Det spelar ingen roll om vårveckorna är försomrigt prunkande av fotosyntetisk väckelserörelse eller ifall de är till bredden fyllda med snöblandat isvatten som återuppstånden Kung Bore fått för sig att strila ner över de stackars försomrigt omställda cyklisterna; de ska på den här portalen likafullt avslutas med en prydlig samling av oönskade spaningar under rubriceringen Fredagsveven.

Den här veckan har Pirkt.se-koncernen hunnit meddela en nysatsning på ljud i samband med ännu ett negativt resultat i årsbokslutet, efter ett räkenskapsår präglat av fortsatt uteblivna intäkter och tunga investeringar i maskinparken (där det fortsatt satsats tungt på både bokföringsprogram och webbhotellskostnader). Många höjde förstås på ögonbrynen över att en så omskriven och unisont hyllad portal kunde redovisa negativa siffror och därmed helt undslippa all typ av företagsskatt och kanske är det helt sonika så att koncernledningen låtit den svenska filialen släpa efter ekonomiskt för att kunna göra som Amazon och undkomma skattmasen globalt:

Kanske är det så att de Google Translate:ade upplagor av Fredagsveven som går ut på koncernens utländska toppdomäner, som Pirkt.an (Nederländska antillerna) och Pirkt.cg (Kongo-Brazzaville) kantas av dyrköpt reklam för casinodobbel och penisförlängningsmedel, vilket gör att koncernen som helhet går med ett oerhört miljardöverskott och att produktionen från ursprungskällan Pirkt.se främst används som en skatteteknisk front där minusresultaten på 1500 kronor är en absolut nyckel.

(Det skulle förklara så mycket kring varför portalen fortfarande är aktiv.)

Men innan en sådant skattetekniskt upplägg uppdagas så fortsätter jag i tron om att det är spaningarna i sig som ger den här portalen sitt existensberättigande. Och varje fredag sänker jag huvudet när jag intar min gamaktiga hållning över dataskärmen (och muttrar över att jag ännu inte köpt mig en säcklös ryggsäck från Backzter) och tänker mig att jag – som salig Sven Tumba – ska stånga mig igenom en pappvägg och komma ut med friska skär på arenan för skärmdumpsdrivna hugskott:

Och varje vecka faller jag antagligen pladask på grund av de medföljande pappbitar som fastnat under mina popkulturellt och identitetspolitiskt slöslipade skridskor, precis som Sven Tumba gjorde när han skulle hyllas under invigningen av hockey-VM i Stockholm.

Jag har i veckan tittat igenom Jens Linds tvådelade dokumentär om Sven Tumba, vars biografi jag haft sparad i en Tradera-minneslista i flera månader sedan jag såg att han på baksidan summerade sin osannolika karriär på det här sättet…

… med det löst formulerade gamäng så väldigt tidigt i den CV-artade listan, tätt följd av tydligare titlar som kalsongförsäljare och rojalist.

Dokumentären innehöll sina starka scener, där den välkända dubbelmissen på VM-invigningen (först snubblar han efter den svåra papp-språngskallen, sedan missar han pucken när han ska skjuta mot målet*) var en av dem.

Men även om den rörliga gifen behövde göras, då den inte fanns så lättillgänglig som den borde på den vida webben, så är frågan om det inte finns mer potentiellt viral sprängkraft i den här stillbilden som gick att pausas fram i dokumentären:

Det vi ser är kvinnokarlen Sven Tumba, van att få vilken kvinna han än velat ha, som tvingas beskåda ett giftermål från första parkett. Den glåmigheten i blicken, när han ser sin stora kärlek Maud ge sin hand till en rik gammal fransos, skojar man inte bort. Tumba, som alltid annars verkade ha gamängens glädjefyllda blick, ser ut att tappas på all sin livsglädje i realtid när fransosen trär ringen över Mauds finger.

Vad säger vi: har den viral potential?

Svårt kanske att få spridning för en metalitterär Pirkt.se-kopplad meme, men om vi breddar oss till att använda min person som referens så tycker jag att den har vissa kvaliteter som skulle kunna utmana den gamla förlegade Distracted Boyfriend-meme-mallen:

Som tur var behöver man inte känna särskilt starkt för den unge och glåmigt stirrande Sven Tumba särskilt länge, eftersom det framkommer tämligen tydligt i dokumentären att nationalidolen bland annat var kroniskt otrogen mot sin fru. Denna fru, Mona, var också den yngre systern till den unga kvinna han fått se bortgift i den etablerade meme-mall som presenterats ovan.

Och klart är att Sven Tumba inte bara introducerade slagskottet i svensk ishockey och flera mer eller mindre luddiga produkter på marknaden, han introducerade också ett sportsnubbigt snack som känns otroligt långt före sin tid vad gäller användandet av begreppet skön:

Skandalerna kring Paradise Hotel har duggat tätt, sedan det avslöjades att det begåtts sexuella övergrepp under årets produktion samtidigt som produktionsledningen (konstpaus för att göra plats för överraskande vändning) valde att prioritera att det blev en bra tv-säsong framför alla deltagares trygghet.

P3 Nyheter följde upp med en granskning som visade att sexuella övergrepp varit vanligt förekommande under produktionen även tidigare år och i dagarna avslöjade SVT Nyheter pikanta uppgifter från de kontrakt som deltagarna är tvungna att skriva under vid medverkan.

Så här såg nyhetsuppslaget ut på SVT:s hemsida:

Och nog reagerar man på hur mannen i kavajen och de lätt blåtonade solglasögonen ser ut som den klassiska urtypen för en skumraskfigur i nöjesbranschen, som tvingar ungdomar att skriva på finstilt snirkliga kontrakt? Jag tänkte nog att dagens tvivelaktiga nöjesbranschprofiler hade snyggat till fasaden en aning och åtminstone börjat försöka se ut som att man inte skrupellöst gör pengar på cirkusdjur, vattenruschkanor och allt annat som kan tänkas gå under det breda nöjesparaflax man satt upp för att göra hela ens verksamhet ljusskygg.

Men nej: de sitter tydligen fortfarande på ett par pilotbrillor och en uppsyn som formligen skriker ut en benägenhet att när som helst kunna klappa ihop en cirkusverksamhet i ett par utländskt registrerade bilar och försvinna från en elvamanna-grusplan med snablar och östeuropeiska jonglörarmar hängande ut genom fönster och bagageluckor, ifall det vankats myndighetskontroll av verksamheten.

Kul ändå, tänkte jag, att vissa saker får vara som de alltid har varit.

Men döm av min förvåning när jag klickade mig in i artikeln och fann att…

… den jag trodde var en skrupelfri skumraskare visade sig vara den laglydige jurist som SVT bett titta igenom de skandalösa avtalen, för att såga kontrakten jämsmed dess finstilt tatuerade fotknölar.

Jag har sällan blivit så förvånad i hela mitt skärmdumpsletande jordeliv. Juristen Jens Tillqvist sitter på ett av de skyldigast kodade par solglasögon jag någonsin sett balansera på en näsrygg.

Det känns som att det går framåt i arbetet mot coronan. Min farmor är helt vaccinerad (trots att hon bor i Västernorrland: den av de Irene Svenonius-förskonade regionerna som verkar hantera sin sjukdom allra sämst) och till och med min ömme och inte alls särskilt åldrade fader har med sina snabba IT-fingrar lyckats komma över en vaccinationstid.

Men jakten på snabba lösningar på detta pandemiska problem får inte gå till överdrift. I veckan nåddes jag av den här nyheten:

Sällan har antropocentrismen slagit ut i så fullskalig blom som när vi försöker tvinga bin att göra vad som ser ut att vara situps, chrunches på tv-shops-engelska, i någon typ av AbTronic-mackapär där de ligger och knycker sig upp med bi-händerna mot bi-fötterna.

Självklart är det holländarna, detta gycklets och opålitlighetens folk, som tvingat på oss idén att vi kommer att bli av med pandemin om vi människor bara tillåts tvinga på våra skeva skönhetsideal på världens bin.

Jag kan se framför mig hur Wim Van Der Poel (ett namn jag inte skulle bygga min coronastrategi på) står och SATS-PT-hetsar de stackars bina om att ifall de bara gör några reps till så kan de få den där getingmidjan som bina fram tills nu inte vetat om att de borde eftersträva.

Vi avslutar med det som jag trots allt vill kalla lokala nyheter, från mitt hjärtas hemstad Sundsvall. Stadens enda lokaltidning har gjort en stor kartläggning om ett kroniskt hett och omdiskuterat ämne: skolmaten.

Ämnet »Elever tycker skolmaten är äcklig« är så känslig att Sundsvalls Tidning låter flera inblandade parter uttala sig anonymt, bland annat flera av de ungdomar som kritiserar skolbespisningen i hårda ordalag. Men när de uttalar sig så här så hade jag hoppats att uttalandena hade varit möjliga att bemöta – för det här är alldeles vansinnigt historielöst:

Att år 2021 få påstå att man skulle vara »med i ett experiment« bara för att man någon gång serverats skolmatsklassikern fisk med tacokryddning är frapperande okunnigt. Flera generationer av idag vuxna människor har vuxit upp med dessa nyskapande jambalaja-påhitt av överblivna eller felbeställda varor.

När jag läser dessa uttalanden vill jag ta mig en långsam och Göran Persson-på-nittiotalet-myndig skak på huvudet och lugnt adressera ynglingarna med följande budskap:

»Berätta gärna för mig om den nya världen. Berätta gärna om nya Tik-Tok-kändisar och nya influencermodeller. Men berätta inte för mig om den svenska tacotorsken. Jag har sett den, jag har vuxit upp med den, jag har ätit den. Hela min vänskapspolitiska gärning gick åt till att få någon annan att stanna kvar i matsalen och inte gå och ta en burgare på Curres gatukök.«

Bara nu i veckan serverade högstadieskolan jag arbetar på den cowboysoppa som blev så omskriven när ASAP Rocky under sin tid i svenskt häkte fick känna på den offentliga bespisningskreativiteten. Genom skolåren har jag gladeligen mulat i mig talrika tacokryddade torskbitar och curryanrättningar som inte en enda orientalisk mor hade kunnat älska.

Jag har alltså fått mig en anställning som högstadielärare på halvtid nu under vårkantens slutskede. De gav mig en lön, vilket är tacksamt, för om de stått på sig riktigt ordentligt i förhandlingarna så hade jag nog – min fackliga historik till trots – varit så pass desperat i min jakt efter ett lagat mål lunchmat att jag tackat ja till att arbeta gratis om de erbjudit mig en fast plats i skolmatsalen när det börjar dofta cowboy från soppköket.

Pandemin och det medföljande hemmasittandet har på ett historiskt unikt sätt tydliggjort faktumet att laga lunch till sig själv, mitt i arbets- eller studiedagen, är något av det allra jobbigaste man kan göra. Och i det läget har dessa elever mage att gå ut och klaga på tacofisken. Man häpnar.

Och om ungdomarna som anonymt fick svinga mot kommunen verkade okunniga så är det ingenting mot hur mamman som anonymt intervjuas i Sundsvalls Tidnings kartläggning framstår:

Har denna mamma hört talas om konceptet… ungdomar? Om din tonåring kommer hem från skolan och inte staplar upp ett tråg med ostbelupna rostmackor på diskbänken och häller upp ett par höga glas mjölk med rågad Oboy-densitet så hade risken varit stor att du råkat fött fram någon typ av Benjamin Button-farbror. Jag mulade i mig allt utom blodpudding i skolmatsalen om dagarna och kastade ändå i mig kalorier framför teven om eftermiddagarna, som vore jag en skyfflare av kol ner i en ångpanna.

Alldeles för länge var jag av den fasta övertygelsen att målet alltid borde att vara att äta precis så mycket som det var fysiskt möjligt, eftersom någon ungdomstränare någon gång uttryckt det ungefär så för mig. Långt efter det att min kropp slutat växa på längden så satt jag fortfarande och mulade i mig pasta till dess att jag nästan föll ihop av trötthet med pannan i tomatsåsen, i tron om att min kropp behövde det för att orka spela en fotbollsmatch som ganska stillastående mittback. Plockar man bort vinglaset och ett för jämnt hårfäste ur den här bildserien så är det inte särskilt olikt hur det kan ha sett ut i mitt lilla grävlingsgryt på Teg i Umeå under säsongen 2011:

pic.twitter.com/MRsBpnlzuH

— Dark Stock Photos (@darkstockphotos) May 6, 2021

Jag har inga partipolitiska ambitioner, men jag tror att om jag hade haft det så vore de förhandsgrusade genom att det garanterat finns bilder på mig då jag mular i mig mat som om det inte fanns någon aptitlig morgondag. Och är det något vi lärt oss av det postmoderna politiska landskapet så är det att det har man inte råd med. Fråga Ed Miliband, den förre Labour-ledaren vars tankar om marxismen och politiken hamnar ganska långt efter det skeva baconmacka-mulande som blev hans fall:

Kanske är det inte ens bara inom politiken man kan bli cancelled vid ett yvigt mulande. När jag skickade in Dark Stock Photos-bildserien i en gruppchatt med den contentskapare som kallar sig Putto så dröjde det ungefär 0,8 sekunder innan han svarade med, inte Ed Miliband-bilden, utan denna bild på den förre GIF-målvakten William Eskelinen som tar för sig något mer än en munfull av äggröran:

Först måste vi berömma contentmästaren Putto, vars meme-kartotek man skulle vilja få en inblick i (han verkar ha sorterat upp allt i ytterst prydliga och professionellt ordnade mappar inför lanserandet av Puttoportalen.se), men sedan kan vi också konstatera att William Eskelinen försvann iväg till Danmark kort efter det att Putto lyckades beskära denna Facebook-bild från Giffarnas flöde. Kanske var detta droppen: att iförd resekläder med klubbens emblem ertappas med så mycket äggröra per muncapita?

Min sejour i klubben blev ju både kortvarig och fiaskoartad vad speltid beträffar (jag beskrev mig i Patronpodden som en »fattig mans Erik Sandvärn«, men insåg direkt att det var alldeles för stora ord om mig själv). Kanske kan misslyckandet ha att göra med att jag tidigt under vårsäsongen erhöll lunchkuponger på det klassiska lastbilschaufförstoppet Lasses Matstuga, där jag säkerligen vek ner trynet som inför en Tumba-pappnick och startade sleva i mig obscena mängder gräddstuvad pytt – och att något av dessa ovärdiga tillfällen fastnade på bild.

Klart är i alla fall att reportern Pontus Hellsén verkar tycka att han gjort en stor journalistisk insats när han låtit kartlägga skolmaten med hjälp av anonyma tonåringar och Benjamin Button-föräldrar, att döma av den enorma byline han unnat sig i artikelns sluttamp:

Men det där är ingen granskning. Det är inget missförhållande.

Det är hederlig vanlig tacotorsk. Det kanske svenskaste vi har.

Jag vet inte om »Du har bilagor att deklarera« anses vara svenskans allra läskigaste sats för särskilt många fler än mig. Men för en brevrädd natur (som hoppar till som en krumryggad stövare på nyårsafton varje gång det dunsar på hallmattan) blir det alltid mycket ångestladdat i slutet av april när det lackar mot det allra sista datumet för deklarationsinlämningen.

Detta då jag fortfarande är ägare av en enskild firma, efter snart åtta år av återkommande mardrömmar om att Skatteverkets insatsstyrka ska slå in dörren i en välplanerad gryningsräd och ankelskaka mig uppochner på information om vad jag menar med de 342 kronorna jag någon gång i tiden bokfört som Anläggningstillgångar.

Jag går alltid tidigt in på Skatteverkets hemsida när det står klart att man kan se hur mycket man ska få tillbaka (en 30-åring som årligen jobbar i min klena utsträckning får alltid tillbaka en liten slant), men kan inte alls glädja mig en enda smula över tusenlapparna som basuneras ut eftersom jag vet med mig att innan det är färdigt så kommer jag att stå ungefär här:

Och bälga i mig den metalliska smaken av undermålig läskeblask från brevlådeföretaget Wolf Cola, på en begravning för ett skattetekniskt uppdiktat barn där man fäster blicken långt bort i fjärran för att försöka förtränga vad det är man gett sig in på.

Sådan är känslan, för att jag inte känner mig hundraprocentigt trygg i mina debet- och kredit-kunskaper (och inte kan härleda de 342 kronorna som en gång i tiden bokförts som anläggningstillgångar!!!).

Det här har jag varit inne på förr, men känslan är ju den att Skatteverket skulle sätta dit en glad amatör som årligen nolldeklarerar i sitt närmast nedsövda företag innan de ger sig på de skattefifflare som årligen skickar miljardbelopp till skatteparadisiska ögrupper. Minns bara hur enkelt skattejuristen Staffan Andersson kom undan när det visade sig att han hjälpt diverse rikraskfigurer (som skumraskfigurer, fast med de skumma elementen utbytta mot socialt accepterad rikedom) att gömma undan en massa pengar från skattmasen. Med hjälp av paraplytricket lyckades han enkelt värja sig mot Uppdrag Gransknings reporters envisa frågande:

Det är ganska precis fem år sedan, noterar jag, som Pirkt.se sammanställde de starkaste rörliga bilderna från det Uppdrag Granskning-avsnittet (på den tid då det verkligen fanns en bloggyrkesstolthet i att tillverka gifar, via ihopklippandet av bildrutor via Screenpresso-verktyget och sedan överförandet till imgflip-apparaten). Men känslan kvarstår: de allra mjukaste av silkesvantar tas fram när det handlar om riktigt stora skattebelopp som staten försnillats på. Alla eventuella komplikationer kan enkelt viftas bort med ett fackmannamässigt utfört paraplytrick, för den som tillfälligt fått sin verksamhet belyst med kritiska lampor.

Skatteverket silar anläggningstillgångsmygg men verkar svälja Mossack Fonseca-bokförda kameler.

Då spelar det ingen roll att Pirkt.se-koncernen hade noll kronor i intäkter under räkenskapsåret 2020 och att koncernen rapporterade ett negativt resultat på omkring 1 500 kronor efter att fakturorna till webbhotell och bokföringsprogram blivit betalda.

Dörren kan slås in ändå, är känslan. Anläggningstillgångarna – vad får man för 342 kronor? Kan det ha varit en datormus, tro? – försvinner inte ur det skattejuridiska Sauron-ögat som bara har blick för oss små firmatecknande hobbitar.

Men ett minusresultat på 1 500 kronor är förstås inga glädjande siffror för en portal och en tillhörande redaktionsledning som tänkt vara marknadsledande på exempelvis starka samlingar av gifar från Uppdrag granskning-avsnitt (en position som portalen bevisligen inte innehaft sedan 2016). Tur då att Pirkt.se expanderar, i takt med sin samtid.

I en tid där läsningen bland både unga och gamla går ner har den här portalen förstås under flera år sneglat mot de multimediala formerna, inte minst sedan en vän på lärarprogrammet tyckte att vårt lilla lärargäng skulle starta en podd om lärarstudentskapet med ingen annan motivering än att »ljud säljer!«. Äntligen kan vi nu säga att vi har tagit det.

För i förra veckan blev jag uppringd av ingen mindre än Mattias Denkert, Muren-kändisen som modererar en av mycket få podcasts som har nischat in sig på GIF Sundsvall-supporterskap, och där min gode gamle vän Johan Martinsson är en fast medlem. Scenerna som utspelade sig i min lilla lägenhet var – nu när jag ändå redan alienerat mig från stora delar av den fåhövdade läsarskaran med en Always Sunny-referens – väldigt lika dessa:

Jag hade ingen faktisk person som försökte knappra fram alla svar på någon dator intill mig, men nog sitter det alltid en liten illitterat figur där på hjärnbarken som lika desperat som chanslöst letar efter rätt tal-tangenter när man ombeds svara på frågor på uppstuds.

Men är det i något multimedialt sammanhang som Pirkt.se ska påbörja resan bort från det texttunga så är det väl i en podd om GIF-supporterskap i goda vänners lag, och jag hoppas att det blev någorlunda trevlig lyssning:

Det enda jag kan ha synpunkter på, vad gäller min medverkan, är att klipparen inte valde att bildsätta min del av delningsbilden med den bild jag skickade med som förslag:

Den bild som inte bara är en av få bilder som verkar existera på mig som 19-åring (jo, jag är 19 där på bilden!) i en GIF-tröja, utan som också på ett perfekt sätt kapslar in mitt enda a-lags-år i Giffarna under vad som var mitt tjugonde levnadsår (varför tror ni mig inte???). Det plågade GIF-anletet hade på ett perfekt sätt kunnat kontrasterats mot den unga fräschören hos den andra gästen i podden: jättetalangen Johan Bengtsson, född –04 (omkring 650 år efter att Bockstensmannen på bilden ovan tros ha kallnat).

Hur som helst: den podcastmikrofon som Pirkt.se-koncernen kommer att ta upp i nästa års bokföring har noterats för sin första avbetalning (ta er en lyssning och märk hur krispigt ljudet från min sida av inspelningsstudion ter sig) och mer lär det behöva bli för att rädda nästa års bokslut.

Pirkt.se försöker i alla lägen vara en portal som försvarar varenda liten del av det svenska välfärdssystemet, eftersom det har varit under konstant attack under flera decennium. Varje gång utförsäljningsivrare, utländska rovdriftskapitalister, jävbelupna moderatpolitiker eller andra icke-vänner till välfärdsstaten försöker ge sig på det vi byggt tillsammans med våra skattepengar så brukar portalledningen försöka rycka ut till försvar för det gemensamma. Åldringarna ska ha god omsorg, barnen ska ha en likvärdig skolgång och vårdens prioriteringar ska styras efter folks behov och inte efter storleken på deras penningpungar; vi ska ha en välfärd som går att lita på, som är till för folket och inte för riskkapitalisters vinstmarginaler.

Det brukar vara ganska enkelt att navigera sig med den kompassen i bakfickan, då få andra av mina intressen står i direkt konflikt med en fungerande och välfinansierad välfärdsstat. Det är väldigt sällan jag behöver tänka två gånger innan jag skriker högt om en tilltänkt nedskärning inom något område i välfärden.

Men i veckan kom kluvenheten.

För i veckan handlade plötsligt diskussionen om läsk: den kolsyrade och sockrade dryck som jag bojkottat sedan ett höftskjutet nyårslöfte inför året 2013. I veckan stod det klart att Gislaveds kommun följt efter i mina succéartade spår och tagit bort läskalternativet för åldringarna på kommunens äldreboenden – något som väckte ramaskri på sociala medier. Inte minst bland högermänniskor på Twitter bubblade ilskan över alla limningar, antagligen då beslutet från politikerna i Gislaved kunde användas som ett perfekt exempel på hur myndighetsutövningen i Stefan Löfvens sosse-Sverige inte vet några som helst gränser och alltså inte ens tvekar inför att rycka en Vira Blåtira-flaska ur en åldrings sockersugna näbbgipa.

Som lycklig och välmående bojkottare av läskeblask sedan drygt åtta år tillbaka är den här inskränkningen – att äldre i Gislaved inte längre ska få dricka blask som måltidsdryck – en av få nedskärningar i det gemensamma som jag kan tänka mig att leva med. Vilken gammal människa dricker läsk?

En sökning på »old people soda« på Google ger enbart sex träffar som visar äldre människor som sätter en colaflaska till näbben, sedan tar det slut på exempel i hela den vida internationella webben:

Jag är alltså inte särskilt rädd för att en massa småländska åldringar blivit avknyckta sitt sockrade lunchnöje – snarare är jag livrädd för den samhällskraft som släpptes lös när kostchefen i Gislaved tog sitt beslut. Och då menar jag inte ilskan som hörde till det sedvanliga uppviglandet från poolförsäljaren Lars Beckman (M) och andra på Twitter, utan den ilska som Kim Lindström frambringade när det stod klart att åldringarna skulle bli av med möjligheten att unna sig ett glas från en avslagen en-och-en-halv-litrare med Cuba Cola.

Det är inte sunt att reagera så här:

Dagen efter lastade han in 480 liter läsk i en släpkärra och körde till Gislaved för att leverera till de äldre.

– Jag var så arg att jag knappt visste vad jag höll på med förrän jag kom till Gislaved.

En hel dag hade han på sig att bearbeta beskedet att ingen läsk längre ska få sönderfräta de åldrade tandraderna på Gislaveds ålderdomshem, men ändå var han så fortsatt kokande att han – i ett töcken av ilska som gjorde att han inte visste vad han höll på med – lastade in 480 liter läsk i en släpkärra i närmast bokstavligt blint raseri.

Nästan alla stora mediehus har uppmärksammat Kims tilltag vid det här laget, men det man hade velat se i dessa rörliga medietider är ju videomaterial på en man som i fullskalig vrede först ilske-köper 480 kilo läsk hos en grossist för att sedan – fortsatt okontaktbar inne i sin bubbla av raseri – lastar upp alla flaskorna med (vad som ser ut att vara) budgetläsk på släpvagnen för att omedelbart sladda ut på motorleden mot Gislaved.

Jag antar att det här citatet lyftes fram för att framställa kommunalrådet i en dålig dager, mitt i denna småländska läskstorm:

Men en bra blandsaft med bärsmak ska man alls inte underskatta. För mig som närmast militant läskvägrare (jag vågar knappt skriva det, för då sladdar väl Kim Lindström ut på vägarna med sin Cuba Cola igen) har den bärbelupna lättdrycken ofta fungerat som en räddningsplanka när det sockrade dryckessuget växt sig stort. Min kropp har ju genom ungdomsåren absorberat otroliga mängder läskeblask – jag minns att vi ofta hade såna papplådor kallade »Fridge Packs« med Coca Cola i ett kallförråd och ibland slurkade man väl i sig en läskeblask så snabbt att en ny 33-centilitersburk knappt hann rulla fram till den lilla pappluckan innan man var där med sin sockersugna näve igen.

Så gick det för mig att tvärt lägga ett osockrat band på mig själv och min dryckesförtäring så hade det nog gått alldeles utmärkt för en småländsk grupp åldringar i en ålder där läskeblask till lunch och middag säkerligen ses som en anomali. Nu fick de till slut tillbaka rättigheten till sin säkerligen oönskade blask, efter att Kimpas ICA-bryggda fruktsodor till sist fick hällas upp i glasen, till de gamlas tandradsförtret.

Sportstaden Sundsvall har inte längre något fotbollslag i den högsta serien och de ekonomiskt dopade basketlag som ett tag dribblade bort både revisorer och den svenska basketeliten i en efterhandsgranskad dubbeldribbling har båda klappat igen verksamheten sedan länge.

Men är det någonting som mellersta Norrlands mest Stockholms-influerade stad börjar få så är det padelhallar:

Vad säger det om en stads utveckling att fina gamla byggvaruhuset K-Rauta klappar igen och ersätts av en rekordstor hall för Jesper Hussfeltsk mjuktennis? Jag vet inte.

Men jag vet att jag bara för några veckor sedan hjälpte en nära vän att flytta in i sin nya hyreslägenhet i ett område en bit utanför Stockholm. En av de andra i bärhjälpsstyrkan började prata om hur området höll på att gentrifieras och vi stod tillsammans och blickade ut över den enorma grusfotbollsplan som sträckte ut sig nedanför det ena fönstret. Vi konstaterade att det skulle synas på att hyrorna sakta men säkert höjdes, att renovräkningar utfördes och på att nya kaféer och barer så småningom letade sig in i det lilla centrumet. Men att det slutliga beviset på att medelklassifieringen verkligen var fullkomligt genomförd skulle bli när någon pigg företagare, som kronan på gentrifieringsverket, omvandlat den stora grusplanen till ett enormt padelkomplex.

Och jag vet jättelite om Ånge. Jag vet inte mycket annat än att det var den överlägset längsta bortaresan i ungdomsfotbollen (jag har rest till exempelvis Holland i buss i fotbollssyfte, men Ånge och Östavall borta känns fortfarande som de allra längsta resorna jag gjort i fotbollskarriären) och att Ånge IF på grund av sitt isolerade läge alltid tilläts spela med ett antal överåriga B-körkortsinnehavare i P13-serien.

Att padelbanorna nu når ut hela vägen dit säger något om sprängkraften i den sundsvallska padelexpansionen.

I veckan fick jag äran att bli uppringd av Patronpodden för att prata om Giffarnas säsongsinledning, lite om Pirkt.se (jag tror att portalen liknades vid en Gott & Blandat-påse, där du just nu sitter och tuggar på en riktigt seg lakritsbit) och om hur det är att följa laget på distans från Stockholm. Då nämnde jag i förbifarten hur jag sett att Sundsvall – som en gång för alla förlorat Norrlands Huvudstads-kampen till Umeå – på sistone porträtterats som »The Pearl on Mid Sweden’s East Coast« (av Eatup.nu, hittade jag).

Kanske bör kommunen själva nu bygga vidare på denna slogan, men väva in det faktum att vi nu har mellersta Norrlands största padelhall och ymnigaste padelgrenverk: vad sägs om »Padelpärlan på Mittsveriges östra kust«?

Till sist blev jag uppmärksammad på att min vän Lukas Zayane varit med i ett inslag hos Sveriges Radio om cykelstölder i Stockholm. Det är inte första gången Lukas figurerar i rikstäckande media, utan härom året syntes han intill mig när TV4 intervjuade mig om lärarutbildningens brister.

Så här valde TV4 att kabla ut bilderna på oss båda:

Två flintifierade män som samstrålar i smattrandet på varsina datorer i Stockholms Universitets bibliotek. Rakt och ärligt: en seger för oss som dagligen sitter och räknar den flintifierade representationen.

Men hur valde Sveriges Radio att bildsätta sin artikel, där Lukas intervjuades om hur han fått sin cykel knyckt? Vad har hänt på de år som gått sedan TV4:s inslag; på de oceaner av förfluten tid som om något borde fått både hans och mitt hårfäste att obönhörligen krypa än längre bakåt?

De valde att bildsätta det hela så här:

När man ska visa upp en oskyldig stackare som blivit av med sin cykel så duger det minsann inte med någon som är skalpvegetariskt funktionsnedsatt, utan då letas det fram decenniegamla bilder för att göra Lukas till en del av det hårfagra majoritetssamhället.

(Lukas själv har gett mig sitt identitetspolitiskt aktiva ord på att han själv inte försett SR med den gamla bilden!!!)

Identitetspolitiskt får man väl istället försöka glädja sig åt att det var ett icke-nordiskt klingande efternamn som syntes i den oskyldiga och utsattes position i SR-inslaget: Zayane, som genom alla de år jag känt Lukas har uttalats Zajánn. Men döm av min förvåning då reportern Shaho Mwany, som vi får anta har tvingats stå ut med att hans namn snubblas fram av ovana svenskfödda gommar och trötta och slarvande tangentbordsfingrar, först väljer att återge Lukas förnamn med en extra konsonant…

… för att sedan ge sig på själva uttalet av efternamnet med ett nytt och bestämt Zaje-NE-uttal i vad som måste vara något av ett världsrekordförsök vad gäller skillnad i bryddhet vad gäller intervjupersonens namnuttal (som kastas ut som vore det ett upprop av en mellanstadie-vikarie) och sitt eget namnuttal, där vokalerna dansar ut ur munhålan som vore de en trupp av sovjetiskt drillade balettdansöser:

Sovjetunionen hade med tiden beskärda problem med att få sina femårsplaner att gå ihop. För GIF Sundsvalls del uppstod komplikationer redan vid lanserandet av klubbens femårsplan.

För vad är egentligen det sportsliga målet för året? Man ska vara topp tre i superettan varje år, men klubben talar samtidigt om långsiktighet och om att målet är allsvenskt spel år 2024.

– Att sluta fyra i år är ett misslyckade, sade ordförande Hans Selling till Pirkt.se inför säsongen 2021.

För utomstående lanserades idén om en femårsplan för GIF Sundsvall i samband med ett uttalande på klubbens hemsida i oktober 2020, i samband med att styrelsen tog avstånd från ett uttalande av sportchefen Urban Hagblom om att klubbens supportrar skulle vara okunniga.

»Styrelsen har nu tagit fram en femårig strategi för hur GIF skall verka, med en tydlig vision och tydliga mål«, skrevs det i pressmeddelandet där klubben förkunnade att en femårsplan strax skulle presenteras.

Men att femårsplanen skulle vara ett snabbt ihoprafsat verk som skyndsamt plockats fram för att bemöta kritiken är fel, menar ordförande Hans Selling:

– Ja, ja. Det där är ingenting du plockar fram på en dag. Det såg vi i den nya styrelsen direkt när vi kom in, att det fanns ingen bra struktur. Det fanns inga långsiktiga mål. Och vi sa att vi måste ju bygga en vision, ett mål att jobba emot, säger han och tillägger att arbetet med femårsplanen påbörjades redan i april.

– Det är inget arbete du gör på en vecka, det där inte.

Men när femårsplanen (som går att ta del av här) lanserades, i november 2020, så lät reaktionerna från supporterhåll inte vänta på sig. Många reagerade bland annat på att klubben, som nu har omkring 700 medlemmar (däribland en stor del egna spelare i barn- och juniorverksamheten), skulle öka medlemsantalet till 5 000 medlemmar inom fyra år – men mest svårbegriplig var nog ändå den sportsliga målsättningen.

Klubben skulle satsa ungt, egenproducerat och långsiktigt och nå allsvenskan senast 2024 – men samtidigt nå en topp-tre-position i superettan varje år från och med 2021.

– Men det var många som tyckte den (sportsliga målsättningen, reds anm.) är för vek, speciellt det där med att vi skulle tillhöra superettan och vara topp-tre första tre åren. Men de förstår inte vad det handlar om, för man måste ju bygga upp en realistisk långsiktsplan och jag kan säga så att vi fått väldigt bra kritik av Svensk Elitfotboll för den, som sagt att den känns genomtänkt och genomförbar. Och det tycker jag också, sade Hans Selling till Pirkt.se i en intervju gjord inför säsongsstarten.

– Det är klart att man skulle vilja gå upp i allsvenskan år ett, det är ju så mycket mer pengar, men man måste vara realistisk också.

Men om jag får stanna till där, vid just den formuleringen, så är det ju »topp tre i superettan« 2021, 2022, 2023, och allsvenskt spel senast 2024. Så om ni slutar fyra i år… eller femma i år, så skulle man ju tolka det som ett misslyckande utifrån de strategiska målen?

– Ja, det får man ju säga. Absolut.

Då är det ju väldigt offensiva mål ändå? Då är ju målet att Giffarna åtminstone ska nå kval till allsvenskan. Kanske misslyckas i kvalet, men antingen gå upp eller kvala.

– Ja, jag tycker ju att den är offensiv, men vi har fått kritik för att den inte är offensiv, utan att den är för defensiv. Men då förstår de ju inte.

– Men om det är så att vi har lyckats få ihop ett lag som i år, där experterna säger att vi är favorittippade, och det visar sig att det stämmer – ja, men självklart ska vi väl upp. Jättekul. Då kommer vi ju inte säga »nej, vi går inte upp i år«, utan självklart gör vi ju det. 

Men om vi ska tala om målet för 2021 så är ju de två alternativen för att det ska vara en lyckad säsong att ni går upp direkt eller att ni vinner kvalspelet eller förlorar kvalspelet. Det är de tre alternativ som finns för den här säsongen, enligt målbilden. 

– Ja, vi har ju sagt det, att vi ska tillhöra topp-tre. 

Då är det ju inte så mycket långsiktighet, utan ni säger ju att »i år ska vi gå upp, eller förlora kvalet«? 

– Eh… ja. Du får tolka det hur du vill, men vi har ju inte sagt att vi ska gå upp i år, utan det vi har sagt är att vi ska tillhöra topp tre under de tre första åren, för att vara uppe i allsvenskan… jag kommer inte ihåg, 2024 tror jag. Men däremot är det ju inte förbjudet att vi gör det så bra så att vi går upp i år. 

Nej… precis. Det är det jag tycker, att det vore helt omöjligt att tolka det på det sättet, att det vore »förbjudet att gå upp«: för ska man vara topp-tre i superettan så innebär det att det bara finns en enda chans att lyckas missa allsvenskan, och det är att förlora kvalet. Ni kan sluta etta, det är godkänt, ni kan sluta tvåa, det är godkänt, ni kan sluta trea, och då kan ni antingen vinna eller förlora kvalet. Men om det blir en fjärdeplats i år då: skulle det vara ett misslyckande, från styrelsens sida?

– Det är ett misslyckande. 

Okej.

– Då har vi inte nått det långsiktiga… för vår långsiktiga strategi är att vi som sämst ska tillhöra topp-tre i superettan under de här åren. 

Men det är det jag har svårt att… Jag menar: det står ju att ni ska spela allsvenskt senast 2024, allt borde ju vara godkänt ifall det blir allsvenskt spel 2024? 

– Absolut. Men det är ju godkänt ifall det blir allsvenskt spel redan 2022. Det är också godkänt. 

Men om ni kommer fyra 2021, missar uppflyttning, förlorar kvalet 2022, vinner serien 2023 och spelar i allsvenskan 2024: då borde ju allt vara godkänt, eftersom målet är att spela allsvenskt 2024? 

– Ja, absolut. Allt är godkänt. 

GIF Sundsvall ska satsa långsiktigt och vara i allsvenskan senast 2024, men ändå sluta topp-tre varje år fram till dess. Det var svårt att få ihop innan samtalet med Hans Selling och minst lika svårt att få ihop efter.

När jag inför säsongen frågade Urban Hagblom om den sportsliga målbilden för 2021 så svarade han att Giffarna ska bli »bättre och vara med »och slåss om de allsvenska positionerna«, där Urban hänvisar till samma femårsplan.  

– Om vi nu skulle misslyckas så är det ingen katastrof, utan vi fortsätter jobba långsiktigt och metodiskt med den här spelargruppen. Majoriteten av den här spelargruppen sitter ju på avtal även över 2022. Men det är klart att vi ska vara med och slåss om de allsvenska positionerna. 

Men i femårsplanen står det ju ganska uttryckligen att ni ska vara topp tre. Då är ju en fjärde- eller femteplats inte godkänt? 

– Nu ska det ju sägas att den här strategiska femårsplanen är tagen utav vår styrelse. Sedan har alla kanske inte samma kunskap om den här världen fungerar riktigt, vad gäller hur tydlig eller otydlig man kan vara. Vilket har gjort att… det är ett misslyckande om vi är femma, men lyckat om vi är trea? Det kan vara en poäng som skiljer, eller målskillnad. Men från styrelsen ville man vara tydlig med att vi ska vara med och slåss om allsvenska positionerna. Sedan får man utvärdera varje år, och tycka att det är ett misslyckande eller inte. Man kan ju tycka att även om vi slutar fyra så är det ett lyckat år, om vi spelar med en snittålder på… 15 år, om det skulle vara så.

Alla som sitter i GIF Sundsvalls styrelse har inte en Urban Hagblomsk koll på det sportsliga. Men en som däremot sitter i styrelsen och har mer fotbollserfarenhet än de flesta som någonsin satt en dobbsko i Medelpads landskap är den gamla tränarikonen Anders Grönhagen.

För Pirkt.se försökte han, i en telefonintervju inför säsongsstarten, förklara hur styrelsen tänkt med formulerandet av den sportsliga målsättningen:

– Formuleringen är ju så… att vi har en ambition om att vara ett etablerat allsvenskt lag inom fem år och den kortare visionen är ju att inom tre år vara ett allsvenskt lag. Och du vet ju hur det är: får vi framgångar kan det ju vara ett år, men det kan ta två år eller tre år, sade Grönhagen.

Men går det att prata om långsiktighet och samtidigt hävda att det är ett misslyckande att sluta fyra eller femma?

– Om du hårdrar det så, ja, det har du ju rätt i: om du sätter en målsättning om att vara topp-tre så är du ju inte nöjd om du är fyra.

Nej, för enligt målsättningen ska ju Giffarna gå upp i allsvenskan eller förlora kvalet: det är väl de två möjligheterna jag ser.

– Ja, men vi säger ju att inom tre år ska vi ha ett allsvenskt lag, säger Anders Grönhagen som fortsätter en längre förklaring om att det kan hända att Giffarna tar steget upp redan 2021, om laget får ihop spelet och kan hålla truppen relativt skadefri.

Jag försöker fokusera frågeställningen just på ordet kan, som både Selling och Grönhagen använder sig av när de pratar om Giffarnas uppflyttningschanser under 2021. Det är klart att laget kan gå upp, när de enligt målsättningen ska gå upp – eller förlora kvalet.

– Du ser ju det här på ett annorlunda sätt, sade Anders Grönhagen när jag fortsätter tjata om formuleringarna:

– Vi ser ju det här mer över tid. Vi ska vara ett allsvenskt lag om tre år, och händer det i år så är vi ju bara glada. Händer det nästa år… eller lyckas vi inte vara bland de tre i år, då tar vi nytt sikte på 2022.

GIF Sundsvall har startat säsongen med ett oavgjort resultat mot topptippade Helsingborg, en förlust borta mot Värnamo och senast en förlösande seger mot Norrby: totalt fyra poäng på tre matcher och en niondeplats i den unga tabellen, där tippade toppkonkurrenten Helsingborg exempelvis samlat in en till poäng.

Tränaren Henrik Åhnstrand har inför säsongen varit tydlig med att han är mer bekväm med de höga förväntningarna på laget i år (bland annat i den här Pirkt.se-texten). Men vad gäller de sportsliga resultatmålen i styrelsens femåriga målsättning så verkade han inför säsongen dela Urban Hagbloms skepsis. Åhnstrand verkar, som många andra med GIF-sympatier, ha problem att förstå långsiktigheten i topp-tre-målet. För när han fick höra vad Hans Selling sagt om att en fjärdeplats vore ett misslyckande under 2021 så reagerade Åhnstrand med viss överraskning:

– Han sa så? Okej För mig: om du ska komma topp-tre varje år, men inte gå upp förrän 2024… det betyder att du ska… förlora ett kval i tre-fyra år? 

Det är den tolkningen många har gjort, inklusive mig: det är väldigt svårt att… få ihop.

– Ja, det får stå för de som varit inblandade i att ta fram den. Jag har inte varit det. Jag tycker så här: vår målsättning är att vara med och slåss om topplaceringarna hela vägen in, sade Åhnstrand.

Härnäst tar GIF Sundsvall emot Akropolis på bortaplan på lördag, i fortsatt jakt på en långsiktigt hållbar topp-tre-placering.

En förlösande seger, tre otroligt viktiga poäng.

Men analysen består av två ord: byt formation.

Det är förstås inte lätt att behöva åka den 18 mil långa sträckan till Östersund för att spela hemmamatch. Och om sanningen ska fram så brukar det ju heller inte alltid sluta så bra när jämtarna låter GIF-spelare kalla Jämtkraft Arena för deras hemmaplan (ett faktum som bland annat SVT:s Uppdrag Granskning tagit upp i vad som fortfarande klassificeras som ett av de större pressetiska haverierna under 2010-talet).

Jag antar att barackerna har en annan lyx och flärd än hemma och att bananerna är utbytta mot messmörsmackor i omklädningsrummet och nog såg GIF-spelarna mer än lovligt konfunderade ut under den första halvleken. Jag bara antar att de pratat om att ta tag i matchbilden, om att sätta bra snurr på bollinnehavet och sätta högsta fart framåt mot ett lågt och kompakt 5-4-1-liggande och bottentippat Norrby – men av det som måste ha lyfts som nycklar inför matchen syntes ingenting i den första halvleken.

Jag vet inte om vad dagens moderna fotbollsanalytiska verktyg innehåller, men jag gissar att det bland alla nymodigheter finns en värmekarta över var bollkontakterna sker. Hade man begärt ut en papperskopia av en sådan från den första halvleken hade det sett ut som att någon spillt ut innehållet i en lavalampa runt Giffarnas del av mittcirkeln. För som bollen bara… var där. Norrby-tränaren Mak Lind (ett namn som fortfarande uttalas skrivs ut med ett efterföljande inomparantesiskt utropstecken: [!]) hade tryckt in elva man bakom den GIF-bollhållande trebackslinjen och med Alexander Blomqvists fötter inkapabla att Eric Björkander-bryta en enda försvarslinje så var Daniel Stensson tvungen att sjunka ner och bli något av en fjärdemittback och därifrån försöka trä igenom mönsterbrytande uppspel med sin fina vänsterfot. Och visst: han hittade in med ett par hårda bollar på fötterna på Paya Pichkah, som lika snabbt snubblade bort dem.

I övrigt hände ingenting. Paya fumlade och slarvade och jag vet faktiskt inte om Erik Andersson – tredjemittfältaren som ska fungera som »tia«, enligt Åhnstrands tremannamittfältsfilosofi – rörde bollen första fyrtiofem. Pontus Engblom, som uppmätte den snabbaste löpningen i svensk elitfotboll i fjol, sprang knappt en enda gång i djupled och intill honom var Linus Hallenius fortsatt kantig.

Och Daniel Stensson han sjönk ner så djupt, så djupt i sitt Pirlo-quarterbackande eftersom det verkade vara hans vänsterfotsgenialitet som hela den fastkörda spelidén hängde på.

När vi blåste till pausvila hade Norrby haft ett jätteläge på ett inlägg (där det blivit väldigt tydligt att fem backar inte alltid är bättre än fyra, eftersom varje markeringssituation ska förhandlas blixtsnabbt) och hade Bubacarr Jobes stortåled varit bara lite starkare hade han styrt in 1–0-målet efter en snabb omställning i de oceaner av ytor som blottade sig då ytterbacken Dennis Olsson agerat ytter.

Giffarnas chansskapande? Linus Hallenius knyckte åt sig en boll av en fumlande mittback och slagit en skottpassning mot den första ytan ur trängt läge. Det var det hela.

Är det någonting som framför allt gjort Jämtkraft Arena till en progressiv svensk fotbollsarena under 2010-talet så är det inte dess enastående barackfaciliteter utan geniet Graham Potters fotbollstaktiska flexibilitet. Jag har själv sett hur han redan nere i superettan stått längsmed sidlinjen och signalerat med bara fingrar till hans förlängda spelarhjärna Brwa Nouri – och så vips, mitt under match, hade laget bytt från tre mittfältare till två eller fem backar till fyra. Nya fingerrörelser, nya formationsförändringar, inte sällan flera gånger under samma match.

Riktigt så flexibel trodde jag förstås inte Henrik Åhnstrand skulle vara. Han har ju redan gjort sin stora förändring inför den här säsongen, offrat sig på de två skyttekungarnas anfallare och bytt till en formation som han egentligen inte alls älskar för att försöka få ut max av sitt material.

Men det här är så otroligt långt ifrån vad det maximala som det här laget borde kunna prestera. Vad tyder på att det behövs en tredje mittback i uppspelsfasen när tio motståndare står mellan bollhållaren och målet? Vad får vi ut av den tredje mittfältaren centralt? Och hur är Dennis Olsson och Albin Ekström tänkta att både hjälpa till som en »extra« gubbe i försvaret (en av argumenten för att spela fembackslinje är ju att ha vara fler försvarare än ifjol?) och ändå vara de två enda spelarna som någonsin bryter mönster och försöker göra sin gubbe?

Det gick inte ihop i den första halvleken och jag satt och hoppades redan i paus på ett formationsbyte, en radikal förändring, någ-on-ting.

Men det blev betydligt värre innan det blev bättre. Bottentippade Norrby inledde den andra halvleken med att pressa tillbaka »hemmalaget«, som såg än mer messmörstunga ut efter paus. Efter en minut kunde de ha fått en straff, efter två minuter borde de ha fått en, när Albin Ekström trampade ner Viktor Bergh bakifrån.

När Erik Andersson, som fortfarande knappt fått röra bollen, drämde till med en efter-signal-spark efter knappa timmen så var det symptomatiskt för ett GIF-lag som inte alls tycktes vara på väg åt något håll som pekade mot tre poäng. Någon minut senare drog Daniel Stensson, vars quarterback-letande gått så pass mycket i stå att även han börjat se frustrerad ut, iväg en djupledsboll till absolut ingen alls.

Men det får man ge Daniel Stensson: han ger inte upp. Bara minuten därpå: ny boll vid Stenssons fötter, ny blick framåt och så äntligen hittade han den där nätt kontinentala djupledslättningen som hittills tagit honom till en vända i Serie C men som framöver kommer kunna ta honom ännu längre. Linus Hallenius, som dittills varit fortsatt kall och osynkad i sina aktioner, löpte sig fri, hockey-höll undan sin försvarare med rumpan och placerade enkelt dit ett otroligt förlösande 1–0-mål intill den första stolpen.

Det skriket han släppte ifrån sig måste ha hörts till Bräcke och innehöll nog en hel del lättnad över att han äntligen kunde ha fått det att släppa.

I samma veva som Norrby bytte både formation och spelare så öppnade det tidigare så kompakta Mak Lind-bygget upp sig fullkomligt och Paya Pichkah kunde äntligen visa de där Spartak Moskva-takterna i en femtonsekundersekvens där han serverade Albin »Jordgubbskrämen« Ekström som med en framfusig förstatouch med skallen kunde servera sig en enkel inrullning av 2–0-målet.

Det var tre otroligt viktiga poäng, men de var mycket mer nödvändiga än glädjande – för vi har ju tänkt att ta trepoängare mot de flesta lagen i den här serien. Och med det i åtanke så kan inte denna 5-3-2-formerade insats mot bottentippade Norrby ha glatt någon med GIF-sympatier.

Jag vet verkligen inte hur Henrik Åhnstrand ska få ihop ett bättre samarbete mellan Linus Hallenius och Pontus Engblom. Det var »mycket tjat« om samarbetet, sa Hallenius i Dplay-intervjun efteråt, men… det kommer det nog vara tills det åtminstone ser lite bättre ut än det gjort under dessa tre matcher. Johan Bengtsson hoppade på nytt in och såg så där oförskämt pigg och spännande ut (såg ni tunneln på brottarbyggde Rasmus Örqvist?) och ungdomar som Albin Palmlöf och Jesper Carström sitter och väntar på chanser som man i topptippade lag kanske bara kan få på renodlade offensiva mittfältspositioner av den typ som det inte finns en enda av i en 5-3-2-formation.

Det här var knappast sista gången vi ställdes mot ett lågt liggande motstånd i årets superetta och i den här baktunga skepnaden finns det helt sonika för få spelare på planen som bryter mönster och ens har möjligheten att slå ut sin gubbe. Det är snarare så att motståndare alltid kommer försöker få planens ytor att verka mindre – och att vår nuvarande formation hjälper ganska mycket till med just det. Och det kanske är så att den formationen är borttagen ur alla uppdaterade digitala tränarverktyg, men det ska finnas en formation där man unnar sig att spela med både två yttrar och två anfallare. Fyra-fyra-två, tror jag fortfarande att den kallas i folkmun.

Jag är glad över tre poäng, men om det här var hur det såg ut borta-hemma mot Norrby så tycker jag redan nu att det är dags att undersöka hur man verkligen ska kunna få ut den där maxpotentialen ur det här laget.

Det här var en otroligt viktig seger, men det var så otroligt långt ifrån max att jag redan tycker det är dags att skruva på grunderna.

Vad tycker du om insatsen hemma mot Norrby? Bidra i kommentarsfältet så att det inte känns som att jag är ensam i världen om att ägna helgerna åt GIF Sundsvall under 2021.

Ser ni??? Det är jag som står på taket och kastar ner de hårda kolorna ner i den mänskliga kratern av avståndstagande. Har man försummat sin veckovisa samling av spaningar i två raka veckor så får man göra det man kan för att försöka kompensera för detta, och den här veckans samling är inte bara fylld till bredden med överblivet gammalt material utan alltså också försedd med en modifierad rörlig bild.

Varför? Jo, därför att jag numera tagit ett halvtidsjobb på en högstadieskola och där tvingats ha ungefär hälften av lektionerna på distans – vilket förstås satt ordentlig skjuts på min digitala kompetensutveckling.

Visst är den samlade känslan av distanslektionerna ungefär den som uttrycks i den här Twitter-knyckta memen…

… men faktum är att jag måste ge Svenskt Näringsliv och alla vinstdrivande skolkoncerners lobbyister rätt i att det faktiskt finns otroliga effektiviseringar att göra när det kommer till digitaliseringen (ett ämne som avhandlades i det här fylliga inlägget för något halvår sedan). Kanske inte vad gäller enskilda lektioner i svenskämnet på högstadiet, förvisso, men för mig i mitt lärarliv. För häromdagen upptäckte jag att den här lilla knappen fanns gömd inne i Microsoft Teams-chatten:

Tänk vilken effektiv liten knapp för mig som brukar försöka framkalla samma konkreta uppmaning genom att – i stället för att klicka på en enda knapp – författa tiotusentals tecken långa inlägg på Pirkt.se.

Men Fredagsveven™ är, trots denna nyfunna knapp, tillbaka. Att peppra på »Uppmärksamma mig«-knappen tills det vibrerar i sjunde- och åttondeklassernas datorer räcker inte för att stilla mitt omättliga behov av uppmärksamhet. Och Fredagsveven™ genererar uppmärksamhet från åtminstone ett par nära och trogna vänner, som ofta pliktskyldigt tar sig an läsbetinget om fredagseftermiddagarna och inte sällan återkommer med ett par framkrystade gråtskrattare. Och när jag skriver ett par så menar jag bokstavligen ett par. Det är ett par nära vänner som låter sin framåtrotation inför helgen stanna upp en aning av några gråtskrattsradbrutna stycken av skärmdumpsdrivet tyckande och jag är mycket tacksam för det.

Det är viktigt att ha vänner som bryr sig och som är engagerade i det som händer en och det man ägnar sin fritid åt. Hade jag varit vän med Kristoffer Appelqvist, komikern som härom veckan fick ganska mycket kritik för att han ställde upp i dokumentären där SVT lät Soran Ismail gråta ut, så hade det väl låtit ungefär så här när vi setts över badmintonnäten och jag försökt prata om hur det går att nå ut med Fredagsveven™:

Appelqvist påstod sig nämligen inte, ett par år efter #metoo-vågen som bryskt slog ner i våg på våg över Soran Ismail, ha vetat vad anklagelserna mot hans gamle vän handlade om. På de åren som passerat hade han… bevisligen inte frågat eller försökt prata om det. Han visste bara att det var »på metoo-skalan«. Hade Appelqvist varit min vän hade jag blivit otroligt stött ifall han haft samma dåliga koll på vad jag ägnat mina fredagseftermiddagar åt.

Jag brukar se på detta forum som en möjlighet att testa spaningar. Lite på samma sätt som verbet »provprata« har fått åtskilliga radio- och podcastprofiler att slunga ur sig muntliga och spontant framtänkta essäer, så har jag sett denna samling av spaningar som en möjlighet att »provspana«.

Flög Kristoffer Appelqvist-delen med den halvtaffligt inklippta texten? Njäe. Får den vara kvar? Okejdå. Kan man testa en kokgubbsradbrytning istället för en gråtskrattsdito? Vi kör.

En googling på verbet »provspana« ger nästan inte en enda träff och jag tänkte att det kanske var ett potentiellt nyord där framtidens ordböcker kommer att tvingas härleda den etymologiska grunden till Pirkt.se-redaktionsledningen. Men så cyklade jag på Hornsgatan häromdagen och passerade en butik av Naturkompaniet-modell, full av diverse äventyrsprylar och friluftsattiraljer. Och vad ser jag kliva ut ur butiken och ställa sig bara en meter utanför dörren?

En bokstavlig provspanare, av ordets rätta och ursprungliga bemärkelse. En man som fått låna med sig en av butikens kikare och som ställde sig en meter utanför butiken och tryckte de två rundade mynningarna mot sina ögongipor och helt sonika bara glåmade rakt ut i trafiken med hjälp av den kikare han var sugen på att köpa, för att se på vilket avstånd han kunde avläsa loggan på rödljusväntande bilar eller märket på trottoarparkerade sparkcyklar.

Det var en så tydlig spaning på prov. Han provspanade. Det var vad han gjorde. Verbet finns alltså redan.

Men det här är också provspaningar.

Men det här fredagssegmentet har inte bara innehållit provspaningar om ditten och datten, utan under hela våren har det faktiskt tillhört traditionen att det senaste avsnittet av SVT:s Gift vid första ögonkastet har dissekerats och brutits ner i små skärmdumpsdelar. Hur uppskattat har det varit? Mycket oklart.

Men hur initierade har analyserna varit? Otroligt initierade, vilket inte minst tydliggörs av den här bilden:

»Du har inte följt efter mig, va?«, frågade den genomtrevlige Sexolog-Kalle när jag smög upp bakom honom då han låste upp sin cykel vid ett cykelställ längs Birger Jarlsgatan.

Nej, det hade jag faktiskt inte (han passerade alldeles intill mig när jag satt och läste en bok på en parkbänk), men frågan var sannerligen berättigad. För bara någon vecka tidigare hade jag fått syn på Sexolog-Kalle på håll vid Stockholms Universitets fula turkosa byggnader, men då ansett att jag satt för långt ifrån för att det skulle vara socialt accepterat att resa mig och rusa ikapp en SVT-känd sexolog medan han vandrade iväg (jag överdriver inte om jag säger att jag säkert satt hundra meter ifrån, då jag har ett par riktigt tränade ögon för att känna igen GVFÖ-kändisar) .

Jag förbannade där och då min otur för ett par vänner och konstaterade att om någon av dem – som frekventerade universitetet i högre utsträckning än mig – skulle se honom på campus igen så fick de lova att de skulle brotta ner honom i ett halvnelsongrepp och hålla honom nere under de omkring sju minuter som det skulle ta mig att cykla från mitt hem till universitetet. Jag hade nämligen ett uttalat mål med att just få träffa Sexolog-Kalle, då en vän som fyllde 30 under våren skulle överraskas med en pandemiskt anpassad videohälsning från alla hennes vänner och eftersom vännen är singel och en lika slavisk GVFÖ-följare som alla andra så tänkte jag att det vore optimalt om Sexolog-Kalle kunde dyka upp, mitt bland alla vännerna i den ihopklippta filmen, och gratulera på dagen och fråga var hennes anmälan till programmet hade tagit vägen.

Och till slut fick jag den!!! Precis innan födelsedagen tog jag min chans och ingen av mina vänner behövde ens låsa fast honom i något gammalt brottargrepp. Han var alldeles otroligt proffsig vad gäller att leverera en grattishälsning som inkluderade en liten förvånad tonartshöjning i »var är din ansökan?«-frågan. Bilden på oss tillsammans togs inte främst för att i efterhand kunna belysa att Pirkt.se-redaktionen haft en närhet till GVFÖ-produktionen, utan för att bevisa för min vän att videon inte levererats efter Memmo-betalning utan efter klassisk gammal jobbig påträngighet.

Det om detta. Gift vid första ögonkastet är slut för säsongen, men jag är säker på att den starka säsongen kommer leva vidare länge än. Jag tänker mig att den kan leva vidare bland annat i ett meme-format, skapat utifrån scenen när Lars Vegas höll stackars Ellinor på halster, genom att långsamt läsa upp ett flera minuter långt och mycket svagt tal efter det att hon sagt att hon gärna fortsatte med giftermålet och innan han avslöjade var han stod i frågan. Det var inte olikt hur det ser ut på fredagseftermiddagarna för mig och ett par av mina vänner:

Och visst var det väl alldeles självklart så att Lars Vegas hade två olika slut på det talet??? Att det fanns en avslutning anpassad efter ett Ellinor-nej och en avslutning anpassad efter ett Ellinor-ja??? För mig var det helt uppenbart, eftersom det fanns ungefär lika mycket kärlek i brevet som det verkar ha funnits mellan dem under sluttampen (allra tydligast exemplifierat av när Lars visade upp sin nya lägenhet och pratade om att »här kan vi breda ut oss« och Ellinor barskt svarat med att »här kan du breda ut dig«). Fram till sista stavelsen var jag fortfarande osäker på om det faktiskt skulle bli ett ja eller ett nej (även om det förstås krävt en alldeles exceptionell illvilja att sätta sig tillrätta och agera sagoberättare i fem minuter innan man levererar ett bryskt nej i trynet på sin nervöst väntande motpart).

Förutom att vi tar med oss faktumet att Tacoparet är alla pars nya målbild (bråkar antagligen aldrig över vad de ska äta till middag, bygger en husbil som de kan resa omkring med, pratar öppet om sexuella tillkortakommanden) så var något av det starkaste vi tar med oss från det sista avsnittet denna spaning från den trogne Fredagsveven™-bidragsgivaren Den Bilburne Befruktaren. I en snabb panorering över juryn, som var över på en halv sekund, så lyckas han få syn på följande sittposition hos Den legitimerade psykologen som är så svajig i sina analyser att han hela tiden måste betona sin legitimering:

Det vi ser här är en helt ny form av »manspread«, isolerad från knäskålen och nedåt. Höfterna är anpassade efter att de sitter tre i en tresitssofffa, men från skenbenet och nedåt ser vi hur vad som måste vara en bubblande manspread-vilja har tagit kontrollen och brutit mot ett antal människokroppsliga lagar och skickat ut fötterna i manspreadande vinklar. Titta på den sammanbitna minen hos Den legitimerade psykologen; det måste ila fullkomligt i de där stackars skevvridna knäskålarna och alla underredets ledband måste skicka blixtstrålar hela vägen upp i hjärnbarken.

Ibland tänker jag att jag ska försöka tillbringa mindre tid på den vida webben, men så helt plötsligt snubblar man över den här typen av innehåll:

pic.twitter.com/tbCoCRcWTt

— Cozy Club (@CosyCIub) April 18, 2021

Och blotta tanken på sägningen »Where does it end, Diane?« har ändå givit mig en hel del glädje i veckan.

Ja, utan min konstanta uppkoppling hade jag säkert gått miste om många lustigheter – men även missat många vardagliga små ljuspunkter, som när man ser en ny notifikation från Messenger och klickar upp och möts av följande skärmdump:

Digiloo-mannen och moderaten Richard Herrey som just fått sig en enkelpipig tunnbrödsrulle, ett faktum som någon kastat in i i Facebook-gruppen Tunnbrödsrullens vänner: en viral sociala medier-succé med över 15 000 medlemmar som bjuder på en alldeles ohygglig aktivitet. Det kastas dagligen in otaliga bildexempel på hur användare unnar sig en tunnbrödsrulle – i gruppen förkortat TBR – på någon korvkiosk. Då och då dyker det upp en kändis med en TBR i näven, som när Robert Wells stolt förkunnade att han blivit namnpappa till en »pianorulle«:

Men oftast är det bara recensioner av olika rullar – kiosk- eller hemlagade – och närbilder på en dubbelpipig som dränkts i garanterat räkfri räksallad. Och ett ryggdunkande, ett berömmande och ett påhejande som man sällan ser utanför de politiskt blåbruna delarna av Twitter. Att se en fyrtioårig man gå in i vartenda kommentarsfält som tillhör en bild på en TBR och skicka in en av de två rörliga bilder han verkar ha i hölstret – på antingen en björn som säger »Yummy!« eller på den tecknade katten Gustav som slickar sig om mulen – är rörande vackert.

Det finns en folklighet i att tillsammans lyckas utkristallisera en »Big Five« bland täljare av mos, korv och polarbröd:

Och jag kan verkligen se framför mig hur gruppens medlemmar – som trots allt är den moderna tunnbrödsrullekulturen – skulle sparka bakut ifall dessa fem svenska storkiosker skulle gå samman och försöka bilda någon sorts stängd superliga där rullarna kostade flera hundratals kronor.

Ja, jag känner instinktivt att jag vill bli en del av denna TBR-familj, men att en problematisk faktor för mig är att det enda som verkar kunna bemötas med viss skepsis i den annars så positiva gruppen är då folk efterfrågar vegetarianska eller veganska korvalternativ till sin rulle.

Och jag har väldigt liten erfarenhet av tunnbrödsrullar i vuxen ålder, men just det här har jag faktiskt råkat ut för: faktumet att utan korv så blir det ingen TBR. I vintras skulle jag och min flickvän nämligen promenera mellan våra respektive lägenheter i lunchtid och ganska precis halvvägs ligger lämpligt nog den klassiska korvkiosken Nybrogrillen utanför Dramaten, vilket lämpade sig perfekt för ett snabbt lunchstopp. Och vad köper man när man varken kan eller vill sitta ner och äta (vilket utesluter alla rätter som innehåller tallrik-suffix på menyn), men samtidigt bli ordentligt lunchmätt och redo att sätta tänderna i en eftermiddag vid hemkomst? Det fick bli en tunnbrödsrulle, tänkte vi, för första gången på år och dagar, och frågade ifall det fanns några vegetariska alternativ bland de uppenbart köttiga namnen som »jättetjockkorvrullen«. Ja, det fanns det, förkunnade herrn i kassan: det fanns en tunnbrödsrulle som hette »vegorullen«. Så vi bestämde varsin sådan.

Döm då av min förvåning när han mitt i tillagningsprocessen vänder sig om och frågar att »ni vet att det inte är någon korv i den här, va?«. Fråga mig inte varför han plötsligt kände sig nödgad att fråga; kanske såg han hur jag formligen strålade av cylinderformat köttsubstituts-sug.

Nej, »vegorullen« i sin originalform visade sig bara innefatta mos, salladsblad och gourmetsallad: en omskrivning för den klassiska gamla mimosasalladen, den som är gjord på fruktcocktail spädd i gräddfil och som man knappt sett röken av på den här sidan 00-talet.

För att få till en vegetarisk korv i den redan 78 kronor dyra anrättningen var man tvungen att hala fram plånboken på nytt och lägga till denna extravagans bland all icke-önskvärd frukt-cocktail.

Det här är någonting jag borde dela med mig av i gruppen, känner jag, men då inlägg från vegetarianer och veganer verkar vara det enda som kan stöta på patrull så viger jag istället veckans Fredagsveven™ åt denna TBR-recension, men som ett led i en större utsvävning om vegetarianism och veganism.

För under påsken, när man varken kunde åka hem till Sundsvall eller anordna några större äggätar-arrangemang, så utsatte jag mig för en golgatavandring genom Netflix dokumentärutbud och såg först den nya Seaspiracy, om hur fiskeindustrin skövlar våra hav utan att ens de mest hårdnackade miljöorganisationerna vågar lyfta ett finger, och sedan efter det så tog jag tjuren vid de miljöförstörande hornen och såg gamla Cowspiracy från 2014.

Och direkt därpå fick jag och min flickvän för oss att vi skulle prova att utöka vegetarianismen och äta veganskt i en vecka. Vi undvek med enkelhet alla stopp på Nybrogrillen (även om deras »vegorulle« förvisso antagligen hade tjänat på att slippa den fruktcocktailspädda gräddfilen på moset) och till varken lunch eller middag är det ju några bekymmer alls att kliva på den fullödiga veganismen.

Men frukosten. Herreminje: frukosten. Visst stod jag och slungade ärtpesto till knäckebrödet, visst kokade jag diverse gröttallrikar och nog hällde jag i frysta bär i diverse soygurt-tallrikar. Och nog gick det överraskande nog helt okej även vad gäller någon typ av olivoljebrygd istället för det extrasaltade smöret och Oatlys på-mackan-smet var verkligen helt okej.

Men den härliga schwungen som den invanda frukostdieten ger mig om just morgnarna var borta. Frukosten är fortfarande den stora akilleshälen för att den veganska kostcirkelns ska gå samman på ett tillfredställande sätt. Ni får jättegärna hjälpa mig, för fortfarande famlar jag i det här mörkret vad gäller just vad man bör sätta i sig till morgonkaffet. När det kommer till just frukosten är jag okunnig som en dörr-till-dörr-knivförsäljare:

Det finns, sammanfattningsvis, tyvärr en älskvärd enkelhet i den Richard Herreyska enpipan, som inte finns i att stå och nagelfara varenda liten innehållsförteckning efter spår av mjölkprotein i någon låtsas-färskost.

Det är fortfarande alldeles för krångligt att vara vegan och alldeles för enkelt att vara Richard Herrey.

Och när dessutom den här nyheten briserade härom veckan så höll det på att kullkasta inte bara min tilltänkta veganism eller min nuvarande vegetarianism utan rasera hela det näringsmässiga fundament som gör att jag fortfarande står upprätt på två ben:

Det höll först inte på att bli någon GIF-säsong alls här på Pirkt.se. Inför träningsmatchen mot Sirius för ett antal veckor sedan skulle jag logga in på DPlay-kontot men motades i grind av ett helt batteri av tester som i grunden fick mig att ifrågasätta min mänsklighet, då jag gång på gång misslyckades med att få mitt mus-jag att nå fram till osten i tillräckligt hög utsträckning:

Vilka som kommer styra och äga kontrollen över AI-teknologin är en nyckelfråga inför framtiden, men jag trodde bara aldrig att mejeriproduktsindustrin var där och utmanade Amazon, Google, Facebook och de andra jättarna med sina laktosdrivna robottester. Kanske tog de upprepade debaclen vad gäller att bevisa min mejerimänsklighet extra hårt på mig som är uppvuxen på sådana mängder mjölk att det kunnat göda en spädkalv flera gånger om. Om man tillbringat så pass stora delar av sin uppväxt vid skolans mjölkmaskin som jag har gjort, där jag säkert inte var långt ifrån att cut out the middleman (glaset) för att helt sonika luta mig över bänkskivan och dricka direkt ur den plastiga spenen, så tar det extra hårt att få sin ostnäsa underkänd av DPlays nya mänsklighetstester.

Jag lämnade i alla fall Sirius-matchen åt sitt öde, efter att för många gånger i rad ha fått min ostletarlogik underkänd, och tänkte att det även 2021 skulle komma att bli ett mycket svagt Pirkt.se-år vad gäller portalens historiska huvudfokus: bevakningen av GIF Sundsvalls förehavanden.

Så blev det inte. Under förrförra veckan höll jag på att utveckla samma typ av specifika transkriberings-magsår som jag led av under förra vårens examensarbete. Plötsligt hade jag, som tyckte att jag hade ett par halvhyggliga idéer på GIF-lut och tänkte att det hörde Pirkt.se-våren till att skriva ett par längre texter inför säsongen, samlat på mig ljudfiler av en samlad tyngd som säkert vägde som en genomsnittlig c-uppsats. Plötsligt satt jag där med över tio timmar inspelat intervjumaterial och bara några dagar till premiären mot Helsingborgs IF; en samlad ljudmassa som, om man komprimerat ihop den till ett enda sammanhållet läte, hade räckt till att förse den svenska försvarsmakten med åtminstone en årsförbrukning av Hesa Fredrik-signalerande.

Därför utgick av förklarliga skäl förra veckans upplaga av Fredagsveven™, trots att det var den vecka som satte punkt för årets säsong av Gift vid första ögonkastet;

Jag var så pass överöst i tunga ljudfiler med diverse olika GIF-profiler att jag inte ens hann Pirkt.se-marknadsföra en text jag i all hast lyckades sno ihop när det stod klart att lärarfacken gett sig helt utan kamp och istället skrivit på ännu ett menlöst och mjölktandsvekt avtal för sina medlemmar (trots att jag hade skrivit i Aftonbladet Kultur och tipsat dem om lärarfacken i USA:s nyfunna kampvillighet!!!). Det var ju egentligen ingen nyhet, det här med att facken skulle backa på nytt, men det var likafullt en besvikelse. Den här typen av besvikelse, således:

Texten rubriksattes ganska hårt och tufft av Dagens Arenas redaktör, men jag – som via motioner och andra elevrådsordförande-aktiviteter försökt förändra Lärarförbundet, men misslyckats kapitalt!!! – står faktiskt för varenda stavelse:

Tack för ingenting!

Den stora frågan är ifall denna lytta entricksponny nu äntligen ska kunna släppa faktumet att han läst ett par böcker om de amerikanska lärarfackförbunden. Eller ska han försöka grisfösa igång sin gamla en-tricks-kraken från andrapar utvändigt och lyckas sticka fram nosen ännu en gång i den svenska offentligheten med ännu en amerikansk lärarfacksspaning?

Han har i alla fall beställt hem och börjat läsa den här boken, om den kapitalistiska vargen som på allvar börjat gläfsa efter de vinster som skulle kunna göras på amerikanska skolbarn, och om inte den är stark nog för åtminstone en Pirkt.se-text så vet inte jag vad som är det.

Men vad vet man. Ibland blir det ju bara inga texter skrivna. Ansamlingen av ljudmaterial från medelpadska fotbollsprofiler var förrförra veckans ursäkt till varför den veckovisa fredagssamlingen av slappa spaningar uteblev. Men den här fredagens uteblivna upplaga av Fredagsveven™ då?

Jo, när ett par vänner ur ett halvt covid-19-insomnat korplag föreslår att man skulle kunna ses i den soliga fredagseftermiddagen och skjuta några pandemiskt säkrade skott på en ledig konstgräsplan… då är det mycket svårt att i första hand se sig själv som en Pirkt.se-publicist. Och när det sedan föreslås att man skulle kunna följa upp fotbollen genom att försöka hitta en luftigt befolkad uteservering för ett par första uteserveringsöl i vårsolen så blir det hart när omöjligt att se sig själv vika in årorna för att prioritera att kasta ut sin flaskpost med Sundsvalls Tidnings-skärmdumpar på de sju cyberhaven.

Det blev bara två öl i vårsolen, men efter ett drygt halvår av att ha undvikit allt vad lokalupptappade öler heter så kändes det som att ölen förstärkts under ens frånvaro. Min reaktion efter att jag satt den första glaskanten till näbben var helt klart denna:

Efter två förstärkta öl skrivs definitivt inga Fredagsveven™-upplagor. Inte när man grävt ner sig i en liten hemsnidad sarkofag av inspelat GIF-material heller. Kanske skrivs det en nu på fredag, av det material som nu legat och gonat sig bland utkasten så länge att det fått sig en liten grön mögelnagg i ena hörnet. Jag tänker att bara för att portalen nu återfunnit ett odiskutabelt succékoncept så får det inte fungera som en nådastöt för alla de höftskjutet menlösa inlägg som gjort Pirkt.se till det den är idag.

Det är ju inte allt material som lämpar sig för det gråtskrattsgubbedrivna tempot som kännetecknar en bra fredagsvev. Jag har flera inlägg på lager som kan tyckas (källa?) vara värda inlägg i sig själva, som inte bör slarvas bort bland skärmdumpar och myckna spaningar, men som fortfarande ligger och samlar damm i utkast-arkiven. Den här memen har inte kunnat tas i bruk eftersom inläggsrubriken som figurerar på Pirkt.se-portalen ännu inte är ett publicerat inlägg:

Det är ju fortfarande en fungerande meme över den yvighet som portalen eftersträvar, men nog hade den blivit starkare i fall vi haft en reell relation till det potentiellt starka inlägget Jack Hartmann’s Legitimate Show of Kids, som är tänkt att behandla svårigheterna för högstadielärare att hitta bra pausmaterial, så kallade brain breaks, som känns någorlunda… okej att visa upp för eleverna. Det är en bransch som i alldeles för hög utsträckning är dominerad av åldrade män i khakishorts som dansar med barn.

Förhoppningsvis kan det publiceras vad det lider och förhoppningsvis kan även morgondagens tolvåringar surfa in på portalen med de pliriga ögonen hos någon som nyss upptäckt den vida webbens fortsatt märkliga vidd.

Ja, jag vet att bollen studsade på det småländska aprilgräset och att »Robban« linkade av tidigt.

Men allvarligt: vad var det där?

En sökning på ordföljden »mål förändrar matcher« ger omkring en miljon träffar i det svenska sportjournalistiska arkivet. Det ryktas om att mer än varannan svensk fotbollskrönika som någonsin publicerats på ett eller annat sätt ska vara kopplade till uttrycket.

Men en baksida av ett högerlår? Kan den förändra en hel match?

Det såg ju så aggressivt ut under de första fem minuterna. Innan en halvminut hade passerat på matchklockan så hade Robert Lundström satt högsta fart framåt i presspelet och täckt ett ytterbacksuppspel med en framfläkande kroppshydda, samtidigt som gulklädda bortaspelare närmast i klunga kastade sig över andrabollen, likt uppretade bålgetingar vars bo fått sig en ordentlig kyss precis innan avspark.

Giffarna var inte i Värnamo för att fila på någon spelidé eller ens nödvändigtvis äga bollinnehavet på den ojämna mattan – de såg ut att vara där för att köra över den nervösa division 1-nykomlingen som hade inlett med en premiärförlust.

Men sedan drog det till i baksidan på »Robban« efter sju minuters spel och så var det slut på det roliga, på det aggressiva och på… ja, allt.

Det blev ingenting av någonting. Jag kan inte planmåtten på Finnvedsvallen i Värnamo, men jag har nog sällan sett ett GIF-lag få så många kvadratmeter att se så fåtaliga ut. Det fanns inga ytor någonstans för mittfältet att utnyttja sin treenighet på, då planen såg ut att vara konkret krympt till åtminstone niomannastorlek.

Nej, det kändes som att det bara fanns ytor på ett enda ställe: i tomrummet som hela tiden uppstod mellan de två tilltänkta skyttekungskandidaterna Linus Hallenius och Pontus Engblom. Det var längesedan jag såg två så kompetenta anfallsspelare uträtta så lite över två sjuttiominutersmatcher tillsammans – och det är förstås oroväckande redan nu, då det är just det tilltänkta succésamarbetet som tränare Henrik Åhnstrand byggt hela sin resultatinriktade formation kring.

Jag undrar ifall Giffarnas tränarstab kommer kunna klippa ihop ett enda exempel på ett lyckat anfallsexempel till måndagens matchgenomgång. Visst var mattan studsig och undermålig, men framför allt var själva spelet plottrigt och sjumanna-förtätat. Jag lyckades knappt skönja en enda tydlig linje i det offensiva spelet och har ingen aning om vad den offensiva matchplanen kan ha varit. Allt den uppsnackade GIF-elvan åstadkom – med Erik Anderssons och Daniel Stenssons vänsterfötter, Paya Pichkahs djupledshot och Hallenius och Engbloms stjärnglans – var ett par offsideavblåsta djupledsförsök.

Nästan alla mina farhågor kring hur en 5-3-2-taktik kan se ut i praktiken besannades.

Ingenting tydde på att Värnamo (den gamla talangfabriken som en gång fostrade talanger som Freddy Winsth och som sedan dess mest bara… förvaltat honom i över ett decennium) var särskilt bra, inte alls, men de var klart mycket bättre än Giffarna. Detta trots att hemmalaget tvingades byta ut sin klart bästa spelare (uppspelspunkten och målskytten Alhassan Camara) i paus och i princip spela utan renodlad anfallare i andra halvlek.  

Henrik Åhnstrand gjorde en sak rätt och det var ett trippelbyte med tillhörande formationsändring med dryga tjugo minuter kvar att spela. Ut med Linus Hallenius som inte åstadkommit ett jota på två matcher och in med bland annat 17-årige Johan Bengtsson som just nu verkar vara så het att han knappt behöver komma in på planen för att göra mål (och heller inte hinna före mållinjen till bollen för att få målen bokförda på sig). Två mål på två matcher, enligt matchprotokollet, och det är väl det enda vi kan ta med oss från den här matchen: den potentiella värdeökningen vad gäller jättetalangens framtida försäljningskurs.

För när Värnamos 2–1-mål väl kom så kom det både väntat och synnerligen rättvist. Redan med tio minuter kvar trodde jag att Davor Blazevic (som släppte en retur som det känns som att jag hade nypt fast vid 1–0-målet) skulle få 2–1-vittja nätet när pigge inhopparen Robin Dzabic placerade bollen alldeles utanför stolpen. Fem minuter senare Gordon Banks-vände Blazevic ut och in på sig själv för en jätteräddning på en nick från nära håll och när matchklockan slog 90.00 borde Oscar Johansson nog ha nickat in segermålet för ett Värnamo som skapade många fler chanser än det topptippade bortalaget. Det avgörande målet kom ett par minuter senare istället, när evighetsmaskinen Johansson sprintade ifrån i djupled, höll kylan och serverade in bollen till inte mindre än två framstormande Värnamo-spelare som slog sina varsina GIF-gubbar i löpduellerna på den säkert tungsprungna mattan.

Att GIF-spelarna såg väldigt slutkörda ut under sluttampen hade kanske varit något att lyfta ifall laget inte haft så många andra konkreta och akuta bekymmer att ta tag i, som hur det här laget vill spela sin fotboll.

Det är ingen katastrof att förlora en fotbollsmatch och inga definitiva slutsatser ska förstås dras efter två omgångar, men att uppträda så här planlöst och vara så här mycket sämre än nedflyttningstippade nykomlingar är en tidig och väldigt högt ringande varningsklocka.

I SVT:s frågesport Muren kammade Patronpodden-moderatorn, GIF-kännaren och gymnasieläraren Mattias Denkert hem 100 000 kronor.

När det sista svaret blev rätt och de hundra tusen vinstpengarna var hemkammade så jublade Kattis Ahlström samtidigt som alla lampor började blinka och profiler som Anna Kindberg-Batra och Folke Rydén ställde sig upp och gav honom stående ovationer. Men i segerögonblicket – som vi kan ta del av ovan – såg Mattias Denkert fortsatt samlad ut. Kanske tänkte han på att snöovädret som dragit in över Sundsvall och Idrottsparken skulle äventyra hemmapremiären mot Helsingborg.

Klart är i alla fall att den nu SVT-kända kunskapsmästaren tänker en hel del på GIF Sundsvall och det vore synd och skam att inte försöka dra nytta av att det i GIF-leden finns någon som har svar på precis allt.

Så Pirkt.se, vars redaktionsledning är för okunnig om årets upplaga superettan för att själva våga sig på några gissningar, bad »Oraklet från Denki« ge oss sina svar på aktuella frågor inför säsongen.

Först och främst: hur går det för GIF Sundsvall i superettan i år?

– Med tanke på de nyförvärv som kommit in samtidigt som de unga, lovande spelarna vuxit på sig sedan ifjol så kan jag inte se annat än att vi kammar hem serien i år. Första plats således.

Kommer vi bli baktunga i vår 5-3-2-formation?

– Snarare mer defensivt stabila – vilket ingen kan förneka behovet av. Dessutom lär Dennis Olsson och Robban Lundström spendera mer tid på offensiv planhalva än i försvaret. Stensson och Andersson är också stabila poängspelare och anfallet ska vi inte ens gå in på. Nej, det här är ett lag som andas offensiv kvalitet rakt igenom.

Vad har vi att vänta oss av Linus Hallenius och Pontus Engblom tillsammans?

– Mål i massor! Det har gått lite troll i avsluten för Linus på försäsongen, men när det lossnar så kommer det att göra det ordentligt. Gissningsvis är det få försvar i Superettan som kan hålla koll på båda dessa herrar, så det lär uppstå ytor och lägen så att det räcker.

Vem av alla ynglingar får sitt stora genombrott i år?

– Johan Bengtsson har imponerat mycket på försäsongen. Med tanke på konkurrensen lär speltiden bli begränsad, men jag tror att han kommer att få sina chanser och att han gör minst fem mål.

Säljs Paya Pickah till Spartak Moskva, som Urban Hagblom spått i en Pirkt.se-intervju inför säsongen?

– Huvudet på spiken! Paya försvinner till Ryssland i juli till tonerna av 15 miljoner kronor. För en tredjedel av pengarna tar vi hem Runar Mar Sigurjónsson som ersättare.

Henrik Åhnstrand tassade på tå intill »Leffe« Forsberg, Linus Hallenius gömde sig i gymnasiekorridorerna för David Wilson och Dennis Olsson beskriver en allmän känsla av läskighet.

Och jag var nog rädd för allt och alla.

Men jättelöftet Johan Bengtsson är inte rädd för någon när han ska utmana om en startplats i unga GIF Sundsvall 2021.

– Det är viktigt att man känner sig trygg i ett lag, säger 17-åringen som räknas som en av svensk fotbolls största talanger.

GIF Sundsvall är, hur man än vrider och vänder på det, rekordungt inför säsongen 2021. Truppen på 18 utespelare är inte bara exceptionellt tunn, den är också extraordinärt ung. Målvakten Gustav Molin, backarna Albin Ekström och Teodor Stenshagen, mittfältarna Paya Pichkah, Jesper Carström och Ludvig Nåvik samt anfallsalternativen Albin Palmlöf och Johan Bengtsson: alla är de födda efter den uteblivna millenniebuggen.

Yngst av de alla är Johan Bengtsson: han som är född först under GIF-succésäsongen i allsvenskan 2004 och som förra hösten blev klubbens yngste målskytt genom tiderna med sitt mål borta mot Degerfors. Han går fortfarande bara i ettan i gymnasiet på Hedbergska, men har redan hunnit vara nära en proffsflytt till Premier League-klubben Leeds och gjort intryck i superettan. I genrepet mot AIK på Friends Arena spelade han nästan hela matchen, sedan Linus Hallenius klivit av skadad, och 17-åringen imponerade genom att bland annat ordna en straff när hans lilla lekamen snirklat sig runt stjärnbacken Sotirios Papagiannopoulos.

Det spelar ingen roll vartåt man blickar i fotbolls-Sverige: alla med koll på svensk fotboll verkar tro att Giffarnas 17-åring ska kunna blomma ut till en storspelare.

Själv tar han förväntningarna med ro inför säsongen 2021:

– Jag ska ju konkurrera med två jättar på topp, så jag är väl inställd på att jag kanske inte kommer få jättemycket speltid, men det gäller ju att ge hundra procent på träning och utvecklas ändå. Chansen kommer jag säkert få under året, att jag får spela mina minuter eller kanske starta, men det kan jag ju inte säga nu. Det gäller att när man väl får chansen så måste man visa att man vill vara med och slåss om att spela, säger han ödmjukt.

Giffarna har den kanske mest talangfulla spelargruppen i modern tid och har samtidigt mål om att kunna sälja spelare för stora summor inom några år, men bara därför kommer speltiden inte att falla ner som manna från fotbollshimlen i en trupp där startelvan ser väldigt rutinerad och elitfotbollsmässigt kvalitetssäkrad ut:

– Vi är ju topptippade i superettan och tränaren kommer ju alltid spela med det bästa laget som ger oss bäst chans att vinna och ta poäng, och är det så att någon ung som gjort det jättebra och ska spela så är det ju så. Men det är ju upp till tränaren, säger Johan Bengtsson.

Tränaren Henrik Åhnstrand vet själv hur det är att ta steget upp i Giffarnas a-lag, då GIF-tränaren klev upp i ett inte sällan högljutt omklädningsrum under det tidiga 2000-talet. För Pirkt.se har han tidigare berättat om hur han såg på ungdomligheten i spelargruppen påverkade lagets prestationer under 2020, men det är klart att det också finns positiva aspekter med att så många ungdomar kliver upp i ett a-lag samtidigt.

Pressen över att plötsligt befinna sig i en råbarkad vuxenvärld försvinner.

– Jag menar: kaxig var jag när jag kom upp och »Leffe« Forsberg var där? Hur kaxig var jag mot honom? Inte särskilt, säger Åhnstrand.

Upplevelsen känns igen från andra egna GIF-talanger. Åhnstrand klev upp i det tidiga 00-talets Fredrik Sundfors- och Leif Forsberg-präglade omklädningsrum. Linus Hallenius blev aktuell för a-lagsträningar redan som 16-åring, ett halvt decennium senare, och även om Magnus »Fimpen« Svenssons ytterbacksspel bytts ut mot den i sanning modernare Mikael Lustigs så fanns det fortfarande en faktor som gjorde att Hallenius inte vandrade in i a-lags-omklädningsrummet med någon särskild pondus: den brittiske tränaren David Wilson.

Wilson går inte bara till GIF-historien som den som ägnade försäsongen åt simning och som den som kritade om sidlinjerna på IP, utan även som den kanske mest verbalt aggressiva tränaren:

– Slog man bort en passning så blev man ju sönderskriken. Jag vet att även spelare som Micke Lustig och Tobbe Eriksson hade problem med det, på den tiden, berättar Hallenius och utvecklar:

– Det var väl heller inte lika vanligt att spelare kom upp med de kvaliteterna… att man ville dribbla och göra saker. Det var ju inte alltid så populärt.

Det gick så långt att Hallenius, som blivit upptäckt av Wilson under en internmatch i Nordichallen, helt sonika gick tillbaka ner till juniorerna:

– Jag slutade ju gå på a-lagsträningarna. Jag gömde mig, berättar han. Jag tappade lusten till det. Sedan var jag väl för rädd för att konfrontera någon med det, så jag slutade bara… gå dit. 

För Dennis Olsson, som kom upp i Joel Cedergrens och Joel Franzéns snällare 2013-upplaga var känslan annorlunda, men nog fanns där fortfarande en läskighet att kliva upp och träna i en grupp med bland annat isländska landslagsmän som Ari Skulason:

– Jag tyckte väl att det var läskigt när man kom upp, den där första tiden. Fotbollsmässigt var det väl inte så jobbigt, det var bara att spela, även om visst: man kunde få höra när man gjorde fel och sådär. Men var ju bara arton, lite tillbakadragen och tyst och sådär, så det tyckte jag väl var svårare; man visste inte var man fick sitta och så.

På 2020-talet är det annorlunda. När Johan Bengtsson skrev på ett treårskontrakt med klubben förra sommaren, efter att en övergång till Leeds brakat samman delvis på grund av covid-19-pandemin, så trädde han in i ett a-lag fullt av andra ynglingar och vänner.

– När man kom upp förra året så kände man ju alla yngre, alla juniorer, så man kände sig ju som en i gänget ganska fort. Och när några nya kommer upp nu från ungdomsleden så tycker jag att vi tar hand om varann och det är bra. Jag vet inte vad de äldre tycker, men jag tycker att det är en bra blandning. Det är viktigt att man känner sig trygg i ett lag, säger han.

Hallenius kluven om förändringarna

Vad tycker de äldre? Linus Hallenius älskade ju uppenbarligen inte stämningen när David Wilson skrek lungorna ur sig på träning och betonar värdet i att få komma upp och känna sig trygg, men 32-åringen vill också inte skala bort precis allt av det han själv fått uppleva.

– Jag och min generation är ju lite den sista generationen som kommit upp då och vet vad som är för- och nackdelarna med det. Det är väl lite tudelat hos mig. Det är väl viktigt att försöka föra med lite av det som var bra från förr, men samtidigt skala ner det. För det är ju en jättestor skillnad. Det är ju en oerhört mycket snällare miljö att komma upp i idag, säger Hallenius.

Tudelat, säger du: vad kan man gå miste om om man bryter helt med det gamla?

– Någon form av hierarkier finns det ju i fotboll ändå. Sedan tycker inte jag att de unga ska samla in bollar eller fylla vattenflaskor eller göra rent skor, sånt tycker jag är skit, men… det ska finnas någon form av respekt för den äldre spelaren, att man lyssnar och tar till sig. Det tror jag att det gör hos oss: att de unga förstår vad som krävs, liksom, säger han.

Det finns hos dagens unga GIF Sundsvall, i alla fall om man pratar med den 17-årige jättetalangen Bengtsson som på sikt hoppas kunna konkurrera ut hemvändaren Hallenius som är hela 15 år äldre än honom själv.

– Det är klart att man kollar på honom på träningar och så. Det är klart att när han kom hit så var det liksom »oj, shit! Nu blir det jäkligt tufft!«, men man lär sig grejer av honom och förhoppningsvis så har jag någon dag konkurrerat ut honom. Det är väl ändå det som är målet, liksom, och det är en otroligt rolig utmaning. Att ha en så stor utmaning redan nu kan nog vara bra att lära sig av.

Vad är det du kan lära dig av honom?

– Det är bara att kolla innan träningarna på honom… Han är så noga i allt han gör, liksom. Han är så professionell att det… ja, men det är bara att titta och njuta, helt enkelt, och försöka lära sig av allt han gör. 

Vad kan man njuta av i ett par fotbollsförberedelser? 

– Att han är så otroligt seriös i allt han gör. Man förstår varför har varit ute i Italien och spelat och… han är så professionell i allt han gör. Njuter kanske var fel ord, men…

Nejdå, men jag tänkte mer ifall du hade några exempel på vad som ger ett så proffsigt uttryck?

– Nämen jag tycker att jag brukar vara där ganska tidigt, på arenan, men han är liksom alltid före mig. Om jag tycker att jag kommer in tidigt på morgonen så: »jajamen, Linus är redan där«, liksom. Han kör lite extra, brukar köra lite på gymmet och bara så små grejer… det tar man efter och försöker göra som han gör. Han har ju ändå varit ute i Europa och det är ju dit man vill. 

Gäller att fortfarande visa att man är bäst

Som fotbollsspelare beskrivs Johan Bengtsson som en väldigt snabb djupledslöpande anfallare, som dessutom är skicklig på små ytor och som också kan spela på en kant. Men hur är gymnasieeleven som människa? Hur tror han att andra personer skulle beskriva honom?

– Är det ödmjukt sagt att man tror att man är ödmjuk? Jag får väl säga det i alla fall. Jag tror att jag är ganska ödmjuk, och en social kille: jag gillar att prata. Det är väl de två största bitarna, säger han.

För även om han säger att det var nära en övergång till Leeds förra sommaren och även om han har en agent (den före detta högerbacken Fredrik Stoor) som finns där och har råd och tips så är 17-åringen helt inställd på att först slå sig in i GIF Sundsvalls startelva; en inställning som den tidigare jättetalangen Linus Hallenius lovordar.

– Så var det säkert redan på min tid, men allting ska gå så jävla snabbt och det har blivit… jag tror att det är ännu mer folk som trycker på utifrån. Jag menar: det fanns agenter redan när jag var femton, men det trycks på ännu mer nu och det ska gå ännu snabbare. Man måste börja i rätt ände, på något sätt, kämpa stenhårt, göra sitt bästa, koncentrera sig på sitt och känna att man äter sig in i miljön och bli en av de bästa på träningarna. 

Där har den 32-årige pappan själv ett ansvar, att alltid vara på tårna för att försvara sin bland många ganska förgivettagna startplats i GIF-anfallet:

– Man har ju då också ett ansvar som äldre att visa att jag ska bra spela om jag är bäst. Jag ska visa varje träning att »jag är bäst« och »ingen spelar före mig för att jag är bäst«. Och man vill ha att de yngre känner likadant, att »jag ska visa Linus att jag är bättre« och bara kör. Det är så man bygger en grupp och det tycker jag vi har fått till, säger Hallenius.

Som paradexempel på någon som kämpat hårt lyfter Hallenius fram en av de GIF-talanger som hunnit bli så pass gammal att han kanske inte längre lanseras som en av de största talangerna: den bland 17- och 18-åringarna relativt åldrade 21-åringen Paya Pichkah.

– Det kanske är lättare att komma upp i a-laget nu, men det kanske är ännu svårare att spela. Titta på Paya: han var ju uppe i a-laget redan 2018 och 2019 och gjorde allting helt rätt, varje träning, varje dag. Han bara sög åt sig och gjorde det bättre och bättre och bättre. Men han konkurrerade liksom med Bata och Juanjo, två av de bästa innermittfältarna som spelat i Giffarna. Han förtjänade ju mycket mer, men samtidigt var det omöjligt. Men nu får han skörda frukterna. I år är han en av de som kan lita på, berömmer Hallenius.

»Vill se samma glöd i ögonen«

Den David Wilson-rädde tonåringen Linus Hallenius klev till slut tillbaka upp i a-laget, under Mika Sankalas tid som huvudtränare, och först efter han själv känt sig tillräckligt dominant i Tipselit-serien för att ha självförtroende nog att konkurrera. Säsongen 2008 spelade han som 19-åring, i hård konkurrens med miljonförvärv som Hannes Sigurdsson, hela 21 matcher från start i allsvenskan.

– Förr smällde det ju och det var högljutt och jag var inte heller någon som bad om ursäkt, när jag kom upp. Jag ville slå mig fram. Och jag vill se samma glöd i ögonen på även dagens ungdomar, det där inre drivet. Och ser man det så vill man verkligen hjälpa till. 

Han som ska få dessa ynglingar att känna sig trygga och hemmastadda är till syvende och sist huvudtränaren Henrik Åhnstrand, som i en tidigare Pirkt.se-publicerad intervju pratat om vikten av att de unga spelarna vågar ta mer plats i årets GIF-trupp än de vågade göra i förra årets snälla och juniorpräglade miljö.

– Självklart finns det en vinst i att många unga spelare kommer upp (samtidigt), i att de blir väl omhändertagna… men det finns också ett ansvar i det: att de måste ta den platsen de har fått, säger Åhnstrand.

Johan Bengtsson har bara fyllt 17, men han och hans unga vänner i GIF-truppen verkar väldigt mogen att ta det ansvaret:

– Jag tycker absolut att kraven är väldigt höga. Man får höra om man har gjort fel, liksom, och det tycker jag är bra, säger han och avslutar:

– De flesta av oss har ju fått ett år nu i en seniortrupp och det ställer högre krav på oss som spelare, att vi ska vara bra hela tiden och ha en högre lägstanivå och jobba hundra hela tiden. Det är de kraven vi har på oss i år och det är naturligt att vi får dom kraven på oss.

Ikväll är det dags för seriepremiär, hemma mot topptippade konkurrenten Helsingborg, och om Linus Hallenius ljumskar inte har rehabiliterat sig tillräckligt lär det vara till en 17-åring från Essvik som tränaren Henrik Åhnstrand delar ut startplatsen intill Pontus Engblom.

Inte för att Johan Bengtsson är ung, inte för att han i framtiden kommer gå att sälja, utan för att han har förtjänat den.