Om den mossiga och förlegade monarkin kommer att kämpa på som styrelseskick även efter att dess främsta fanbärare gått ur tiden så är det inte mer än rätt att Nordens genom tiderna minst lyckade mediasatsning tuggar vidare, med vad som kan vara en sista upplaga i ett Sverige där man fortfarande tillåts publicera dylika montage på domäner med .se-ändelse:
Under det förra läsåret, mitt allra första som färdigexaminerad gymnasielärare i Samhällskunskap och Svenska och Konsten att stapla riktigt tunga bisatser på varandra, möjliggjordes en fortsatt satsning på konceptet Fredagsveven genom att jag bara arbetade 75 procent. Detta gjorde att jag hade hela fredagsförmiddagarna på mig att slå mig ner vid frukostbordet, vika upp datorn och skrida till verket och låta ännu en upplaga tangentbordsvalsas ut i en oläst riktning i den ekande tomma cyberrymden.
Många har ju jämfört Fredagsveven med den gamla SVT-satsningen ”Hello Sidney” under OS 2000, men där tycker jag att man går bet i försöken att smäda portalens ledning. SVT-cheferna övergav ju genast det projektet när kritiken vällde in, medan ledningen på Pirkt.se istället hållit fast vid detta synnerligen icke-flygande koncept att slänga ut lösa spaningar i långa inlägg med en radbrytande mängd gråtskrattgubbar som enda röd tråd.
Det här är ju, om man ska vara riktigt ärlig, som om SVT hade fortsatt med ”Hello Sidney”-sändningarna även efter fiaskot under själva OS-turneringen. Det är lite som om Christer Ulfbåge, månader efter avslutat mästerskap, stått i studion och orerat om Cathy Freemans tändande av OS-facklan eller visat höjdpunkter från mötet mellan Kroppskultur och Drott i herrallsvenskan för att följa formen för de svenska handbollsherrarna inför OS i Aten om fyra år. Det är som om Filip och Fredrik fortfarande suttit där i det symboliska data-orkesterdiket, som en länk mellan tittarna och Chrille Ulfbåge, och pressats på om någon på den vida webben skickat in en kommentar – men hela tiden tvingats hänvisa till att inkorgen fortsatt gapade tom.
Men nu kör vi, för kanske en sista gång i ett samhälle där ett gammalt nazistparti inte har en del i regeringsbildningen. Vi. Är. På. Gång.
(Klipp till när Kroppskultur gör 28-19 på kontring.)
Ibland kan det vara roligt att tänka sig hur gamla tv-serier hade sett ut ifall de utspelat sig i vår delvis dystopiska framtid. Hur hade Ted Dansons gamla trotjänare vid bardisken sett ut ifall han hela tiden envisades med att kalla dem ”maestro”? Hur hade stamgästen Norm reagerat ifall Danson bara serverat fruktig öl från lokala mikrobryggerier? Ifall han varje gång nya gäster klev in i baren för att äta tvingades höra Danson uttala frågeställningen ”vet ni hur det fungerar här?”, för att reda ut pubens ”koncept” med rätter vars utmärkande egenskap var dess litenhet?
Sådana frågor kan vi aldrig få svaret på. Vi kan bara efter bästa förmåga använda våra kunskaper i Gimp: gratisversionen av PhotoShop.
Och det var jag tvungen att göra nu i veckan, när det visade sig att mopeda-ut-mat-jätten Foodora (tidigare känd som cykla-ut-mat-jätten, innan villkoren närmast omöjliggjorde annan transport än bensinmoppe) satsat på att vidga sin affärsmodell ytterligare. Snart ska inte längre bara restaurangmat eller dagligvaror kunna levereras på otroligt kort tid (exempelvis kondomer ska kunna levereras till dörren ”innan den lemsliga styvnaden veknat”, som Foodora utlovar).
Nej, nu ska även vården Foodora-fieras ytterligare, där en läkare inte längre ska vara ett videosamtal bort – utan snarare en snabb cykeltur. Inom trettio minuter ska en legitimerad läkare kunna vara på plats, enligt Foodoras egna beräkningar av hur den moderna gigekonomin snabbt skulle kunna visa sig effektivare än förlegade gamla institutioner som ambulansväsendet.
Och för alla oss som är uppvuxna med att se Samuel Frölers hårt kämpande hårfäste vaja idylliskt i vinden under olika motorbåtsfärder ut på skärgårdsuddar är det förstås lätt att föreställa oss hur samma typ av serie hade sett ut i vårt senkapitalistiska samhälle.
Det hade ju sett ut ungefär likadant.
Bara lite, lite deppigare när Sampa Frölle suttit och balanserat i en barnstol bakpå en cykel som vinglat fram längs ishala gator i ett pisskallt Stockholm genom att en giganställd man försökt Google Maps:a sig fram med bangladeshiskt lokalsinne.
Det är den teve vår samtid förtjänat.
Det här är sedan gammalt en portal som uppskattar ett riktigt bra koksmil: den typ av leende man applicerar över näbben när man vill skyla över faktumet att man innanför pannloben genomgår en fullskalig kokning som håller på att få fontanellen att släppa ut ångor.
Och apropå det politiska så tyckte jag att det här var ett väldigt roligt montage i all sin enkelhet, över hur en sverigedemokratisk karriär kan se ut på lokal nivå:
Jag är väldigt svag för när ett leende döljer någonting annat, inte fullt lika glatt, och det är inte tråkigt att det här leendet över loppet av två dagar morphats ihop till ett ”oj, jag råkade sprida nazistpropaganda på nätet, nu är det bäst att jag hoppar av”-leende:
Och apropå morphar så tycker jag att det talats för lite om den här valrörelsens Max-skandal. De flesta minns säkert hur de Max-ägande bröderna Bergfors inför valet 2014 skickade ut ett mejl till alla sina anställda att om sossarna skulle vinna valet så skulle den fria företagsamheten dö med deras övertagande. Då skulle det vara slut på hot creole-dippar och Frisco-bröd till det svenska folket – då skulle bara en statligt driven Clock-kedja kunna klara av att nasa kött mellan brödskivor igen.
Det har ju trots allt visat sig att det går att bedriva hamburgerrestaurang även i ett socialdemokratiskt styrt Sverige (det kanske säger någonting om hur högervridna dagens socialdemokrater har blivit), men vad jag kan minnas så handlade inte valrörelsen 2014 i så särskilt hög utsträckning om den slopade rabatten på ungas arbetsgivaravgift som Max-bröderna varnade för.
Något som däremot varit någorlunda centralt i årets valrörelse, om än dolt under lager på lager av utspel om hårdare straff och sänkta priser vid bensinpump, är debatten om friskolornas vinster.
Det har rektorn för Internationella Engelska Skolan i Sundsvall tagit fasta på – och gjort en Max-broder-gärning inför valet. I slutet av augusti tyckte han det var på sin plats att smyga med ett litet medskick angående valet i ett mejl till skolbarnens föräldrar:
Pascal Brisson är inte bara en otroligt framgångsrik rektor, som gjort Internationella Engelska Skolan till Sundsvalls dominerande spelare. På sin Linkedin skriver Brisson – på engelska, förstås – att han såg ”the school grow from 25 employees to 120 while never losing sight of its profile. Successfully marketed the school and effectively controlled how the local media covered this rapid expansion”. Jag läste först ”profit” istället för ”profile” och… ja, det är väl egentligen det det ska stå. Gör man inte vinst finns det ingen anledning att bedriva aktiebolagsdriven friskola. Då är det lika bra att klappa igen, har vi ju lärt oss. Dessutom är det ju givetvis en rektors roll att ”successfully market” skolan och ”effectively control” hur lokalmedias skjutjärnsjournalister ser på expansionen.
Pascal Brisson är en sund spelare på en sund skolmarknad, det förstår vi alla, men man får inte glömma att han också var ”involved in helping Henrik Zetterberg Captain or the Red Wings hockey club in Detroit and Jan Jutbo promote Royal Swedish Snowballs on the international scene”. Pascal Brisson har alltså också varit med och lanserat svenska kokosbollar i USA tillsammans med hockeystjärnan Henrik ”Zäta” Zetterberg, som – citat från rektorn på en engelskspråkig skola – var ”Captain or Red Wings”. Dessutom har han låtit den lokala KD-politikern Liza-Maria Norlin skriva en bok om honom på engelska, något som Brisson – som alltså är rektor på Sundsvalls överlägset största skola, som har som sin nisch att driva undervisning på språket engelska – förkunnar på detta sätt:
Jag är ingen engelskprofessor, men jag är rätt säker på att han använder ”myself” på ett sätt här som jag hoppas att hans engelskspråkiga skolas sjätteklassare aldrig skulle göra. Men trycket på bok har varit så stort att bok – i obestämd form – alldeles strax kommer ut i Kina, där miljoner kineser är sugna på att läsa om hur man som rektor kan bedriva grundskola i lönsam aktiebolagsform.
Det här är alltså årets Max-broder i svensk valrörelse. Hur han ser ut?
Som den förlorade tredje Max-brodern, som med sitt mat-entreprenöriella sinne (amerikanerna är som galna i de kokosbollar nu!) kunnat placera sig mitt emellan de två norrbottniska burgarbröderna.
Nu hör jag suckarna där hemma framför skärmarna, från den lilla, lilla, lilla läsarkrets som tagit sig hela vägen hit i detta inlägg (de är, tror jag, ungefär lika många som amerikanerna som just nu för en kokosbelupen Swedish Snowball till näbben). ”Men är inte du en Max-broder?”
Mycket av det jag gör på denna internets absoluta avkrok är väl – utöver långa utsvävningar om att Giffarna borde byta sin ordinarie tränare mot sin likadana assisterande tränare – försök att få folk att lägga sin röstsedel på ett parti som vill ha ökad jämlikhet och solidaritet.
(Då finns det bara ett alternativ, men det vet ni vid det här laget.)
Och jo: jag är ju otroligt mycket en Max-broder, inte minst om man dessutom adderar faktumet att jag är en flintifierad man med en uppsyn som ligger ganska mitt emellan de två Max-bröderna Bergfors.
Det är nästan så att AI-bild-generatorn Dall-E borde kunna AI-generera fram mitt ansikte vid en enkel sökning, men så långt har inte tekniken tagit oss:
Men om man förlitar sig på det gamla hederliga internet-content-verktyget som tillåter en att morpha ihop två ansikten till ett så får vi nog ganska exakt fram mig: deras vänsterlutande Max-broder från en annan moder. Ta en titt på den här rörliga bildserien och säg…
… att det här inte är ganska precis mitt ansikte, mitt emellan den elakt näsvise Max-brodern och den mjukare Max-brodern:
Den enda skillnaden är att man väldigt sällan ser mig le med blottad tandrad, eftersom jag – likt Mowgli i djungeln – växte upp på olika tandregleringskliniker i Västernorrland (min kropp består av ungefär sjuttio procent vatten och omkring trettio procent rotfyllningsvätska).
Johan Pehrson har ju gjort det till sin grej att vara ”en helt vanlig medelklassgubbe”, med sin riksdagslön på dryga 70 000 kronor som han haft i tjugotalet år, men det borde straffa sig att se ut som en taffligt förberedd åttondeklassare som håller ett en-kvart-innan-rasten-ihoprafsat tal när man får en sista chans att tala till nationen inför valet. Jag kan för mitt liv inte förstå varför hans medvetna slapphet på partiledarposten har fått dem att resa sig i opinionen – eller varför deras slogan om att ”sätt aktiebolagen i skolan först” (uttalas med stumt ”i aktiebolagen”) tillåts fungera.
Men kanske är det de lokala hjältarna som burit upp partiet långt över fyraprocentsspärren. Lisa Magnusson skapade en twittertråd för valaffischer som stuckit ut och jag kan inte tänka annat än att Liberalernas lyft till stor del beror på Patrik Jämtvall i Örebro och hans affisch:
Det har varit en hård och tuff valrörelse. De strömförande och livsfarliga stolparna på lekplatser har kommit i fullkomlig medial skugga under sensommaren, men en sak kan vi alla enas om:
Det finns fler problem.
Bli först att kommentera