Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Fredagsveven: En kanin med ett näsplastikplåster ditplacerat av sorg

Förra veckans upplaga av Fredagsveven – en institution i det svenska medielandskapet som framför allt är känd för sin veckovisa pålitlighet – ställdes av förklarliga skäl in, på grund av bortgången av den brittiska monarkins överhuvud. Det var förstås ett tungt besked att acceptera för de stora massor som vallfärdar till portalen för att få läsa höftskjutna spaningar om halvgamla trivialiteter, men Pirkt.se vill visa samma typ av respekt som flera brittiska näringsidkare gjort under de gångna veckorna.

Genom Twitter-kontot GrieveWatch har jag kunnat följa hur bland annat en sushirestaurang i Reading böjt ner sina fisk- och ris-nasande huvud för en stund, i en markering som inte ens Larry David skulle kunna avfärda som en ”shit bow”:

Besvikelsen över en icke-uppdaterad Pirkt.se-portal bleknar något när man ställer den vid sidan av besvikelsen som många Reading-bor måste ha känt när deras 97-pence-nigiri sköts på framtiden. Än värre måste det ha varit för de brittiska barn som närmade sig sin favoritkanin utanför matvarubutiken för att ta sig en glädjande lördagsåktur – bara för att mötas av detta meddelande:

Det är illa att få någonting själv i plytet, men jag undrar ifall det inte är ännu värre, som barn, att ha fått se sin favoritkanin få en papperslapp fasttejpad rakt över snoken, som om hen genomgått en plastikoperation.

Det finns förstås fler ursäkter till varför jag inte längre lyckas hålla den veckovisa publiceringsfrekvensen (i den mån jag någonsin lyckats göra det). En är självklart faktumet att jag nu arbetar heltid (det är alltså hela tiden, har man märkt som vuxen) och inte längre har fredagarna lediga för att strosa omkring, slå sig ner på bibliotek och låta fingrarna tangentbordsvalsa fram riktigt svagt innehåll. Men en annan, som mer och mer kommit att sätta orons prägel över publiceringarna på portalen, är att man i detta nådens internet-tidevarv behöver lansera allt med sådan pompa och ståt.

Jag har ju lagt stora redigeringsmuskler på att få fram en rörlig samling pixlar på när jag kastar ner hårda kolor rakt ner i en människoutrymd krater, men frågan är om det räcker i dagens www-samhälle där varenda sak man gör ska ”announce:as” på nya och spektakulära sätt. Det första jag reagerade på var när jag uppmärksammades på det här graviditetsbeskedet:

Det är, tror jag?, Eric Saades ex som offentliggör sin graviditet med vad som förefaller vara en ny Eric Saade. Och när man sett den videon finner man förstås ytterligare en anledning till att bli ledsen över det kristdemokratiska maktskiftet i Sverige, eftersom det nu antagligen blir omöjligt att ens lyfta upp en saklig diskussion om fosters rätt att självabortera sig.

(Jag och min flickvän är just nu i processen att försöka byta våra hyreslägenheter mot en gemensam och större hyresrätt, och allt har känts mycket bra och spännande, men nu blir det också lite oroligt: hur ska vi announce:a detta???)

Men ännu värre var förstås det som kablades ut på TikTok några dagar senare, när en polis i Piteå lade ut en video på sig själv snyftandes till en smörig countrydänga bara minuter efter att hon lämnat ett dödsbesked till ett föräldrapar vars barn gått bort:

Det allra viktigaste för vårt lands överlevnad är förstås, om jag får tolka det pågående offentliga samtalet, att vi skickar ut ännu fler poliser i samhället. En tidigare upplaga av denna älskade fredagstradition plockade redan i våras upp faktumet att dagens polisstudenter inte kan öppna en motorhuv eller förstå innebörden i ordalydelsen ”uppehållsväder”

… och sedan dess har det framkommit att dagens studenter på polishögskolan i skriftliga prov – sådana där man sitter vid ett bord, har med sig en Mer-flaska och proviant och har precis all tid i världen att tänka och reflektera – kan skriva ”horungar” om misstänkta och att de skjuter skarpt mot flaskbärare.

Men bevisligen är det så att många som tar sig genom det enorma nålsögat och blir färdigutbildade poliser åtminstone har vett nog att plocka fram TikTok-kameran för att göra country-content av de känslosamma sekunderna efter ett dödsbud i tjänsten.

Det är ju framför allt det behöver i vår announce-tidsålder. Det spelar mindre roll ifall vi delar ut våldsmonopolet till konkret förståndsvarierade individer – det viktiga är att de kan göra innehåll.

I detta nya samhälle är det svårt att våga sticka fram näbben och exempelvis announce:a en ny upplaga av Fredagsveven, men även för mig som lärare kan jag ibland känna att det är svårt att stå och vänta in en lektion med en gymnasieklass och inte ha ett värdigt announcement av lektionen. Då är det, i dessa tider av TikTok-lärarskap, lätt att känna sig gammal och grå:

Visst behärskar jag bestämdhet i det svenska språket, men varför gör jag inte lättsmält innehåll av den vanligtvis goa känsla jag har inför en lektion?

Som tur är, för en gammal stofil som mig (som ber eleverna att anteckna för hand!!!, som i en skola!!!, där man inte kan läsa svenska genom att kommunicera i Fortnite-chatten!!!), så är inte allt guld som glimmar ute på den vida webben. I veckan har ett av de allra största kanalerna på Youtube tvingats stänga ner efter en granskning av Svenska Dagbladet, där barnidolen Pontus Rasmusson, 24, farit med massa osanning och gjort olämpligheter på sin kanal.

Det är inte lätt att hålla koll på alla nya Youtube-stjärnor för en åldrad individ som under de senaste arbetsdagarna frontat sina PowerPoints med den här bilden…

… i ett försök att få eleverna att bjuda på en kik i deras ordbok över nya slanguttryck (jag lärde mig vad benim, naccas och bussin betyder!!!). Pontus Rasmusson är för mig bara ett namn och en märklig frisyr, och hans innehåll skulle säkerligen vara helt oförståeligt. Men en sak känner jag igen:

Skapandet av ett nytt konto, när ens första konto växt sig alldeles enormt. Det fick mig osökt att tänka på ett inlägg som skrevs under den tid då den här portalens redaktionella muskler räckte för att göra ordentliga skärmklippsdjupdykningar i olika ämnen.

Det här med en 2.0-sida – som tillåts leva parallellt med den ordinarie sidan – är ju en gammal beprövad taktik som humörtränaren och sociala medier-geniet Jesper Caron ägnade sig åt redan 2015. När hans Facebook-sida ”Framsteg” växt sig alldeles enormt stor (större än bland annat dåtidsfenomenet Lajkat.se: vars hela ledning rekryterades till Aftonbladets topp!) kände han att situationen helt enkelt krävde en ytterligare sida: Framsteg VIP.

Och i tider som dessa, när de rigorösa skärmklippsgranskningarna lagts på hyllan på grund av tidsbrist, är det inte mer än läge att länka tillbaka till detta sju år gamla inlägg:

Jag tycker ofta att läraryrket är som tråkigast när eleverna sitter individuellt och arbetar med god studiero och svarar på instuderingsfrågor eller fördjupar sig i något ämne. Kanske beror det på att jag alltid har just Jesper Carons färgglada montage på hornhinnan:

Skärmavbild 2015-03-03 kl. 17.33.29

2 828 gillare kan inte ha fel; jag gör någonting galet när jag låter eleverna sitta och slita med uppgifter.

Jesper Caron ska dock i övrigt inte alls sammanblandas med den skandalomsusade Pontus Rasmusson. Han var – på den tiden då detta var en portal med interaktivitet – fin nog att kliva in i kommentarsfältet och tacka för ett härligt blogginlägg. Av en vän såg jag att han tar sin humörträningsturné till Sundsvall i höst och kanske kan det vara dags att beställa in en rejäl VIP-sub med tillbehör.

Jag bokade alldeles nyss Kendrick Lamar-biljetter till Globen (how do you do, fellow rap fans?), men kanske kan man ha plats för två riktigt omvälvande kulturupplevelser under samma höst.

Förra helgen anordnade jag och min flickvän en ”friluftsdag” av gammal skolidrottsmodell på Gärdet i Stockholm, för vänner och bekanta och eventuella förbipasserande som kände att killerball-armen var i kastform. Det regnade och ruskade och med minuter kvar till avtalad till stod vi helt själva, i sidledsregn och total grånad, och blickade ut över en dyblöt åker där jag lagt ut några konor, samtidigt som den medhavda påsen med skumbollar fylldes med regnvatten – men till slut blev det en succé med gamla återfunna idrottslektionsklassiker som Flaggan och spökboll samt korvgrillning.

Och vi var inte heller ensamma om att tänka att man borde arrangera friluftslekar på Gärdet. Där fanns också en hinderbana med en mängd uppblåsbara hinder och hoppborgsliknande åbäken.

Vilka som stod bakom? Jo, det här glada gänget:

Om det finns ett gäng som jag inte släppt iväg mitt barn till på en lördagseftermiddag så är det nog ett gäng muskelbyggare som frontas av heffaköttklumpen ”Hero”. Det såg dock ut att vara en otroligt rolig hinderbana för barn, så kanske är det – i dessa tider av fri konkurrens och valfrihet på en skolmarknad – det här gänget som är nästa Academedia-koncern i Ur & Skur-branschen.

Totalt sett var det också någonstans glädjande att se att Roddy ”Hero” Benjaminsson fortfarande tillåts fronta saker i sin roll som flintifierad galjonsfigur. Detta efter att han höll på att stjälpa hela den flintifierade kampen genom sitt deltagande i en SVT-serie om tunnhårighet härom året, där han lät sig placeras bredvid två bröder Rongedal i vad som utgjorde en av de minst smickrande bilder man sett av rakade manliga huvuden:

Det är glädjande att konstatera denna olycksamma hydra av blekt ansiktshud, metall och glasögonglas inte omöjliggjorde för flintifierade män att få fronta barnhinderbanor.

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *