Hur många med GIF-sympatier tittar på SVT-sändningarna från fotbolls-EM och suckar ”fan, den där jäveln fick för många matcher på sig att försöka rädda Giffarna” när de ser Tony Gustavssons nuna?
Det går, vad än Urban Hagblom fått för sig, att få till förändring genom ett tränarbyte.
Det går däremot inte att hålla sig kvar i allsvenskan på det här sättet.
Det är inte mot lag som Hammarby, Norrköping, Djurgården eller BK Häcken som GIF Sundsvall ska ta poäng den här säsongen. Det har Henrik Åhnstrand gjort väldigt klart och låtit sitt lag släppa in fem baljor mot samtliga.
Det är mot lag som Varberg, Degerfors, Värnamo och Helsingborg som det verkligen gäller. Det är då rädda-sig-kvar-poängen ska tas. Att vara på topp i de matcherna, och kämpa hem poäng, är den absoluta nyckeln till en fortsatt allsvensk existens.
Det blev noll poäng mot ett b-betonat Varberg som av någon outgrundlig anledning Champions League-till-veckan-luftade massa juniorer och vilade alla sina stjärnor. Det blev noll poäng mot ett av de absolut mest sargade och sämsta allsvenska fotbollslag jag sett, när Degerfors gjorde tre snabba sista tio. Det blev en poäng mot ett Värnamo som saknade sin viktigaste mittfältare Oscar Johansson.
Det har liksom inte saknats… möjligheter för GIF Sundsvall att plocka just de där hyperviktiga poängen mot sina bottenkonkurrenter den här vårsäsongen.
Nu kom Henrik Åhnstrands GIF-lag till spel i en absolut nyckelmatch mot nästjumbon Helsingborgs IF, som saknade både anfallsstjärnan Anthony van den Hurk och assistkungen Wilhelm Loeper, och efter 45 spelade minuter ledde hemmalaget ytterligt välförtjänt med 1-0 efter att ganska totalt ha dominerat matchbilden mot ett virrigt och till synes bollinnehavsallergiskt bortalag.
Helsingborg var helt uppenbart tuffare (Alexander Faltsetas ser ut som ett ungefär tusen gånger bättre klara-sig-kvar-i-bottenstrids-lån än Joe Corona), både rappare och tryggare (väggspel, fart, fläkt: allt det som lyste med sin totala frånvaro i Giffarna) och rakt igenom bättre enligt alla objektiva mätstickor och vartenda subjektiva tittaröga.
Så vad sa den ansvariga GIF-tränaren till Discovery+ i paus, när hans lag blivit utrullat av ett decimerat och icke-samspelt Helsingborg i den match som han själv utsett till en absolut måstematch för den allsvenska överlevnadens skull, detta nådens år då vi beslutat oss att knappt ens försöka ta poäng mot lag med större penningpung?
Det är ungefär som jag förväntade mig, sade Henrik Åhnstrand. Man märker att det är mycket som står på spel. Det är bollar som flyger fram och tillbaka och ett tag var det ju bara långa inkast och andrabollar i princip.
Han ville egentligen bara att de skulle få lite bättre kontroll på bollen. Det var det hela.
I paus gjordes ett byte: det var Helsingborgs för dagens sämste spelare, den slarvigt bollspridande yttern Amoako som fick kliva av. De var inte helt nöjda.
I Giffarna var det svårt att utse vem som var absolut sämst på planen (de fick ju mest jogga runt och jaga boll allihop), så det var kanske därför Henrik Åhnstrand fortsatte med samma manskap. Det såg ju, något förvånande för gemene teve-tittare, ut ungefär som han förväntat sig därute. Marcus Burmans ytterspel? Precis lika produktivt som förväntat. En formsvag vänsterback som vänstermittfältare? Förväntat utfall. Joe Coronas mittfältsspel? Allt enligt plan.
Giffarna var utrullade, fick knappt ihop två passningar inom laget och låg under med en balja. Ungefär som förväntat.
För en vanlig fotbollsintresserad är det svårt att utröna vad som är GIF Sundsvalls spelidé? Vad är i dagsläget, när man under två och en halv säsong där man bytt fram och tillbaka mellan formationer och idéer, GIF Sundsvalls plan för hur man ska ta poäng i allsvenskan?
Efter den heroiska 2-1-segern mot Malmö FF (där ett ramstarkt GIF-försvar bara släppte till ynka 40 avslut mot mål och där de enligt statistikverktygen förväntades ha släppt in över fyra mål) verkar det som att spelidén grundar sig i att Forrest Lasso och Alexander Blomqvist ska nicka undan alla bollar.
På något sätt kanske det på nytt kan leda till en trea. Det gjorde ju det mot Malmö. I övrigt ekar det synnerligen tomt på idéer om hur GIF Sundsvall ska spela sin fotboll.
Är vi ett bollspelande lag? Är vi ett hårt kämpande lag? Är vi ett lågt liggande kontringslag?
Vi är mest ett dåligt lag som förlorar.
Det blev förlust med 1-0, det blev noll poäng mot en absolut bottenkonkurrent och det har nu alltså blivit en enda poäng av tolv möjliga mot de fyra lag som ser ut att göra upp om en enda säker plats i nästa års allsvenska.
Detta samtidigt som Giffarna mött lagen i närmast osannolikt optimala lägen.
Jag har skrivit det här förut, alldeles för många gånger redan, men det är hög tid för en förändring om det ska finnas chans till allsvenskt spel 2023. Stora delar av ståplats på IP skrek om Åhnstrands avgång sist, hemma mot Häcken (under den slutperiod av matchen där ett piggt Häcken låg på för ett sjätte, sjunde, ja, det hade kunnat blivit ett åttonde mål med lite effektivitet mot ett uppgivet hemmalag), och på den här portalen har jag i princip tjatat på sedan den första sommaren med Henrik Åhnstrand.
Det här håller inte.
När det kört fast med lugne och metodiske Joel Cedergren under 2019 väntade man helt uppenbart för länge med att förändra och ge Tony Gustavssons rakt motsatta ledarstil chansen. Jag tror fortfarande att om han fått ett par omgångar till (och undvikit den sinnessjuka oturen mot just Helsingborg i näst sista omgången) så hade vi klarat oss kvar den olyckshösten.
Joel Cedergren gick helt klart sitta kvar för länge den sensommaren, det tycker jag fortfarande, och med det sagt träffade jag samme Joel på IP efter matchen mot Häcken och kramade glatt om honom.
Han är en härlig person, en snäll individ, en seriös och ambitiös yrkesutövare; han var bara inte rätt fotbollstränare för GIF Sundsvall då.
Henrik Åhnstrand är inte rätt fotbollstränare för GIF Sundsvall nu.
Snälla gör någonting åt det. I tid den här gången.
[…] En snabb titt i Pirkt.se-arkiven, de arkiv som brukar digna över av texter om GIF Sundsvalls ve och väl (mest ve, bara ibland lite väl), säger mig att jag inte skrivit en enda text om klubben sedan den 25 juli, när jag tyckte att det var hög tid att låta Henrik Åhnstrand lämna sin post som huvudtränare. […]