Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Fredagsveven: Tankens kraft är stark i beachvolleyboll

Vissa avsnitt av Gift vid första ögonkastet är så starka att man måste kasta sina publicistiska regelstyrningar över bord. Fredagsveven ska ju, enligt stadgarna, vara en yvig samling spaningar från veckans allra trängsta och mest åtskilda hörn – men ibland är någon speciell del av ett GVFÖ-avsnitt så starkt att man bara måste viga hela fredagens skrivprocess åt att få ur sig alla tankar om situationen.

Och den här veckan bara måste vigas åt slitningarna mellan det tidigare så friktionsfria paret Hans och Bodil, där dunderfriktion plötsligt uppstod efter att hundpsykologen Bodil fått sig en rejäl skopa av PT-Hans crossfitpsykologi.

Jag tycker att SVT introducerade problematiken på ett subtilt snyggt sätt, när de panorerade över middagen som de båda intog i programmets inledning och lät visa på att den stockholmskt världsvane Hans minsann slevade i sig sin bibimbap med pinnar medan Bodil gick lös på sina kaliforniska sushi-rullar…

… med en gaffel som hon tryckte genom gurk- och fisk- och risblandningen.

Och om man inte anade onåd redan då så gjorde man det garanterat när den här figuren tidigt dök upp i bild för att förkunna att han bestämt vad Bodil ska göra:

Pirkt.se har varit inne på det förr, men Fredric Bohm känns så svajig i sin yrkesutövning att det behöver skrivas ut att han faktiskt är legitimerad psykolog. Nu hade denne legitimerade psykolog, som ser ut att ha gått till en legitimerad hårtransplantatör mellan denna och förra säsongen, kommit på en idé till Bodil. Hon skulle bjuda in Hans till en filmvisning för en inspelning som hon själv gjort, angående sina anknytningsproblem. Istället för att bara uppmuntra henne att berätta hur hon kände så lyckades denne Fredrik skapa en otroligt obekväm scen, där Hans höll på att gå upp i limningen av nervositet över vad filmen skulle kunna tänkas innehålla.

Det här är från sekunderna innan Bodil till slut, efter sitt gaffel-ätande av sushin, ska visa den omtalade filmen, som av förklarliga skäl gjort Hans paniskt rädd:

Ser det här ut som en individ som är samlad och sansad nog för att ta emot ett emotionellt budskap från en partner på bästa sätt? Han flackar med blicken som jag föreställer mig att ett fläskkreatur gör precis innan slaktmasken åker på. Han är fullkomligt livrädd för vad det är hon ska avslöja i den här filmen som Fredric Bohm bestämt tyckt att hon ska visa upp i en liten filmfestival.

Och nej, mycket riktigt: stackars Hans var absolut inte i stånd att ge någon särskilt bra respons på att Bodil video-öppnade upp för honom om sina problem med att inte dra sig tillbaka i inledningen av en relation, när hon känner att den andra parten är intresserad av henne. Det var en ganska enkel sak att ta in och förstå – men bevisligen helt omöjlig för någon som jagat upp sig själv till nära maxpuls av förskottsrädsla, likt en smällrädd hundkrake på nyårsafton.

Hans första kommentar till Bodil, som känner att hon öppnat upp på ett sällan skådat sätt, är så fullkomligt märklig att han måste ha fått en specifik typ av nervositetsframkallad språkstroke:

Ja, Hans, det gjorde man säkert, men jag tror inte att det hade gett poäng på de nationella proven i hörförståelse. Jag tyckte man såg på Hans att hans oro växte och växte under klippets första tjugo sekunder, när Bodil insinuerade att de inte alltid nådde ner till något större djup i konversationerna. Man kunde riktigt se hur ”helvete, hon tycker att jag är en dum PT-kille!!!”-rädslan strömmade ut genom varenda por i Hans-ansiktet, men så fort videon började handla om att det var henne det var problem med tror jag att Hans fick någon form av lättnadsorgasm i hela kraniet och bara helt släppte fokus på vad som egentligen sades om problematiken.

Här kopplar istället den gamla beprövade PT-delen av hjärnan på sin autopilot och vi tittare fick oss ett av GVFÖ-historiens allra mest bevingade citat i min värld:

Tankens kraft är stark i beachvolleyboll. Det är ett citat jag skulle vilja trycka upp på en t-shirt, men det är inte vad man vill höra precis när man öppnat upp om vad det är man brukar göra för misstag i inledningen av en kärleksrelation.

Jag tror sällan att jag sett någon misstolka någon grövre än vad Hans, denna av nervositet svårt medtagna PT-man, gjorde när Bodil berättade om vad hon själv brukar göra för misstag. Han fick det, i sin orgasmiska lättnad över att inte ha blivit video-utdömd, till att det på något sätt varit andra partners som gjort henne illa i tidigare relationer: den typ av tolkning som bara någon med ett helstängt lättnadslock över öronen kan göra. Den urbota dumma idén att låta Hans ta del av Bodils tankar via en liten hemma-filmfestival gjorde att han – fullkomligt blind och döv av lättnad – red ut i strid mot några ordentliga väderkvarnar när han förkunnade att det där inte på något sätt rörde honom:

Man kan säga ”nej” på många sätt, men det utdragna ”neeej”:et från Bodil här är det perfekt avvägda för just det här läget:

Pannan lätt rynkad och hela ansiktet förvridet på det sätt som jag antar att det bara är om hon rättar ett riktigt taffligt ifyllt hund-begåvningstest och är tvungen att stämpla en dvärgschnauzer som intellektuellt funktionsvarierad.

Jag vet otroligt lite om hundar, men jag tror att en snitthund hade kunnat bjuda på en bättre respons på Bodils utelämnande utläggning än vad Hans bjöd på:

Jag tar hellre ett poänglöst skall och kanske ett andedräktssvagt slick i ansiktet än att få höra ett ”men vi har ju pratat om det här” följt av att ”tankens kraft är stark i beachvolleyboll” från någon som låtit sin personliga tränare-del av hjärnan annektera hela språkcentrat.

Jag vet att Hans egentligen tittade på samma Bodil som vi tittare gjorde:

Men känslan var att det han såg genom sina PT-ögon var det här:

Den kvinnliga kroppens fysiologiska muskelanatomi.

Bodil har ett problem med muskeln hjärnan, tänker Hans. Det rör inte mig (utan hennes tidigare pojkvänner!!!), men med tankens beachvolleybollkraft går alla problem att lösa. Det han såg framför sig var den emotionella motsvarigheten till en förslappad bröstmuskulatur som med ett enkelt program (10 reps x 3 set i bröstcurlmaskinen) kan lösas med rätt inställning (den typ av inställning som också rättar till ens baggerslag).

Hans reaktion blev milt uttryckt ingen succé. Tankens kraft är stark i beachvolleyboll och ganska snart började Bodil tänka att hon inte kunde leva tillsammans med en man med en lägre emotionella intelligens än hennes fyrfota klienter; någon med grav budskaps-afasi och som ser en som en levande replika av en rödfärgad muskelkarta från en NO-sal.

Det blev fullskalig slitning, gråt och ett isärvarande som framkallade det allra värsta en parrelation borde kunna utsättas för: att psykologen Fredric Bohm känner sig nödgad att sätta sig i sin parterapeutiska ambulans.

ANNONS:

Mannen som orsakat stora delar av problemet, genom att iscensätta ett upplägg som gjort både PT-hjärnor och vanliga hjärnor helt överkokta av nervositet, begav sig ut för att försöka nollställa sina skadeverkningar:

Ganska precis så här långt in i programmet insåg man också att Fredric Bohm inte ens var den tredje bästa psykologen i programmet (efter Sexolog-Kalle och den nya), utan att han petats ner till fyra efter att Martins kompis (hon som hamnade så otroligt snett i sin stilmässiga analys av Jonas vänner på bröllopsfesten, vilket redogjorts för tidigare!!!) lyckats få de båda att inse att det krävs förändringar för att få deras skakiga relation att fungera:

I just avsnittet med giftermålet minns jag också att någon gammal farmor klev fram och höll ett tal om vikten av att kartlägga skillnader i språkkoder:

Så Fredric Bohm kanske är femte bäst i programserien på att prata om folks känsloliv. Nej! Vänta nu: i samma avsnitt med giftermålen fick vi också se rörlig bild på pappan till Louise och även om han inte sa något klokt om mänsklig psykologi, vad jag minns, så hade han ett så otroligt gulligt utseende att jag absolut hellre hade pratat om mina känslor med honom än med Fredric Bohm:

Vi hade gemensam tittning på storbildsskärm på just bröllopsavsnittet och en av mina vänner fullkomligen skrek ut ”SPINOFFSERIE PÅ PAPPAN!” när denne urmysige svenska replika av den tecknade ”Vilken dag är din Dolmio-dag?”-pappan dök upp i bild. Det har mig veterligen inte blivit verklighet (trots att utroparens egen kille jobbar på SVT!!!), men klart är att jag hellre också pratat känslor vänd mot den jättegulliga än mot Fredric Bohms.

Så en sjätteplats på listan över GVFÖ-profiler man helst skulle ha som psykolog kan han få, den legitimerade psykologen Fredric Bohm – men det räckte faktiskt för att få till det mellan Hans och Bodil igen. För efter ett par dygn som såg ut att omöjliggöra vidare relation (Hans såg till och med ledsen ut när han satt på sin träningscykel!!!) så visade det sig att Hans och Bodil trots allt är väldigt fina när de ges vettiga chanser att samtala med varandra på tu man hand:

Bara ingen psykolog får för sig att anordna en liten Cannes-festival som gör Hans till smällrädd hund kring kinapuffkastande barn så har de stor kapacitet att förstå varandra och samtala om sin relation.

Men är det någonting som PT-Hans inte ska skola om sig till så är det filmrecensent. När psykolog-Fredrik frågar om hans första tankar efter att till slut ha fått se Bodils film svarar Hans så här:

Jag har faktiskt skickat iväg en text som jag hoppas inom kort ska publiceras på en kultursida (vilket jag tidigare konstaterat känns ovant och konstigt), men om jag någonsin skulle skira mig hela vägen upp i det kulturella smöret så att jag fick skriva exempelvis recensioner på kultur- eller nöjessidorna så skulle det här alltid vara förstameningen på mina recensioner: ”Det första jag reagerade på var att filmen är inspelad.”

Sedan skulle nog resten av recensionen också ganska ofta följa Hans gamla filmrecenserande mall:

Jag fattar inte vad de flesta filmer säger, om det inte är väldigt mycket pang-pang och en otroligt rak handling. Jag förstår det inte.

Det var fint att se hur Hans och Bodil lyckades närma sig varandra igen, efter dystra scener med duschgråt och ledsamt tom-klappande av fyrfota klienter, men jag tycker att det fanns alternativa sätt att vara självkritisk på än det Hans svarar på frågan om han kunnat göra någonting annorlunda när han fått se filmen:

Du hade också kanske kunnat fråga vad hon menade, Hans!!! Om din första reaktion på filmen var att du noterat att den var inspelad har du längre till att bli en fullödig filmrecensent än du har till att bli en god lyssnare!!!

Men ja: de kom väl båda fram till att hela den här dumt Fredric Bohm-initierade filmgrejen hade slagit helt bakut och att de nu – utan filmlinser mellan sig – hittat tillbaka till ett sätt att kommunicera med varandra. För Hans och Bodil har ju varit ens favoritpar den här säsongen (Hans är ju, efter Louises Dolmio-dag-pappa, den gulligaste nunan i GVFÖ-rutan!!!) och det glädjer mig storligen att de nu tagit sig över Fredric Bohm-hittar-på-något-dumt-hinder efter en inledande rivning.

I bilen på väg tillbaka var de glada och gulliga igen. Hans med sitt snälla och väna leende över näbben och Bodil med sina otroligt hundpsykolog-kompatibla solglasögon över snoken:

Kanske är en del av Bodils känslor för Hans grundade i att han är gullig på ett husdjursaktigt sätt? Titta på de här två:

Oskiljaktig gullighetsnivå. Det här är två stycken som man helt klart skulle vilja ta upp i famnen och bära hem från ett härbärge för övergivna krakar (som kan ha hamnat där på grund av olämpliga ägare eller en SATS-konkurs).

Och jag vet inte om ni noterade det, men ni minns hur SVT subtilt hintade om att här kommer det att finnas en fnurra på tråden genom att slänga in oss tv-tittare i en scen med den ”Das Unheimliche”-känsla som uppstår när någon äter en sushirulle med gaffel? I slutscenen mellan Hans och Bodil så är ordningen återställd:

Förhållandemässig lycka är att äta kött och potäter framför teven med samma genomsvenska och par-synkroniserade bestickverktyg.

Vi får bara tänka oss att Hans utvärderar den gemensamma tittningen på TV4:s ”Masked Singer” med att ”det första jag reagerar på är att det är inspelat”. Och det är, i just det fallet, den enda korrekta analysen att göra.

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *