I förra veckan hörde jag på P1 Morgon hur arbetare på Elektrolux fabrik i Mexiko ska ha fått sparken efter att ha klagat på att fabriken hållits öppen utan tillräckliga covid-19-skyddsåtgärder. I inslaget berättade 58-åriga Gregoria Contreras att hennes mamma dött på grund av att »Electrolux vägrade stänga sin fabrik, trots arbetarnas protester«, varpå P1 lät Elektrolux informationschef Daniel Frykholm komma till tals.

Frykholm förklarade då att kylskåpstillverkning »kan ses som en samhällsviktig verksamhet«, alltså den typ av verksamhet som bara måste fortgå under rådande pandemi där stora delar av samhället och ekonomin stängs ner.

Och jag vet inte, jag kan för lite om andrahandsmarknaden för vitvaror för att kunna svara på ifall det är av yttersta vikt att människor kan installera ett sprillans nytt kylskåp under covid-19-krisen (kanske behöver folk en sån där isbits-görare på kylskåpsdörren nu under hemmakarantänen, för att kunna unna sig ett glas riktigt isande kallt vatten), men jag tycker att frågan i sig är intressant och att den oundvikligen måste ställas under denna kris för allt vad företagande och entreprenörskap heter:

Vilken verksamhet är egentligen samhällsviktig?

Staten har redan gått in med enorma stödpaket till den fria marknad som ofta sägs kunna sköta precis allting själv, men det skriks ständigt på mer: Moderaterna har exempelvis gastat sig hesa om att regeringen borde satsa ytterligare hundra miljarder kronor i månaden på att rädda företagen.

Men vilka företag? Alla företag?

Den här unika situationen är en alldeles ypperlig tid för att ställa sig frågor om vårt samhällsbygge, om vilka yrken som faktiskt är samhällsviktiga, om vilken verksamhet som verkligen bidrar och vilket företagande vi vill värna efter att krisen är över.

Det är frågor för en annan portal, en annan skribent, en mycket skarpare hjärna. Men det här är också en tid för en 29-årig man att gå och titta på husfasader i jakt på Sveriges mest meningslösa grupp med bluffartade företagsnamn.

Pirkt.se påbörjar nu officiellt jakten på Sveriges minst samhällsviktiga husvägg.

Det finns många klassiska skyltar på hustak och fasader runtom i Stockholms innerstad. Blickar man upp mot Södermalm ser man exempel på hur gamla klassiska företag som Coca Cola och Stomatol med rena typsnitt och gammaldags neonelegans saluför sina respektive produkter. Och på Kungsholmen möts den som cyklar över S:t Eriksbron av budskapet »Tag alltid Tulo«, som en estetiskt vacker påminnelse om att värna munhälsan med den lilla Cloetta-utgivna halspastillen.

Det går förstås att dividera länge kring huruvida dessa tre exempel bidragit med konkret samhällsnytta genom åren, men nog måste väl den svenska tandhälsan ha stärkts av Stomatols kariesskyddande krämer och den kollektiva svenska kaffeandedräkten bör ha lindrats av Tulos mintsmak och vad gäller Coca Colas verksamhet så har företagets läskeblask skänkt väldigt många människor en mycket konkret känsla av sockerbetingat välbehag genom åren.

De har erbjudit konkreta produkter, som går att ta på – och de har alla (tydligen: Tulo ska gå att köpa i smakerna »citron« och »vit«) överlevt tidens tand.

Det är alla tre exempel på bra och fina skyltar som här hemma i en storstad; som signalerar att här begås det produktion!, här finns jobben!, men här finns också liv och rörelse!, neon och läskeblask och pastiller!!!

• 

• 

Jag själv är dock allra mest svag för den typ av skylt som inte ens saluför något speciellt varumärke, utan bara skickar ut ett meddelande om att här finns det exempelvis möjlighet till »bad« eller chans att titta in på »kaffe«. Det är skyltar som aldrig kommer gå ur tiden: folk kommer alltid, i alla tider, vilja bada i bassängen och alltid, i alla tider, vilja dricka kaffe.

Det är bra och fina skyltar. Skyltar som kan vandra hela distansen.

Sedan ett par år tillbaka har dock min mycket gode vän Per Bohman gjort mig uppmärksam på en annan typ av skylt som sitter uppe i Stockholm. Den moderna, nej, den rentav postmoderna företagsskylten som på senare år annekterat husfasader runtom i staden; skylten som inte får en att tänka på liv, rörelse och konkret produktion av konkreta produkter som man åtminstone kan köpa och glädjas åt – utan den typ av skylt som bara leder tankarna till brevlådeföretag, bluffmakeri och den allra senaste senkapitalismens åtskilliga vedermödor. Bohman berättade att han brukade skratta till och tänka på hur det bakom dessa väggar, där de svengelska nyordsföretagen förfulade fasaden, bara var helt tomt: att där på sin höjd stod en enda datamaskin på kontorsgolvet och arbetade på högvarv med att slussa pengar till något skatteparadisiskt skalbolag med än luddigare namn.

Sedan dess har jag också haft ögonen öppna, låtit blicken klättra uppför fasader i innerstaden och sedan dess har jag också ofta skrattat till när jag sett ett företagsnamn som verkligen utstrålar ruffel och båg och som jag tänker mig att den någorlunda självmedvetne innerstadsstockholmaren borde behöva kvida fram när hen är tillbaka på släktmiddag runt jul i sin hemstad. Jag har målat upp scener i huvudet över hur den som över borden på Riche inte ogärna brukar skylta högljutt med att hen är »Senior Manager of Strategic Assessment« plötsligt befinner sig hemma i sin gamla bruksort där hen över en bit kalkon med brunsås får frågan om vad hen pysslar med nu för tiden, och då tvingas slå ner blicken och skamset försöka uttala det svengelska namnet på sin managementkonsultfirma på ett sätt som gör att de konkreta elektrikerna och bilmekanikerna runtom bordet inte sätter potäten i vrångstrupen av anti-stockholmskt vredesmod.

Nu, under pandemin och det ekonomiska stålbad som följt och kommer att fortsätta följa, har jag gjort slag i saken och försökt sammanställa de allra minst samhällsviktiga fasader jag kunnat hitta.

Nästan alla i vårt samhälle verkar vara rörande överens om att vårdpersonalen och den närmast kroniskt timanställda omsorgsstyrkan i äldrevården förtjänar bättre villkor och högre löner efter att den här krisen visat dess konkreta värde för samhället som helhet – men vi har ännu inte på samma sätt talat om de yrkesverksamma grupper som kanske inte behövs i det bättre, starkare och mer sammanhållna samhällsbygge vi borde vilja ta oss an att snickra ihop efter denna pandemiska omskakning.

Vi börjar på S:t Eriksbron och dess arkitektoniskt vackra fasader. Om du står och tittar på den klassiska »Tag alltid Tulo«-skyltens smäckra neondesign så behöver du bara vrida på huvudet några grader för att mötas av den här fasadstyggelsen i sex postmoderna företagsdelar:

Det är många starka namn här (HEEP! MagiCAD!!!), men jag vill att ni blundar och låter företagsnamnet StruSoft trilla ut genom läpparna.

StruSoft. Får ni upp någon bild av vad som försiggår inne på det kontoret?

StruSoft. Seså. Flera gånger. StruSoft. StruSoft. Strusoft. Ingenting?

Låt oss spekulera tillsammans. Kan det vara så att de anställda på StruSoft arbetar med att tillverka och sälja en mjukgörande gel för vårdpatienter som lider av struma? Att en tub lenande StruSoft skänker välsignad lindring på öron-, näsa-, hals-mottagningar runtom i landet?

Eller kan det vara så att de saluför uppvärmningsövningar för professionella strupsångare? Det behöver inte vara övningar, jag slår inte fast något här utan vi spekulerar tillsammans: det kan förstås lika gärna vara en halsduksformad vetevärmare som en mongolisk strupsångare kan vira om halsen innan han ska ge sig på en krävande strupsonat?

Jag tycker det här är befogade gissningar kring vad som kan tänkas pågå bakom denna armada av förfulande företagsnamn på den annars så vackra fasaden vid S:t Eriksbron, men nej: enligt StruSoft själva så tillhandahåller de programvara inom »Structural Analysis & Design«, där det är de själva som valt att sätta hela sitt arbetsområde inom välförtjänta citationstecken.

Jag tycker i alla fall att ovanstående fasadvägg – där egentligen bara revisorerna på Parameter Revision avslöjar vad de faktiskt pysslar med – måste vara en urstark kombattant i kampen om att vara hela Sveriges minst samhällsnyttiga husvägg.

Men vi har många fler exempel. Nästan varje morgon under denna vår har jag vandrat Kungstensgatan fram, där denna skylt tornar upp sig på en vackert rundad gul fasad:

Bakom företaget »bublar.« med litet B och en punkt skulle det förstås kunna gömmas precis vilken låtsasverksamhet som helst, men efter en googling verkar det faktiskt vara ett internationellt framgångsrikt företag som håller på att tillverka dataspel i någon sorts futuristisk VR-teknologi, vilket – om de undviker en Gizmondo-krasch – säkerligen kan komma att bidra till mycket glädje för väldigt många. Men jag är ändå glad över att jag stannade till och reagerade på fasadskylten, för vid en närmare inspektion av adressen så bjuder själva ingången på ett alldeles otroligt knippe 2020-tals-osande etablissemang:

Kungstensgatan 18 har nämligen inte bara plats för gruppen Bublar Group – utan också för företagsgruppen Necter Group! Utöver det dessutom Vobling (som vid en googling visar sig ingå i Bublar-gruppen!) och två perfekt generiska hittepå-namn som »E-Space Communication« (som pysslar med att »evaluate digital channels and give insight on how to optimise them for the real users«) och »Elekta« (som jag vägrar googla, eftersom det då fortfarande tillåts kunna vara allt från en lysrörstillverkare till ett övervintrat kvinnligt muskelpaket som sitter och väntar vid telefonen på att TV4 ska ge besked om det blir någon ny säsong av »Gladiatorerna«).

Och sist men inte minst AltoCumulus: någon sorts perfekt 2020-mix av Palo Alto-osande kapitalackumulering. Alto betyder också »hög« på italienska och tankarna förs onekligen till Joakim von Anka-ackumulering av enorma mängder polletter som samlas på fysisk hög: att AltoCumuulus-kontoret är en enda djup binge av guldmynt.

Men det är egentligen lite fusk att ge sig på mindre skyltar vid dörröppningar. Tävlingen ska ju egentligen bara vara öppen för de företag som verkligen förfulat stadsbilden genom att smacka upp sitt svengelska högkonjunktur-hokus-pokus på själva fasaden, vilket bara »Elekta« gjort i det här fallet (kanske för att få andra gladiatorer, som Atlas eller Plexus, att bli avundsjuka på vad hon gjort med sin post-TV4-karriär när de går förbi).

Men ofta erbjuder de små plaketterna vid dörröppningarna en så otrolig källa att ösa ur att man som samlare bara inte kan hålla sig undan att lyfta fram dem i det smala men skärskådande Pirkt.se-ljuset. Ytterligare ett sådant exempel bara måste få lyftas. En dag när jag promenerade hem vek jag in på en liten tvärgata till Birger Jarlsgatan, där den här konsonanttunga samlingen hade fått klä den fina tegelfasaden:

Kan det vara så att ju fler poäng ett företagsnamn ger i ett Alfapet-parti, ju mindre egentlig samhällsnytta utförs bakom skylten? Att ju fler poänggivande X och Y:n man kastat in i namnet, desto luddigare är verksamheten?

»XZAKT Kundrelation« är förstås inte ensamt starkt nog för att kvala in på någon topplista, men har man gått runt på jakt efter riktigt luddiga företagsnamn ett tag så arbetar man ganska snabbt upp en näsa för vilka typer av kvarter som kan tänkas innehålla ett antal riktiga bluffnamn. Som en väldresserad stövare kände jag vittringen efter fler postmoderna företagsnamn (av den typ som Karl Marx nog inte trodde skulle kunna hinna existera innan kapitalismen slagit knut på sig själv) och fortsatte min promenad upp för Eriksbergsgatan. Och mycket riktigt fann jag bokstavligt guld. Tyvärr (för den här sammanställningens skull) har de ännu inte spikat upp några gigantiska skyltar på väggarna på de fina gamla husen, men den här guldpläterade listan med företagsnamn vid husnummer tio är så pass stark att den bara måste få lyftas:

Låt gärna namnet »Flexenclosure« ta sig en svängom i munhålan och säg mig att det inte är det allra största bluffnamnet hittills; att det inte låter som att någon väldigt snabbt behövt ha fram ett internationellt namn på sin brevlådeorienterade mjuggverksamhet och desperat letat efter två engelska ord att slå ihop. På den första träffen på Google sägs det att Flexenclosure är »inne i en intensiv och utmanande expansionsfas« (mycket flex, mindre closure, antar jag), men på den senaste träffen förkunnas tyvärr att företaget gått i konkurs (noll flex, bara closure).

I skyltens topp så låter Nr10.se som en hemsida där sportprofilen Jesper Hussfelt börjat utmana Patrick Ekwall (Mr Exclusive in Sports Media AB, när vi ändå talar företagsnamn) om herraväldet vad gäller det snäva och tuffa marknadssegment som företagsvärlden känner som »den årliga vår-beställningen på ett par sneakers från TV4-kollegan Max Grinndal«. Men det är märkligt nog inte så att det är Hussfelt som börjat saluföra sneakers för att utmana Difficult by P. Nej, det visar sig vid en googling vara ett kontorshotell, och tar man sig en titt på deras hemsida så skryter Nr10.se med att de senaste tre företagen som hyrt in sig är »Evalueserve Nordic, Nickel Mountain Resources och Cibes Lift Group«, vilket snabbt får en att inse att Stockholms stad är en enda illaluktande lök med skal på skal på skal av företagsnamn som gör en gråtfärdig av fullskalig meningslöshet. Det perfekta 2020-talsnamnet PeakSearch (»ledande inom rekrytering till nyckelpositioner i Norden«) och optimalt intetsägande Kameo (»en plattform för nordisk crowdfunding«) är också värda ett omnämnande på denna guldgruva till guldplåt av vad vi får anta är riktigt samhällsmeninglös verksamhet.

Men det är fasaderna och jätteskyltarna som den här listan är tänkt att fokusera på och där är en av mina personliga favoriter i Stockholm husväggen som sitter på Kungsgatan, i höjd med Klarabergsviadukten:

Den här bilden är tagen bara någon vecka efter det att börserna började svaja i pandemins spår, men redan vid fototillfället verkar det som att inte mindre än fem företag redan har dukat under, tagit sitt pick och sitt pack och sin skylt och lämnat bygget. Man kan bara se svaga konturer kvarlämnade i betongen efter de företagsnamn som verkar ha varit för yvigt intetsägande för att klara ens en enda vecka av icke-högkonjunktur; verksamheter som inte klarat av kristidens tand lika väl som Adyen (nederländsk betalplattform), Datscha (»Sveriges ledande leverantör av tjänster för information och analys av kommersiella fastigheter«), Synaron (jag har verkligen ingen aning, för en googling leder inte nå-gon-stans) och ett par »Consulting Groups«: den typ av samhällsbärande företagsformer som gjort sig kända för att se till att moderna svenska sjukhus blir ungefär lika kostnadseffektiva som franska regenters sommarpalats eller katolska mastodontkyrkor.

Det ser ut som att halva bygget imploderat i den typ av krasch som borde uppstå när högkonjunkturen längre kan hålla valfritt svengelskt företagsnamn under armarna. Det är som att Företagarnas vd Günther Mårder borde ställa sig framför fasaden och försöka avleda de förbipasserandes blickar från väggens små kvarvarande märken i betongen:

Jag har stannat av och fotat många fler udda företagsnamn, fått ett antal skickade till mig av några trogna innehållsliga bidragsgivare, men vi börjar med en omröstning kring de fyra samlingar som var de starkaste jag fann på en och samma fasad eller plakett. Se till att göra din röst hörd i denna oviktiga fråga:

Drömmen är förstås att vi tillsammans, alla vi som tvekar på att vi lever i den allra bästa av världar när människor varje vardag stämplar in på AltoCumulus eller StruSoft, kan utöka listan med fler husfasader som skriker ut tveksam samhällsnyttighet. Att det kan bli något av en folksport, detta att låta blicken klättra längsmed husfasader för att ifrågasätta rimligheten i att en rimlig konjunktur skulle hålla ett företag döpt till ett så pass fluffigt icke-ord under armarna.

Om den här portalen någonsin vill ha in tips, förslag och åsikter så är det nu. Denna ambitiöst påbörjade lista måste kunna göras längre. Tävlingen måste kunna vidgas. Stockholm må vara svensk bluffindustris absoluta mecka, men det skulle förvåna mig om inte andra tätorter också sett svengelska tecken i fasaderna på ett decennium av högkonjunktur.

Skicka in bidrag eller tips till portalen i kommentarsfält eller via mejl (pppirkt@gmail.com) så kan vi tillsammans utse 2020-talets mest talande husvägg av misstänkt samhällsonytta.

Jag brukar vara en försvarare av Public Service. Jag vill att vi i Sverige ska ha icke-kommersiella medier som granskar makten, jag vill lyssna på Ekot på morgnarna, jag vill kunna se Aktuellt vid niorycket. Jag kan därför stå ut med många av baksidorna: som att Doobidoo kommer med en sextonde säsong eller att SVT skickar den fradgande blodhunden Jesper Henke till Jämtland för att hänga ut en då 20-årig mittback i rikstelevisionen. Bara jag slipper kolla och bara jag i min tur får använda mig av tryckfrihetsförordningen för att försvara mig mot oförrätterna så är det okej. Fördelarna väger mycket tyngre än nackdelarna.

Men nu börjar irritationen verkligen gro. Den här portalen är en av plattformar som utgör en röst för den smala identitetspolitiska strömning som slåss för de flintifierades sak i samhället och reagerade redan i vintras när SVT, som en »kul grej« från produktionsteamet, matchade ihop en flintifierad man med en hårälskande frisör i »Gift vid första ögonkastet«.

Nu har SVT skickat ut programserien »Den kala sanningen«, där den flintifierade 43-åringen Peder Brendmo på ett krystat semi-ironiskt sätt ska koppla sin ensamhet och brist på samboskap till faktumet att han sedan arton år har rakat sin flintifierade skalle. Efter att ha sett ett avsnitt på fredagseftermiddagen känns det som att det är en produktion som blivit snabbt ihoprafsad, vilket inte minst märks på att SVT:s webbredaktör inte ens verkat ha orkat korrläsa den initiala mening som ska locka till tittning:

Även en »flintskallig« förtjänar en obestämd artikel. Vi har n-genus! Vi är människor! Vi är utrum!

Men mitt första stora problem med denna SVT-produktion är hur de väljer att porträttera den som inte har hår på huvudet. Vem kan tänkas få uttala sig om hur det är att leva med den kala hjässan? Är det Fredrik Ljungberg?

Nej, det är det inte. Det är inte ens en När och Fjärran-solkysst Hans Fahlén.

Jag bjuder er först på en liten passus för att ni ska hinna tänka ut vilken som skulle kunna vara Sveriges mest makabra trio med rakade huvuden som kan tänkas placeras intill varandra.

Nu.

Det SVT släpat fram är en trio bestående av bröderna Rongedal som flankerar den gamle Gladiatorerna-köttklumpen »Hero«:

Aldrig tidigare i svensk tevehistoria kan det ha sett så konkret märkligt ut att tre män saknar hår. Det är helt klart den märkligaste samling pixlar på tunnhåriga personer jag har sett sedan senhösten 2013, då den här gamla Pirkt.se-favoritern dök upp i den smala eter vi känner som »hemsidan Ravelli.se där tvillingarna Ravelli saluför funktionsplagg«:

Den här bilden, på de två tvillingarna Ravelli och den problematiskt vita Yoda-figuren, höll mig vaken i dagar. Den var rent illuminerande, gick inte att slita blicken från; en synvilla mer bottenlös än den allra djupaste 3D-tavla.

Men det värsta vad gäller SVT-produktionen var trots allt inte att produktionsteamet slog sina kloka skallar ihop, tänkte »vad har vi på flintskallighet?« (uttalat på den flytande Filip & Fredrikska som jag antar är det enda som talas på svenska tv-produktioner nu för tiden), och kom fram till svaret »Bröderna Rongedal och Roddy Benjaminsson«.

Nej, det allra grövsta övertrampet sker när nästa program annonseras, i slutet på det första, så syns hur Peder söker upp en man som ska hjälpa honom hitta tillbaka till sin maskulina säkerhet. För vad ser jag att den flintifierade kampen ska komma att sammanlänkas med idag, fredagen den 15 maj 2020?

Just precis. Mannen som greps av polis för sexköp på torsdagsnatten och imorse fick ta tjuren vid hornen och göra det som det anstår en postmodern man år 2020: skriva »ett kryptiskt inlägg« på Instagram »som illustreras med en bild där han sitter och ser ut över en vingård«.

Och som nu kan tvingas se hela sitt imperium falla.

Han ska inte få dra med oss flintifierade i fallet.

Jag brukar inte försöka mig på några mer avancerade makroekonomiska analyser på den här portalen, men jag tänkte att vi behövde titta på den här grafen över utvecklingen av försäljningen av desinfektionsmedel i världen under de fem första månaderna av kalenderåret 2020. Det vi ser vid den allra högsta spetsen är när nyheterna om Coronakrisen och den medföljande nedstängningen av samhället nådde allmänheten, varpå människor skyndade sig till affärerna för att bunkra handsprit. Därefter såg vi en nedgång igen, när det visade sig att marknadskrafterna klarade av att leverera även under krisen och konsumenter runtom i världen märkte att det inte alls blev tomt på hyllorna och att bunkringen var onödig.

Men efter att försäljningen sjunkit och den första toppen nästan utraderats så trodde många experter på en stabilisering och på en långsiktigt tämligen normal prisnivå igen – men plötsligt ser vi nu, i grafens absoluta slutskede, en fullkomlig urspårning uppåt igen, i en avhuggen kurva vars slutdestination inte går att skönja utan bara pekar ut i oändligheten.

Analytiker världen över har varit villrådiga och mycket oense vad gäller den här senaste utvecklingen, men källor till Pirkt.se har på goda grunder kopplat samman ett och ett, vad gäller den globala efterfrågan på desinfektionsmedel och dess uppgång i början av maj.

Erik Löfgren har börjat gå på Friskis & Svettis cirkelfys igen. Oerhörda mängder av desinfektionsmedel har därför skyndsamt beställts av Friskis & Svettis Kungsholmens personal i förebyggande syfte, ifall han skulle få för sig att gå dit med någon typ av regelbundenhet igen. Den alkholhaltiga gel som brukar säljas i mindre pumpanordningar har nu plötsligt beställts på oljefat av stressade Friskis-volontärer som bara vill göra rätt för sig gentemot Folkhälsomyndigheten. Om man blir trängd mot väggen av en inspektör och tvingas medge att »ja, jo, vi lät honom träna klart passet i en faktisk pöl av svett« så vill man åtminstone kunna försöka rädda situationen med att förklara att »vi hällde faktiskt ut en gallon av desinfektionsmedel över hans område efter passet«.

En dag ska jag sammanställa en Pirkt.se-inläggs-generator där omkring fyra-fem alternativ finns i tre olika snurror, vilket i sig genererar en fullödig mening som i sin helhet beskriver hela det genererade inlägget. Så att de få Pirkt.se-läsarna kan ta sig en snurr på den digitala tombolan och få fram färdiga inläggssammanfattning under perioder av torka.

* Snurr på tombolan* Erik Löfgren… *nytt snurr* … är kritisk mot den fria marknaden… *sista-snurr* … eftersom han svettas kopiöst mycket när han tränar.

Så. Men så kan det bli fem olika alternativ på varje snurra, vilket skulle generera alla potentiella inlägg som skulle kunna skrivas på den här portalen.

* Snurr på tombolan* Joel Cedergren… *nytt snurr* … är en viktig pjäs i den identitetspolitiska debatten rörande flintifiering… *sista-snurr* … och finns tillgänglig på bibliotekets filmtjänst.

Allt skulle inte bli hundraprocentigt logiska inlägg, men med lite överseende för att någon eventuell passus utelämnats och något obligatoriskt intellektuellt snedsprång kan ha fallit bort skulle man förstå ungefär vad det varit för ett inlägg och försöka bära med sig kontentan.

Det har varit svårt för många att veta vad man bör och inte bör göra i detta semiöppna, semislutna svenska samhälle. Men det har rapporterats alldeles för lite om hur extra svårt det varit för oss som velat hålla oss lite aktiva och som tänkt att Folkhälsomyndigheten gett grönt ljus för exempelvis löprundor – men som samtidigt vet med oss att vi är flåsare och stånkare och svettstänkare av högt över normalgraden.

Hur ska man värdera den öppenhet som Tegnell tillåtit och förordat vad gäller fysisk aktivitet kontra det samhällsfariga stånkande och stänkande man vet att man själv tar med sig ut i löparspåren?

Häromveckan drogs detta till sin spets. Jag var ute på ett varv runt Brunnsviken när jag tidigt reagerade på min egen andning. Inte att den snabbt blev tung och flåsig, det blir den alltid vid minsta ansträngning, utan att den i dessa pandemiska tider förstås kändes direkt farlig. Ganska ofta mötte jag nämligen äldre, riskgruppsgamla individer i spåret som var ute och unnade sig stärkande promenader. Gott så, men åldringarna vandrade nästan uteslutande i grupp – inte ogärna i bredd, som en smittoinsamlande skallgångskedja – och längs de relativt smala spåren runt Brunnsviken var det otroligt svårt att hålla ett behörigt avstånd mellan ens rosslande andning och den mötande trafiken av riskgruppsrebeller som vägrar vika en tum från sin formation vid mötet.

Ibland fick jag nästan trycka mig upp och springa upp mot stängslet för att försöka komma förbi inom smittskyddsavståndet: på det sätt som jag antar att Spindelmannen hade gjort ifall han haft min dävna fysik. Så såg jag ut: som om en mellanstor svensk stad anställt en brasiliansk elitidrottare som kommunal spindelman, leasad på artistskatt, och denne precis kommit hem efter novemberlovet efter en månad av sol, bad, öl och helrostade spädgrisar och inte riktigt orkat bibehålla den spänstiga flärden i sitt kringflygande väggsprintande.

När någon tantformation blev för närgången, via sin totala ovilja att ens försöka vika åt sidan, så kände jag mig tvingad att helt enkelt sätta handen framför munnen och styra mitt tunga flåsande och alla eventuella spottpartiklar åt andra hållet med hjälp av en vinklad handflata.

Men den mest skakande upplevelsen under min joggingtur handlade faktiskt inte om mötet med någon grupp gamla riskgruppsindivider utan med en kärnfrisk 42-åring och hennes följe.

För när jag hunnit nästan hela vägen runt, med kanske en kilometer kvar på den drygt milslånga rundan, så möter jag en större gruppering mitt i vägbanan. Stora män i funktionella plagg och än mer funktionella hörsnäckor har brett ut sig på ett sätt så att jag tvingas zick-zacka mellan dem och däremellan – helt plötsligt! – så uppenbarar sig kronprinsessan Victoria och prins Daniel, stående mitt i spåret, tillsammans med ett litet barn (som jag nu, via en googling, måste anta var den fyraårige prins Oscar).

Det hela är över på en halv sekund, plötsligt är jag förbi, och först i efterhand inser jag vad som har hänt. Eftersom jag vetat med mig att jag är innehavare av Sveriges just där och då kanske allra tyngsta utandning och att hela mitt rikligt saliverande käkparti hänger och slänger som på en gammal Sankt Bernhardshund så tar jag bevisligen beslutet att sätta hela den högra handen för näbbområdet när jag joggar förbi kronprinsessan, hennes make och den lille hertigen av Skåne. Sluter till. Stänger igen.

I den allra bästa av världar, om Johan T. Lindwall fått bestämma, hade jag förstås också haft möjlighet att blixtsnabbt mumifiera hela skalpen så att all den drypande svetten inte kunnat skvätta ner det konungsliga följet – men jag har, tack vare ett kungahus-vördande undermedvetet, trots allt gjort precis allt jag kunnat för att skydda landets tronföljd i denna hastigt uppkomna och överrumplande situation.

Jag har stått för mitt livs mest rojalistiska utandning.

I kristid, under pågående spottburen pandemi och nio kilometer in i en högst partikelutsöndrande löprunda är vi alla rojalister.

I förra veckan stod jag framför min lilla bokhylla och tittade på titlarna. Där fanns en flera gamla jag aldrig har öppnat, många där jag bara kommit halvvägs igenom, och en hel del nyköpta (men begagnade) böcker som jag tänkt ta mig an.

Men jag nöp ut Livläkarens besök ur hyllan, för vad som måste ha blivit en tredje eller fjärde omläsning. För jag hade dessförinnan gjort något så sällsynt som att jag gått och köpt en faktiskt ny bok till nybokspris (det var världsboksdagen!) och slukat denna unisont hyllade historiesamling i ett enda nafs, utan att stanna upp, utan att känna mycket mer än ett jahapp, då var den läst. Kanske tagit med mig något fiffigt ihopsatt nyord.

Nu ville jag få stanna upp. Nu ville jag ha anteckningsboken bredvid, skriva av långa sjok, stryka under vad som görs och undra över varför. Nu ville jag, som nästan alltid känner att jag har mycket svårt för det här med skrivandet, lära mig på nytt. Var punkterna ska sitta, när frågetecknen kan utebli och när tre lynniga utropstecken från ingenstans kan dyka upp och trycka till en, pang!!!, i solarplexus.

Eller, nej: inte lära mig, men läsa och begrunda. Fascineras och imponeras.

Det är då jag tar fram P O Enquist. För berättelserna, för personporträtten, för känslorna, för bråddjupet och allvaret och humorn, visst: allt det, men framför allt för att försöka lära mig hur man skriver av någon som aldrig någonsin verkar ha satt ett skiljetecken fel.

Det går mycket långsamt att läsa, för jag vill hela tiden lägga ifrån mig boken och anteckna i min lilla bok. Jag får lägga band på mig, ändå är det någon gång varannan sida som jag tvingar ut min yvigt taffliga handstil över pappret.

Jag vet inte om jag borde göra det, men jag går fortfarande ofta på Stadsmissionens olika second hand-butiker i Stockholm. De gör så mycket bra alltid, Stadsmissionen, men inte minst nu när pandemin stänger ner allt som vanligtvis brukar vara öppet för de allra mest utsatta grupperna i samhället. Så sent som i slutet av mars höll Stadsmissionen till och med öppet för de som hostar, läste jag i DN: för de som är sjuka utan sjuksäng att lägga sig i. Så jag vill fortsätta gå dit och stötta med mina kronor. Man kan aldrig få för många par byxor eller jackor eller böcker.

Hur som helst: varje gång jag är på Stadsmissionen så tar jag en lov förbi böckerna och drar alltid med fingret längsmed ryggarna från det att bokstaven E sticker ut till där F tar vid.

Jag har många i bokhyllan, men jag vill ha alla. Jag kan plocka ut Ett annat liv ur hyllan och bara läsa delen om den sluttande fotbollsplanen hemma i Hjoggböle, om de tidiga årens otroliga vristspänst (som är den enda talang vi delar: jag är i total avsaknad av explosiva muskelceller, men tack vare vristspänsten kan jag jämfota mig upp på långt över meterhöga avsatser!) eller om den isande klarheten under alkoholismens tidiga morgnar. Jag kan läsa om inledningen till Musikanternas uttåg, om den socialdemokratiske agitatorn som fastbunden får munnen full i daggmask, jag kan ta fram Sekonden (som känns lite bortglömd, men som jag rekommenderar alldeles otroligt varmt!!!) och unna mig delen om skammen som barnet känner när det uppdagas att fadern är en simpel fuskare, vika upp den lilla pocketupplagan av Magnetisörens femte vinter vid något av hundöronen (man bör kanske inte hundöra, nej, men ibland kanske man ligger i badet och inte har något skrivdon i närheten!!!) och unna mig en formulering om Vävaren, magnetisören Meisners följeslagare som ofta tilltalades »den efterblivne«, som lyder att hans lilla hjärna trots allt var »tillräckligt rymlig för att rymma tilltro, samt svaga ansatser till tvivel«, för att sedan var litterärt mätt och belåten ett par dagar.

Men jag hade otroligt gärna velat kunna läsa om även Legionärerna, som jag en gång la bort på en tunnelbanevagn. Sällan, kanske aldrig, har jag blivit så imponerad av ett hantverk som av den skildringen av baltutlämningen: en kompott av intervjuer, historiska källor i vad som måste vara bisarra mängder, egenupplevda iscensättningar (när han simmade i bassängen, typ fjorton dagar in på fastan, så kändes det som att ens egen puls , som läsare, gått ner till trettio slag i minuten och helt synkroniserats med den hungerstrejkande författarens tillstånd av vaken dvala) och skönlitterära inslag.

Så därför drar jag med fingret, följer med blicken. Enquist, Enquist, Enquist, mumlar jag, i jakt på att utöka mitt bibliotek med ännu en lärobok att bläddra i, för att på nytt försöka lära sig skriva, hur meningarna ska flyta, hur tecknen ska användas, hur berättelserna bör berättas, vid någon av alla tillfällen då det står helt still.

Idag dog P O Enquist, 85 år gammal och sju år efter att Liknelseboken gavs ut, och otroligt många andra är mycket bättre lämpade att skriva vad han betytt för det svenska kulturlivet, sätta in honom i sitt litterära sammanhang eller beskriva vad som var den egentliga storheten i hans författarskap.

Jag vet bara att han framför allt lärt mig skriva. Om jag tittar tillbaka tio år och försöker urskilja någon typ av utveckling i mitt skrivande så är det för att jag snappat upp lite här, lite där och otroligt mycket hos två västerbottniska mästare: Torgny Lindgren och P O Enquist.

Nu är båda borta. Torgny dog för tre år sedan, P O idag, men varje gång jag vill försöka komma ihåg hur man skriver, egentligen!, när man kan!!!, så kommer jag fortsätta plocka fram någon av dem ur hyllan.

Och eftersom det här är en blogg, och bloggar så vitt jag vet bör komma med konsumistiska uppmaningar till sina läsare, så tycker jag gott att ni kan gå in på Stadsmissionen, hålla avståndet till andra, och när utrymme finns gå fram till det utskjutna E:et i bokhyllan, dra lite med fingret och se ifall ni inte kan komplettera hembiblioteket med någon saknad titel ur ett av tidernas främsta svenska författarskap.

Det är alltid viktigt att göra ett gott intryck hos en potentiell framtida arbetsgivare. Många jobb, även inom läraryrket, förmedlas via kontakter och att man råkar få in en fot i rätt springa eller vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Under våren gjorde jag min sista praktik på en stor gymnasieskola i Stockholms innerstad och jag trivdes alldeles utmärkt; eleverna var så väldigt härliga och den stora skolan var just den typ av kommunala koloss jag fortfarande tänker mig är den generellt sätt bästa arbetsplatsen för en lärare. Jag skulle med andra ord väldigt gärna lyckas nästla till mig en tjänst där till hösten, när jag har min ämneslärarexamen i näven.

Men då gäller det förstås att göra ett gott intryck. Inte bara på sin närmaste handledare (han sade sig vara väldigt nöjd och belåten med min insats) utan man bör också försöka se till så att ens namn och gladlynta nuna når personer högre upp i skolledningen, gärna tillsammans med ett par positivt laddade vitsord. Jag skulle säga att jag varit dålig på det tidigare under min tidigare yrkesbana, det där med att sälja sig själv eller beslutsamt armbåga sig fram med ett litet visitkort till rätt mellanchef. Men den här våren, den här sista praktiken inför det som är tänkt att bli starten mitt riktiga yrkesliv, hade jag verkligen ställt in mig på att försöka väcka dammsugarförsäljaren i mig och få in en bestämd fot i den kommunala skolspringan, för att till slut få ett gäng biträdande rektorer att utbrista ett unisont »honom ska vi ha!«.

Så ikväll, omkring halv nio en söndagskväll, så ringde jag upp den allra högsta rektorn för den gymnasieskola jag sedan länge avslutat min praktik på. Efter tre signaler klickade det till och jag hör någon säga ett namn.

Jag andades in. Sedan, på en utandning, uttalade jag följande:

”HEJDETÄRERIKLÖFGRENDUPRATADEMEDMIGIVECKANJAGSITTERFASTPÅSKOLANJAGHARLÅSTINMIGSJÄLVALLTSÅJAGSKULLEHÄMTAENLADDAREOCHNUSITTERJAGFASTKANDURINGANÅNVAKTMÄSTAREELLERNÅNSOMKANÖPPNAJAGSITTERPÅTREDJEVÅNINGENVIDHISSEN.”

Jag stannade upp och väntade, lite oklar kring ifall jag skrek till en faktisk människa eller om den hälsningsfras jag använt som startskott kom från rektorns röstbrevlåda.

Det tog en sekund. Det tog två sekunder.

»Ursäkta, vem sa du att du var?«, frågade en lika förbluffad som söndagsstörd rektor.

Sedan bröts samtalet.  

Redan innan jag ringt upp just hennes nummer så hade min kinesiska mobiltelefon nämligen aviserat att batteriet var urladdat och skulle stängas av inom trettio sekunder. Kineserna kan man lita på. Mobilen dog.

Jag ringde inte för att jag trodde att det bästa för min yrkesmässiga framtid var att störa en stackars rektor i hennes kommunalt sanktionerade sabbat.

Jag ringde för att, som jag skyndsamt försökte förklara under min forcerade tiosekundersberättelse, var inlåst i hennes skola.

Vi tar det från början. Nära släktingar, sätt dig bekvämt.

Klockan halv åtta hade jag bestämt mig för att sätta mig vid datorn och avrunda helgen med lite datorrelaterade sysslor. Döm av min besvikelse när jag – som inte använt datorn på hela helgen – märker att laddaren inte finns i samma väska som jag plockar fram datorn ur. Jag letar runt lite på måfå (jag är en usel letare, det är en Löfgrensk gen som förpassats i rakt nedstigande led ner till mig från min farfar, som letandes efter ett par tofflor kan äntra ett rum, sno ett varv med ögonen i takhöjd, och muttra fram ett »nähäpp«), men jag inser snabbt att datorladdaren måste ha glömts på min gamla praktikskola, där jag satt och jobbade i fredags eftermiddag.

Var det jag tänkt göra så viktigt att jag var tvungen att ta mig till skolan och se ifall mitt passerkort tillät mig att hämta en laddare? Nej. Men var det inte så att jag ändå hade behövt hämta laddaren tidigt på måndagsmorgonen? Jo. Var det inte också så att söndagskvällen bjöd på en alldeles otrolig solnedgång, som gjord för en liten stärkande cykeltur? Också jo.  

Så jag cyklade dit. La fram mitt passerkort mot den lille stolpen med sensorn och när den bad mig om min fyrsiffriga kod så lyste hela stolpen grön. Jag knallade glatt in och kunde för mitt inre se hur en härlig datorkväll – med fulladdade batterier – öppnade upp sig framför mig.

Jag testade lägga kortet mot den lille kortläsaren som avgör vem som får åka hiss eller inte. Grönt ljus igen. Skolan låg till synes vidöppen för alla slarviga ex-praktikanter som glömt sina laddare.

Men så kom jag till en tredje lille kortläsare, vid den stängda dörren in till korridoren som sedan skulle leda in till arbetsrummet där jag med största sannolikhet glömt min laddare.

Plötsligt blev det rött ljus. »Tillträde nekat«, sa maskinen bryskt. Hit men inte längre.

För några vänner i en chattgrupp hade jag berättat att jag skulle cykla tvärs över stan för att testa mina hämta-bortglömd-laddare-behörigheter, så därför tog jag upp min mobiltelefon – som bara hade åtta procents batteritid kvar – och Messenger-filmade hur jag förde kortet mot läsaren som gav rött ljus och ett bryskt meddelande.

Vi vet sedan att mobilen ganska snart därefter dog, efter att det datakrävande Messenger-filmandet fått den tillgängliga samtalstiden att rinna ut, och om det faktiskt blivit så att jag inte överlevt natten som instängd på en kommunal gymnasieskola så hade det kunnat stå följande lilla mening på min gravsten:

»Han hade bara åtta procent kvar – men valde att göra live-content«.

 (Nu överlevde jag, men jag står fast vid att det inte är någon gravsten och att den kan bli aktuell igen: eftersom jag oundvikligen kommer ägna den all den lediga tiden jag får efter pensionen – mina sista åtta procent, som jag kallar den – åt att dygnet-runt-live-vlogga åt News55.se.)

Efter nekandet från korridorens kortläsare så kom jag på att det kanske kunde vara så att man kunde gå ner en våning, testa den dörren, sedan gå runt och försöka komma in i korridoren från andra hållet. Jag testade, men nej: rött ljus även där. Jahapp. Nähäpp. Bara att vända hem utan datorladdare, tänkte jag, och tog mig ner för alla våningar, ut ur trapphuset, in i en liten nätt korridor som ledde till en annan utgång än den jag kommit in igenom.

Jag vet inte hur er ljudbild från den perfekta söndagskvällen låter. Kanske är det Micke Leijnegards lena stämma när han förklarar att följande tävling kommer kräva pannben från »mästarna« (befogade citationstecken: snart måste väl alla som någonsin knyckt åt sig en världscuppoäng ha fått åka på solsemester), kanske är det puttrandet från ett långkok på spisen.

Jag vet nu vad som inte är ljudet av en ideal söndagskväll: ka-klonk-ljudet. Ka-klonk-ljudet som uppstår när du vrider om låsvredet på ytterdörren till en större kommunal skola och det är någon typ av sekundär låsning som fortfarande tar emot. Samma ka-klonk-ljud som uppstår när du därför går tillbaka till dörren till trapphuset och känner att den också har låst sig på samma sätt – bakom dig.

Med batterinivån på tre procent försökte jag med febrigt stissiga fingrar googla mig fram till ett journummer till kommunens vaktmästeri, men då det var som förgjort fick jag spela ut de tre kort jag ansåg mig ha kvar på min snart helt urladdade digitala näve: ett samtal till min gamla handledare, ett Facebook-meddelande till den lärarassistent jag kommit allra närmast under min praktik (vi var som ler och långhalm, så till den grad att folk måste trott att jag faktiskt var lärarassistent-praktikant) och så slutligen ett enda långt utandnings-utrop till den rektor som jag pratat med vid ett enda tillfälle, tidigare i veckan, men vars nummer därför låg smidigt högt upp i samtalsloggen.

Inget svar, inget svar, ett »Ursäkta, vem sa du att du var?«. Och så stod jag där, med alla dörrar låsta: fast på en yta av tjugo-nånting kvadrat. Det är jag i och för sig van vid, så här i karantäntider, men här var ytan väldigt kal (jag bor i en av norra Europas plottrigast inredda lägenheter) och i det ena hörnet så hade en av skolans alla kortläsare fått fullkomlig dille och skickade ut ett lågintensivt pipande tinnitus-ljud på grund av att den påstod att jag inte stängt någon dörr (alla dörrar var dock otroligt stängda: aldrig tidigare har jag varit så säker på att alla dörrar omkring mig varit fullkomligt stängda).

Jag ryckte och knyckte, knyckte och ryckte. Ka-klonk. Ka-klonk. Jag gick runt med mitt passerkort och förde det mot alla tillgängliga ytor, som vore jag en samlare av ädelmetaller och passerkortet en metalldetektor, i hopp om att någon typ av filmisk lönndörr skulle öppna sig och släppa ut mig. Inget.

Jag hann tänka att jag skulle vara tvungen att övernatta på det kalla stengolvet, till tonerna av det pipande och det blinkande röda ljudet från kortläsaren i ena änden av korridoren. Jag tänkte inte att det hade varit döden, så klaustrofobiskt lagd är jag inte, men jag tänkte omgående att det hade varit tillräckligt långt ifrån Micke Leijnegard-myset för att jag skulle ta steget och bli fullskaligt galen i hela huvudet.

Jag hade ingen bok med mig, ingen mobil att fippla med, ingen penna och inget papper: det skulle bara vara jag, mina dumma tankar, ett kalt gymnasiegolv och ett molande pip från en kortläsare hela kvällen och natten.

Men jag hade trots allt hunnit skrika orden »sitter fast«, »låst in mig själv« och »skolan« – förvisso som led i en säkert närmast ohörbar svada – till rektorn. Det fanns hopp om att hon uppfattat åtminstone någon central del, att hon kopplat det till den enda skola hon är rektor för, och att hon – i dessa tider när busringandet känns utdött – faktiskt skickat en liten patrull för att se efter vad det är för en skrikig klant som misslyckats så kapitalt i detta storskaliga logistiska intelligenstest.

Och då gick det upp för mig: tänk om de skickar ett par råbarkade väktare. Jag kan ju faktiskt tas för en inbrottstjuv! En taffligt kriminell Dunder-Karlsson-individ som försökt utnyttja mitt låne-passerkort för att stjäla en dator från arbetslaget eller ett par meter kopparrör från metallslöjden.

Och så tittade jag ner på mig själv. Helvete. Av alla färgglada skojar-utstyrslar jag har i garderoben hade jag nu valt ett par svarta jeans, svarta skor och inte minst en svart MC-jacka i tungt läder; en jacka som jag inte använt på åratal men som jag nu – under en söndag där jag både slängt skräp och mekat med cykeln – olämpligt nog hade inlemmat bland mina cykla-genom-stan-utstyrslar. Det såg ganska precis ut som om någon som jag – som inte riktigt vet hur man gör en snabb stöt – hade bestämt sig för att göra en snabb stöt, och klätt sig därefter. Helsvart för anonymiteten, slittåligt jeanstyg för att kunna åla sig igenom eventuella larm-laserstrålar och det tunga jacklädret för att kunna hoppa på en väntande motorcykel och susa iväg i skymningen med ett par kommunala Dell-PC:ar och några tangentbord i en ryggsäck slängd över axeln.

Men jag hade en detalj som talade till min fördel, ifall säkerhetspolis eller specialstyrkor skulle rusa in med dragna vapen: min Hövding runt halsen.

Ingen som någonsin har varit involverat i någon kriminell stöt har väl haft en cykelhjälm på sig. Varken på huvudet, nej, det har alltid varit ett tecken på fullskalig oskyldighet – men heller inte runt halsen: det nya sättet att signalera för din omvärld att du tänker mer på att vara rättskaffens än du tänker på att inte se ut som ett postmodernt fån.

Jag vägrade således ta av min Hövding-halskrage: det enda, förutom min sedvanligt räddhågsna uppsyn, som signalerade att jag hade rent mjöl i söndagspåsen. Ett tag tänkte jag att jag borde koppla in hjälmen och sedan springa huvudstupa in i den bastanta dörren, likt en skumögd blåmes flyger in i ett fönsterglas, och därefter falla bakåt och låta Hövdingen explodera upp i full anti-prakt. Ingen specialstyrka i världen kan komma med dragna vapen och avlossa en salva i bröstet på en befarat kriminell om denne sitter ihopsjunken och utstrålar den typ av helkroppsliga impotens som bara en utfälld Hövding-hjälm kan frambringa.

Jag gjorde inte det. Satt bara där i lång minut efter lång minut, i det molande pipet och det röda signalerandet från kortläsaren, och om det fanns någon övervakningskamera med ljudupptagning riktad åt mitt lilla skrymsle så hann den nog få med tio olika versioner av de första verserna ur Mattias Alkbergs nya singel »Jag är alltid här vars jag än är«, som jag gnydde fram på vad som måste varit autotunead låtsas-norrbottniska, om och om igen: en insats som, om övervakningsbandet nått skolledningen, för all framtid måste ha diskvalificerat mig från arbete på skolans estetiska program.

Tio minuter gick, femton, tjugo, säkert trettio. Sedan, precis när jag stod på vansinnes rand (jag står alltid oroväckande nära den), kom några söndagsflanerande figurer förbi på skolgården, varpå jag vinkade dem till mig och de var så pass trevliga att de inte skrattade åt den vuxne mannen i haklapp som låst in sig själv i en gymnasieskola, utan höll mig sällskap genom att skrik-konversera genom den tjocka glasdörren.

Och ganska tätt därpå hörde jag det till slut rassla i trapphuset, lite längre bort. Fotsteg! Medmänniskor! Kontakt!

Jag skrek »hallå, här är jag!« i trapphuset (kanske borde jag lagt till ett »jag har en Hövding på mig, jag är ofarlig!«) och sekunder senare uppenbarade sig min riddare i blank rustning på en vit springare: en väktare i vikt kepa och bockskägg och med en imponerande nyckelknippa i näven.

Om mitt skärrade och stressade jag haft sinnesnärvaro nog att hälsa ordentligt på honom hade jag kunnat döpa mitt framtida leasing-barnbarn (appen Barnbarnstr kommer att lanseras för alla oss ungkarlar som ändå vill ha någon liten knodd att se efter) efter denne genomtrevlige vaktmästare som ryckte ut i söndagskvällen.

Inte heller han kunde dock rubba den dörr jag stått och givit mig ka-klonk-mottagandet utan vi fick tillsammans nästla oss ut via kulvertar och musiksalar tills vi till slut nådde den ingång där jag en gång lyckats krångla mig in. Eftersom jag var 1) vit och 2) hade en Hövding runt halsen så räckte det att jag visade upp min legitimation, när vi väl var ute ur byggnaden. Erik Löfgren var tydligen rätt namn: samma namn som ringt upp rektorn på sin praktikskola och söndagsskrikit i luren på ett sätt som tydligen fått henne att uppfatta de centrala delarna »inlåst!« och »skolan!« ur den forcerade tiosekunders-svadan.

Klockan var väl kvart över nio, kanske halv tio, solen hade gått ner, men luften var klar och ren och det kändes som om jag givits inte bara söndagskvällen utan livet åter.

Jag ville därför… skriva ett jättelångt inlägg om den uppkomna situationen. Och nu har jag gjort det. Det här var det hela.

Det finns ett avsnitt av It’s Always Sunny in Philadelphia där Charlie och Mac inleder med att berätta en historia som de tror är väldigt engagerande och eggande, men som faller ganska platt.

Resten av scenen är bortklippt, men genom att transkribera dess fortsättning så kan vi se hur den lämpar sig alldeles ypperligt för den typ av dialog som här borde utspela sig mellan de fåtaliga Pirkt.se-läsare som tagit sig hela vägen hit och den slappe Pirkt.se-redaktör som släppt igenom det här väldigt långa inlägget.

Läsare: Okay, so, uh, just so I’m clear on the story that you just told… It was about you guys getting locked in a garage stairwell for 20 or so minutes.

Pirkt.se-redaktör: Yeah.

Läsare: And then a security guard came along, and the security guard let you out…?

Pirkt.se-redaktör: Well, yeah, but, I mean, it’s how you tell the story that makes it good.

Läsare: How you told the story was by far the worst part of the story!

Men nu är den nedskriven. Nu vet min farmor varför hennes förstfödda barnbarn kommer hem till jul utan någon anställning inom det yrke han utbildat sig till, för att han på ett väldigt bokstavligt sätt misslyckades att få in en fot i dörrspringan.

Förra våren skrev jag en C-uppsats för att slutföra min gamla journalistutbildning (om ni någonsin, exempelvis efter att ha läst en sällsamt svag spaning på den här portalen, vill ha ett bevis för min intellektuella kapacitet så kan ni minnas att det tog mig ganska precis ett decennium att slutföra ett tämligen enkelt och treårigt journalistprogram). Jag skrev en diskursanalys, samlade på mig alla artiklar jag kunde hitta om läraryrket, och när man väl skulle koppla materialet till teorin så sa gamle Foucault till en att »diskursen är föga mer än en glimt av en sanning i färd med att födas inför sina egna ögon« och jag försökte göra det bästa av situationen och dumheten och skickade, mitt i paniken, kanske halvvägs in i skrivperioden, in ett utkast till mitt handledare. Hon ringde upp, vi samtalade och jag minns att det första jag antecknade var något i stil med »intressant, bra ingång, rätt typ av material« men att jag en kvart senare, när hon kommit in på de mer metodologiska bekymren i mitt utkast, hade slutat anteckna hennes alla kommentarer utan att jag istället plitade dit den här gamla Mattias Alkberg-låttexten:

Stoppa nåt i pajhålet

Skjut dig i munnen

Gör hål i huvet

Apropå detta har Alkberg släppt en ny singel, »Jag är alltid här vars jag än är«, och jag tror att den är av en typ som gör att den som redan älskar Mattias Alkbergs musik och texter faller pladask och tycker att det är en av hans finare bitar på länge, medan de som inte redan gör det kanske knäpper av efter en halvminut. 

Men framför allt så skriver jag en uppsats igen: min examensuppsats på lärarprogrammet (som egentligen är två och ett halvt år längre än journalistprogrammet, men som det har tagit omkring sex år kortare tid att genomföra). Och precis som förra våren så är jag lika orolig över var studien är på väg eller vad den ens är för något. Om den är något.

Jag har fått ställa om från en planerad och förberedd Chile-resa till att göra en fallstudie kring hur det fungerar med den påtvingade distansundervisningen för samhällskunskapslärare på en gymnasieskola och hittills har jag… mest pratat med olika lärare. Jag tror att det är det jag också borde ha lagt fokus på, att jag prioriterat rätt, men det är trots något som har… skavt. Än så länge är allt bara ljud. Transkriberat ljud, till vissa delar, men likafullt fritt flytande och teori- och analyslöst ljud.

Men så satte jag mig och läste en Torgny Lindgren-roman som jag missat. Det är någon typ av putslustig deckarhistoria han skrivit runt millennieskiftet med Eric Åkerlund och på sidan 204, just när det lilla mordmysteriet ska till att lösas, så hittar jag mig en frände, vad gäller att samla på sig en massa bandat ljud i något typ av »projekt« som är så pass löst i kanterna att det blir närmast ourskiljbart:

Jag tänkte mejla min handledare nu och svara på alla hans frågor om teorianvändning och koppling till tidigare forskning på ungefär samma sätt.

Det finns på en kassett.

Jag tänkte mycket på det. På hur man skulle kunna göra.

Man skulle spela in massor på band.

Nu har jag, som sist av alla som trängs under det breda fotbollssvenska paraplyet, sett SVT-dokumentären »Det vackra spelet«, som på ett väldigt närgånget sätt skildrar Hammarbys värvning av den unge jättetalangen Odilon Kossounou från Elfenbenskusten.

Det är en historia om många saker, men för mig som gammal misslyckad mittback är det svårt att inte fastna lite för faktumet att den 18-årige ivorianske långskånken inleder sin Hammarby-karriär med att vara vinglig, valpig och rent tafflig (som när han Papphammar-snubblar vid Kalmars mål i den allsvenska premiären) men ändå får chansen till en alldeles otrolig utveckling, där han bara något halvår senare är en spelare på den största internationella scenen. Det brukar ju vara så skört, mittbackslivet. Det är inte lika glättigt som ytter- eller forwardslivet, där du kan hoppa in och vara menlöst chansartad och hoppas på det bästa; nej, ett enda misstag som mittback och du kan vara rökt. Som mittback kan en usel start i en klubb göra att du blir stämplad som en säkerhetsrisk och att du snabbt försvinner iväg på ett låneavtal till IK Frej och göms undan i Täby kyrkby.

Det tänkte jag på. Det fina i att få misslyckas och försöka igen. Få en ny chans, försöka göra sig ett namn trots att man kanske inledningsvis blivit kritiserad och ifrågasatt.

Och så tänkte jag på filmens andra huvudperson: Odilon Kossounous agent Patrick Mörk, som ses puffandes på en cigarr i den inledande gifen.

Han har också rest sig efter en minst sagt skakig start, åtminstone om man ska tro mediearkivet Retriever (och KB:s digitala tidningsarkiv, där jag också dubbelkollat). För en sökning på Patrick Mörks namn i de digitala tidningsarkiven finner att det här är den allra första träffen:

År 1994 hade Patrick Mörk, som på den här tiden dubbelspelade som spelaragent och sportjournalist, trasslat in en då tonårig Mariusz »Marre« Czerkawski i ett åtta år långt avtal som polacken känt sig nödgad att krita på för att Mörk skulle hjälpa honom – som öst in poäng i såväl liga som i hockeyns olika B-VM – med att »förmedla kontakter« till svenska hockeyklubbar.

Väl i Sverige, efter vad vi får anta var väl förmedlade kontakter, gjorde Czerkawski ganska snabbt succé i Djurgården och när polacken blev aktuell för en flytt till NHL-klubben Boston Bruins så var den unge jättetalangen med viss rätt lite gramsen över att han i nära nog ett decennium skulle behöva ge bort tio procent av alla intäkter från spelarkontrakten och ytterligare tjugofem procent av alla PR-intäkter till en fryntlig sportjournalist på Köpings-Posten som en gång gett honom chansen att prata med en sportchef i Djurgården.

Mariusz Czerkawski – som till slut skulle göra över 700 NHL-matcher under en lysande karriär – försökte därför göra sig av med Mörk, som svarade med att dra honom till tingsrätten för kontraktsbrott. Expressen får nys om »slavkontraktet« och gjorde alltså en artikel – en allra första om Patrick Mörks agentkarriär, enligt mediearkivet – där Czerkawskis representant Michael Thelvén inte direkt skrädde med orden om den dubbelspelande sportjournalisten från Köpings-Posten:

– Det är helt oskäligt. Ingen idrottsman betalar 10 respektive 25 procent
under åtta år till en agent. Det handlar normalt om 4 till 6 procent vid
ett enda kontraktstillfälle. Mörk är rena hästhandlaren!

Det är illa att snubbla hemma i premiären mot Kalmar, som ny tilltänkt stjärnback, i sin allra första match. Men det borde vara ännu värre att försöka slå sig in på agentmarknaden – en rätt ljusskygg bransch där du handlar med idrottsliga yrkesmänniskor – och i sin första uppmärksammade artikel i riksmedia bli beskylld för att vara en ren hästhandlare.

Mörk själv vill inte uttala sig när Expressen ringer 1994, men i en uppföljande artikel intervjuas hans svärfar och medarbetare Slobodan Maslanka, som får den mycket raka frågan ifall duon inte är »skojare«.

– Det finns många skojare i den här branschen, men vi är definitivt inga
skojare. Vad som är skäligt eller inte, det får domstolen ta ställning
till.

Till sist slutade det med någon typ av förlikning mellan parterna, där NHL-stjärnan Czerkawski äntligen blev fri från det kontrakt (»författat på dålig engelska«, enligt Expressen) som han tyckt sig lurad att krita på som 18-åring hemma i Polen. För ett par hundra tusen, enligt Expressen, slapp han undan det nästan decennielånga kontrakt som hade kostat honom miljoner.

Men hästhandlare, va. Vilket tillmäle att få stämplat på sig när man tar sina första stapplande steg på sin nya yrkesbana inom spelarhandelns ädla konst. Många hade inte rest sig. Fortsatt på Köpings-Posten, känt sig bränd av att ha hängts ut av Expressen som en ockrare som lurendrejar polska ungdomar på knagglig engelska.

Inte Patrick Mörk. Han lämnade – så vitt jag vet – den polska gärdsgårdshockeyn och specialiserade sig på fotbollsspelare och gick vidare till att initialt bland annat stå för ett antal otroliga lyckträffar, som när Paul Oyuga och Bonaventure Maruti (två fina kenyanska anfallare*) plockades in till till Örebro SK, men också vissa fadäser, som när han lät saluföra amerikanen McKinley Tennyson Jr:s tjänster till halva allsvenskan innan Urban Hagblom högg under ett desperat sommarfönster, varpå det visade sig att den hett efterlängtade transatlanten såg ut att spela fotboll på slöslipade skridskor under sina fåtaliga inhopp i allsvenskan.

*= ÖSK-kenyanen Paul Oyuga var ett tag så pass fin att han vid ett allsvenskt tillfälle lät sitt rent Thierry Henryska självförtroende gå ut över avslutsmetodiken. Kenyanen skulle plötsligt härma Arsenal-stjärnan och bara löst och ledigt, rentav nonchalant, bredsidesböja in en boll i det bortre aviga hörnet – varpå bollen svävade iväg, som en Statoil-köpt badboll, mot den bortre och yttersta aviga hörnflaggan. Jag har sett de här scenerna hemma hos min vän Johan Martinsson i min ungdom, på en samlings-DVD från vad som måste ha varit den allsvenska säsongen 2001 eller 2002, och skulle jag bara kunna få se dessa scener igen så är känslan att jag skulle kunna låta hela min fotbollsintresserade del av min person somna in lycklig.

Hur som helst: år 2003 beskrivs Patrick Mörk som »SOS-agenten« av Expressen (tidningen som nio år tidigare porträtterat honom i grumliga tjuvnadssammanhang): agenten en sportchef ringer när han akut behöver ett namn som kan försöka rädda klubben undan kval- eller Royal League-spel. Mörk har gått från att beskrivas som en ockrande hästhandlare till att omskrivas som den »okände fixaren i svensk fotboll«.

Han reste sig, Patrick Mörk. Precis som Odilon Kossounou reste sig efter snubblandet mot Kalmar i premiären 2019 så reste sig Patrick Mörk efter de potentiellt karriärförstörande hästhandlar-rubrikerna 1994.

När han nu reser ner på scoutingresor till Elfenbenskusten tillsammans med allsvenska sportchefer, vilket skildras i dokumentären »Det vackra spelet«, så gör han det som ett av den svenska fotbollsbranschens mer aktade agenter.

Och i egenskap av vit, europeisk man har han i nära tjugo år ägnat sig åt handel med utländska spelare från i regel fattigare delar av världen. I två decennium har han fått finslipa konsten att försöka smälta in i den lokala omgivningen när han åker till Ghana eller till Sierra Leone eller, som i det här fallet, till Elfenbenskusten. Jag säger inte att han har behövt sätta sig in i hela den postkoloniala idéhistorien, påstår inte ens att han behövt skumma varken Fanon eller Said. Men efter att ha sett dokumentären »Det vackra spelet« så vill jag bestämt hävda att Patrick Mörk åtminstone borde ha kunnat tänka lite mer kring hur han skulle kunna tona ner sina uppenbara kolonisatör-drag.

Simon Bank skrev en mycket bra krönika om det problematiska i SVT-dokumentären »Det vackra spelet«, en nyanserad text om rasism och strukturer utifrån kommentarer från Hammarbys sportchef och chefsscout. Någon ska göra det och ganska precis alltid är det Simon Bank som gör det.

Jag har dock tyckt att stjärnagenten Patrick Mörk kommit lindrigt undan vad gäller sin blotta… uppenbarelse, och har därför sammanställt de värsta scenerna i ett antal rörliga gifar. Någon kanske inte borde göra det, och ganska ofta är det jag som känner ett behov av att ta mig an att skapa icke-efterfrågat material.

Först vill jag bara lyfta att Patrick Mörk kunde, kanske borde, tänkt tanken att »nu när jag åker för att träffa Odilons familj så kanske jag inte behöver…

…ha på mig just Billabongs shortsmodell Kolonisatör.«

Kortbyxor kan vara problematiska på väldigt många sätt, men sällan riktigt lika problematiska som när de är så där pösigt vida och går precis över knäskålen på en medelålders vit man som besöker en ivoriansk familj vars son han just skickat iväg till en oviss framtid på ett frostbitet Årsta IP.

Och väl inne i matsalen, där familjen dukat upp en finlunch till agenten som har deras sons öde i sina händer, så vill den finkänslige Patrick Mörk lätta på stämningen genom att fråga vad det skulle kosta att köpa loss den hushållerska som lagat den goda maten, genom pekande och gubbigt skrockande på den typ av knagglig engelska som en gång riktades mot Mariusz Czerkawski:

Och hur kan någon som arbetat i tiotals år med att köpa och sälja och kontraktera fotbollsspelare från fattiga afrikanska länder vara så här osmidig när det gäller att sticka åt en fotbollsspelares pappa en hundring?

Det har tisslats och tasslats en stund redan innan (»borde vi ge honom nåt?«, frågar sig den allsvenska delegationen precis innan), men även när alla är överens om att pappan bör åtstickas en liten sedel så uppstår stor kalabalik när Mörk ska stå för den halvt ceremoniella, halvt mjuggdolda överlämningen, varpå en stor tolk och ett än större postkolonialt mörker skyndar till platsen.

Patrick Mörk har antagligen sett flera hundra fotbollsmatcher på plats i Afrika, i egenskap av Den Vite Fotbollsagenten som alla spelare noterar.

Hans sätt att försöka smälta in och göra sig till en osynlig del av miljön?

Att grymtandes och grimaserandes fälla upp ett jätteparaflax, iförd pilotbrillor, brittisk charteruppsyn och en av tidernas mest skevt vinklade Bluetooth-snäckor. Det är för mig helt oförståeligt hur någon som gjort sig en karriär på att resa ner från Köping till Afrika för att studera vilka ungdomar som är värda att få resa med till Europa inte har lagt mer tid på att åtminstone försöka se lite mindre ut som en gammaldags kolonisatör.

Hur är det ens möjligt att ta sig en titt i spegeln vid hotellrummets dörr, titta in i det där trynet (jag brukar överanvända »tryne« som synonym till ansikte, men här tror jag faktiskt att det används korrekt) och kanske på sin höjd rätta till oljebrillorna av pilotmodell innan man känner att »japp, nu är jag redo att gå ut och bedöma afrikanska ungdomar«.

Men trots valet av den problematiska Billabong-modellen, trots det kaosartade överlämnandet av sedeln, trots det problematiska skämtandet om att köpa loss hushållerskan, trots paraflaxöppnandet och bluetoothsnäckandet längsmed sidlinjen… så går det bra till slut.

Odilon blir en supersuccé som märkligt omgående säljs från Hammarby till belgiska storklubben Club Brügge för rekordmånga miljoner och ganska snart spelar han i Champions League. Den unge ivorianen lyckas, pappan hemma i Elfenbenskusten blir stolt och Patrick Mörk (som omgående placerar en ny ivorian i samma klubb och till och med samma lägenhet som den Odilon flyttat ur) kan fira.

Hur han firar? Gissa.

Jo, givetvis genom att dricka den kanske mest klassiska europeisk-man-på-solsemester-drinken som går att få tag på, samtidigt som han undrar ifall samarbetspartnern Marc Benson någonsin hört talas om drinken:

Det finns många problem kopplade till alkoholkonsumtion, men även om det vore så att drinken Patrick Mörk envisas med att alltid beställa in är helt alkoholfri så känner jag att det finns något djupt problematiskt bara i själva faktumet att en vit medelålders man i uppknäppt skjorta grymtar fram sägningen »godaste piña coladan på länge« i en solstol.

Cykelsäsongen är kommen. Och precis som vanligt kände jag en alldeles otrolig frihet när jag tog säsongens första luftiga tramp på min gamla cykel.

Vilken känsla att åter susa fram i den friska och icke-Corona-kontaminerade luften. Vilken upplevelse av att staden åter ligger öppen för en, bortom alla krånglande SL-appar och linjebyten och kollektivtrafikkrånglande; att man aldrig är längre än en »jag är där om tjugo«-kommentar bort om någon föreslår något roligt inom Stockholms stads och Folkhälsomyndighetens gränser.

Visst: nog var det så att jag hade ett ganska bestämt minne av att jag ställde in den i cykelförrådet för vinterförvaring i senhöstas med en tanke om att »när våren kommer måste jag köpa en ny«, på grund av kedjans irriterande sätt att med jämna mellanrum låta trampandet gå på fullskalig tomgång i en tio-femton tramp (vilket ibland, som när man ska svänga över en bilväg, känns direkt hälsovådligt, då man står stilla där mitt i trafiken och idkar något slags menlöst hundsim med hjälp av de tomtrampande tassarna). Och visst har jag redan fått uppleva hur det känns när ett isande kallt aprilregn snärtar mot ens stelfrusna kindparti med en fart av något dussin sekundmeter.

Och framför allt: nog har jag fortfarande den krökta och räddhågsna hållningen av en smällrädd hund på nyårsafton, där jag sitter på min cykel med vetskapen om att inte en utan två Hövding-hjälmar exploderat kring mitt kranium under de senaste två cyklande åren.

Den första explosionen skedde till följd av just det nämnda tom-trampandet, där ett tomt tramp fick mitt stående och stånkande uppförsbacke-jag att falla en aning framåt, och då huvudet föll i någon decimeter i höjdled kändes det som att jag blivit vådaskjuten av älgstudsare. Bara avsaknaden av skallet från en ditskyndande jaktstövare fick mig att inse att det måste ha varit min egen säkerhetsanordning som attackerat mig. All Hövding-reklam som vill framställa det som att den utlösta hjälmen är lämpad för någon typ av parisisk modevecka hade fått sig en ordentlig törn om mitt ihoptryckta och till synes kortisonsprängda nylle hade synts ute i offentligheten och inte, som i det här tacksamma fallet, i en gränd bakom KTH.

Ibland slår det mig, halvvägs in i en text, att »det här har jag redan skrivit om«. Så även denna gång, för snart två år sedan beskrevs allt det här: explosionen, det kortisonsprängda nyllet, till och med hela den långa harangen om att jag förväntat mig att min Hövding skulle explodera av att jag haft den på mig inne på Ica och, via mitt blixtsnabba reflexsystem utvecklat för att identifiera fynd, ryckt till vid åsynen av en rabatterad prästost.

Och det var det jag skulle komma till, att det är märkligt att ingen av de två explosionerna (vid den andra vinglade jag verkligen bara till lite och den exploderade när jag ändå vill hävda att jag hade full kontroll, samma kontroll som en Super-G-åkare lite yvigt och till synes okontrollerat kastar sig in i över branten) har kommit av att jag i min fyndgirighet hållit på att slå mig halvt fördärvad.

Jag tänkte komma till att det var nära att min cykelsäsong 2020 inleddes på exakt det sättet: att den tredje Hövding-explosionen kom av att jag cyklade längsmed Sveavägen, förbi det ganska nya och ganska hyllade stället Folkparken som jag länge har velat testa och som just under denna krisartade Corona-tid ställt ut en skylt om prissänkt take-away. Och trots min eminenta falksyn (som säkert också finns omskriven om man gräver i arkiven, säkert också kopplad till att jag kan identifiera ett rött fyndpris på kilometers håll) så kunde jag inte utläsa ifall de skrivit att take-away-lådan kostade sextiofem eller åttiofem kronor. Deras åtta eller sexa var slarvigt ditritad på den lilla skylten, konturerna var blurriga, strecket inte ifyllt hela vägen igenom och jag kisade och kisade och så–»WHUÖÖÖH«, under loppet av ett gutturalt maggropsläte så hade cykelvägen gått över i en liten avsats, cykelns däck hade vikt in mot kanten och jag höll helt på att tappa balansen och av all min Hövding-erfarenhet att döma så borde vinglandet ha renderat i ett vådaskott av vitt luftslott kring skalpen.

Mitt i all denna postmoderna och explosiva hjälmlogik hade det varit ett faktiskt logiskt utlösande, utlöst av en av mina tydligaste drifter, och kunnat fungera som någon typ av sedelärande historia om att »den som gapar efter sparad slant mister ofta sin tvåtusenkronorshjälm efter att ha cyklat upp på en kant«.

När man spelar datorspelet Football Manager, där man har tränar- och sportchefsansvaret för ett lag i valfri liga, så kan det ibland dyka upp situationer där du i din trupp saknar spelare som kan utföra vissa uppgifter. Du kanske har tre målvakter skadade i förstalaget och därmed ingen som kan vakta kassen — då hjälper spelet till genom att automatiskt kasta in en påhittad målvakt i din trupp. En helt grå spelare, som egentligen inte existerar eller har en plats i laget eller ligan, bara för att det ska finnas någon som utför uppdraget. Så att inte simulationen laggar ihop utan att allt kan rulla och serien kan genomföras.

Saknas det någon som kan utföra en syssla så dyker det upp en grå spelare.

Men det är bara i PC-spelet, på datorn, i fantasin. I det verkliga livet finns inga grå spelare, inga magiska gråingar som helt plötsligt bara dyker upp ur intet för att utföra en syssla som den deterministiska datorn vill få utförd.

Men ibland undrar man.

I slutet av oktober månad åkte ett håglöst och omotiverat Helsingborgs IF till IP för att möta ett desperat GIF Sundsvall som akut behövde tre poäng för att kunna klara sig kvar i allsvenskan.

Giffarna tryckte på, skapade chanser och borde — även sett med de allra mest objektiva av fotbollsögon — ha vunnit matchen, men det var som förgjort. Vid ett tillfälle gick ett GIF-skott från nära håll rakt mot det öppna målet, bara för att fastna i ryggen på en intet ont anande spanjor som stoppade den på mållinjen. Det var som om universum bestämt sig för att det skulle gå snett: att Giffarna skulle förlora, att Giffarna skulle åka ur.

Hade jag sett de första avsnitten av HBO-serien Devs hade jag tänkt på den, där jag satt i tevesoffan och nära nog tuggade på kudden av nervositet.

Och så när matchklockan tickat upp över 80, så dök plötsligt en till synes grå spelare upp och involverade sig i handlingen. Han hade dittills bara synts ett par gånger i bild, och varje gång hade jag och min soffgranne alltid brustit ut i skratt eftersom han var på pricken lik tv-kommentatorn Patrik Westberg och att det verkligen i alla aktioner såg ut som att det var just en pressfika-trind 54-åring sprang runt på topp i det sorgsna skånska hopkoket. 

Men så smällde denne »Tobias Mikkelsen« upp 1–0 till Helsingborg i krysset, i en aktion där han tog i så hårt att han drattade på ändan. Antagligen blundade han. Antagligen hade han kunnat sparkat rakt ner i konstgräset eller siktat bort mot den kommunala parkeringen. Den där bollen skulle alldeles oavsett ha hamnat i det första krysset.

Giffarna kvitterade omgående, men sedan gjorde de misstaget att lämna Patrik Westb-, förlåt, Tobias Mikkelsen i den här ytan:

Och därifrån sätter givetvis en hjulbent dansk (som senast nätade vårvintern 2018 för Brisbane Roar) genast allra högsta fart, rakt fram, för att sedan vika sönder båda höftkulorna och distansknorra in 2–1-målet i exakt samma kryssmaska som tidigare.

Och Giffarna var i princip nerskickade till superettan.

Eftersom jag spelat en del Football Manager-säsonger i mina dagar så gick tankarna instinktivt dit: till att simulationen saknade en spelare i ett bottenlöst uselt och omotiverat Helsingborg som skulle kunna sänka Giffarna i slutet av oktober 2019. Och att de skapade en.

Tänk att du är datautvecklare och du behöver ett danskt namn till en grå hitte-på-spelare. Det spelar ingen större roll vad han heter.

Du döper honom till »Tobias Mikkelsen«. Det är inte ens så bra, färre danskar än du tror heter Tobias och Mikkelsen är inte så särskilt vanligt heller, men du rycker på axlarna och det funkar. Den grå spelaren kommer göra jobbet. Och sedan försvinna ur fotbollsvärlden igen.

Döm därför av min icke-förvåning när den här nyheten dök upp i dag:

Efter två mål på »åtta matcher« (det är en sån perfekt siffra att dra till med i efterhand: säg att »han gjorde nog en åtta matcher« om vilken anonym spelare som helst och ingen kommer ifrågasätta dig) så slutar nu »Tobias Mikkelsen«.

Hans jobb här i den fotbollsvärld som ständigt upplevts riggad mot GIF Sundsvall är utfört.

För vilken gång i ordningen det nu än är så behöver min favoritklubb GIF Sundsvall pengar. Igen. Den här gången beror det dock på en global pandemi och inte lokala svårigheter med biljettförsäljning och sponsorintäkter eller det problematiska faktumet att det ständigt arrangeras gårdsförsäljningar där allsvenska spelare försvinner iväg som vore de barnsålda flaskor med lemonad till priset av det som står på wellpappskylten.

Den här gången går kampanjen ut på att försöka låtsasfylla ett gammaldags låtsas-IP och slå publikrekordet från kvalmatchen mot Högadal 1961. Klubben hoppas slå rekordet på 16 507 åskådare och då det säljs biljetter för femtio kronor stycket så borde det, enligt en snabb slagning på kalkylatorn, inbringa drygt 800 000 kronor i klubbkassan, efter att man räknat bort kostnaderna för att hyra in ett Hollywood-meriterat filmteam för att trickfilma fram sju Urban Hagblom-ribbträffar i rad.

GIF-truppen gör sitt och skänker a-lagets böteskassa direkt till det nya Swish-projektet och på sistone har GIF-spelare efter GIF-spelare tydliggjort på Twitter vilka böter de åkt på och att dessa har skickats in till kampanjen. Och när anfallaren Pontus Engblom gjorde detta så fick han svar från en spelare som en gång frekventerade böteslistor i IP-omklädningsrum men som numera är mångmiljonär och Bundesliga- och landslagsstjärna:

2009 hösten försov jag mig och missade en träning. Snuffe var tokig! men påpekade även att en gång är ingen gång,känns som att det är dags å göra rätt för sig. Stolt Giffare! pic.twitter.com/zD2c8HSAQf

— Emil Forsberg (@eforsberg10) March 25, 2020

Emil Forsberg går in och slänger in 5 000 kronor för en gammal utebliven böter från den tid då han fortfarande räknade sin valuta i CSN-bidrag och kebabtallrikar.

Varken mina fotbollskunskaper eller mina finansiella muskler har utvecklats i samma takt som Emil Forsbergs sedan den tiden, men en gång i tiden var vi faktiskt lagkamrater och efter bästa förmåga ska jag försöka applicera hans metodik på gammalt förbisett syndande och efterskänka en liten slant.

(När Emil Forsberg skrev på sitt senaste kontrakt med RB Leipzig så dubblade han, enligt tyska uppgifter, sin årslön från 30 till 60 miljoner kronor. När jag skickade in en blankett till CSN med stämpel från kursansvariga på den humanistisk-didaktiska fakulteten på mitt universitet så fick jag plötsligt — helt utan min vetskap — mitt studiestöd ökat till 7284 kronor, för att jag nu läser ett annat och mer snabbspårigt lärarprogram. Vi har alltså båda skapat oss ekonomiskt manöverutrymme nog att kunna hjälpa vår favoritklubb.)

Och även jag har ju varit noterad på GIF Sundsvalls böteslista. Inte för den gången jag som supporter råkade sparka bort en flisa ur en grön plaststol på norra läktaren (när Tobbe Eriksson tofflade en straff utanför, hemma mot Norrköping under nådens allsvenska höst 2008; en äldre herre kom efteråt fram och väste »fy« på det typ av otroligt närgångna sätt som Corona-krisen stulit från äldre män och jag minns att jag kände mig extra dum eftersom Robert Mambo-Mumba ju faktiskt nickat in ett segermål efter den tofflade straffmissen) utan som en ung och inte sällan slarvigt småförsenad medlem i klubbens representationslag.

Vårvintern 2010 fick ju nämligen jag ett a-lagskontrakt med min favoritklubb GIF Sundsvall. Fråga mig inte hur. De billigt hemvävda lösningarna var på modet i den globala finanskrisens efterdyningar, även den lokala finansiella GIF-härdsmältan var i antågande (efter en sällan skådat köpfest inför den allsvenska nylanseringen 2008) och kanske hade dåvarande sportchefen Cain Dotson en speciell typ av starr som gjorde att hans öga misstog en habil division 3-back för någon som skulle kunna göra superettanminuter (det kunde han inte).

Den synd jag tänkt erkänna mig skyldig till, men aldrig tvingats betala för och kanske heller aldrig ens erkänt för någon levande människa, handlar om att jag efter en träning skrev ett blogginlägg (i en då mycket mer framgångsrik blogg, som vid tiden lästes av flera tiotal medelpadska fotbollspappor) om hur ett smålagsspel blivit grinigt och aggressivt och slutat i att en spelare, som ska förbli namnlös, tacklat en annan på ett sätt som enligt nästan alla tillgängliga etiska ramverk skulle ha bedömts som förkastligt. Så jag skrev om det, ganska rakt och ärligt. Jag minns inte exakt, men typ: nånting om att själva momentet spårade ur, om att folk måste bete sig, att vi måste kunna bibehålla lugnet och åtminstone inte göra illa varandra. Ganska hårt, kanske, men rättvist, tyckte jag, efter en situation där en frustrerad spelare låtit frustrationen bubbla ut över en lagkamrat.

Det här var nämligen under en tid då GIF Sundsvalls sportsliga ledning svepts med i en anti-Bosman-våg som snabbt svept in över svenska elitklubbar, som plötsligt skulle straffa stjärnspelare som inte ville förlänga sina kontrakt genom att inte låta dem spela matcher. Spelaren som utdelade tacklingen, som fortsatt ska hållas otroligt namnlös, var en odiskutabel stjärnspelare som GIF-ledningen satsat ett rekordstort miljonbelopp på att få till klubben och han var nu på vårkanten 2010 deklarerad persona non speltids-grata förrän han valt att förlänga det kontrakt som löpte ut efter säsongen. Han var, med ganska stor rätt, därför väldigt ofta väldigt frustrerad. På klubbledningen, på situationen, säkert på hela Medelpads socken. Vilket alltså ibland togs ut på träningsplanen.

Spelaren, som även hädanefter ska vara nafnlaus (som islänningarna uttalar ordet namnlös), var tyvärr också hundranittio centimeter lång, uppskattningsvis nittio kilo tung och hade format denna kropp på ungefär samma sätt som glaciärisen kan pressa samman ett fornnordiskt klippblock; en otroligt olämplig lekamen att springa runt med om man då och då känner för att brinna av i en duell med intet ont anande lagkamrat.

Och det senaste exemplet på hur denna kontraktskokning gett sig tillkänna hade jag nu beskrivit i min blogg. De medelpadska fotbollspapporna slet ju ut sina F5-tangenter för att få veta det senaste om sin favoritklubb.

Dagen efter den fula tacklingen och det beskrivande blogginlägget så sitter vi i omklädingsrummet efter en ny träning. Spelaren tar då emot ett samtal i omklädningsrummet. När han lägger på vänder han sig till mig, som sitter bara några bänkrader bort. Han tittar allvarsamt på mig, spänner ögonen i mina.

»Du…«, började han. »Vad har du skrivit i din blogg om igår?«

(Jag tror väldigt få av de andra spelarna läste bloggen, men jag tror att alla visste om att den där gänglige nittonåringen skrev om laget. Aziz Corr Nyang envisades med att uttala bloggnamnet »Prikt«, med R:et placerat i gambiansk malpåse, medan Daniel Sliper alltid lade sig till med sin grövsta skånska när han uttalade »peaukt punkt blaugspot pounkt com«.)

Jag minns att jag omedelbart frös till och att jag på ett lättgenomskådat sätt försökte köpa mig lite betänketid med ett »va?«.

»Enligt min kompis så hade du skrivit nåt om det som hände igår. Att det var fult, att det inte fick gå till så, att det inte var okej?«, frågade han, samtidigt som mitt dittills klanderfria hårfäste började krypa bakåt av rädsla (nej, så var det inte: en av mina få riktiga fördelar som mittback var att jag redan då såg otroligt rutinerad ut). »Han sa att du skrev att det var typ… ›över gränsen‹?«

Nåt sånt, sa han. Jag minns inte exakt vad jag skrivit och jag minns därför inte exakt vad han sa, men det han rabblade upp: jo, det hade jag på ett ungefär skrivit. Nånting om att det var fult, helt klart, dumt, garanterat, och alla gånger över gränsen.

Om det var så att jag hade en Gainomax-kaka eller en bananbit i munhålan så måste min sväljprocess ha varit identisk med den som Karl-Bertil Jonsson går igenom på juledagsmorgonen, när hans ömma moder undrar om tändstickstavlan: ett tecknat »GULP«-ljud som hörts upp på det norra stadsbergets topp.

»Rakryggat yppa sanningen?«, frågar sig Karl-Bertil Jonsson, och då är han ändå bara en postanställd tonåring. Under den tid som min verklighetsbaserade saga utspelar sig så har jag dessutom genomgått en termins på Mittuniversitetets ansedda journalistutbildning, där jag inpräntats grunderna i såväl tryckfrihetsförordningen som pressfriheten och den journalistiska integriteten. Studierna hade gjort mig helt införstådd med att jag inte fick ta emot mer än en kopp kaffe och en slät fralla från ett intervjuobjekt – men hade inte förberett mig på ifall det var värt att stå upp för sin bloggpost om det riskerade att leda till en förlupen armbåge i trynet vid nästa spelövning där man råkade stå bakom spelaren (som redan tidigare var jobbig nog att stå bakom, eftersom han var grov som en trädstam och nära nog omöjlig att komma runt).

Jag tog ett ögonblickligt beslut. Eller: jag tog ett beslut under den tid det tar att genomföra ett tecknat Karl-Bertil-svälj. Och så ljög jag.

»Nä«, trevade jag, samtidigt som jag i realtid försökte räkna ut huruvida 3G-teknikens utvecklingssprång möjliggjort för honom att ta telefonen och snabbt söka sig fram i webbläsaren, eller om det fortfarande var för mycket krånglande med wappandet. »Det tror jag inte att jag skrev.«

»Jag tror att jag nämnde den, men jag skrev kanske att den var… tuff«, sa jag och blickade in i ett par ögon som var fortsatt inborrade i mina. De var djupa som en glaciärsjö och tittade man riktigt noga in i pupillen så kunde man se att de tillhörde en man som överlevt hierarkiska prövningar i Stoke Citys omklädningsrum och som tuggat i sig en del ängsliga juniorer för att säkra sin ställning som en av de få nordiska bjässar som tillåts åka runt som kringresande och sign-on-bonus-högavlönat granitblock i olika europeiska mellanligor.

Det uppstod någon sekunds tystnad, han lutade sig tillbaka på bänken och varken förr eller senare har jag varit så intresserad av hur det egentligen står till med den svenska IT-branschens landvinningar. »Jaha«, sa han genom fortsatt sammanpressade käkar. En sekunds konstpaus igen, från någon som kanske såg det som en konstform att skrämma upp nyuppflyttade juniorer. »Jag ska läsa det där när jag kommer hem.«

Jag tror att jag gjorde mitt allra yttersta för att försöka sitta kvar, kanske äta upp min banan, inte skynda av med benskyddstejpen: allt för att inte verka det minsta stressad. Men om scenerna som följde funnits fångade på film hade min väg till duschen sett ut ungefär så här:

Kan det ha varit min allra snabbaste dusch genom historien? Finns det ens en möjlighet att tvål nådde vitala post-tränings-svettiga delar av min kropp? Kan jag ha hastat ifrån omklädningsrummet med bara en strumpa och DubbelDusch-lödder i ena örat?

För plötsligt utkristalliserades en väldigt tydlig kamp mot klockan, för att hinna hem till mitt bloggskrivar-verktyg innan den uppretade spelaren hunnit hem till sitt läsverktyg. Framför mig såg jag ett potentiellt år av illa dolda tjyvarmbågar och bestämda tåkliv (ingen som inte blivit trampad på ens mycket tajt skinnomslutna stortå på en frostbiten träningsplan kan förstå hur ogärna man vill ha någon efter sig som stampar efter ens tassar), om spelaren ifråga kommit hem, hunnit scrolla igenom inlägget och notera att hans nya lagkamrat inte bara hängde ut hans träningstarvligheter offentligt – utan dessutom mötte hans maniska jag-har-varit-i-Championship-gosse-blick och ljög för honom om att inte ha gjort det.

Jag hann hem, slängde upp datorlocket och backspaceade bort hela stycket som kan ha handlat om att tacklingen var över gränsen, att det var dumt, att folk måste »tänka till«, kanske att vi måste »respektera varann«. Allt som var minsta hårt och tufft och som jag föreställde mig kunde utmynna i repressalier för hela min kommande tid i GIF Sundsvalls a-lag. Om det fladdrade runt en liten Nils Funcke-ängel på min axel medan jag skyndsamt drog tillbaka publiceringen så smällde jag till honom med armbågen på det sätt som jag föreställde mig att denne kontraktssituationskrisande jätte skulle kunna göra på mig på efterföljande smålagsspel.

Jag skrev istället att träningsövergreppet från den frustande furustammen varit… »tuff«, kanske sträckte jag mig till »i tuffaste laget«. Sedan publicerade jag om inlägget. Tryckfrihetsexperten Nils Funcke vred nog på sig där han låg, men nog kände han också hur styggt ont det hade gjort att få en vass armbåge rätt över snoken.

Det erkändes inte till en själ, men livet gick vidare. Den väldige bjässen kom hem, surfade sig fram till det han lärt sig hette antingen »Prikt.se« eller »Peakt.blaugspot.com« och fick till slut läsa om att tacklingen varit »tuff«. Det måste han ha ryckt på axlarna åt. Den var tuff, den benämningen av det veritabla övervåldet kunde nog inte ens han irritera sig på.

Livet gick vidare. Till slut släppte Giffarna på sin tidigare så stenhårda anti-Bosman-policy, spelaren fick spela, han blev nog lagets bäste målskytt och drog sedan vidare ut på nya äventyr. Jag spelade inte en enda minut i superettan, mycket antagligen på grund av just den karaktärslösa vekhet som den farsartade rusningen hem till bloggredigeringen visade prov på.

Jag fick noll superettanminuter, men en hel del böter för små minutlånga förseningar och annat småtjafs. Men på böteslistan saknades kriterier som berörde extensivt bloggande och jag känner att det här övergreppet – på först den helgade inom-lag-sekretessen och sedan på ett par av balkarna i tryckfrihetsförordningen – borde rendera i en efterskottsböter, nu när jag äntligen fått lätta mitt skamsna hjärta.

Det borde ha funnits »Otillbörligt bloggande« på böteslistan. Det hade nog gjort det om jag och min blogg haft nog med inflytande i spelartruppen och inte fört en synnerligen anonym tillvaro utanför alla Call of Duty-konversationer.

Jag ber bara om att GIF Sundsvall ska klara sig ur detta nya ekonomiska krisläge, kanske om en sån fin »Stolt Giffare«-halsduk om det finns några över och framför allt om Nils Funckes och er förlåtelse för de pressetiska övergrepp som gjordes på grund av rädsla för dagliga tjuvnypsrepressalier.