus Larsson ⭐️⭐️ (@MLinusLarsson) November 2, 2019

Börjar man inte längta orlimigt mycket efter allsvenskan 2020?
Knappt 150 dagar kvar bara …

— Axel Pershagen (@axelpershagen) November 10, 2019

Hur mycket jag längtar efter Allsvenskan och svensk fotboll?
Startade precis om Värnamo-Halmstad.
På lördag får vi se AIK.

— Pär Ånell (@anellpar) January 24, 2021

Men hur vet man vad som egentligen är social positionering och vad som är genuint allsvenskt intresse? För att få svar på den frågan menar Erik Löfgren att man bör vända sig till språkforskningen. 30-åringen läser just nu distanskurser i nordiska språk vid såväl Stockholms universitet som Uppsala Universitet och titulerar sig själv dill.mag (ej vedertagen akademisk titel för en magister som fått dille på något) och har nu – i en ännu opublicerad artikel döpt till En ghanansk djupledslöpning in i en öppen ordklass – använt sina nyvunna kunskaper för att försöka sätta fingret på vad som kännetecknar den fotbollsallsvenska fanatikerns språkbruk.

– Studien är baserad på mitt eget ordförråd och några exempel på min allsvenska morfologi, som varit i bruk sedan det tidiga 00-talet, säger han till Pirkt.se.

Löfgren berättar om hur studien bland annat avhandlar den infekterade kampen om svenskans nya och könsneutrala pronomen hen, där han som företrädare den fotbollsallsvenska morfologin länge propagerade för införandet av det än mer neutrala henna, efter den laglojale reservmålvakten Henrik »Henna« Westrin.

– Där har vi fått ge oss. Man får ha respekt för hur svårt det är att slå sig in i en sluten ordklass i svenskan, och det är bara att applådera hen, även om det förstås hade varit på sin plats att hedra »Hennas« fem allsvenska matcher som Fredrik Sundfors-ersättare mellan GIF-stolparna i 00-talets linda, säger Löfgren.

De slutna ordklasserna är väldigt grundmurade och svårgenomträngliga i svenskan, men som tur var finns många öppna ordklasser att förlusta sig över för de verkligt fotbollsintresserade. Framför allt är det bland interjektionerna som det fotbollsallsvenska språkbruket fått störst inflytande. Pirkt.se har sammanfattat artikelns yviga slutsatser i tre språkliga tecken som Löfgren menar att alla som »verkligen älskar svensk fotboll« bör använda sig av i dagligt tal.

»Yaw« istället för »Ja«

En av de allra mest centrala interjektionerna i alla språk är förstås den som signalerar jakande: det den vanliga svensken uttrycker som »ja«. Här har dock den allsvenska morfologin en tydlig variation jämfört med standardspråket.

– Det här har varit vida spritt bland allsvenska fotbollsälskare sedan tidigt 2000-tal. Istället för att ge ett rakt jakande med standardmorfemet »ja« så rundar man läpparna för att använda sig av det mer slutna å-fonemet, till ett »Yaw«. Detta för att hedra den fine gamle ghananen Yaw Preko, som gjorde en älskvärd sejour på topp i Halmstads BK under mitten av 00-talet.

Han utvecklar:

– Inom språkvetenskapen talar man ibland om Yaw Prekoriseringen av det fotbollsallsvenska språket. Man talar om före och efter »Yaw«, eller Pre-ko och post-ko. Det här med »Yaw« istället för »ja« är så utbrett bland riktiga allsvenska fotbollsälskare att man kan prata om det fotbollsallsvenska språkets schibbolet-funktion.

Schibbolet-funktionen är en språkvetenskaplig term som härstammar från Gamla testamentet och historien om hur gileaditerna använde språket, och uttalet av ordet schibbolet, för att avgöra vem som skulle få passera floden Jordan. Den som uttalade det sibbolet dräptes på plats, eftersom hen då visat sig vara efraimit: fiendefolkgruppen som saknade den postalveolara frikativan som vi ofta kallar för sje-ljudet i sitt ljudförråd.

– Om du frågar någon ifall den sett Halmstads BK:s senaste match och henna, förlåt, hen svarar »ja« så lär du kanske inte dräpa hen på plats och låta hen sjunka till botten av Nissan, men åtminstone dra öronen åt dig. Svarar man inte »Yaw« i ett sånt läge så är det mycket troligt att personen kanske haft matchen påslagen i något DPlay-fönster, men själv suttit med trynet nedstucket i ett Twitter-flöde eller en Bet365-app i nittio minuter.

Att gå från »ja« till »Yaw« är alltså en ren allofonisk förändring i vokaluttalet som inte är betydelseskiljande, utan som ska ses som en dialektal variation. Något uttal av den efterföljande w-konsonanten sker förstås inte, då den räknas till de stumma slutkonsonanter vi finner i bland annat franskan.

– Och dubbel-w:et är ju alltid stumt hos den halländska importanfallaren. Många uttalade v-ljudet i Sypniewski på dennes tid, men det var fonematiskt inkorrekt.

Stämmer det verkligen?

– Yaw.

Fakhrofieringen av ett fult »fuck«

Den anglosaxiska svordomen »fuck« sprider sig som en löpeld över världen i den sena kapitalismens vidspridda amerikanska monokultur. En ny studie från Uppsala Universitet visar inte bara att utbredningen av svordomen »fuck« nått hela vägen ut till de indoiranska och slaviska språkstammarna på det indoeuropeiska trädet, utan visar också på hur svordomen »naturaliserats« som en del av ordförrådet i nordiska språken. Däribland svenskan, där vi världsvana Netflix-abonnenter förstås tror oss slänga oss med ett perfekt uttal – helt felaktigt.

Veturlidi Oskarsson, professor i nordiska språk och en av forskarna bakom studien, säger så här till Uppsala Universitets hemsida:

– U på engelska blir kort a i svenska. Även om vi kanske tycker det låter som engelska hör en engelsman skillnaden. Vi har en otroligt välutvecklad känsla för nyanser i de språk vi har vuxit upp med.

Det må vara nedslående för många svenskar med internationella influencerambitioner, men enligt Löfgren har alla allsvenska fotbollsälskare som redan kände till de fonematiska gränserna i den nordiska munhålan förstås dragit nytta av detta korta ”a”-ljud i det låtsatsbrittiska nordiska »fuck«-ljudet.

– Varje allsvensk kännare med självaktning omvandlar med enkelhet, i de situationer då hen inte vill ha råkat undslippa sig ett »fuck«, snabbt det uttalade »fack«-ljudet till »Fakhro«, följt av ett kompletterande »Yousef Fakhro«.

Den habile Trelleborgsbacken?

– Precis densamme, Yaw. Då har du plötsligt inte begått könsligt nedsmutsad svordom, utan skånsk försvarsspelare. Tio raka år i TFF, inte sällan dansandes på den slaka startplatslinan som ledde till den mycket raka fyrbackslinjen; det ska ha gjort avtryck på en verklig fotbollsälskares ordförråd, säger Löfgren.

Kuqi ersätter manligt könsorgan

I samma härad rör sig studiens tredje stora slutsats: utbytandet av substantivet och interjektionen »kuk« inom den fotbollsallsvenska variationen.

Den finländske anfallaren Shefki Kuqi har förvisso aldrig spelat i allsvenskan eller varit verksam i svensk fotboll överhuvudtaget, men Löfgren menar att för den som verkligen »älskar allsvenskan« och haft en stark koppling till ett allsvenskt lag under en längre tid så har den storväxte bollmottagaren (med meriter från bland annat Crystal Palace och Newcastle) alltid hovrat precis ovanför allsvenskan, ständigt aktuell för att dyka upp för ett vintrigt provspel i Örebro SK eller Gefle IF.

– Shefki Kuqi kan sägas vara för det tidiga 2010-talet vad Kolbeinn Sigthorson (den isländske anfallaren som nyligen skrivit på för IFK Göteborg, reds anm.) blivit för det tidiga 2020-talet; en synnerligen meriterad och trädstamsgrov anfallsbjässe att projicera sina drömmar om en enkel inläggsfotboll mot, säger Löfgren och utvecklar:

– Så på samma sätt som ett illa undsluppet »fuck« blir till ett aldrig malplacerat »Youssef Fakhro« så blir ett olägligt och illa genomtänkt »kuk«-tillmäle med enkelhet till ett »Shefki Kuqi«.

»Viaplay-normering av språket«

Erik Löfgren letar fortfarande efter universitet som är villiga att publicera studien, som fått besk kritik för att bara ha samlat data från en enda respondent, men menar samtidigt inte att han tycker att den fotbollsallsvenska morfologin är ett språkvetenskapligt undersökningsområde som bör studeras mer noggrant.

– Nej, den fotbollsallsvenska variationen är inte längre en levande variation inom svenskan. Ni ser ju på de mest träffande exemplen i studien att det är ord och böjningar som har några år på nacken: Yaw Preko lämnade Halmstad och svensk fotboll efter säsongen 2005 redan, och såväl Yousef Fakhro som Shefki Kuqi lade elitskorna på hyllan under första halvan av 2010-talet. Sedan dess har språket dött av, och kanske fick hela språkinriktningen sig en törn när vi fick så svalt bemötande av pronomenet »Henna«.

Varför tror du att den allsvenska morfologin dött av? Varför utvecklas inte språket längre i den fotbollsallsvenska variationsriktningen?

– Det är väl som med all annan dialektutveckling: den dör av i takt med att riksspråket standardiseras allt striktare. Inom den fotbollsallsvenska språkforskningen talar vi ofta om en »Viaplay-normering« av fotbollsspråket, där den moderna fotbollsintresserade ungdomen får sitt dagliga lystmäte så överfyllt av internationella intryck att det inte finns tid att utveckla det fotbollsallsvenska språket.

Han ger ett exempel, inte utan att låta bitterheten mot den moderna fotbollsindustrin skina igenom:

– Om den fine tv-spels-rappe ÖFK- och Djurgårds-yttern Seon-min Moon hade spelat i allsvenskan under det tidiga 2000-talet så tror jag att vi hade kunnat få se en tydlig variation vad gäller våra svenska possessiva pronomen, säkert både i första och andra person. Nu tillåts han bara göra några fina säsonger innan han försvinner iväg till Sydkorea utan att lämna ett enda språkligt tecken efter sig, när hans eftermäle kunde – kanske till och med borde – ha varit att han dribblade sig in i en annars så sluten ordklass som pronomenen är. Men dagens Tutto Ballutofierade ungdomar säkert var upptagna med att skråla »kanna på«. Det finns namn att använda sig av därute, det ligger en massa lediga kasusböjningar där ute och skvalpar i den grammatiska rymden, det gäller bara att verkligen älska den allsvenska fotbollen nog mycket.

Erik Löfgrens studie har förstås fått kritik för att vara polariserande och värderande, kring vad som är verkligt fotbollsengagemang, och han har också fått kritik riktad mot sig vad gäller faktumet att han själv inte såg en enda allsvensk fotbollsmatch på teve ifjol.

Kan man då ens påstå sig älska svensk fotboll, oavsett om man har den inte ens pseudo- utan utomvetenskapliga språkforskningen i ryggen eller ej?

– Här är mitt svar väldigt tydligt: ett rungande Yaw. Det kommer alltid finnas hatare där ute, men Fakhro dem. Yousef Fakhro dem.