Ledare: Viktigt att politikerna slutar slösa på de mest sköra

På tisdagen förväntas hälso- och sjukvårdsnämnden i Västernorrlands region äntligen ta beslut om det stora sparpaket som innebär en nödvändig nedläggning av den akutgeriatriska avdelningen på Sundsvalls sjukhus, vilket Sundsvalls Tidning uppmärksammat. Geriatriken är den specialistgren inom sjukvården som arbetar med vårt samhälles allra mest sköra och multisjuka individer: patienter som i regel är mycket gamla och vars krämpor inte sällan är kroniska. Det är en mycket kostnadskrävande verksamhet och fram tills nu har dessa läkekonstens prinsar och prinsessor inom den akuta geriatriken behandlats med silkesvantar av det offentliga och fått precis vad de pekat på.

En egen avdelning för de sköra och multisjuka gamlingarna? Självklart! Konstant närhet till specialistvård för de skröpligaste? Jajamensan! Gott om resurser för att ägna sig åt sin specialitet? Japp!

Inte längre. Nu säger vi som skattebetalare i Västernorrland, vi som betalat för hela det här kalaset i alla dessa år, stopp och belägg.

För lokaltidningen berättar Lena Asplund, moderat ordförande i nämnden och ytterst ansvarig för beslutet, att akutgeriatrierna äntligen får börja anpassa sig till sin samtid och göra sin verksamhet mer kostnadseffektiv:

På samma sätt som det inte finns några gratisluncher finns det heller inga gratisbaddningar av en multisjuk åldrings liggsår. Allting kostar pengar – och geriatriken kostar alldeles för mycket jämfört med andra delar inom produktionssektorn. Tittar man på produktionsutvecklingen för den svenska tjänstesektorn visar Svenskt Näringslivs statistik att effektiviteten i Sverige har fördubblats under de senaste 40 åren.

I en tid där resurserna är knappa och där modernitetens vindar blåser friskt är det inte mer än rätt att även akutgeriatrikerna ställer om och effektiviserar sitt arbete för att Sundsvalls kommuninvånare ska få ut maximalt av varje skattekrona.

Det finns nämligen inget »jag« i besparing. När 75 miljoner kronor ska sparas in på den västernorrländska sjukvården är det inte mer än rätt att den akutgeriatriska avdelningen för de allra mest multisjuka och sköra stängs ner i ett led att göra hela sjukvårdssystemet mer kostnadseffektivt.

Om vi tar bort geriatrikernas egna avdelning, där dessa priviligierade specialistläkare bakom lyckta dörrar kunnat hasa omkring i sina Birkenstock-tofflor och överösa dessa sköra och multisjuka åldringar med alldeles för mycket omsorg och vård, så kommer denna yrkesgrupp nu att tvingas anpassa sig till det nya läget.

Svenskt Näringsliv presenterar tre olika vägar till produktivitetsutveckling för en verksamhet. I Region Västernorrlands fall kan det bli svårt att låta denna lågproduktiva verksamheter »avvecklas eller utlokaliseras till utlandet«, då de äldre och multisjuka anses lokalt förankrade, och att låta   »kompetens ökas genom utbildning och erfarenhet« är inte aktuellt då det handlar om redan specialistutbildade experter. Då återstår bara att fokusera på den sista nyckeln: att man introducerar »ny och bättre teknik« som effektiviserar arbetet – och det är det som Region Västernorrland nu äntligen tvingar de stelbenta geriatrikerna att anpassa sig till.

Lena Asplund (M) förklarar för Sundsvalls Tidning mycket riktigt att »de här geriatrikerna måste lära sig ett annat sätt att jobba« och att »bara för att man är skör och multisjuk är det inte säkert att man behöver ligga på en speciell avdelning för det«, och för den som är skattskriven i Sundsvall är det bara att instämma.

För tänk om det varit din mamma? Som legat där, skör och multisjuk, kanske till och med i livets slutskede, på en egen geriatrisk lyxavdelning som du vetat kostat alldeles för mycket för regionen? Som gjorde att varje gång du besökte hennes så visste du att just den här specialistavdelningen bidrog till att regionens budget visade röda siffror i slutet av året?

Och tänk då, i det här scenariot, att hon inte var ensam. Tänk dig då också att där låg din även din pappas kompis och fick specialistvård av en utbildad och närvarande geriatriker närhelst han plingade i klockan? Och din kusins farbror, invandrad från Gästriklands region, som låg och unnade sig specialistutlåtanden från sin husgeriatriker bara för att det var gratis?

Självklart hörs det kritiska röster från geriatrikerna själva över de föreslagna förändringarna. Det här är en yrkesgrupp som specialiserat sig för att sedan kunna isolera sig på egna avdelningar för att där ge våra sköra och multisjuka otroliga mängder omsorg och vård, säkert ofta efter eget huvud. De vill fortsätta ha det så, fortsätta leva i den fantasivärld de fått uppmålad för sig på specialistläkarlinjen, och kommer aldrig självmant att utmana sig själva till en förändring av yrkesrollen till det effektivare.

Det kommer att ske först nu, när regionpolitikerna nu tar det modiga beslutet att ta bort deras egna avdelning och ersätter dessa med »mobila team«. Den nya och bättre tekniken är att stänga ner avdelningen och att sprida ut geriatrikerna och deras multisjuka patienter över sjukhuset.

För säg mig: vad låter mest i klang med den samtid vi förknippar med smartphones, marskolonisering och självkörande bilar? En gammal och sluten avdelning full av skröpliga åldringar som bara ligger? Eller, som det föreslås nu, ett »mobilt team« av nytänkande specialister som sömlöst rör sig över hela sjukhusområdet för att titta till de multisjuka patienterna som är flexibelt utspridda på olika avdelningar, blixtsnabbt utplacerade utefter vilken av sjukdomarna i deras multisjukdom som för stunden väger tyngst?

Lena Asplund konstaterar för tidningen att »det är alltid så här när man gör förändringar« och att det »finns alltid de som är emot det«. Mycket riktigt. Precis som det alltid finns en viss skepsis då en våghalsig entreprenör lanserar en revolutionerande ny produkt på den fria marknaden så finns det frågetecken kring dessa »mobila team« hos geriatrikerna.

Det är faktiskt precis tvärt om. De äldre kommer hamna inte i kläm.

Visst saknas det kanske, som de kritiska läkarna påstår, vetenskapligt stöd för hur patientsäkert det blir att flytta ut alla åldringar bland patienterna på de andra vårdavdelningarna och visst pågår det just nu också fortfarande en pandemi. Men det är inte skäl nog att släppa blicken från vad som verkligen är viktigt: Västernorrlands regions ekonomi.

Det är varje skattebetalande regioninvånares rättighet att veta att varenda skattekrona går till det den är tänkt att gå till: en balanserad budget. Vi kan inte låta våra sköra och multisjuka åldringar ligga på en egen geriatrik-avdelning och dessutom – utöver de multipla smärtorna och den åldrade skörheten – känna sig till ekonomisk last för Region Västernorrland.

År efter år efter år. Utan tillräcklig produktionsutveckling av tjänsten vård av multisjukt skör individ. Utan kostnadseffektivitet för sjukvården.

Ingen multisjuk åldring ska behöva dö i ovisshet kring ifall regionens budget kommer att visa röda siffror i slutet av året.

Please leave a messaaage at the beep

En tränare som byter formation när spelet går i stå, en potentiell skyttekung som river och sliter sig fram till målformen och en 17-åring som hoppar in och ser till att Urban Hagblom lär behöva byta till ett större kassettband på sin röstbrevlåda.

Kan man önska sig någonting mer en lördag i maj?

Nog kan man fortfarande vara sunt kritisk till hur de första sjuttio minuterna av matchen artade sig. Nog för att det är en lång och dryg bussresa till Göteborg, men när man betraktade tempot under långa stunder av den första halvleken kunde man få intrycket att den svenska västkusten förpassats hela vägen ner till det qatariska ökenlandskapet.

Det gick långsamt, det ledde ingenstans och av de tre mittfältarna – som väl borde vara tänkta att kunna övermanövrera ett 3-4-3-byggt ÖIS centralt – fick man ut väldigt lite.

Men trots alla brister som fortfarande finns i det Henrik Åhnstrandska bygget så får man ge honom en stor eloge för en viktig detalj: han är öppen för att konstatera dem själv. Den här bortamatchen var verkligen på väg att bara rinna ut i menlöst 0-0-ingenting mot ett Örgryte som bara vunnit en av de sex första – men så ville Henrik Åhnstrand bevisligen inte ha det. Det finns ett par sätt att signalera att man inte är nöjd med var matchen är på väg – och att skicka ut en mittback mot en offensivare pjäs är ett av de tydligare. I 68:e matchminuten rök Teodor Stenshagen för Jesper Carström och bara minuter senare fick Anton Eriksson lämna för Paya Pichkah.

Joel Cedergren hade otroligt många förtjänster som fotbollstränare, men den typen av närmast övertydliga signalering var inte hans paradgren. Det kanske till och med strider mot xG-datan i statistik-iPad:en, men det blidkar den stora Roland Engström-massan (dit jag definitivt sållar mig) och skickar även tydliga signaler till spelarna på planen om att man inte sitter nöjd med sin 0-0-näve. Jag kunde för en stund inte ens se hur det var tänkt att de skulle spela (en trebackslinje med Dennis Olsson kvar som vänstervinge?) och det blev så väldigt tydligt att det viktiga inte var den långsiktiga taktiska bygget – utan tre poäng här och nu.

Och bara ett par minuter senare small det. Och som det small. Och small. Och small.

Linus Hallenius behövde säkert egentligen inte den signaleringen, för jag är ganska säker på att den tilltänkte skyttekungen varit rätt besviken på sin inledning av superettan. Det har sett kantigt ut med bollen, det har studsat och hoppat och det där kraftfältet han hade runt sig under hela 2018 – där det kändes som att han kunde suga in vilken allsvensk försvarare som helst och göra slarvsylta av dem – har lyst med sin totala frånvaro.

Fram tills nu. Nog studsade det och hoppade, nog såg det yxigt och kantigt ut – men äntligen fick vi se den där bubblande bestämdheten som jag själv fick se första gången efter Lilla VM-finalen på Thulevallens sjumannaplan 1998, när han efter förlusten mot Medskogsbron slet sönder sulorna på sina fotbollsskor i blint raseri.

Sättet han gör 1-0-målet mot Örgryte var som hämtat från ett gatlopp i Gladiatorerna, där jag till och med tror att Dag Olsson och Steve Galloway famlat efter pipan i näbbgipan i valet och kvalet om att blåsa offensiv foul.

Det var förstås mycket snyggt, om man tänker på hur han dribblar bort tre ÖIS-försvarare och viker bollen in i det första hörnet, men det innehöll nog precis lika mycket fula detaljer – och var sammantaget alldeles otroligt älskvärt. Precis så ska ett drömmål i superettan se ut.

Jag vet få spelare som varit lika beroende av sitt självförtroende genom sin fotbollskarriär som Linus Hallenius – och det är då en väldig tur att han bevisligen kan slita och riva upp tanklocket för påfyllning i den behållaren.

Det syntes direkt efteråt, när han började riva åt sig frilägen och fläka sig mellan motståndare – att nu är han igång. Nu är han tillbaka.

Och om inte det beskedet var glatt nog så hoppar alltså Johan Bengtsson, denne lille Fimpen-figur bland superettanmän, in och proffsdunkar dit 2-0-målet när han ersätter Hallenius under matchens sista fem minuter.

Om de tidigare målen varit något turliga (en fläkning framför mål, en boll som nog var innanför linjen redan och en amerikansk straff) så var det här ett mål av den kaliber som verkligen borde få stora klubbar att leta efter Urban Hagbloms mobilnummer. Han får bollen ute på flanken, rycker sig självklart förbi sin back och sneglar inte ens efter andra alternativ än att bryta in i banan och drämma dit bollen med lika delar kvalitet som kraft i det bortre aviga. Fyra mål på 120 superettanminuter.

Nu gäller det att Urban spelar svår, kanske slår av mobilen ett par dagar och låter alla inkommande samtal gå till röstbrevlådan:

Believe it or not

Urb isn’t at home

Please leave a messaaaage

at the beep

Giffarna är uppe i serieledning, fem poäng framför exempelvis Helsingborg, och Linus Hallenius är igång och Robban Lundström är snart tillbaka.

Vi ska inte imponera första sjuttio. Vi ska inte imponera genom att spela oss igenom via nyskapande positionsfotboll i specifika ytor.

Vi ska upp. Och just det ser vi ut att ha gjort riktigt bra hittills.

Och om nu bara Urban Hagblom har näven kvar i popcornskålen ett tag så kanske inte ens den där femårsplanens planerade miljonregn är helt osannolikt långt borta.

Fredagsveven: Tanken på att mina vänner tuggar puck

Ännu en vecka har passerat och för mitt inre ser jag hur de stora massorna slår sig ner vid sina stationära datorer, som de införskaffat enkom för att ha prestanda nog att blixtsnabbt ladda alla Pirkt.se:s tunga gif-filer. För att vecka efter vecka uppbåda kraft nog att viga en del av sin lediga fredag (den som egentligen borde vara vigd åt att göra färdigt mina distansstudier) så gäller det att man frammanar dessa bilder för sig själv av hur människor hemma i kontorsstolarna sliter ut sina f5-tangenter i väntan på en riktigt gråtskrattsgubbsdriven samling spaningar.

Det gäller att göra som SVT:s hockeygäng som snart ska kommentera hockey-VM i Lettland – att skapa sig själv en falsk bild av hur pass engagerade människor kommer vara i det man själv ägnar sig åt:

Att tro att en enda människa i Sverige för en enda sekund kommer vara så här engagerade i det kommande världsmästerskapet i ishockey är bortom verklighetsfrånvänt. Inte ens förbundskaptenen själv kommer någon gång under turneringen ha det orgasmiskt spända ansiktsuttryck som Chris Härenstam unnar sig här ovan. Det är otroligt likt de ansiktsuttryck som Charlie och Frank använder sig av i den här scenen, när de förklarar sig vara The Gruesome Twosome (vilket i sin tur döpt det stolta Korpen-flaggskeppet Gruesome FourFourTwosome):

Gruesome Twosome (Prod. by MKULTRA) | Medicine Man

När jag fick syn på just Chris Härenstam försökte jag leta upp ett av Sveriges mest underskattade Twitter-konton, som jag har för mig hette @TrakigeChris, där någon eldsjäl irriterat sig på Chris Härenstams SVT-torra tråkighet på Twitter och publicerade inlägg som bara var marginellt tråkigare än Härenstams egna uppdateringar. Men vid mitt sökande på den vida webben hittar jag det inte, utan får nöja mig med att snubbla över följande hund-bet-Chris-nyhet:

Och jag har fullskalig förståelse för att man måste få ut sin frustration över sportvärldens nuvarande pandemi-tråkighet genom att daska på en tennisboll med ett semesterracket inne i en glasbur, för det verkar otroligt trist att vara SVT-sportkommentator just nu:

Det här utropet, om att vi orkar, implicerar att man egentligen borde hålla på att somna i hytten samtidigt som Sveriges U18-pojkar i ishockey spelar inför tomma läktare i någon undangömd SVT24-kanal som bara går att nå via telejacket.

Men jag får lov att tacka SVT:s hockeygäng för den här mentala bilden, av hur några av mina allra närmaste vänner låtsasbygger upp det här engagemanget inför varje ny upplaga av Fredagsveven:

Att jag framöver kan se mina vänners tuggpuckande anleten framför mig kommer att vara av största vikt för att detta stående inslag ska kunna leva vidare. Tanken på att ett par nära vänner är så spända på den nya upplagan att de tvingas använda en hockeypuck som någon form av BDSM-tuggsak för att lägga band på sin upphetsning kommer att hjälpa mig driva igenom dessa veckovisa inlägg styckeindelade med gråtskrattsgubbar.

Apropå hockey så gick ju Timrå IK upp i det som alla med någon form av hockeykorts-samlande stolthet i kroppen fortfarande borde kalla Elitserien.

Och nog för att jag aldrig trott att jag hade köpt en Absolute Hockey Omklädningsrum Music-cd om den hade funnits, men att det var riktigt så här illa ställt med unga hockeyspelares musiksmak idag hade jag ändå inte förstått:

På isen efter uppflyttningen åkte två Timrå IK-spelare runt och skrek med i textraden Vi sjunger HÅÅÅÅÅÅ-VEEEE, följt av HÅÅÅÅVEEEE-SJUTTIETT, samtidigt som de läppjade på varsin långburk.

I veckan såg jag också den andra delen av den omtalade Dokument inifrån-serien om Solviksskolan. Den kritiserade konst-, lek- och mobbingdrivna Waldorfskolan i Järna har ju fått kritik för alla möjliga saker, däribland att de litat alldeles för mycket till Waldorfgrundaren Rudolf Steiners gamla antroposofiska teorier (alla vet ju att man bara ska lita lagom mycket till detta kvacksalveri för att få till en bra alternativ skolgång).

Men vad gäller just Steiners teorier om hur den mänskliga kroppens konstitution kan avgöra vilken människotyp du är (sangviniker, melankoliker, koleriker eller flegmatiker) så tycker jag ändå att man inte ska vara alltför kritisk. Som innehavare av ett av Sveriges allra största huvuden är jag glad att det finns teorier som förklarar varför jag var tvungen att ledas ut ur klassrummet vid provningen av studentmössor, försommaren 2009. Äntligen kan jag få svar på varför jag leddes till ett stationärt datorrum för att specialbeställa en figursydd studentmössa från utlandet, från något av de länder där mössorna syddes med sömmar stora nog för mitt bowlingklotsmässiga omfång.

Jag är en flegmatiker. Så här beskriver Solviksskolans gamle antroposofiska nestor hur det brukar vara för en med en flegmatisk kroppstyp:

Varför?

Jag har ju mina pucktuggande vänner som motiverar mig att smattra ner veckovisa tankar, men jag kan verkligen också tänka mig att Fredagsveven är ett antroposofiskt höftskjutet försök att självmedicinera genom att tömma huvudet på all flegma som samlats i pallet under veckan.

Det har höjts kritiska röster mot portalens användande av gråtskrattande radbrytare. Dels på grund av att det är en form av styckeindelning som fortfarande är mycket ovanlig i litteratur utgiven på de stora förlagen och dels på grund av att Pirkt.se är en portal som mest gjort sig känd för sin långvariga kamp att ge kokgubben (den icke-glada gubben med mungiporna uppåtviglade, men ögonen fortsatt kokande) rätt status i emoji-samhället. Men klart är att det här nyskapande gråtskrattsgubbe-sättet att dela upp spaningarna i Fredagsveven verkar ha framtiden för sig, om vi får tro reklambranschens husorgan Resumé:

Sveriges myndigheter har gjort mycket för att försöka förmå oss alla att hålla avstånd. Det är markeringar både på asfalt och i inomhusmiljöer, det är reklamskyltar som uppmanar till att hålla två meters avstånd mest överallt – men vilka är det som har hand om våra övergångsställen?

Oavsett om det är Trafikverket eller någon mer lokal del av offentlighetens långa arm så har de haft ett år på sig att åtgärda den här uppmaningen till fysisk handhållar-närhet i sina ny-pluralistiska gröna gubbar:

Floskeltoppen!

Efter veckans succé med uppföljningen på fjolårets succé Jakten på Sveriges minst samhällsnyttiga husvägg så ska Fredagsveven hädanefter försöka med att på veckovis basis kunna klämma in nya husfasader som smyckats på ett sätt som får en att misstänka att hela bygget skulle kunna huffas och puffas ihop av en medelstor varg vid minsta konjunktursvängning nedåt.

Och av alla de plaketter jag smugit förbi under det gångna året, då jag haft ögonen fortsatt öppna för företag som nog inte skapar så där särskilt mycket av samhällsnyttigt värde, så står den här mycket högt i kurs:

Jag fotade i all hast, och i skydd av mörkret, men vad vi ser är alltså Z.M.J Invest, Mobile Sales Invest AB (som nasar mobiler och investerar för pengarna?), Identio AB, Euronics samt de två olika företagen J.E.S Sales AB och J.E.K Sales AB samt H Branding AB.

Jag tycker att ett bra test för att se hur pass samhällsnyttigt ett aktiebolag verkar är att påta ihop ett litet scenario för sig själv, där man som inflyttad stockholmare reser hem till sin mindre hemort och där – över ett julbord eller annan sammankomst – tvingas förklara för sina släktingar vad det är man pysslar med om dagarna. Om man då berättar att man bytt jobb från J.E.S Sales AB till J.E.K Sales AB, samtidigt som man betonar att flytten var smidig, då det bara var att bära sin dator och sin häftapparat till den andra sidan av det öppna kontorslandskapet… ja, då tror jag att alla vid sunda julevätskor hade försett vederbörandes huvud med ett dopp i grytan bara av förskotts-uttagen ilska över vilka oegentligheter hen antas pyssla med.

Till sist vill jag bara avrunda med ett konstaterande om att det är otroligt svårt att vara digitalt nere med kidsen, dessa dagar. Hela den förra helgen tillbringade jag tillsammans med en 9-åring som med jämna mellanrum doppade hela trynet ner i Youtube-kaninhålet – och jäklar vilken oberäknelig samling rörligt bildmaterial det rör sig om att de snubblar över.

Humorgruppen I Just Want To Be Cool verkade vara favoriterna, men det överraskade mig väldigt att de lanserat två olika kanaler för sitt innehåll: kanalen I Just Want To Be Cool med nästan en miljon följare (finns det så många väldigt unga människor?) och I Just Want To Be Cool 2.

Kanske är det så att hur nytt och bokstavligen skrikande färskt mediet är så hänfaller man tids nog åt den beprövade gamla tv-tablå-formationen med två solida kanaler: dagens SVT1 och SVT2.

Men ibland – och det var väl framför allt det här som överraskade mig – så hörde man plötsligt hur nioåringen satt och tryckte trynet mot gamla ICA-reklamer. Inte för att de dök upp som reklam i flödet, utan för att hen hade snubblat in på ICA:s egna konto. Och så kom något nytt skränigt klipp på 25- till 30-åringar som försöker tilltala barnahjärnor – följt av ett lugnt och sansat inslag från Arla där någon halvkänd kock skulle göra en utmaning.

Det fanns ingen som helst styrsel på tittandet. Det har bevisligen inte blivit bättre uppstyrt i detta det fria nätets tidevarv jämfört med när man själv hade ett virrvarr av kulturella företeelser i mappen Mina Mottagna Filer på tidigt 00-tal.

Men på tal om Youtube och i tider som dessa – då jag då och då undrar varför man bor i Stockholm när man ändå inte kan göra något av det som man bor i Stockholm för att kunna göra – så vill jag att vi tar helg med denna pärla som jag helt missat. Men genom att sticka ner näbben i Youtube-lerpölen och gurgla omkring fann jag precis det jag kanske saknar allra mest med att kunna gå på spelningar: att få höra en lugn och fin och avskalad version av någon av sina favoritlåtar.

Ett år senare: Hur några av Sveriges minst samhällsnyttiga fasader klarat krisen

Härom veckan gick jag förbi den här blaffan till post-post-post-postmodern reklamaffisch någonstans på Södermalm i Stockholm.

Nu är den här: vinden.

Fast digitalt. I en app.

Man kan ju riktigt tänka sig pitchmötet på någon pigg start-up-hub. Hur beslutsfattarna bakom den tunga Draknästet-bordsskivan i mahogny har gäspat sig igenom entreprenörens inledning om att »det är som en vind, ni vet, där man kan förvara sina saker«, men att de lutat sig fram i stolen när hen nämnt att »det ska liksom vara i en app«

… för att formligen explodera i entusiastiska glädjeutrop när hen till slut också nämnt att »några riktigt underbetalda och prekärt icke-anställda gig-arbetare liksom gör allting åt en, så att kunden själv någonsin slipper gå upp på vinden«:

Blotta åsynen av det 2020-tals-lämpade succékonceptet Vinden fick mig att tänka på Pirkt.se:s kanske mest ambitiösa fjolårsprojekt: kartläggningen av vad som på ytan verkar vara Stockholms allra minst samhällsnyttiga företagsbyggnader.

Hela det inlägget finns att läsa på den här länken och är förstås alltid bra att unna sig som en påminnelse om vad vi har byggt för typ av ekonomi i vårt samhälle, där vi inte längre har råd med en fungerande vård eller skola eller omsorg men där företag döpta till Flexenclosure samtidigt och i samma samhälle »kan vara inne i en intensiv och utmanande expansionsfas«.

Det var en kartläggning som förstås – som det mesta på den så inflytelserika portalen Pirkt.se – gav stort nationellt eko och som fick den svenska företagsamheten att skaka i sina grundvalar. Kunde det verkligen vara så att det fanns bolag och företag i Stockholms innerstad som inte fyllde någon samhällsnyttig funktion alls? Kunde det finnas plats för svengelskt döpta semibluffbolag mitt i det som är tänkt att vara den svenska näringslivspulsåderns pumpande hjärta? Var inte allt som den fria marknadens osynliga hand frambringat av enkom godo för det icke-kommunistiska utan fria samhället?

Debatten i svallvågorna av publiceringen gick het på några av landets allra största kultursidor och när krutröken lagt sig så hade Sverige fått ett resultat:

En omröstning som samlar 36 röster utspridda över ett års tid kan inte ha fel. Den fyrling som innefattade PeakSearch, Kameo, Nr10.se och tidigare nämnda (och redan då konkursnoterade) Flexenclosure lät, enligt 39 procent av den 36 röster starka väljarbasen, som den allra minst samhällsnyttiga av alla de som Pirkt.se släpat fram i det ambitiöst sammanställda tävlingsljuset.

Nu tänkte jag – på dagen ett år sedan publiceringen – se hur det har gått för de inte sällan svengelskt lynniga företagsnamnen på de fyra husfasader som var uppe och nosade på fjolårets titel. I eftermiddag cyklade jag därför helt sonika runt i Stockholms innerstad, främst runt Vasastan, Östermalm och Norrmalm (tre områden som brukar kunna bjuda på de allra mest fuffenskompatibla företagsnamnen; områden där man aldrig någonsin kan röra sig riktigt långt ifrån ett luftigt Investment Group-kontor), för att dokumentera vad pandemin gjort med våra stockholmska husfasader.

Förra våren ville ju exempelvis Moderaternas partiledare Ulf Kristersson strössla 100 miljarder kronor (här behövs några förstärkande utropstecken!!!) i månaden (och ytterligare några!!!) över svenska företag i rent pandemi-stöd, eftersom det är företagen – och inga andra – som får vårt samhälle att gå runt.

Nu stod det redan tidigt förra våren klart att det inte blev några hundra miljarder i månaden till de svenska företagen (vilket lär ha fått Internationella Engelska Skolans ägare Barbara Bergström att rättmätigt muttra om att »det får vara slut på det här kommunistväldet nu«) och frågan är vad denna gnidenhet från januariavtalsgänget har gjort med de allra yvigaste av de stockholmska innerstads-företagsnamnen.

Vad får vi för ett samhälle när IVA-sjuksköterskor kan belönas med fruktkorgar för flera hundra kronor för att de jobbat dubbla skift – men företag som StruSoft och AltoCumulus inte kan få vara med och dela på ett villkorslöst stöd på 100 miljarder kronor i månaden för att de existerar och finns till?

Vi såg redan under förra våren hur Flexenclosure dränktes i denna flod av illasinnad och pekuniärt gnidna dödskommunism, när Ulf Kristersson inte fick sin dyrköpta vilja igenom – men hur många andra konjunkturkänsliga namn kan ha följt i deras fotspår under året som gått?

Låt oss undersöka saken.

På Kungstensgatan 18 fann vi ett smäckert knippe företagsnamn för ett år sedan, där vi minns den potentiellt övervintrade Gladiator-kvinnan Elekta (som sitter och väntar vid kontorstelefonen på att Gunde Svan ska ringa), vi minns de skickliga ackumulerarna på AltoCumulus, Bublar Group, Vobling och… nämen, vänta nu:

Var fan är Vobling??? Bublar Groups dotterbolag? Har de tvingats packa ihop verksamheten??? Har Margareta Andersson och de andra som vägrade punga upp hundra miljarder i månaden Vobling-blod på sina händer?

Nej, en snabb googling leder inte till några konkursnyheter, men klart är att det skett mycket på både Bublar- och Vobling-fronten, då hela Bublar Group (vi som är stolta över svensk företagsamhet kallar dem bara Bubblarna sedan länge) verkar ha blivit uppköpta av några som kallar sig Goodbye Kansas Group AB.

På hörnet av den fina gula fasaden brukade det stå ett litet bublar, med små bokstäver, som för att förvarna förbipasserande om att vid den lilla plaketten vid dörren runt knuten blir det väldigt luddigt.

Ögonen tåras förstås när man tänker på att vi kanske kunde ha hållit kvar Bubblarna inom svensk riskkapitalägo om vi bara dragit in på fruktkorgarna och lagt våra monetära resurser på företagens likviditet. Kanske hade Bubblarna då kunnat stå pall de offensiva locktonerna från Kansas.

Vi noterar också att ett Expanding Brain Meme-företag, Virtual Brains, flyttat in på adressen, samt att Necter Group försvunnit och lämnat plats åt det likaledes tomma gör-vad-ni-vill-med-mig-företagsnamnet Validio.

Och misströsta inte för mycket vad gäller Bublars nedplockning av skylten på hörnet. Tittar man noga på bilden från Kungstensgatans hörn så ser man en liten grön flagga längst nere till höger i bild. Det är det finansiella techbolaget Qred som börjar ta plats, med sina erbjudanden om att låna ut två miljoner kronor samma dag till företag med Klarna-finstilta räntevillkor som lär sätta en och annan aktiebolagsägare på den bittra pottkanten framöver. De växer så det knakar – snabbast i Sverige, enligt dem själva – och lär tids nog kunna ta över hela byggnaden med sitt perfekta 2020-talsnamn och sin perfekta 2020-talssyssla.

Men har den svenska regeringen åtminstone gjort nog för att rädda StruSoft: företaget som (eventuellt) hjälper mongoliska strupsångare genom att tillverka mjukgörande salvor för deras ömmande halsmandlar?

Jodå. StruSoft sitter tryggt kvar på den vackra fasaden vid S:t Eriksbron över mot Kungsholmen, tillsammans med bland andra Heep, analysys mason och C&M Projekt. Men, kära vänner: fasaden har tappat MagiCAD!

En »BIM content platform for MEP design« har lämnat S:t Eriksbrons vackert brandröda fasad och lämnat ett bokstavligt hål efter sig.

Överlag hade dock inte särskilt mycket hänt utan som vän av svensk företagsamhet och internationellt osande Mossack Fonseca-upplägg kunde jag fram tills nu ta cykelturen med ro. Men när jag nådde fram till fjolårets vinnare i fjolårets så omskrivna och omdiskuterade omröstning – guldplaketten på Eriksbergsgatan 10 – så höll jag på att sätta mitt företagarhjärta i halsgropen. För döm av min förvåning när jag klev fram till plaketten och fick syn på följande samling namn:

Nog för att jag visste att Flexenclosure dukat under efter ett långt tvåfrontskrig mot marknadskrafter och fungerande engelsk grammatik, men var någonstans var PeakSearch? Och hade Kameo dukat under?

Hade svensk företagsamhets luddigaste samling namn plötsligt fått besök av något så hederligt som en fond för cancerrehab?

Nej, då vände jag mig om:

Där har vi dem! Alla på vår gamla favoritplakett, förutom då closure:ade Flexenclosure, vars plats har tagits av pålitligt intetsägande Eleda. För Eriksbergsgatan 10 har inte alls fallit ihop i en pandemiskt påverkad hög – utan rätat på ryggen efter fjolårets kritikstorm och istället utvidgat verksamheten:

Har i sett så mycket guld någonstans? En guldplakett på varsin sida, förgyllda knoppar på grinden, som om adressen utvecklats till en gammal egyptisk gravkammare för svensk företagsamhet. Kanske ligger Flexenclosures gamla F-skattsedel där bakom portarna i en gyllne mappsarkofag med hårda pärmar?

Nåväl. För att avrunda denna sammanfattning av det gångna årets pandemipåverkan på några av Stockholms allra lynnigast namnsmyckade fasader så måste vi avsluta hos den fasad som rönte allra mest uppmärksamhet under förra årets stora publicering (en kommentar i kommentarsfältet!): samlingen på Kungsgatan vid Klarabergsviadukten.

Och visst kan vi notera att en consulting group har klappat igen sedan vi riktade kameran mot fasaden sist – men framför allt måste vi konstatera att Pirkt.se är en portal med viss tyngd i företags-Sverige.

I fjolårets otroligt virala sammanställning, som fick mången investment group-kontorister att känna den existentiella ångesten svindla innanför det solkyssta pannbenet, benämndes företaget syncron felaktigt som synaron, på grund av dess luddigt utformade skylt. Deras coolt utformade gemener gick in i varandra på ett mycket konfunderande sätt och det var först i kommentarsfältet, där signaturen Jocke kom till undsättning, som det riktiga företagsnamnet kunde tydas fram. Och vad ser vi nu? Jo, PR-människorna hos syncron har tagit till sig av kritiken från den uppmärksammade granskningen och helt sonika bytt ut hela åbäket på husfasaden mot en ny skylt som tydliggör att de heter syncron och inget annat.

Vill man erbjuda världen »industry-leading cloud-based after-sales service software solutions that empower leading manufacturers to increase product uptime« så har man inte råd att slarva bort sig själv genom en oklart utformad företagsskylt. Då kan flera leading manufacturers bli kvar med sina produkter i icke-up-tiden.

(Det här inlägget, precis som alla andra Pirkt.se-inlägg, är skrivet i up-tid. Om ni inte förstår vad som menas med det råder jag er att se om filmen Tenet.)

Aldrig tidigare har jag så tydligt sett effekter av Pirkt.se:s www-härjningar ute i verkligheten, bland de kostymprydda män, kvinnor och daytrader-cyborger (det tredje affärsmässighetskönet) som får det här samhällets hjul att snurra. Någon klättrade alltså upp på fasaden och bytte ut skylten, efter det tumult (en kommentar i kommentarsfältet!) som utbröt efter publiceringen.

Det får mig att känna vind i de näringslivskritiserande seglen, så till den milda grad att Pirkt.se:s stora framgångskoncept och exportsuccé Fredagsveven (översatt till över hundra utländska Pirkt-domäner, Google Translate:ade till penisförlängningsreklams-draperade kassakor) borde innefatta en veckovis floskellista med de bästa nytillskotten som upptäckts i denna blivande folkrörelse.

Vad säger ni om den idén? Tänk på att varje kommentar har möjligheten att enskilt påverka den stockholmska stadsbilden.

Fredagsveven: Skulle du känna igen en miniflipper sej i en polis-lineup?

Jesus må ha lämnat jorden åt sitt öde och färdats till himlen på en torsdag för drygt 2000 år sedan, men Fredagsveven finns kvar för att sprida gråtskrattsgubbsforcerad glädje åt massorna. Och på Pirkt.se finns inga klämdagar när det gäller det viktiga uppdraget att bjuda på veckans allra svagaste samling spaningar.

Det här lediga veckoslutet i maj månad har alltid omgärdats av en del luddighet för mig som icke-troende. Det närmaste jag kommit en kristen uppväxt är bekantskapen med min morfars ytterst selektiva bokstavstrohet, där han – som ogillade smaken av räkor – vid varje skaldjursbelupna måltid hänvisade till en bibelformulering om att människan inte bör äta kräldjur, så varför det var just på en torsdag Jesus valde att lämna oss (kan han ha velat slippa helgtrafiken?, hittade han en billig sista-minuten-rackare?) har alltid varit höljt i dunkel. Men jag har i alla fall alltid haft en mycket tydlig bild av att Jesus flugit sin kos. Men en saxning från Svenska Kyrkans hemsida gör situationen mindre klar:

Dagen då Jesus lämnar jorden kallas Kristi himmelsfärds dag. Dagen kallas ibland lite skämtsamt för Kristi flygare. Jesus flyger egentligen inte bort, men det här är dagen då han återvänder till himlen. 

Är det här ett försök att efterhandskonstruera fram Jesus som en miljöhjälte; en 0-talets Greta Thunberg-figur som vägrar det givna färdmedlet för en mycket krångligare rutt.

Hur tar man sig ens till himlen utan att flyga? Vilken otrolig hjälte gjorde sig sådana omvägar för att slippa flygskammen år noll?

Efter att Pirkt.se i förra veckan tog ställning för den sundsvallska skolmaten var det fint att se att fler slöt upp bakom våra offentliga skolkök i veckan, som Lasse Wennman på Gävle sjukhus:

Och eftersom någon var så bjussig att kommentera förra veckans upplaga av Fredagsveven under pseudonymen Sprödbakad Västerhavsfisk så bjuder portalen den här veckan på ett litet mini-quiz på skolmatstemat:

Hur många av dessa fiskpanetter, utgivna av en av våra skolköks leverantörer, känner ni igen och kan namnge korrekt?

(Svar på skolbespisningens nio olika namn för taffligt panerad fiskpanett lämnas i kommentarsfältet.)

Till sist såg även jag, som brukar vilja sticka ut näbben i skolfrågor, SVT-dokumentären om den yvigt oreglerade Solviksskolan i Järna. Det är alltså Waldorfskolan som byggt upp hela sin verksamhet kring att barnen skulle komma till lunchen och få höra det här från sin klasslärare:

Och nog var det skandalöst och visst kände man väldigt starkt med alla de vuxna som varken lärt sig räkna eller läsa eller skriva och framför allt med de som blivit mobbade i den av vuxna obevakade skogen, men här på Fredagsveven fokuserar vi på de underhållande delarna.

Det här svaret, som en av grundarna av skolan bjöd på, liknade oroväckande mycket hur man själv svarade när någon från universitetet kom ut till ens praktikskola för att studera ens lektion, och de frågade om hur man tänkt med lektionsupplägget:

Och Solviksskolan grundades redan i mitten av 1980-talet, nära ett decennium innan friskolereformen och det fria skolvalet: långt innan Sverige blev världsunika i sitt skolpengssystem med fria vinstuttag.

Även då gick det bevisligen att bedriva friskola i Sverige.

Och jag tänker att det finns en sådan How It Started / How It’s Going-meme att göra här, apropå svensk friskolehistorik.

För Solviksskolans fasansfulla brister till trots så var det väl det här vi ville åt när det gällde att öppna friskola?

Att alla yviga och frisläppta konstnärssjälar – de som gillar att slunga sig iväg i en lian under pågående SVT-granskning – skulle få grunda en skola med alternativ pedagogik ute i skogen. Det var väl så det började.

Men hur det går, med det här med friskolorna?

Nu har några individer som säkert aldrig någonsin kastat sig iväg i en lian (de bolagstoppar hos Academedia som under 2021 fick miljonbonusar samtidigt som koncernen sparkade lärare) lanserat en tjänst för att hyra ut lärare mellan olika skolor via fjärrundervisning på datorn: just den lilla vidgade lucka i lagen som just Academedia varit med och lobbat för.

Jag och mina vänner på lärarlinjen har följt utvecklingen på skolmarknaden under våra år i förvar, förlåt, på universitetet och då och då skojat om att man kommer behöva snöra på sig Über Teach-ryggan full med pennvässare och radergummin när vi kommer ut i yrkeslivet.

Ganska snart är vi där. Jag tror det finns (ytterligare) en längre text att skriva om den där utvecklingen, men eftersom det här är en upplaga av den gråtskrattsgubbsdrivna Fredagsveven så kommer här istället en The Office-meme på temat, som legat och samlat damm bland utkasten:

Jag förstår inte den postmoderna ekonomin i den globala hyperkapitalismen, men den här nyheten – som slog ner som en biljardkula i en Elon Musk-byggd bilruta – hade gjort mig orolig över världsekonomins sköra tillstånd…

… om det inte varit för att jag i veckan också klickade mig in på en Aftonbladet Plus-artikel om den förre Raw Comedy Club-komikern Mårten Andersson. Han har fått fullständigt dille på kryptovalutor och konstaterar följande:

Om den nyblivne kryptoastrologen Mårten Andersson säger att vi alla ska ha tilltro till den långsiktiga tillväxten så kan vi alla sitta lugna och trygga i den biljonrasande båten.

Under våren jobbar jag som partiell distanslärare på högstadiet i Stockholm och jag vet inte hur många gånger jag råkat börja inleda en liten drapa med ljudet avstängt på mig själv, men det har hänt fler gånger än vad som är acceptabelt om man har så hög digital svansföring som jag har i mitt CV.

Jag vet inte riktigt vad jag – en gif-skapande portalägare som hade skaffat mig en digitalt framtidsosande Emanuel Karlsten-frisyr om hårfästet bara tillåtit – har att skylla på, men klart är att mute-knappen är en viktig funktion att få grepp om. Bara de senaste veckorna uppdagades det vid ett par tillfällen i vårt avlånga land.

Först i skånska Sjöbo, på ett möte med kommunfullmäktige:

Där hade någon glömt trycka på mute-knappen när hen lät sin irritation över en möteskollega sippra ut genom högtalarsystemet.

Det var SVT som i veckan uppmärksammade att Sjöbo-politikerna nu tagit till extra åtgärder (en påminnelse om att stänga av mikrofonerna) för att kommunpolitikerna ska slippa råka smäda varandra över Zoom-verktyget och jag tycker att ni måste unna er de sista sekunderna av det här klippet för att få höra en skåning säga de här fem bevingade orden:

Men inte heller i Bohuslän har alla koll på det där med mute-knapparna. Den här gången gällde det inte ens något nytt digitalt verktyg utan gammal hederlig radio, där misstaget dessutom gjordes av vana radiopratare:

Att Zoom-fela är mänskligt, men att gå så fullständigt bet inom sitt eget medium är svårare att ursäkta: det är som att jag skulle smattra ihop en upplaga av Fredagsveven utan att applicera en enda gråtskrattsgubbsfylld radbrytning. Det borde sitta i ryggmärgen.

Och det får man verkligen ge klassläraren i det här fallet, att konversationen som sipprade ut till femteklassarna lät olämplig:

Jag ber om ursäkt för att referenserna till It’s Always Sunny in Philadelphia har stått som spön i backen på sistone (det är en serie jag släppt sedan säsong 8, men bestämda uppmaningar om att jag borde fortsätta kolla tas fortfarande emot), men hela situationen verkar otroligt lik den här scenen, när Danny DeVitos yviga karaktär råkar lägga ut texten om vad han tycker att man borde få göra med hans döda kropp under en pågående skönhetstävling för just små barn:

Denna slogan reagerade jag på häromdagen:

Inte vattenbristen, inte vattenföroreningar utan bara… vatten.

Det låter som att de tycker att vatten är för… blött? För tunt och rinnigt? För genomskinligt och smaklöst? Låt oss lösa det nu, en gång för alla.

Jag tycker mig ha märkt ett försvagat intresse för tablåtevens väderleksrapporter. I mitt barndomshem så pausades alltid pågående diskussioner när SVT:s eller TV4:s vädervinjett gick igång, varpå någon sträckte sig efter tevedosan och höjde ljudet ett par snäpp.

Jag ser inte samma genuina intresse för den fasta televisionens väderleksrapporter längre. Kanske är det det minskade tevetittandet överlag som är boven, eller alla väderappar i telefonen eller vädrets minskande betydelse för om det ska kunna bli en bra dag eller ej – men klart är att jag misstänker att mediebranschens meteorologer har börjat fundera på hur de ska göra sig relevanta igen.

För i början av maj fick den här nyheten i alla fall mig att tänka att den gamla nötta och förlöjligade »carpe diem«-mottot kanske har något ändå:

Lev ditt liv som om varje dag vore den sista är en sliten och lökig klyscha, visst, men lev ditt liv som om det när som helst skulle kunna komma en kinesisk raket som färdats okontrollerat mot jorden i 28 000 kilometer i timmen och träffa dig rätt i pallet!!! har ett helt annat modernt schwung.

Och nu har den där raketen störtat färdigt, som jag förstått det, och den träffade varken mig eller någon annan – men det fanns en viss oro där, som väder- och vind-experterna gärna kapitaliserade på under raketens färd mot jorden.

Titta bara på den här prognosen:

Jag säger inte att det var världens samlade tv-metereologer som fick den kinesiska raketen att störta mot jordskorpan, men hade det inte varit ett oöverträffat sätt att få folk att åter vrida upp ljudet på sina teveapparater runt vädervinjetten? Att det svenska folket får veta vad Per-Erik Holmberg – expert på saker som drar in luftledes över Sverige – tror om chanserna att det susar ner en fritt fallande jätteraket över västkusten under dagen?

Jag hade i alla fall suttit på helspänn under en metereologdrapa om att det »framåt eftermiddagen ser ut att dra in en kallfront över Stockholmsområdet, samtidigt som det framåt kvällen kan spricka upp i molntäcket i de nordligare delarna av landet eftersom det just nu störtar en jättelik raket i 28 000 kilometer i timmen som ser ut att ta sig in mot det norrbottniska fastlandet«.

En upplagd ribba att kunna saxa över

Det finns ingenting som är svårare än att leda med 3–0 på Idrottsparken i Sundsvall. Det vet alla som satt på IP under hemmamötet mot IFK Göteborg under sensommaren 2012, då Giffarna under loppet av en enda kvart lyckades rasa hela vägen ner från mitten i allsvenskan ner till superettan.

Men ska vi på Pirkt.se för en gångs skull försöka fokusera på det positiva?

Efter segern mot Vasalund har vi någon form av maxnivå att jämföra alla kommande prestationer med.

Tidigare har jag mest tänkt att det borde vara väldigt lätt för Giffarnas mycket meriterade startelva att gå ut och styra och ställa i matcher mot superettanmotstånd (som i regel verkar utgöra luddiga hopkok av gammal allsvensk bråte och division 2-uppflyttade 22-åringar). Jag har mest tänkt att Giffarna kan kliva ut respektlöst och – om de nu ska envisas med att ha åtta man runt mittplanen – triangulera omkring i rappa passningskombinationer inte låta motståndarna låna bollen på konstgräset.

Jag har mest tänkt att det borde vara väldigt enkelt för Linus Hallenius och Pontus Engblom att kombinera sig förbi de ofta mycket begränsade mittbackspar som Engblom själv enkelt sprang igenom ensam i fjol. Jag har mest tänkt att Dennis Olssons och Pontus Engbloms inlägg-avslut-samarbete allena borde kunna borga för att Giffarna kan bygga på ett somrigt smultronband av segrar.

Visst hade vi sett ganska tydliga intentioner av vad det här laget är kapabelt till i premiären mot Helsingborg, men det var först under matchens första fyrtiofem minuter mot Vasalund i lördags som vi verkligen fick raka och tydliga svar:

Jo, det här GIF-laget ska kunna vara så här pass dominanta mot den typen av superettangäng som ser ut att ha häftats samman med en Kebba Ceesay, en Denni Avdic, ett par gem, en Jimmy Durmaz-brorsa och en kommunalt uttjänt häftapparat.

Vi gör rätt som i viss mån förväntar oss det.

Det ska förstås inte alltid gå så enkelt att vi mot varje svag motståndare seglar iväg till en 3–0-ledning innan tjugo minuter är spelade, med utdelning på nästan vartenda skott, men vi ska kunna vara precis så dominanta och så bestämda när vi går ut för att hämta hem tre poäng.

Det tog alltså inte ens en minut innan Daniel Stensson sprintat fram i pressen och motläggat fram bollen till Pontus Silfver som en-tusch-serverade Linus Hallenius i den typ av två-mot-två-läge mot mittbackarna där vi faktiskt har rätt att kräva en hel del.

Så dåliga är många superettanbacklinjer. Så bra ska Linus Hallenius och Pontus Engblom vara tillsammans med en fotboll, rättvända mot ett mål.

Pontus Silfver hockeyassisterade också läckert till 2–0-målet under vad som måste ha varit hans bästa halvlek sedan hemflytten förra året. Och nog för att Vasalunds försvarslinjer såg ut att vara ritade av någon gravt darrhänt, men allt det där snacket om att bryta av det kortare spelet med längre bollar (det som hittills ofta resulterat i ett resultatlöst virrvarr av felbeslut) är väl tänkt att mynna ut i ganska precis det där. Två anfallare som båda pressar ner motståndarnas backlinje, en lyftning, ett fint Hallenius-beslut, föredömlig påfyllnad från mittfältet – och så tack och Erik Andersson-godnatt innan matchuret hunnit slå fyrsiffrigt.

Det här GIF-laget kan, till och med fembackslinjeformerat, låta bollen göra jobbet så snabbt och effektivt att det öppnar den typen av luckor i motståndarförsvaren, som en Silfver kan chippa in i eller, ännu hellre – som en Dennis Olsson kan precisionsdunka in inlägg i.

3–0-målet var ett närmast övertydligt typexempel på vad jag faktiskt förväntat mig den här säsongen: att vi har många mål och följaktligen också segrar att uthämta bara på att vi sitter på både seriens kanske främsta inläggsfot och seriens mest kliniska avslutare. Det tidiga inlägget satt stenhårt mellan de rödklädda backarna och på läppen på Engblom och avslutet fick ett par nättaksmaskor att tänjas till bristningsgränsen; hade scenen regisserats som en Erik Löfgren-sanndröm hade det ropats »bryt!« på grund av ett närmast parodiskt överspel.

Så kommer det inte alltid se ut, förstås, men det finns en strid ström av mål att hämta utifrån den källan (visst var det Olssons fot som prickade Engbloms språngskalle också?) – men de kommer inte tillåtas uppstå ur ett vakuum.

Det är först när Giffarna lyckas flytta motståndarna tillräckligt, med ett beslutsamt och snabbt passningsspel, som det kommer uppstå exempelvis Dennis Olsson-luckor för de tidiga inläggen eller de överraskande djupledslöpningarna (han borde serverat Engblom ett till, när Erik Andersson smekte fram bollen). Det är först när Giffarna verkligen går ut och tar tag i bollinnehavet och ser till att ha en ordentlig rörelse med och utan boll som det kommer öppna upp sig lägen på det där sättet.

Och det vet vi nu, efter Vasalunds-matchen: att det kan de göra. Vi har nu en fyrtiofem minuter lång instruktionsfilm över hur den här stjärnspäckade GIF-elvan ska kunna saxa över en slå-bottengängs-ribba i årets superetta.

De första 18 minuternas effektivitet kommer man förstås aldrig kunna kräva eller knappt ens hoppas på, men den första halvlekens frenesi, bestämdhet och tempo kan man faktiskt kunna ha som förväntning på det här GIF-laget under fortsättningen av den här serien.

(Och med den måttstocken – och med nästan alla andra tillgängliga – så var förstås den andra halvleken alldeles otroligt underkänd. Men vi vet att det inte finns något svårare än att leda med 3–0 på IP. Och vi vet ju att Davor Blazevic egentligen når upp till ribban.)

Vi behöver inte längre filosofera kring hur bra den här GIF-upplagan borde kunna vara mot svagt superettanmotstånd – vi kan peka på Vasalunds-insatsen och kräva något som liknar det för att vara helt nöjda.

Till sist vill den portalägaren – som är ungefär ett dygn sen med den här slappt ihoprafsade och ovanligt snällt vinklade analysen – berätta att han för första gången på väldigt länge sveptes med i ett måljubel. Det räcker bevisligen med så lite som åtta supportrar på läktaren – som Patronerna fick välja ut med omsorg – för att locka ur den annars så avslagne hemmasittaren ett ordentligt tjoande vid ett tidigt 1–0-mål.

Fotboll är en folk-på-läktaren-sport. Jubel är en flockaktivitet.

Jobbet blev gjort – men problemen kvarstår

Efter GIF-matchen snörade jag faktiskt på mig löparskorna och tog mig en liten springtur, trots att mitt gamla knä fortfarande trasslar och har gjort så sedan i vintras.

Och jag är nöjd över att jag tog mig ut och nöjd över att jag tog mig runt den lilla rundan. Jag gjorde det som var det viktiga, jag fick jobbet gjort – men det omöjliggör inte att jag samtidigt kan vara väldigt missnöjd med hur det såg ut och kändes under färden.

Då och då sneglade jag i sidan för att ta en snabb titt på min joggande kropp i reflekterande helkroppsrutor och konstaterade att det såg krampaktigt ut. Inte bara just kring knäleden utan att knäbekymren liksom sipprat upp i kroppen och orsakat någon form av mer allmän och helkroppslig ålderskrämpa. Jag hade dessutom en huvtröja i bomull på mig (ett plagg som felaktigt lanserades som ett lämpligt joggingplagg i den första Rocky-filmen) och vid varje snedkik in i de reflekterande glasrutorna såg jag hur den hade bullat upp sig precis över den nedre delen av magen.

Visst hade jag en påvärmd gammal bytta med ostig risotto guppandes omkring i mellangärdet, men riktigt mycket James Keene-kropp kunde jag väl ändå inte förlika mig med att jag skulle ha skaffat mig.

Foto: Bildbyrån.

Jag snubblade över den här bilden inför premiären mot Helsingborg, när jag tänkt unna mig en slapp spaning om att Andreas Granqvist sitter på ett av Sveriges mest långsamt tillbakakrypande hårfästen (han har haft den där clinging-to-some-scraps-frisyren i många år nu???). Men genast reagerade jag på vad det var för en figur som stod och höll Granen i armen, med hållningen av en skör tant på en för snabbt åkande buss och med uppsynen hos någon som för länge sedan velat klappa igen ögonlocken och lägga sig ner i mullen bland sina vänner i bockstensmannafamiljen.

Och såg jag ut igår kväll, när jag var ute och joggade: som James Keene, 35-åringen som kom till allsvenskan under vad som måste varit det tidiga 1990-talet och som nu fortfarande spelar för Östers IF. James Keene har exakt den gubbiga post-elitidrottar-kroppsformen som precis alla gamla britter som någon gång gjort League 2-minuter för typ Wrexham har; den typ av kropp som borde vara optimerad för att flanera en strandpromenad i Torrevieja med pondus, inte sätta superettanförsvar i gungning.

När James Keene i pausen tvingades jogga över hela planen till DPlay-studion så anlände han alldeles andfådd till mikrofonen.

Han gjorde det efter en halvlek där han tillåtits vara bäst på planen.

Det är ett gott betyg till vad en gubbkropp kan göra, men ett dåligt till ett GIF-lag som man ville se någonting konkret positivt ifrån i omgång fem.

För på samma sätt som det blev en runda för mig, trots mitt trasslande knä (kan gikt sprida sig upp längsmed benen och orsaka portvinsknä?) och trots min putande risottomage så blev det till slut en 2–0-seger på bortaplan mot svårspelade Öster för seriefavoriten GIF Sundsvall. Precis som i fallet med min löprunda så var det just det att jobbet blev gjort, det viktigaste avklarades – men det såg väldigt krampaktigt och icke-majestätiskt ut.

Den andra 2–0-segern på tre matcher kan lätt se så där alldeles otroligt seriesegrar-stabilt ut, men det finns fortfarande så väldigt mycket att kritisera vad gäller det här spelet och den här spelidén.

Vi tar givetvis med oss att inhoppande Johan Bengtsson, 17, slutminutssmällde dit sitt tredje mål för säsongen och gick upp i delad skytteligaledning i superettan. Om inte det faktumet får Urban Hagbloms telefon att ringa rekordmycket så kan vi redan nu knyckla ihop och slänga den femårsplan som säger att vi snart ska sälja spelare för tio miljoner per säsong.

Vi tar med oss att Dennis Olssons fasta situationsfot börjat betala av sig, då han pricksköt en (förmodligen knappt offsidestående) Pontus Engblom på huvudet till det matchavgörande 1–0.

Foto: Bildbyrån.

Vi kan ta med oss att Tommy Naurin, klubbikonen som nyss avslöjat att han snart ska lämna klubben efter elva år i dess tjänst (en nyhet som klubben först gick ut och uppmärksammade på detta tårdrypande fina sätt), tar sin uppgift som ansvarig för fasta situationer på allvar: aldrig har jag hört någon skrika sig så hes över GIF-positioneringen på motståndarinkast runt mittlinjen.

Och vi tar med oss att Henrik Åhnstrand bevisligen är en tränare som inte är helt främmande för att göra ganska drastiska ändringar när det ser riktigt illa ut. För det gjorde det i den första halvleken, där vi skapade en enda farlighet (ett långt svepande inlägg i efterdyningarna till en fast situation) – och vips så hade Åhnstrand i paus kastat ut en av backarna i det baktunga laget, övergett fembackslinjen och slängt in Jesper Carström i en ytterroll i en flytande 4-2-3-1-uppställning med Hallenius och Engblom som växelvis dragande lok.

Det kan vi ta med oss: att vi har en tränare som bevisligen inte är hjälplöst fastkörd i sina på förhand bestämda hjulspår. Vad vi inte kan ta med oss är tyvärr att det skulle ha blivit så mycket bättre med en fyrbackslinje.

För det här var, 2–0-segern borta mot Öster till trots, ingen bra insats. Jag tänkte det när jag klev in från den 18-gradiga solen vid 18.15-rycket (ett av de tydligaste exemplen på att den pandemiskt paralyserande coronafotbollen är annorlunda mot vanlig fotboll är att matchstarterna anpassas efter arenarestaurangernas öppettider): att nu kräver jag att få se tecken på att Giffarna ska tillhöra toppen i den här serien.

Jag fick en 2–0-seger efter en fast situation och en hela-havet-stormar-kontring i slutminuten, men just tecken på att GIF Sundsvalls spel borgar för en topplacering i den här serien fick jag väldigt nästan inga av.

Visst var mattan på Visma Arena en omkring två timmar lång smädeskampanj mot den grästyp som kallas för hybridgräs (lite gräs, lite plast, otroligt mycket studs). Men det måste vi väl, precis som vid förlusten borta mot Värnamo, ha räknat med: att mattan skulle vara usel och att det skulle tvinga fram ett rakare spel och en kamp om andrabollar?

För Henrik Åhnstrand tryckte på det i både pausintervjun och efter matchen: det jobbiga i att Östers IF »spelar alla bollar bakom«.

Om det nu var det som Öster gjorde (i den första halvleken hade det fler ordnade anfall än Giffarna och efter målet gick det inte att spela bakom Giffarna eftersom de pressades ner i eget straffområde), vad var det… Giffarna ens… försökte göra?

Visst såg vi tecken på att Alexander Blomqvist ibland stod med bollen vid fötterna och väntade på att något skulle hända (vilket fortsatt verkar vara en central del av spelidén) och visst såg vi ibland att Daniel Stensson droppade ner som fjärdemittback för att leta passningsvägar i det annars så stillastående GIF-laget.

Men vad lyckades Giffarna spela sig fram till? Var var deras försök till något finlir? Går det ens att påstå att de försökte?

Precis som flera i DPlay-studion var inne på så är detta lag tänkt att vara någon sorts hybrid mellan fjolårets Pep Guardiola-feltolkade rull-i-eget-straffområde-lag och ett rakt och djupledshotande superettanvinnande gäng. Som det ser ut just nu är det bara ett virrvarr av motsägelser. Flera gånger skeppade Anton Eriksson (som var bra och som tog ett stort ansvar för att det skulle hända nå-gon-ting, med sitt idoga utmanande från backlinjen) iväg en långpastej på vinst och förlust, mot två ytterst ensamma anfallare – medan fem GIF-backar stod i någorlunda bredd längst bak. Giffarna var, fram till förändringen i paus, ett tydligt kortbollsformerat långbollslag på det studsiga hybridgräset.

Och det kan tyckas väldigt vettigt att nå upp till Linus Hallenius och Pontus Engblom, som i den höga Österpressen lämnades stundtals man-man-ensamma mot sina två mittbackar, men dels ser de båda tilltänkta skyttekungarna fortsatt rostiga ut var för sig och samtidigt är det fortfarande så otroligt långt till ett fungerande samarbete mellan de båda.

Fyrbackslinjen bevisade inte mycket vad gäller förbättrat spel eller tydligare spelidé, men det signalerade det viktiga: Henrik Åhnstrand var inte nöjd med hur det såg ut i den första halvleken.

Jag tog mig ut på en joggingtur igår och kan vara nöjd över att jag fick det gjort, men jag kan också vara fortsatt besviken på hur det såg ut och hur fortsatt trassligt det kändes.

Det hoppas jag att Giffarna också har ödmjukhet nog att vara.

Fredagsveven: Sveriges mest skyldigt kodade solglasögon

Det spelar ingen roll om vårveckorna är försomrigt prunkande av fotosyntetisk väckelserörelse eller ifall de är till bredden fyllda med snöblandat isvatten som återuppstånden Kung Bore fått för sig att strila ner över de stackars försomrigt omställda cyklisterna; de ska på den här portalen likafullt avslutas med en prydlig samling av oönskade spaningar under rubriceringen Fredagsveven.

Den här veckan har Pirkt.se-koncernen hunnit meddela en nysatsning på ljud i samband med ännu ett negativt resultat i årsbokslutet, efter ett räkenskapsår präglat av fortsatt uteblivna intäkter och tunga investeringar i maskinparken (där det fortsatt satsats tungt på både bokföringsprogram och webbhotellskostnader). Många höjde förstås på ögonbrynen över att en så omskriven och unisont hyllad portal kunde redovisa negativa siffror och därmed helt undslippa all typ av företagsskatt och kanske är det helt sonika så att koncernledningen låtit den svenska filialen släpa efter ekonomiskt för att kunna göra som Amazon och undkomma skattmasen globalt:

Kanske är det så att de Google Translate:ade upplagor av Fredagsveven som går ut på koncernens utländska toppdomäner, som Pirkt.an (Nederländska antillerna) och Pirkt.cg (Kongo-Brazzaville) kantas av dyrköpt reklam för casinodobbel och penisförlängningsmedel, vilket gör att koncernen som helhet går med ett oerhört miljardöverskott och att produktionen från ursprungskällan Pirkt.se främst används som en skatteteknisk front där minusresultaten på 1500 kronor är en absolut nyckel.

(Det skulle förklara så mycket kring varför portalen fortfarande är aktiv.)

Men innan en sådant skattetekniskt upplägg uppdagas så fortsätter jag i tron om att det är spaningarna i sig som ger den här portalen sitt existensberättigande. Och varje fredag sänker jag huvudet när jag intar min gamaktiga hållning över dataskärmen (och muttrar över att jag ännu inte köpt mig en säcklös ryggsäck från Backzter) och tänker mig att jag – som salig Sven Tumba – ska stånga mig igenom en pappvägg och komma ut med friska skär på arenan för skärmdumpsdrivna hugskott:

Och varje vecka faller jag antagligen pladask på grund av de medföljande pappbitar som fastnat under mina popkulturellt och identitetspolitiskt slöslipade skridskor, precis som Sven Tumba gjorde när han skulle hyllas under invigningen av hockey-VM i Stockholm.

Jag har i veckan tittat igenom Jens Linds tvådelade dokumentär om Sven Tumba, vars biografi jag haft sparad i en Tradera-minneslista i flera månader sedan jag såg att han på baksidan summerade sin osannolika karriär på det här sättet…

… med det löst formulerade gamäng så väldigt tidigt i den CV-artade listan, tätt följd av tydligare titlar som kalsongförsäljare och rojalist.

Dokumentären innehöll sina starka scener, där den välkända dubbelmissen på VM-invigningen (först snubblar han efter den svåra papp-språngskallen, sedan missar han pucken när han ska skjuta mot målet*) var en av dem.

Men även om den rörliga gifen behövde göras, då den inte fanns så lättillgänglig som den borde på den vida webben, så är frågan om det inte finns mer potentiellt viral sprängkraft i den här stillbilden som gick att pausas fram i dokumentären:

Det vi ser är kvinnokarlen Sven Tumba, van att få vilken kvinna han än velat ha, som tvingas beskåda ett giftermål från första parkett. Den glåmigheten i blicken, när han ser sin stora kärlek Maud ge sin hand till en rik gammal fransos, skojar man inte bort. Tumba, som alltid annars verkade ha gamängens glädjefyllda blick, ser ut att tappas på all sin livsglädje i realtid när fransosen trär ringen över Mauds finger.

Vad säger vi: har den viral potential?

Svårt kanske att få spridning för en metalitterär Pirkt.se-kopplad meme, men om vi breddar oss till att använda min person som referens så tycker jag att den har vissa kvaliteter som skulle kunna utmana den gamla förlegade Distracted Boyfriend-meme-mallen:

Som tur var behöver man inte känna särskilt starkt för den unge och glåmigt stirrande Sven Tumba särskilt länge, eftersom det framkommer tämligen tydligt i dokumentären att nationalidolen bland annat var kroniskt otrogen mot sin fru. Denna fru, Mona, var också den yngre systern till den unga kvinna han fått se bortgift i den etablerade meme-mall som presenterats ovan.

Och klart är att Sven Tumba inte bara introducerade slagskottet i svensk ishockey och flera mer eller mindre luddiga produkter på marknaden, han introducerade också ett sportsnubbigt snack som känns otroligt långt före sin tid vad gäller användandet av begreppet skön:

Skandalerna kring Paradise Hotel har duggat tätt, sedan det avslöjades att det begåtts sexuella övergrepp under årets produktion samtidigt som produktionsledningen (konstpaus för att göra plats för överraskande vändning) valde att prioritera att det blev en bra tv-säsong framför alla deltagares trygghet.

P3 Nyheter följde upp med en granskning som visade att sexuella övergrepp varit vanligt förekommande under produktionen även tidigare år och i dagarna avslöjade SVT Nyheter pikanta uppgifter från de kontrakt som deltagarna är tvungna att skriva under vid medverkan.

Så här såg nyhetsuppslaget ut på SVT:s hemsida:

Och nog reagerar man på hur mannen i kavajen och de lätt blåtonade solglasögonen ser ut som den klassiska urtypen för en skumraskfigur i nöjesbranschen, som tvingar ungdomar att skriva på finstilt snirkliga kontrakt? Jag tänkte nog att dagens tvivelaktiga nöjesbranschprofiler hade snyggat till fasaden en aning och åtminstone börjat försöka se ut som att man inte skrupellöst gör pengar på cirkusdjur, vattenruschkanor och allt annat som kan tänkas gå under det breda nöjesparaflax man satt upp för att göra hela ens verksamhet ljusskygg.

Men nej: de sitter tydligen fortfarande på ett par pilotbrillor och en uppsyn som formligen skriker ut en benägenhet att när som helst kunna klappa ihop en cirkusverksamhet i ett par utländskt registrerade bilar och försvinna från en elvamanna-grusplan med snablar och östeuropeiska jonglörarmar hängande ut genom fönster och bagageluckor, ifall det vankats myndighetskontroll av verksamheten.

Kul ändå, tänkte jag, att vissa saker får vara som de alltid har varit.

Men döm av min förvåning när jag klickade mig in i artikeln och fann att…

… den jag trodde var en skrupelfri skumraskare visade sig vara den laglydige jurist som SVT bett titta igenom de skandalösa avtalen, för att såga kontrakten jämsmed dess finstilt tatuerade fotknölar.

Jag har sällan blivit så förvånad i hela mitt skärmdumpsletande jordeliv. Juristen Jens Tillqvist sitter på ett av de skyldigast kodade par solglasögon jag någonsin sett balansera på en näsrygg.

Det känns som att det går framåt i arbetet mot coronan. Min farmor är helt vaccinerad (trots att hon bor i Västernorrland: den av de Irene Svenonius-förskonade regionerna som verkar hantera sin sjukdom allra sämst) och till och med min ömme och inte alls särskilt åldrade fader har med sina snabba IT-fingrar lyckats komma över en vaccinationstid.

Men jakten på snabba lösningar på detta pandemiska problem får inte gå till överdrift. I veckan nåddes jag av den här nyheten:

Sällan har antropocentrismen slagit ut i så fullskalig blom som när vi försöker tvinga bin att göra vad som ser ut att vara situps, chrunches på tv-shops-engelska, i någon typ av AbTronic-mackapär där de ligger och knycker sig upp med bi-händerna mot bi-fötterna.

Självklart är det holländarna, detta gycklets och opålitlighetens folk, som tvingat på oss idén att vi kommer att bli av med pandemin om vi människor bara tillåts tvinga på våra skeva skönhetsideal på världens bin.

Jag kan se framför mig hur Wim Van Der Poel (ett namn jag inte skulle bygga min coronastrategi på) står och SATS-PT-hetsar de stackars bina om att ifall de bara gör några reps till så kan de få den där getingmidjan som bina fram tills nu inte vetat om att de borde eftersträva.

Vi avslutar med det som jag trots allt vill kalla lokala nyheter, från mitt hjärtas hemstad Sundsvall. Stadens enda lokaltidning har gjort en stor kartläggning om ett kroniskt hett och omdiskuterat ämne: skolmaten.

Ämnet »Elever tycker skolmaten är äcklig« är så känslig att Sundsvalls Tidning låter flera inblandade parter uttala sig anonymt, bland annat flera av de ungdomar som kritiserar skolbespisningen i hårda ordalag. Men när de uttalar sig så här så hade jag hoppats att uttalandena hade varit möjliga att bemöta – för det här är alldeles vansinnigt historielöst:

Att år 2021 få påstå att man skulle vara »med i ett experiment« bara för att man någon gång serverats skolmatsklassikern fisk med tacokryddning är frapperande okunnigt. Flera generationer av idag vuxna människor har vuxit upp med dessa nyskapande jambalaja-påhitt av överblivna eller felbeställda varor.

När jag läser dessa uttalanden vill jag ta mig en långsam och Göran Persson-på-nittiotalet-myndig skak på huvudet och lugnt adressera ynglingarna med följande budskap:

»Berätta gärna för mig om den nya världen. Berätta gärna om nya Tik-Tok-kändisar och nya influencermodeller. Men berätta inte för mig om den svenska tacotorsken. Jag har sett den, jag har vuxit upp med den, jag har ätit den. Hela min vänskapspolitiska gärning gick åt till att få någon annan att stanna kvar i matsalen och inte gå och ta en burgare på Curres gatukök.«

Bara nu i veckan serverade högstadieskolan jag arbetar på den cowboysoppa som blev så omskriven när ASAP Rocky under sin tid i svenskt häkte fick känna på den offentliga bespisningskreativiteten. Genom skolåren har jag gladeligen mulat i mig talrika tacokryddade torskbitar och curryanrättningar som inte en enda orientalisk mor hade kunnat älska.

Jag har alltså fått mig en anställning som högstadielärare på halvtid nu under vårkantens slutskede. De gav mig en lön, vilket är tacksamt, för om de stått på sig riktigt ordentligt i förhandlingarna så hade jag nog – min fackliga historik till trots – varit så pass desperat i min jakt efter ett lagat mål lunchmat att jag tackat ja till att arbeta gratis om de erbjudit mig en fast plats i skolmatsalen när det börjar dofta cowboy från soppköket.

Pandemin och det medföljande hemmasittandet har på ett historiskt unikt sätt tydliggjort faktumet att laga lunch till sig själv, mitt i arbets- eller studiedagen, är något av det allra jobbigaste man kan göra. Och i det läget har dessa elever mage att gå ut och klaga på tacofisken. Man häpnar.

Och om ungdomarna som anonymt fick svinga mot kommunen verkade okunniga så är det ingenting mot hur mamman som anonymt intervjuas i Sundsvalls Tidnings kartläggning framstår:

Har denna mamma hört talas om konceptet… ungdomar? Om din tonåring kommer hem från skolan och inte staplar upp ett tråg med ostbelupna rostmackor på diskbänken och häller upp ett par höga glas mjölk med rågad Oboy-densitet så hade risken varit stor att du råkat fött fram någon typ av Benjamin Button-farbror. Jag mulade i mig allt utom blodpudding i skolmatsalen om dagarna och kastade ändå i mig kalorier framför teven om eftermiddagarna, som vore jag en skyfflare av kol ner i en ångpanna.

Alldeles för länge var jag av den fasta övertygelsen att målet alltid borde att vara att äta precis så mycket som det var fysiskt möjligt, eftersom någon ungdomstränare någon gång uttryckt det ungefär så för mig. Långt efter det att min kropp slutat växa på längden så satt jag fortfarande och mulade i mig pasta till dess att jag nästan föll ihop av trötthet med pannan i tomatsåsen, i tron om att min kropp behövde det för att orka spela en fotbollsmatch som ganska stillastående mittback. Plockar man bort vinglaset och ett för jämnt hårfäste ur den här bildserien så är det inte särskilt olikt hur det kan ha sett ut i mitt lilla grävlingsgryt på Teg i Umeå under säsongen 2011:

Jag har inga partipolitiska ambitioner, men jag tror att om jag hade haft det så vore de förhandsgrusade genom att det garanterat finns bilder på mig då jag mular i mig mat som om det inte fanns någon aptitlig morgondag. Och är det något vi lärt oss av det postmoderna politiska landskapet så är det att det har man inte råd med. Fråga Ed Miliband, den förre Labour-ledaren vars tankar om marxismen och politiken hamnar ganska långt efter det skeva baconmacka-mulande som blev hans fall:

Kanske är det inte ens bara inom politiken man kan bli cancelled vid ett yvigt mulande. När jag skickade in Dark Stock Photos-bildserien i en gruppchatt med den contentskapare som kallar sig Putto så dröjde det ungefär 0,8 sekunder innan han svarade med, inte Ed Miliband-bilden, utan denna bild på den förre GIF-målvakten William Eskelinen som tar för sig något mer än en munfull av äggröran:

Först måste vi berömma contentmästaren Putto, vars meme-kartotek man skulle vilja få en inblick i (han verkar ha sorterat upp allt i ytterst prydliga och professionellt ordnade mappar inför lanserandet av Puttoportalen.se), men sedan kan vi också konstatera att William Eskelinen försvann iväg till Danmark kort efter det att Putto lyckades beskära denna Facebook-bild från Giffarnas flöde. Kanske var detta droppen: att iförd resekläder med klubbens emblem ertappas med så mycket äggröra per muncapita?

Min sejour i klubben blev ju både kortvarig och fiaskoartad vad speltid beträffar (jag beskrev mig i Patronpodden som en »fattig mans Erik Sandvärn«, men insåg direkt att det var alldeles för stora ord om mig själv). Kanske kan misslyckandet ha att göra med att jag tidigt under vårsäsongen erhöll lunchkuponger på det klassiska lastbilschaufförstoppet Lasses Matstuga, där jag säkerligen vek ner trynet som inför en Tumba-pappnick och startade sleva i mig obscena mängder gräddstuvad pytt – och att något av dessa ovärdiga tillfällen fastnade på bild.

Klart är i alla fall att reportern Pontus Hellsén verkar tycka att han gjort en stor journalistisk insats när han låtit kartlägga skolmaten med hjälp av anonyma tonåringar och Benjamin Button-föräldrar, att döma av den enorma byline han unnat sig i artikelns sluttamp:

Men det där är ingen granskning. Det är inget missförhållande.

Det är hederlig vanlig tacotorsk. Det kanske svenskaste vi har.

Nytt minusresultat för Pirkt.se – som gör ny satsning på ljud

Jag vet inte om »Du har bilagor att deklarera« anses vara svenskans allra läskigaste sats för särskilt många fler än mig. Men för en brevrädd natur (som hoppar till som en krumryggad stövare på nyårsafton varje gång det dunsar på hallmattan) blir det alltid mycket ångestladdat i slutet av april när det lackar mot det allra sista datumet för deklarationsinlämningen.

Detta då jag fortfarande är ägare av en enskild firma, efter snart åtta år av återkommande mardrömmar om att Skatteverkets insatsstyrka ska slå in dörren i en välplanerad gryningsräd och ankelskaka mig uppochner på information om vad jag menar med de 342 kronorna jag någon gång i tiden bokfört som Anläggningstillgångar.

Jag går alltid tidigt in på Skatteverkets hemsida när det står klart att man kan se hur mycket man ska få tillbaka (en 30-åring som årligen jobbar i min klena utsträckning får alltid tillbaka en liten slant), men kan inte alls glädja mig en enda smula över tusenlapparna som basuneras ut eftersom jag vet med mig att innan det är färdigt så kommer jag att stå ungefär här:

Och bälga i mig den metalliska smaken av undermålig läskeblask från brevlådeföretaget Wolf Cola, på en begravning för ett skattetekniskt uppdiktat barn där man fäster blicken långt bort i fjärran för att försöka förtränga vad det är man gett sig in på.

Sådan är känslan, för att jag inte känner mig hundraprocentigt trygg i mina debet- och kredit-kunskaper (och inte kan härleda de 342 kronorna som en gång i tiden bokförts som anläggningstillgångar!!!).

Det här har jag varit inne på förr, men känslan är ju den att Skatteverket skulle sätta dit en glad amatör som årligen nolldeklarerar i sitt närmast nedsövda företag innan de ger sig på de skattefifflare som årligen skickar miljardbelopp till skatteparadisiska ögrupper. Minns bara hur enkelt skattejuristen Staffan Andersson kom undan när det visade sig att han hjälpt diverse rikraskfigurer (som skumraskfigurer, fast med de skumma elementen utbytta mot socialt accepterad rikedom) att gömma undan en massa pengar från skattmasen. Med hjälp av paraplytricket lyckades han enkelt värja sig mot Uppdrag Gransknings reporters envisa frågande:

Det är ganska precis fem år sedan, noterar jag, som Pirkt.se sammanställde de starkaste rörliga bilderna från det Uppdrag Granskning-avsnittet (på den tid då det verkligen fanns en bloggyrkesstolthet i att tillverka gifar, via ihopklippandet av bildrutor via Screenpresso-verktyget och sedan överförandet till imgflip-apparaten). Men känslan kvarstår: de allra mjukaste av silkesvantar tas fram när det handlar om riktigt stora skattebelopp som staten försnillats på. Alla eventuella komplikationer kan enkelt viftas bort med ett fackmannamässigt utfört paraplytrick, för den som tillfälligt fått sin verksamhet belyst med kritiska lampor.

Skatteverket silar anläggningstillgångsmygg men verkar svälja Mossack Fonseca-bokförda kameler.

Då spelar det ingen roll att Pirkt.se-koncernen hade noll kronor i intäkter under räkenskapsåret 2020 och att koncernen rapporterade ett negativt resultat på omkring 1 500 kronor efter att fakturorna till webbhotell och bokföringsprogram blivit betalda.

Dörren kan slås in ändå, är känslan. Anläggningstillgångarna – vad får man för 342 kronor? Kan det ha varit en datormus, tro? – försvinner inte ur det skattejuridiska Sauron-ögat som bara har blick för oss små firmatecknande hobbitar.

Men ett minusresultat på 1 500 kronor är förstås inga glädjande siffror för en portal och en tillhörande redaktionsledning som tänkt vara marknadsledande på exempelvis starka samlingar av gifar från Uppdrag granskning-avsnitt (en position som portalen bevisligen inte innehaft sedan 2016). Tur då att Pirkt.se expanderar, i takt med sin samtid.

I en tid där läsningen bland både unga och gamla går ner har den här portalen förstås under flera år sneglat mot de multimediala formerna, inte minst sedan en vän på lärarprogrammet tyckte att vårt lilla lärargäng skulle starta en podd om lärarstudentskapet med ingen annan motivering än att »ljud säljer!«. Äntligen kan vi nu säga att vi har tagit det.

För i förra veckan blev jag uppringd av ingen mindre än Mattias Denkert, Muren-kändisen som modererar en av mycket få podcasts som har nischat in sig på GIF Sundsvall-supporterskap, och där min gode gamle vän Johan Martinsson är en fast medlem. Scenerna som utspelade sig i min lilla lägenhet var – nu när jag ändå redan alienerat mig från stora delar av den fåhövdade läsarskaran med en Always Sunny-referens – väldigt lika dessa:

Jag hade ingen faktisk person som försökte knappra fram alla svar på någon dator intill mig, men nog sitter det alltid en liten illitterat figur där på hjärnbarken som lika desperat som chanslöst letar efter rätt tal-tangenter när man ombeds svara på frågor på uppstuds.

Men är det i något multimedialt sammanhang som Pirkt.se ska påbörja resan bort från det texttunga så är det väl i en podd om GIF-supporterskap i goda vänners lag, och jag hoppas att det blev någorlunda trevlig lyssning:

Det enda jag kan ha synpunkter på, vad gäller min medverkan, är att klipparen inte valde att bildsätta min del av delningsbilden med den bild jag skickade med som förslag:

Den bild som inte bara är en av bilder som verkar existera på mig som 19-åring (jo, jag är 19 där på bilden!) i en GIF-tröja, utan som också på ett perfekt sätt kapslar in mitt enda a-lags-år i Giffarna under vad som var mitt tjugonde levnadsår (varför tror ni mig inte???). Det plågade GIF-anletet hade på ett perfekt sätt kunnat kontrasterats mot den unga fräschören hos den andra gästen i podden: jättetalangen Johan Bengtsson, född –04 (omkring 650 år efter att Bockstensmannen på bilden ovan tros ha kallnat).

Hur som helst: den podcastmikrofon som Pirkt.se-koncernen kommer att ta upp i nästa års bokföring har noterats för sin första avbetalning (ta er en lyssning och märk hur krispigt ljudet från min sida av inspelningsstudion ter sig) och mer lär det behöva bli för att rädda nästa års bokslut.

Fredagsveven: Läskilska, padelpotens och dubbla identitetspolitiska misslyckanden

Pirkt.se försöker i alla lägen vara en portal som försvarar varenda liten del av det svenska välfärdssystemet, eftersom det har varit under konstant attack under flera decennium. Varje gång utförsäljningsivrare, utländska rovdriftskapitalister, jävbelupna moderatpolitiker eller andra icke-vänner till välfärdsstaten försöker ge sig på det vi byggt tillsammans med våra skattepengar så brukar portalledningen försöka rycka ut till försvar för det gemensamma. Åldringarna ska ha god omsorg, barnen ska ha en likvärdig skolgång och vårdens prioriteringar ska styras efter folks behov och inte efter storleken på deras penningpungar; vi ska ha en välfärd som går att lita på, som är till för folket och inte för riskkapitalisters vinstmarginaler.

Det brukar vara ganska enkelt att navigera sig med den kompassen i bakfickan, då få andra av mina intressen står i direkt konflikt med en fungerande och välfinansierad välfärdsstat. Det är väldigt sällan jag behöver tänka två gånger innan jag skriker högt om en tilltänkt nedskärning inom något område i välfärden.

Men i veckan kom kluvenheten.

För i veckan handlade plötsligt diskussionen om läsk: den kolsyrade och sockrade dryck som jag bojkottat sedan ett höftskjutet nyårslöfte inför året 2013. I veckan stod det klart att Gislaveds kommun följt efter i mina succéartade spår och tagit bort läskalternativet för åldringarna på kommunens äldreboenden – något som väckte ramaskri på sociala medier. Inte minst bland högermänniskor på Twitter bubblade ilskan över alla limningar, antagligen då beslutet från politikerna i Gislaved kunde användas som ett perfekt exempel på hur myndighetsutövningen i Stefan Löfvens sosse-Sverige inte vet några som helst gränser och alltså inte ens tvekar inför att rycka en Vira Blåtira-flaska ur en åldrings sockersugna näbbgipa.

Som lycklig och välmående bojkottare av läskeblask sedan drygt åtta år tillbaka är den här inskränkningen – att äldre i Gislaved inte längre ska få dricka blask som måltidsdryck – en av få nedskärningar i det gemensamma som jag kan tänka mig att leva med. Vilken gammal människa dricker läsk?

En sökning på »old people soda« på Google ger enbart sex träffar som visar äldre människor som sätter en colaflaska till näbben, sedan tar det slut på exempel i hela den vida internationella webben:

Jag är alltså inte särskilt rädd för att en massa småländska åldringar blivit avknyckta sitt sockrade lunchnöje – snarare är jag livrädd för den samhällskraft som släpptes lös när kostchefen i Gislaved tog sitt beslut. Och då menar jag inte ilskan som hörde till det sedvanliga uppviglandet från poolförsäljaren Lars Beckman (M) och andra på Twitter, utan den ilska som Kim Lindström frambringade när det stod klart att åldringarna skulle bli av med möjligheten att unna sig ett glas från en avslagen en-och-en-halv-litrare med Cuba Cola.

Det är inte sunt att reagera så här:

Dagen efter lastade han in 480 liter läsk i en släpkärra och körde till Gislaved för att leverera till de äldre.

– Jag var så arg att jag knappt visste vad jag höll på med förrän jag kom till Gislaved.

En hel dag hade han på sig att bearbeta beskedet att ingen läsk längre ska få sönderfräta de åldrade tandraderna på Gislaveds ålderdomshem, men ändå var han så fortsatt kokande att han – i ett töcken av ilska som gjorde att han inte visste vad han höll på med – lastade in 480 liter läsk i en släpkärra i närmast bokstavligt blint raseri.

Nästan alla stora mediehus har uppmärksammat Kims tilltag vid det här laget, men det man hade velat se i dessa rörliga medietider är ju videomaterial på en man som i fullskalig vrede först ilske-köper 480 kilo läsk hos en grossist för att sedan – fortsatt okontaktbar inne i sin bubbla av raseri – lastar upp alla flaskorna med (vad som ser ut att vara) budgetläsk på släpvagnen för att omedelbart sladda ut på motorleden mot Gislaved.

Jag antar att det här citatet lyftes fram för att framställa kommunalrådet i en dålig dager, mitt i denna småländska läskstorm:

Men en bra blandsaft med bärsmak ska man alls inte underskatta. För mig som närmast militant läskvägrare (jag vågar knappt skriva det, för då sladdar väl Kim Lindström ut på vägarna med sin Cuba Cola igen) har den bärbelupna lättdrycken ofta fungerat som en räddningsplanka när det sockrade dryckessuget växt sig stort. Min kropp har ju genom ungdomsåren absorberat otroliga mängder läskeblask – jag minns att vi ofta hade såna papplådor kallade »Fridge Packs« med Coca Cola i ett kallförråd och ibland slurkade man väl i sig en läskeblask så snabbt att en ny 33-centilitersburk knappt hann rulla fram till den lilla pappluckan innan man var där med sin sockersugna näve igen.

Så gick det för mig att tvärt lägga ett osockrat band på mig själv och min dryckesförtäring så hade det nog gått alldeles utmärkt för en småländsk grupp åldringar i en ålder där läskeblask till lunch och middag säkerligen ses som en anomali. Nu fick de till slut tillbaka rättigheten till sin säkerligen oönskade blask, efter att Kimpas ICA-bryggda fruktsodor till sist fick hällas upp i glasen, till de gamlas tandradsförtret.

Sportstaden Sundsvall har inte längre något fotbollslag i den högsta serien och de ekonomiskt dopade basketlag som ett tag dribblade bort både revisorer och den svenska basketeliten i en efterhandsgranskad dubbeldribbling har båda klappat igen verksamheten sedan länge.

Men är det någonting som mellersta Norrlands mest Stockholms-influerade stad börjar få så är det padelhallar:

Vad säger det om en stads utveckling att fina gamla byggvaruhuset K-Rauta klappar igen och ersätts av en rekordstor hall för Jesper Hussfeltsk mjuktennis? Jag vet inte.

Men jag vet att jag bara för några veckor sedan hjälpte en nära vän att flytta in i sin nya hyreslägenhet i ett område en bit utanför Stockholm. En av de andra i bärhjälpsstyrkan började prata om hur området höll på att gentrifieras och vi stod tillsammans och blickade ut över den enorma grusfotbollsplan som sträckte ut sig nedanför det ena fönstret. Vi konstaterade att det skulle synas på att hyrorna sakta men säkert höjdes, att renovräkningar utfördes och på att nya kaféer och barer så småningom letade sig in i det lilla centrumet. Men att det slutliga beviset på att medelklassifieringen verkligen var fullkomligt genomförd skulle bli när någon pigg företagare, som kronan på gentrifieringsverket, omvandlat den stora grusplanen till ett enormt padelkomplex.

Och jag vet jättelite om Ånge. Jag vet inte mycket annat än att det var den överlägset längsta bortaresan i ungdomsfotbollen (jag har rest till exempelvis Holland i buss i fotbollssyfte, men Ånge och Östavall borta känns fortfarande som de allra längsta resorna jag gjort i fotbollskarriären) och att Ånge IF på grund av sitt isolerade läge alltid tilläts spela med ett antal överåriga B-körkortsinnehavare i P13-serien.

Att padelbanorna nu når ut hela vägen dit säger något om sprängkraften i den sundsvallska padelexpansionen.

I veckan fick jag äran att bli uppringd av Patronpodden för att prata om Giffarnas säsongsinledning, lite om Pirkt.se (jag tror att portalen liknades vid en Gott & Blandat-påse, där du just nu sitter och tuggar på en riktigt seg lakritsbit) och om hur det är att följa laget på distans från Stockholm. Då nämnde jag i förbifarten hur jag sett att Sundsvall – som en gång för alla förlorat Norrlands Huvudstads-kampen till Umeå – på sistone porträtterats som »The Pearl on Mid Sweden’s East Coast« (av Eatup.nu, hittade jag).

Kanske bör kommunen själva nu bygga vidare på denna slogan, men väva in det faktum att vi nu har mellersta Norrlands största padelhall och ymnigaste padelgrenverk: vad sägs om »Padelpärlan på Mittsveriges östra kust«?

Till sist blev jag uppmärksammad på att min vän Lukas Zayane varit med i ett inslag hos Sveriges Radio om cykelstölder i Stockholm. Det är inte första gången Lukas figurerar i rikstäckande media, utan härom året syntes han intill mig när TV4 intervjuade mig om lärarutbildningens brister.

Så här valde TV4 att kabla ut bilderna på oss båda:

Två flintifierade män som samstrålar i smattrandet på varsina datorer i Stockholms Universitets bibliotek. Rakt och ärligt: en seger för oss som dagligen sitter och räknar den flintifierade representationen.

Men hur valde Sveriges Radio att bildsätta sin artikel, där Lukas intervjuades om hur han fått sin cykel knyckt? Vad har hänt på de år som gått sedan TV4:s inslag; på de oceaner av förfluten tid som om något borde fått både hans och mitt hårfäste att obönhörligen krypa än längre bakåt?

De valde att bildsätta det hela så här:

När man ska visa upp en oskyldig stackare som blivit av med sin cykel så duger det minsann inte med någon som är skalpvegetariskt funktionsnedsatt, utan då letas det fram decenniegamla bilder för att göra Lukas till en del av det hårfagra majoritetssamhället.

(Lukas själv har gett mig sitt identitetspolitiskt aktiva ord på att han själv inte försett SR med den gamla bilden!!!)

Identitetspolitiskt får man väl istället försöka glädja sig åt att det var ett icke-nordiskt klingande efternamn som syntes i den oskyldiga och utsattes position i SR-inslaget: Zayane, som genom alla de år jag känt Lukas har uttalats Zajánn. Men döm av min förvåning då reportern Shaho Mwany, som vi får anta har tvingats stå ut med att hans namn snubblas fram av ovana svenskfödda gommar och trötta och slarvande tangentbordsfingrar, först väljer att återge Lukas förnamn med en extra konsonant…

… för att sedan ge sig på själva uttalet av efternamnet med ett nytt och bestämt Zaje-NE-uttal i vad som måste vara något av ett världsrekordförsök vad gäller skillnad i bryddhet vad gäller intervjupersonens namnuttal (som kastas ut som vore det ett upprop av en mellanstadie-vikarie) och sitt eget namnuttal, där vokalerna dansar ut ur munhålan som vore de en trupp av sovjetiskt drillade balettdansöser: