Triggervarning: Följande upplaga av Fredagsveven har inte den kännetecknande gråtskrattsgubbsdrivna styckeindelningen.

Jag tycker jag gjort mig tämligen stora åthävor för den svenska coronastrategins skull under denna pandemis andra våg. Jag har suttit hemma. Jag har inte träffat särskilt många vänner. Jag har inte varit på lokal. Jag har väldigt många gånger muttrat buttert när jag gått förbi fullsmockade barer i Vasastan eller på Söder när jag beslutsamt vandrat hem till ännu en kväll av Tegnelltroget hemmasittande på sofflocket.

Men det allra mest självuppoffrande jag gjorde under denna vinter och utdragna vår att jag cyklade överallt, hela tiden. Jag brukar vanligtvis ställa undan cykeln när novemberrusket kommer och när inga handskar eller huvudbonader i världen kan kompensera för den nollgradiga väta som letar sig in i alla skrymslen och vrår; det typ av snöblandade regn som bara den topp-till-tå-klädde spandexmannen kan klara av med bibehållen, inte värdighet, men värme och sinnesro.

Nu cyklade jag genom november, genom december, ja till och med genom de delar av januari som inte var täckta i ett krispigt snö- och istäcke.

Och jag tänkte på två saker när jag – en man som fortfarande tassar runt sina bästa år som katt runt het gröt – blev omcyklad uppför backar av gamla tanter eller trivselviktade gamla farbröder, samtidigt som det nollgradiga novemberregnet daskade en i ansiktet och de första domningarna började kännas i nävarna innanför det tunna Thinsulate-skalet. Jag tänkte dels på att det här gör jag bara för Anders Tegnells skull. Jag borde sitta i en tunnelbanevagn och läsa en god bok nu, istället för att bli nesligt omsusad av en gammal gubbe i grådaskigt novemberväder. Men jag befinner mig här i cykelbanan, inte sällan nynnandes på Alkberg-textraden »Idioter, men vi bor här / halkar mellan hem och affär«, för att försöka blidka Anders Tegnell och hans diffusa riktlinjer.

Men så tänkte jag också, för att försöka glädja mig själv i denna utsatta position, på att det åtminstone äntligen börjar hända saker på marknaden för farkoster. Vi lever ju i en farkostmässig framtidsbesvikelse, sett till att det fortfarande inte finns ens en tillstymmelse några flygande bilar (även om några av världens rikaste män börjat intressera sig väldigt mycket för att susa iväg till andra planeter, på ett sätt som hade gjort mig lite misstänksam ifall jag inte trott så helhjärtat på att marknaden själv kommer lösa klimatkrisen). Teknologin går äntligen framåt, för ibland var det bevisligen så att de fryntliga tanterna eller de späda gamla gubbarnas cyklar – som ledigt och ljudlöst susade förbi mig i alla dessa snöblandat regnpiskande uppförsbackar – inte verkade ha en synlig elmotor.

Jag har därför slutit mig till att den tekniska utvecklingen nu gjort elmotorer till cyklar så smala och tunna att de ibland är omöjliga att uppfatta för det ovana mänskliga ögat. Jag tänker på den scen i Seinfeld där Kramer berättar om fördelarna med sin nya charkuterimaskin, som med hjälp av ny teknik hyvlar alldeles osannolikt tunna skivor: ibland så tunna att han inte ens kan se dem.

Nu är vi bevisligen där med elcykelmotorerna till cyklarna.

Jag har genom hela denna långa cykelvinter bara kunnat anta att det suttit en liten elcykelmotor gömd på alla de cyklar som passerat mig.

Det är så jag klarat mig genom vintern: tanken på allt gott jag gör för den svenska coronastrategin och tanken på den tekniska ingenjörskonstens landvinningar. Tegnell och tekniken, tekniken och Tegnell.

Sedan kom till slut våren och värmen och närvaron i känselspröten under Thinsulate-vantarna slutade fluktuera fram och tillbaka. Det blev härligt att cykla igen. Jag har cyklat till skolan på Kungsholmen med ett fånigt leende över näbben, bytt ut den buttra Alkberg-slingan mot en helig triad av tre olika typer av visslingar. Jag har alltid varit en svag visslare. Trots att jag, på grund av mina multipla och svårt sammanfogade talfel, växte upp bland logopeder (som Mowgli hos djuren) så var det först i vuxen ålder som jag började behärska visslandet, vilket gjort att jag fortfarande försöker träna och utveckla mitt taffligt mun-koreograferade utblåsande.

När jag cyklar har jag således tre visslingar som går runt runt runt, som om min cykel haft en sådan gammaldags CD-växlare på instrumentbrädan. Det är dels den socialistiska kampsången »Bella ciao«, som är en mycket trevlig melodi att trudelutta på, inte minst när man cyklar igenom Östermalms alla chablis-läppjande uteserveringssittare. Men eftersom jag till hösten kommer att arbeta som en nyanserad samhällskunskapslärare, som ger eleverna alla perspektiv på den samhälleliga tillvaron, så varvar jag denna rödfärgade kampsång med en av de mer liberalt sinnade låtar jag kan: introt till Lilla Sportspegeln, som förkunnar att »Du kan alltid bli nummer ett / bara börja sätt i gåååång«. Och för att sammanfatta vad det är att vara människa med en tredje låt i den mentala CD-växlaren så har mina visseltränande läppar valt den högst opolitiska hymnen till Looney Tunes, den som går ungefär ba-rappappapapadaa, ba-rappappapadadam i en snabb och loopande rytm; en låt som alltid får mig att tänka på nannyn i Curb Your Enthusiasm, hon som fått grav Looney Tunes-PTSD efter att ha arbetat i femton år på Disney World till tonerna av den slingan på rundgång i huvudet.

Dessa är de tre musikaliska ben vårt samhälle står på: tanken på den solidariska socialismen, den liberala tanken om att vara sin egen lyckas Lilla Sportspegeln-smed – och så den typ av icke-tanke som finns i en snabb och loopande Looney Tunes-slinga.

Hur som helst: det har varit ett lättare cyklande under våren och försommaren. Jag har åter hittat tillbaka till det lösa och lediga trampandet på min gamla Crescent, som inte sällan får lite fart i en nerförsbacke och sedan bara rullar genom staden utan pedaltramp.

Döm därför av min otrolig besvikelse när denna min gamla Crescent totalförstördes härom veckan.

Jag har väldigt dålig koll på vad som pågår på Youtube, då min inblick inte sträcker sig mycket längre än den jag fick härom helgen när jag tillbringade en helg tillsammans med min flickväns nioåriga bror. Bland nioåringarna verkar det fortsatt mest populärt med I Just Want To Be Cool-videor (en av de tre deltagarna i humorgruppen hette Joel, vilket var lite udda, tyckte nioåringen, som föreslog att man kunde »tänka att det är som Noel fast med ett J«), men jag tror att det även bland dessa ynglingar blivit populärt att titta på den typ av videor som mest är tänkt att bjuda på ögonmässig avkoppling; bland annat de videor som visar hur en hydraulisk press får löpa amok genom diverse prylar av olika material.

Jag har själv inte fastnat för dessa typer av videor, men härom veckan fick jag själv se hur min cykel agerade huvudroll i en ofrivillig inspelning av just en sådan video, där en hydraulisk press i form av en lastbil långsamt men taktfast och beslutsamt backade sönder min cykel mot en stolpe.

Vi såg det ske genom rutan, rusade genast ut på gatan – bara för att se min kära gamla trofasta Crescent gå ungefär samma öde till mötes som detta glatt leende och inte ont anande leksakståg:

Den var häpnadsväckande att från nära håll få uppleva den hydrauliska presskraft som tydligen uppstår när en väldig lastbil från en större kyl- och frysfirma backar igenom ett par cyklar (även min flickväns cykel stod lutad åt andra hållet) och över en skylt. Det var hjärtskärande att se den stora lastbilens bakända knyckla ihop bakdelen av min gamla Crescent-trotjänare till oigenkännelighet, som vore cykelns materia plötsligt upphettad till det gradantal då man kan blåsa glas eller bända metaller.

Vi skrek, tjoade och vinkade, men lastbilschauffören verkade inte ens ha märkt att han var i färd med att idka Youtube-sensation. Han bara stod kvar där, med bakdelen fortsatt pressad mot de nu skeva cyklarna och den stackars böjda stolpen. Till sist kom han ut.

Han bad om ursäkt, men verkade inte särskilt skakad över incidenten. Det är sådant som händer på vägarna, förklarade han. Det stora kyl- och frysföretag han jobbade åt hade en försäkring. Allt var i sin ordning. Ni kommer att få nya cyklar, förklarade han. Stockholms Stad kommer att få en ny skylt. Alla kommer att kunna gå vidare med sina liv.

Vi utbytte uppgifter, jag fotade demoleringen, registreringsnumret och själva incidenten. Allt skulle ordna sig. Jag skulle inte få tillbaka just min cykel, på samma sätt som den som lånat ut sitt leksakståg till en Youtube-contentskapare inte får tillbaka sitt sönderpressade tåg, men jag skulle få en motsvarande gammal Crescent. Även min flickväns cykel, som blivit likaledes demolerad framtill, skulle ersättas av en likvärdig.

Även när jag ringde till företagets avdelning för fordonsskador verkade allt vara i sin ordning. Det verkade, på det lugna och tillmötesgående sättet, som att det väldiga kyl- och fryskoncernen var vana vid dylika incidenter och att Kramer hade rätt när han konstaterade att sådana jätteföretag bara genomför skattelättande write-offs så fort de blir ersättningsskyldiga i ett försäkringsärende.

Det verkade bara vara att slanta upp. Det man förlorar på cykelgungorna har man igen på de kylda och frysta fraktkarusellerna. Jag och den ansvariga på skadeavdelningen kom överens om vad en ny cykel kostar i den stockholmska pandemisommaren och så lät allt frid och fröjd. Vi skulle gå och köpa varsin ny cykel, skicka kvittot och få en slant i retur.

Men så kom mejlet. Mejlet som förkunnade att det inte längre var så enkelt att lösa min och min flickväns ersättningar, eftersom de kommit på att även Stockholms Stad – som fått sin fina stolpe överkörd – skulle ha en del av den ersättningsmässiga kakan. Detta var då inte längre något som den skadeansvarige på lastbilsföretaget kunde lösa genom att trycka på några snabba write off-knappar. Nej, nu skulle hela ärendet över till ett försäkringsbolag som jag aldrig hört talas om; ett av alla dessa försäkringsbolag som poppat upp som svampar ur bördigt nyliberal jord, rikligt vattnade med löst grundade idéer om »valfrihet«.

Jag ska inte namnge det aktuella försäkringsbolaget (det finns säkerligen många små försäkringskrämare som förtjänar en skopa av samma ovett), men det här kändes från första början som den typen av försäkringsbolag som skulle kunna ha som affärsidé att »vi bjuder på popcorn medan du väntar på en försäkringshandläggare«. Absolut ingenting fungerade i deras robotröststyrda telefonkö, där de hänvisade till en ring-upp-när-det-är-din-tur-funktion som tyvärr, när man väl valt den och knappat in sina uppgifter, visade sig vara ur funktion. Jag vet inte hur många gånger jag försökte nå fram genom denna futuristiska mardröm av dålig röst-AI innan jag till slut fick berätta samma historia som jag berättat för kyl- och frysföretagets skadeavdelning.

Men döm av min irritation när jag till slut fick mig ett mejl där försäkringsbolaget uppskattat värdet på de två gamla cyklarna till ungefär en fjärdedel av det jag varit överens med företaget om. Det var en summa för vilken man knappt skulle kunna köpa en begagnad gammal cykel nere i en ljusskygg hamn av någon som via Blocket uppgett namnet Tjuv Tjuvsson och som bara tar kryptovalutor.

Och jag ligger just nu i fejd med detta försäkringsbolag om att få en skälig ersättning för de två massakrerade cyklarna. Mitt senaste drag var att jag just gick och köpte mig en 40 år gammal Crescent-cykel på ett garanterat tjuvfritt etablissemang för lite drygt fyra tusen kronor. Nu ska jag bara skicka in de olika kvittona och kräva igen pengarna för vad som varit ett personligt nollsummespel ekonomiskt – men ett mentalt förlustparti där det lär dröja innan jag kommer över den mentala bilden av en kär ägodel som hydrauliskt pressas till döds av en skevt backande lastbil.

Om det okända försäkringsbolaget finns kvar än, det vill säga.

Känslan är att de kan gå samma öde till mötes som det flygplansbolag i serien 30 Rock som hade som affärsidé att servera just popcorn på flygplanet, men som klappade ihop verksamheten så fort en storm ställde in ett par flighter och verksamheten därmed fick sin första lilla motgång.

Kanske blir det till slut inga pengar för några cyklar, utan till slut bara en förlåt-strut med popcorn från detta nya och pigga försäkringsbolag. Just no more försäkringspengar.

I lördags eftermiddag loggade jag ut från alla typer av sociala medier och stängde igen flödet av notiser från allt och alla. Solen gassade och jag badade i havet i goda vänners lag under en av de enda lediga långhelgerna som jag kommer att ha tillsammans med min flickvän under denna sommar. Inte ens femhundra tillåtna skåningar på Vångavallen kunde få mig att avbryta samkvämet för att isolera mig framför Giffarnas bortamatch mot Trelleborg.

Så jag körde den gamla helstängda huvudlagsklassikern, som jag nästan alltid gör de gånger då livet kommer emellan mig och Giffarna. Jag applicerade alla de moderna sociala skygglapparna för att kunna unna mig matchen låtsas-live i efterhand, utan vetskap om någonting alls.

Nu har jag gjort det.

Och jag vet inte, men det hände någonting där i paus, när Henrik Åhnstrand sa till Discovery-kommentatorn att det som behövdes för att få utdelning på chanserna i andra halvlek var »composure«. Jag insåg att vi kanske inte på hela säsongen kommer att tala samma språk, han och jag. Ibland bokstavligen inte samma språk, men generellt heller inte samma språk vad gäller hur en fotbollsmatch sett ut eller vad som behöver göras för att förbättra saker och ting. Jag skriker på mitt gamla och säkerligen förlegade luta-sig-mot-räcket-på-vallen-sätt, medan han är inne i framtiden bland alla xG-siffror, WyScout-tabeller och engelska översättningar av vardagliga svenska ord.

Jag tyckte att vi kunde samtala väldigt bra inför säsongen, där han förklarade att hans vision egentligen är att totalt äga bollinnehavet som Pep Guardiolas lag brukar kunna göra, men att årets taktiska upplägg uttryckligen istället är byggt kring dessa sex ord:

Tanken. På. Att. Få. Ut. Max.

Och jag är helt överens om att Giffarna skapade något fler chanser i den första halvleken mot Trelleborg och att Linus Hallenius borde ha satt sitt halvplansfriläge när Daniel Stensson chippade igenom bollen och i det närmaste tvingade av Hallenius sin osynlighetsmantel.

Men att själva prestationen i den halvleken – eller i någon annan halvlek frånsett förstahalvan mot Vasalund – skulle vara ens i närheten av max är så otroligt främmande för mig.

Ibland får jag aktivt påminna mig under matcherna om att vi har Linus Hallenius och Pontus Engblom tillsammans på topp. Nästan ingenting, förutom i enstaka sekundaktioner här och där, tyder på att det inte skulle kunna vara en generisk snitt-superettanduo som Richard Yarsuvat och Robin Strömberg. Jag fick frågan av en kompis ifall det är så som matchgrafiken gör gällande: att Linus startar i en position något nedanför Pontus – och jag hade ingen aning. Det är alldeles för sällan man får se dem kombinera ihop tillsammans för att kunna utröna det utan moderna fotbollstaktiska verktyg installerade på datan. Tanken med 3-5-2-formationen var, enligt Åhnstrands egna ord, att just Hallenius och Engblom skulle »ha bollen så mycket som möjligt i ytor som är så bra som möjligt«. Inte ens om man översätter yta till engelska (»surface«, enligt Google Translate) borde man kunna få fram nuffror som stödjer tesen att seriens mest uppsnackade duo har boll i dessa områden särskilt ofta under matcherna.

Vi skulle också spela 3-5-2 mycket på grund av att vi hade superettanstjärnan Robert Lundström till höger, men har fortsatt med samma formation under alla de matcher då han lämnat ett Robert Lundström-format hål efter sig i fembackslinjen. Senast spelade vi med den till synes kantmässigt olämpade Nicklas Dahlström, fjolårets högerbackshackkyckling, som ensamt ansvarig för hela högerflankens offensivförmåga bara för att… ja, jag vet inte.

För att vi verkar ha bestämt oss på förhand. »Decided«, på engelska.

Och ingen kan väl påstå att Dennis Olsson, seriens klart bästa vänsterback ifjol, har växt ytterligare av att få kliva upp ett steg och lämna tryggheten som överlappande vänsterback för en luddigt hängande roll som någon form av defensiv semi-ytter.

Urban Hagblom kunde inte dölja sin belåtenhet över hur Giffarna fått välja och vraka på vad som varit sportchefernas marknad under vinterns pandemismittade övergångsperiod. Och visst har Erik Andersson en märklig förmåga att sniffa sig till (och missa) målchanser på förlupna bollar runt straffområdet, men är det någon som sett till honom i hans tilltänkta roll som spelförande och dominant mittfältskreatör?

Jag tycker inte ens – och det här är väl att svära i den GIF-färgade supporterskapskyrkan – att Daniel Stensson varit så väldigt bra på sistone.

Och jag tror, för egen del, att väldigt mycket har med den här mycket statiska, trögrörliga och inte särskilt chansskapande formationen att göra. Jag tror, för egen del, att det är dags att börja konstatera att den formation som var tänkt att få ut max av spelarmaterialet inte är så lämpad för att få ut max av det här spelarmaterialet.

Men jag har heller inte tillgång till alla de nya och moderna verktyg som verkar tyda på den direkta motsatsen.

Och så har jag erkänt lite composure.

Den svenska IT-infrastrukturen har inte råd att så mycket som tre-fyra bärbara datorers f5-tangenter slits ut under en och samma helg. Portalens webbhotell tål nog heller inte den samtidiga trängseln från både de spaningssugna Fredagsveven-frekventerarna och de medelpadska fotbollshobbyanalytikerna (två grupper som i väldigt hög utsträckning sammanfaller i en enda liten homogen pool av nära vänner).

Därför vill jag bara göra klart att allt är skjutet på den nära efter-helg-framtiden, på grund av semesterstängning.

Visst borde Giffarna ha vunnit den här matchen, sett över nittio minuter. Det förtjänade de ack så efterlängtade supporternunorna på läktarna och det förtjänade laget efter den första halvlekens säsongsbästa insats.

Men vi måste prata om Alex.

För nog borde man kunna kräva att en fortsatt ganska svagt presterande Erik Andersson (som ska ha beröm för att han tråcklade sig fram till kvitteringen) ska kunna bygga ihop till åtminstone ett godkänt avslut med hjälp av tre tafatta sparkar från nära håll. Och nog ska man kunna kräva mer av en spelare som Linus Hallenius mot den här typen av backlinjer i superettan. Och självklart ska man totalt sett kunna kräva alldeles otroligt mycket mer av ett kvitteringsjagande GIF-lag mot J-Södra: ett lag som inte tagit en enda poäng på bortaplan hittills, som började maska vid insparkarna i matchminut femton och som var så rädd om trepoängaren att de självmant lade sig i gamle Frank Petterssons knä under slutkvarten.

Jag har ett par vänner som vanligtvis bara följer allsvensk fotboll, men som nu ikväll loggade in på sina Discovery-konton när de såg att Giffarna låg under. På grund av lika delar skadeglädje som sysslolöshet ville de ägna tisdagskvällen åt att följa Giffarnas kvitteringsjakt.

Och det var… svårt att inte skämmas lite. Över den plötsligt totala bristen på fotbollsmässig kvalitet under matchens sista tjugofem minuter. Efter en mycket fin första halvlek, där Giffarna både rullat och lyft sig till ett koppel chanser som borde resulterat, verkade det som om den medelpadska försommarsolen gassat Qatar-VM-varmt över hemmaspelarna till den andra halvleken. För plötsligt satt inte en enda passning på foten, plötsligt stack alla dumdristiga stickare iväg och landade ett par tunnland från närmsta lagkamrat och plötsligt så singlade Dennis Olsson och Robert Lundström in bollar på ett sätt man vanligtvis bara finner på en avslagen inläggsträning hos ett lag i den lokala medelpadsfyran.

Men det må väl kanske vara hänt, att det slår slint för laget i en offensiv forceringsjakt då Henrik Åhnstrand kastar allt överbord. Problemet är ju att vi aldrig borde ha hamnat där.

Det är nästan ett under att vi lyckades hamna där i kväll, inför den så stöttande och taggade hemmapubliken (där Andreas Lindman gjorde den kanske största kämpainsatsen på hela IP, med sina matchotränade stämband). Men det är inget under. Det är Alexander Blomqvist.

Kan någon annan värvning under de senaste åren kostat Giffarna så mycket poäng? Kan någon annan värvning ha varit så bristfälligt scoutad?

Ni minns att han klev in framför 2018-dundersuccén Eric Björkander under våren 2019, som den mittersta och spelförande mittbacken. Och där är han nu placerad igen, med en offensiv tåga som bara en blind mor kan älska och en passnings- och långbollsfot som skulle ha fått gubbar vid division 3-stängsel att muttrande skaka på huvudet.

Och som bevisligen dessutom tämligen enkelt förlorar defensiva en-mot-en-dueller där han är först på bollen.

Har vi alltså inte råd att spela på något annat sätt än att gång på gång på gång (även när vi spelade bra i första) bli stående med Alexander Blomqvist med bollen vid fötterna, sällan med någon annan idé i huvudet än att försiktigt tassa framåt för att sedan spela fast en backkollega med en för sen och stressad sidledspassning?

Henrik Åhnstrand uttryckte det efter matchen som att det var något helt galet att spela med Robert Lundström och Dennis Olsson, två ytterbackar såvitt jag vet, som… ytterbackar i en fyrbackslinje. Det lät som att han – i vild kvitteringsjakt – slagit upp svängdörrarna till en saloon och okynnesavfyrat ett par kulor upp i taket, som en veritabel galning.

»Det är lite med hjärtat i halsgropen man gör den justeringen«, säger han om att spela med Robban och Dennis på varsin kant till Discovery+ (3.30 in).

När han alltså spelade… med en offensivt balanserad backlinje, hemma mot ett lågt liggande lag som tagit noll bortapoäng hittills.

Visst, det blev inte bra nu (absolut ingenting blev bra), men just det implicit påstådda faktumet att GIF Sundsvall – en superettansk storklubb och given uppflyttningsfavorit – inte skulle ha råd att spela med en fyrbackslinje med offensiva ytterbackar har jag lite svårt att acceptera.

Och även jag har läst min addition och subtraktion i matematiken genom åren, men jag fick det aldrig förklarat för mig att den allra enklaste plus-och-minus-metodiken var användbar för professionella fotbollstränare när det gäller att balansera mellan offensiv och defensiv.

Svaret på att ens lag släppt in för många mål under förra året behöver inte vara att helt sonika addera ytterligare en försvarsspelare.

Fråga Eric Omondi, som var ensam med fyra GIF-försvarare som inte kunde bestämma sig sinsemellan för vems eller vilkas ansvar det var att stå på benen och enkelt och synkroniserat avväpna den begränsade superettananfallaren (ingens, tydligen).

Försvarsspel är inte addition och subtraktion, det är sammanhållning, aggressivitet och tydlig ansvarsfördelning; allt det som flera gånger saknas för att vi dels inte har särskilt många jättebra mittbackar i serien och dels – tror jag – för att de som spelar inte är helt hundraprocentigt bekväma att dela upp det defensiva mittbacksansvaret på tre istället för två.

Men det är ju jag det. Jag ser ju inte ens Alexander Blomqvists storhet.

Få saker på den vida webben kan så tydligt signalera att ett knippe lösa hugskott är på väg att singla ner, likt utgången manna från ett plåttak, som den rörliga samlingen pixlar ovan. Det är dags för ännu en upplaga av Fredagsveven: den veckovisa samling spaningar som tvingar mina allra närmsta vänner och några blodsbundna släktingar att slå sig ner framför sina laptopskärmar med den uppenbart spelade typ av entusiasm man vanligtvis bara finner hos SVT-reportrar som ska fluffa upp ett hockey-VM i slutet av maj månad:

En och annan kanske känner sig nödgade att stoppa en Skoda-sponsrad gummipuck mellan käkarna för att kunna utstå den bångstyrighet som listan brukar präglas av, där den slingrar sig fram utan mål och mening mellan vitt skilda ämnesområden med bara en femling gråtskrattare som styckeindelare. För det brukar ju vara så med den här listan, att jag har en enda inledande idé som får slå an tonen för textstycket, medan påfyllnaden består av överbliven bråte som pliktskyldigt ihoprafsats av en skärmdumpsrunda hos SVT Nyheter.

Ibland kan jag känna mig nöjd över att jag fortsätter uppbåda gråtskrattsgubbsdriven energi att ta mig hela vägen in i mål. Ibland kan jag känna att det var starkt att inte avsluta listan med spaningar efter veckans egentligt enda genomtänkta tanke, utan att jag har beslutsamhet att fylla hela inlägget med text.

När jag härom dagen stod och väntade på en buss fick jag syn på någon som inte haft samma ork att genomdriva hela det påbörjade arbetet:

Det hedrar denne författare av stockholmska busstidtabeller att hen, när det varit dags för rusningstrafiken att dra igång runt 07-snåret, helt sonika bara tänkt »är jag tänkt att skriva en siffra för var femte till nionde minut?«, suckat högt och tagit sig en sipp av det magmunsbrännande automatkaffet, och tänkt »aldrig i livet«. Det fick bli ett »o.s.v.« för att kunna stå ut med arbetsdagen.

Det är föredömligt. Denna vecka ska jag försöka anamma busslinje-skribentens metodik och inte fylla ut texten med den pliktskyldigt ihopsamlade mängden skärmdumpar utan sömlöst försöka föra läsaren genom en röd tråd från start till mål.

Den röda tråden: den svenska idrotten och den utveckling som skett sedan jag lämnat den.

Vi måste börja i den medelpadska fotbollen, som jag gav nästan alla mina unga levnadsår. Klart är att mycket har sedan min ömma moder placerade sin son i Medskogsbrons BK:s lantliga sköte, så att han skulle få sticka ner sina små dobbskor i riktigt naturgräs och inte behöva skrubba sina knäskålar på någon av de urbana grusplaner som IFK Sundsvall eller Sundsvall Ungdom höll till på. Man behöver inte ha läst alla Simon Banks senaste essäer hos Sportbladet för att förstå att utvecklingen inom fotbollssporten gått käpprätt åt skogen under senare år, där mörka krafter kopplat ett rovkapitalistiskt järngrepp om den sport som en gång tillhörde de breda massorna. Det räcker med att titta på vad som sker i Medelpad, där Sundsvalls Tidning på sistone rapporterat om de »fotbollssvindlare« som gäckar den lokala fotbollen.

Allra senast rapporteras om hur svindleriet drabbat det den gamle fine vänsterspringaren Osman Aksoy, som inte sällan bildade vänsterflank i GIF Sundsvalls P90-årgång med den trogne Pirkt.se-läsaren Sinan Akdag.

Aksoy berättar om hur han erbjudits ett provspel med en dansk klubb i andraligan via någon ljusskygg agentfigur på Instagram, men att han anat ugglor i den lockande Vendsyssel FF-mossen och aldrig skickat någon förskottsbetalning för provspelsuppehället.

Men bara att ljusskygga Instagram-agenter börjat röra sig i de medelpadska fotbollsfaggorna gör mig modfälld. Jag minns att när jag lämnade den medelpadska fotbollen så lämnade jag en lokal fotboll som fortfarande inte var mer internationell än att en riktigt bra division 2-höst kunde leda till ett novemberkulet men riktigt provspel hos IFK Mariehamn, vilket redogjordes för i detta Pirkt.se-inlägg från 2013 (som till dags dato är ett av få som rört upp internationella [åländska] svallvågor av irritation).

Även den gamle GIF-anfallaren Edib Kurtovic, som en gång kallades »en av Sveriges mest eftertraktade spelare« av GIF-sportchefen Urban Hagblom*, ska ha tvingats bli varse om denne bluffmakares existens.

Och det är beklagligt att läsa, att Aksoy utsatts, men samtidigt kan jag inte släppa den irriterande tanken på… att… det här är svårt att formulera, utan att låta dum: men att jag inte anses bluffvärdig.

Jag vill förstås egentligen inte bli utsatt för något typ av lurendrejeri (jag har precis börjat komma över faktumet att några baltiska gyckelmakare som registrerat sig som Nummerupplysningen hade mig på den svindlande kroken för några år sedan). Men jag blir ändå lite stött över faktumet att de medelpadskt fokuserade fotbollsbluffmakarna inte ens tänkt på mig. Jag skulle ändå vilja att de satt ner med mig, som Elaine sätter sig ner med sin dåvarande pojkvän när förrådet med preventiva sexsvampar börjar sina. Jag hade åtminstone velat redogöra skälen till varför jag anser mig bluffvärdig för utländska låtsasagenter:

*= Det fanns en liten stjärna där, kring Urban Hagbloms uttalande om Edib Kurtovic, som aldrig reddes ut innan gråtskrattsridån föll. Det var ju vid värvningen av IFK Timrås skytteligavinnare 2005 som Urban fällde de bevingade orden om den lokale målsprutan och i veckan lanserade Den Bilburne Befruktaren idén om en Urban Dictionary för Urban Hagblom-citat.

I en sådan ordbok skulle exempelvis ett »en av Sveriges mest eftertraktade spelare«-citat om Edib Kurtovic kunna översättas till: »en lokal spelare som gjort det bra i lägre divisioner«. I samma ordbok skulle också Urban Hagbloms utlåtande om att den unge nigerianen Akombo Ukeyima var en kille som skulle göra »30 mål i allsvenskan« nästa säsong, som han yppade för Expressen 2007, kunna översättas till »en spelare som kommer få svårt att imponera när han hoppar in och spelar på topp mot Kvarnsvedens IK i det division 3-lag som var tänkt att vara vigt åt klubbens lokala talanger«.

Fotbollsbedragare har också använt just GIF Sundsvalls varumärke för att lura i utländska spelare att de är aktuella för att flygas in för ett provspel med klubben, efter att en fejk-Tommy Naurin hört av sig. Dessa spelare har betalat ljusskygga låtsas-agenter pengar för flygbiljetter och hotell, efter att de har fått se förfalskade dokument som lurendrejarna påstått komma från just GIF Sundsvall. Vi tar en titt på Sundsvalls Tidnings rapportering:

Det är just GIF Sundsvall, av alla svenska klubbar, som har använts för denna typ av svindleri via förfalskade dokument skrivna i fula typsnitt i taffligt utförd layout. Det kan förstås vara en slump, men det kan kanske också ha att göra med att klubben sedan ett par år tillbaka gjort sig kända som den svenska elitklubb som lägger allra minst resurser på sin grafiska profilering. Det gällde inte minst när Johan »Vi behöver låna 5 Mkr.« Nikula var ordförande i föreningen:

Men det får nog också sägas gälla efter att han lämnat över ordförandeklubban till Hans Selling, som när han var verksam i Timrå IK stod för den här presentationen av köp-aktier-i-klubben-sajten Pepins.com:

Det är säkert lätt att tänka att det borde vara enkelt att navigera sig fram till rätt typ av fotbollsagenter i 2020-talets hyperprofessionaliserade fotbollsvärld, men då vill jag påminna om hur det ser ut på »rätt« sida av bluffskynket:

Scenen ovan, till bredden fylld av taffligt synkroniserad postkolonial svärta, är hämtad från SVT-dokumentären om Hammarbys värvning av den ivorianske supersuccén Odilon Kossounou. Den visade hur ärkeproffset Patrick Mörk navigerade sig fram på sina agentresor i Elfenbenskusten och har man sett den filmen – och också läst min sammanställning över de allra värsta kolonisatör-överträdelserna – så förstår man att det kan vara svårt att skilja på agentbranschens hedersknyfflar och bondfångare.

Att charlataner försöker gyckla iväg medelpadska vänsteryttrar på danska bluffprovspel är en ny del av den svenska sportscenen, men det allra tydligaste och mest omskrivna intåget i den svenska idrottsrörelsen har ändå sporten padel gjort.

Sundsvall har ju profilerat sig som något av en Norrlands padelhuvudstad, men det nationella huvudstadsskapet har fortfarande Stockholm: den svenska stad som trots allt har flest mediemellanchefer per capita. Och nu har några entreprenörer med fingret hårt intryckt mot den samhälleliga aortan fått den här oundvikligt samtida idén:

En flytande padelhall att bokstavligen paddla till. Det var ett hot mot våra öppna hav som de glömde att ta upp i Seaspiricy-filmen: padelhallarnas utbredning i våra vattendrag. Det kommer inte vara det rovdriftskapitalistiska maffiafisket som tar död på världens tonfiskbestånd – det kommer vara alla förlupna servereturer som Agbar Barsom skickar i plurret.

Men de flytande padelhallarna är inte det värsta som hänt på padelfronten på sistone. Per Bohman, en god vän som jag fortfarande försöker träffa vid de tillfällen då han inte är uppbokad på en padelfyrling med några andra medieprofiler, uppmärksammade mig härom veckan på hur padelsporten nu verkar ha varit med så pass länge i det offentliga idrottsmedvetandet att sporten fått slut på riktiga profiler och därför måste generera fram nya generiska namn åt nästa generations utövare.

Alla vi som någon gång spelat dataspelet Football Manager vet att efter ett antal års spelande så måste spelet komma på nya och påhittade förmågor, för att säkra återväxten och se till att går att slussa upp nya talanger ur ungdomsleden. Dessa påhittade låtsasspelare kallas för regens.

Spelarna heter ofta generiskt smäckra fotbollsspelarnamn som Rui Pereira eller Alexis Rámirez. I Sverige verkar Football Manager-generatorn något förvirrad över de svenska namntrenderna bland spädbarn (där nya namn som Noah trängs med gubbnamn som Tage) och kan ibland döpa nästa generations supertalang på fotbollssidan till typ Torbjörn, men generellt så fungerar den hyggligt även i Sverige. Det blir någon Albin, någon Mustafa, någon Joel.

Nu måste det vara så att det är någon form av padelnamngenerator som varit framme och slungat fram AI-framtagna namn som är perfekt för padelsporten, för titta på namnen i den här fyrbollen:

Smaka på namnen Coye Rocafort och Pierre Bonnfré och säg att det är möjligt att det är namn som inte är framtagna av en jättelik dator som samlat in mängder av information om padelspelare. Det är två alldeles för perfekt orkestrerade padelspelarnamn på en svensk padeltour.

Det bara måste vara två välgenomarbetade padel-regens från ett spel.

För mig som gammal medelpadsk distriktsmästare i tennis i både singel och dubbel smärtar det ju förstås att padelsporten helt verkar ha sprungit om tennisen i Sundsvallstrakten. Men i tider när hela den butiksdöda stenstaden kan tänkas fyllas med glashallar för glorifierad mjuktennis så var det glädjande att se att inte ens den svenska padelsportens förbundskapten verkar ta sporten riktigt på fullskaligt allvar:

Att i rollen som förbundskapten i sporten padel strutta omkring i en närmast övertydligt markerad tenniströja, som för att påminna alla om sina meriter i en riktig och tuff racketsport, måste vara lite som att vara förbundskapten för futsallandslaget och gå omkring bland alla sulfintande snidare i en matchtröja som man fått från den gamle icke-futsalkompatible Gefle-ytterbacken Andreas Revahl?

Sedan årsskiftet har jag haft ont i mitt knä, vilket kanske är det enda som hindrat mig från att helt uppslukas av padelsporten, som formligen Pacman-tuggar i sig gamla sportprofiler.

Till sist bokade jag tid hos en naprapat och vi måste börja prata om den otroligt skeva bild som många – inklusive mig – har av ett naprapatbesök. Varje gång tänker jag att det ska bli ungefär så här:

Varma och starka massörnävar som med hjälp av eteriska oljor, mjukgörande knogar och stillsam valsång ska lösa mina besvär. Men varje gång så näbbdras man på allt vad masserande heter och står till sist där och blippar kontokortet mot kortläsaren för att ha fått ett par ofattbart tråkiga övningar utskrivna åt sig på ett A4-ark, som man förväntas göra flera gånger om dagen i ett par månader.

Floskeltoppen!

Jag tänkte att det här skulle kunna vara ett roligt stående inslag, men det är som att kapitalismen har slagit hela varvet runt och nu börjar idka självironiska namn, bara för att omöjliggöra fungerande narrspel:

På tisdagen förväntas hälso- och sjukvårdsnämnden i Västernorrlands region äntligen ta beslut om det stora sparpaket som innebär en nödvändig nedläggning av den akutgeriatriska avdelningen på Sundsvalls sjukhus, vilket Sundsvalls Tidning uppmärksammat. Geriatriken är den specialistgren inom sjukvården som arbetar med vårt samhälles allra mest sköra och multisjuka individer: patienter som i regel är mycket gamla och vars krämpor inte sällan är kroniska. Det är en mycket kostnadskrävande verksamhet och fram tills nu har dessa läkekonstens prinsar och prinsessor inom den akuta geriatriken behandlats med silkesvantar av det offentliga och fått precis vad de pekat på.

En egen avdelning för de sköra och multisjuka gamlingarna? Självklart! Konstant närhet till specialistvård för de skröpligaste? Jajamensan! Gott om resurser för att ägna sig åt sin specialitet? Japp!

Inte längre. Nu säger vi som skattebetalare i Västernorrland, vi som betalat för hela det här kalaset i alla dessa år, stopp och belägg.

För lokaltidningen berättar Lena Asplund, moderat ordförande i nämnden och ytterst ansvarig för beslutet, att akutgeriatrierna äntligen får börja anpassa sig till sin samtid och göra sin verksamhet mer kostnadseffektiv:

På samma sätt som det inte finns några gratisluncher finns det heller inga gratisbaddningar av en multisjuk åldrings liggsår. Allting kostar pengar – och geriatriken kostar alldeles för mycket jämfört med andra delar inom produktionssektorn. Tittar man på produktionsutvecklingen för den svenska tjänstesektorn visar Svenskt Näringslivs statistik att effektiviteten i Sverige har fördubblats under de senaste 40 åren.

I en tid där resurserna är knappa och där modernitetens vindar blåser friskt är det inte mer än rätt att även akutgeriatrikerna ställer om och effektiviserar sitt arbete för att Sundsvalls kommuninvånare ska få ut maximalt av varje skattekrona.

Det finns nämligen inget »jag« i besparing. När 75 miljoner kronor ska sparas in på den västernorrländska sjukvården är det inte mer än rätt att den akutgeriatriska avdelningen för de allra mest multisjuka och sköra stängs ner i ett led att göra hela sjukvårdssystemet mer kostnadseffektivt.

Om vi tar bort geriatrikernas egna avdelning, där dessa priviligierade specialistläkare bakom lyckta dörrar kunnat hasa omkring i sina Birkenstock-tofflor och överösa dessa sköra och multisjuka åldringar med alldeles för mycket omsorg och vård, så kommer denna yrkesgrupp nu att tvingas anpassa sig till det nya läget.

Svenskt Näringsliv presenterar tre olika vägar till produktivitetsutveckling för en verksamhet. I Region Västernorrlands fall kan det bli svårt att låta denna lågproduktiva verksamheter »avvecklas eller utlokaliseras till utlandet«, då de äldre och multisjuka anses lokalt förankrade, och att låta   »kompetens ökas genom utbildning och erfarenhet« är inte aktuellt då det handlar om redan specialistutbildade experter. Då återstår bara att fokusera på den sista nyckeln: att man introducerar »ny och bättre teknik« som effektiviserar arbetet – och det är det som Region Västernorrland nu äntligen tvingar de stelbenta geriatrikerna att anpassa sig till.

Lena Asplund (M) förklarar för Sundsvalls Tidning mycket riktigt att »de här geriatrikerna måste lära sig ett annat sätt att jobba« och att »bara för att man är skör och multisjuk är det inte säkert att man behöver ligga på en speciell avdelning för det«, och för den som är skattskriven i Sundsvall är det bara att instämma.

För tänk om det varit din mamma? Som legat där, skör och multisjuk, kanske till och med i livets slutskede, på en egen geriatrisk lyxavdelning som du vetat kostat alldeles för mycket för regionen? Som gjorde att varje gång du besökte hennes så visste du att just den här specialistavdelningen bidrog till att regionens budget visade röda siffror i slutet av året?

Och tänk då, i det här scenariot, att hon inte var ensam. Tänk dig då också att där låg din även din pappas kompis och fick specialistvård av en utbildad och närvarande geriatriker närhelst han plingade i klockan? Och din kusins farbror, invandrad från Gästriklands region, som låg och unnade sig specialistutlåtanden från sin husgeriatriker bara för att det var gratis?

Självklart hörs det kritiska röster från geriatrikerna själva över de föreslagna förändringarna. Det här är en yrkesgrupp som specialiserat sig för att sedan kunna isolera sig på egna avdelningar för att där ge våra sköra och multisjuka otroliga mängder omsorg och vård, säkert ofta efter eget huvud. De vill fortsätta ha det så, fortsätta leva i den fantasivärld de fått uppmålad för sig på specialistläkarlinjen, och kommer aldrig självmant att utmana sig själva till en förändring av yrkesrollen till det effektivare.

Det kommer att ske först nu, när regionpolitikerna nu tar det modiga beslutet att ta bort deras egna avdelning och ersätter dessa med »mobila team«. Den nya och bättre tekniken är att stänga ner avdelningen och att sprida ut geriatrikerna och deras multisjuka patienter över sjukhuset.

För säg mig: vad låter mest i klang med den samtid vi förknippar med smartphones, marskolonisering och självkörande bilar? En gammal och sluten avdelning full av skröpliga åldringar som bara ligger? Eller, som det föreslås nu, ett »mobilt team« av nytänkande specialister som sömlöst rör sig över hela sjukhusområdet för att titta till de multisjuka patienterna som är flexibelt utspridda på olika avdelningar, blixtsnabbt utplacerade utefter vilken av sjukdomarna i deras multisjukdom som för stunden väger tyngst?

Lena Asplund konstaterar för tidningen att »det är alltid så här när man gör förändringar« och att det »finns alltid de som är emot det«. Mycket riktigt. Precis som det alltid finns en viss skepsis då en våghalsig entreprenör lanserar en revolutionerande ny produkt på den fria marknaden så finns det frågetecken kring dessa »mobila team« hos geriatrikerna.

Det är faktiskt precis tvärt om. De äldre kommer hamna inte i kläm.

Visst saknas det kanske, som de kritiska läkarna påstår, vetenskapligt stöd för hur patientsäkert det blir att flytta ut alla åldringar bland patienterna på de andra vårdavdelningarna och visst pågår det just nu också fortfarande en pandemi. Men det är inte skäl nog att släppa blicken från vad som verkligen är viktigt: Västernorrlands regions ekonomi.

Det är varje skattebetalande regioninvånares rättighet att veta att varenda skattekrona går till det den är tänkt att gå till: en balanserad budget. Vi kan inte låta våra sköra och multisjuka åldringar ligga på en egen geriatrik-avdelning och dessutom – utöver de multipla smärtorna och den åldrade skörheten – känna sig till ekonomisk last för Region Västernorrland.

År efter år efter år. Utan tillräcklig produktionsutveckling av tjänsten vård av multisjukt skör individ. Utan kostnadseffektivitet för sjukvården.

Ingen multisjuk åldring ska behöva dö i ovisshet kring ifall regionens budget kommer att visa röda siffror i slutet av året.

En tränare som byter formation när spelet går i stå, en potentiell skyttekung som river och sliter sig fram till målformen och en 17-åring som hoppar in och ser till att Urban Hagblom lär behöva byta till ett större kassettband på sin röstbrevlåda.

Kan man önska sig någonting mer en lördag i maj?

Nog kan man fortfarande vara sunt kritisk till hur de första sjuttio minuterna av matchen artade sig. Nog för att det är en lång och dryg bussresa till Göteborg, men när man betraktade tempot under långa stunder av den första halvleken kunde man få intrycket att den svenska västkusten förpassats hela vägen ner till det qatariska ökenlandskapet.

Det gick långsamt, det ledde ingenstans och av de tre mittfältarna – som väl borde vara tänkta att kunna övermanövrera ett 3-4-3-byggt ÖIS centralt – fick man ut väldigt lite.

Men trots alla brister som fortfarande finns i det Henrik Åhnstrandska bygget så får man ge honom en stor eloge för en viktig detalj: han är öppen för att konstatera dem själv. Den här bortamatchen var verkligen på väg att bara rinna ut i menlöst 0-0-ingenting mot ett Örgryte som bara vunnit en av de sex första – men så ville Henrik Åhnstrand bevisligen inte ha det. Det finns ett par sätt att signalera att man inte är nöjd med var matchen är på väg – och att skicka ut en mittback mot en offensivare pjäs är ett av de tydligare. I 68:e matchminuten rök Teodor Stenshagen för Jesper Carström och bara minuter senare fick Anton Eriksson lämna för Paya Pichkah.

Joel Cedergren hade otroligt många förtjänster som fotbollstränare, men den typen av närmast övertydliga signalering var inte hans paradgren. Det kanske till och med strider mot xG-datan i statistik-iPad:en, men det blidkar den stora Roland Engström-massan (dit jag definitivt sållar mig) och skickar även tydliga signaler till spelarna på planen om att man inte sitter nöjd med sin 0-0-näve. Jag kunde för en stund inte ens se hur det var tänkt att de skulle spela (en trebackslinje med Dennis Olsson kvar som vänstervinge?) och det blev så väldigt tydligt att det viktiga inte var den långsiktiga taktiska bygget – utan tre poäng här och nu.

Och bara ett par minuter senare small det. Och som det small. Och small. Och small.

Linus Hallenius behövde säkert egentligen inte den signaleringen, för jag är ganska säker på att den tilltänkte skyttekungen varit rätt besviken på sin inledning av superettan. Det har sett kantigt ut med bollen, det har studsat och hoppat och det där kraftfältet han hade runt sig under hela 2018 – där det kändes som att han kunde suga in vilken allsvensk försvarare som helst och göra slarvsylta av dem – har lyst med sin totala frånvaro.

Fram tills nu. Nog studsade det och hoppade, nog såg det yxigt och kantigt ut – men äntligen fick vi se den där bubblande bestämdheten som jag själv fick se första gången efter Lilla VM-finalen på Thulevallens sjumannaplan 1998, när han efter förlusten mot Medskogsbron slet sönder sulorna på sina fotbollsskor i blint raseri.

Sättet han gör 1-0-målet mot Örgryte var som hämtat från ett gatlopp i Gladiatorerna, där jag till och med tror att Dag Olsson och Steve Galloway famlat efter pipan i näbbgipan i valet och kvalet om att blåsa offensiv foul.

Det var förstås mycket snyggt, om man tänker på hur han dribblar bort tre ÖIS-försvarare och viker bollen in i det första hörnet, men det innehöll nog precis lika mycket fula detaljer – och var sammantaget alldeles otroligt älskvärt. Precis så ska ett drömmål i superettan se ut.

Jag vet få spelare som varit lika beroende av sitt självförtroende genom sin fotbollskarriär som Linus Hallenius – och det är då en väldig tur att han bevisligen kan slita och riva upp tanklocket för påfyllning i den behållaren.

Det syntes direkt efteråt, när han började riva åt sig frilägen och fläka sig mellan motståndare – att nu är han igång. Nu är han tillbaka.

Och om inte det beskedet var glatt nog så hoppar alltså Johan Bengtsson, denne lille Fimpen-figur bland superettanmän, in och proffsdunkar dit 2-0-målet när han ersätter Hallenius under matchens sista fem minuter.

Om de tidigare målen varit något turliga (en fläkning framför mål, en boll som nog var innanför linjen redan och en amerikansk straff) så var det här ett mål av den kaliber som verkligen borde få stora klubbar att leta efter Urban Hagbloms mobilnummer. Han får bollen ute på flanken, rycker sig självklart förbi sin back och sneglar inte ens efter andra alternativ än att bryta in i banan och drämma dit bollen med lika delar kvalitet som kraft i det bortre aviga. Fyra mål på 120 superettanminuter.

Nu gäller det att Urban spelar svår, kanske slår av mobilen ett par dagar och låter alla inkommande samtal gå till röstbrevlådan:

Believe it or not

Urb isn’t at home

Please leave a messaaaage

at the beep

Giffarna är uppe i serieledning, fem poäng framför exempelvis Helsingborg, och Linus Hallenius är igång och Robban Lundström är snart tillbaka.

Vi ska inte imponera första sjuttio. Vi ska inte imponera genom att spela oss igenom via nyskapande positionsfotboll i specifika ytor.

Vi ska upp. Och just det ser vi ut att ha gjort riktigt bra hittills.

Och om nu bara Urban Hagblom har näven kvar i popcornskålen ett tag så kanske inte ens den där femårsplanens planerade miljonregn är helt osannolikt långt borta.

Ännu en vecka har passerat och för mitt inre ser jag hur de stora massorna slår sig ner vid sina stationära datorer, som de införskaffat enkom för att ha prestanda nog att blixtsnabbt ladda alla Pirkt.se:s tunga gif-filer. För att vecka efter vecka uppbåda kraft nog att viga en del av sin lediga fredag (den som egentligen borde vara vigd åt att göra färdigt mina distansstudier) så gäller det att man frammanar dessa bilder för sig själv av hur människor hemma i kontorsstolarna sliter ut sina f5-tangenter i väntan på en riktigt gråtskrattsgubbsdriven samling spaningar.

Det gäller att göra som SVT:s hockeygäng som snart ska kommentera hockey-VM i Lettland – att skapa sig själv en falsk bild av hur pass engagerade människor kommer vara i det man själv ägnar sig åt:

Att tro att en enda människa i Sverige för en enda sekund kommer vara så här engagerade i det kommande världsmästerskapet i ishockey är bortom verklighetsfrånvänt. Inte ens förbundskaptenen själv kommer någon gång under turneringen ha det orgasmiskt spända ansiktsuttryck som Chris Härenstam unnar sig här ovan. Det är otroligt likt de ansiktsuttryck som Charlie och Frank använder sig av i den här scenen, när de förklarar sig vara The Gruesome Twosome (vilket i sin tur döpt det stolta Korpen-flaggskeppet Gruesome FourFourTwosome):

När jag fick syn på just Chris Härenstam försökte jag leta upp ett av Sveriges mest underskattade Twitter-konton, som jag har för mig hette @TrakigeChris, där någon eldsjäl irriterat sig på Chris Härenstams SVT-torra tråkighet på Twitter och publicerade inlägg som bara var marginellt tråkigare än Härenstams egna uppdateringar. Men vid mitt sökande på den vida webben hittar jag det inte, utan får nöja mig med att snubbla över följande hund-bet-Chris-nyhet:

Och jag har fullskalig förståelse för att man måste få ut sin frustration över sportvärldens nuvarande pandemi-tråkighet genom att daska på en tennisboll med ett semesterracket inne i en glasbur, för det verkar otroligt trist att vara SVT-sportkommentator just nu:

Vi orkar. Småkronorna orkar. Orkar ni hänga med i den tredje perioden? pic.twitter.com/9jeqd50g6w

— Chris Härenstam (@SVTChris) May 5, 2021

Det här utropet, om att vi orkar, implicerar att man egentligen borde hålla på att somna i hytten samtidigt som Sveriges U18-pojkar i ishockey spelar inför tomma läktare i någon undangömd SVT24-kanal som bara går att nå via telejacket.

Men jag får lov att tacka SVT:s hockeygäng för den här mentala bilden, av hur några av mina allra närmaste vänner låtsasbygger upp det här engagemanget inför varje ny upplaga av Fredagsveven:

Att jag framöver kan se mina vänners tuggpuckande anleten framför mig kommer att vara av största vikt för att detta stående inslag ska kunna leva vidare. Tanken på att ett par nära vänner är så spända på den nya upplagan att de tvingas använda en hockeypuck som någon form av BDSM-tuggsak för att lägga band på sin upphetsning kommer att hjälpa mig driva igenom dessa veckovisa inlägg styckeindelade med gråtskrattsgubbar.

Apropå hockey så gick ju Timrå IK upp i det som alla med någon form av hockeykorts-samlande stolthet i kroppen fortfarande borde kalla Elitserien.

Och nog för att jag aldrig trott att jag hade köpt en Absolute Hockey Omklädningsrum Music-cd om den hade funnits, men att det var riktigt så här illa ställt med unga hockeyspelares musiksmak idag hade jag ändå inte förstått:

På isen efter uppflyttningen åkte två Timrå IK-spelare runt och skrek med i textraden Vi sjunger HÅÅÅÅÅÅ-VEEEE, följt av HÅÅÅÅVEEEE-SJUTTIETT, samtidigt som de läppjade på varsin långburk.

I veckan såg jag också den andra delen av den omtalade Dokument inifrån-serien om Solviksskolan. Den kritiserade konst-, lek- och mobbingdrivna Waldorfskolan i Järna har ju fått kritik för alla möjliga saker, däribland att de litat alldeles för mycket till Waldorfgrundaren Rudolf Steiners gamla antroposofiska teorier (alla vet ju att man bara ska lita lagom mycket till detta kvacksalveri för att få till en bra alternativ skolgång).

Men vad gäller just Steiners teorier om hur den mänskliga kroppens konstitution kan avgöra vilken människotyp du är (sangviniker, melankoliker, koleriker eller flegmatiker) så tycker jag ändå att man inte ska vara alltför kritisk. Som innehavare av ett av Sveriges allra största huvuden är jag glad att det finns teorier som förklarar varför jag var tvungen att ledas ut ur klassrummet vid provningen av studentmössor, försommaren 2009. Äntligen kan jag få svar på varför jag leddes till ett stationärt datorrum för att specialbeställa en figursydd studentmössa från utlandet, från något av de länder där mössorna syddes med sömmar stora nog för mitt bowlingklotsmässiga omfång.

Jag är en flegmatiker. Så här beskriver Solviksskolans gamle antroposofiska nestor hur det brukar vara för en med en flegmatisk kroppstyp:

Varför?

Jag har ju mina pucktuggande vänner som motiverar mig att smattra ner veckovisa tankar, men jag kan verkligen också tänka mig att Fredagsveven är ett antroposofiskt höftskjutet försök att självmedicinera genom att tömma huvudet på all flegma som samlats i pallet under veckan.

Det har höjts kritiska röster mot portalens användande av gråtskrattande radbrytare. Dels på grund av att det är en form av styckeindelning som fortfarande är mycket ovanlig i litteratur utgiven på de stora förlagen och dels på grund av att Pirkt.se är en portal som mest gjort sig känd för sin långvariga kamp att ge kokgubben (den icke-glada gubben med mungiporna uppåtviglade, men ögonen fortsatt kokande) rätt status i emoji-samhället. Men klart är att det här nyskapande gråtskrattsgubbe-sättet att dela upp spaningarna i Fredagsveven verkar ha framtiden för sig, om vi får tro reklambranschens husorgan Resumé:

Sveriges myndigheter har gjort mycket för att försöka förmå oss alla att hålla avstånd. Det är markeringar både på asfalt och i inomhusmiljöer, det är reklamskyltar som uppmanar till att hålla två meters avstånd mest överallt – men vilka är det som har hand om våra övergångsställen?

Oavsett om det är Trafikverket eller någon mer lokal del av offentlighetens långa arm så har de haft ett år på sig att åtgärda den här uppmaningen till fysisk handhållar-närhet i sina ny-pluralistiska gröna gubbar:

Floskeltoppen!

Efter veckans succé med uppföljningen på fjolårets succé Jakten på Sveriges minst samhällsnyttiga husvägg så ska Fredagsveven hädanefter försöka med att på veckovis basis kunna klämma in nya husfasader som smyckats på ett sätt som får en att misstänka att hela bygget skulle kunna huffas och puffas ihop av en medelstor varg vid minsta konjunktursvängning nedåt.

Och av alla de plaketter jag smugit förbi under det gångna året, då jag haft ögonen fortsatt öppna för företag som nog inte skapar så där särskilt mycket av samhällsnyttigt värde, så står den här mycket högt i kurs:

Jag fotade i all hast, och i skydd av mörkret, men vad vi ser är alltså Z.M.J Invest, Mobile Sales Invest AB (som nasar mobiler och investerar för pengarna?), Identio AB, Euronics samt de två olika företagen J.E.S Sales AB och J.E.K Sales AB samt H Branding AB.

Jag tycker att ett bra test för att se hur pass samhällsnyttigt ett aktiebolag verkar är att påta ihop ett litet scenario för sig själv, där man som inflyttad stockholmare reser hem till sin mindre hemort och där – över ett julbord eller annan sammankomst – tvingas förklara för sina släktingar vad det är man pysslar med om dagarna. Om man då berättar att man bytt jobb från J.E.S Sales AB till J.E.K Sales AB, samtidigt som man betonar att flytten var smidig, då det bara var att bära sin dator och sin häftapparat till den andra sidan av det öppna kontorslandskapet… ja, då tror jag att alla vid sunda julevätskor hade försett vederbörandes huvud med ett dopp i grytan bara av förskotts-uttagen ilska över vilka oegentligheter hen antas pyssla med.

Till sist vill jag bara avrunda med ett konstaterande om att det är otroligt svårt att vara digitalt nere med kidsen, dessa dagar. Hela den förra helgen tillbringade jag tillsammans med en 9-åring som med jämna mellanrum doppade hela trynet ner i Youtube-kaninhålet – och jäklar vilken oberäknelig samling rörligt bildmaterial det rör sig om att de snubblar över.

Humorgruppen I Just Want To Be Cool verkade vara favoriterna, men det överraskade mig väldigt att de lanserat två olika kanaler för sitt innehåll: kanalen I Just Want To Be Cool med nästan en miljon följare (finns det så många väldigt unga människor?) och I Just Want To Be Cool 2.

Kanske är det så att hur nytt och bokstavligen skrikande färskt mediet är så hänfaller man tids nog åt den beprövade gamla tv-tablå-formationen med två solida kanaler: dagens SVT1 och SVT2.

Men ibland – och det var väl framför allt det här som överraskade mig – så hörde man plötsligt hur nioåringen satt och tryckte trynet mot gamla ICA-reklamer. Inte för att de dök upp som reklam i flödet, utan för att hen hade snubblat in på ICA:s egna konto. Och så kom något nytt skränigt klipp på 25- till 30-åringar som försöker tilltala barnahjärnor – följt av ett lugnt och sansat inslag från Arla där någon halvkänd kock skulle göra en utmaning.

Det fanns ingen som helst styrsel på tittandet. Det har bevisligen inte blivit bättre uppstyrt i detta det fria nätets tidevarv jämfört med när man själv hade ett virrvarr av kulturella företeelser i mappen Mina Mottagna Filer på tidigt 00-tal.

Men på tal om Youtube och i tider som dessa – då jag då och då undrar varför man bor i Stockholm när man ändå inte kan göra något av det som man bor i Stockholm för att kunna göra – så vill jag att vi tar helg med denna pärla som jag helt missat. Men genom att sticka ner näbben i Youtube-lerpölen och gurgla omkring fann jag precis det jag kanske saknar allra mest med att kunna gå på spelningar: att få höra en lugn och fin och avskalad version av någon av sina favoritlåtar.

Härom veckan gick jag förbi den här blaffan till post-post-post-postmodern reklamaffisch någonstans på Södermalm i Stockholm.

Nu är den här: vinden.

Fast digitalt. I en app.

Man kan ju riktigt tänka sig pitchmötet på någon pigg start-up-hub. Hur beslutsfattarna bakom den tunga Draknästet-bordsskivan i mahogny har gäspat sig igenom entreprenörens inledning om att »det är som en vind, ni vet, där man kan förvara sina saker«, men att de lutat sig fram i stolen när hen nämnt att »det ska liksom vara i en app«…

… för att formligen explodera i entusiastiska glädjeutrop när hen till slut också nämnt att »några riktigt underbetalda och prekärt icke-anställda gig-arbetare liksom gör allting åt en, så att kunden själv någonsin slipper gå upp på vinden«:

Blotta åsynen av det 2020-tals-lämpade succékonceptet Vinden fick mig att tänka på Pirkt.se:s kanske mest ambitiösa fjolårsprojekt: kartläggningen av vad som på ytan verkar vara Stockholms allra minst samhällsnyttiga företagsbyggnader.

Hela det inlägget finns att läsa på den här länken och är förstås alltid bra att unna sig som en påminnelse om vad vi har byggt för typ av ekonomi i vårt samhälle, där vi inte längre har råd med en fungerande vård eller skola eller omsorg men där företag döpta till Flexenclosure samtidigt och i samma samhälle »kan vara inne i en intensiv och utmanande expansionsfas«.

Det var en kartläggning som förstås – som det mesta på den så inflytelserika portalen Pirkt.se – gav stort nationellt eko och som fick den svenska företagsamheten att skaka i sina grundvalar. Kunde det verkligen vara så att det fanns bolag och företag i Stockholms innerstad som inte fyllde någon samhällsnyttig funktion alls? Kunde det finnas plats för svengelskt döpta semibluffbolag mitt i det som är tänkt att vara den svenska näringslivspulsåderns pumpande hjärta? Var inte allt som den fria marknadens osynliga hand frambringat av enkom godo för det icke-kommunistiska utan fria samhället?

Debatten i svallvågorna av publiceringen gick het på några av landets allra största kultursidor och när krutröken lagt sig så hade Sverige fått ett resultat:

En omröstning som samlar 36 röster utspridda över ett års tid kan inte ha fel. Den fyrling som innefattade PeakSearch, Kameo, Nr10.se och tidigare nämnda (och redan då konkursnoterade) Flexenclosure lät, enligt 39 procent av den 36 röster starka väljarbasen, som den allra minst samhällsnyttiga av alla de som Pirkt.se släpat fram i det ambitiöst sammanställda tävlingsljuset.

Nu tänkte jag – på dagen ett år sedan publiceringen – se hur det har gått för de inte sällan svengelskt lynniga företagsnamnen på de fyra husfasader som var uppe och nosade på fjolårets titel. I eftermiddag cyklade jag därför helt sonika runt i Stockholms innerstad, främst runt Vasastan, Östermalm och Norrmalm (tre områden som brukar kunna bjuda på de allra mest fuffenskompatibla företagsnamnen; områden där man aldrig någonsin kan röra sig riktigt långt ifrån ett luftigt Investment Group-kontor), för att dokumentera vad pandemin gjort med våra stockholmska husfasader.

Förra våren ville ju exempelvis Moderaternas partiledare Ulf Kristersson strössla 100 miljarder kronor (här behövs några förstärkande utropstecken!!!) i månaden (och ytterligare några!!!) över svenska företag i rent pandemi-stöd, eftersom det är företagen – och inga andra – som får vårt samhälle att gå runt.

Nu stod det redan tidigt förra våren klart att det inte blev några hundra miljarder i månaden till de svenska företagen (vilket lär ha fått Internationella Engelska Skolans ägare Barbara Bergström att rättmätigt muttra om att »det får vara slut på det här kommunistväldet nu«) och frågan är vad denna gnidenhet från januariavtalsgänget har gjort med de allra yvigaste av de stockholmska innerstads-företagsnamnen.

Vad får vi för ett samhälle när IVA-sjuksköterskor kan belönas med fruktkorgar för flera hundra kronor för att de jobbat dubbla skift – men företag som StruSoft och AltoCumulus inte kan få vara med och dela på ett villkorslöst stöd på 100 miljarder kronor i månaden för att de existerar och finns till?

Vi såg redan under förra våren hur Flexenclosure dränktes i denna flod av illasinnad och pekuniärt gnidna dödskommunism, när Ulf Kristersson inte fick sin dyrköpta vilja igenom – men hur många andra konjunkturkänsliga namn kan ha följt i deras fotspår under året som gått?

Låt oss undersöka saken.

På Kungstensgatan 18 fann vi ett smäckert knippe företagsnamn för ett år sedan, där vi minns den potentiellt övervintrade Gladiator-kvinnan Elekta (som sitter och väntar vid kontorstelefonen på att Gunde Svan ska ringa), vi minns de skickliga ackumulerarna på AltoCumulus, Bublar Group, Vobling och… nämen, vänta nu:

Var fan är Vobling??? Bublar Groups dotterbolag? Har de tvingats packa ihop verksamheten??? Har Margareta Andersson och de andra som vägrade punga upp hundra miljarder i månaden Vobling-blod på sina händer?

Nej, en snabb googling leder inte till några konkursnyheter, men klart är att det skett mycket på både Bublar- och Vobling-fronten, då hela Bublar Group (vi som är stolta över svensk företagsamhet kallar dem bara Bubblarna sedan länge) verkar ha blivit uppköpta av några som kallar sig Goodbye Kansas Group AB.

På hörnet av den fina gula fasaden brukade det stå ett litet bublar, med små bokstäver, som för att förvarna förbipasserande om att vid den lilla plaketten vid dörren runt knuten blir det väldigt luddigt.

Ögonen tåras förstås när man tänker på att vi kanske kunde ha hållit kvar Bubblarna inom svensk riskkapitalägo om vi bara dragit in på fruktkorgarna och lagt våra monetära resurser på företagens likviditet. Kanske hade Bubblarna då kunnat stå pall de offensiva locktonerna från Kansas.

Vi noterar också att ett Expanding Brain Meme-företag, Virtual Brains, flyttat in på adressen, samt att Necter Group försvunnit och lämnat plats åt det likaledes tomma gör-vad-ni-vill-med-mig-företagsnamnet Validio.

Och misströsta inte för mycket vad gäller Bublars nedplockning av skylten på hörnet. Tittar man noga på bilden från Kungstensgatans hörn så ser man en liten grön flagga längst nere till höger i bild. Det är det finansiella techbolaget Qred som börjar ta plats, med sina erbjudanden om att låna ut två miljoner kronor samma dag till företag med Klarna-finstilta räntevillkor som lär sätta en och annan aktiebolagsägare på den bittra pottkanten framöver. De växer så det knakar – snabbast i Sverige, enligt dem själva – och lär tids nog kunna ta över hela byggnaden med sitt perfekta 2020-talsnamn och sin perfekta 2020-talssyssla.

Men har den svenska regeringen åtminstone gjort nog för att rädda StruSoft: företaget som (eventuellt) hjälper mongoliska strupsångare genom att tillverka mjukgörande salvor för deras ömmande halsmandlar?

Jodå. StruSoft sitter tryggt kvar på den vackra fasaden vid S:t Eriksbron över mot Kungsholmen, tillsammans med bland andra Heep, analysys mason och C&M Projekt. Men, kära vänner: fasaden har tappat MagiCAD!

En »BIM content platform for MEP design« har lämnat S:t Eriksbrons vackert brandröda fasad och lämnat ett bokstavligt hål efter sig.

Överlag hade dock inte särskilt mycket hänt utan som vän av svensk företagsamhet och internationellt osande Mossack Fonseca-upplägg kunde jag fram tills nu ta cykelturen med ro. Men när jag nådde fram till fjolårets vinnare i fjolårets så omskrivna och omdiskuterade omröstning – guldplaketten på Eriksbergsgatan 10 – så höll jag på att sätta mitt företagarhjärta i halsgropen. För döm av min förvåning när jag klev fram till plaketten och fick syn på följande samling namn:

Nog för att jag visste att Flexenclosure dukat under efter ett långt tvåfrontskrig mot marknadskrafter och fungerande engelsk grammatik, men var någonstans var PeakSearch? Och hade Kameo dukat under?

Hade svensk företagsamhets luddigaste samling namn plötsligt fått besök av något så hederligt som en fond för cancerrehab?

Nej, då vände jag mig om:

Där har vi dem! Alla på vår gamla favoritplakett, förutom då closure:ade Flexenclosure, vars plats har tagits av pålitligt intetsägande Eleda. För Eriksbergsgatan 10 har inte alls fallit ihop i en pandemiskt påverkad hög – utan rätat på ryggen efter fjolårets kritikstorm och istället utvidgat verksamheten:

Har i sett så mycket guld någonstans? En guldplakett på varsin sida, förgyllda knoppar på grinden, som om adressen utvecklats till en gammal egyptisk gravkammare för svensk företagsamhet. Kanske ligger Flexenclosures gamla F-skattsedel där bakom portarna i en gyllne mappsarkofag med hårda pärmar?

Nåväl. För att avrunda denna sammanfattning av det gångna årets pandemipåverkan på några av Stockholms allra lynnigast namnsmyckade fasader så måste vi avsluta hos den fasad som rönte allra mest uppmärksamhet under förra årets stora publicering (en kommentar i kommentarsfältet!): samlingen på Kungsgatan vid Klarabergsviadukten.

Och visst kan vi notera att en consulting group har klappat igen sedan vi riktade kameran mot fasaden sist – men framför allt måste vi konstatera att Pirkt.se är en portal med viss tyngd i företags-Sverige.

I fjolårets otroligt virala sammanställning, som fick mången investment group-kontorister att känna den existentiella ångesten svindla innanför det solkyssta pannbenet, benämndes företaget syncron felaktigt som synaron, på grund av dess luddigt utformade skylt. Deras coolt utformade gemener gick in i varandra på ett mycket konfunderande sätt och det var först i kommentarsfältet, där signaturen Jocke kom till undsättning, som det riktiga företagsnamnet kunde tydas fram. Och vad ser vi nu? Jo, PR-människorna hos syncron har tagit till sig av kritiken från den uppmärksammade granskningen och helt sonika bytt ut hela åbäket på husfasaden mot en ny skylt som tydliggör att de heter syncron och inget annat.

Vill man erbjuda världen »industry-leading cloud-based after-sales service software solutions that empower leading manufacturers to increase product uptime« så har man inte råd att slarva bort sig själv genom en oklart utformad företagsskylt. Då kan flera leading manufacturers bli kvar med sina produkter i icke-up-tiden.

(Det här inlägget, precis som alla andra Pirkt.se-inlägg, är skrivet i up-tid. Om ni inte förstår vad som menas med det råder jag er att se om filmen Tenet.)

Aldrig tidigare har jag så tydligt sett effekter av Pirkt.se:s www-härjningar ute i verkligheten, bland de kostymprydda män, kvinnor och daytrader-cyborger (det tredje affärsmässighetskönet) som får det här samhällets hjul att snurra. Någon klättrade alltså upp på fasaden och bytte ut skylten, efter det tumult (en kommentar i kommentarsfältet!) som utbröt efter publiceringen.

Det får mig att känna vind i de näringslivskritiserande seglen, så till den milda grad att Pirkt.se:s stora framgångskoncept och exportsuccé Fredagsveven (översatt till över hundra utländska Pirkt-domäner, Google Translate:ade till penisförlängningsreklams-draperade kassakor) borde innefatta en veckovis floskellista med de bästa nytillskotten som upptäckts i denna blivande folkrörelse.

Vad säger ni om den idén? Tänk på att varje kommentar har möjligheten att enskilt påverka den stockholmska stadsbilden.

Jesus må ha lämnat jorden åt sitt öde och färdats till himlen på en torsdag för drygt 2000 år sedan, men Fredagsveven finns kvar för att sprida gråtskrattsgubbsforcerad glädje åt massorna. Och på Pirkt.se finns inga klämdagar när det gäller det viktiga uppdraget att bjuda på veckans allra svagaste samling spaningar.

Det här lediga veckoslutet i maj månad har alltid omgärdats av en del luddighet för mig som icke-troende. Det närmaste jag kommit en kristen uppväxt är bekantskapen med min morfars ytterst selektiva bokstavstrohet, där han – som ogillade smaken av räkor – vid varje skaldjursbelupna måltid hänvisade till en bibelformulering om att människan inte bör äta kräldjur, så varför det var just på en torsdag Jesus valde att lämna oss (kan han ha velat slippa helgtrafiken?, hittade han en billig sista-minuten-rackare?) har alltid varit höljt i dunkel. Men jag har i alla fall alltid haft en mycket tydlig bild av att Jesus flugit sin kos. Men en saxning från Svenska Kyrkans hemsida gör situationen mindre klar:

Dagen då Jesus lämnar jorden kallas Kristi himmelsfärds dag. Dagen kallas ibland lite skämtsamt för Kristi flygare. Jesus flyger egentligen inte bort, men det här är dagen då han återvänder till himlen. 

Är det här ett försök att efterhandskonstruera fram Jesus som en miljöhjälte; en 0-talets Greta Thunberg-figur som vägrar det givna färdmedlet för en mycket krångligare rutt.

Hur tar man sig ens till himlen utan att flyga? Vilken otrolig hjälte gjorde sig sådana omvägar för att slippa flygskammen år noll?

Efter att Pirkt.se i förra veckan tog ställning för den sundsvallska skolmaten var det fint att se att fler slöt upp bakom våra offentliga skolkök i veckan, som Lasse Wennman på Gävle sjukhus:

Och eftersom någon var så bjussig att kommentera förra veckans upplaga av Fredagsveven under pseudonymen Sprödbakad Västerhavsfisk så bjuder portalen den här veckan på ett litet mini-quiz på skolmatstemat:

Hur många av dessa fiskpanetter, utgivna av en av våra skolköks leverantörer, känner ni igen och kan namnge korrekt?

(Svar på skolbespisningens nio olika namn för taffligt panerad fiskpanett lämnas i kommentarsfältet.)

Till sist såg även jag, som brukar vilja sticka ut näbben i skolfrågor, SVT-dokumentären om den yvigt oreglerade Solviksskolan i Järna. Det är alltså Waldorfskolan som byggt upp hela sin verksamhet kring att barnen skulle komma till lunchen och få höra det här från sin klasslärare:

Och nog var det skandalöst och visst kände man väldigt starkt med alla de vuxna som varken lärt sig räkna eller läsa eller skriva och framför allt med de som blivit mobbade i den av vuxna obevakade skogen, men här på Fredagsveven fokuserar vi på de underhållande delarna.

Det här svaret, som en av grundarna av skolan bjöd på, liknade oroväckande mycket hur man själv svarade när någon från universitetet kom ut till ens praktikskola för att studera ens lektion, och de frågade om hur man tänkt med lektionsupplägget:

Och Solviksskolan grundades redan i mitten av 1980-talet, nära ett decennium innan friskolereformen och det fria skolvalet: långt innan Sverige blev världsunika i sitt skolpengssystem med fria vinstuttag.

Även då gick det bevisligen att bedriva friskola i Sverige.

Och jag tänker att det finns en sådan How It Started / How It’s Going-meme att göra här, apropå svensk friskolehistorik.

För Solviksskolans fasansfulla brister till trots så var det väl det här vi ville åt när det gällde att öppna friskola?

Att alla yviga och frisläppta konstnärssjälar – de som gillar att slunga sig iväg i en lian under pågående SVT-granskning – skulle få grunda en skola med alternativ pedagogik ute i skogen. Det var väl så det började.

Men hur det går, med det här med friskolorna?

Nu har några individer som säkert aldrig någonsin kastat sig iväg i en lian (de bolagstoppar hos Academedia som under 2021 fick miljonbonusar samtidigt som koncernen sparkade lärare) lanserat en tjänst för att hyra ut lärare mellan olika skolor via fjärrundervisning på datorn: just den lilla vidgade lucka i lagen som just Academedia varit med och lobbat för.

Jag och mina vänner på lärarlinjen har följt utvecklingen på skolmarknaden under våra år i förvar, förlåt, på universitetet och då och då skojat om att man kommer behöva snöra på sig Über Teach-ryggan full med pennvässare och radergummin när vi kommer ut i yrkeslivet.

Ganska snart är vi där. Jag tror det finns (ytterligare) en längre text att skriva om den där utvecklingen, men eftersom det här är en upplaga av den gråtskrattsgubbsdrivna Fredagsveven så kommer här istället en The Office-meme på temat, som legat och samlat damm bland utkasten:

Jag förstår inte den postmoderna ekonomin i den globala hyperkapitalismen, men den här nyheten – som slog ner som en biljardkula i en Elon Musk-byggd bilruta – hade gjort mig orolig över världsekonomins sköra tillstånd…

… om det inte varit för att jag i veckan också klickade mig in på en Aftonbladet Plus-artikel om den förre Raw Comedy Club-komikern Mårten Andersson. Han har fått fullständigt dille på kryptovalutor och konstaterar följande:

Om den nyblivne kryptoastrologen Mårten Andersson säger att vi alla ska ha tilltro till den långsiktiga tillväxten så kan vi alla sitta lugna och trygga i den biljonrasande båten.

Under våren jobbar jag som partiell distanslärare på högstadiet i Stockholm och jag vet inte hur många gånger jag råkat börja inleda en liten drapa med ljudet avstängt på mig själv, men det har hänt fler gånger än vad som är acceptabelt om man har så hög digital svansföring som jag har i mitt CV.

Jag vet inte riktigt vad jag – en gif-skapande portalägare som hade skaffat mig en digitalt framtidsosande Emanuel Karlsten-frisyr om hårfästet bara tillåtit – har att skylla på, men klart är att mute-knappen är en viktig funktion att få grepp om. Bara de senaste veckorna uppdagades det vid ett par tillfällen i vårt avlånga land.

Först i skånska Sjöbo, på ett möte med kommunfullmäktige:

Där hade någon glömt trycka på mute-knappen när hen lät sin irritation över en möteskollega sippra ut genom högtalarsystemet.

Det var SVT som i veckan uppmärksammade att Sjöbo-politikerna nu tagit till extra åtgärder (en påminnelse om att stänga av mikrofonerna) för att kommunpolitikerna ska slippa råka smäda varandra över Zoom-verktyget och jag tycker att ni måste unna er de sista sekunderna av det här klippet för att få höra en skåning säga de här fem bevingade orden:

Men inte heller i Bohuslän har alla koll på det där med mute-knapparna. Den här gången gällde det inte ens något nytt digitalt verktyg utan gammal hederlig radio, där misstaget dessutom gjordes av vana radiopratare:

Att Zoom-fela är mänskligt, men att gå så fullständigt bet inom sitt eget medium är svårare att ursäkta: det är som att jag skulle smattra ihop en upplaga av Fredagsveven utan att applicera en enda gråtskrattsgubbsfylld radbrytning. Det borde sitta i ryggmärgen.

Och det får man verkligen ge klassläraren i det här fallet, att konversationen som sipprade ut till femteklassarna lät olämplig:

Jag ber om ursäkt för att referenserna till It’s Always Sunny in Philadelphia har stått som spön i backen på sistone (det är en serie jag släppt sedan säsong 8, men bestämda uppmaningar om att jag borde fortsätta kolla tas fortfarande emot), men hela situationen verkar otroligt lik den här scenen, när Danny DeVitos yviga karaktär råkar lägga ut texten om vad han tycker att man borde få göra med hans döda kropp under en pågående skönhetstävling för just små barn:

Denna slogan reagerade jag på häromdagen:

Inte vattenbristen, inte vattenföroreningar utan bara… vatten.

Det låter som att de tycker att vatten är för… blött? För tunt och rinnigt? För genomskinligt och smaklöst? Låt oss lösa det nu, en gång för alla.

Jag tycker mig ha märkt ett försvagat intresse för tablåtevens väderleksrapporter. I mitt barndomshem så pausades alltid pågående diskussioner när SVT:s eller TV4:s vädervinjett gick igång, varpå någon sträckte sig efter tevedosan och höjde ljudet ett par snäpp.

Jag ser inte samma genuina intresse för den fasta televisionens väderleksrapporter längre. Kanske är det det minskade tevetittandet överlag som är boven, eller alla väderappar i telefonen eller vädrets minskande betydelse för om det ska kunna bli en bra dag eller ej – men klart är att jag misstänker att mediebranschens meteorologer har börjat fundera på hur de ska göra sig relevanta igen.

För i början av maj fick den här nyheten i alla fall mig att tänka att den gamla nötta och förlöjligade »carpe diem«-mottot kanske har något ändå:

Lev ditt liv som om varje dag vore den sista är en sliten och lökig klyscha, visst, men lev ditt liv som om det när som helst skulle kunna komma en kinesisk raket som färdats okontrollerat mot jorden i 28 000 kilometer i timmen och träffa dig rätt i pallet!!! har ett helt annat modernt schwung.

Och nu har den där raketen störtat färdigt, som jag förstått det, och den träffade varken mig eller någon annan – men det fanns en viss oro där, som väder- och vind-experterna gärna kapitaliserade på under raketens färd mot jorden.

Titta bara på den här prognosen:

Jag säger inte att det var världens samlade tv-metereologer som fick den kinesiska raketen att störta mot jordskorpan, men hade det inte varit ett oöverträffat sätt att få folk att åter vrida upp ljudet på sina teveapparater runt vädervinjetten? Att det svenska folket får veta vad Per-Erik Holmberg – expert på saker som drar in luftledes över Sverige – tror om chanserna att det susar ner en fritt fallande jätteraket över västkusten under dagen?

Jag hade i alla fall suttit på helspänn under en metereologdrapa om att det »framåt eftermiddagen ser ut att dra in en kallfront över Stockholmsområdet, samtidigt som det framåt kvällen kan spricka upp i molntäcket i de nordligare delarna av landet eftersom det just nu störtar en jättelik raket i 28 000 kilometer i timmen som ser ut att ta sig in mot det norrbottniska fastlandet«.