Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

GVFÖ-giftermålet: Att skicka in en Billabong-bralla i precis fel läge

Inför det andra avsnittet av årets hett efterlängtade säsong av Gift vid första ögonkastet (kanske är det avståndet till GVFÖ-våren som får oktober, november och december att kännas så dystra???) hade jag och min flickvän samlat ett litet gäng till storbildsvisning på projektor.

Och det är ju alltid lite nervöst att bjuda in till visningar av någonting man inte sett och kan gå i god för på förhand. Skulle ett simpelt giftermål i en SVT-producerad relationsreality verkligen vara storbildsvärdigt? Skulle det i efterhand kännas överilat att ha brummat igång projektorn och poppat popcorn för ett måndagsavsnitt i en ofta tämligen diskbänksrealistisk kärleksserie?

Men ojvoj, vilken succé det blev! För vilket avsnitt vi fick oss till livs. Folk både tjöt av giftasglädje och vred sig i stelhetsframkallade fantomsmärtor i soffgrupperna. Flera av scenerna ville man dessutom skärskåda på allra största möjliga bioduk.

Jag tänkte – enligt gammal god Pirkt.se-sed – försöka summera de starkaste intrycken från det svåra andra avsnittet i Gift vid första ögonkastet. Det andra avsnittet är då deltagarna för första gången får syn på varandra och gifter sig (i samma veva!), efter att det första avsnittet mest gått åt till att psykologgruppen fått förklara hur de tänkt när de matchat ihop paren (vilket ofta kokar ner till iscensatta banaliteter som ska summera att de båda deltagarana har den fullödiga personligheten ”träning + På Spåret”).

Redan efter det första avsnittet förstod man ju att det genomstiliga paret, som gillar träning och att kolla på På Spåret, skulle bli glada när de såg varandra på första gången. Precis som i alla tidigare säsonger som jag har sett så verkar ju en jämbördig fysisk attraktionskraft vara en absolut nyckel – och här hade vi alltså två normsnyggingar i ungefär samma 30-årsålder som fick sådana här reaktioner från sina närstående när de krokade arm för att gå mot altaret:

Skärmdumpar: SVT Play.

Där fanns en otrolig kemi från första stund samt en filmfestival-i-Cannes-lyxig vibb på hela spektaklet, med snygga skåningar och innerstads-Stockholmare och kroppsräta kostymer och klänningar vartän man kollade. Man skulle kunna mejsla fram en specialdesignad och ROT-avdragsgill marmorbänkskiva bara med hjälp av de knivskarpa kindbenen i den där bröllopsförsamlingen.

Det största orosmolnet för paret verkar enligt SVT:s klippning vara ifall han, som delar hennes personlighet ”Träning + På Spåret”, kan acceptera att hans nya partner har genomgått en hjärnblödning, eller om ”genomgångne hjärnblödning” är med på hans lista över dealbreakers.

Kyssen mellan de två var så lång och smäktande…

… att SVT-producenterna kände sig tvungna att kapa kysslängden genom att klippa till en två-plus-klippbild…

… på en förbipasserande svan, för att det fortfarande skulle lämpa sig att sändas redan vid 20.00.

Men om det fanns en sprudlande passion och attraktion vid det första giftermålet, för det uppenbara snyggparet, så fanns det vissa initiala stelheter på andra håll.

Redan i det första programmet syntes att den ena parten, Martin, fick vad som såg ut som kalla kårar när han hörde sin motpart Jonas inspelning, där han pratade om ”fluffiga moln” och ”rosa drömmar”, eller vad det kan ha varit för barnsligheter. Och när det manliga gayparet nu i det andra avsnittet skulle gifta sig så beslutade någon (förhoppningsvis en tvingande part i form av SVT???) att denne figur skulle dyka upp och möta sin redan skeptiska andra hälft via något så töntigt som en helikopterlandning.

Denna uppladdning ledde förstås till att det initiala mötet slog många rekord vad gäller stelhet vid ett förstamöte, då den dittills skeptiska parten Martin klev fram och tog tag i sin nya man runt armbågarna och skakade Jonas lite lätt (på det sätt som BVC rekommenderar att man undviker att göra med en bebis):

Svaret var nog inte så där. Inte blev det mycket bättre av att Sveriges digitaliseringsminister av någon outgrundlig anledning fortsätter att hålla i ceremonierna i SVT-produktionen:

Brukar man? Gifta blev dessa dittills till synes olyckliga tu, och när vigseln väl var genomförd (på ett väldigt analogt sätt, för att vara genomförd från Sveriges digitaliseringsminister) blev det inget nytt märkligt armbågsskakande utan en faktisk kyss:

Det var inte klippa-till-svan-nivå, direkt, utan något slags märkligt och kanske stresspåkallat gå-i-barndom-pussande där den ena parten, Martin till vänster, putar på med stängd näbb och där Jonas ser ut att försöka böja in hela underredet av den nedre ansiktshalvan för att freda sig själv.

Nåväl. Efter den trevande starten gick det snabbt mycket bättre för de två festprissarna, som snabbt fann varandras gemensamma intressen när de fick samtala lite under lugnare former. Men man ska nog inte underskatta vikten av att de två olika konstellationerna av vänner och familj verkade finna varandra – och ha så märkliga åsikter om sina nya bekantskaper. Det började med att Martins väninna började prata om Jonas familj och vänner som…

… otroligt stiliga. Detta samtidigt som bilder panorerades över en Jonas-vän iklädd en blommig skjorta med tillhörande fluga och solbrillor, samt en man som kom med en kortärmad skjorta och hängslen samt mohikanfrisyr. Ännu mer konfunderad blev man som tittare när det strax därpå – när festen börjat komma igång – visat sig att den kortärmade skjort-mannen med den gamla Christian Ziege-frisyren hux-flux hade bytt om till en svensk landslagströja och skrålade med i VM94-dängan ”När vi gräver guld i USA” på dansgolvet:

Och att han under festens absoluta slutskede hade den stilige Jonas-vännen slitit av sig landslagströjan för att köra på den klassiskt stiliga småtimme-looken bar överkropp och hängslen:

Jag såg faktiskt programmet med ett otroligt stiligt och stilmedvetet gaypar, och efter att ha sett Jonas-vännen med de tajta kostymbyxorna, den kortärmade skjortan och flugan samt hängslena så såg de konfunderade ut. De var under föreställningen att mannen var en gaykompis till Jonas, men summerade att ”sådär brukar inte gaykillar se ut längre”. När Jonas sedan öppnade upp och berättade att han som gay alltid hängt med straighta killar som gillar att kolla på fotboll, dricka bärs och snacka om brudar så var det som att en pollett föll ner hos mina vänner.

”Jag tänkte väl det”, sa de med i princip en och samma röst. ”Det där är ett mode för straightkillar nu för tiden: att se ut som bögar gjorde för massa år sedan.”

Jag har själv ärvt flera klädesplagg av den ene i paret, kläder som han tröttnat på och ansett uttjänta för sina syften, så jag kunde bara ge honom rätt i den spaningen: att modenycker liksom långsamt sipprar ner från den trendkänsliga gayvärlden till den heterosexuella marknaden, likt droppen som urholkar den propra bröllopskostymstenen och sakta eroderar ner den till en kortärmad skjorta och fluga.

(Och vi har alltid med oss en landslagströja, även på bröllop, bara ifall någon skulle lyckas köa någon gammal VM- eller EM-låt i högtalarsystemet.)

Hur som helst: efter en trevande start blev det till slut ordentligt härlig stämning även för gayparet Jonas och Martin. De verkade – allt som allt – ha en väldigt härlig sommarkväll tillsammans, precis som snyggparet verkade ha.

Men då hade vi ju ett par kvar: det som verkar kunna bli säsongens sorgebarn. Det stod ju klart redan efter det första avsnittet att det i det här fallet rådde en närmast osannolik skillnad i snygghet mellan stackars Axel och hans ihopmatchning Märtha – och att det var bäddat för besvikelse vid altaret. Ibland vill ju SVT public service-yra oroligt om att programmet är en närmast vetenskaplig studie i mellanmänskliga relationner – och inte en såpa gjord i underhållningssyfte.

Men oj, vad medvetet produktionsbolaget är om vad de har gjort i denna säsong, när de fått svenska folket att sitta som på nålar och tänka ”hur ska det gå när hon får se honom???”. Varje gång det klipptes till bröllopet mellan Axel och Märtha var det som att musiken plötsligt gick i moll och som att både vädret och digitaliseringsministern blev lite gråare och dystrare:

Där stod han, molltonerna ekade, och precis alla visste vad det var SVT byggde upp till: ett super-duper-antiklimax.

För mycket kan man säkert säga om denna Märtha, men särskilt icke-vacker när hon bröllopssminkats och klätts i en brudklänning är hon ju inte. Hon har klassiska drag av Catherine Zeta-Jones-typ och jag vet inte hur kvinnor i 30-årsåldern som sitter på Catherine Zeta-Jones-artade drag tänker – men jag tror att om de anmäler sig till en tv-produktion som innefattar professionell casting av motparter så rör sig dessa tilltänkta motparter inom Sean Connery– eller Aaron Eckhart-radiet:

Att det inte finns några rödfärgade skägg på hennes vad-är-aktuellt-för-mig-radar blev väldigt uppenbart när hon sneglade ut genom glaspartierna och blev tvungen att ta till logiken för att räkna ut vem som var hennes blivande make.

Eftersom hon hade sett prästen i tidigare säsonger så förklarade hon – utan tillstymmelse till engagemang i rösten – att hon därför kunde räkna ut att mannen som stod intill denne präst alltså måste vara hennes blivande make. Det blev, för att uttrycka det milt, inte någon Sean Connery-man som stod där med 007-filmiskt sug i blicken – utan det enda som liknade filmen Entrapment för denna kvinna inom (det breda) Catherine Zeta-Jones-spannet var att hon plötsligt kände sig fastlåst i en SVT-producents drömscen. För herreminje, så vi tittare i realtid kunde se hur hennes åh-vad-kul-det-ska-bli-att-gifta-sig-ande lämnade hennes kropp genom det plötsligt likstela ansiktet:

Det var så obehagliga scener att jag fick nästan fick fullskaligt tarmvred. Det var så synd om både Märtha (vars ögon skrek ”jag är ju för i helvete på Catherine Zeta-Jones-spannet!!!” genom hela vigseln), men lika mycket för stackars Axel, som förstås kände av situationen och hennes icke-engagemang så till den grad att när giftermålet var genomfört inte ens var nära att gå in för kyssen utan för…

… den väna armpåläggningen över armbågen, tillsammans med ”det gjorde vi bra”-kommentaren.

Scenerna på trappan, när de delade två miniflaskor bubbel och en gemensamt hemsk tystnad, var så vedervärdiga att jag ville skrika rakt ut. Det gjorde fysiskt ont att se på.

Men vänner av Gift vid första ögonkastet vet att det går att hämta sig även efter den allra värst ihopklippta tv-stelheten. Fjolårets succépar, Tacoparet, fick ju ett bröllopsavsnitt som (enligt SVT:s klippning) i princip enkom bestod av utdragna tystnader, porslinsskrap och någon enstaka farfar som på länk framförde en egenskriven kärlekslåt på gitarr. Så det går att vända – och efter Märthas monumentala attraktionsbesvikelse i inledning så verkade de faktiskt hitta fram till varandra i slutskedet.

Och precis i slutet så har denna närmast objektivt vackra kvinna till slut kommit till insikt om att ändå ska försöka ge det ett ärligt försök. Hon har talat ut med sina närmsta vänner och kommit fram till att hon ska försöka ge den rödlätte, nej, rödtunge grabb hon matchats ihop med en chans, även om han inte alls befinner sig på det så kallade Sean Connery-spektrat.

Märtha ska ge Axel chansen. Catherine Zeta-Jones ska ge Seth Rogen chansen att motspela i detta kärleksdrama.

Det är ett litet under i sig, att någon har den viljan att gifta sig att hon försöker arbeta sig igenom vad som närmast kan beskrivas som en initial tillbakaryggning vid första åsynen. Men om ens nya och mycket vackrare fru precis har yppat att hon tänker ge en chansen att långsiktigt försöka lansera sig som attraktiv, då kan man inte precis i det skedet dra på sig…

… de här badbyxorna, som slutar långt nedanför knävecken; en badbyxa som måste ha utgått ur alla sortiment under 2020-talet och som därför måste blivit köpta under disk hos någon återförsäljare som har köpt upp ett restlager från Billabongs 2004-kollektion. Det är den typ av shortslängd som vi vanligtvis bara ser när svenska fotbollsagenter med otrolig kolonialherre-svansföring åker ner till Elfenbenskusten för att försöka köpslå med unga fotbollstalangers familjer om äganderätten till deras söner (vilket finns närmre beskrivet i ett annat inlägg):

Vi fick inte följa Märtha och Axel mycket mer efter den scenen, när Billabong-brallan åkte fram vid det gemensamma badandet, men det kan tyvärr ha varit en ny vändning i relationen och gjort Märthas attraktionsmässiga bergsklättring till ett oöverstigligt Mount Everest-projekt.

Det och mycket annat hade man velat höra mer om när SVT nu lagt tio extra minuter av GVFÖ-material i ens tv-flöde, efter att ha värvat alla GVFÖ-experters GVFÖ-expert Helle Schunnesson och fått henne att ge upp sitt bloggande för ett tio minuter långt analysprogram tillsammans med expertpanelen. Men icke. Istället fick vi ett program med mer generella relations- och samlevnadskopplade spaningar där det var mycket svårt att tänka på någonting annat än vad som hänt med den manlige psykologen mellan säsongerna:

Sexolog-Kalle ser ut precis så som jag minns honom från förra våren, när jag smög upp bakom honom för att fråga ifall han inte kunde ställa upp på en liten ”nu är det dags att söka till årets säsong”-video till en vän som fyllde 30 (det kunde han, för han var jättetrevlig):

Men vad är det som har hänt med psykologen som förra säsongen gjorde sig känd för spaningar om att det är så väldigt svårt att vara man idag, eftersom kvinnor både vill ha en som är snäll och modern och progressiv men också (enligt honom) en som är djuriskt farlig?

Vad har han gjort med sitt hår? Där det under den förra säsongen fanns en märklig och säkerligen åldersframkallad mohikanform på hårfästet (vilket går att se här, från när samme psykolog gjorde förra årets märkligaste manspread) har det nu blivit en full skalpvegetation av en närmast artificiell modell?

Det ser ut som scenen ur It’s Always Sunny in Philadelphia, där karaktären Dennis hittar ett grått hårstrå och plötsligt svartfärgar hela hårbotten så till den grad att han plötsligt ”ser ut som Stålmannen”:

YARN | You look like Superman. | It's Always Sunny in Philadelphia (2005) -  S07E10 How Mac Got Fat | Video clips by quotes | 041245ec | 紗

Och varför har psykologen satt på sig en skjorta så tajt att man knappt vågat sitta mittemot, av rädsla för att någon av knapparna (vilken som helst!) skulle skjutas iväg likt ett pistolskott vid en djup inandning?

Så många frågor, så bleka efter-programmet-analyser som förbisåg Billabong-badbyxe-faktorer.

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *

Tema Mission News av Compete Themes.