Mycket är sagt om det här pandemiska pissåret, men väldigt mycket har fortfarande blivit osagt och inte minst outrett.

Varför unnade sig Börje Salming inget påslakan? Hur påverkade cancel-kulturen de svenska jordnötspriserna? Och vilken självbiografi hade den mest pärmkompatibla innehållsförteckningen?

Pirkt.se summerar det oviktigaste från året som gått.

2020 års…

… bortglömda faktum:

Att man faktiskt gick in i det här året med råg i ryggen, schwung i steget och – för att använda ett överanvänt ord som bara egentligen borde användas av en lokal basketreporter när Håkan Larsson satt en viktig tvåpoängare för sitt Plannja – momentum. Det här var ju faktiskt känslan i januari, när Bernie Sanders kampanj verkade gå fram som en socialdemokratisk slåttermaskin i USA. Det här var exakt min känsla vid skrivbordet:

Visst borde ens filterbubbliska förväntningar fått sig en liten törn av att Jeremy Corbins återförstatligande politik fått ett brittiskt blanknej i trynet i december 2019, men icke: i inledningen av 2020 var jag helt övertygad om att kandidaten som gick till val på att erbjuda sjukvård till alla skulle ha en god chans att vinna ett val mitt under en rådande pandemi.

Jag hade förstås fel. Centristerna mobiliserade och då är de starka.

Just got back from the centrist rally. Amazing turnout. Thousands of people holding hands and chanting “Better things aren’t possible”

— Better things are possible (@InternetHippo) July 1, 2017

… allsvenska tyckare:

Visst: Per Bohman har gjort ett nytt starkt år och Simon Banks penna är fortsatt oöverträffad i svensk sportjournalistik.

Men 2020 var inget vanligt allsvenskt fotbollsår.

2020 var året då ingen slog an en samhällelig nerv som en 51-årig kvinnlig partiledare:

Nyamko Sabuni krävde den 19 maj att regeringen skulle ta beslutet att dra igång fotbollsallsvenskan för herrar, eftersom Folkhälsomyndigheten drog ut på sina besked kring ifall det skulle bli något allsvenskt spel.

Det är lätt att vara kritisk till detta tilltag, men antagligen har pressekreteraren gjort samma iakttagelse som jag gjort under flera år: att det finns en väldigt stor grupp svenska mediemän och allsvenska supporterprofiler som årligen lägger upp ett »kan inte allsvenskan starta igen???«-inlägg i sociala medier dagen efter säsongen tagit slut i tidiga november, eller ännu hellre: ett »nu spelar Liverpool mot Chelsea på teven, men jag byter det mot att se Falkenberg-Örebro i regn alla dagar i veckan« mitt i midvintern.

Om man räknar in alla dessa figurer och alla de som klickar på gillaknappen på deras inlägg så förstår jag att en folkpartistisk partiledare kan se stora möjligheter i att växa snabbt från den låga folkölsnivån ifall man går ut som dra-igång-allsvenskan-företrädare.

… slappaste reklaminsats:

Att gamla idrottsstjärnor gör reklam för olika produkter på ålderns höst är inget nytt. Om jag fått en krona för varje gång jag sett Stig Strand i VitaePro-sammanhang i en tv-ruta så hade jag blivit ungefär lika mycket av en miljonär som Strand säkerligen själv blivit på att nasa placebopiller till åldrade människor med diffusa diversekrämpor.

Men man får ge den gamle slalomhjälten att han åtminstone vet vad det är han saluför. Pillren och dess påstådda mirakelverkan står i centrum.

Det är mer än det går att säga om Börje Samlings reklam för det tyngdförsedda Cura-täcket. Vi tar oss en titt:

Kanske har Stig Strands synnerligen frekventa pillernasande fått alla åldrade svenska idrottsikoner att helt sonika anta att det gäller anti-åldrings-piller, när de ringts ut på ett reklamjobb av sin agent. För nog är det så att Börje Salming lägger otroligt mycket mer kraft på att visa sig vid god kast-arms-vigör vid fiskescenerna än han gör vid själva produktplaceringen. Det framstår helt klart som att Börje först lagt allt sitt krut på att se härligt aktiv ut, som om han antagit att det var ett mirakelpiller för muskler och leder som han skulle låna ut sin gamla läderhandske till nuna åt. När någon stackars producent sedan sagt åt honom att det var dags att krypa ner under själva tyngdtäcket så verkar Börje tyckt att han gjort skäl för reklammödan redan – och vägrar vänta på att någon assistent ska förse täcket med ett påslakan. Det finns det inte tid för. Scenen där Börje är tänkt att vakna ur en realistiskt god sömn förtas därför lite av att han varken unnat sig påslakan eller örngott i vad som är tänkt att föreställa hans egen säng, där han trynar så gott under tyngden av det tunga tyngdtäcket:

Det ihopknycklade tryne man ser i bakgrunden (under den fem-sekunds-sekvens han verkar ha gått med på) är helt tydligt ett 69-årigt anlete som bittert muttrar något om att Stig Strand, den åldrade idrottshjältarnas nasarnestor, aldrig hade tvingats gå med på ett nerkryp under täcke.

… kändis-gigifiering:

På tal om just Börje Salming så snubblade jag under året in på hemsidan Memmo.me och när man väl trillat ner i det www-hålet var det i sanning svårt att kravla sig upp. Där fanns alltså bland annat Börje, som till tonerna av 400 svenska riksdaler gladeligen expresslevererade en videohälsning till vem som helst från vem som helst:

Ingen specifik skugga ska dock falla över Börje allena, för nästan alla svenskar som någonsin skymtat förbi i en offentlig bildruta finns representerade på Memmo.me. Vissa för att samla in pengar till någon behjärtansvärd organisation, det ska sägas – men väldigt många bara för att det är ett smidigt sätt att utöka kassan genom en halvminutsinsats hemifrån soffkanten. Det tog mig säkert en timme innan jag kunde slita mig från det beckmörker som rådde på plattformen, där mediala halvfigurer bjöd ut sig för en femtiolapp i sina selfiekameror.

Även kändisarna har alltså dragits in i faktumet att detta varit ännu ett gigekonomins år, vilket klargjordes i denna väl sammanfattade tweet:

There was never any lockdown. There was just middle-class people hiding while working-class people brought them things.

— JJ Charlesworth (@jjcharlesworth_) October 14, 2020

2020 har erbjudit rekordmånga tillfällen för gigjättarnas cykelbud att avancera till helt nya, mycket mer trygga och mer välbetalda tjänster på arbetsmarknaden. I mången dörrspringor har en nyanländ daglönare bara tänkt att hen skulle skynda sig upp till en port och sticka in en ljummen påse pommes genom dörrspringan, men istället plötsligt – via den osynliga hand som styr över vår meritokrati, eller för att den mysbyxklädde höjdaren innanför dörrspringan varit nöjd med potatisens salthalt – blivit erbjuden att bli mellanchef på ett hedgefondmäkleri.

– Du, har hedgefondmäklarna sagt när de stuckit näbben ner i den flottiga påsen, det verkar saknas en dippsås här?

Och precis när de ska till att ge på den stackars daglönaren en verbal avhyvling så har de lyft på en påse med mozarellastickor och så har dippsåsen legat där.

– Du, den låg här! Det var bra jobbat! Du skulle inte vilja jobba som managerial consultant på mitt börsnoterade företag?

Mekanismerna funkar så pass bra att Stockholms stad i slutet av året inledde ett samarbete med Foodora, dit arbetslösa i framtiden kan slussas för att hängas på en ryggsäck och placeras i vänthallen på T-Centralen, för att tävla om enstaka påhugg under en arbetsdag (eller arbetsdag är ett så tråkigt och gammaldags uttryck; arbetsdygn är mycket mer modernt).

… förlängda lista:

I 2018 års sammanfattande lista lyfte denna portal fram en insändare från en präst där han skrev om en urspårad sexualitet i samhället och där han, för att illustrera sin poäng, försökte lista alla olika typer av sex som slagit igenom i samhället:

När han lyft både genomsexet och gräddsexet, ja, till och med såväl över- som undersexet, så tänkte jag (med min ringa sexuella erfarenhet) att prästen tog sig vissa friheter då han slängde med den gamla sanningen om att listan skulle kunna göras ännu längre. Jag ifrågasatte faktumet att just den lista som innefattar gräddsex och leksakssex faktiskt kunde göras så väldigt mycket längre. Men tji fick jag under det här pissåret:

2020 var förstås inte det fluffigt vispade gräddsexets eller det njutbara supersexets år, utan istället året för för det nya och farliga kemsexet.

Och den här portalen, som saknar sex- och samlevnadsspalt av redaktionella kompetensskäl, får be om ursäkt till den arga prästen i Dalarna som bevisligen kunde ha förlängt sin lista.

… mest oroväckande Yepstr-trend:

Ingenting under året 2020 har gjort mig så orolig som den nya vetskapen om att några forskare luskat fram en genmanipulerande sax, kapabel att klippa och klistra ihop alldeles urspårade människohybrider — och att de valt att döpa den till Crispr.

Det låter som att vi alldeles strax kommer kunna appbeställa hem en DDR-dopad människotjur för att Yepstr-sköta hushållssysslorna så att man får ihop sitt vardagspussel. Och om man driver denna framavlade halvmänniska för hårt, så att den kolar under arbetsbelastningen, så är det bara att TippTappa bort kadavret till skroten. Man behöver inte ens göra så som man sedan 2020 gör med sina helmänskliga anhöriga:

Att man varsamt Lavendlar bort dem och får ihop dödspusslet.

… sämsta journalistiska gestaltning:

Under 2020 gav SVT en man vid namn Peder Brendmo fria händer att gestalta hur han upplevt sin avsaknad av hår. Han diktade i tv-serien Den kala sanningen ihop en föga trovärdig historia om hur han trodde att hans liv skulle bli komplett med en fullfjädrad kalufs på hjässan. För att försöka illustrera varför han var så olycklig kring att tillhöra de skalligas skara så tog han till den allra mest befängda samling pixlar man kan samla ihop vad gäller att visa på vilka människor i samhället som saknar hår:

Om man framställer hela gruppen av tunnhåriga män genom att låta två bröder Rongedal flankera den gamla Gladiator-köttklumpen Hero (vilket tillsammans bildar en scen som tagen ur en dystopi där en Crispr-modifiering av ett gäng nakenkatter gått hiskeligt snett) så är det förstås lättare att försöka rättfärdiga att man vill satsa på kinesiska skalpkrämer och turkiska laserbehandlingar av hjässan.

Som lök på den identitetspolitiska torsken skulle Brendmo sedan försöka ge alla skalpmässigt undervegeterade individer stöd och råd genom att blanda in den här figuren i handlingarna…

… i exakt samma veva som polisens insats mot sexköpare satte dit sin allra mest kända brottslig, som fick se hela sitt pastasåsimperium falla.

… bortglömda cancel-rea:

På tal om Paolo Roberto så kunde väl ingen missa hur pastasåserna och de frysta canneloni-färdigrätterna från den cancellerade sexköparens italienska märke reades ut i matbutikerna under 2020.

Men under sensommaren briserade också en annan stor kändisskandal, om än av mindre modell, som inte nådde de stora dags- eller kvällstidningarna. De som följde sociala medier i augusti månad kunde dock knappt undgå det, men allra bäst koll fick man förstås som alltid ifall man (som jag) följde realisationsmönstren på överskottshandeln Matsmart.se:

Fem påsar jordnötter för bara 25 kronor. Det spelar ingen roll om nöttillverkaren är tysk och ifall det faktiskt saknas en bokstav i företagsnamnet; den som slaviskt följer valuta- och nötkurserna på MatSmart.se förstår direkt att här ligger en hund begraven.

… bästa gifar:

Den här kombinerade raise-the-roofarn, hämtad från SVT-serien Gift vid första ögonkastet (där jag alltså inte var med, även om mycket tydde på det), tyckte jag var värd ett mer viralt öde:

Perfekt för när någon kompis berättar att hen fått en kram i slutet på, säg, fjärde dejten, eftersom sexologen Kalle gjorde dessa överdrivna glädjeyttringar när ett par berättade att de ibland rörde ömt vid varandra.

Även denna rörliga gråtskrattare, från ett SVT-program där semi-åldringar som Claes Malmberg försökte lära sig använda internet, tycker jag inte skulle ha gjort bort sig i ett chattverktyg:

… starkaste morph:

Jag har en god vän som ogärna skyltar med sitt namn i diverse sammanhang, men som gärna står och gömmer sig i faggorna och bidrar som spök-kreatör. Det kan gälla allt från spök-kokade saffranskolor till ett mini-julfirande med släkten till spök-tillverkat content till vänners blogginlägg. Tidigare i år spök-bidrog han till den här spaningen:

Att den socialdemokratiska civilministern Lena Micko är mycket lik skådespelaren Owen Wilson. Och när han placerade de båda i ett gammalt hederligt morph-verktyg, som väver samman de två nunorna, så var det nästan kusligt hur i princip bara…

… glasögonen försvann på civilministern.

… mest nedslående gåva:

Jag skrev inte ett enda inlägg på nära nog två månader i somras. Det får nog sägas vara den här portalens längsta uppehåll i modern tid. Varför?

En delförklaring är att jag under sommaren tog del av Sundsvalls Tidnings-nyheten att Stefan Tärnhuvud skulle lägga spikskorna på hyllan. Sundsvallssprintern har varit Medelpads snabbaste man så länge jag kan minnas, han har tagit dubbla SM-guld på hundra slätt, nått semifinal såväl inomhus- som utomhus-EM och år efter år utmanat hitflugna amerikaner på den lokala kraftmätningen Sundsvall Wind Sprint.

I nästan ett och ett halv decennium har den idag 35-årige Tärnhuvud gnetat sig fram på det envetna sätt som man nästan bara kan finna hos svenska kortdistanslöpare. Det är en speciell typ av envetenhet som får någon att härda sig igenom vinter efter vinter i medelpadska kulvertar och som tålmodigt står ut med lokalpolitikens hårdnackade vägran att rusta upp friidrottsfaciliteterna på Baldershov, och allt detta för att någon gång per sommar ges chansen att nagga någon hundradel på sitt personliga rekord på 10,35. Stefan Tärnhuvud har länge varit ett föredöme för oss medelpadingar som gnetar på, år efter år, och som inser att vi aldrig någonsin kommer att bli bäst, men ändå kämpar för att bli lite, lite bättre.

Jag läste därför artikeln om hans slutgiltiga beslut att ge upp karriären med stort intresse och noterade nöjt hur han uppvaktats med såväl helsida i ST, blombukett och ett inramat personporträtt:

Men sedan stannade jag upp och tryckte trynet lite närmre den konstnärliga gåvan, som jag först upplevde som genuin och personlig:

Och så tog jag en titt till på den Stefan Tärnhuvud som jag lärt känna:

Och det visar sig helt klart att Stefan Tärnhuvud, som själv besitter slanka och i vissa vinklar rent näsvisa drag, inte alls har fått någon personligt målad tavla när han valt att avsluta sin långa och trogna tjänst för svensk och medelpadsk friidrott. Nej, han har blott beärats med sitt namn på nummerlappen till en generisk Robert Kronberg-prototyp.

• 

• 

Vad är det ens för mening att gneta på som medelpading, om inte ens Stefan Tärnhuvud kan ha gjort sig förtjänt av att få sin nuna korrekt avmålad? Allt som kan tänkas vänta en, även efter den allra längsta och trognaste av tjänster, är att få sitt namn ditslafsat på någon uttjänt gammal konstverks-mall som ansvarigt förbund haft liggande.

… missade möjlighet:

1986 mördades Olof Palme på öppen gata. 1987 lanserades dataprogrammet PowerPoint för allmänheten.

I 34 år har Palmegruppen fått arbeta och i 33 av dessa har man alltså haft tillgång till det ledande presentationsprogrammet på marknaden. Men när deras slutsats så slutligen skulle förmedlas så var det inte bara själva uthängningen av den avlidne Scandia-mannen man kunde opponera sig emot, utan också hur Sveriges genom tiderna mest bevakade PowerPoint-presentation lades upp. Att de inte smyckat den med bilder eller annat krimskrams må vara förståeligt, men för en lärare (som bygger mycket av sin pedagogik kring att ord ska sväva och dansa in i bild) var det oförlåtligt att de inte ens unnat sig de två klicken som behövts för att addera lite animerad spänning till presentationen:

Slöseri på ett perfekt "Virvel in"-läge. pic.twitter.com/tIyxWDZqks

— Erik Löfgren (@Pirkt) June 10, 2020

… pärm-kompatibla innehålls-förteckning:

Den var mycket som gick att reagera på vad gäller den tidigare ÖFK-bossen Daniel Kindbergs självbiografi, döpt till Mitt liv: inget försvarstal. Det var en bok som skyndades fram på snabbskriven Marcus Birro-prosa av en anledning som absolut inte var att det behövdes ett försvarstal under pågående rättsprocess, utan kanske att akademiledamöterna skulle hinna läsa innan de bestämt sig för Louise Glück.

Man hade förstås kunnat stanna en stund vid omslaget…

… men det starkaste för mig (som snabbt ögnade igenom boken i jakt på eventuella omnämnanden av en klyktattare till hemåtnickare) var snarare innehållsförteckningen, som till väldigt stora delar liknade den man brukar finna i försättsbladet till riktigt privata pärmar med olika viktiga papper man sparat på sig genom åren:

Kapitlet med Kindbergs egen berättelse om vad som hänt sedan polisen slog till mot kontoret är det som alla suttit och suktat efter; den som får läsarna att lätta på lädret och köpa boken. Att då välja att döpa det kapitel till ett enkelt »2018-2020«, som om det bakom pärmfliken dolde sig en oorganiserad plastficka där man pulat in gamla kvitton och någon instruktionsmanual till den där nya digitalkameran man köpt, är det enda som jag hittills funnit älskvärt i hela den här ÖFK-härvan.

Sedan kommer 22 sidor markerat »Privat«, dit man antagligen inte bör bläddra om man har någon respekt för privatlivets helgd.

… satirkropp:

Under 2020 fortsatte jakten på superkroppen för väldigt många. Eller: superkroppen och superkroppen. Snarare den kropp som man får efter att ha förvägrat sig själv mat och brutit ner den under 16 helvetesveckor, vilket den här mannen uppmuntrar till:

Tony Andersson är upphovsmannen bakom succémetoden 16 Weeks Of Hell. Och vem vill inte svälta sig för att tillskansa sig den här oemotståndliga lystern hos en hålögd man som ser ut att vara ungefär ett uteblivet mellanmål ifrån att falla ihop i en hög av märkligt dimensionerad muskelmassa:

Många är de gamla manliga idrottshjältar som i genomgått Tonys 16 veckor av chockartad omställning av diet och träning och som sedan ställt sig framför en kvällstidningskamera i optimal belysning. I vissa fall har det faktiskt känts som att själva belysningen varit en stor del av skillnaden, som när Challe Berglund bara ser ut att ha slutat med att aktivt puta ut magen och samtidigt börjat se marginellt mer glad ut:

Men i andra fall får man ge deltagaren att man faktiskt ser närmast bisarra effekter av 16-veckors-helvetet, eftersom en så senigt definierad muskulatur ser lite märklig ut på en så gammal kropp. Som den gamle hockeyprofilen Anders »Masken« Carlssons förvandling:

Och i just »Maskens« fall kanske man borde lyfta på hatten, men jag väljer istället att lyfta fram de otroliga likheterna mellan den gamla Leksands-profilens glada poserande med sin nya och plågsamt framtvingade kropp och den här The Onion-satir-artikeln:

Det är samma typ av satiriskt dumma förvåning.

… likhet:

Det här var lite för likt mig på Stormzy-konserten i vintras:

svennar när dem har hört 1 rap-låt pic.twitter.com/N5KbYcwubg

— Erik (@intresse) February 26, 2020

… Pirkt.se-inlägg:

Det var mer än vanligt tunnsått med kvalitativa inlägg på den här portalen i år. Men ett som jag verkligen lade ner min själ och mitt hjärta i var det som handlade om vilka företag i Stockholms innerstad som, att döma av deras namn, rimligtvis borde klappa igen först av alla när Corona-krisen lamslog ekonomin. Jag gick under veckor, kanske till och med månader, runt och letade efter svengelska bluffnamn som osade av luddiga Mossack Fonseca-upplägg och skum skalbolagsverksamhet.

Och jag tyckte mig hitta en fin samling till slut, där jag ställde de obekväma frågorna som ingen ekonomijournalist vågat ställa, kring vad som försiggår bakom StruSofts fasadskylt eller vad som sker bakom dörren till Flexenclosure.

Jakten på Sveriges minst samhällsnyttiga husvägg

Det andra inlägget jag kan tycka hade något var det här, som samlade rörliga bilder på när fotbollsagenten Patrick Mörk gjorde ett väldigt slappt jobb vad gäller att försöka tona ner sin koloniala hästhandlaruppsyn i SVT-dokumentären där han gjorde affärer nere i Elfenbenskusten:

De bästa kolonisatör-gifarna från SVT-dokumentären »Det vackra spelet«

Och för den som blir sugen på fler slappa spaningar utspädda på alldeles för många tecken så kommer Pirkt.se finnas kvar även under 2021.

Allting är så lätt när det är ljust och soligt, även för den som inte begåvats med någon särskild täckningsgrad runt hjässloben. Bilden ovan visar hur det brukar se ut: man drar på sig en t-shirt, slänger något somrigt pärlplattehalsband om halsen och sedan är man redo att möta världen med öppen blick och inte sällan heller den typ av lätt öppna mun man oftast finner hos landuppstigna sötvattensfiskar. Ja, om man ska vara riktigt optimistisk kring det här med att ha blivit satt till jorden med en skalpvegetarisk funktionsvariation så är det ju så att på sommaren – när d-vitaminen står som spön i backen – så är det ju faktiskt mer hud som blir smäckert solkysst på en flintifierad individ än på en frisyrinnehavare. Mer somrig fräschör och solig lyster per hudcapita, så att säga.

Men sedan vänder det, mina vänner. Och som det vänder. Mitt på dagen idag, den 21:a december, inträffade vintersolståndet och jag vill berätta lite om att vårt nordiska beckmörker slår hårdare mot vissa samhällsgrupper.

För om sommaren bjuder på mer solkysst areal per hudcapita för den flintifierade individen så erbjuder vintern precis motsatsen: långt mycket mer blekhet per huvud. Ett helt klot av d-vitamin-hungrande och gråblek hudmassa är vad vi erbjuder omgivningen. Det uppmärksammades inte minst härom veckan, då följande nyhet briserade i fotbollsvärlden:

En renrakad linjedomare var alltså så pass blek om skalpen att han misstogs för själva den vita fotbollen av den AI-styrda kameran.

Jag har länge skissat på en meteorologisk karta, en sån som SMHI brukar göra kring när eller om det slagit om till meteorologisk vinter eller sommar i olika delar av landet, men en karta som istället visar på när under hösten som det blir meteorologiskt omöjligt för den frisyrlöse att gå utan mössa.

Och alltså inte främst på grund av kylan skulle bita den kala hjässan för hårt, utan på grund av den rent av obehagliga blekhet som utstrålas. Att gå ut utan mössa i vinterns kranka skallblekhet skänker en den typ av specifika glåmighet man nästan bara finner hos svenska nynazistiska män som fastnat på bild från någon riktigt misslyckad marsch på en mindre ort i Dalarna. Men den meteorologiska omöjligheten grundar sig också i de märkliga proportioner som uppstår mellan bylsiga vinterjackor och puffiga halsdukar i relation till ett litet kritvitt ägg till huvud som balanseras längst uppe på en gedigen lager-på-lager-hög av textilier.

Min tilltänkta karta skulle ta alla dessa aspekter i beaktande: uthärdlig skalpkyla, upplevt obehag på grund av blekhet och inte minst ration mellan ytterklädernas volym och huvudstorleken på den lille nakenkatt som tittar upp ur textilhögen. Och på samma sätt som SMHI är glasklara kring när det faktiskt blivit meteorologisk vår eller vinter eller sommar så skulle den här kartan vara glasklar kring exakt när den meteorologiska omöjligheten att skippa huvudbonad som flintifierad dragit in över norra Norrland och hur den sedan rört sig nedåt i landet.

Jag har inte kartan redo än, men jag vet att omöjligheten dragit in över Stockholm sedan ett par månader tillbaka. Sedan tidiga november har jag nog inte dragit på mig min bylsiga ytterjacka utan att också sno på mig en mössa innan jag gått ut, för att undvika att skrämma upp barn och gamla med den här gamla beprövade vinter-uppsynen:

Den här bilden (som jag letade väldigt länge efter för att kunna illustrera problematiken med den rakade skallens vinterlevnad) ska vara tagen 2014, när jag var 24 år gammal. Det har i så fall (ifall det kan stämma, när personen på bilden så uppenbart är en 54-årig man som heter Roger och som har ett par brott mot knivlagen i sitt register) gått sex år sedan dess.

Det har knappast varit år som gynnat min vintriga utstrålning i mösslöst tillstånd, snarare måste ytterligare ålderdom ha stärkt den typ av fullkomliga glåmighet som fick Håkan Hemlin att (medveten om sin novembriga hudskrud) ställa sig mjuggdold i skuggan på omslaget till ett av sina egna album, samtidigt som vapendragaren Mats Wester unnade sig en utsuddning för att slippa visa sitt gråbleka vintertryne:

Så vi har det verkligen inte lätt under vinterhalvåret, ens under vanliga och icke-pandemiska tider. I år är det förstås ännu värre, när den pågående pandemin låser in en från dagsljuset och där vädret inte bistått Stockholm med en enda soltimme under december månad.

Och mitt i det pandemiska beckmörkret så landade den här nya studien i mina vänners finmaskiga och synnerligen specialdesignade www-nät för att fiska fram smädande material mot mig:

Som om vi inte har det nog svårt om vintrarna (där vi riskerar att hängas ut som allt från NMR-aktivister till fotbollar) så är det förstås också så att den skara som lider av den manliga skalligheten är extra hårt ansatt av covid-19, enligt en av få studier som valt att fokusera på vår ofta bortglömda samhällsgrupp.

Och visst: man behöver ju inte vara naiv och hoppas på att det snabbt utvecklade vaccinet skulle ha biverkningar som satte fart på hårsäckarna…

… men nog hade man väl kunnat hoppas på att vår redan missgynnade skara av krummande och håglösa Nordman-söker-skydd-av-skuggan-utstrålningar inte skulle åka på ökad risk att smittas av covid-19.

Men så är det tydligen. Jag har inbillat mig att den närmast totala isolering jag klivit in i sedan slutet av november har att göra med att mina försök att vara en god samhällsmedborgare, en vänligt sinnad medmänniska och ansvarstagande individ. Men kanske är det så att jag vet med mig att jag är på god väg mot Pattern 4-nivån…

… och att det primärt är den riskmedvetenheten (40,8 procents högre risk!!!) som gjort att jag inte känt att det varit läge att gå på, säg, Bastard Burgers och unna mig en ++-halloumiburgare, vilket jag till min förtret sett att en stor del av alla manliga Pattern 1:or fortsatt med.

Allt fler skolkoncerner vill göra jättelika vinster på den svenska skolpengen, genom att packa in välartade elever i välfyllda klassrum med lägre lärartäthet än i kommunala skolor.

Men snart kanske de inte ens behöver fysiska skolor för att tälja sitt världsunika typ av guld.

Utvecklingen mot ökad distansundervisning i svensk skola drivs på av pandemin, hejas på av vinstjägarna – men stöttas också av de hårt pressade kommunerna.

Det är upplagt för en utvidgad dystopisk katastrof.

När statsminister Stefan Löfven den 17 mars 2020 lämnade besked om att Sveriges gymnasieskolor skulle stängas och övergå till distansundervisning befann jag mig på just en gymnasieskola i Stockholms innerstad. Jublet som bröt ut bland eleverna i korridoren visste inga gränser: det lät som att Sverige tagit multipla VM-guld i flera olika sporter under en och samma sekund. Kanske var jublet likadant på alla andra skolor i Stockholms innerstad. Klart var i alla fall att hela stadens, ja, hela landets gymnasieelever framöver skulle få gå hem och lämna skolmiljön bakom sig – oavsett vilken skola de gick på, oavsett vilka meritpoäng de kommit in med, vilken studiemotivation de uppvisade eller vilka socioekonomiska hemförhållanden de kom ifrån.

Omkring 800 000 svenska tonåringar skulle då lämna skolmiljön och klassrummen, ta hem sin dator och sköta sina gymnasiestudier på distans, med hjälp av lärare som kopplade upp sig via digitala verktyg.

Förra måndagen var det dags igen, när gymnasieskolorna (som levt i något sorts halvdistansförhållande med eleverna under hösten) på nytt stängde igen helt. Och i fredags eftermiddag fick jag, som lärare i en kommunal högstadieskola, besked om att vi ska flytta över undervisningen till digitala plattformar under den sista veckan innan jul.

Vissa av mina trettonåringar kanske jublade i fredags, över nyhetens behag; så som trettonåringar gör när det verkar ha öppnat sig en lucka i tiden där man får vara hemma och äta rostmackor i morgonrock utan att ens ha behövt lura en förälder med det gamla febertermometer under sänglampan-knepet.

Men svenska gymnasieelever jublar nog inte längre. Det gör i alla fall definitivt inte deras lärare.

I våras följde jag samhällskunskapslärare på två olika kommunala gymnasieskolor i Stockholm, för att ta reda på hur de upplevde att vara pedagogiska på distans. Jag skrev en hel uppsats om det, som man kan ögna igenom här om man vill, men med ett enda ord kan jag – i detta bloggsammanhang, där jag är friad från akademins stilistiska bojor – sammanfatta deras åsikter så här:

Det sög. För alla.

Det var dåligt för lärarna, det upplevdes dåligt för eleverna, det var dåligt för lärandet. Och det var framför allt väldigt orättvist och ojämlikt.

De ambitiösa eleverna på skolan med det högre meritvärdet, där den socioekonomiska statusen i regel är god, klarade av att sköta distansundervisningen och göra sina uppgifter – men eleverna på skolan med betydligt lägre meritvärde gick det inte alls lika bra att försöka hjälpa de elever som brukar ha svårigheter att nå målen.

Det var ingen banbrytande forskning. Självklart skulle det bli så, under den hastigt digitaliserade Corona-våren 2020. All tidigare forskning om digital distansundervisning tydde ju på det.

För det här med distansundervisning är ingen ny grej. Redan 1898 började Hermods erbjuda distanskurser för elevgrupper som inte kunde gå vid något av de 36 högre läroverken i landet: ett sätt för ungdomar från främst arbetarklassen att tillgodogöra sig högre studier. Elever som läste Hermods distanskurser kunde sedermera samlas i så kallade Robertsforsskolor, där de tillsammans kunde öva på sina uppgifter under uppsikt av lärare. Dessa skolor riktade sig dock – sina kompensatoriska samhällsambitioner till trots – inte direkt till alla elevgrupper som stod utan möjlighet att studera vid högre läroverk, utan Robertsforsskolan uttryckte utan krusiduller att de bara sökte efter »utmärkta läshuvuden« som satt på en »tillfredsställande fattningsförmåga, tillräcklig flit och tillräckligt intresse för sin skolgång för att efter studier per korrespondens kunna avlägga en examen med goda betyg«. Spola fram hundra år, när det svenska skolväsendet är på väg att digitaliseras runt millennieskiftet, och tongångarna är ungefär likadana:

»Man får nog räkna med att en viss andel av eleverna inte klarar av att studera på distans«, slås det fast i en forskningsöversikt där det summeras att det största problemet för de tidiga 00-talets ivriga förespråkare av distansutbildning är att »det inte med säkerhet går att fastställa något som är mera säkert än att motiverade elever lär sig bra oavsett i vilket system de än studerar«.

Ytterligare tjugo år senare vet vi faktiskt att det här med Internet – denna magiska uppfinning där all världens kunskap finns tillgänglig – inte verkar ha revolutionerat skolresultaten till det bättre. Och framför allt inte utjämnat några skillnader mellan olika typer av elever, vad gäller skolresultaten – snarare tvärtom. Forskaren Martin Danielsson slår i en omfattande studie fast att ungdomar från socioekonomiskt starkare hemmiljöer har en helt annan skicklighet vad gäller att använda tekniken till lyckade studieresultat än ungdomar från svagare socioekonomisk bakgrund. Ungdomarna från de socioekonomiskt starkare hemmen vet hur de ska »använda datorn och internet i linje med den legitima digitala kulturen« medan ungdomarna med de socioekonomiskt svagare bakgrunderna använder internet och datorn till allt annat än skolarbete, som en »slags frizon från skolkulturen«.

I en rapport från Utbildningsutskottet lyfts också hur en ökad användning av digitala verktyg i skolans undervisning ofta leder till att arbetet blir mer individualiserat och att det – om det inte görs »välorganiserat« – tenderar att leda till »ofokuserat ensamarbete« för eleverna som redan har det svårt. Elever som redan har det tufft får det alltså ofta ännu svårare i och med ökad digitalisering.

Precis det såg jag i min studie i våras. Jag tittade utifrån perspektivet att svensk skola har ett kompensatoriskt uppdrag och fann att detta uppdrag – skolans roll som »nyckel för att avskaffa klassamhället«, som Palme en gång uttryckte det – upplevdes som omöjligt att uppfylla för de ofrivilliga distansdidaktikerna. De redan motiverade och socioekonomiskt ramstarka eleverna klarade hemmapluggandet; de i den andra änden – som redan haft tendenser att kunna tappa skolarbetet – tappade det.

Det är dåligt för den svenska skolans ambitioner om att vara en kompenserande samhällsfaktor att elever i tonåren får gå hem med varsin dator och ett par länkar till olika Zoom-möten utspridda över dagen.

Alla som sätter svensk skola, dess elever, dess kvalitet och dess likvärdighet i främsta rummet borde således vara emot en sådan utveckling.

Men tänka sig: så är det inte.

Bland ägarna till de största skolkoncernerna i Sverige, vars affärsidé är att tälja profit av den skattefinansierade skolpengen, lär det kanske inte ha jublats när besluten kring distansundervisning kom, varken i våras eller nu under vintern. Men jag känner mig ganska säker på att en och annan handflata gneds emot varandra på ett lömskt och serietidnings-skurkaktigt sätt, samtidigt som ett och annat girigt vargflin lär ha prytt en och annan koncernchefsnuna.

Vi hoppas på lagstiftarens stöd och möjlighet att kunna fortsätta genomföra fjärr- och distansundervisning som ett komplement där det är effektivt med utgångspunkt i elevernas lärande.

Så uttalade sig Marcus Strömberg, vd för svensk friskolas allra största jätte Academedia, i somras, efter en vår av distansundervisning för koncernens gymnasieskolor. Redan i april var han ute i DI Weekend och vevade om att det behövdes en ny lag som tillät mer distansundervisning även efter pandemin var över:

»I framtiden kommer vi se en kombination av fysisk undervisning och fjärrundervisning. Det här är ett sätt att adressera lärarbristen och ett sätt att utmana den traditionella undervisningen. Skolan har legat efter digitalt.«

Ett sätt att tackla lärarbristen, ja. Utmana katederundervisningen, ja.

Men också ett sätt att tjäna pengar ännu effektivare. För är det någonting som Marcus Strömberg och hans styrelsekollegor har som utgångspunkt så är det faktiskt inte primärt elevernas lärande, utan hur man gör maximalt med vinst på elevernas samlade skolpeng. Företagets vd Marcus Strömberg hade, enligt DI Weekend, en ersättning på 9,2 miljoner kronor för sitt arbete under det förra räkenskapsåret; det är inte pengar han får för att ha »utgångspunkt i elevernas lärande«. Nej, han tjänar multum på grund av att han bevisligen är mycket skicklig på att maximera sin skolkoncerns miljonvinster gjorda på svenska folkets skattepengar – utan att folket blir så argt att de gör skolpolitisk revolution.

Hans ägare är riskkapitalister och stora fondbolag: de kräver avkastning, inte likvärdighet och kvalitet.

Och just avkastning har det varit gott om på sistone. Under pandemins krisår 2020 har Academedias många lärare och skolchefer säkert haft tufft och stressigt att ställa om till pandemivänliga undervisningsformer, men ekonomiskt har det gått alldeles galant för aktiebolaget. I oktober kom beskedet att vinsten för det senaste kvartalet uppgått till 117 miljoner svenska kronor – att jämföra med 22 miljoner kronor under samma period förra året. Och i slutet av november föreslog Academedias styrelse att inte mindre än 158 miljoner kronor skulle skickas ut i utdelning till aktieägarna.

Och jag tror att vi måste vara väldigt vaksamma kring vilka möjligheter det digitala hemmasittandet i skolan möjliggör, för de aktiebolag som vill tjäna pengar på att erbjuda undervisning som blir billigare än den man får betalt i skattepengar för att bedriva. Bort med lokalkostnader, väck med utgifter för suddigum och linjaler och whiteboardpennor. Visst: släng ut någon avgift för ett Premium-konto på någon Zoom-klient här och någon digital omställningskurs till någon gammal lärare där, men i botten av kalkylarket lär det kunna bli rejält positiva siffror.

Det var inte bara Academedia som var positiva till distansmöjligheterna i våras. Även Internationella Engelska Skolan var väldigt snabba på att utnyttja den nya lagstiftningen och på grund av »personalbrist« delvis övergå till distansundervisning på ett antal högstadieskolor, bland annat i Liljeholmen i Stockholm och i Umeå.

Och fler stora aktiebolagskoncerner håller nu på att växa sig stora, i skuggan av de två jättarna. Namn som Dibber, Norlandia, Atvexa och Watma Education har alla börjat förvärva på sig ett stort antal mindre friskolor för att göra skattefinansierat guld av stordriftsfördelar. På bara några år har nya koncerner köpt upp över 50 000 elevers skolgång, och utvecklingen mot att några få bolag äger en allt större del av friskolorna beskrivs som en naturlig (om än försenad) process på denna öppna marknad. Att köpa upp redan befintliga friskolor är också vad som gjort Academedia till norra Europas största utbildningsföretag.

»Marknaden blir allt bättre på att hitta de lönsamma delarna«, summerar skolforskaren Jonas Vlachos i Svenska Dagbladets kartläggning över aktiebolagens extrema expansion på skolmarknaden.

Och en potentiellt mycket lönsam del, som än så länge fått vara ganska outnyttjad av rovkapitalistisk stordrift, är en mer distanserad undervisning i högstadiet eller på gymnasiet.

Det världsunika svenska vinstregnet över skolkoncernerna lär kunna tillta om digitaliseringen och distans- och fjärrundervisningen på skolorna ökar i framtiden. Tidningen Aktiespararen väver in detta faktum när de rekommenderar sina läsare att investera i just Academedia-aktier.

»Skolundervisningen kan förväntas fortsätta bli allt mer digital framöver, påskyndad av corona, och där besitter AcadeMedia en stark position och kompetens för att kunna kapitalisera på den trenden och man är i dagsläget ledande inom distansutbildning«.

I ett uttalande under rubriken Digitalisering kan stärka skolan menar Academia-vd:n Marcus Strömberg att vi efter Corona-vårens distansperiod befinner oss »i en paradigmförändring och har fått nya kunskaper som kommer att utveckla skolan. Det är viktigt att lagstiftningen inte hindrar utvecklingen. Låt oss istället använda digitalisering på sätt som stärker likvärdigheten och kvaliteten i svensk skola«.

Lagstiftningen vad gäller möjligheter till distans- och fjärrundervisning har redan ändrats en gång, men friskolejättarna vill ha mer. De vill ha ännu färre restriktioner och att svensk skola ska tillåta ännu mer av billig distansundervisning. För det limmar väldigt väl med alla aktiebolagsskolors gemensamma affärsidé om att samla socioekonomiskt starkare och mer studievana elever i sina klassrum. Det är just dessa elever som i högre utsträckning än övriga skulle klara av distansundervisningen okej.

Den »likvärdiga« skolpengen (och här formar jag fingrarna till fysiska kaninöron i luften) gör att friskolor har rätt till samma skolpeng som kommunens skolor, trots att deras ansvarsområden skiljer sig markant (vilket jag försökte redogöra för i det här inlägget). Det är en ekvation som inte fungerar i vanliga fall, då friskolorna tjänat miljardbelopp över de senaste åren samtidigt som kommunala skolbudgetar havererat. Men det är en skolfinansiering som formligen skulle kunna urarta i ett sällan skådat pollettregn över friskolekoncernerna, ifall dessa skulle kunna öppna upp för mer distansundervisning (för sin mer handplockade och välartade elevgrupp) samtidigt som kommunen (som har ansvar för de bråkstakar som inte lämpar sig lika bra framför en Zoom-kamera) tvingas fortsätta erbjuda fysisk undervisning i klassrum.

Jag tror på allvar att vi, om vi inte passar oss, kan få se en ny parallellskola växa fram. En mer digitalt distanserad för de välartade eleverna på, säg, Internationella Engelska Skolan eller Jensens Education och en mer fysisk och kommunal för de som inte kommer in.

Och alla kostnader som den kommunala skolan då skulle fortsätta ha för lokalhyror och pennor och suddigum skulle de digitaliserade aktiebolagsskolorna då förstås ha fortsatt rätt till. Atvexa, Dibber eller Skolpengstäljaren AB vad nu en friskolekoncern kan heta ska ju förstås inte straffas ifall de effektiviserat sin verksamhet genom att låta försteförsteläraren Ulf leda Zoom-lektioner för hela koncernens elever i kursen Historia 1B. Inte ska de straffas ifall de låtit uppföra effektiva rättningsfabriker där legitimerade lärare Tomtens Julverkstad-stämplar dit A-betyg på alla inlämningar som Ulf delegerar vidare till det löpande lärarbandet.

Jag överdriver, kanske. Men det blir så när man redan lever i en dystopisk skolpolitisk samtid. I slutet av november släpptes boken A Wolf at the Schoolhouse Door om hur USA:s allmänna skolsystem är hotat av kommersiella privata intressen. I vänstertidskriften The Jacobin beskriver recensenten Jon Shelton följande utveckling som något hämtat från en urspårad dystopi:

Att varje skola fungerar som ett företag, tänkt att sälja sin utbildning? Check. Alla föräldrar är konsumenter? Check som en smäck. Lärare som fokuserar på att hålla kunderna nöjda? Checkelicheck.

Vi är redan där i Sverige. Vi befinner oss redan Black Mirror-avsnittet – vi måste hålla utkik för nästa hemskhet som kan drabba vår skola.

Men det värsta med idén om en digitaliserad parallellskola? Det är att utvecklingen kan komma att gå åt det här hållet med kommunens goda minne. De kommer, av allt att döma, gladeligen gå med i farans riktning.

Ja, de har till och med varit med och drivit på utvecklingen.

2017 kom den medlemsorganisation som nu heter Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, med en rapport som handlade om kommunernas situation och det stora behovet att spara pengar. I rapporten slogs fast att »omfattande effektiviseringar endast skett när ny teknik tagits i anspråk« och att det i det här läget – när många kommuners ekonomier helt enkelt inte går ihop – därför »handlar om att använda sig av digitaliseringens möjligheter«. För vår tids »nya teknik«, slog SKR fast, »är digitalisering och den behöver användas i effektiviserande syfte«.

Vår tids nya teknik är digitalisering. Det låter konstigt. Vår tids nya teknik, som ska revolutionera effektiviteten i svensk skola, är att en elev som tidigare kunde läsa en text på papper nu kan läsa samma text på skärm.

Det är inte Spinning Jenny, direkt. Det är Zooming Melvin i 8C.

Aktiebolagsskolorna dreglar inför den här utvecklingen, medan pressade kommunala skolpolitiker känner sig tvingade att försöka hänga på. De har inga andra idéer över hur den havererade svenska skolfinansieringen ska gå ihop och kommer tafatt att försöka springa med i ett riggat lopp.

Den här veckan kommer jag att påbörja en veckas distansstuderande för mina högstadieelever. Vem vet: det kanske går okej med SO:n och min digitala idrottslärarpersona kanske till och med kan visa hur man tänjer ut en spänd framsida.

Men på ett större plan kommer det inte bli bra, vare sig på högstadiet eller på gymnasiet. Ökad distansundervisning är dåliga nyheter för de elever som behöver skolan och lärarna mest; de elever som är tänkt att gynnas av att den svenska skolan har en kompensatorisk ambition.

Den typ av elever som friskolorna gärna väljer bort och som de på en systematisk nivå lämnar åt kommunen att ta hand om.

Det är det faktumet vi måste hålla fokus på när friskolejättarna ylar om att lagstiftningen måste luckras upp för ytterligare Zoom-pluggande: att de inte gör det utifrån några andra ambitioner än att tälja så mycket skattefinansierat guld de bara kan, medan vi tillåter det.

Att tillåta ökad distansundervisning kan bli nådastöten för den jämlika ambitionen i det svenska skolsystemet. Pandemin driver på, aktiebolagscheferna gnuggar händerna och kommunala skolnämnder lommar uppgivet med i brist på andra idéer på hur man löser en olöslig ekonomisk ekvation.

Det är vi som måste få politikerna att sätta stopp för allt ihop; för marknadsskolan, för vinsterna, för det ständiga underfinansierandet av välfärden. Annars väntar nya Black Mirror-avsnitt runt hörnet.

1972 släppte Torgny Lindgren boken Skolbagateller medan jag försökte skriva till mina överordnade: en skönlitterär liten novellsamling byggd kring den dåvarande svensklärarens upplevelser från den svenska skolan.

I den första lilla novellen blir en nervös lärare inkallad på ett möte till skolans rektor. Läraren har just blivit utskälld på ett föräldramöte av en marxistiskt influerad förälder som gormat och tjoat om lärarkårens eviga sorterande av eleverna och deras oundvikliga upprätthållande av klasshierarkierna. Rektorn säger åt läraren att ta det lugnt. Kritiken må vara riktig i sak, säger han, men den är riktad åt fel håll. 

»Vi är inordnade i ett fantastiskt rikt differentierat system, var och ett på sitt plan så att säga. Och om man bara håller sig ordentligt fast i själva systemet så går allting bra«, summerar rektorn lugnt och sansat. Läraren hummar, varpå rektorn fortsätter: »I själva verket är naturligtvis systemet som sådant ohyggligt krångligt och invecklat. Man ska bara aldrig låta sig överväldigas av det.« 

I slutet av september 2020 såldes en väldigt stor mängd aktier i friskolekoncernen Internationella Engelska Skolan. Det väldigt lönsamma svenska skolföretaget IES köptes till ännu större del upp av Paradigm Capital: en köpare som – och här citerar jag direkt ur en nyhetsartikel – »ägs indirekt av ett konsortium under ledning av Paradigm Capital SICAV, och inkluderar även Paradigm Capital Value, Hans and Barbara Bergstrom Foundation, Tuna Holding samt vissa investerare åt vilka Paradigm Capital är rådgivare samt vissa investerare som inte tidigare varit ägare i Engelska Skolan«.  

Det är en ohyggligt krånglig och invecklad ägarstruktur att försöka få grepp om; en mängd företag och F-skattesedelsutrustade bifigurer som kunnat få Peter Rawet att slita sina manuskort itu och lämna A-Ekonomi-studion.

Det står helt klart att det är väldigt många kapitalstarka och skattetekniskt snirkligt utformade intressegrupper som just nu intresserar sig för den svenska skolan. De flockas kring de svenska succékoncernerna.

»Vi har följt IES sedan företaget kom in på börsen och varit väldigt fascinerade av det här bolaget«, sade Jan Hummel, vd och grundare av Paradigm Capital, till Dagens Industri vid köpet.

Tidigare var det Bock Capital, ett »Luxembourg-based growth private equity firm investing in growing private companies throughout Europe«, som hade det största innehavet av aktier i Internationella Engelska Skolan, men nu är det alltså Paradigm Capital, en »Luxembourg based SICAV with institutional and professional investors«.

Det kan te sig ohyggligt krångligt och invecklat, vad två olika luxemburgska riskkapitalbolag (den ena en »SICAV«, den andra en »growth private equity firm«) har att göra i en pengastinn huggsexa kring det administrativa ägarskapet över svenska skolbarns skolgång.

Jag som nybliven lärare borde kanske – likt Lindgrens novellfigur – lita till att jag är inordnad i ett rikt differentierat system och lämna det ohyggligt krångliga och invecklade till en annan instans.

Eller så borde vi alla läsa De lönsamma av Marcus Larsson, känd från Tankesmedjan Balans och från långa och arga men alltid mycket pedagogiskt upplysande haranger på Twitter. Gör man bara det är det omöjligt att inte överväldigas av hur systematiskt riggat vårt svenska skolpengssystem är.

Gör man det blir det plötsligt fullkomligt uppenbart varför de luxemburgskt flaggade riskkapitalisterna står på rad för att tjäna pengar på svenska skolbarn och varför Jan Hummel och hans riskkapitalistiska vänner blivit så fascinerade av Internationella Engelska Skolans utveckling och ståtliga rörelsemarginaler.

Internationella Engelska Skolan har en mycket enkel affärsidé: att locka till sig elever som är mer skötsamma, mer högpresterande och därigenom mer lättundervisade än genomsnittet. Lyckas man som skola med att lansera sig som rätt skola för den utbildade medelklassens barn så är spelet vunnet. Då är hela den svenska skolmarknaden otroligt riggad till ens fördel. Då är tärningarna viktade, korten märkta och den stackars kommunala huvudmannen kommer nära nog oundvikligt att luras på både pengar och skolbyggnader (som inte sällan tvingas slå igen) när det rovkapitalistiska spelet om elevernas skolpeng är avgjort.

Jag tänkte inför min första läsning av »De lönsamma« att det var nog illa att kommunernas skolor framför allt tappar en viss typ av elev med en viss typ av förälder till friskolorna: att den redan urspårade svenska skolsegregeringen drivs på och att skolan blir alltmer ojämlik. Men Marcus Larsson visar pedagogiskt att det är först här, vid elevens själva flytt till friskolan, som den riktigt systematiska riggningen verkligen visar sig. Det är den här detaljen som får Jan Hummel på Paradigm Capital att dregla luxemburgskt långfärdsdregel: den svenska skolans »likvärdiga skolpeng«. 

För i samma sekund som kommunens skola tappar en elev till en nyöppnad eller gammal friskola så kommer kommunens genomsnittliga skolpeng per elev anses ha ökat. Du har som skola en kostnad för lärare, för lokaler, för suddegum och pennor och annat som behövs för att bedriva skolverksamhet – och den delar du sedan på antalet elever du har i din skola. Om du då tappar en (vanligtvis välartad och från medelklassen härstammande) elev till en friskola – då har ju den genomsnittliga skolpengen per elev med ens ökat för kommunen.

Vilka som har rätt till den ökningen? Ni gissade rätt: friskolan som nyss lockade till sig eleven, med hjälp av löften som förr ofta handlade om en ny dator och lekfull pedagogik (gammalt knep, som gjorde exempelvis John Bauer-skolans grundare till mångmiljonärer) men nu handlar om höga betyg (IES-knepet, där ingenting än så länge tyder på att gynnsamt myndighetsutövande skulle vara en modefluga). 

Det är fascinerande. Eller faszinierend, som man säger i Liechtenstein.

Säg att Internationella Engelska Skolan öppnar en skola och lockar över en majoritet av den kommunala skolans elever som har det skolmässigt väl förspänt: de elever som kommer från studievana medelklasshem och sitter tysta i sina bänkrader, lyssnar på läraren och gör sina uppgifter (den elevgrupp som friskolorna gjort det till en affärsidé att sno åt sig, med löften om höga förväntningar och lika höga betyg). Kvar i den kommunala skolan blir då de elever som har det svårt, som inte har samma förutsättningar, som är i behov av mer stöd och hjälp: elever som – och här borde vi alla vara ense – behöver ökade resurser för att klara sin skolgång.

Kanske behöver denna kommunala skola nu en specialpedagog som finns med för att stötta eleverna under lektionerna? En elevassistent, kanske? Extra stöd i matte eller svenska? 

Ja, visst, säkert: varenda krona i extra insatser för den här kvarvarande elevgruppen vore förstås av godo – men varje krona som läggs på dessa elever måste också läggas på den snälla grupp med lydiga elever som snällt sitter och lyssnar till när någon utländsk (och med svenska mått underbetald) lärare bedriver IES-undervisningen på engelska.  

De behöver inte dessa extra resurser – men systemet ger dem rätt till dem. De behöver inte lägga dem på elevassistenter eller ens på att öka deras lärartäthet (som systematiskt är betydligt lägre än kommunens) – utan kan låta dessa av systemfelet frambringade extrapengar gå rakt in i den sedelpress som sprutar ut skattepengar ner till Beneluxländerna.

Visst: det finns vissa möjligheter för kommunerna att inom skolpengssystemet försöka fördela resurser efter skolors olika behov, men de möjligheterna är – vilket bland annat Lärarförbundets utredare Johan Ernestam har visat – alldeles för små och otillräckliga. De motverkar inte att Internationella Engelska Skolans segregationssuccéartade klassrum med välartade medelklasselever genererar vinst och att den ekonomiskt hårt ansatta kommunala skolan går med förlust – vilket enligt skolpengssystemets perversa syn på »likvärdighet« ger Internationella Engelska Skolan rätt till ännu mer vinst.  

Sammantaget är vårt världsunika skolpengssystem ett systematiskt riggande som knappt ens Milton Friedmans och Ayn Rands hypotetiska kärleksbarn borde kunna försvara. Det är, som Larsson sammanfattar, »en konkurrens där kommunen inte kan vinna och IES inte kan förlora«. Friskolekoncernerna inte bara »skummar grädden från mjölken«, vad gäller vilka elever de plockar in på sina skolor – utan de får alltså också en liten bonus för att ha lockat en av den kommunala skolans (ofta mer högpresterande och lättundervisade) elever till sin enhet. Detta bara på grund av att kommunens genomsnittliga utgift per elev anses ha gått upp i samma sekund som en elev valt att lämna kommunens verksamhet för friskolan.

Ju större problem den kommunala skolan får, ju mer resurskrävande insatser den behöver göra när den dräneras på de välartade eleverna – desto större vinster för friskolorna som har som affärsidé att norpa åt sig just dessa elever. 

»Ju högre pris att betala för den kommunala skolans lärare och elever, desto större möjlighet att göra vinst för de aktiebolagsdrivna skolorna«, summerar Larsson. 

Idén om evighetsmaskiner strider »mot termodynamikens första och andra huvudsats«, visar en googling, men den verkar vara fullt möjlig inom nyliberal skolpolitik. Fråga Jan Hummel, som nyss blev majoritetsägare i en svensk skolkoncern som marknaden värderar till 3,1 miljarder kronor. Ju sämre och mer urlakad den kommunala skolan blir i Sverige, desto mer resurser kommer vi behöva tillsätta – och desto mer kommer Jan Hummel tjäna på sin affär.

Ju mer vi som samhälle väljer att satsa på den kommunala skolan, för att hjälpa dess elever och för att ge dess lärare rätt förutsättningar – ju mer kommer riskkapitalisterna att tjäna på att ha samlat de skötsamma medelklassbarnen i sina strategiskt överfyllda klassrum. 

Om den mycket hårt pressade kommunala skolbudgeten inte går ihop utan kommunen går med budgetunderskott på skolfronten – ja, då finns det skäl att korka upp champagnen på de riskkapitalistiska kontoren nere i Beneluxområdet. För då anses kommunen nämligen ha lagt en för stor skolpeng per elev. För likvärdighetens (sic!) skulle måste ju då också de stora aktiebolagskoncernerna, som ju är de som faktiskt satt kommunen på pottkanten, få rätt till samma ökade skolpeng. Dessa pengar kommer inte heller läggas på elevassistenter eller ökade lärarlöner, utan rinna ganska rakt ut till vinstmarginalen genom den världsunikt ordnade skattepengs-kranen vi byggt oss i Sverige.

Ingen har förklarat den systematiska riggningen i svensk skola bättre än Marcus Larsson i sin pedagogiska lilla handbok De lönsamma. 

Som medborgare och skattebetalare borde man inte kunna bli annat än äcklad och upprörd över faktumet hur vi kan ha tillåtit ett system med dessa segregerande, söndrande och vinstgenererande mekaniker mitt i den skattefinansierade och samhälleliga kärnverksamhet som skolan är tänkt att vara.

»Det handlar inte om ideologi«, slår Larsson fast, »det handlar om att återskapa skolan som en samhällsinstitution som står för andra värden än att vara en serviceinstans och en handelsplats för skolpeng.« 

Så vad måste göras? Allt måste rivas upp. Det räcker inte med små förändringar inom nuvarande sjuka och riggade system, enligt Marcus Larsson. Holdingbolagen och riskkapitaljättarna måste bort med tassarna och för det krävs att vinsterna i skattefinansierad skolverksamhet måste förbjudas. Det som man på skolpolitiskt liberal dialekt brukar kalla för dödsstalinism måste således åter få råda i det svenska skolväsendet.

Marcus Larsson har sedan länge folkviljan på sin sida (mätning efter mätning visar att svenska folket inte vill se obegränsade vinstuttag ur välfärden), men med boken De lönsamma och sitt outtröttliga vevande för Tankesmedjan Balans räkning borde han ha försett massan med argumentation nog att verkligen kunna mobilisera motstånd.

Vi är inordnade i ett fantastiskt riggat system. Inte bara vi lärare, inte bara rektorerna, inte bara de stackars kommunpolitikerna; nej, alla vi som lever och betalar skatt i Sverige och förväntar oss att samhällets grundpelare ska fungera.

Vi måste tillsammans göra allt vi kan för att sätta stopp för det.

Man brukar väl säga att det sista som lämnar en människa är hoppet. Jag kan tänka mig ett antal andra saker som också inte lämnar en människokropp förrän under de allra sista andetagen: viljan att rädda sitt anseende, rädslan för att bli av med heder och ära och självrespekten.

Men det allra sista som verkar lämna en fotbollsspelare i GIF Sundsvall är den grundmurade övertygelsen om att det är läge att försöka sig på en riktigt dumdristig passningstriangel runt eget straffområde.

Det måste finnas få saker genom hundrasjutton år av GIF-historia som kan ha varit så övertydligt fingerpekande mot en problematik som just Andreas Anderssons rullande kring egen mållinje i matchminut 89, med ställningen 0–5 på resultattavlan.

Om en fotbollsmatch vore på liv och död så hade Giffarnas spelare och tränare under säsongen 2020 ikväll fallit ihop i novembermörktet med en sista gemensam utandning där de samstämmigt utandades de tre stavelserna »Ekkono«.

Trälådan är tom

Joel Cedergren är sparkad sedan ett drygt år sedan, men den spanska kortpassningsläran får fortfarande GIF-spelare att framstå som världsfrånvända fån. Inte ens vid 0–5-underläge kan den frångås.

Tränare Henrik Åhnstrand uttryckte inför matchen att det sista han ville – det sista!!! –  var att Halmstads BK skulle få fira avancemang inne på en folktom NP3 Arena.

Hans lag gick sedan ut och förlorade med 0–6 på hemmaplan, efter att ha bjudit upp till en »kamp« som fått sydostasiatiska matchfixare inom källarboxning att ta sig för pannan. Två raka djupledsbollar på det erkända fartfenomenet Mikael Boman – sedan stod Halmstads BK med två fötter i allsvenskan och GIF Sundsvall stod kvar med Jamie Hopcutts nya (och externt finansierade?) blondering som enda ljus i novembermörkret.

Under det sena 1700-talet byggde ungraren Wolfgang von Kempelen en automatisk schackrobot, kallad Den Mekaniske Turken, med vilken han turnerade världen och skördade stora framgångar. Hans snirkliga träkonstruktion, som flyttade pjäserna utan att en mänsklig hand behövde vidröra dem, besegrade många stora snillen (bland annat Napoleon Bonaparte och Benjamin Franklin) och sågs som en revolutionerande sensation under flera decennium av celebert kringkuskande.

Tricket? Det satt en nätt liten schackmästare inne i trälådans innanmäte och flyttade pjäserna.

Vi i GIF Sundsvall har byggt oss en modern form av denna mekaniska turk, via ett bolag som vi förut betalade för att fylla innanmätet med spanska snillen som räknade på bollinnehav och spelvägar.

Nu har vi bara träskalet kvar. Innanmätet är tomt på expertis. Där står Henrik Åhnstrand och ler fånigt utan spakar att dra i. Maskinen är byggd för att någon annan ska lösa den taktiska biffen, men lådan ekar tom.

Andreas Pettersson kanske sitter däri, men den mycket meriterade assisterande tränaren verkar inte säga så särskilt mycket.

Vi har inte råd med SoccerService-pluskontot, utan verkar lappa och laga med små stycken som spanjorerna skickar ut i det digitala nyhetsbrevet.

Där står ingenting om hur man maximerar chanserna till framgång med ett ihåligt lag som har ett par fina inläggsfötter (Dennis Olsson, Johan Blomberg) och en av seriens målfarligaste boxspelare (Pontus Engblom).

Där står bevisligen absolut ingenting alls om hur man försöker behålla värdigheten vid 0–5-underläge i november.

Chans att klättra under nästa säsong

Nej, det finns få saker som är positiva med att låta ett topplag komma och använda ens arena som billigt bokad festlokal, men om vi ska titta framåt så kanske vi under nästa säsong ta in en plats på listan över de lag som har spelat med flest unga spelare i superettan:

Det är nästan lite fusk att Halmstad, som nu ligger 22 poäng framför Giffarna i tabellen, också tillåts vara med och vara med i toppen av den här listan. Det här borde vara en lista för oss klubbar som satsar på framtiden.

Och nu kan man ju till och med hävda att Halmstad, som alltså har gett fler ungdomar chansen än GIF Sundsvall, faktiskt tillhör allsvenskan. Jag kan tycka att vi klubbar som tänkt göra oss ordentligt hemmastadd med våra ungdomar i superettan kunde ha fått göra upp om slantarna.

Men nästa år har vi därmed chansen på en fin fjärdeplats på listan, nu när vi gjort processen väldigt kort vad gäller frågan om HBK:s uppflyttning.

Vem hade suttit på läktaren?

Få organisationer har tjänat någonting alls på Corona-pandemin och heller inte GIF Sundsvall, som lär behöva hitta sig en genial Ekkonomy Method för att kravla sig ur ännu ett ekonomiskt slukhål.

Men just i eftermiddag, i mötet hemma mot Halmstad, var det en väldig tur för klubben och dess företrädare att pandemin inte tillåter en enda supporter på läktarna. Att de slapp skammen av att veta att någon betalat pengar för en biljett och suttit och frusit sig igenom lördagseftermiddagen.

Jag är ganska säker på att min ömme och vanligtvis så väldigt sansade fader haft nära till sitt allra kraftigaste kraftuttryck ikväll; det som han drog fram efter en pinsam 0–5-förlust hemma mot IFK Göteborg, då han fäste sin GIF-halsduk i avgasröret och släpade den i gruset under hemfärden.

Det var den typen av förlust. Den typen av skamligt håglösa GIF-insats.

Och hur många hade vi överhuvudtaget haft på läktarna under den här hösten, sedan kontraktet säkrats och uppflyttningschanserna begravts? Jag är rädd för vad en publiksiffra den här hösten hade visat, om en sådan hade tillåtits.

Två tusen? Ett och fem? Hur många okunniga sundsvallsbor hade satt sig på läktaren i höst, för att heja på den här startelvan och på det här laget?

Det finns, som konstaterat tidigare, ingenting att tro på runt den här klubben just nu.

Slå trälådan i spillror. Sluta göra er själva till åtlöje. Slå en långboll.

Ha lite fotbollsmässig självrespekt.

Det har varit ett svagt år för Medelpad och det som vi förhoppningsvis kan kalla dess huvudstad: Sundsvall. Om nu inte de kommunala kommunikatörerna lyckats tappa även den huvudstadstiteln. Efter den långdragna och till slut bittert förlorade PR-tvisten om det norrländska huvudstadsskapet så skulle det inte förvåna nämnvärt om en pigg PR-konsult på Ånges kommunkontor lyckats nasa in Flataklocken – attraktionen »Sveriges geografiska mittpunkt« – så pass att vi blivit av med tätorts-ledartröjan även i vårt eget hemmalandskap.

Fadäs på fadäs har på sistone avlöst varandra sedan vid gav upp kampen om »Norrlands Huvudstad«, där vi sett internationella kringelkrokar avlösas av snedvridna V:n.

I stadens centrum bygger en norsk miljardär ett jättelikt hotell. Under den säkerligen fortsatt Corona-saboterade våren 2021 kommer hotellet att öppna upp portarna, men jag skulle bli förvånad om Sundsvallsborna skulle få bevittna ett kosläpp av konferensknullande mellanchefer som rusar in genom portarna. Nej, det lär kunna stå som ett pandemiskt spökslott i en innerstad som redan är spöklikt tömd på liv och rörelse och affärsverksamhet.

Det var kanske ett dumt beslut från början, att bygga ett hotell i en stad som (väl???) redan är full av hotell, men ter sig förstås alldeles otroligt dumt att som stad vänta in lanseringen av ett nytt superduper-hotell – när hela hotell- och besöksnäringen ber på sina bara knän om statligt finansierad nåd.

Så det har gått emot min hemstad det här året.

Och Giffarna ska vi inte ens tala om. Det har varit ett hemskt år av tomma läktare, lika tomma penningpungar och ytterst tomt ekande utspel om först okunnighet hos supportrar och sedan snabbt framskyndade framtidsplaner som plåster på såren.

Vi behöver någonting att glädjas åt. Någonting som gör att vi återfår tron på vår hemstad.

Vi kunde härom veckan glädjas åt att Ove Öst, mångårig reporter på Sundsvalls Tidning, tog det trötta Vi Fem-konceptet till nya höjder genom att fråga medelpadingar på stan om något så piggt som »vilken känd ansiktshalva skulle du vilja para ihop med din egen?«, vilket gav upphov till det här svaret och den här bilden:

Det är något fint med »jag kan ta«-sägningen, tycker jag. Som om mängden ansikten i världen var strikt begränsade och Erik, 64, nu rotade runt längst ner i maskeradlådan efter nyllen och slänger fram att han kan offra sig på Bowies vänsterhalva.

Men det räcker inte. Ove Östs pigghet kompenserar inte för hotellanseringen under hotelldöden och Giffarnas fiaskosäsong.

Vi behöver ta revansch imorgon. För imorgon avgörs det.

Sundsvall är en av de 20 kommunerna. Självklart är vårt vatten med i riksfinalen; självklart har våra medelpadska källor slagit ut över 80 andra kommuners otjänliga rävpiss.

08.30 imorgon, onsdag, startar sändningen som får den hemkäre portalinnehavaren att önska att han ännu inte var ute i det yrkesarbetande livet utan kunde sitta hemma och följa spektaklet live.

Titta bara, vilka segerchanser ett sånt här vatten måste ha:

Övik kan hälsa hem med sitt crowdpleasande törstsläckeri. Riktiga kännare vill ha gastronomisk fräschör i sitt glas.

Imorgon är det slut på all olycka. Imorgon vänder det.

Imorgon glömmer vi alla tomma hotell, allt superettanstök och alla engelska pärl-affischer och snedvridna V-tecken.

Imorgon tar vi i Sundsvall titeln som Sveriges Vattenhuvudstad.

Som nästan alla andra såg jag Netflix-dokumentären The Social Dilemma, som tog upp många av problemen med det uppmärksamhetsmonopol som Facebook och Google och några till jätteföretag håller på att skaffa sig.

Strax efter att jag sett den så påpekade en vän att dokumentären i alldeles för hög utsträckning skyllde problematiken på de nya sociala medierna i sig och att filmen därigenom tonade ner de kapitalistiska strukturer som ligger till grund för den massiva datainsamlingen och övervakningen. Han rekommenderade då den här The Jacobin-texten och det gjorde han rätt i: det är en riktig analys och ett viktigt perspektiv.

Min vän hade således rätt om en sak som dokumentären lämnade därhän – men han glömde en annan faktor som filmen helt negligerade: faktumet hur läskigt mycket som den insamlade datamängden kan påverka enskilda människors yrkesmässiga färdväg.

Som min.

I början av augusti råkade jag klicka mig in på en personligt anpassad flik på Snapchat (en app jag numera bara använder för att hålla kontakten med min farmor och andra nära släktingar). Som ett av fyra förslag på innehåll som Snapchat hade valt ut för mig – Erik Löfgren, 30 år gammal – fanns denna lockande rubrik:

Den samlade datamängd som Snapchat samlat in hos mig landade i att jag antagligen skulle vara intresserad av att se en indisk polisman som var riktigt jacked; att jag var en person som skulle kunna förlora mig själv i åsynen av ett par svällande biceps som ådrar sig in under en snäv skjortärm.

Bara en vecka efter att jag fått detta personligt riktade innehåll så hade jag skrivit på ett anställningsavtal – som idrottslärare.

Och jag säger inte att jag vet att det finns ett överintresse för svällande indiska polisarmar bland svenska idrottslärare – jag bara säger att mycket tyder på att Snapchat, deras datamängder och deras AI-expertis verkar ha siffror på det. Och om jag själv gör en kort tillbakablick på mina gympalärare genom åren så måste jag slå fast att nog kan det finnas en överrepresentation i skrået av människor som man kan tänka sig uppskattar en viral nyhet om en indisk köttkub; en överrepresentation i skrået av folk som kan få ur sig en uppskattande »det där var ett par jäkla biccar!!!« om någon visar upp väl valt GymHeroes-content.

Och nu verkar den AI-insamlade datan ha kopplats ihop med arbetsmarknadens mekanik. Jag tänker mig att Snapchats AI-bot ropar ut i 5G-nätet att »vi har en 30-åring som får riktat innehåll med adjektivet jacked här«, att Arbetsförmedlingens platsbanks CV-lager kopplar upp sig och ser att samma individ påstår sig inneha en ämneslärarexamen – och vips så börjar den kommunala rekryteringslampan lysa hos en biträdande rektor med en lucka i schemaläggningen.

Och så får man ett samtal. Man får en intervju. Och så är man idrottslärare.

Det glömde de att nämna i The Social Dilemma.

Nu är jag inte bara idrottslärare (merparten av vikariatet är trots allt fyllt med SO-lärarskap), men jag har nog med idrottslektioner att fylla för att jag ska ha ansett det värt att gå med i en Facebook-grupp där svenska idrottslärare bidrar med sina bästa övningar och lekar.

Man märker att många av dagens idrottslärare verkar vara mycket mer progressiva och moderna i sin undervisning än vad den genomsnittlige idrottsläraren kan tänkas ha varit för tiotalet år sedan: att det numera lärs ut andra knep än den gamla »rulla ut en innebandyboll och låt den rulla«-pedagogik som kändes förhärskande under ens uppväxt.

Men med jämna mellanrum så är det något som luktar lite…

… lätt unket, som lukten av en gammal genomsvettad bygelhäst som fått stå och gnägga lite för länge i ett illa vädrat idrottsförråd. Man vill bara skrika »Siri: dölj tidigare kommentarer!!!« till telefonen när man tänker på vilka övriga namnförslag som kan ha droppat in.

Som idrottslärare har jag märkt att det stundtals är mycket utmanande att få tjugofem elever att stanna upp, stå still och lyssna i en sal med tusen kvadratmeter fyllda av ribbstolar, basketkorgar och hängande rep, men det är ingenting mot hur svårt det är att inte låta ens SO-lärarperson växa samman med ens idrottslärarperson i ett mischmasch av olika funktionsmaterial; att inte låta hela sin yrkesarbetande person förslappas i en enda heldags-Sundsvalls-byxa.

Men allra mest utmanande var det nog i höstas, innan dess att vi fick flytta in undervisningen till idrottshallen, och när jag skulle hålla i orienteringsmomentet för skolans sjundeklassare.

Då vändes min utbildningsideologiska värld upp och ner.

Den här portalen har vid flera tillfällen uttryckt sig kritiskt mot välfärdsplundrarna som driver Internationella Engelska Skolan, som under många år skrattat sig hela vägen till banken med en affärsidé bestående av precisions-segregation, låga lärarlöner och en kommunal riggning som gör skolans kompensatoriska uppdrag till en omöjlighet.

Men det heltidsarbetande vuxenlivet är märkligt, för helt plötsligt finner man sig själv tvungen att älska sina tidigare fiender. Det kanske är någonting med utformandet av det här åtta-timmars-arbetsdags-livet, det här stundtals ovärdiga kringkrypandet med uppsynen hos en mitt-i-natten-väckt mullvad, som gör att koncepten då och då välts över ända.

För när jag skulle försöka ta mig runt det lokala elljusspåret för att själv försöka hitta kontrollerna till sjundeklassarnas väldigt enkla orienteringskarta så fann jag mig plötsligt bortsprungen. Jag, som skulle undervisa eleverna i orientering, hade inte ens klarat av att följa ett elljusspår runt utan fann mig nu tafatt kringjoggandes i ett radhusområde. Ganska snart gav jag upp att försöka hitta tillbaka med hjälp av den fysiska karta jag snart skulle ge eleverna (eftersom jag fullkomligt tappat fattningen om vilket håll norr kunde tänkas vara åt) utan sprang runt med Google Maps-skärmen tryckt mot trynet. Ändå hade jag, som snart skulle stå och lovprisa den fysiska kartans enkelhet, svårt att se hur jag skulle lyckas navigera mig tillbaka till elljusspåret.

Jag började tänka på om jag kunde bygga ihop en bivack av mina syntetbyxor eller ifall någon av de tama huskatter som strök längs radhustomterna skulle kunna erbjuda mig di nog att klara natten, när jag plötsligt hörde hur en högstadieelev skrek på knagglig svengelska genom lövverket.

Mina ögon nästan tårades av tacksamhet när jag genom den brutna högstadieengelskan kunde navigera mig tillbaka till vad som plötsligt – under en kort lucka i ens skolkapitalistkritiska levnad – blivit ens trygga modersbarm: Internationella Engelska Skolans återsamlingsplats för deras orienteringsträning längsmed samma skogsslinga.

Jag hade där och då – i egenskap av vilsen 30-åring, nära att fullständigt tappa fattningen och börja hulka fram »hur hamnade jag här? Allt jag gjort var att få personligt riktad reklam om vältränade indiska poliser!!!« in i skogsbrynet – totalt överseende med de miljardvinster som de olika aktiebolagen plockat ut ur svensk skattefinansierad välfärd genom åren.

Nej, det blev tyvärr ingen kvittering borta mot superettans nästjumbo Umeå FC i det som flera medier valt att kalla för »Erik Löfgren-derbyt«.

Men det var jäkligt kul att få se att man släppte fram inhoppare som David Myrestam, 33, och inlånade Johan Andersson, 25, under matchens sista tjugo minuter, så att de fick känna på hetluften på gamla Gammliavallen.

Men nog tycker jag att de kunde bytt ut Teodor Stenshagen, 19, lite tidigare. Inte för att han gjorde en särskilt svag insats (förutom att han kom snett in på Ajeti på måelet), men vi har ju, som Urban Hagblom konstaterade på presskonferensen, haft en tendens att spela våra unga spelare lite »för mycket«.

Jag kommer i alla fall inte döma det här GIF-laget för att de kammade noll borta mot division 1-nykomlingen Umeå FC. Inte så länge Abdul-Halik Hudu, som bara är tjugo år gammal!!!, fortsätter att spela 90 minuter. Det är häftigt, tycker jag: att Giffarna Sundsvall kan låta en 20-åring få ett sånt förtroende, vilket hjälper till att placera laget otroligt högt upp när det gäller att ha gett juniorspelare speltidsminuter.

Det är lite tråkigt att han tillhör Hammarby, förstås, och att han inte ska vara kvar i klubben efter november månad. Och det är ju lite tråkigt att han inte är så värst jättebra, vad gäller att fylla den Juanjo-lucka han var tänkt att fylla. Och förstås också lite tråkigt att han oftast (inte idag, men oftast) tar platsen på mittfältet istället för den jämngamle egne produkten Paya Pickah.

Men ändå: 20 år bara. Det är ungt. Det är mycket ungt. Det ger otroligt många poäng när man ska räkna samman vilka som spelat med flest unga spelare under säsongen.

Den som inte gläds åt det har inget GIF-hjärta och knappt någon GIF-hjärna.

Nej, klagar man över en 0–1-förlust borta mot Umeå FC i det här skedet av säsongen så är man okunnig, eller åtminstone i tydlig brist på kunskap.

Hur ska vi, som har en snittålder i truppen på bara 24,8 år, någonsin kunna ligga närmre än 19 respektive 12 poäng bakom lag som Degerfors och Halmstad: som ståtar med snittåldrar på skyhöga 25,2 respektive 25,6?

Tänk lite. Kom igen.

Det går inte. Det förstår ni ju.

Och lycka till, Degerfors, vad gäller att etablera er i allsvenskan med nyckelspelare som Victor Edvardsen, 24, Villiam Dahlström, 23, Adam Carlén, 20, Axel Lindahl, 25, och Erik Lindell, 24. Återkom gärna om hur det går, när 2020 är över och 2021 tar vid och alla dessa spelare blivit ett år ännu tröttare och äldre.

Deras skyttekung Johan Bertilsson, 32, lär väl kunna klassificerad som covid-19-riskgrupp innan allsvenskan hinner dra igång.

Nejni, tack: då sitter jag hellre med ett färskt och externfinaniserat tvåårskontrakt på Jamie Hopcutt, 28: en Europa League-stjärna som lär vara otroligt sugen på att ta sig an en medelpadsk försäsong inför en ny säsong superettan och ta långsiktigt sikte på att klubben inom fem år ska kunna återvända till allsvenskan.

Man måste tänka långsiktigt.

Det handlar förstås om några få graders ökning i ett av de allra lindrigast air-conditionerade av alla rummen i detta internationellt pandemiska helvete, men det börjar bli lite motigt nu, när den Corona-anpassade konsert med Jonathan Johansson som man bokat in för att ersätta en annan konsert med Jonathan Johansson (som redan Corona-skjutits upp) skjuts upp på grund av de nya restriktionerna.

När människor dör eller intensivvårdas i respiratorer eller sitter isolerade i månader så ska väl en 30-årig och kärnfrisk individ inte beklaga sig över att få sin bokade malmöitiska poppoesi uppskjuten, men som nyexaminerad gymnasielärare utslungad i högstadieverkligheten den här hösten har jag verkligen insett vikten av att ha saker att se fram emot.

Ett heltidsarbetande liv i Stockholm, vilket för mig just nu innebär fyrtiofem minuters pandemi-olämplig resa till och från jobbet, kräver det: att man har möjlighet att skörda av huvudstadens kulturella fruktutbud på fritiden.

På den lilla, lilla fritid man bevisligen har över.

Mellan de gröna rören har det inte ens funnits nog med tid till att skriva något om Giffarnas nya femårsplan för den dum-uppsynade lille fisk som varit jag under senhösten.

Då är det illa.

Nej, just nu får man försöka glädja sig åt det lilla:

Jubilant Reaction To Trump Defeat Quickly Soured By News Of Biden Win https://t.co/d9vR2P9tPV pic.twitter.com/m6Z46YTMsI

— The Onion (@TheOnion) November 7, 2020

De medelpadska fotbollsbloggarna måste försöka gå samman i ett fackförbund och kräva drägliga villkor. Idag jobbade jag en heldag på skolan, 08.30-16.30, för att sedan åka tvärs över stan för att skriva en tenta i min kvällskurs mellan 18.00 och 21.30. Först väl hemma igen, vid 22-rycket, så var det dags att försöka vila ögonen på Giffarnas drabbning mot Ljungskile SK. Det blev därför en match som jag (som radioskuggat mig igenom kvällen för att kunna se matchen resultat-omedveten) tvingades se i dubbla hastigheten och därför också lägsta möjliga bildkvalitet, för att datorn skulle kunna hänga med i svängarna utan att lagga fast.

Och om det finns fotbollsmatcher som gynnas av att ses i lägsta möjliga bildkvalitet och Benny Hill-intro-uppskruvad fart så var det här… rätt typ av match. De svensk-turkiska EM 2000-vibbarna blev om möjligt ännu tydligare när bollarna flög fram och tillbaka i riktigt oskärpt snabbspolningsfart på den regnsjuka gräsmatta som Starke Arvid inte låter sig beblandas med längre.

Det krävdes inga nyanserade analyser eller kommentarer om 0–0-matchen, det räckte gott med de enkla men raka kommentarer som haglade efter Giffarnas officiella Twitter-konto under matchen:

Knappt kunde Giffarna basunera ut ett förinställt och auto-utskickat meddelande om att det nu gick att rösta i en av tidernas allra svåraste tittartävlingar (om vem som var bäste spelare på planen) utan att det haglade arga kommentarer från andra sidan jordklotet, där en indonesisk Ulrik Sandebäck verkar ha klargjort att Giffarna från Sundsvall var en säker spik på den sydostasiatiska tipstalongen.

»Goblok« var egentligen den enda kommentar som behövdes till matchen ikväll. Det var dumt, allting. Upprörande dumt, för den som dessutom följt indonesiske Ulrik i den lokala spelbilagan.

Och även för den allra mest kritiska av GIF-röster är det svårt att vara alldeles för kritisk till att man inte lyckas besegra jättejumbon Ljungskile i afton. Det fanns anledningar för Henrik Åhnstrand och hans gäng som var långt mycket giltigare än de gamla vanliga förklaringarna till resultatmässiga missöden på sistone (även om vi också skulle ha haft en hörna med oss i den 64:e matchminuten).

Mer än något blev den här kvällen en påminnelse om hur mycket jag har känt för GIF Sundsvall, även i denna den grådaskiga andradivisionen, jämfört med hur lite jag känner nu. Jag minns att jag var nere i Ljungskile senast Giffarna spelade i superettan: år 2014, då jag följde klubben närgånget under hösten och lät ett reportage ta sin början just i den kulna höstkvällen mot den dåvarande toppkonkurrenten LSK. Då satt jag som på nålar och bad till högre makter för att Marcus Danielsson och Jon Gudni Fjoluson skulle klara av hotet från lurige Jonas Lindberg och starke David Johannesson och att Runar Már Sigurjonsson skulle kunna vinna mittfältskampen mot Alexandar Kitic.

Nu sitter jag framför dataskärmen med dubbla hastigheten på DPlay-spelaren, mitt i måndagsnatten, och är någonstans lite tacksam över att själva fotbollssekvenserna regnar bort och blir till ett skämt, så att jag slipper förväntas känna någonting.

Jag blir inte så glad vid mål längre (jag jublade till genuint när Johan Blomberg knorrade in den 3–2-frisparken mot J-Södra, men det var första gången på länge) och jag blir faktiskt inte så särskilt känslomässigt påverkad vid ännu ett håglöst fiasko.

Jag är inte alls särskilt spänd på de avslutande fem omgångarna. Jag är marginellt mer spänd på den mycket snabbt krishanterings-utlovade femårsplanen, vars floskelfullhet jag (i min okunskap, nej, förlåt, i min brist på kunskap) säkert kommer att hitta skäl att irritera mig på.

Nej, hela den här publikfria säsongen är så väldigt annorlunda och så väldigt konstig, ja, rentav dum. Hela den här säsongen känns »goblok«.