Framåt, uppåt

Det är inte nyheter. Det är väl kanske det allra värsta faktumet: att det egentligen inte är nyheter.

Vi vet sedan tidigare att varje dag så våldtas omkring hundra kvinnor i vårt land. Varje timme, dygnet runt, året om så anmäls ett sexuellt ofredande till svensk polis, och då är ändå mörkertalet enormt.

Jag vet ju det, ändå går det rakt in när jag läser under hashtaggen #MeToo, där kvinnor berättar om de övergrepp de blivit utsatta för genom åren.

Hon också. Och hon. Och hon. Och hon. Man får ansikten på de svåröverblickade siffrorna. Precis alla kvinnor verkar drabbas, ingen kommer undan.

Jag läser de anonymiserade berättelser från mediebranschen som 1337likes ger välbehövligt utrymme åt på sin stora Instagram-plattform, som gör det tydligt att Harvey Weinsteins maktutövande inte är något amerikanskt Hollywood-fenomen utan bara en del av ett globalt förtryck.

Jag får en personlig berättelse skickad till mig från en tjejkompis; en text som börjar när hon är i tonåren och som aldrig tycks sluta. Det är övergrepp på övergrepp på övergrepp hon radar upp, och då talar vi inte om några tafsanden här och där (de har hon säkert fått sålla bort, som simpla svinnprodukter från en uppväxt i ett patriarkat) utan konkreta överfall.

Det var så drabbande mycket hon varit tvungen att vara med om, bearbeta och försöka gå vidare ifrån. Och det var så drabbande att det antagligen är en ganska vanlig uppväxt för en svensk kvinna.

Den befogade rädslan för män är som luften svenska kvinnor andas.

 

Och jag vet verkligen inte vad jag ska skriva.

Jag har tänkt många vändor och suttit och stirrat på ett tomt dokument i ett bra tag i jakt på rätt formuleringar.

Hur skriver man om de fel man begått då utan att låta urskuldrande, hur berättar man om vad man faktiskt gör nu utan att låta drygt skrytsam och i jakt på ryggdunkningar?

Jag vet inte. Det går kanske inte.

Men jag tror att det är här varje man måste börja: i att man tar del av kvinnornas berättelser, att man försöker inse och acceptera vidden av det pågående patriarkala förtrycket och att man försöker förstå att sexuellt våld inte är något som händer några få olyckliga kvinnor som blir överfallna av män i rånarluvor utan att det mycket väl kan ske av ens killkompis på en efterfest eller drabba ens tjejkompis i den där stabila relationen.

Om alla män nu slutligen, efter ännu en upplysande hashtag, börjar med att inse det så är det åtminstone en gemensam grund att stå på; en plattform att ta fart ifrån och trycka iväg uppåt, framåt.

För sedan krävs något mer.

Make Equal-grundaren Ida Östensson sammanfattar det så väldigt bra här:

Nu är tid att tänka framåt, inte blicka bakåt.

Jag uppmuntrar alla män, unga som gamla, att i alla lägen och i alla skeden av livet reflektera kring sig själva och sina handlingar – men jag har svårt att stämma in i de hyllningskörer som ropar »modigt!« och »starkt!« efter män som erkänner sexuella övergrepp de gjort (inte sällan som betonat unga och mindre medvetna).

Ja, vi vet. Ni, vi och jag är i princip alla medskyldiga.

Det är så det ser ut, om vi män inte visste det tidigare så vet vi det nu — frågan är vad vi ska göra åt det.

»Låt oss sluta berätta — och börja agera.«

Erkänna att jag har varit sämst, att jag antagligen fortfarande är dålig (på vissa sätt som jag känner till och på kanske hundra andra som jag inte reflekterat över), men vilja göra någonting aktivt för att jag och andra män ska bli bättre.

 

Häromdagen gjorde en god vän mig uppmärksam på hur många män skrivit om hur vi specifikt måste »våga säga ifrån i omklädningsrummet« och ta hand om »jargongen i omklädningsrummet«.

Ständigt detta omklädningsrum. Trots att dessa mediamän i regel är långt över 30, de flesta är väl i medelåldern, och antagligen inte hängt regelbundet i ett omklädningsrum sedan tonårens fotbolls- eller innebandyspelande.

Semantisk petighet, kanske: men det finns någonting där.

Det får det lite att låta som ett problem vi vanliga vuxna män, som sedan länge slutat spela fotboll och innebandy, har bakom oss.

Det här formade oss då, därför är vi som vi är nu och visst: börjar jag spela korpfotboll om torsdagarna så ska jag säga till när någon drar ett ruttet skämt.

Jag har i princip vuxit upp i svenska omklädningsrum, så till den milda grad att jag borde vara gravad som en gravlax i den omtalade omklädningsrumskulturen. Och nog har jag sett min beskärda del av grabbig stämning och sexistisk jargong. Jag har sett truppens anfallsstjärna spela pingis med sin penis som racket, visst, jag har sett vuxna män sitta och öppet rangordna och jämföra alla tjejer de legat med, och ja: jag har säkert hört kvinnoförnedrande skämt nog för att kunna fylla ut en rikstäckande stand-up-turné.

Och visst är det ett jätteproblem i sig att unga fotbollskillar växer upp och lär sig att man bör sky allt feminint kodat som pesten och att homosexualitet är en sällsynt avart som på några hundra miljoner spelare bara är förkroppsligad i en division 2-spelare från Göteborg. Visst är gruppdynamiken i ett omklädningsrum sällan progressiv utan helt tvärtom och visst är det jättebra att UF-initiativet Locker Room tagit sådan fart.

Det är jätteviktigt att vi tar tag i det. Verkligen.

Men omklädningsrummet är en relativt liten del av problemet.

Det finns, tänker jag, en fara i att peka på just omklädningsrummet som något sorts litet och slutet maskulint »safe space« där all den här negativa manligheten får frodas och spira, när det bevisligen gäller hela planeten.

Det var inte bara länge sedan bekännande skribenter befann sig i omklädningsrum med regelbundenhet, det var nog inte heller igår som feministiska ledarskribenter och folkkära tv-snickare befann sig i just den miljön.

Den här miljön är överallt. Det är allas miljö, överallt.

Och jag säger förstås inte att det inte är viktigt att säga ifrån när någon säger något sexistiskt i ett omklädningsrum. Vi ska absolut fokusera på att försöka få stopp på de ruttna, sexistiska samtal som förs.

Men vad jag tror är ännu viktigare är att fokusera på de samtal som inte alls förs bland män, unga som gamla.

De manliga samtalen om samtycke, om sexualitet, om känslor, om vad det innebär att vara man och om vad man skulle vilja att det skulle innebära.

Jag kan inte tala för alla svenska män födda på 90-talet, men jag hade mitt första riktigt djuplodande samtal kring de ämnena när jag var 24 år gammal och anmälde mig till en volontärutbildning arrangerad av Män För Jämställdhet*; en organisation som arbetar för ett jämställt samhälle fritt från våld.

(*= Som nu bara heter MÄN, antagligen för att Män För Jämställdhet lät lite för mycket som ett rövargäng som Pär Ström dragit ihop.)

Fram till dess hade min osäkra pojkkropp med full fart givit sig ut i den vuxna sexualiteten, på en ranglig cykel ihopsnickrad av höga förväntningar (alla dåligt källgranskade högstadiehistorier om att den och den i parallellklassen minsann legat med den och den), enorm nervositet, en rejält porrskadad bild av vad sex innebar och med en ämnesundervisning som över allt fnittrande på sin höjd hann lära ut hur man krånglar en kondom över en oskalad banan.

Jag hade definitivt behövt ett par rejäla stödhjul på den vingliga och skakiga färden. Jag vill tro att mitt värsta vobblande är över, men där kan säkert finnas en viss fortsatt vinglighet som man får fortsätta försöka slipa bort, dag för dag, år efter år.

Den volontärutbildningen jag nämnde ledde till att jag nu chattat med unga killar om normer, jämställdhet och känslor (och omkring en miljon frågor om hur stor en penis bör vara), varannan vecka, i snart tre års tid.

Och jag vet att dagens generation unga män har mycket nya normativa hinder att zickzacka sig förbi under sin ungdom; bland annat har de en helt annan tillgänglighet till kvinnoförnedrande porr i tidig ålder än vad jag hade (som  – och det här kanske inte är representativt för precis alla 90-talister – på det tidiga 00-talet närmast gråtande erkände för min mor att jag hade bild-Altavista:t fram halvnakna foton på Victoria Silvstedt på familjens dator, vilket jag bekände på grund av en lamslående rädsla för att någon form av internetövervakande insatsstyrka skulle slå in dörren till mitt barndomshem och handfängsla min IP-nummersskyldige far för detta övertramp), vilket förstås riskerar att påverka deras syn på sex.

Men jag har ändå fått känslan av att nästa generation män är bättre män. Att de är bättre på att ha förståelse för olikheter, bättre på att förstå gränser, bättre på att uttrycka sina känslor.

Varför? För att de verkar prata om de här ämnena.

I chatten får jag de frågor som mitt 13-, 16- och 19-åriga jag hade velat ställa och få svar på. Dessutom har de nya frågor, som jag aldrig ens börjat fundera på i mina tonår; normkritiska frågor som visar på att den där allra mest machomässiga mansnormen kan vara på väg att luckras upp.

Delvis för att det nu finns chattforum, att det nu finns organisationer som jobbar för att engagera män i jämställdhetsarbetet och att det nu — just nu, på torsdagskvällen, när jag skriver detta! — går ett program om manlighet och mansrollen på SVT. För att det finns drivna människor som drar igång projekt och tar initiativ och kämpar och sliter för att få män att haka på utvecklingen mot ett jämställt samhälle utan sexuellt våld.

Såna som Ida Östensson, exempelvis. Där, precis nu!, dök hon upp i SVT-rutan och sammanfattade feminismen som »ett frigörelseprojekt för alla«, så att till och med en kritisk Mikael Tornving-figur kunde förstå. Hon verkar vara överallt, verkar stå på alla barrikader och verkar orka knacka på de allra gistnaste av mentala portar för att lyckas nå in med sitt budskap.

Såna som jag, helt vanliga män i 27-årsåldern? Det allra minsta vi borde kunna göra är att försöka haka på och åtminstone försöka göra en liten, liten, liten insats åt rätt håll. Ansluta oss till den av andra igångsatta kampen, engagera oss i något av de många redan igångstartade projekt som aktivt arbetar för att samhället ska ta steg i rätt riktning.

Jag har riktat in mig på att chatta med unga killar, försöka hjälpa nästa generation vuxna män, men det finns en massa andra sätt att engagera sig och åtminstone försöka göra någonting som leder åt rätt håll. Anmäl er till en volontärutbildning med MÄN (något av det mest givande jag gjort), arrangera en killmiddag, gör vad som helst.

Gör någonting.

 

Omklädningsrummen, ja. Den här spretigt yviga texten var tänkt att ta sig tillbaka dit.

Visst: den machoartade grabbigheten, homofobin, sexismen finns utan tvivel i omklädningsrummen och allt det ska bekämpas. Vi ska säga ifrån, vi ska inte flabba med. Absolut.

Men när jag minns tillbaka på min tid i just omklädningsrum så är det framför allt något annat jag tänker på och saknar: den manliga gemenskapen.

Närheten, den starka känslan av samhörighet, de avskalade lagren och den där berusande känslan när man tillsammans – som ett sammansvetsat kollektiv som kommit sällsynt nära – uträttat stordåd och tillsammans besegrat en till synes oslagbar motståndare. Det finns någonting i omklädningsrummets sätt att komma andra män nära; närmre än det ofta är möjligt att göra under en middag eller vid en spelkväll.

Det finns också någonting i omklädningsrummets känsla av att man är del av någonting större, känslan av att ens egen vilja gått upp i en med lagkamraterna gemensam; känslan av att det finns ett outtalat löfte om att alla ska göra precis allt de kan för att nå ett och samma mål.

Det är en mäktig känsla att känna när man står elva man plus avbytare i en ring, inför en fotbollsmatch mot ett svårslaget lag.

Tänk om man på samma sätt skulle kunna få känna att man står hundra, tusen, kanske till och med miljoner män enade med ett och samma mål, när det gäller att påverka mansrollen och få stopp på de sexuella övergreppen.

Fredagsveven: Maximal mängd distanshealing

Konceptet Fredagsveven™ lanserades i vårvintras som ett direkt svar på två enskilda individers önskan om att få läsa riktigt yviga spaningar på en portal nära dem.

De yviga spaningar som fyllde Fredagsveven™ var sällan helt nya utan hade i många fall redan ventilerats i den slutna chattgrupp där dessa två individer redan fanns med. Jag antar att de helt enkelt önskade att de snabbt höftskjutna (men ofta relativt starka) spaningar som fyllde chattgruppen inte skulle behöva ligga bortglömda och ruttnandes på någon gammal Facebook-servermässig kyrkogård uppe i Luleå, utan att de skulle portalfästas in i evigheten.

Två människor önskade denna portalfästning. Två.

Det var alltså en av svensk mediehistorias allra smalaste storsatsningar – en ambitiös veckovis lista vars träffyta knappt rymde en sameättad och en turkättad kropp – och resultatet blev därefter: uppskattning i den tre man stora chattgruppen, total tystnad från det omgivande samhället.

Det sorgliga ljudet som uppstår när det man tänker ska vara uppskattade små praliner faller mot en tom yta av hård och ödslig gatsten: det tycker jag var en bra rörlig illustration av Fredagsveven.

Under x antal veckor publicerades hur som helst x antal vevar — där jag (på grund av spaningens samhällsnytta) vill peka på hur jag hann bena ut den egentliga betydelsen hos den nya :)-smileyn — och när jag nu går tillbaka och läser alstren så slås jag av två saker:

  1. Det är lite smärtsamt uppenbart hur de är skrivna som mottagarlösa sms ut i rymden.
  2. De publicerade fredagsvevarna är ändå, jämfört med mycket annat den här portalen slänger ur sig, skrivna med en sällsynt formuleringsglädje.

Härom veckan kom en höftskjuten fråga från en av de två chattgruppsmedlemmar som initierade satsningen.

»Vad hände med Fredagsveven?«, frågade hen, något knappt halvår efter att det för denne individ specialdesignade projektet klappat ihop som Nichlas Falk under ett tacktal:

(Det här kanske är en osmakligt »too soon«-tidig referens, men Falk klarade sig väl bra och gif:en är för stark för att inte använda. Kollapsen är filmad ur en närmast misstänkt bra vinkel och hela den uppspelade scenen efteråt, där det blir helt tyst och där ett par röster sakta börjar mässa »upp med benen!«, skulle ju kunna vara hämtad från nästa Ruben Östlund-projekt.)

Jag vet inte riktigt vad jag svarade på frågan vad som hände med det här konceptet. Kanske något om att »livet kom emellan«, för det gjorde det ju, på ett sätt och ett vis som fått det här Fredagsveven-publicerade skämtet från februari månad—

—att åldras mycket bra eller väldigt dåligt, baserat på hur mycket man som portalägare känner att man kan driva med sig själv.

Hur som helst. En snabb fråga och en snabb tillbakablick på hur roligt jag stundtals tyckte att det var med en veckosammanfattande vev om fredagarna; mer behövs bevisligen inte för en nylansering av hela mediebranschens minst saknade företeelse.

Men kanske med vissa modifieringar. Jag ska inte lova för mycket (jag har som mångårig Pirkt.se-redaktör lärt mig att man helst inte ska lova någonting), men jag tänker mig fortsatt ett upplägg med korta och rappa i-farten-spaningar.

Pang-pang, bara. Att jag är en Lucky Luke-figur som rycker ut en riktigt begränsad penna ur hölstret, snabbare än sin egen eftertanke.

Det här är också premiären för det nya gråtskrattsradbrytet, som ska försöka särskilja de formlösa spaningarna ifrån att rinna ut i en enda oläsbar gyttja.

Veckans första spaning handlar om Moderaternas talesman i frågor om migration: Johan Forssell.

Jag såg på Agenda i söndags (kanske borde det tids nog införas en specifik Agenda-vev, för det är nog, i all sin torrhet, svensk teves mest spaningskompatibla program) och där stod Johan Forssell och talade sig varm om M-stämmans beslut att typ – som jag förstått det – avpollettera asylrätten helt och hållet.

Nu är det ju redan så att vi gjort det i princip omöjligt att fly till Sverige, att vi avvisar ensamma ungdomar till ett av världens farligaste länder och att Stefan Löfven helt plötsligt står i en talarstol och hävdar att det Sverige gjorde för några år sedan (hjälpte människor på flykt för sina liv) var »oansvarigt«. Det är liksom det migrationspolitiska klimat vi har – och för att sticka ut åt höger i det läget krävs några rekordosympatiska åtgärder.

Entré: idén om att »ompröva« en mänsklig rättighet, som denne Forssell stod och lanserade på bästa sändningstid.

Jag började tänka att Forssell kanske inte inser hur otroligt osympatisk han låter? Det är nästan så att det krävs att man inte själv hör hur osympatisk man låter för att ens kunna stå och lägga fram Moderaternas migrationspolitiska förslag under hösten 2017.

Då slog det mig.

Johan Forssell är Jon Hamms karaktär i 30 Rock.

Han som bland annat bara antar att han pratar flytande franska, för att han är för snygg för att någon ska våga förklara för honom att det bara är rappakalja.

Alla är för snälla mot honom. Ingen vågar säga sanningen.

Precis på samma sätt som Jon Hamms karaktär i 30 Rock ser för klassiskt bra ut för att någon ska våga säga åt honom att han är dum så kanske Moderaternas Johan Forssell ser för stilig ut för att någon ska våga anmärka på att allt han säger i egenskap av migrationspolitisk talesperson är gravt osympatiskt???

Han bara går runt i den 30 Rock-förklarade »bubblan«, där man i egenskap av jättesnygg aldrig får höra sanningen utan kan gå runt och slänga sig med fransklåtande ickeglosor, servera lax med energidrycks-sås och inskränka asylrätten.

En till spaning på samma tema, om den säkerligen likaledes bubbelomslutne hockeymålvakten Kung »Henrik« Lundqvist?

Jag tror att den här typen av modemagasin för män kommer ut en gång i månaden.

Men att de ändå, på något tidsvrängande sätt, lyckas porträttera Henrik Lundqvist minst tretton gånger per år.

Den här säsongspremiären var inte tänkt att bli något sorts Resumé.se-svep över mediebranschen, men i förra veckan stötte jag på något så kittlande som ett medium om medium.

På affären snubblade jag för första gången över Tidningen Nära.

Och i en tid där printmedierna blir allt sämre och sämre på att göra riktigt lockande förstasidor så sticker Tidningen Nära ut med sina minst sagt lockande rubriker:

Det här måste vara för den andlige som det är för den sockersugne att stå inför ett dignande utbud av småsnask. Den här tidningen verkar vara ett holistiskt smatterband som kunnat få även den mest teoretiske kärnfysiker att omvändas till att tro på den svenska statsreligionen »något«. Där finns tips för den högkänslige, där finns Kishti Tomitas starka berättelse om ärkeänglarna, där finns lärdomar att hämta både från tidigare liv och kring inre bilder och där finns också – för de avancerade läsarna – läsning om nestorn John of God: healern som healat andra healers.

Dessutom bjuds det – som en andlig Happy Socks-strumpa – på en premie i form av gratis distanshealing—

—från Benny (som, att döma av namnet, inte är på John of God-nivå men som säkerligen kan bjuda på åtminstone +++-healing från distans).

Jag blev minst sagt sugen på att investera 79 kronor i denna sinnesvidgande läsning, men då jag 1) är student och 2) är osäker på hur jag skulle Tidningen Näras avdragsgiltighet för Skatteverket så lämnade jag den i sitt ställ.

Däremot surfade jag in på deras hemsida, för att få veta mer och för att se ifall pappersmagasinet var så pass progressiva att de även kunde bjuda på denna distanshealing via webben.

Jag hittade ett fält där man kunde fylla i sitt namn—

—men jag fann framför allt den här medföljande informationen, som någon känt sig nödgad att plita dit i anslutning till anmälningsformuläret:

Man får inte mer healing för att man pepprat dit sitt namn många gånger om.

Det finns ett maxtak för allt, även för distanshealing.

Is there a limit?

I lördags var jag på en födelsedagsfest, där jag av någon anledning nämnde min portal i förbifarten. Jag tror att diskussionen handlade om teveserier och hur svårt, nej, omöjligt det är att hänga med i allt som alla pratar om hela tiden. Jag tror att jag kan ha sagt något om att »på kvällarna gör man ju andra grejer«, att jag då ombads specificera och att jag då nämnde att det här portalförlagda mejlandet ut i världsrymden ändå tar en viss tid ibland.

(Jag beskriver ju gärna den här verksamheten som ett helt mottagarlöst vevande ut i rymden, men för ett par lördagar sedan var jag på en annan födelsedagsfest där jag faktiskt fick berättat för mig att någon medelpadsk svärfar »älskade« den här portalens GIF-analyser. Att få berättat för mig att en för mig okänd människa läser och uppskattar portalen gjorde mig alldeles orimligt glad och optimistisk inför framtiden; som en marknadsansvarig med dyskalkyli.)

Hur som helst: min vän, som jag ändå tycker att jag känner ganska bra och som jag nog ändå hoppades skulle ha surfat in på min portal någon gång (hur många av ens vänner har ens en portal; en snabb kik kan man väl unna oss som kämpar?), frågade då vad det var jag skrev om.

»Skriver du om något mer än fotboll och socialism?«, undrade han.

Jag fumlade väl fram någonting om att »jo, jag skriver väl ibland om vad som händer på dagarna«. (Kanske lade jag till något om att jag ibland också unnar mig riktigt slappa och oprecisa spaningar.)

Men det där om det som händer på dagarna, ja. På den efterföljande söndagen bestod min eftermiddag av en Vänsterpartiet-ordnad filmvisning med panelsamtal (filmatiseringen av Naomi Kleins »This Changes Everything«, som typ fick en att vilja klä sig i oömma kläder och aktivistkrypa in i en planerad kanadensisk oljepipeline) följt av GIF Sundsvalls tunga förlust borta mot Elfsborg.

Ni ser ju. Socialism och fotboll, fotboll och socialism. Och sedan satte jag mig ner och skrev om den snöpliga GIF-förlusten, mycket tack vare att jag visste att jag kunde ha åtminstone en medelpadsk svärfars blick fäst mot en Pirkt.se-blänkande skärm.

Men det finns andra typer av dagar. Därför tänkte jag ta tillfället i akt och snabbt beskriva en dag som inte gått i varken socialismens eller fotbollens tecken i någon vidare utsträckning.

I brist på egen schemalagd undervisning under måndagen (tillåt mig återkomma till mina synpunkter kring att en gymnasielärarutbildning tar fem och ett halvt år att slutföra) så begav jag mig till KTH för att möta upp min norrbottniske vän Erik Häggström. I höstas tog han beslutet att lämna sin löpande-band-smattrande och eventuellt snart robot-ersatta tjänst på TT för att börja studera till civilingengör – och nu är hans framtid bevisligen så pass ljus—

—att han är tvungen att bära solglasögon inomhus.

(Nej, han hade glömt sina vanliga slipade hemma och var väldigt noga med att påpeka det. Vid några tillfällen stötte vi på Häggströms klasskamrater, och innan de ens hunnit börja formulera den första och enda stavelsen i ett »hej« så hade han slängt ur sig en lång harang om de brytningsfel och förvecklingar som tvingat honom till detta inomhusliga solglasögonbärande. Ingenting är antagligen mer skamligt för en man med samiskt påbrå än att råka bli ertappad som så pass förstörd av storstadslivet och dess modemässiga nycker att man börjat bära solglasögon på ett dysfunktionellt sätt.)

Jag hade aldrig varit på KTH tidigare, men jäklar vad anrikt det kändes, inte minst i jämförelse med det otroligt fula komplex av suterränghus som jag själv går runt i om skoldagarna:

På KTH, däremot: tegel, tegel, överallt var det tegel. Vi satte oss och åt lunch ute i höstvärmen, inne på något som kallades för »borggården«, där historiens akademiska vingslag flaxade så tydligt att jag nästan började skämmas för min microvärmda, medburna och till bredden spaghettifyllda glasbytta som jag satt och slevade asiatiskt ur, med bestämda gaffelvevar och näbben nära glasbyttans kant.

Men för att vara en anrik akademisk inrättning så verkar KTH ännu inte lärt sig att fira sina anor. Häggström berättade (och här kommer en utläggning som kan finnas bifogad i en kommande domstolstvist angående patenträtt) om hur en i hans ingenjörsklass funderar på att lansera en app som samlar alla gratiserbjudanden, för att sedan kunna skicka ut notiser om dessa erbjudanden när du är i närheten av ett. Med den här appen skulle en snåljåp med studentekonomi inte kunna passera ett etablissemang där gratisgrejer utdelas utan att hela fickan börjar vibrera och låta.

Jag tänker mig att den här potentiella appen hade tjutit och brummat mest hela tiden (det pågår alltid ett gratis lunchseminarium här, det bjuds alltid på kaffe där; det finns i princip ett studentikost skuggsamhälle, dolt för alla er med fasta inkomster) – men frågan är om KTH:s hundraårsjubileum, som de stolt flaggade för i bibliotekets högtalarsystem, hade givit några vibrationer alls. Det måste nämligen finnas en kvalitativ lägstaribba för vad som får kategoriseras in under den potentiella appens lista över gratisgrejer.

KTH:s hundraårsjubileum hade inte kvalat in på listan.

När vi lämnade biblioteket så passerade vi området där den stora hundraårsfesten ägde rum; ett happening av sådan vikt att KTH alltså basunerat ut dess startpunkt även i bibliotekets tysta avdelning. Där stod ett helt övergivet bord försett med en skål salta pinnar och ett par halvdruckna flaskor Pommac.

Tar man tillvara på sina imponerande anor på det sättet (firar hundra med någon taffligt kolsyrad läskeblask och några saltförsedda brödstickor) så kan man nog lika gärna gå omkring i fula suterränghus.

Häggström berättade också om en befintlig app, som ska hjälpa studenter att fokusera. För varje, säg, tjugominutersperiod som du inte kollar på din smarta och roliga telefon medan du är i skolan så tjänar du poäng, poäng som du sedan (med marknadskrafternas självklara logik) kan byta in mot fruktdrycken Froosh.

Sitt en timme i skolan utan att röra mobilen – pang: en gratis Froosh i näven. Ni förstår ju hur en gratisgrejtorsk som jag reagerade. Det började ju fradgas fruktsaft i gipan omgående. På uppstuds installerade jag appen, men det gick inte att tillgodoräkna mig en enda minut, märkte jag – då min skola (där jag kommer att få mina Froosh-givande poäng framöver) är Stockholms Universitet och inte KTH.

Så vad gör man, när suget efter en gratis fruktdryck blivit till en frustande urkraft? Man går raka vägen och låter—

—någon, egentligen vem som helst men helst en sjuksköterska, tappa en på ens blod för att på gratismanér komma över den söta, flytande jordgubb/banan/guava-nektaren.

Nej. Jag skojar, förstås. Det var bara en lycklig slump.

Anledningen till att jag lämnar blod är förstås en annan. Ja, visst, folk behöver mitt blod, min blodgrupp är rätt vanlig, yada yada yada, men den verkligt akuta anledningen är att jag står inför en kommande bodelning.

En bodelning där jag vet att hushållets allra finaste porslin och glas kommer att flyga all världens väg.

Därför är det här jag, till vänster, när jag har bestämt mig för att jag ska göra min samling av blodbytta Iittala-glas komplett så snabbt som möjligt:

 

Bränn alla pannband

»Vi gör ingen bra match överhuvudtaget«, summerar Elfsborgs Lasse Nilsson, 42, efter matchen mot GIF Sundsvall, innan han haltar iväg stödd på den droppställning som hjälper honom att kunna stå upprätt på en allsvensk fotbollsplan.

På något oförklarligt sätt gör han det som matchhjälte.

 

Är det i något läge man ska möta Elfsborg på bortaplan så är det nog när laget är Janne Mian-lett, har en formkurva helt i plåt och när de spelar på hemmaplan inför vad jag från tv-bilderna skulle uppskatta till hundrafemtio betalande och en kortsida med gratisinsläppta barn.

GIF Sundsvall hade förstås koll på det, samtidigt som det knappast undgått laget att att Jönköpings Södras förlust borta mot AIK (0–2) strax innan matchstart hade öppnat upp för ett alldeles fenomenalt läge att rycka åt sig en rejäl buffert inför säsongsavslutningen.

Det kände som att det fanns en fast plats i allsvenskan 2018 att hämta på Borås Arena – och allt som stod i vägen var ett helt formlöst och dåligt strukturerat Elfsborg.

Och som GIF Sundsvall visade att de verkligen ville utnyttja det gyllne läget inledningsvis. Efter sju minuters spel visade (den matchen igenom lysande) Kristinn Steindorsson lugn och spelförståelse så till den mila grad att Pirkt.se-redaktionen övervägde att avpublicera det här gamla satiriskt smädande inlägget från ifjol, då han med en kylig lobb serverade Linus Hallenius som i sin tur serverade Peter Wilson till 1–0.

Om 1–0-målet var sprungen ur en halvsekund av Steindorsson-briljans så hade 2–0 och 3–0 och ja, med riktigt bra effektivitet kanske till och med 4–0 kunnat komma från något av alla de flygande anfall som GIF Sundsvall lyckades skapa i den första halvleken.

Elfsborg försökte sätta en hög, 4-3-3-formerad press inledningsvis, där tre anfallare nöp varsin av de vanligtvis så lugnt bollrullande GIF-mittbackarna. Och jag vet inte hur många gånger under säsongen som jag muttrat »men lyft iväg bollen!!!« när ett tillbakapressat GIF-lag försökt bollrulla sig uppåt från egen straffområdslinje (ibland med rätta, vill jag fortfarande hävda) – men idag kom alla »lyft!«-muttringar på ordentlig skam. Gång på gång lyckades Giffarna spela bort förstapressen och exponera de gigantiska ytor som öppnar upp sig när motståndarna står högt samtidigt som de blåklädda ändå lyckas spela sig via det centrala mittfältet på få bollberöringar.

Vissa av anfallen, där bollen spelades in och sedan ut på en framstormande och ensam Eric Larsson, var som hämtade skolexempel från Joel Cedergrens 3-4-3-ritbord. Linus Hallenius framspelning till 1–0-målet var enkel; flera av de andra en-touch-spelen från hans högerfot höll hög allsvensk klass och låg till grund för flera flygande GIF-anfall.

Romain Gall kunde ha gjort två men borde definitivt gjort ett, David Myrestam hade ytterligare ett jätteläge (men volleysköt på ett sätt som hade kunnat fria honom från ett åtal om högerfotsinnehav) och Linus Hallenius var där och rev och slet efter ett par fina inspel som kunnat resultera.

Samtidigt skapade Elfsborg knappt någonting.

Det var onekligen en av säsongens absolut bästa GIF-halvlekar.

Det enda som oroade mig under den första halvleken var att den norrländske försvarsgeneralen Marcus Danielsson såg så mjäkig ut. Danielssons pannband var av den typen som jag antar också figurerade i Borås på mitten av 00-talet, när unga tonårskillar julklappsönskat sig samma typ av tunna, vita hårband som Elfsborgs-stjärnorna bar – men fått ett tjockt och svart tennispannband i paketet från någon moster.

Så rätt jag skulle få.

Janne Mian är nog inte den allsvenska fotbollsanalytiker som har flest verktyg i sin låda, men även en gammal fystränare kan – efter en halvlek av långsamt sidledsrullande och nära nog noll skapade hemmachanser – försöka ta tag i matchbilden i anklarna för att skaka om den och hoppas att någonting i chansväg.

Det blev tio minuter av hela havet stormar i inledningen av andra halvleken; en plötsligt svängig matchbild där lagen utbytte halv- och helchanser i parti och minut.

Men det var märkligt nog precis när svängigheten tagit slut och när matchbilden satt sig ner tillrätta igen som GIF Sundsvall bjöd på kvitteringen.

Mångsidige Andreas Randrup, som kan spela allt från högerback till innermittfältare till mårddjur i animerade Pixar-produktioner, hann knappt ersätta Samuel Holmén innan han skickade in ett riktigt taffligt inlägg mot alla och ingen i straffområdet. Noah Sonko Sundberg (som utöver en av årets allra vackraste brytningar stod för en väldigt svag prestation) stod och sov på första ytan och bollen kunde – som vore det division 4 Medelpad – så sakteliga studsa fram till Issam Jebali som lugnt och behärskat kunde sätta bredsidan till och ordna fram 1–1 ur intet.

Det kändes som två bortkastade poäng, för även om ett Janne Mian-lett Elfsborg under hösten 2017 är att beteckna som en faktisk bottenkollega (mot vilka det borde vara fullt möjligt att nypa en trea) så försvann mina realistiska tankar om att återta de tre poängen då de tydligt utmejslade linjerna i GIF-spelet – som varit så knivskarpa i första halvlek – löstes upp under sista halvtimmen.

Visst hade Romain Gall sina halvlägen (han är lite som en ineffektiv brevbärare, tänker jag: en som springer jättesnabbt upp för trapporna men som sedan hivar ner alla brev i det klotformade sopnedkastet), men  i andra planänden testade Issam Jebali stolpvidden, Lasse Nilsson testade Tommy Naurins spagat-vighet och Daniel Gustafsson snubblade sig förbi halvöppna mål.

Det är onekligen ett problem att GIF Sundsvall så ofta tappar hållningen sista tjugo – ett jätteproblem att någon sorts nyfunnen pannbandslättja får Marcus Danielsson att jogga hemåt i 94:e matchminuten.

Lasse Nilsson ryckte ur alla droppslangar (förlåt för återanvändande av åldersrasistiskt skämt) och drog iväg i djupled och man behövde, den sena Randrup-utvisningen till trots, ingen kulram för att se att det var Marcus Danielssons yta som han helt negligerade.

Långboll, lättja, Lasse – sedan var GIF Sundsvalls buffert till kvalstrecket nere på två poäng igen.

Hur lätt laget än har haft det mot Hammarby historiskt så var det här nog den allra bästa möjligheten till poäng som fanns kvar i det på pappret storlagstuffa spelschemat.

Och vinner man inte matcher när man gör så bra halvlekar mot så dåliga lag – ja, då kan det räcka med en enda J-Södra-seger under sluttampen (förslagsvis mot jämndåliga Kalmar) för att GIF ska behöva åka ner till Vångavallen för att tampas med Fredrik Jensen*, Kristian Haynes och andra skånska sagokreatur i en ångestladdad kamp på allsvenskt liv och superettandöd.

*= Visst, han spelar kanske inte fotboll längre, men jag ger det ändå en sjuttioprocentig chans att han står vid avsparken i kvalet i början av november.

Jag minns fortfarande Donatas Vencevicius blekfeta litaulekamen främst från scenen när han hemma mot Landskrona 2005 lämnade över bollen till Kingsley Amuneke som skeppade iväg en färdballad på sin bror Kevin som i sin tur ordnade 2–2 och stal två poäng som i förlängningen blev väldigt kostsamma.

Donatas var en baltiskt fetad parantes i GIF-historien, samtidigt som Marcus Danielsson är klubbens bästa försvarsspelare på 2010-talet – men ändå: det är så lätt att bli förknippad med fatala misstag.

Jag vill hemskt gärna minnas Marcus Danielsson utan pannband.

Googles illa dolda kritik av arbetslinjen

Jag har precis börjat försöka strukturera upp mitt liv med hjälp av Googles kalenderverktyg.

Det är väldigt lätt att använda, själva verktyget, men svårt att leva tillsammans med.

För varje gång man ska smattra in någon tråkigt vardaglig hållpunkt i kalendern så kommer kalendern med förslag på vad man kan hitta på.

Och det är alltid samma förslag:

Ta en frukost i det gröna, passar kalendern på att föreslå, när man sammanbitet tänkt smattra dit »JOBB« över hela oktobertorsdagen.

Jag har alltid haft bilden av att om superföretaget Google varit en människa så hade det varit en driven supermänniska. Jag tänker mig en egenföretagare som jobbat fjorton timmar om dagen men som ändå hunnit klämma in en löprunda vid 04.30 på morgonkvisten, ett yogapass på lunchen och att hen dessutom haft tid att lägga sig till med en väl-instagrammad fäbless för riktigt avancerad koreansk grillning; en sån som var och varannan dag serverat en ny kimchivariant till den på något sätt välfungerande kärnfamiljen.

Men nej: Googles personlighet är ju raka motsatsen. Google är den lealösa slackern för vilken arbete aldrig verkar vara ett alternativ; en naiv dagdrömmare vars go-to-förslag alltid är »en frukost i det gröna«, oavsett hur gråkulen blanktorsdagen i oktober månad än må vara.

Jag tänker att det här faktumet, att Googles kalender mest verkar vilja ta det lugnt och att den vägrar anpassa sina förslag till arbetslinjen, kanske kan hjälpa rörelsen mot förkortad arbetsdag på traven. Att i en vanlig analog kalender så snärtar folk bara dit »JOBB« med en snabb handrörelse, svart på vitt, utan eftertanke, vardag efter vardag. Men ju fler som går över till Google Calendar, ju fler som tänker att »just’e: om man ändå skulle kunna nypa sig en frukost i det gröna« varje gång de muspekarletar sig fram för att smattra dit »JOBB« eller »MÖTE« eller »KONFERENS« över åtta kalendertimmar.

Jag jobbade en heldag idag och jag vet inte med er (ni kanske jobbar åtta timmar om dagen och känner att ni ändå har tid med både löpning och yoga och långlagrad kimchi), men jag tar gärna all hjälp jag kan få i den kampen.

Påminnelser

Påminn mig om att jag måste skriva det stora inlägget om lägenhetsbytesbranschen och de dråpliga situationer som den bytessugne kan råka hamna i, när jag väl lämnat den marknaden och fått till ett byte.

(Jag har inga aktiva planer på att skaffa en stor tatueringsblaffa över bröstet, men om den potentiellt nya hyresvärden skulle underkänna mig som hyresgäst – trots att alla mina utbegärda handlingar var helt klanderfria (vilket är imponerande för en ung man som hatar att öppna brev) – så kanske det ändå blir en »Only God Can Judge Me« över bringan.)

Påminn mig också om att jag måste skriva det stora inlägget om den såpopera-kompatibla intrig som utspelar sig i min lärarklass för stunden, där alla misstankar riktats mot mig, bara för att jag aldrig kan hålla mitt giriga skämtlynne borta från de allra lägst hängande fallfrukterna när det gäller att inkassera enkla skratt.

(Intrigen kommer att få sin upplösning efter kursen är avslutad, då den intrigskapande handlingen blir offentlig, men fram tills dess kanske en »The Truth Shall Set Me Free«-gaddning längsmed halsen vore på sin plats.)

Glidandes på en räkmacka

Jag har tillbringat väldigt mycket tid med mina föräldrar på sista tiden. Först en längre period i augusti månad, men dessutom nu på sistone; först var vi nere i Göteborg för att fira min kära syster, sedan var jag i Sundsvall för att se Alkberg och Giffarna och nu i helgen så var de nere i Stockholm för att gå på öl- och whisky-mässa och fotbollslandskamp.

Jag var själv inte med på öl- och whisky-mässan, men jag antar att en än större portion av det framtida arvet nu är omvandlat från fast och konkret monetär form till ekfatslagrat flytande.

Mina föräldrar har nämligen inte diversifierat sin pollettportfölj (trots varningarna från min– och håll i er nu, för det här är ett »oj, vad äpplena fallit långt ifrån trädstammen«-moment ni inte vill missa – »Aktiespararnas Tidning«-läsande syster) utan likt många andra blivit synnerligen baktunga investerare i ett whiskydestilleri från Bjärtrå.

(Jag vet inte detta, men jag kan tänka mig att den mening som hörs oftast på mellannorrländska bankkontor just nu är »jag har alla mina besparingar låsta i whisky«.)

(Och jag säger inte att Box Destilleri är ett enda stort pyramidspel, alls inte; men om det skulle vara det — erbjudandet»investera jättedyrt nu och få din drickbara whisky om tre-fyra år« är ju inte icke-kompatibelt med en lurendrejarverksamhet — så skulle jag faktiskt, hur tråkigt det än vore för mina föräldrar, applådera ett sol-och-vårande som låg så perfekt i linje med tidsandan.)

På fotbollslandskampen var jag dock med. Sverige besegrade Luxemburg med 8–0 och jag antar att Simon Bank skrivit allt som behöver skrivas om det fotbollsmässiga spektaklet (och att andra krönikörer skrivit alla svulstiga och trassligt sammanhängande metaforer som alls inte behövts skrivas), men jag tänkte bara snabbt summera hur det är att gå på en publikrekordsfest till landskamp på Friends Arena:

  • Det finns många anledningar till att oroa sig för den starka nationalismen, men ett ofta bortglömt orosmoln är hur en spirande nationalism lätt urartar i fullskaliga konferensfyllor i samband med att IT-företag förlägger sina kick-off:er i samband med landskamper. Ett konferensfylleslag är illa nog; området runt Friends Arena var som en mutant av förgrenade konferensfyllor, där ett fåtal IT-konsulters skränande av »IIIIIN MED BOLLEN I MÅÅÅL« längs trottoaren snabbt kunde bidra till en snöbollseffekt som snart snärjde in byggjobbare, försäkringssäljare och en och annan egenföretagare i en slags odräglig Transformer byggd på öl och fotbollsnationalism.
  • Det fanns dock inte bara skräniga män på plats, utan även mängder av barnfamiljer. Det var väl ändå trevligt, tänker ni. Nja, ty detta var barnfamiljer som i detta nådens barnuppfostransår 2017 hade försetts med stora gula pappersbitar i tifo-ändamål. Det dröjde inte många sekunder innan det första barnet kom med idén »pappersflygplan!« och bevisligen inte heller många sekunder innan dagens generation av föräldrar uppstudssvarade »jaaa!!!«. Pappflygplanen haglade ner från läktaren som vore det en barnslig NATO-övning. Jag såg vuxna människor som själva ägnade matchens första fem minuter åt att vika sig ett litet papp-Gripen för att sedan slunga iväg det nerför läktaren. Jag satt med händerna för sidorna, som vore jag en hästkrake med helstängt huvudlag, bara för att försäkra mig om att ingen av dessa störtdykande spjutspetsar skulle nödlanda i min ögonvita. När något pappflyg tog sig hela vägen in på planen och lade sig som en stor gul pappblaffa på gräsmattan så jublade folk, både barn och vuxna, som om det blivit mål.
  • I pausvilan var jag naiv nog att försöka köpa mig en kaffe i en av kioskerna. Jag fick inget kaffe (de hann servera kanske tre-fyra stycken på femton minuter), men jag hann se en syn som jag lär bära med mig ett tag. En man iförd keps med älghorn hade en öl i varsin näve, vilket tvingade honom att äta sin köpta korv i princip »handsfree«; en term jag fram tills i lördags inte trodde var förenlig med varmkorvsätande. Men mannen placerade korven centralt i munnen, bet ömt och försiktigt fast den mellan tänderna och började sedan i det närmaste klunka i sig korven, på ett sätt man tror att människans svalgsystem bara kan göra med flytande vätskor. Han högg sig liksom framåt med hela näbbområdet och bröt korvmässig mark på samma sätt som ett roddlag taktfast bryter mark på vattenytan.
  • Det är först när det är helt fullt på Friends Arena som man inser hur mycket ljud som försvinner ut i rymden. Det var i princip helt omöjligt att höra vad klacken på den motsatta sidan sjöng, vilket fick någon gladlynt medelålders man att resa sig upp från sin sittplatsstol och dra igång en annan ramsa på vår läktare. Det var, tänker jag, som scenen i Karl-Bertil Jonssons julafton, där det skrålas julsånger från radion och strax intill andra julsånger från teven. Det kräver ett alldeles speciellt (jule- eller 8–0-)fromt sinnelag för att finna njutning i det.
  • Stämningen totalt? Det var, tänker jag, ungefär som att vara i en Expressen Live-studio under en svensk landskamp, fast där det serverats öl under det nio timmar långa uppsnacket.

Det om detta.

Jag har, sammanfattningsvis, tillbringat väldigt mycket tid med mina föräldrar på sistone. Nästan så mycket att jag funderar på att ladda ner den där isländska appen som, enligt skrönan, håller koll på eventuella släktskap i syfte att undvika inavel – allt för att kunna säkerställa att jag tillgodogör mig lite icke-släktskapligt umgänge under de närmsta veckorna.

Man kan ju inte bara umgås med sin närmsta familj när man är i 27-årsåldern.

Men jag kan umgås med min närmsta familj. I hyrda lägenheter utomlands, på hotellrum, i min stora tvåa, på fotbollslandskamper, på fina restauranger; i Paris, i Stockholm, i Göteborg, i Sundsvall; överallt kan vi ses och umgås och nu var det här inte tänkt att bli överdrivet smetigt och kletigt men jag uttrycker alldeles för sällan hur jag älskar det faktumet.

För hur mycket jag i stunden än kan börja störa mig på min mor när hon, efter tre veckor av intensivt umgänge, ställer sig för att göra mig någon luddig hokus-pokus-shot i mitt kök och råkar spilla ner skåpluckorna med gulfärgande gurkmeja (varpå den tilltänkt nyttiga drinken sedan visar sig vara direkt odrickbar i all sin äcklighet) så är jag upp i limningen tacksam över att ha en familj som alltid – fram tills dagen då jag eventuellt ärver litervis med vällagrad whisky – finns där för mig.

Jag kom formligen – förlåt för jobbig, kleggig metafor, men den måste skrivas – glidandes ut ur skötet på en räkmacka för drygt 27 år sedan. Räkmackan har kanske zick-zackat sig fram tidvis, baserat på diverse naiva drömmar och önskningar (»jag vill bli fotbollsproffs!, nej, sportjournalist!, nej, lärare!«), men aldrig ens varit i närheten tappa sitt från födseln givna glid.

Jag säger inte att det var hela Medelpads sockens allra räktätaste macka (nog fick jag gå några märkbart Tiger- och J-Lindeberg-tröjlösa år på högstadiet innan jag till slut kunde unna mig en riktigt ful Ben Sherman-cardigan*), men det var onekligen en räkmacka.

*= Försök att hålla er för gråt här, om ni kan.

Och hela den svenska medelklassen ska inte dras över en kam (nog finns det tusen sätt att ha en jobbig uppväxt på), men har man haft en liknande livsbana som min så tror jag det är bra att man accepterar räkmacketeorin; bra att man inser vilken oerhörd tur man har haft som fötts just här, med våra skandinaviska världsrekordsförutsättningar.

Om man bara för en stund skulle glömma så är det här ett väldigt bra sätt att påminna sig om just detta faktum:

DN-fotojournalisten Paul Hansens utställning på Fotografiska. Jag hade tårbildning i ögongipan mest hela tiden. Det är konflikter man nästan glömt att de existerat, livsöden så mörka att man knappt tror att de kan rymmas på samma jordklot som jag räkmackesurfar omkring på.

Så många bilder på unga människor som hade gjort allt och lite till för att deras mödrar skulle kunna spreja ett kök oreparabelt gult av gurkmeja.

Några av fotona är så sent tagna som i juli 2017, för det är ju faktiskt så att även om vi slutat prata om det, även om vi känner att vi har löst det genom att helt enkelt klappa igen gränsen, så fortsätter ju krigandet, så fortsätter ju människor att fly för sina liv.

Det borde inte behövas, men om man någonsin glömmer att det är skillnad att åka på en räkmacka och en överfylld gummibåt över Medelhavet så är Paul Hansen-utställningen ett utmärkt sätt att friska upp minnet på.

Det regnade i sidled när jag kämpade mig hem i beckmörkret, det blåste så att man fick ta spjärn och oktoberkylan liksom nästlade sig in och lade sig i hålrummet mellan jackans innanmäte och huden och jag visste att det här kan vara min och vår verklighet nu i några månader framöver.

Men det är faktiskt inte den värsta av verkligheter.

Förrädarproblematik

Jag har en tygpåse från bandet Könsförrädare som jag gillar väldigt mycket och som jag använder med jämna mellanrum; kanske lite väl jämna, med tanke på att jag knappt lyssnat på bandet sedan de släppte sin allra första EP (som fortfarande är mycket bra!). En gång ropade en medelålders man »bra band!« till min påsförsedda uppenbarelse, på väg upp för rulltrappan vid universitetet. Och allt jag minns att jag svarade var antingen »ja!« eller kanske till och med »tack!« eller så gjorde jag bara en tumme upp (det finns ju bara så mycket man hinner göra vid ett rulltrappemöte; jag har rulltrappe-mött nära vänner som bara hunnit bemötas med en snabb och ljudlös luftpistol). 

Jag bär den ändå, för att texten sitter så typografiskt snyggt över påsen.

Men igår, när jag bar den tillsammans med en rakad skalle (jag kämpar ju fortsatt på utan huvudbonader, även om sommarens solkyssta och kontinentala ansikte dag för dag börjar se mer och mer ut som ett kritvitt ägg med påsk-påmålade anletsdrag där något särskilt artistiskt barn dessutom lyckats fånga begreppet «oktobertrasslig blandhy« på det annars kritvita skalet), så tänkte jag ändå på att…

… det kanske kan reageras på att det står »FÖRRÄDARE« över halva påsen, samtidigt som min svängande gångarm då och då täcker över »KÖNS«-prefixet. 

Speciellt i tider som dessa, menar jag, då man antagligen kunnat få en gullig liten tygkasse med texter som »FOLK«- eller »RASFÖRRÄDARE« med sig från en nazistisk monter på bokmässan i helgen. 

Apropå helgen så följde jag nazistmarschen dåligt under tiden (jag var ute i svampskogen och när vi ändå är inne på politik så hur kan inte Miljöpartiet – som är i regeringsställning! – ha gjort något åt situationen med alla gula löv som gravt försvårar möjligheterna till att hitta kantareller?), men blev närmast rörd när man läste ikapp i efterhand och fick läsa sådana här summeringar över hur nazisterna motarbetades av de tiotusenhövdade massorna och till slut stoppades: 

Och angående min egen situation med förrädarpåsen så tror jag att nyckeln, förutom en glad och gärna symfoniorkester smilande uppsyn (check!), är att i övrigt klä sig som den typen av höstkille som Nanna Johansson pricksäkert beskriver här:

Höstkillar.

A post shared by Nanna Johansson (@nannajohanssonsinsta) on

Kanske blir det tids nog en riktigt näpen basker som får komplettera utstyrseln.

Klipp till

Det var ju tur att vi två hade bestämt att vi skulle hålla koll på varandra under dagen och kvällen.

(Klipp till: Ung man har lunchbjudning för vissa av sina klasskamrater som tillsammans ska fira att hemtentan om hållbar utveckling [som kan ha innehållit spår av kapitalismkritik] och inför sina hembjudna klasskamrater har han bestämt sig för att försöka spela ordentligt på sin norrländskhet. Han serverar därför en drink som han hittat efter att ha googlat just »norrländsk drink«, scrollat förbi skämt efter skämt [häll upp renat i ett glas och sätt fast en falukorvsskiva på glaskanten!] innan han till slut hamnat på Jokk bärdrycks hemsida, där han hittar en blåbärsbelupen drink byggd kring rom och koncentrerad Jokk-dryck ur liten tetra. Stressad inför gästernas ankomst så står han och mjuggmåttar upp rommen med decilitermått, skvätter i lite extra [en bartenderns version av bryggbaristans »en för bryggaren«-devis] och serverar till sist den mellan för- och den något försenade varmrätten. Drinken gör fullskalig succé bland klasskamraterna, slinker ner som sött och blått vatten — men dess digra alkoholhalt ilar rakt upp och sätter sig bakom pannloben.)

Det var ju tur att vi båda hade åtaganden som tvingade oss att hålla koll på att vi vek in klövarna i tid.

(Klipp till: Det är jättetrevligt på den lokal vi gått vidare till för att träffa resten av klassen och ölen på lokalen är billig.)

Det var ju tur att vi båda hade sagt »nio, senast tio«, så att det inte rådde några oklarheter.

(Klipp till: Någon har en kompis som helt oförhappandes bjuder in till fest en helt vanlig blanktorsdagskväll som lackar mot -natt.)

Det kändes bra att det – i en klass full med folk födda på det sena nittiotalet – var just vi vuxna individer födda i skarven mellan åttio- och nittiotal som skulle hålla koll på varandra.

(Klipp till: Det serveras vin i stora dryckesglas på festen. De nya människorna är trevliga, stämningen är så pass tillåtande att man tillåts stå och höftskjuta ner Game of Thrones osett.)

Det var ju en väldans tur att vi hade den överenskommelsen.

(Klipp till: En ung man står – antagligen fortfarande med spår av koncentrerad Jokk-dryck i blodomloppet – och diskar skärbrädor och kastruller vid halv fem-rycket på morgonen, efter två timmars sömn och med en väska kvar att packa till den 06.22-bokade tågresa som ska ta honom upp till Sundsvall.)

Men trots att min och min klasskamrats tilltänkta säkerhetsnät, byggt kring myndiga blickutbytanden och upplevd vuxendom, fallerade betänkligt under kvällen så löste sig allt till slut.

Jag vet inte om jag ska tacka min lutherska disciplin eller om det var min märggrundade snålhet (som gjorde att inte ens mitt djupt slumrande undermedvetna övervägde möjligheten att vaska tågresan), men jag tog mig upp, släpade mig på tåget och tog mig hem för att se Mattias Alkbergs turnépremiär på Pipeline på fredagskvällen.

Det är jag väldigt, väldigt tacksam för. Jäklar så bra det var.

Man borde förstås ha försökt sig på någon typ av recension, speciellt då den lokala mediekoncernens kulturavdelning inte åstadkom mer än den här tunna texten (»han var där, han sjöng, vi har bild på det«), men istället väljer jag – och här hade ett par av mina medelpadska vänner lagt in ett »förstås«, då de tycker att jag alltid klagar på Sundsvall – att skriva att jag inte kan undgå att tycka att det är lite svagt att bara omkring åttio medelpadska själar kände att det var värt att leta sig dit.

Hur hyllat har inte nya albumet Åtminstone artificiell intelligens (med all rätt) blivit? Kostade kalaset inte bara som en biobiljett? Var det inte premiären för hela hans turné som han beärat staden? Var det inte löningshelg? Låg spelningen inte i en sån tid att man kunde se den och sedan leta sig vidare ut i natten?

Jo. Jag känner att jag måste – precis som jag vill göra varje gång publiksiffran på IP knappt letar sig över 4000-strecket mot storlag i allsvenskan – passa på att skicka iväg en känga mot Sundsvalls evenemangspublik.

Kultur: Vampyrernas vampyr

Jag såg Billy Elliot-musikalen på Kulturhuset härom månaden (rekommenderas starkt!, och är det någon som vill gå på balett framöver så hör av er till mig!!!) och nu i Göteborg hade min mor bokat teaterbiljetter till »En man som heter Ove« med Johan Rheborg (imponerande enmansföreställning!).

Man gillar ju när man kan hänga med i det kulturella; när man kan svassa runt i de fina salongerna, köpa sig en dyr påse Ahlgrens Bilar vid en fin liten bar och säga »fan var bra!« i pausen utan att behöva töja på sanningen genom att förneka att man inte fattat något.

Man gillar ju när kulturen görs lättillgänglig: när en ung man av min enkla natur får chansen att känna att jag hänger med.

Därför älskade jag den här affischen som jag såg i tunnelbanan:

»Vampyrernas vampyr«! Det är exakt så jag hade sammanfattat honom om jag varit ansvarig för en uppsättning om Dracula på Kungliga Operan! Jag och någon som är ansvarig på självaste operan tänker likadant!

Kanske ska man gå på den. Jag är också sugen på uppsättningar om exempelvis Einstein (»Geniernas geni!«), Mozart (»Pianisternas pianist!«) och—nej, vänta nu, nu kom jag på att exempelvis pianisternas pianist kan tolkas som att han inte var så populär på listorna, Mozart, utan mer var en sån som andra pianister gillade; precis som »komikernas komiker!« ofta är en för allmänheten jättetråkig stå-uppare som bara de inom branschen uppskattar.

Var det samma sak med Dracula? Var han mest populär bland andra vampyrer? Att folk i hans samtid sa att han »suger ju inte så mycket blod av människor, Dracula, utan han är ju mer en vampyrernas vampyr«? Fan, jag som trodde jag hade en spaning här – att jag äntligen förstod kultur! – och så kanske det var så att referensen gick så högt över mitt huvud att jag aldrig var nära att vara där och ens nafsa.

Det är svårt med kultur.

(Tidigare idag, när jag satt och försökte skriva en hemtenta, så utbrast en klasskamrat »heureka!«, varpå jag kom att tänka på hur låg ribban för genialitet var förr i tiden. Då räckte det med att man smög ner i en varm stiltjekopp för att göra upptäckter som räckte till genistatus – nu förväntas man säkert jobba oavlönat i ett par år innan man till sist får en fast tjänst som copywriter på någon reklamfirma med dubbelnamn innan man blir stämplad som geni.

Apropå epitetet geni, förresten: kanske är de individer som tituleras »geniernas geni« – alltså ett geni som mest bara andra genier uppskattar – de enda riktiga genierna.)

 

Erik Löfgren

Portalägarnas portalägare