FREDAGSVEVEN: Jesus yviga rajder

Nog känner vi igen sådana här rubriker från kändispressen?

rajder2 rajder

Det är spännande att veta vad de stora stjärnorna har på sin rajder: det vill säga den lista de lämnar till arrangören på saker som bör, nja, snarare ska finnas i logen. Den kan innehålla ett par Ramlösa Citron om man spelar på Tonhallen i Sundsvall och den kanske kan innehålla såväl myrra som rökelse om man spelar i Las Vegas. Jag vet inte. Jag vet bara att det då och då läcker ut listor till skvallerpressen.

Och jag vet heller inte mycket om religion, visade det sig snabbt då jag i veckan suttit med under flera religionslektioner i årskurs sju. Mitt närmaste möte med Gud måste nog ha varit då jag en gång försökte dammsuga på självaste Långfredagen, varpå min mor – som varit sekreterare i kyrkofullmäktige i Sundsvall – genast slängde sig, med den sortens smidighet som bara den kristna etiken skänker den medelålders kvinnan, mot balkongdörren för att inte grannarna skulle få veta att hon närt en dammsugande hedning vid sin barm.

Nåväl. Det hör inte hit.

Vid ett tillfälle under veckans lektioner var det dags för filmvisning om Jesus och hans många gärningar – och där slog det mig att Jesus lanserade den yviga rajdern redan för omkring 2000 år sedan.

Jag har varken tiden eller den tekniska skickligheten för att levandegöra det här bättre än så här, men om ni klickar på klippet nedan så ska det börja när Jesus levererar sin närmast orimliga kravlista till den stackars värden som frikostigt bjudit honom till bords:

(Om det mot förmodan inte gör det får ni spola fram till 31.10.)

Ni kan med fördel pausa efter att han – med ingenting annat än femstjärnig arrogans – levererat citatet »You provided no olive oil for my hair«.

Den är så perfekt oväntat divig, den sägningen; inte bara på grund av att han kräver en liten sprejflaska med olivolja för sin majestätiska, utan ännu mer på grund av hur han säger det, med en lätt knyck på huvudet så att hans torra (olivolje-förnekade!) hår svänger till en aning.

Nu vet jag inte exakt hur mycket ni kan se – men olivoljan är ju heller inte det enda kravet. Jesus är också besviken för att han inte tilldelats någon balja för att tvätta sina fötter och dessutom har han middagen igenom suttit och irriterat sig över att han inte fått någon kyss vid ankomsten.

(Tips från kristendomen: Känner du att kemin inte är helt rätt under en middagsbjudning? Släng in en gråterska vid den mest surmulne gästens fötter så får du höra sanningen om vad som stör honom. Antagligen har hans hårtoppar klyvits på grund av att du inte ställt fram olivolja, men helt säker kan man inte vara förrän en syndfull gråterska kliver in.)

Nåväl. Tänk vilken miss de gjort här, den moderna kristendomen. De hade ju kunnat rubricera sin religion som Nyheter24 på ett klickoptimerat sätt redovisar för sjuka rajder-listor som läckt från amerikanska rappare.

Jesus galna kravlista vid middagen

√ Olivolja √ Fotbad √ Kyss




Släpp aldrig in dom här

Många har gjort sig lustiga över hur ofattbart det är att just handbollslandslaget har tillåtit tv-bolagen att sänka ner en mikrofon i ringen under pågående taktiksnack. Det är ju ett evigt brölande, som om man sänkt ner mikrofonen under ett parti älskog mellan två älgar, och all den  »Gurkburk«-respekt man ändå haft för handbollen som taktisk sport försvinner ju på fem sekunders brölande om att nån (den som är bäst på att kasta) ska försöka »kasta in den i mål«.

Nu har denna intimitets-sjuka spridit sig till övriga grenar på det svenska idrottsträdet. Exempelvis har de allsvenska fotbollsklubbarna börjat öppnat upp. Jag har bland annat sett ett Rikard Norling-hologram* stå och förklara sin taktik i en CMore-studio och jag har sett att Sportbladets Marcus Leifby skryta om att han kommit innanför kalsongerna på Hammarbys Stefan Batan.

*= Norling-hologrammet var futuristiskt; förklaringen kring hur Nils-Eric Johansson, 37, ska spela wingback var det inte.

Hockeyn har säkert också öppnat upp sedan gammalt, men för att få en enda levande människa att känna till att det ska spelas ett hockey-VM i maj så har den svenska VM-truppen nu tvingats öppna upp de mediala spjällen vidare än någonsin tidigare.

Hockeylandslaget har givit Aftonbladet fullskaligt tillträde och det har bland annat mynnat ut i det här klippet, när förbundskaptenen Rikard Grönborg frågar Joel Lundqvist ifall han vill vara lagkapten i den kommande VM-turneringen:

(OCH EFTERSOM WORDPRESS TYDLIGEN INTE KAN BÄDDA IN KVÄLLSTIDNINGSKLIPP FÅR NI HELT SONIKA KLICKA PÅ LÄNKEN HÄR!!!)

Jag är verkligen ingen hockeyentusiast (mitt hockeyintresse dog ungefär när Timrå IK:s hemmaarena slutade vara en pre-gymnasial smältdegel där man kunde småsnegla på folk från andra skolor över en pappförpackning ++-popcorn i pauserna), men om jag brytt mig det minsta om hockeyns anseende så hade jag genast försökt strypa den här tappkranen av tillgänglighet.

Det här är ju som att få se Any Given Sunday med David Brent i huvudrollen.

Grönborg glider på ett enda jättelångt icke-skär – på det där sättet som bara en Roger Melin-mässigt rutinerad hockeytränare kan göra – och ställer alltså tre frågor.

»Läget?«

»Kapten?«

»Tar du den bollen?«

Det låter som ett recept för världens sämsta platsannons.

trekronor

Mycket riktigt.



 

Dan Glimne: Speluppfinnare

För att vara en licensierad contentskapare så har jag väldigt dålig koll på algoritmer. Därför är det mig ett mysterium att mitt Twitterflöde på sistone har affischerats med material kopplat till Lars Beckman: den moderata riksdagsprofilen samt bubbelbadsentreprenören (jag är lite osäker på ordningsföljden på dessa två titlar). Allt Lars Beckman skriver, återvevar (svenska för retweetar) eller ens gillar dyker upp i mitt flöde – och om jag inte är inloggad då det händer i realtid så sparar plattformen händelserna till dess att jag loggat in. DU KAN HA MISSAT DET HÄR, skriker Twitter, och hänvisar till att Lars Beckman gillat en status om att 200 kronors skattehöjning för höginkomsttagare är kommunism.

Nåväl. Det är faktiskt inte det allra sämsta. Det finns mycket Fredagsveven™-kompatibelt material i denna Timbro-sponsrade alternativvärld – och exempelvis fick den här förhållandevis rimliga Lars Beckman-tweeten mig att få upp ögonen för en gammal profil:

danneglimnut1

För vem har kommenterat uppskattande om inte den gamle pokerprofessorn Dan Glimne: det något skröpliga ansiktet utåt för den svenska »pokerboomen« i mitten av 00-talet.

(Alltså inte anmärkningsvärt skröpliga, förstås, men nog hade pokern – denna nya, sexiga och lite farliga företeelse – kunnat använt sig av en icke-flugbärande icke-gubbe i sin lansering?)

Och ett klick in på Glimnes profil gav mig den här älskvärda informationen:

dannglimnut1

Spelspecialist, mhm, författare, säkert, men nog stannar man till vid »speluppfinnare«. Nog är det svårt, för att inte säga omöjligt, att undgå att tänka sig hur denne uppburne nestor (som en hel svensk pokervärld lärt sig att lyssna okritiskt till i sena TV4Plus-sändningar) hittar på nya spel – mitt under brinnande parti. Att han, with the power vested in Dan Glimne, ändrar reglerna till sin fördel.

Jag tänker mig att någon visar fram en kåk och sträcker sig över bordet för att håva in polletthögen, varpå Glimne snabbt sträcker sig ner under bordet, plockar upp ett kort ur skon och trycker fast en lätt fuktad klöverknekt i pannan, gastar »KNEKTPANNA!« och börjar håva in markerna åt sitt håll istället, utan att behöva förklara sig särskilt mycket utförligare.

Jag säger inte att det är så (Glimne utvecklar tydligen brädspel, enligt en googling), men jag säger att det är omöjligt att inte skena iväg och tänka sig.



Tidig spaning: ankeltrassel att vänta

Vad roligt det var att slå sig ner och smattra igen.

Det här har varit en fin dag, den första riktigt fina dagen på länge – trots att vårt fotbollslag GRUESOME 442-SOME föll med klara 3–6 i sjumannapremiären mot Kroatien Team sent på torsdagskvällen. Den skumma belysningen och de synnerligen diffust målade sidlinjerna på Råstasjöns IP är enkla bortförklaringar att ta till, för den veksinnade, men faktum är att det var »kroater, kroater, överallt kroater« som helt enkelt stod i vägen för segern.

Men trots den blytunga premiärförlusten så har jag lättat fram under fredagen. Och visst har det underlättat att helgen är annalkande, visst har fredagens friluftsdag gjort sitt, men den största anledningen är nog ändå att vädret äntligen tillåter ett ansvarstagande och vuxet bruk av låga sneakers.

Och det här är ingen tom berättelse om att dagen bjöd på ankelsocksväder (det är inte Fredagsveven™-material) utan en otroligt tidig spaning; kanske den tidigaste jag någonsin gjort.

Min spaning är nämligen den att Stockholms Läns landsting kommer att tvingas bokföra en liten rekordnotering när det gäller ledgångstrassel i anklarna om tio, tjugo, trettio eller hur många år det nu tar att utveckla ledgångstrassel på grund av att man tidigt börjat exponera sina anklar för extrem kyla.

graph

En liten topp kommer det att bli, sanna mina ord, efter en vinter där jag gång på gång noterat hur ungdomar burit låga sneakers och ankelsockar i minusgrader och därmed tejpat ett litet metaforiskt paket med iskuber runt sina stackars fotleder.

Och jag syftar inte ens på sådana riktigt unga och oövervinnerliga ungdomar som ännu inte kan stava till krämpor – utan ungdomar i min synnerligen sår- och frysbara ålder.

Men nu, fyra månader efter att jag stod och gubbmuttrade åt sneakersbärarna på Kåken!, kan man äntligen studsa fram på lätta sulor.

GIF Sundsvall–IF Elfsborg 1–1

Två stora steg framåt, ett tillbaka, följt av totalt stillastående.

Men ibland räcker det med att sätta en enda fot på rätt plats – om den tillhör Peter Wilson.

 

Senast GIF Sundsvall slog Elfsborg på Idrottsparken spelade Donatas Vencevicius från start på innermittfältet. Det har varit svårt att sätta fingret på problematiken, men mot just de gulklädda bolltrillarna från Knalleland har det verkligen känts som förgjort i tolv års tid.

Så nog var det många som med medelpadska sympatier som mentalt kastade in handduken redan på eftermiddagen; som gav upp i samma stund som de hörde nyheten om att Eric Larssons magmun gjort detsamma efter en sämre tallrik indiskt.

Och den som sett de två senaste årens hemmamatcher mot Elfsborg de senaste åren kände nog inte mycket mer tillförsikt efter en halvtimmes spel.

Giffarna har förlorat mot Elfsborgs-lag som kommit oorganiserade, tankspridda och dåliga till Idrottsparken, men den här kvällen (då bara tre tusen Sundsvallsbor tyckte allsvensk fotboll var det bästa som hände i staden) kom de gulklädda ut och utstrålade topplagspondus från start.

Trots att både Hammarby och Häcken visat att det kan vara synnerligen enkelt att ligga lågt mot årets upplaga av GIF Sundsvall så valde Elfsborg att pressa storlagshögt – och lyckades närmast perfekt första halvtimmen. Gästerna satte tidigt stopp för de vanligtvis så kontrollerade (men saktfärdiga) GIF-uppspelen, de återerövrade boll högt från ett sedvanligt naivt bolltrillande hemmalag, de tryckte på offensivt och ett tag såg det ut som att de skulle få tillåtelse att kona upp en ren inläggsövning mot GIF-straffområdet.

Men då, mitt i Elfsborgspressen, visade sig en efterlängtad liten detalj, för nästan första gången sedan den lyckade premiären: GIF Sundsvalls djupledsspel.

 

Visst kan det vara av intresse vad Eric Larsson fått i sig för skit (obekräftade uppgifter talar om en skämd tikka masala) – men den stora frågan är ju vad Sebastian Rajalakso, han som ett tag knappt kunde svälja en gurka, hade lyckats få i sig för högoktanigt bränsle under onsdagen. Plötsligt brassade nämligen den förre Mats Olsson-gunstlingen fram som ett tjutande godståg längsmed högerflanken, skaffade sig ett rejält övertag på vänsterbacken Adam Lundqvist och testade såväl skott som inspel och bisarra rekylträffar mot Elfsborgsmålet.

Det stod 0–0 i paus – det hade varit rimligare om det stått 3–3, efter en galen slutkvart av den första halvleken. Och visst kan det ha varit Elfsborgstränaren Magnus Haglunds plan att utmana GIF Sundsvall i ett chansmässigt sjöslag och lita till att hans offensiva uppsättning skulle trumfa Giffarnas i effektivitet. I en dylik chanskavalkad borde spelare som Issem Jebali, Victor Prodell och Jesper Karlsson ha större chanser till utdelning än den vanligtvis uddlösa och nu även Larsson-lösa GIF-offensiven.

Men alldeles oavsett vad som frambringade de vertikala GIF-mönstren i spelplanen så var det hemskt välkommet. Efter tre matcher av nästan total sido-stiltje så var det fint att se att GIF Sundsvall faktiskt kan såra motståndarlag, med hjälp av ett par snabba passningar som alla går i riktning mot motståndarmålet.

Den första halvlekens fart och fläkt var – oavsett om hemmalaget lurades in i chansbytet eller ej – två stora, djupledslöpande steg framåt för årets GIF-upplaga.

 

I den andra tog de ett kliv bakåt igen. Elfsborg fick kontroll på matchbilden, satte lika enkelt som planenligt 1–0 (efter ett av alldeles för många Dennis Olsson-slarv längs vänsterkanten) och skulle precis stuva in de tre poängen i bussen när Joel Cedergren kallade till sig 19-årige Jaudet Salih och 18-årige Amaro Bahjitar vid sidlinjen och informerade fjärdedomaren om ett dubbelbyte.

Och det vore förstås direkt felaktigt att säga att bytena i sig förändrade matchbilden och ordnade poängen, men jag hoppas att det kan finnas någon form av symbolik i blotta faktumet att de båda tonåringarna var på planen när Giffarna bröt förlustförbannelsen hemma mot Elfsborg.

Om det här ska vara en säsong där ett halvtjog spelare tillbringar våren på massagebord, där lagets stora stjärna kan äta sig bort från startelvan och där oväntade succéersättare tvingas av med ljumskkänningar så kommer det att krävas något alldeles extra för att hålla sig kvar i den här serien. Så är det.

Då kommer det inte längre räcka med att hoppas på ett par genombrott – då kommer det att krävas.

En doldis som Salih kommer behöva kunna hoppa in och se pigg ut, Jonathan Morsay kommer tvingas fortsätta tro på sig själv nog för att få in ett inlägg – och Peter Wilson kommer att behöva fortsätta ha samma mål-per-lyckat-tillslag-ratio som han haft hittills i årets allsvenska (2/2, typ).

GIF Sundsvall borde ha tackat högre makter för sitt sena kvitteringsmål – men tonåringar som Salih, Morsay och Bahjitar satte full fart framåt för seger.

Det var förstås inte klokt – men efter sju sorger, åtta bedrövelser och en skämd tikka masala så var det det lite hoppingivande.

 

Betygen: 

Tommy Naurin +++

Marcus Danielsson ++++

Eric Björkander ++

Noah Sonko Sundberg +++

Sebastian Rajalakso ++++

Smajl Suljevic ++

Kristinn Steindorsson +++

Dennis Olsson +

Jonathan Morsay ++

Peter Wilson ++

Kristinn Sigurdsson ++

 

Viktigt: Ta aldrig emot skaldjur från en direkt konkurrent

Vid stora och omskakande världshändelser så twittrar alla riktiga journalister – individer som nästan identifierar sig mer som journalist än som människa – ut listor på hur man ska agera i sociala medier.

Sprid inte rykten, lita på etablerade källor, ja, ni vet.

Och det är inte fel. Det är bra.

Det här är min version av det: en medelpadsk meme-makare som manar massorna till lugn och betonar vikten av att välja rätt GIF-gif i kalabaliken.

 

När man inte trodde att frånvaroläget kunde bli mer akut för GIF Sundsvall så har Eric Larsson gått och blivit magsjuk.

Lagets klarast lysande stjärna missar – precis som Lars Krogh Gerson, David Myrestam, Juho Pirtijoki och ett koppel papperslösa spanjorer – matchen mot IF Elfsborg och om man vill ta till rörliga bilder för att uttrycka hur man känner (vilket man alltid bör försöka göra i detta digitala medium) så är det ju väldigt enkelt att smälla in denna och känna sig ganska nöjd med sitt dagsverke:

kramerskriker

Och ja, visst råder fullskalig panik för alla som bryr sig om GIF Sundsvalls fortlevnad, men hos Pirkt.se går vi förstås djupare i våra inför-match-analyser.

Det där är, trots allt, inte dagens gif.

Läser vi i Sundsvalls Tidnings rapportering om magsjukan så reagerar vi förstås direkt på ett par saker:

lARSS

Först och främst reagerar vi instinktivt kring hur det förljugna PK-media-etablissemanget på nytt går det medelpadska storkapitalets ärenden genom att inte skriva ut vilken krögare som serverat Giffarnas högerspringare någonting på måndagskvällen!

Men tar vi ett steg tillbaka, vilket även en redaktionsmedlem på en anti-etablissemangs-portal som Pirkt.se kan göra, så noterar vi en än viktigare detalj i sammanhanget.

Vilka var det som Larsson »var ute och åt« med? Jo, bland annat Dennis Olsson; vänsterspringaren som fått nöja sig med inhopp i de två senaste matcherna.

Det kanske inte ligger en skämd Stekhuset-fisk begraven här, ändå.

För vem går in i elvan nu när Eric Larsson sitter hukad över en toalettstol på onsdagskvällen? Jo, samme Dennis Olsson.

Och jag säger inte att min korta tid som skvalpandes i kölvattnet bakom den svenska fotbollseliten ger mig rätt att betygsätta svenska elitfotbollsspelares livsstil, men jag skulle inte bli chockerad ifall »var ute och åt« betydde ungefär »vi nöp nåt snabbt att äta efter att vi varit och spelat padeltennis på Dennis Olssons etablissemang«.

Och jag hänger absolut inte ut Dennis Olsson som någon form av professionell matförgiftare här, jag bara lyfter faktumet att situationen tvingar fram konspirationsteorin att en startplatssugen Dennis Olsson erbjudit Larsson att »ta en räkpaj från kylen i receptionen« och att en post-padel-trött Larsson (som egentligen vet bättre än att ta emot skaldjur från en startplatskonkurrent) accepterat förslaget.

Jag säger bara att den rätta Seinfeld-kopplade GIF-gifen i det här utsatta läget – när Larsson kan ha dragit en Guidetti-kyckling och bli borta fram till Sturm Graz-flytten i sommar – är en annan än en vrålskrikande Kramer.

Det är denna gif – ackompanjerat av titeln »Eric Larsson framöver, när Dennis Olsson erbjuder en bit räkpaj från padel-receptionen« – som ska in på vågrätt fyrtiotvå:

larssa

Min bild av långdistanslöpning

Det här klippet, där en löpare hjälper en annan löpare som drabbats av den stora dåndimpen under sluttampen av Londons maraton, har spridits som en löpeld i dagarna:

Jag läste någon intervju med den dåndimpade (jag är ingen löpare, men jag tror att det är rätt term) idag, där han på ett ungefär sade att scenerna visar »exakt vad löparsporten handlar om«.

Och ja, jo: scenerna innehåller faktiskt också min bild av långdistanslöpning. Vad löpning är accentueras perfekt av den här rörliga bildsekvensen, där vi noterar mannen i blått till höger:

gif

Löpning handlar om att en hurtig idiot i snabbt linne susar om dig med lätta steg och knuten näve – samtidigt som du håller på att svimma av trötthet.

 

På tal om trötthet så falltrynar [källa] jag i sängs varje kväll nu för tiden. Detta då jag – en bortskämd lärarstudent, van att kliva upp för föreläsning vid 10.00 – gör praktik på en grundskola ute i Sollentuna i veckorna fyra. Jag har ju tänkt gå ut i yrkeslivet som gymnasielärare om fyra och ett halvt år, vilket betyder att jag har ett antal år på mig att organisera mig i föreningar som verkligen driver på för sex timmars arbetsdag.

För det är väl inte rimligt att man ska behöva komma till jobbet varje morgon med den påsögda mullvadsuppsyn som för lite sömn skänker? Och inte ska man behöva komma hem så sent och gå och lägga sig så pass tidigt att man inte hinner skriva hyllningstexter efter fantastiskt fina Säkert!-spelningar på Dramaten? Nog måste det finnas tid i ett människoliv för att införliva sina Instagram Story-spaningar från Armémuseet (som jag besökte idag), även på ens portal?

Jag tycker nog det. Och jag lovar bättring, när jag funnit mig till rätta i den här erbarmligt krävande åtta-till-fem-rytmen. Utöver de sedvanligt storartade GIF-ambitionerna så har den här portalen nu nämligen också det uttalade målet att fungera som en livsstilsblogg för den individ som vill kopiera livsstilen och utseendet av en ung Hans Fahlén, minus kändisskapet och resandet.

Och i veckoslutet måste det vara dags att åter igen släppa lös Fredagsveven™.

En poäng, noll tillförsikt

0–0 borta mot Hammarby.

Elfte raka matchen utan förlust mot Bajen.

En poäng.

Men noll tillförsikt.

 

Visst hade GIF Sundsvall en klar majoritet av bollinnehavet i den första halvleken och nog fick de tålmodigt rulla runt bollen bäst de ville på Tele2:s plastgräs, inför 20 000 förväntansfulla åskådare som snopet fick se på när de grönvita spelarna mest bara stod där, på egen planhalva. Och visst buades hemmaspelarna med rätta av planen efter fyrtiofem minuter.

Så jag förstår ju att det går att göra tolkningen att Hammarby helt enkelt inte fick tag i bollen. Att Giffarna helt enkelt var för bra. Att hemmalaget tvingades tillbaka.

Och jag är rädd att Joel Cedergren gör den tolkningen.

Men för mig är tolkningen en annan.

Ett begränsat Hammarby valde att ligga väldigt lågt, precis som det mycket mer kompetenta Häcken valde att ligga lågt senast. Lag tillåter GIF Sundsvall att rulla boll. Lag kommer att fortsätta tillåta GIF Sundsvall att rulla.

För vet ni vad? Om man låter GIF Sundsvall rulla boll så kan man vara nästan helt säker på att ingenting händer.

Ing-en-ting alls.

Vi har bara spelat fyra omgångar av den här säsongen, men dagens första halvlek, där Hammarby lämnade över dirigentpinnen till gästerna, kan redan nu har varit årets allsvenskas allra tråkigaste och sämsta.

 

Det går taktiska trender inom fotbollen, men ett faktum som de flesta alltid verkar överens om är att det är oerhört svårt att kortpassa sig från egen målvakt och hela vägen fram till målchans. Oerhört svårt. Inte ens under de många år som Barcelona och det spanska landslaget tiki-tackade och tog emot titlar så blev bollinnehavsbonanzan norm. Folk på alla olika nivåer insåg att det var för svårt, det de allra bästa spanjorerna gjorde; närmast omöjligt. Man behöver en sådan teknisk överlägsenhet, man behöver skoningslösa temposättare, man behöver en oerhörd rörelse.

GIF Sundsvall har inget av detta. Ändå fortsätter man rulla. Och rulla. Och rulla.

Jag räknade till noll skapade chanser när det gäller rullandet från bakplan; ändå skulle Tommy Naurin bestämt rulla ut bollen till en mittback på förlängd mållinje, matchen igenom.

Hammarbys nye tränare Jakob Michelsen verkade – precis som Aftonbladets Per Bohman slår fast i sina (uppenbart icke-patenterade) punkter – skita fullständigt i att 20 000 ölbelupna reklamare stod och vrålade om högre press och mer offensiv i den första halvleken, men hans kopierande av Mikael Stahres ligga-lågt-taktik fungerade ändå knaggligt då hans trubbiga offensiva trojka inte alls bemästrade omställningslägena på samma skoningslösa sätt som firma Farnerud, Paulinho och Kamara gjorde förra veckan.

Inte konstigt: det är ju nämligen inget särskilt bra lag han har ärvt, dansken. Bjarne Paulsen måste vara den mest begränsade fotbollsspelaren som någonsin tilldelats något som liknar en fri roll på ett allsvenskt mittfält och utöver Jiloan Hamad finns där inte mycket kreativ kraft hos de grönvita. Nej: efter att ha sett Hammarby i tre av fyra allsvenska matcher den här säsongen så vill jag nog, AIK-segern till trots, placera dem bland de lag som faktiskt kan åka ur.

De var inte alls särskilt bra idag heller – bara mycket bättre än GIF Sundsvall.

För direkt efter paus flyttade Michelsen upp positionerna, satte förstapressen högre, höjde tempot i allt – och innan de flesta supportrar hade hunnit svepa sista pausölen hade Hammarby etablerat tryck på offensiv planhalva.  Ett tryck som mer eller mindre höll i sig igenom andraakten och som förstås borde ha givit tre poäng för hemmalaget.

 

GIF Sundsvall kan ta med sig en poäng från Tele2 Arena, men knappast någon större tillförsikt. Spelet såg likadant ut som mot Häcken, det tålmodiga passningsspelet gav lika lite, omställningsbjudningarna vid slarv var lika många; det borde ha blivit en ny logisk förlust.

Den djupledslöpande Peter Wilson (som ersatte en lårskadad Hallenius intill Sigurdsson) var helt menlös vid de få tillfällen då han inte befann sig offside, Gerson-ersättaren Jonathan Morsay tittade i princip bara fram när det var dags för enkla bolltapp och när det signalerades för matchens första byte så stod det nummer 23 på skylten.

Division tre-förvärvet Jaudet Salih, 19, är numera försteinhoppare i allsvenska GIF Sundsvall. Och när Smajl Suljevic (som alltid börjar sprida bollar i matchminut 80, antagligen på grund av trötthet) fick kramp med några minuter kvar verkade det inte ens finnas en tredjeinhoppare tillgänglig för ett par minuters löpande.

Och med fyra knäskador, med spansk pappersexercis som strular och med Lars Krogh Gerson borta hela våren så antar jag att det här är en scen som kan utspela sig på GIF-kansliet på måndag, när Urban Hagblom tittar igenom den deppiga uppsättningen av kontraktslösa spelare som finns tillgänglig på marknaden:

urbkokningstörre

Men trots att bänken knappt kunde fyllas är det inte just det som oroar mig allra mest (truppbredden har varit ett centralt orosmoment på portalen sedan januari månad). Nej, jag är faktiskt än mer orolig för det här faktumet:

GIF Sundsvall vann bollinnehavet på nytt, men förlorade skotten med 3-12.

Jag börjar se ett mönster. Jag hoppas att fler gör det.

 

Betyg:

Tommy Naurin +++

Marcus Danielsson +++

Eric Björkander ++

Noah Sonko Sundberg +++

Eric Larsson +++

Smajl Suljevic +

Kristinn Steindorsson + 

Jonathan Morsay + 

Sebastian Rajalakso +

Peter Wilson +

Kristinn Freyr Sigurdsson ++

Två-timmar-innan-match-tyck: Hammarby borta

Det känns som att jag läst ungefär den här formuleringen i omkring hundra svenska fotbollsreportage på 2000-talet:

»När det känns som att livet plötsligt stannar upp så är det skönt att fotbollarna fortsätter att rulla på som vanligt.«

Typ den. Varianter av den.

Och den är väl fin och metaforisk och kanske sann ibland, men nej: 

Sluta rulla, snälla GIF Sundsvall. 

 

På påskdagen satt jag och skruvade på mig i mitt plastsäte på Idrottsparken. Jag tittade mig oroligt omkring för att se ifall någon stolsgranne också misstänkte det jag misstänkte; att det fanns en faktisk möjlighet att han helt enkelt inte visste.

Ouff, så bottenlöst pinsamt det vore, tänkte jag.

Jag tittade ner på planen igen. Upp på matchklockan igen. Jo, de rullade fortfarande bollen i backlinjen, medan den tickade upp över 86, över 87, över 88, 89.

Tilläggstidsskylten åker upp. Rull, rull, rull.

Jag tittade över på Joel Cedergren och lade pannan i ett par bekymrade veck.

»Vet han liksom… om att dom ligger under?«, undrade jag.

Nästan uppriktigt.

På något halvmirakulöst sätt – sekundlång isländsk briljans och väldig ineffektivitet från bortalaget – så hade GIF Sundsvall fortfarande chansen att nypa poäng mot Häcken, hela vägen fram till slutsignalen.

Ändå försökte man inte ens ta den. Även när klockan letat sig upp över 90-strecket och mittbacken Marcus Danielsson sprungit upp och ställt sig på topp så fortsatte GIF Sundsvall att rulla runt bollen i backlinjen, till synes i väntan på det perfekta läget att gå framåt.

Och jag tycker verkligen inte att den svårflörtade Sundsvallspubliken (som var knappt tretusenhövdad i söndags) har rätt att ställa särskilt höga krav på årets GIF-lag. Budgeten är vad den är och spelarmaterialet ser ut som det ser ut.

Men det allra, allra minsta kravet man borde kunna ställa på alla fotbollslag, oavsett division, är att det åtminstone gör sitt yttersta för att ta poäng: att man visar desperation och att man verkligen försöker forcera fram en kvittering när en kvittering behövs.

De sista tio minuterna mot BK Häcken senast var oförsvarligt svaga.

 

Den här statistikrutan är onekligen speciell:

gifhäcken

Hemmalaget äger mer än två tredjedelar av bollinnehavet – ändå är det gästerna som med sina ynka trettioen procent som skapar mer än dubbelt så många chanser.

Det ser ut som en freaktillställning, men nej: snarare utvecklades matchen logiskt, efter båda tränarnas matchplan.

Häckens tränare Mikael Stahre kom till Sundsvall med ett på pappret mycket spelmässigt bättre lag än motståndarna. Hans namnstarka offensiv är – rent objektivt, skulle jag säga – klart överlägsna GIF Sundsvalls oprövade dito. Det i sig oroar mig inte; det stod klart redan i januari att GIF Sundsvall skulle ha en mindre etablerad och namnkunnig trupp än nästan alla andra lag i serien.

Det som däremot oroar mig är att Mikael Stahre visste allt det här. Han visste att hans lag hade alla möjligheter att vara bättre spelmässigt, och ändå valde han att inte ens försöka utmana GIF Sundsvall i en kamp som handlade om bollinnehav och spelskicklighet. Han var inte intresserad av att äga spelet.

Det finns inget egenvärde i att äga bollen. Åtminstone inte på det sätt GIF Sundsvall äger bollen.

Det var märkligt att se spelare allsvenska toppklasspelare som Alexander Farnerud och Paulinho ligga lågt och disciplinerat ägna sig åt att täcka av ytor, medan spelare som Smajl Suljevic och Sebastian Rajalakso skulle försöka bestämma tempo och rytm i spelet.

Ännu märkligare att just det här märkliga scenariot ser ut att vara GIF Sundsvalls matchplan, säsongen 2017.

Giffarna rullade och rullade, i sidled, lite framåt, lite bakåt, till dess att anfallarna droppade ner på halvplan i jakt på bollberöringar och en för dagen svag Eric Larsson blev frustrerad och slog en för svår passning in i banan – varpå Häcken kunde ställa om blixtsnabbt vid bollerövring.

Och vid de få tillfällen som hemmalaget gavs möjlighet att ställa om i något sorts kontring-på-kontring-läge så var det nästan som om det laget hade avråtts från att spela rakt i djupled. Istället väntade man hellre på att tio-elva vitklädda återfick sina defensiva utgångspositioner, för nu skulle GIF Sundsvall på nytt visa fotbollsvärlden hur man rullar boll.

 

Det är klart att det någonstans går att uppskatta den enorma tron på sitt eget lags förmåga. Och ska man någonsin satsa på att vinna allsvenskan (2022 verkar vara det nya målet på kansliväggen) som liten norrländsk klubb så måste man förstås, likt Östersund har gjort, ha en tydlig och lite egen plan.

Och visst har de medelpadska tiki-taka-ambitionerna också uppskattats av delar av fotbolls-Sverige. Hammarbys assisterande tränare Stefan Billborn berömmer exempelvis Giffarna inför söndagens möte på Tele2 Arena och säger till klubbens hemsida att de är »ett positivt spelande lag«. Och det är väl härligt med lite uppskattning. Jag har full förståelse för att man hellre vill vara ett positivt spelande lag än ett jobbigt benbrytargäng som sparkar långt på en leråker.

Men vet ni vad jag tror att Stefan Billborn och alla andra motståndartränare lär visa allra mest uppskattning kring, under året 2017?

Att Giffarnas bollrullande är så oerhört enkelt att försvara sig emot.

 

Man borde kanske redan nu ångestskrika i högan sky över att Lars Krogh Gerson blir borta våren ut och att de två sista-minuten-spanjorer som skulle fylla ut truppen har pappersstrulats bort. Att laget som ska spela med tre innermittfältare bara ser ut att ha en enda tillgänglig fram till sommaren.

Men nej: jag väntar till efter dagens match mot Hammarby.

Spelas det på precis samma naiva sätt som mot Häcken på Tele 2 Arena – då skriker jag rakt ut.

Jag säger inte att formationen måste bytas ut (det lär den inte göra), men spelsättet. Det måste gå snabbare, det måste då och då spelas rakare, det får inte alltid vara tanken att laget ska rulla sig förbi trippla lagdelar. Det får inte se ut som att man spelar basket utan skottklocka.

Seriens kanske mest begränsade spelartrupp kan inte förvänta sig att tålmodigt seriesegrar-spela sig igenom bättre lag. Punkt.

 

 

Alla radbrytningars radbrytning

Visste ni att man kan göra olika typer av radbrytningar, med hjälp av HTML-kod?

Jag lärde mig alldeles nyss, av en slump: att man kan tydligen, åtminstone enligt flera källor på nätet, ska kunna accentuera något som kallas för en »hård radbrytning«.

Och jag säger inte att det är den allra bästa metaforen för att försöka illustrera vad den här portalens publicist går igenom för stunden.

Jag säger att jag försökt hitta rätt ord i en veckas tid och att de aldrig verkar komma.

Jag försöker bara säga att när orden inte räcker till, när man går igenom något man aldrig gått igenom förut och när man känner att man inte har något att säga men att man bara inte kan fortsätta att säga ingenting alls: ja, då får man kanske nöja sig med enkla koder.

I det här fallet: <br>.

Koden för hård radbrytning.

Den hårdaste jag någonsin satt på pränt.

Alla radbrytningars radbrytning.

 

 

Jag är själv nu.

Efter ganska precis fyra år – väldigt fina år, ska sägas; den hittills bästa fyraårsperioden i mitt liv – är jag själv igen.

Plötsligt. Och samtidigt inte plötsligt.

Plötsligt kan någon sluta skratta åt ens skämt. Plötsligt märker du att någon lite väl ofta bara lyssnar med halva örat. Plötsligt verkar mycket annat mer intressant än en själv.

Och plötsligt går det inte längre att prata om det.

Då är det till slut inte så plötsligt som det kommer förbi någonting som ter sig bättre.

 

<br>

 

Jag hittar inte rätt ord för att beskriva hur jag har känt de senaste två veckorna. Jag kommer nog inte göra det på ett tag.

Men det jag nog egentligen vill säga med det här förklarande inlägget – egentligen riktat till det fåtal som bryr sig mer om nya upplagor av Fredagsveven än mitt mentala välstånd – är att jag är ganska säker på att jag fortfarande har andra ord.

Kanske nåt roligt ord. Till och med ett och annat välformulerat. Säkerligen ett par plumpa och en hel del rent usla.

Men helt klart mängder av ord.

Och jag har ju faktiskt varit själv förut och jag minns det som att jag trivdes med det ibland, att jag inte alls trivdes med det ibland. Ibland tror jag att det var härligt att sitta och slötitta på Seinfeld-avsnitt efter Seinfeld-avsnitt i ett spartanskt inrett grävlingsgryt; ibland drömde jag nog om hur det skulle vara att trycka ner huvudet i en ungsvarm form »Kassler Africana« för att få stopp på menlösheten.

Jag minns dock en sak väldigt tydligt: att det alltid hjälpte att sätta sig och skriva.

Varje kväll. Smatter, smatter, smatter.

Om det så var för att kanalisera ångest eller för att tillvaron skulle kännas mer meningsfull eller kort och gott för att det är något av det absolut roligaste jag vet.

Det här hemmet har känts väldigt tomt i ett par veckor. Det har känts tomt att sitta ensam i soffan, tomt att sitta vid skrivbordet, tomt att ligga där, tomt att vara där.

Där. Där. Där. Överallt är den som lämnat en. Överallt är den inte.

Men en tomhet – inte den största men en tomhet – har också infunnit sig när jag surfat in på den här portalen och verkligen inte orkat ta tag i den här radbrytningarnas radbrytning.

Nu har jag gjort det.

Jag har inte gått vidare, vad nu det betyder, men det här är mitt försök att skriva mig vidare.

Den här ventilen är öppen igen.

 

Till sist vill jag berätta att jag förstås grät över själva faktumet att det var över.

Sedan grät jag igen. Och igen.

Vem skulle inte göra det.

Men sedan dess har jag faktiskt mest gråtit av en annan anledning.

Varje gång jag berättat om situationen för en ny person så har jag gjort jag det med tårar i ögonen – och vid varje svar jag fått så har tårar börjat välla ner. Det spelar ingen roll om det är gamla vänner, nya vänner, bästa vänner, familjemedlemmar: nästan varje gång har jag gråtit. Varje gång någon förklarar att den kommer att finnas där, varje gång någon skriver att man alltid kan ringa, varje gång någon förklarar att det kommer att bli bättre.

För varje gång någon bryr sig. För varje gång någon erbjuder sig att hjälpa till. För varje gång jag – som byggt nästan hela mitt vuxna liv kring en person som nu valt att gå vidare – får klart för mig att det finns människor där ute som vill ställa upp för mig.

Då har jag gråtit igen.

Att ställa upp för andra människor är det finaste som finns.

Tack.

Skäl att tro på betydligt mer

AFC Eskilstunas historiska första mål i allsvenskan var sannerligen egendomligt.

Dels var märkligt eftersom det bara bevittnades av tre ditresta bortasupportrar (vilket ansetts lite för en nykomling i allsvenskan i bangolf), men också på grund av att det kom efter ett skevt slaget mjugginlägg som fick en att vilja skriva in GIF-målvakten Tommy Naurin på en kurs i fotbollsmålets geometri till hösten.

Men det nästan mest besynnerliga med nykomlingens 1–0-mål var att det fick GIF Sundsvall att växa.

 

gifafc

Foto: Anders Thorsell.

 

Spelarna vandrade ut till premiär efter att Joel Cedergren satsat hela försäsongen på ett 3-5-2-bräde och GIF-tränaren var själv öppen med att han kände en väldig ovisshet kring hur bra laget, som testats mot färre bra motstånd än det var tänkt, faktiskt skulle stå sig i premiären.

»Ja, men hur bra är vi då?«, frågade sig Joel i lördags. »Jag vet inte«, blev svaret.

Själv har jag tyckt att brädet sett både knaggligt och vint ut på försäsongen och under premiärens första 25 minuter så rullade kulan bokstavligen sakta och tålmodigt runt, runt, runt – innan gästernas Sasa Matic satte den i fel hål.

Efter en knapp halvtimme kändes det som att GIF Sundsvall hade testat sig fram kring de tilltänkta fördelarna med 3-5-2-systemet och mest kommit fram till att de… var övertaliga bland mittbackarna. »Grattis!«, sa Pelle Olssons uppenbart svaga men relativt 4-4-2-strukturerade lag, lät Giffarna äga allt bollinnehav och dominera spelbilden – men utan att hemmalaget skapade mycket mer än en nick efter ett långt inkast.

Och så klev Sasa Matic fram med vad som borde ha kunnat bli ett stick genom en ångestballong, ifall det här projektet varit byggt på lika skakiga grunder som jag varit rädd för under vintern. Det hade varit så enkelt för hemmaspelarna att bli lamslagna av ett 0–1-mål som innebar att AFC kunde götta ner sig ännu djupare i sina block och med fullständig belåtenhet titta på när GIF-mittbackarna rullade runt bollen.

Jag har aldrig stått på en allsvensk gräsmatta i Sundsvall under match, men jag antar att det negativa sorl som uppstår på medelpadska läktare efter ett baklängesmål i en premiärmatch i nollgradigt duggregn kan eka hela vägen in i själen på en känslig spelarsjäl.

Men målet framkallade inte ångest – det framkallade en ökning av bolltempot.

»Du ska inte tro det blir målchans ifall inte bollen sätter fart« skulle kunna vara nyckelstrofen i Joels sommarvisa; den som bör handla om hur Giffarna gör bäst i att gå rent under våren för att ha en reserv att leva på den sommardag då Eric Larsson försvinner till Rapid Wien.

Efter 0–1-målet fanns en större beslutsamhet bakom de otaliga passningarna och ett lite större mod i bollrullandet. Cedergren förtydligade igår att ett tålmodigt bollrullande inte var ett självändamål i sig, men det var först när GIF Sundsvall på ett mer desperat sätt behövde ta sig framåt som de riktiga 3-5-2-fördelarna blottades.

Och som de gjorde det, stundtals.

En pånyttfödd Kristinn Steindorsson pricksköts först på foten av quarterbacken Smajl Suljevic innan han själv vek in – med de nätta, fina HBK-tassarna man minns från säsongen 2014 – och pricksköt skallen på Peter Wilson.

Och man kan inte annat än älska att GIF Sundsvall äntligen har en sån där anfallstyp som man alltid hatar hos motståndarna; en spelare som bara behöver en enda bra bollberöring per halvlek för att göra ett mål. Han hade sett ut som en tafatt liten valp i ett halvår och en allsvensk halvtimme – men slänger man in en apport-boll i ett allsvenskt straffområde så nyper Peter Wilson den plötsligt som en svulten vinthund.

Att 2–1-målet skulle trilla in av bara farten var inte helt oväntat, när AFC-blocken började luckras upp – men att det skulle komma via Dennis Olssons fart var det då sannerligen.

Olssons virtuella gubbe i ett fotbollsdataspel har säkerligen alla egenskaper som en bra och modern vänsterback behöver (fart, teknik, inläggsspel); det känns bara som att den mänsklige Dennis Olsson, han som är av kött och blod och driver en padeltennishall, har slutat våga nyttja dem.

Strax innan paus gjorde han det just det igen, som på den gamla goda tiden i superettan: han drog en gubbe, väggade och lät Lars Krogh Gerson sätta dit sin luxemburgska landslagsbredsida och i ett tempostarkare nafs var matchen vänd.

kroghlars

Och det var som att GIF-spelarna måste konstaterat det för varandra i paus, att »det går ju jättelätt om vi har lite tempo och vågar!«, för jäklar vilken fart och fläkt det blev i inledningen av den andra halvleken.

När bolltempot öppnade upp lite ytor för Smajl Suljevic så var det bara för hans Pepsi-reklam-kompatibla fot att ställa in siktet på rätt kvadratmeter och för Eric Larsson att springa.

smajllyft

(Den ambitiöse GIF-bloggaren hade klistrat in Smajl Suljevics nuna över Beckhams.)

Och som Eric Larsson sprang.

Seriens bäste högerback visade att han säkerligen är dess bästa wingback också, ifall han bara får rätt bollar att jobba med. Det finns en uppenbar risk att en wingback blir »hängande« defensivt, men det gäller som tur var även för offensiven. Larsson blev ofta hängande i en luddig yta mellan AFC:s ytterback och ytter; där ingen verkade vilja tillskriva sig det direkta markeringsansvaret. Han var som en piratflaggad motorbåt som susade genom internationellt vatten – samtidigt som två olika kustbevakningar bråkade om vem som skulle ge sig på att försöka stoppa honom.

Jag räknar med att han låg bakom hörnan som ledde till 3–1-målet (han låg ju bakom precis allt under en period i andra!), men hans offensiva insats hade kunnat räckt till ett ytterligare ett par baljor. Många fler och bättre lag kommer förhoppningsvis också att ha problem med GIF Sundsvalls högerkant om lagets bolltempo bara är nog högt nog för att öppna upp för en bollförsedd Larsson i framåtrörelse.

Förhoppningsvis, ja – för någonstans måste den in: brasklappen om att AFC Eskilstuna kan och bör vara den här seriens klart sämsta lag. Jag dömde ut nykomlingen efter att Giffarna 2–0-tvålat dit dem i Eskilstuna på försäsongen och det som Pelle Olsson fått ordning på till premiären var väl att han fått sin mittback Ludvig Öhman att ta av sig den fåniga toppluva han spelade med i februari. Stjärnförvärvet Emmanuel Frimpong visade att han spelat engelsk toppfotboll vid ett tillfälle; då han gav Smajl Suljevic en luftburen tvåmetersfärd i sidled med en vettlös glidtacklingssatsning.

Visst pressade AFC på en del i slutet – när Giffarna helt tappade både struktur, ork och fattning – men jag ser den relativa ihopklappningen under de sista tjugo minuterna som relativt logisk. Det kommer förstås att finnas läropengar för Joel Cedergren att ta med sig, när det gäller 3-5-2-systemet: en är bevisligen hur man ska slå vakt om en ledning på ett bättre sätt än dagens olämpliga mix av bolltrillande och kurragömma-lekande.

Men även om strukturen fallerade rätt rejält ungefär när de första två bytena gjordes så kan vi väl enas om att det finns en helt annan nerv när en avbytare drar av sig överdragskläderna under nu än det gjort under de senaste åren.

Tidigare har det känts som att man suttit där med en Aladdin-ask från vilken någon nypt de elva bästa bitarna, varpå man i den sjuttionde minuten tvingades sitta där och okynnespilla på något romrussin i form av Johan Eklund eller Leo Englund.

Nu är det som att någon vänlig själ lättat på locket och öppnat det undre lagret – där det faktiskt finns chokladdraperade pusselbitar av samma kvalitet som i startelvan.

 

Hur många slappa metaforer tål en matchanalys?

Jag vet inte. Antagligen färre än vi bjudit på ikväll.

Hur mycket allsvenskt motstånd tål 2017 års GIF Sundsvall och dess nya 3-5-2-formation?

Uppenbarligen tålde den AFC Eskilstuna – och även om det kan visa sig vara en uppgift som de flesta lagen enkelt viftar undan så tycker jag att det finns goda skäl att tro att den här GIF-upplagan också ska klara av betydligt mer.

 

 

Betygen: Matchhjälten godkänd

 

Tommy Naurin: PP

Det är svårt att hävda att man inte fick Anton Wede-vibbar från i fjol av 0–1-målet, där Naurin förvisso såg ut att bli överraskad av det skevslagna inlägget – men där hans snabba huvudräkning också verkar ha missat någon halvmeter kring fotbollsmålets proportioner.

Räddade upp sig till godkänd genom ett par fina räddningar under den avslutande AFC-pressen.

 

Noah Sonko Sundberg: PPP

Lite tafatt i någon situation – men totalt sett en fin insats för att nyss ha glidit in på en guldsvävare genom omklädningsrumsdörren igen.

 

Eric Björkander: PPP

Han växte ungefär en decimeter under vintern (metaforiskt men kanske också bokstavligt? Om någon av hans släktingar rätade på honom och målade blyertsstreck på väggen i julas så får hen gärna höra av sig med siffrorna till pppirkt@gmail.com) och visade sig ha gjort sig förtjänt av sin startplats. I matcher som denna, när Giffarna får rulla runt bollen, så är hans fina passningsfot och funktionella ytterbacksteknik kanske att föredra framför Pirttijokis tyngd och huvudspel.

 

Marcus Danielsson: PPP

Slängde sig handlöst in för att stöta in 3–1-målet till kostnaden av en rejäl spark i ansiktet. Bland alla kortpassningar och wingbacks är det kanske något så gammaldags GIF-rejält som krävs för att punktera en match mot en allsvensk nykomling. När Giffarna tog tag i spelet efter AFC:s ledningsmål var det delvis via att Danielsson ökade tempot och bestämdheten i passningen ut till grannen Larsson.

Skulle kunna ta ännu fler offensiva initiativ från sin utgångspunkt i trebackslinjen.

 

Eric Larsson: PPPPP

Har vi någon med GIF-sympatier som är duktig på att knacka kod? Vi skulle nämligen behöva göra en överbelastningsattack mot det internationella scoutingssystemet WyScouts servrar, så att ingen centraleuropeisk sportchef får nys om den här insatsen.

Det här var en insats som borde få även den vänligaste och mest patriotiske Camp Sweden-supporter att skrika »avgå Janne!!!« för att förbundskapten Andersson inte tog med Eric Larsson till januariturnén.

 

Lars Krogh Gerson: PP

Han satte en boll i krysset, klackade i ribban och hade ytterligare en nick som räddades på mållinjen. Det låter som att Giffarnas mest meriterade mittfältare stod för en jättematch i 3–1-segern – men nej: 26-åringen stod för en otypiskt svag insats. Det blir en del springande och flängande för de yttre innermittfältarna på femmannamittfältet – och det gynnar inte Gerson som var snett in i det mesta, som kom på halvdistans i duellerna och som inte hade någon särskilt fin dag med bollen, 2–1-träffen exkluderad.

Är det kanske något av det allra mest positiva inför framtiden: att det såg så här pass bra ut – trots att lagets viktigaste mittfältare var ganska dålig?

 

Smajl Suljevic: PPPP

Hade allsvenskan i fotboll haft sådana allstar-tävlingar som de har i exempelvis NHL så tror jag att Giffarnas tillslagstalang hade tagit hem alla tävlingar som handlat om att precisionslyfta bollar. Och när lagets bolltempo är så pass högt att motståndarna tvingas flytta sig och hamna i obalans – ja, då är det jäkligt fint att ha en spelare som verkar kunna ställa in sin högerfot efter decimeter-exakta longituder och latituder.

 

Kristinn Steindorsson: PPPP

Med rätta uthängd som en formsvag naturreservatsägare under förra säsongen, då han såg ut att halta omkring utan spelglädje våren igenom – men en operation och lite vila verkar ha gjort förra årets tilltänkta spetsförvärv väldigt gott. Såg ut som den poängproducent man minns från åren i Halmstad och kan – att döma av dagens insats – fylla en viktig roll som klok länk mellan mittfältet och anfallet.

Det läckra förarbetet till det viktiga 1–1-målet kan ha givit välbehövlig vind i seglen åt hela GIF-säsongen.

 

Dennis Olsson: PPP

Det är liksom ingen hemlighet att Eric Larsson är bra och det är ingen vågad gissning att mer färdiga kollektiv än AFC Eskilstuna kommer att försöka stänga av Giffarnas högerkant.

Därför var det så väldigt glädjande att äntligen få se Dennis Olsson ta ta initiativ igen, efter en höst där han såg ut att känna sig tvungen att fråga en målsman ifall han fick ta ansvaret för ett inkast. Han kan ju, fortfarande. Och det är lätt att glömma bort (jag trodde alla som spelade padeltennis var 45-åriga reklamare) – men han är bara 22.

3-5-2-formationen står inte och faller med en David Myrestam till vänster.

 

Kristinn Freyr Sigurdsson: P

Mjä. Han må vara den som tagit överlägset störst steg sedan i vintras, enligt Joel Cedergren, men han är ännu inte framme vid den riktiga matchformen. Klippet i steget – som vi lärt oss att älska från isländska Youtube-complilations – finns inte där och även om han kämpade och slet förtjänstfullt så fick han ut nära nog ingenting. Ett tag i första halvlek, när han och Wilson turades om att vara osynliga respektive tappa boll felvänd, kändes det lite som att spela med två man mindre.

Brände dessutom ett jätteläge som borde ha givit 4–1 då han slog knut på sig själv inne i straffområdet.

 

Peter Wilson: PP

Svårt betyg att sätta, då en av hans få lyckade touchar på hela matchen – nicken som betydde 1–1 – var så otroligt betydelsefull. Men nej: i själva spelet var det inte mycket som stämde för 20-åringen.

Till Sundsvalls Tidning säger han att han haft problem då han »vill vara mer involverad i spelet än vad jag behöver« och det är nog en viktig insikt för unge Wilson: att han inte behöver eller ens bör var särskilt involverad i spelet. Jag tror inte att han ens i framtiden kommer att bli särskilt bra på allsvensk nivå när det gäller det felvända bollmottagandet (när han inte flyttas på så studsar bollen ifrån honom), så det är nog lika bra att utarbeta en forwardsroll åt honom som är rent djupledslöpande.

För i löpduellerna är det få mittbackar i allsvenskan som hänger med och i en ren djupledsroll kan han – i kombination med sin Pinocchio-långa målnäsa – nå väldigt långt.

FEM PÅSTÅENDEN FRÅN EN OROLIG GIF-BLOGGARE TILL JOEL CEDERGREN

Hela vintern har jag suttit och oroat mig bloggledes.

Med en dag kvar till den allsvenska premiären mot AFC Eskilstuna tog jag mod till mig och vräkte ur mig alla oroligheter inför GIF-tränaren Joel Cedergren.

Det gav fem punkter där en orolig GIF-bloggare oroar sig – och där en GIF-tränare försöker lugna.

 

Orosmoln nummer ett: 3-5-2-systemet är helt oprövat!!!

– Det håller jag med om, säger Cedergren och ler.

– Men jag tycker det känns bra. Det var ju en par anledningar till att vi ändrade. Den största anledningen var att vi släppte in för många mål förra säsongen och det kunde vi inte fortsätta med, för då är risken att åka ur för stor. Nu försvarar vi centrala ytor på ett annat sätt. Det skulle jag säga är huvudargumentet. Sedan finns det ju andra fördelar med det: bland annat att du har samma uppställning offensivt som defensivt. Vi har spelat 3-5-2 offensivt tidigare och nu gör vi det också defensivt. Ofta får vi också ett numerärt övertag centralt i backlinjen, vilket gör det enklare att behålla bollen när man vinner den.

Finns det ingen oro hos dig kring hur det ska fungera i skarpt läge?

– Nej, orolig är jag inte. Det kommer att fungera. Sedan är det väl så att ett nytt system blir bättre och bättre över tid. Det vore konstigt ifall vi inte skulle vilja utveckla det hela tiden. Sedan är det ju så att om man spelat en säsong redan så hade man ju förstås haft bättre koll på vilka fällor och fallgropar som finns. Så det är klart att vi kommer få läropengar, i och med att det är ett nytt system.

Du pratade om fördelarna med 3-5-2: vad finns det för nackdelar?

– Risken är att en duktig motståndare kan utsätta våra ytterbackar för ett hårt tryck. Om de lyckas »splitta« vår organisation och spela framför vårt mitfält så kommer våra ytterbackar bli för ensamma. En annan utmaning med systemet är att du måste vara väldigt tajmad för att kunna sätta en bra press. Men det här systemet är ju också flexibelt. Jag skulle kunna tänka mig att spela 5-4-1 också, för att kunna ta hand om kanterna mot lag som går fram starkt där. Så man får nog vara beredd att vara flexibel.

 

Orosmoln nummer två: planen verkar vara att tålmodigt rulla ut motståndarna – det kommer inte att duga mot de bättre lagen!

– Vi har vunnit mot nästan alla de bättre lagen under förra säsongen, och det kommer vi ha chans att göra den här säsongen också. Det handlar om vad man vågar tro på för någonting, säger Cedergren som menar att det tålmodiga passningsspelet inte är något självändamål:

– Är motståndaren i obalans så ska vi ju ta oss framåt så snabbt vi kan. Är de inte det får vi ju försöka skapa obalans. Så ett tålmodigt passningsspel… det blir det när motståndarna försvarar sig bra. Gör de inte det – då går vi snabbare fram. Tålamodet i sig är ingen dygd, utan det beror på situationen: hur vi lyckas och motståndarna misslyckas. Men du kommer känna igen det offensiva spelet från förra året, det kommer du göra.

 

Orosmoln nummer tre: Ingen anfallare i truppen har, att döma av försäsongen, sett ut att ha särskilt många allsvenska mål i kroppen!

– Se det som Peter (Wilson) gjorde förra hösten: hur många mål han gjorde på få matcher. Han har visat att han har den kompetensen. Linus har visat tidigare att han är en bra målskytt. Sen har du också andra spelare, som på försäsongen gjort mål och… jag tror inte det är någon som kommer göra femton mål, men jag tror vi har många spelare som kommer göra en del mål och sprida ut målskyttet.

Vilka ser du som dina anfallsalternativ?

– Jag skulle säga att det är fyra spelare jag tänker, kanske fem: det är Peter (Wilson) och Linus (Hallenius), det är Freyr (Sigurdsson), det är »Morre« (Morsay), och så är det (Romain) Gall som skulle kunna spela där.  Det är frågan hur vi gör nu, när Samuel (Aziz) blev skadad, om Morsay ska gå som forward. Jag tror att det är i den positionen han kan bli som allra bäst. Jag tycker att han har de egenskaperna som gör att han passar bättre i den rollen.

– Fem alternativ… det är väl okej?

 

Orosmoln nummer fyra: det ser spännande ut på flera håll – men det saknas tuffhet och elakhet i truppen!

– Tuffhet, på vilket sätt?

Urban Hagblom pratade i vintras om att han kände att det saknades en Robert Åhman-Persson-figur i spelartruppen. Den typen har inte kommit in. Behövs det inte någon som bidrar med den tuffhet som kanske krävs för att sluta topp tio eller topp åtta eller vad man nu vill sluta i allsvenskan?

– Jag vet inte om man behöver vara ful för att vara topp-åtta. Jag tror man behöver vara förbannat smart. Det har vi dels jobbat för att bli under försäsongen, men dels har vi spelare som är intelligenta i den här gruppen.

– Man säger ofta till unga spelare att »du måste bli tuffare«, »du måste bli hårdare« och »du måste bli starkare«, men det är väldigt sällan det är det det handlar om. Utan lär dig hur du ska använda din kropp istället.

– Så tuffhet: vad är det för något? Jag tycker vi är mentalt tuffa och vi har fått in spelare som är mentalt tuffa – som Hallenius och som Myrestam – och sedan har vi unga spännande spelare som har en väldig hunger.

– Så erfarenhet tycker jag vi har fått in, sedan kompenserar de yngre spelarna mycket med att de har en sån vilja och en sån drivkraft.

– Men det är klart att vi har nio-tio nya spelare, så det är klart det finns en osäkerhet kring det. »Ja, men hur bra är vi då?«, liksom. Jag kan inte säga det riktigt. Jag tycker vi har gjort en bra försäsong på det stora hela och tycker att vi förhoppningsvis kan vara bättre än förra året.

 

Orosmoln nummer fem: minsta skada på Lars Krogh Gerson skulle bryta lagbygget i tu, som en näve okokt spaghetti!

– Haha, nej, det tycker jag absolut inte. Det var ju en tuff höst för oss, för när du bygger ett spel så finns det ju individer som har avgörande roller i det spelet. Och när Runar (Sigurjonsson) fick bollen eller Pa (Dibba) fick bollen – så var det viktiga moment för oss där det kunde hända något. Och Lars hade ju den funktionen att han balanserar laget på ett väldigt bra sätt. Så när alla de försvann under hösten så försvann plötsligt både spets och balans och det var ju väldigt tufft för oss i det läget.

– Men jag tycker vi står bättre rustade nu, ifall Lars skulle bli skadad. Men det är ju så med vårt lagbygge: får vi de viktigaste spelarna borta så får vi de jobbigare. Får vi tre av de viktigaste borta, ja, då blir det en fight för att hålla sig kvar. Nu är ju Myrestam borta och det känns ju.

Har ni fler som kan fylla hans balanserande roll i laget i år?

– Vi har ju Smajl (Suljevic), vi har (nye David) Batanero som kommer in, som är den typen av spelare. Han ska väl kunna spela matcher om en månad, men det är nog inte förrän inför hösten som han är en nittiominutersspelare. Men jag är jätteförtjust i honom, det är en jättefin fotbollsspelare som jag tror kan vara ett litet kap.

 

Om jag avslutar med ett snällt påstående: det känns mer ovisst än på länge – men också mer spännande. Håller du med om det?

– Det kan jag tycka. Vi har fått in kvaliteter i laget som passar väldigt bra in i modellen. Jag håller med om det påståendet: det känns väldigt spännande. Jag känner mig tryggare i år kring att vi har bredden. Sedan… har vi spetsen? Jag tror att vi har möjlighet att vi har spetsen, men jag vet inte. Så skulle jag säga.

 

Lugnade? Mer oroade?

Om tre timmar smäller det – alldeles oavsett!!!