Fredagsveven

Härom fredagseftermiddagen satte jag mig på ett kafé. Jag var klar med alla studentveckans bestyr, helgen stod för dörren och jag satte jag mig – tillsammans med en kopp kaffe och en luddig chokladboll dopad med påkletade Daim-kulor – ner för att skriva.

Det utmynnade i ett yvigt (+++-igt?) inlägg byggt på den dagens dos av skärmdumpar.

Och jag vet inte hur länge jag har varit ansvarig utgivare för en portal, kan det vara uppemot tio år snart???, men jag vet att jag alltid känt att det finns saker som varje vecka rinner en ur de bloggande nävarna.

Uppsamlingsförsöken, där man försöker summera det som hänt sedan sist, har varit många genom åren. Det har varit Kasslerlistor™ på tisdagar, innelistor på fredagar och det har bjudits på Allsvenska Svepvevar™ och i ren naivitet har det utlovats än det ena, än det andra när det gäller fasta och veckovisa punkter på Pirkt.se eller dess föregångare.

Löften som brutits snabbare än allsvenska +++-spelare bryter sina kontrakt med kinesiska andradivisionsklubbar.

Och det här är sannerligen inget löfte; men jag skulle vilja göra någon form av relativt regelbunden veckosummering om fredagarna.

Relativt regelbunden, ja: för hur trevlig den chokladstinna kafésittningen än var så blev det ingen fredagssittning förra veckan. Men på sistone har jag samlat på mig så mycket bloggskåpmat att jag skulle kunna överleva en apokalyps – och det ska inte bara få ligga där och bli till ännu ett opublicerat utkast!!!

 

Vi börjar redan förra fredagen, då den här notisen dök in i inkorgen, bara minuter efter att Kim Källström blivit klar för en återkomst till Djurgården:

img_4214.jpg

Jag har alltså – helt omedvetet – närt en liten blixttyckare vid min barm???

En höftvevande fotbollskrönikör som krossar det tidigare snabbtycksrekordet, som sedan förra vintern innehas av GT-sportens Fredrik Jonsson. Här har ni det Paint-illustrerat, hur det skulle se ut ifall hon bara fick sin rättmätiga krönikörtjänst på någon av Sveriges rappaste redaktioner:

jansson

Kanske är det Pirkt.se som överlåter sitt fotbollstyckande till denna föredömliga höftskjutare? Redaktionsledningen har länge varit bra trött på den ordinarie tyckarrösten och dennes långa, omständliga omskrivningar som inte sällan helt saknar rubrikförslag.

 

I tisdags firade vi förstås – som de slavar vi är under ros- och chokladlobbyns totalitära regim – Alla Hjärtans Dag och det blev nästan något av en Treat Yo Self-dag med våra ny-studentikosa mått.

Vi började med att Tilde fick välja ut ett brunschkompatibelt etablissemang.

pomflora

Jo, ni. Nog var det ett etablissemang där det språkades creddiska, allt.

Jag har en chattgrupp med två goda vänner från Sundsvall där smädelserna haglar i alla riktningar, men då jag kände att det var länge sedan jag fick mig en smocka för min Stockholmsflytt så kände jag mig tvungen att fotografera en del av menyn inne på detta Pom & Flora, där det förkunnades att havregrynsgröten (förvisso toppad med diverse godsaker!!!) gick lös på 87 kronor.

Och jodå: nog haglade det.

Men vad vet de om vad det är värt att stå någon meter bakom Robyn i kön, när man ska beställa sin banan- och jordnötssmörsbelupna brunschmacka??? Robyn!!! Och ett par bord bort satt Therese Alshammar och beställde in yoghurt och granola som om det inte fanns någon morgondag!

Det var ett så pass livsstilsbloggskompatibelt kafé att Tilde länge kände sig tvungen att sitta och täcka ena halvan av hakan med näven, på grund av en liten finne som inte passade in bland alla hudvårdssponsrade blogg-anleten!!!, och till slut plockade upp sin Macbook ur väskan för att »skicka in en skoluppgift«, även om jag antar att det också kan ha varit för att smälta in.

img_4237.jpg

(Titt’ så hon, med lugnet hos en erfaren livsstilsbloggare, behärskat förtrycker »oj, där är Robyn!!!«-känslorna och ser ut att förstrött läsa igenom bloggkommentarer.)

Men med det sagt så hade stället, utöver Robyn och allmän Odenplans-cred, ett par riktigt fina mackor.

(OBS: Ej branded content. Än. Jag försöker bara lägga grunden för att framtida Fredagsvevar ska kunna sponsras med jordnöttsmör, banan och rostmacka.)

Sedan inhandlades det saker till hushållet*, det åts vegetariska buffé på Söder och det dracks vin i teaterbarer innan kvällens stora happening: den hyllade biofilmen Moonlight plus efterföljande samtal på Kulturhuset.

*= Trogna bloggläsare har kanske noterat att jag aldrig en gång refererat till vårt nuvarande hem som ett »gryt«, vilket har att göra med att vi nu bor nästan oförskämt fint.

Jag nämnde den smädelsestinna chattgruppen tidigare och nog borde jag ha kunnat räkna ut att jag bittert skulle få ångra att jag erbjöd dem en blottad Stockholms-haka i form av bilden på 87-kronors-gröten. Plötsligt kunde allt man gjorde här nere i Stockholm – även något så fint som att bjuda sin flickvän på samtalskryddad filmvisning! – hyvlas jämsmed knölarna:

img_4244.jpg

Men nej, det var ett samtal med bland annat På Spåret-kändisen och DN-skribenten Johan Hilton och det samtalades om en film som jag verkligen måste rekommendera alla att se. Det var länge sedan jag satt så fängslad i två timmars tid som under – ja, här kommer superlativet!!! – mästerverket Moonlight.

 

Och även om ingenting säger »jag älskar dig« som en elektronisk fotfil från Scholl – som jag gav Tilde i Alla Hjärtans Dag-present ifjol – så tycker jag att vi hade en dag som inte bara var creddig (det satt en del prominenta Twitter-kändis-gäster i publiken till den lilla Moonlight-visningen också!) utan också väldigt fin.

Och att jag kan utstråla den här glädjen under nästan varenda sekund–

—under loppet av en hel tolvtimmarsvev tillsammans med henne, snart fyra år in i förhållandet!, gör mig förstås väldigt lycklig.

 

På tal om Alla Hjärtans Dag: döm om min förvåning när ett kärleksbrev märkt med »I Love Us« damp ner i brevlådan, adresserat till mig – och undertecknat med ett svårläst, skrivstilssnirkligt »S–nånting«, »R-nånting« och »#11«.

Bakom min rygg hade Tilde konspirerat med en god vän och nybliven GIF-kanslist som vevat mig ett kärleksbrev från ingen mindre än Sebastian Rajalakso – vilket jag väljer att se som ett tack för att jag efter AFC-segern lobbade för att skeppa dennes wingback-konkurrent Eric Larsson till schweiziska ligan.

 

Mer fotboll???

Den här liknelsen från IFK Göteborgs Sebastian Eriksson, som uttalar sig om att hans gamla lagkamrat Gustav Engvall går till Djurgården, är inte urstark:

gladiatorer

Vad menar han??? Vad finns kvar i denna liknelse? Att de båda uppträder inför publik? Att sportchefen Mats Gren brukar göra tumme upp- eller tumme ner-gesten från hedersläktaren?

 

Och sist men inte minst – och här får vi rikta ett stort tipstack till en av mina vänner i den smädelsestinna chattgruppen – så har vi snubblat över en av de luddigaste konspirationsteorierna på senare tid.

Vi har under veckan kunnat läsa i såväl Eskilstuna-Kuriren som i Dagens Nyheter om hur fejkade nyheter och rasistpropaganda sprids, dels i Sverige men också internationellt. Båda dessa läsvärda artiklar förklarar hur det fungerar i det alternativa, parallella nyhetsuniversum människor som är övertygad om att de etablerade mediehusen ljuger för läsarna kan kommentera artiklarna med »ÄNTLIGEN NÅGON SOM VÅGAR SÄGA SANNINGEN!!!«.

Men trots att det är tätt mellan just de ropen i dessa dagar så var detta, som min vän hittade i anslutning till en Fotbolltransfers-nyhet, ändå förbryllande:

steffakarlss

Det är alltså den habile allsvenske högerspringaren Stefan Karlsson, sedan i vintras i J-Södra, som går ut och baktalar svensk fotboll – varpå den gamle MFF-talangen och ungdomsproffset Bovar Karim kommer med detta välkända konspirationsteori-utrop; som om Fotbollstransfers.com-publicisterna och det övriga PK-fotbolls-etablissemanget länge dolt dessa utspel mot den allsvenska fotbollen.

Kanske finns det en marknad här, för den mindre skrupelfrie publicisten – att erbjuda en allsvensk fotbollsjournalistik som (kanske via makedonska servrar) sprider en alternativ och fotbollspolitiskt inkorrekt bild av serien?

CF Reus Deportiu borta en blanktorsdag är alltid tufft

Den som på uppstuds nyper varifrån den här skärmdumpen är hämtad gör det bra:

norrtälje

[Tid för funderande]

[Tid för funderande]

[Tid för funderande]

[Tid för funderande]

[Tid för funderande]

[Tid för funderande]

Ja, visst är det den senaste uppdateringen på division 2-laget BKV Norrtäljes hemsida. Laget som skriver ut matchtruppen i »Micke«-smeknamn och »Daniel P«-förtydliganden och laget som rättmätigt – via en kvalseger i somras – knyckt åt sig den plats i Svenska Cupen som många trodde var vigd åt allsvenska GIF Sundsvall.

Istället för att den här spännande men ack så oprövade GIF-upplagan ska få mäta krafterna med andra svenska elitlag i tävlingsmatcher så ska man alltså under vårvintern behöva plocka fram både kulram och räknesticka för att kunna placera det spanska andraligalaget CF Reus Deportiu i rätt kontext.

mathgif

Klart är att Joel Cedergren, om jag förstår uttalandet i ST rätt, tror att ett lag som ligger i mitten av den spanska andraligan, som inte vunnit på fyra matcher och som näppeligen lär ha spelat med sitt allra bästa lag särskilt länge (då de spelade ligamatch i söndags och har match igen till helgen) skulle »vinna allsvenskan«.

Och jag betvivlar inte att spanjorerna var bollsäkra och skickliga, men… den kalkylen låter ändå svår att få ihop.

Men det är väl tyvärr så: allt kommer att vara ganska svårt att få ihop, den här vintern och fram till premiären mot AFC, tack vare »Daniel P« och »Micke« och gänget.

Korpfotboll och kapitalism

På söndagskvällen inträffade två saker i det Erik Löfgrenska livet.

Först tittade jag på sju åttondelar av SVT-programmet Idévärlden, där Kajsa Ekis Ekman fick ta upp ett ämne som omgärdar exakt hela vår vardag, rakt igenom hela våra liv – men som ändå relativt sällan diskuteras och ifrågasätts:

Kapitalismen.

Och säg vad ni vill om själva programmet som sådant, om Ekis och hennes kritik mot hur vårt samhälle är uppbyggt – men ni kan inte förneka att det här segmentet, där gästen talar över en serietecknande penna, är synnerligen pedagogiskt och fängslande:

Sju åttondelar av programmet, sa jag?

Jo, för i slutskedet var jag tvungen att skynda iväg i den sena söndagskvällen, med benskydd och gympadojor i en svångrem om halsen. Mitt korplag GRUESOME 442SOME skulle nämligen upp till five-a-side-kamp vid den  centralasiatiska Champions League-starttiden 22.30, där det trevande kollektivet skulle försöka häva sig över det imaginära nedflyttningsstrecket i Sundbybergs-Korpens allra lägsta division.

Men nej. Lagom till elvarycket på söndagskvällen kunde det konstateras att laget inkasserat ännu en uddamålsförlust; denna gång med 0–1.

Noll–ett. I five-a-side-Korpen. Och jag tror inte att vi någonsin, i någon match under vintern, gjort fler än två mål. Detta alltså på matcher á två gånger tolv minuters mini-fotboll, där motståndarmålet sällan är mer än en tåfjutt bort.

Så det går liksom inte att förneka att vi har vissa offensiva problem. Det är bara att konstatera att vi gör för lite mål. Det är liksom svårt att prata runt.

Och här, gott folk, tror jag att vi är redo för en parallell. Den gamla – och kanske bara lite krystat höftskjutna – söndagskvällsparallellen som kopplar samman kritik mot kapitalismen med korpfotbollstaktik.

För precis som man måste erkänna att det finns en problematik i att GRUESOME 442SOME inte gör några mål alls så måste gemene man kunna erkänna att det finns en viss problematik i att världens resurser bara blir mer och mer snedfördelade och att de redan rika rusar ifrån oss övriga i en aldrig tidigare skådad takt. Inte minst i Sverige, där den ekonomiska ojämlikheten ökar som allra snabbast.

trumptumme

I det förstnämnda fallet kan man i godan ro ta fram sin lilla taktiktavla för att försöka åtgärda problemet.

»Kanske ska vi flytta fram lite mer folk i anfall«, kan man säga och dra lite pilar uppåt på sin tavla. Folk nickar. »Kanske ska backarna försöka fylla på mer med överlappningar i omställningslägen?«, flikar någon in. Några hummar. »Ska vi byta formation, från den klassiska 2–2-formationen till en 1–2–1-diamant?«, frågar en tredje men då skruvar en del på sig och tycker att 2-2-formationen ändå har något och så kanske man till slut enas om att backarna måste följa med mer i offensiven och att forwards kanske måste »försöka dra isär« – detta luddiga begrepp!!! – motståndarförsvaret lite mer.

Alla nickar, det hummas, det ropas något peppande »kom igen nu gubbar« och sedan är man igång med en något modifierad strategi.

Så, ungefär, tror jag att detta oundvikliga taktiksnack kommer att gestalta sig i GRUESOME 442SOME-laget.

Men om nivån på debatten kring korpfotbollstaktik varit densamma som den kring den skenande ekonomiska ojämlikheten som vårt kapitalistiska system ligger till grund för så hade diskussionen snarare sett ut så här:

Då hade man – efter fem närmast mållösa matcher – blivit avbruten mitt i meningen »jag tror vi skulle tjäna på att flytta fram lite i positionerna för a–« av någon som skrikit »JAHA NU VILL DU HA FEM MAN I KEDJAN???«.

kramerskriker

Och man ba: »nej, jag tänkte mer att vi kanske kunde flytta fram backarna lite och ka–«, men längre hade man inte kommit innan det fräst till i lagkamratstruten:

»FEM MAN I KEDJAN TESTADES REDAN PÅ 1880–TALET I ENGLAND OCH DET FUNGERAR INTE I DAGENS MODERNA FOTBOLL!!! VI SKULLE INTE HA EN ENDA SPELARE, INTE ENS MÅLVAKTEN!!!, PÅ EGEN PLANHALVA!!!«

»Eh, nej, ingen har sagt att vi ska ha… fem man i kedjan? Det är inte det vi pratar om«, försöker man och pekar på sin taktiktavla där det fortfarande finns två röda pluppar utstationerade på egen planhalva. Men nej, ny salva:

»VET DU HUR VIKTIGT DET ÄR MED ETT BRA FÖRSVAR I FOTBOLL??? ATT BYGGA BAKIFRÅN ÄR A OCH O I ETT STABILT LAGBYGGE OCH DET ÄR INTE ENS NÅT MAN KAN KAN DISKUTERA!!!«

Och så skulle man försöka invända med att vi ju knappt gjort ett enda mål och att utvecklingen dessutom har gått från dålig utdelning till obefintlig utdelning senast och att någonting kanske måste göras åt det?

Men det skulle liksom inte bita. Ens idé om »lite offensiva backar« skulle besvaras med »FEM MAN I KEDJAN??? ÄR DU GALEN???«-retorik.

Det var i alla fall så jag uppfattade diskussionen om kapitalismen i Idévärlden, där inte bara meningsmotståndarna Mattias Svensson och Johanna Möllerström började gasta om Gulag och Stalin – vilket man får räkna med från liberalt nationalekonom-håll – utan även moderatorn Eric Schüldt började ganska tidigt koppla kritik mot kapitalismen och de rekordsnabbt ökande klyftorna till, typ, folkmord.

Jag tänker att på samma sätt som att man i ett obalanserat fotbollslag kan komma överens om vissa justeringar så borde man kunna åtminstone samtala om vissa justeringar i det synnerligen obalanserade kapitalistiska system vi har just nu – utan att folk börjar skrika om Sovjet och arbetsläger.

 

Fotnot: Sällan har väl någon nickat så idogt och menande i en tv-studio som denne Eric Schüldt när någon av de två liberala kapitalismvurmarna talade sig varma om hur kapitalismen är roten till allt gott och om att ingenting hade blivit gjort – ingenting!!! – om inte en enskild företagare fått stapla miljarder på hög, år ut och år in. Det nickades så till den milda grad att stackars Schüldt måste ha haft en rejäl träningsvärk i nacken efter inspelningen. Titta gärna på programmet, främst för Ekis skull, förstås, men också för att se ifall ni någonsin sett någon som nickat så menande.

 

Nå-jävla-väl. Det är kanske tveksamt om det korpfotbollsresonemanget gick ihop, men när man inte skrivit något på en halv vecka fick det i alla fall vara värt ett försök. Och summa summarum får man kanske vara glad över att ämnen som arbetskritik (där Roland Paulsen fick lägga ut texten) och kapitalism tas upp på bästa sändningstid i SVT, hur mycket och åt vad än Eric Schüldt nickar.

GRUESOME 442SOME måste hur som helst göra justeringar inför säsongsavslutningen.

Do not push button

Vad är det man brukar säga? Ropa inte hej förrän Pelle Olsson fått Ludvig Öhman att ta av sig toppluvan?

Det känns som att försäsongen är som en enda lång På Spåret-resa, där man får luddiga – o, så luddiga – indikationer som får en att vilja rycka i snöret och slå fast något, men där man samtidigt vet att man egentligen borde vänta och låta bilden klarna ytterligare innan man basunerar ut sina slutsatser.

För en i regel höftskjutande bloggvevare är det mycket, mycket svårt att inte dra positiva växlar efter 2–0-segern mot AFC på bortaplan.

griffinpush

Vi kan väl först och främst konstatera att nye tränaren Pelle Olsson knappast hunnit sätta sin gråmelerade zonspelsprägel på det historiskt så yviga hopkoket AFC United; något som tydligast illustrerades av att hans mittback Ludvig Öhman alltså tilläts spela matchen i toppluva.

Att döma av dagens bleka AFC-insats lär det behövas att den gamle Premier League-mittfältaren Emmanuel Frimpong (som ryktats till klubben) dyker upp snarast – och att han har Jay Emmanuel-Thomas och ett par ytterligare reservkompisar från Arsenal med sig i släptåg.

Men vi kan konstatera att detta AFC Eskilstuna, till skillnad från förra helgens motståndare Levanger, faktiskt är ett allsvenskt lag (snart fyra år efter att klubbens Champions League-utsmyckade spelarbuss fick rulla hem poänglös efter ett bortamöte med Selånger!), och nog måste det i precis alla lägen vara positivt att ge en tippad bottenkonkurrent på pälsen i mitten av februari???

Jo, så är det.

Och vilka utropstecken vi kunde plita dit i marginalen!

Redan efter fem minuter kunde det konstateras att Sebastian Rajalakso såg rent pånyttfödd ut i sin nya roll som högerbreddare. Omskrivningen att någon »travar som ett gammalt kallblod« brukar ju användas som smädelse mot allsvenska ytterspringare – men just som tvåvägs-wingback i ett 3-5-2 verkar Rajalaksos relativt enväxlade men rejäla tempo göra sig väldigt fint.

Jag säger inte att Urban Hagblom bör ringa upp Grasshoppers sportchef och erbjuda bort Eric Larsson för att få in några snabba miljoner i balansräkningen, men nog skulle det kännas förpillat fint ifall Rajalakso – som haft sådana problem med allt från gurkor till hjärtstartare – skulle kunna fortsätta på den här inslagna vägen och erbjuda välbehölvlig täckning på de nya wingbackpositionerna.

Och nog såg nye Pirkt-Jocke™ stabil ut i debuten? Stor, stark och tung – men på ett bra sätt??? Nog lär det komma situationer under det allsvenska året då hans tyngd ligger honom i fatet (det får man nog räkna med när man fyndvärvar från finska ligan), men de dök inte upp i några mängder mot allsvenska AFC.

Sist men inte minst måste vi på nytt stanna upp vid namnet Romain Gall. Han må än så länge vara så pass okänd att han får sitt namn felstavat i CMores laguppställningar (Gali!), men jag tycker mig se väldigt många intressanta egenskaper hos den unge amerikanen.

Och då syftar jag långtifrån bara till dennes bredsideböj fram till 2–0; nej, Gall har något i sin fart och i sin bollbehandling, något man såg embryon av i Levanger-lekstugan och som blev ganska klart efter det fina inhoppet idag.

Då också Jonathan Morsay fortsätter att se spännande ut så är det nästan så att jag sållar mig till skaran som tycker att truppens bredd ser intressant ut.

Jag hoppas ju fortfarande på ett etablerat namn in, det gör man!, men efter den här stabila 2–0-segern är det nästan så att jag börjar mjukna i sitt barrikadropande efter förstärkningar.

Och dessutom tyckte jag att 3-5-2-formationen hade sina stunder mot AFC, då några rappa kombinationer centralt då och då öppnade upp gator för wingbacken längs flanken. Man såg att där fanns en tanke; större än att »tre mittbackar är fler än två elefanter«.

Detta tycker jag.

Jag!

Jag som vill vara för GIF-journalistiken vad Andreas Cervenka är för den svenska ekonomijournalistiken (hans kritiska textsamling »Vad gör en bank?« rekommenderas!); vara den som alarmistiskt fortsätter gasta om det farliga i att inte plocka in en Robert Åhman-Persson-figur och om det naiva i att närmast förvänta sig genombrott från ett par talanger under Det Tuffa Tredjeåret™ i allsvenskan. Kanske skulle man också få ur sig något gallskrik om att Linus Hallenius eller Peter Wilson hittills inte direkt sett ut att vara garanter för några halvdussin mål i årets allsvenska.

Men nej: till och med jag mjuknade alltså rejält efter den fina 2–0-segern borta mot den allsvenska konkurrenten AFC.

 

Vad tar ni med er från 2–0-segern? Vad missade jag när jag simultan-skalade vitkål till en ++++-coleslaw? Fritt vev i kommentarsfältet!!!

The XX på Hovet

Ni vet när man byggt upp väldigt höga förväntningar och så infrias de inte riktigt?

Så kände jag i onsdags – när jag testade Maxs nya halloumi-burgare, innan The XX-konserten.

Avsaknaden av en tomatskiva eller några krispigare salladsblad gjorde ironiskt nog den vegetariska anrättningen för köttig; en enda matig gröt av halloumi, bröd och ett par lökringar som – och kring detta måste väl det svenska folket kunna enas??? – aldrig någonsin har kommit till sin rätt i en hamburgare.

The XX?

De motsvarade alla av mina närmast orimligt högt ställda förväntningar. Jag hade varit nöjd om de mest hållit sig till sin nya +++++-skiva »I see you«, men redan i andra låten skeppade de in något av det göttigaste ur den gottpåse som är debutskivan.

Sedan fortsatte godisregnet i nittio minuter plus stopptid. Det var Shelter-remixer, det var Basic Space och precis när jag tänkte att »nej, för att nå hela vägen upp till +++++ måste detta kanske kryddas med något mer fartfyllt?« så vinklades spegeltaket upp så att man fick se det rymdskepp »Jamie XX«-Jamie stod och manövrerade – och så blev det »Jamie XX«-fart och -fläkt under en färgsprakande period.

Under extranumret rev de sedan av »Intro«. Bara en sån sak.

Och visst kan man gilla riktigt kaxiga som bara går ut och äger scenen som om de aldrig gjort annat än att stå i centrum; som om de redan som foster haft roddare som ordnat med temperaturen i deras fostervatten. Men det finns också något väldigt fint med artister som kisar ut över ett publikhav och bara inte kan fatta att det kommit så mycket folk och att alla applåderar så mycket.

Och det är klart att man kan spela överraskad som en grej, för att det är en sympatisk egenskap att inte förvänta sig framgång i alla lägen, men Oliver Sim och Romy Madley-Croft verkar verkligen inte – hur coola de än är* – fatta på riktigt.

*= Den svarta polotröja jag hade på mig dagen därpå var för att försöka efterlikna Oliver Sims stil på scenen, och inte den vanliga seminarie-polotröjan som brukar åka på.**

**= Till de seminarium då jag kommer relativt oförberedd brukar jag alltid sätta på mig en svart polotröja för att ge min flintifierade figur en extra intellektuell tyngd. Jag vet inte var det kommer ifrån, då han inte är så tätt förknippad med polotröjan (?), men jag tänker mig att det stramande svarta bidrar till en Jörn Donner-ifiering av min person. Och faktum är ju att vi fortfarande lever i ett samhälle där det anses svårt att helt skjuta ner ett höftskjutet och skevt argument om det kommer från en flintifierad man i en polotröja, och hur mycket man än skulle vilja ändra på den samhällsordningen så är man inte mer än människa; vilket tar sig uttryck i att man då och då utnyttjar systemet.

 

Ikväll ska jag – den numera nischade popkulturbloggaren! – gå och stötta den norrländska rapfloran då Zacke och Gonza-Ra (och någon så pass smal att jag inte ens känner till hen!) spelar på Debaser.

Och jag tror att jag skriver det här av samma anledning som min mor Facebook-gillade informationen att jag klickat »going« på det här eventet, med artister som hon aldrig någonsin kan ha hört talas om; att det ibland bara kan vara roligt att höra att någon hittar på något, vad-som-helst.

»Det var väl bra«-snabbtycket

Är dessa—

säkert

tre ynka plus det största misstag Aftonbladets recensionsavdelning gjort sedan Jan-Olov »Gossen« Andersson glatt plitade ner fem mästerverks-plus för—

säkert2

den här filmen, där folk dansar och snubblar runt till Håkan Hellströms låtskatt.

Jag vet inte, jag följer inte deras plussättning noggrant nog för att svara på det, men hur kan man summera den nya Säkert!-skivan med en »den var väl bra«-axelryckning???

Jag tänkte att Kvällsposten-tycket av Fredrik Jonsson, där hans byline var längre än det faktiska tycket!, var det ultimata beviset på att snabbtyckonomin gått för långt. Men kanske är det ultimata beviset denna Aftonbladet-recension, där Säkert!-skivan (som förstås kräver sina genomlyssningar) på uppstuds får en Tomtens Julverkstad-stämpel med »bra!« dittryckt över skivryggen.

Nåväl. Den här portalen är inte sponsrad av hennes skivbolag – och inte av något annat bolag heller; mer om detta senare!!! – och det är heller ingen musikblogg.

Men med det sagt så kräver den skrala studentbudgeten att man väljer sina placeringar med omsorg. Och där många väljer aktier eller fonder eller det nedgrävda Ron Swanson-guldet (vilket alltid är att föredra, men jag har inte ens ekonomi att gräva ner mitt decoy gold i ett separat kassaskåp) så har jag så här långt valt att göra mina långsiktiga investeringar i spelningar.

(Man behöver ju nu för tiden köpa biljetterna inom de första trettio sekunderna då de släpps, nåt halvår innan, för att alla inte ska slamsugas upp av vidareförsäljningsrobotarna.)

(Nej, jag är inte konspiratoriskt lagd!!! På sin höjd lite, lite bitter. Men låt den som förlorat en sekundkamp om Bon Iver-biljetter mot en robotnävad individ och inte är bitter efteråt kasta den första bitterhetsstenen!!!)

Senare i vår ska jag se just Annika Norlin på Dramaten och nu – ikväll! – så spelar The XX på Hovet.

Jag tror på finfin avkastning.

Att ta i beaktande

Som den trogne kommentatorn hog påminde om i det numera så levande kommentatorsfältet:

Man bör inte dra för stora växlar av en lyckad träningsmatch i februari.

Den 8 februari 2010 kunde gemene Sundsvallssupporter nämligen luras att tro att den här påskklädda uppenbarelsen till vänster var ett så kallat »framtidsnamn«:

wannafeelold

Foto och bildtext: Sundsvalls Tidning.

»Om han hinner ikapp Kennedy Igboananike iförd pösiga långkalsonger — hur pass mobil och rörlig blir han då inte när vårvärmen kommer?«, kan någon ha tänkt.

»Och tänk när han blir lite äldre och mognare!«, kanske någon annan fyllde i.

Även om en och annan, en och annan!!!, lär ha höjt ett varningens finger för ifall den här »19-åringen« nedan verkligen hade så mycket mer åldrande och mognande i sig:

wannafeelold (2)

Det var i så fall, med facit i näven, korrekt ifrågasatt.

Inte fanns det mycket värdigt åldrande att utvinna ur den där nyutgrävda Bockstensmannen, inte.

Igår kväll spelade jag, vid 26 års ålder, två matcher i Sundbybergs-Korpens allra lägsta division utan att lyckas göra ett enda mål på uppemot ett dussin skottförsök.

Jag har alltså inte bara förpassats till Korpen utan jag, den en gång så finlemmade speluppbyggaren som gärna ville passa bollen över mållinjen istället för att ta eget avslut, har dessutom blivit en »chucker«.

Det är inte lätt att acceptera.

 

Och när vi ändå är inne på Seinfeld-referenser och delvis på hårfästen (som att ni inte tänkte på det på den bifogade bilden ovan!) måste jag bara nämna att jag upplevde ett av mina mest George Costanza-kompatibla ögonblick i afton, då en gammal lagkamrat hälsade på hemma hos oss. Vi fikade, pratade, allt var trevligt, sedan skiljdes vi åt.

Någon timme senare ringer han och säger att han måste komma igen. Jaha, tänker jag, han väl glömt något? Nej. Han har varit och klippt sig hos en frisör i Solna Centrum, förklarar han; en frisör som lämnat skevklippta tesar centralt i frisyren, med vilka man inte kan göra mycket annat än något Stig Helmer-inspirerat.

Därför vill han, en ung man med ett oklanderligt hårfäste, nu raka av sig allt hår med hjälp av den rakapparat han förutsätter att jag, i egenskap av flintifierad, besitter.

»Visst«, säger jag, även om hela min kropp vill skrika »SHAVE YOUR HEAD FOR NO REASON??? THAT’S LIKE USING A WHEELCHAIR FOR THE FUN OF IT!!!«.

Men han kom, de skeva tesarna sågs, håret rakades.

Och nog fick man till slut stå där och nagelfara nära nog varenda hårsäck, i egenskap av någon form av expertroll på kala hjässor:

classichorseshoe

Jag ska nog höra av mig till min gamle kamrat igen, om tre-fyra månader sisådär, när håret vuxit ut, och gasta »LIVE, DAMN IT, LIVE!!!«.

GIF-Levanger 5–1: Lars Ohlys penis och Akombo Ukeyimas förstatouch

Vad har vi här? En anrik 1600-talsmålning som fångar ljuset från en vedugn?

Nej, det här är bilden som förkunnar att Pirkt.se åter är Pirkt.se.

Denna lördagseftermiddag tillbringade jag i en stiltjekopp (motsatsen till en bubbelkopp) i ett nedsläckt badrum med Sundsvalls Tidnings sändning från  GIF Sundsvalls möte med  ett lag från den norska andraligan i Ljusdal.

Det kan vara så att det ligger en Lars Ohly-penis begraven här, det är för mörkt och pixligt för att slå fast, och vet ni? All eventuell CSI-teknik som skulle kunna ägnas åt ett fruktlöst letande efter en eventuella penispixel måste riktas åt ett annat håll.

För ur den lilla GIF-mässiga gottpåsen som var 5–1-segern över Levanger så skulle jag framför allt vilja ta med mig den lilla Jonathan Morsay-pralinen som föranledde Linus Hallenius 4–1-mål; när den rappfotade talangen drar två-tre norrmän och skapar sig ett friläge ur intet.

Det ser ut att vara något av det mest flyfotade en GIF-spelare gjort sedan Emil Forsberg fick se AIK-backen Per Karlsson att se bortkommen ut på ett sätt jag bara sett honom vara på ICA Maxi Solna annars*, men det går knappt att urskilja då Mittmedias tv-kamera sitter ungefär sextio icke-inzoomade meter bort.

Man ser bara mest att det går undan, att bollen dras förbi två-tre man och att målvakten fläker ut ett ben och räddar avslutet – men man vill ju se läckerheterna i detalj!!!

Man vill ju se ett gäng CSI-tekniker stå och trängas runt en dator, zooma och zooma och zooma och till slut trycka på den magiska »make it sharper«-knappen.

Och… ja, det är väl det vi har internet till:

 

Nej, det går faktiskt att få till en gif på dragningarna, om vi tillåter oss att inte vara så jäkla pixelkänsliga (samtidigt som Mittmedia inte är så väldigt upphovsrättskänsliga):

morsekodgif

Kanske var det tur att målvakten räddade avslutet?

För nu vet jag inte hur det ser ut med nederländska scouter per capita i Hälsingland, men ifall det funnits någon Leo Beenakker-figur på plats i BL Arena samtidigt som Morsay dribblat sig igenom till ett fullskaligt drömmål – ja, då hade ju Giffarna, lex Zlatan mot Moss 2001, kunnat tappa honom på uppstuds.

Och nu när vi ändå släppt de bildmässiga kvalitetskraven och bara helt sonika antagit att Mittmedia inte kommer att skicka saltade fakturor för upphovsrättsbrott så kan vi väl unna oss att ta en titt på en av Romain Galls allra första bollberöringar i en medelpadsk matchtröja:

gallblåsangif

Det där sker alltså i själva bollmottagningen.

Hinner ni med?

gallblåsangif2

En liten dutt inåt, för att sedan flika in bollen i en och samma »Chippen« Wilhelmsson-influerade rörelse och tunnla motståndaren.

Är det här den bästa debut-touch som ett GIF-nyförvärv gjort sedan Akombo Ukeyima hoppade in på IP och – med den självklarhet som det anstår en skytteligaledare i »afrikanska Champions League« – direktskarvade några uppspel med en internationellt osande bestämdhet som fick ett lika sällsynt som upprymt sorl att mullra upp mot norra berget???

Jag tror banne mig det.

Om jag blev lite positivt överraskad av den knappa förlusten mot Sirius (mina förväntningar på den startelvan var oerhört låga) så gav det här kanske inga svar men flera trevliga indikationer på att det kanske kan bli roligt det här.

Jag står ju fast vid att truppens utformning tarvar att flera spelare verkligen blommar ut under säsongen – endera för första gången (Morsay, Gall, nye Kristinn) eller för andra (Hallenius, gamm-Kristinn och… i viss mån Dennis Olsson?) – och den här träningsmatchen visade framför allt att det kan finnas ordentlig utblomningspotential hos flera av de här spelarna.

Efter matchen öppnade dessutom Joel Cedergren upp för att hämta in ytterligare »ett… eller kanske två« namn och då känner jag 1) att jag har en tanke om vilka det kan röra sig om [mer om det senare, kanske!!!] och 2) att man kanske inte ska behöva oroa ihjäl sig innan seriestart.

 

[Min gamla tjänst som kunde tillhandahålla enkätfrågor, typ »VAD TYCKTE DU OM MATCHEN?«, har börjat applicera penisförstorarreklam intill enkäterna, så den som vill uttrycka sin åsikt gör det med fördel i kommentarsfältet istället.

Och visst hade vi det trevligt senast, efter Sirius-matchen, då fullskaligt vev utbröt???]

Tandkrämssmaken kvar i munnen

Om jag var sugen på att få tag i den här igår, för att kunna unna mig en liten högtidsstund där jag lägger vinylen på spelaren för en första genomlyssning???

Jo, då. Så sugen att jag gick runt i Huvudsta Centrum som en hispig elpundare. Min telefon – i vilken jag hade den heliga koden från PostNord – dog nämligen av köld precis när jag promenerat hela till köpcentrumet och jag tänkte inte vända utan min Säkert!-skiva.

Därför gick jag runt till olika etablissemang där jag tänkte att personaluppsättningen kunde tänkas vara ung och iPhone-kompatibel, och i principfrågade  »haru ladd???«.

Och i kön till Apoteket fick jag slutligen napp. Apotekaren i kassan hade ingen laddare, men den medelålders damen som stod bakom mig i kassan överhörde min fråga och slängde – på eget initiativ – fram en portabel laddare ur sin handväska.

(Är det den stora faran med medielogiken? Att man får läsa allt om varenda gång någon begår ett allvarligt brott i någon av orterna längsmed blå linjen – men aldrig om hur snabbt de medelålders damerna längs blåa slänger fram mobilladdare???)

Men det tar ju som bekant tid att ladda upp en urladdad telefon; inte minst då de portabla laddarna brukar vara klena på kräm. Men som tur var skulle den vänliga damen inte skynda iväg utan behövde köpa på sig något fredagsgott på Hemköp. Så då följde jag helt sonika efter henne, någon meter bakom, som en – inte svans, kanske – men sladd.

Så sugen, lomma-efter-kvinna-på-Hemköp-sugen!!!, var jag alltså på att få lägga »Däggdjur« på spelaren under fredagseftermiddagen.

Det fungerade. Mobilen kickade igång, koden fungerade, jag fick min skiva.

Och jag blev då rakt inte besviken, när den lilla piggen (som vi hi-fi-entusiaster kallar den) lades ute på vinylflanken.

 

Bästa spåret? Än så länge är det fortfarande »Snooza«, även om det förstås kan komma att revideras ju mer man lyssnar och läser innantill i texthäftet.

Jag har redan berättat hur jag älskat den här texten från första gången den letade sig in i hörselgången, men har jag sagt att jag gillade den så pass mycket att jag försökte bygga en sossekritisk ledartext i Länstidningen kring den???

Det tror jag inte — men här är den!!!

Jo, nog är man så pass marknadsanpassad att man desperat försöker grabba tag i de få jämtländska halmstrån man kan nå. Så när en Östersundsbördig artist skrivit årets bästa tonsatta arbetskritik är man ju inte den som inte försöker nå ut via det.

Analys: Så bra är Pirttijoki

Enligt uppgift så kommer den 20-årige mittbacken Juho Pirttijoki från finländska HIFK skriva på för GIF Sundsvall i helgen.

Pirkt.se har – som det anstår en GIF-portal med självaktning – tagit till initierad hjälp för att kunna bedöma den finländske landslagsbackens kvaliteter.

Twitteranvändaren @Finsvenskan (som tyvärr twittervevar på finska) är något så unikt som en GIF-supporter som bor i Finland och håller koll på den finländska högstaligan.

– Jag har hållit på Giffarna i femton år nu och allt började när jag bodde nära Hudiksvall, förklarar han när han mejlledes tar kontakt med portalen.

Så vad säger han då om den tilltänkta GIF-värvningen Juho Pirttijoki?

– Jo, men Pirttijoki är riktigt bra. Han var bästa spelaren i HIFK förra säsongen, tillsammans med Mika Väyrynen (35-årig mittfältare med 64 finländska landskamper i ryggen, reds anm.). Han är stark i luften, bra i närkampsspelet och har ett bra ”öga”.

GIF Sundsvall gillar ju som bekant att rulla väldigt mycket boll, gärna från egen straffområdeslinje. Hur ser hans passningsspel ut?

– Han har inte problem med passningsspelet, men som jag ser det så är det hans svagaste sida. Det kan vara lite problem när det är ett högre tempo i allsvenskan än i Finland. Men han är ung och lovande så jag tror att han kommer anpassa sig väldigt snabbt, skriver @Finsvenskan och fortsätter:

– Många säger att han har varit den mest intressante försvarspelaren i finska ligan på många år och jag tror att han är bra värvning för Giffarna. Om allt går bra så lär de kunna sälja honom vidare efter några år.

Ett exempel på en mittback från den finländska ligan som gått till allsvenskan och sedan vidare ut i Europa är gambianen Omar Colley, som gick från KuPS till Djurgården och sedan vidare till belgiska Genk. Hur bra var Pirttijoki förra säsongen jämfört med hur bra Colley var innan han lämnade KuPS?

– Det är lite svårt att jämföra Colley och Pirttijoki. Men jag tror att Colley var en bättre spelare än Pirttijoki när han spelade i Veikkausliiga, men jag tror att Pirttijoki var viktigare för sitt lag. Colley var 21 år när han flyttade till Finland, Pirttijoki är bara 20 år och jag tror att han kan bli bättre än Colley.

Till sist spekulerar @Finsvenskan i att Giffarna kan göra ett fynd genom att köpa loss 20-åringen just nu:

– HIFK har lite svårt med ekonomin och många spekulerar att det är ett måste att sälja Pirttijoki, då han är den enda spelaren som är tillräckligt bra för att få in pengar för. Rykten säger att pris för Pirttijoki är omkring en miljon i svenska kronor, men många tror att max 500 000 är vad Giffarna betalar.

För den som vill se Pirttijoki i agent-ihopklippt action i den finländska andraligan (som 19-åring 2015) gör det med fördel på den här videon, som ger bilden av en stor och inte minst huvudstark mittback som – sina 193 centimetrar till trots – inte ser ut att bli ifrånsprungen särskilt lätt: