Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Pirkt Premium: Betyg på alla säsongens deltagare i Gift vid första ögonkastet

Efter en vår och försommar där nästan hela redaktionen på Pirkt.se sysselsatts med att analysera varenda bildruta av SVT:s senaste säsong av Gift vid första ögonkastet har portalen nu i ett unikt samarbete med Casinofogden, RiskYourLifeCasino.com och Betygify lyckats hålla även den hett emotsedda betygsättningen av deltagarna öppen för allmänheten. Det innehåll som vanligtvis hade dolts bakom den svårgenomträngliga Pirkt Premium-betalväggen görs därmed tillgänglig för allmänheten, då trycket varit sällsynt stort efter ett starkt sista-avsnitt som bjöd på en del halsbrytande vändningar.

Inlägget påbörjades efter det avslutande avsnittet sänts, blev nästan helt färdigställt, men som så många gånger förr i den här portalens historia så har schematekniska oegentligheter gjort att hela publiceringsprocessen kommit av sig. Nu är inläggsutkastet så pass gammalt att det enligt alla publicistiska regelverk borde kasseras, men eftersom det känns i hjärtat att behöva slänga tiotusentals tecken i den virtuella papperskorgen (och eftersom sponsorerna ligger på) så publiceras inlägget även långt efter att de sista GVFÖ-entusiasterna släppt årets säsong. För där New York Times har ”All the news that’s fit to print” som slogan skrivet på redaktionsväggen så jobbar alla på Pirkt.se-redaktionen efter ledstjärnan ”Alla inlägg som vi redan lagt en eftermiddag på och som skulle lämna en molande känsla av besvikelse efter sig om de blev lagda i evighetslång malpåse är tvungna att publiceras”.

Så här har vi dem till slut, till allmän beskådan: de slutgiltiga betygen på GVFÖ-deltagarnas insatser vad gäller att söka sann kärlek i årets säsong. Betygen delas ut på en skala mellan ett P-hjärta och maximala fem P-hjärtan och vi börjar att beta av säsongens odiskutabla olyckspar:

Nej, det kan inte bli annat än underkänt för vad som redan från första början kändes som ett sista-minuten-ihop-matchat par som bara kan ha tillkommit på grund av att Bodil ställde in sin medverkan i castingprocessens absoluta slutskede. Kvar i potten av fortsatt villiga intressenter hade SVT en kvinna som var alldeles för varse om att hon rörde sig på vad man inom snygghetspsykologin brukar kalla för Catherine Zeta-Jones-spektrat och en man som hon i det närmaste ryggade tillbaka för vid blotta åsynen vid altaret.

Jag har tidigare slagit fast att jag misstänker att någon som befinner sig på CZJ-spektrat alltid har en lätt uppskruvad kravprofil vad gäller vilka typer av män som kan komma att vara aktuella som motparter, och att den kravbilden hamnade rätt mycket på sniskan när denne man stod där i all sin brandgult färgade hårprakt, men helt befriad från vartenda möjligt Sean Connery-drag:

När Axel sedan på bröllopsnatten, när Märtha mjuknat en aning, drog fram ett par vadlånga Billabong-byxor som han måste köpt av en tidsresenär till återförsäljare…

… så verkar det inte riktigt ha varit läge för en bröllopsnattlig framstöt.

Egentligen tyckte jag ju genuint synd om Axel från första stund, eftersom SVT parat ihop honom med någon som absolut inte tyckte att han var på samma attraktionsnivå som henne. Men betyget på hans insats kan inte bli något annat än en etta, eftersom Märtha i princip implicerade att han överskridit hennes gränser på bröllopsnatten.

Och vad gäller det fortsatta relationsarbetet efter den fiaskonatten, där en icke-attraktion sargades ytterligare av ett fortsatt oinbjudet framstötande, så var det minst sagt svårt att arbeta på förhållandet. För efter den inledande natten kunde förstås inte Axel göra någonting rätt i Märthas ögon. Ena stunden var han övergreppsligt framfusig, men i den nästa så skulle han göras narr av för att han var försiktig och tassade runt henne i rädsla över att på nytt tänja på hennes integritetskänsliga gränser.

Det var fullt förståeligt agerande från båda håll, kanske, men det omöjliggjorde ju precis allt vad gäller någon typ av fungerande dejtande. Kanske ska de ha en eloge för att de trots allt stretade på i någon halvvecka till, men en mysig liten bröllopsresa som involverar en kuddmur i sängen är nog trots allt sämre än ingen mysig liten bröllopsresa:

Lagom till det avslutande vad hände sen?-segmentet hade Märtha, som ju egentligen är ganska långt ut på spektrat, maximerat sin Catherine Zeta-Jones-potential…

… som för att en gång för alla manifestera för produktionen, castingarbetarna och teve-tittarna där hemma att det rådde en alldeles bisarr utseendemässig diskrepans mellan henne och Axel som…

… under det gångna året tagit ännu fler steg bort från den Pierce Brosnan-kompatibilitet som någon på CZJ-spektrat förväntar sig att få möta.

Nej, den här matchningen kunde nog inte leda till annat än ett totalt underkännande av alla inblandade. Märtha borde förstås inte ha anmält sig till ett tv-program där man blindgifter sig framför tevekamerorna, på grund av den otroliga integritet som hon sade sig värna om. Och Axel, som ändå försökte göra sitt yttersta, borde… nej, jag vetefan vad han borde ha gjort i det läget. Han kunde nog inte ha gjort något så mycket bättre, men eftersom Märtha i princip implicerade att han begått oegentligheter så kan inte betyget (på en portal som värnar sitt feministiska anslag!) vara annat än underkänt.

ANNONS:

Hela den förra veckans analys var ju tvungen att vigas åt Hans och Bodils kommunikativa bryderier som till slut ledde till att de bevingade orden ”tankens kraft är stark i beachvolleyboll” undslapp Hans näbb just precis efter att hans nya fru öppnat upp sig om sina kärlekssvårigheter i det förflutna.

Men säsongens allra högsta skratt, för min del, var när SVT valde att öppna denna veckas program på samma sätt som de avslutade det förra: med Hans och Bodil i soffan tillsammans.

Och precis under den scenen, när Hans glatt släppte teven med blicken för att balansera upp en potät på gaffeln, påpekade min flickvän att ”de verkar alltid sitta och äta vid teven”. Jag hummade med: det stämde och det var ändå lite överraskande för ett vuxet par som bara hunnit känna varandra i någon vecka och som man kan tycka borde vilja fokusera på att lära känna varandra djupare under måltiderna.

Man vet ju själv hur det är att ha en parrelation i arbetslinjens tidevarv. Det är bara så mycket tid man har att tillbringa tillsammans med sin partner, men här verkar Hans istället helt försjunken i tv-underhållningen under den gemensamma måltiden.

Man blev ju ordentligt nyfiken på vad det var Hans och Bodil tyckte var centralt för sin samlevnad att de inte kunde vänta med tittningen till efter middagen, och inte blev spänningen mindre när Hans slog fast följande om vad som försiggick på skärmen:

Någon är så jävla glad jämt. Det antyder att det här är någonting de tittat på ett bra tag, en karaktär de följt under åtskilliga timmar och som de ändå lärt känna på djupet. Och det är ju förstås ingenting fel i att äta framför teven som ett kärlekspar: det kan ju verkligen få nya samtalsämnen att bubbla upp och man kan ju, exempelvis, analysera komplexa och runda karaktärer tillsammans och på så sätt komma till nya insikter som inte hade bubblat fram om båda bara satt och berömde sting-nivån i korvstroganoffen.

Men så gjorde SVT:s kameraman ett litet snabbt byte av vinkel på kameran:

Jag är en man av vanligtvis mycket små och timida gester, men här skrikskrattade jag rakt ut. Det var någonting så väldigt härligt överraskande att två vuxna människor i 40-årsåldern, som precis har träffats, teve-mular i sig maten framför vad som måste vara Madagaskar 3. Det kanske till och med är fyran, om den finns, eftersom Hans har lärt känna den lille zebrakrabatens lynne så till den grad att han vet att han alltid är glad.

De var ju säsongens helt klart roligaste par att följa i min bok, Hans och Bodil, men när det kommer till betygen på insatsen i kärlekssökandet och relationsarbetet delas inga pluspoäng ut baserat på hur många bullrande skratt man bjudit teve-tittarna på genom säsongen.

Nej, de tre P:n i betyg som tilldelas både Hans och Bodil bygger enkom på deras relationella insats, där Hans fick inleda säsongen med en sällan skådad trynstöt, då hans matchning backade ur projektet i sista stund. Men när det sedan vände igen, och bröllopet plötsligt skulle bli av igen, så stod ju Hans länge för en femplussig insats vad gäller att gå in i ett tevesänt giftermål med öppna armar och sinnena vidöppna och mottagliga för kärlek.

Han var ju, för oss som är väl bevandrade i Pixar-filmografin, som en tecknad zebra under de första avsnitten: glad hela tiden. Hela tiden hade han ett närmast fånigt lyckoleende över näbben, som om hans livs kärlek hade tagits ifrån honom och sedan givits honom åter av en högre SVT-castingmakt.

Kanske var det ett genidrag av Bodil att spela svår inför bröllopet, för herregud som Hans verkade vilja ha det som han hållit på att mista. Alternativet till att få gifta sig med hundpsykologen Bodil verkade, av SVT:s klippning att döma, vara att sitta i sängen med en laptop på magen till dystra molltoner – så man förstår ju att Hans tände till på alla cylindrar.

Och jag tror fortfarande att Hans och Bodil hade kunnat gå långt i sitt relationsarbete – om det inte varit för att psykologen Fredric Bohm la sin näsa i blöt och bestämt skulle utsätta deras relation för en liten Cannes-festival hemma i soffan. Den idén föll inte i god jord hos Hans, som säkerligen gillar att veta vad som ska slås igång på teven (jag tänker mig att frågan ”blir det ettan, tvåan eller trean ikväll?” uttalas med ett stumt ”Madagaskar” i Hans hem). Och när Bodil väl hade visat upp sina allra innersta känslor i sin lilla Fredric Bohm-initierade filmvisning hade Hans fått upp en sådan puls av nervositet att hans PT-signalsystem tolkade det som att han var femton bollar in i ett avgörande set i en beachvolleybolldrabbning.

Bodils upplevda tillkortakommanden, som hon självutlämnande delgett via videodagbok, möttes därför med ord så bevingade att jag skulle vilja trycka upp dem på en t-shirt eller bildekal: ”tankens kraft är stark i beachvolleyboll”.

Det blev en fnurra på tråden för de dittills så lyckliga tu, så till den milda grad att Fredric Bohm blev tvungen att rycka ut i sin relationsambulans för att få Bodil att ge Hans ytterligare en chans – men inte ens en man med psykologexamen och otroligt tajta skjortor kunde få samvaron mellan Hans och Bodil att återfå sin initiala kvalitet.

Men det avslutande avsnittets plötsliga vändning kom ändå som en smärre chock för mig.

Fredric Bohm, som försatt Hans och Bodil i denna nya situation, kunde inte sia – och inte heller jag. Av alla par inför det slutgiltiga beslutet var jag plötsligt mest osäker kring Hans och Bodils framtid tillsammans.

Och var det någonting som relationen inte behövde så var det en utelåsning när Bodil till slut tagit steget och flyttat ut från hästgården och in till Hans. Men jo: plötsligt satt hon där i bilen och väntade nyckellös på parkeringen utanför Hans lägenhet, efter en lång kväll i stallet.

Det gjorde han inte. Bodil väntade och väntade och väntade (ingen väntan är så tråkig som den nyckellösa!!!) innan hon till slut fick köra tillbaka hela vägen till Södertälje i natten, i scener som bara måste tonsättas med en riktigt mollstämd Melissa Horn-bit med övertydligt sorgsna textrader.

Och eftersom precis allt agerande ska psykologiseras i det här programmet så unnade sig den nya psykologen Maria Farm – som genomgående varit väldigt klok och vettig – att göra just det rörande Hans tidiga insomnande:

Det stämmer säkerligen. Så långt är psykologiserandet fullt rimligt. Men…

… att plötsligt lyfta upp tryn-utskjutet, att tryna in för att undslippa jobbighet, som ett rimligt analysverktyg för att förklara varför Hans somnade in innan han hade lyckats kasta ner nyckeln till Bodil tyckte jag var att dra psykologiserandet för långt. Skulle jag gissa skulle jag tro att Hans la sig på soffan och tyvärr bara vaggades till sömns av de trygga (och glada!) rösterna i en gammal söndertittad Madagaskar-rulle.

Bodil gjorde det enda rätta för att dämpa bitterheten, men likafullt något väldigt överraskande och ”off brand” för en hundpsykolog: satte sig på farstukvisten och unnade sig en bolm och en öl.

Men alldeles oavsett om Hans insomning var ett psykosomatiskt välmotiverat tryn-utskjut eller bara en helt vanlig Madagaskar-tryning så hade jag svårt att förstå scenerna som utspelade sig när de skulle ses igen, dagen därpå, för att prata om det hela.

Om Hans initialt varit uppe på en femma i betyg (glad! positiv! nykär! ett härligt klingande dalmål!: det är allt jag begär av en manlig GVFÖ-deltagare) så hade han ju redan sänkts av beachvolleybollblundern och nu den otaktiska tryningen som förstörde Bodils kväll.

Men det som verkligen sänkte honom till bara tre P:n, kanske till och med tre svaga sådana, var den avslutande monolog han brände av när han plötsligt avslutade hela relationen i ett sällan skådat plåsterryck. Det började redan när Bodil plingade på, då låset öppnades men där den öppnande Hans plötsligt hade tagit tio snabba steg bakåt, struntat i att öppna dörren och plötsligt stod och väntade med ett märkligt ”hello” långt inne i hallen:

När man sedan trodde att Hans skulle böna och be Bodil att förlåta honom för hans utskjuts- eller Madagaskar 3-tryn så bröt istället Hans-helvetet lös över stackars Bodil:

Att det varit stelt och försiktigt mellan de lyckliga tu efter beachvolleybollsdebaclet under den Fredric Bohm-initierade filmfestivalen var ingen hemlighet, men plötsligt stod Hans och dömde ut hela relationen på basis av att samtalsklimatet var ”skönt” nog.

Jag vet inte vad som definierar ett ”skönt” samtal, kanske är det vad Hans har med sina väldigt mycket yngre PT-kompisar, men det verkar inte behöva innefatta ett särskilt utvecklat språkbruk. För när Hans skulle precisera vad det var han kände lyckades han framkalla en liten lokal stroke i mitt språkcentra:

Den bristande skönheten i samtalen kan bero på en ”falsk inte-skönhet”, medger Hans i en språkbändande piruett, men någonting är det som gör att samtalen inte är ”sköna” nog. Kanske är det att Bodil inte kan ge ett tillräckligt skönt svar på tal när Hans förkunnar att zebrafiguren i Madagaskar 3 ”alltid är så glad”. Tankens kraft är stark i beachvolleyboll, men när det gäller att få till härligt banter framför en tecknad Pixar-film till middagen så räcker inte ens beachvolleybollens tankekraft till.

Bodil hummade och försökte parera efter bästa förmåga, men de relationsavslutande slagen bara fortsatte hagla över henne. Och om jag redan var på Bodils sida så blev det närmast övertydligt i det här läget att jag hade hoppat in som sekond i hennes ringhörna för att försöka hjälpa henne ta emot de ogina smällarna från Hans sida:

Du befinner dig i en ny relation, Hans – du har inte beställt hem en produkt från Wish.

Den medelålders mannen Hans blir, på sitt sköna sätt att konversera, ”fett ledsen” av att säga det, men…

… han är fett glad över att de kan vara ”överens”. Jag förstod förvisso aldrig riktigt vad det var de var ”överens” om, men jag reagerade på att en 45-årig individ använde ordet ”fett” så frekvent vid en göra-slut-aktion. Jag vet inte om det är skönt eller inte-skönt att tala på det sättet i det läget.

Klart är i alla fall att det kändes otroligt snopet att någonting som började så fint och högoktanigt från båda håll…

… bara skrumpnade ihop och dog på grund av en misslyckad filmfestival och ett kanske ofrivilligt tryn-utskjut, och att det ledde till otroligt sorgliga slutscener innehållandes…

… ett orimligt snabbt och vårdslöst ringkast, där metallen ekade sorgset när det träffade soffbordets metall. Den nyskilde Hans kastande av ringen och fosterställningsliggande följdes upp med en utläggning om att han haft förväntningar på att få träffa någon som han skulle kunna ligga och skratta tillsammans med under hela nätter och ha ”hejdlöst kul”.

Det är i min världatt ha fullkomligt orimliga förväntningar på ett iscensatt förhållande som 45-årig barnlängtande man. Nöj dig, käre Hans, med att då och då kunna skratta tillsammans åt en bra Madagaskar-scen med en alltid lika glad zebra.

Totalbetyget landar till slut ändå på en stabil trea för såväl Hans som Bodil: det var totalt sett en bra insats från båda parter, som ändå gav det flera försök att få relationen att överleva Fredric Bohm-attacker och olyckliga sofftryn. Avslutningen lämnade därför en besk eftersmak, eftersom allt gick så otroligt snabbt vid det abrupta avslutet. Helt plötsligt hade Hans kasserat hela relationen på några effektiva minuter i sin egenbyggda talarstol, som om han fått ett olyckligt retoriskt gashäng (fullt av ord som ”fett” och nyord som ”inte-skönt”) efter att ha råkat övertrassera en 45-årings rekommenderade dagliga intag (RDI) av spons-Nocco-dryck:

Kanske kommer också Bodils inledningsmanöver att bli trendsättande inför kommande säsonger? Att först gå med på att gifta sig i blindo för att sedan dra tillbaka sin medverkan fick ju nämligen motparten att bli topp tunnor blindförälskad. Hans verkade ju, av förklarliga skäl, bli lite kärleksknäpp av vetskapen att ett team av experter lyckats lokalisera hans livs kärlek – bara för att plötsligt få veta att han aldrig någonsin skulle få träffa personen i fråga. Aldrig tidigare har jag sett någon GVFÖ-deltagare gå in i projektet så på-förhand-kär som Hans när han till slut fick tillbaka den han förlorat i blindo.

Det var synd att den initiala zebraglädjen inte höll i sig längre.

ANNONS:

Det blev ett nej till slut, från Martin (Jonas nej-svar går inte att lita till, då bara någon med otroligt råg i ryggen skulle kunna svara ”ja” efter att ha fått ett initial-nej i trynet). Det var väl till slut ganska väntat, även om de båda jobbade på helt okej utifrån sina respektive brister.

Jonas kämpade på med att uttrycka sin besvikelse över Martins yvighet. Örebroarens gråtmilda ”nu skiter jag i det här”-kommentar efter att Martin varit ute och vevat till 09-blecket verkar exempelvis ha följts upp av att han under tystnad körde bil tillsammans med samma Martin hela vägen till Örebro, utan att den relationssaboterande 09-utekvällen verkar ha tagits upp alls under tjugo mils bilkörning. Och varje gång Martin kom med en passning mot hans upplevda tråkighet (som att han för resten av livet tänkt ha exakt samma fredagstradition med sina vänner) blev han fullt förståeligt ledsen, men slöt sig som ett kommunikativt svagt musseldjur istället för att förklara sin ledsamhet.

Jag hade fördomen att gaykillar var bra på att uttrycka sina känslor – men så var också Jonas otroligt lite av en urtypisk gaykille.

Nej, har någon gaykille som synts i mediala sammanhang någonsin blivit lika straight vinklad som Jonas? Varje gång han inte var med sin nyblivna partner Martin så verkade han, enligt SVT:s klippning, skynda att hänga med ett gäng renodlade kolla-på-fotboll-polare och dricka kortburk i en soffa, i scener som alltid såg ut att kunna vara centrala i Markoolios ”Mera mål”-musikvideo:

Även om det inte blev någon fortsatt kärleksrelation för Jonas så har hans medverkan i årets program åtminstone öppnat upp bilden för vad en gaykille och dennes gaykultur kan vara. Att vara gay kan också vara att bara göra extremt straight kille-kopplade aktiviteter: att välja ölkorv och holiday-dipp med grabbarna i landslagsdress framför att gå i Pride-paraden (som han väl uttryckte att han inte riktigt gillade?).

Och att det finns olika typer av tystnader är känt sedan tidigare, men jag undrar om det inte var en ny typ avtystnad som Jonas kepsprydde kompis (han som unnade sig bar överkropp och hängslen på bröllopsefterfesten) fick fram när Jonas förklarade hur han resonerade inför det avgörande valet:

Svaret på Jonas utläggning var ett utdraget ”ja”, följt av ett lika utdraget ”jo”, följt av en tystnad som bara går att beskrivas som otroligt straight.

Men om Jonas hade ett något bristfälligt stöd i sitt resonerande inför valet så var det något helt annat med Martin, där Martins bollplank gjorde den kanske starkaste insatsen av alla i denna GVFÖ-relation:

Jag tror inte att den här genomkloka kvinnan, med sin lugna och väna terapeutiska stämma, behöver någon psykologexamen för att kunna ersätta Fredric Bohm med den äran under kommande säsong. Och hon hade ju helt rätt i allt hon sa, bland annat det om att Martin var lite väl hård mot stackars Jonas. Det kändes rakt igenom som att den festlige stockholmaren Martin hade ett klart inom-relationellt övertag på den tystlåtne och lite introverte närkingen Jonas – och att Martin kände av detta från dag ett. Kanske är det alltid den som har mest socialt schwung i steget som har ”the upper hand” i en relation, men det var någonting väldigt skevt i maktrelationen mellan den närmast patologiskt supersociala Martin och den mer tillbakadragne tryckkokaren Jonas. Allra tydligast tyckte jag att det visade sig under träffen mellan de tre paren, där Jonas knäcktes fullkomligt efter en liten Martin-giftpil i bastun och där Martins respons på Jonas surmulenhet var någonting i stil med ”är det någonting mer du vill ta upp nu, som du är ledsen över?”, vilket ju förstås var en rimlig fråga, men som följdes upp med ett väldigt Martinskt ”för annars tänker jag gå och ha jävligt kul nu!”. Det är inte direkt ett läge där man känner att man vill stanna upp sin partner med ännu en retoriska vända av samma gamla groll.

Jonas känslor, och kanske hela Jonas som partner, kändes mest i vägen för Martins mål att i alla situationer i livet ha maximalt roligt. Det är väl ett mål så gott som något att ha (kanske det enda man borde ha i detta sitt enda jordeliv), men grejen med att försöka ge sig in i just en relation är väl ändå att man med jämna mellanrum måste försöka välja att tillbringa tid med den partner som man borde ha ett rätt stort intresse av att lära känna. Martin gjorde istället klart för Jonas att så fort det exempelvis vankades fest eller annat socialt sammanhang så skulle Martin aldrig välja att tillbringa tid tillsammans med sin partner. Det må väl vara en sund strategi för ett gammalt strävsamt par som på ålderns höst börjat klä sig identiskt och tillbringar all annan kvällstid framför teven tillsammans, men att känna så under en initial fyra-veckors-period där man blivit ihopgift med en fullkomlig främling kändes aldrig… särskilt sunt.

Det kändes allt mer ju längre säsongen led som att Martin, festfixare och festpersonlighet, kanske inte hade ett Hans-stort fokus på att faktiskt hitta någon som han ville bli gammal med i SVT-ordnad tvåsamhet, utan att hans GVFÖ-närvaro delvis kan ha varit en rolig grej att göra för att visa upp sin festlighet och karisma för det svenska folket.

Men det var en rolig teve-resa att följa och de gjorde sina respektive försök att överkomma deras respektive olikheter och den tydliga ”upper hand”-diskrepans som rådde sedan dag ett.

ANNONS:

Vad ska man säga? Så bra på att dejta att det blev direkt tråkigt att följa.

Mycket negativt kan man säga om SVT:s castare arbete ibland, men de har ju faktiskt två uppgifter på sitt bord: att sammanföra två personer som klickar känslomässigt och utseendemässigt och som verkligen gillar att vara tillsammans – men också att sammanföra par som kommer att utgöra bra teve för oss tittare. Däri ligger nog mycket av svaren kring varför det plötsligt kunnat bli så att en militant anti-bolmare kunnat hamna med någon som gärna puffar på, eller varför en kvinna som bara hade en enda önskan om att få sig en storvuxen man fick finna sig i att bli ihopparad med en som var kortare än henne.

Det ska ju bli teve av det hela också.

Louise och Jonas verkade ha varit en otroligt bra match vad gäller det förstnämnda, men som tittare blev man ju mer än lovligt uttråkad av att se produktionen försöka bygga spänning kring otroligt tunna frågetecken. Kommer Jonas acceptera att Louise haft en hjärnblödning? Kommer Louise kunna stå ut med att Jonas vid ett tillfälle verkar mer intresserad av sin nya robotdammsugares manual än han var av henne medan hon stod och diskade?

Det började med en inledande bröllopskyss som var så lång och smäktande att SVT var tvungen att väva in en klippbild på en svan under själva kyssen och det var ett självklart ja från start till mål, så till den milda grad att det knappt fanns några roliga detaljer att plocka fram ur just den här parkonstellationen.

Allt var så perfekt. Från Jonas outsinliga förråd av innerstadsstockholmskt svala Our Legacy-sommarskjortor i finaste bomull (vilket alltid är frustrerande att se om man själv är en person som går runt svettdrypande i olika second hand-syntetmateriel somrarna igenom) till de bådas välinredda lägenheter i varsitt lummigt och mysigt bostadsrättsområde.

Allt var så välordnat och vuxet och färdig att man helt höll med i Jonas analys från det sista avsnittet, när de firade sina respektive ”ja”-sägningar med bubbel i solnedgång på en klippa:

Det trodde man ju faktiskt: att robotdammsugaren bara var en liten försmak på vad som komma skulle, för ett par som tedde sig som ett vuxet och moget och färdigt par, som nu bara väntade på att få klä en liten mini-variant av sig själva i samma kvalitativt svala bomull.

Men icke. Under det korta (och ganska svaga?) ”vad hände sen?”-avsnittet fick vi inte veta ifall Louise drabbats av svårartad gulsot eller bara en riktigt svag SVT-sminkös…

… men vi fick däremot veta att Jonas tryckt på den beryktade ”escape-knapp” som SVT:s produktion hade tjatat om under hela säsongen. Jonas hade skjutit ut sig ur relationen och lämnat Louise.

Jonas försökte tona ner det evinnerliga tjatet kring just ”escape-knappen”, men erkände utan omsvep att han säkert har saker i sitt relationsbyggande som han behöver arbeta kring:

Vilken kille, va. Han verkade vara en genuint fin grabb, Jonas, att döma av hans insats under fyra veckors teve-inspelning. Och jag har ingen aning om hur det kan vara att vara en snygg man i trettioårsåldern (nej) med en garderob full av svala skandinaviska bomullsplagg (verkligen inte) med hårfästet i prickfritt behåll (herrejävlagud, nej). Men kan det vara så att en ung man med de förutsättningarna kanske har väldigt svårt att känna sig nöjd ute på den öppna marknad som sedan några år tillbaka – sedan nätdejtande blivit allmänt accepterat – är större än någonsin förr för snälla killar som inte längre behöver armbåga sig fram i stimmiga barmiljöer?

För jag tror att den här lilla stillbilden undgick många, från det näst sista avsnittet av årets säsong:

Vad vi ser är alltså Jonas som tagit sina tofflor i näven och som söndagsledigt flanerar en lummig gata ner, varpå han möter fyra kvinnor av ytterst varierande åldrar – varav samtliga vrider sina nackar ur led för att kunna unna sig en ordentlig titt på honom. Det ser ut som att det vore George Clooney de mötte och inte en 32-årig HR-arbetare som jag fram till den här stunden trodde hade ett starkt +++-utseende som de svala bomullsskjortorna lyfte upp till en knapp ++++-nivå.

Kan det vara så att en sådan uppenbar nackvridare till 32-årig man har väldigt svårt att känna sig helt nöjd? Kan det till och med vara så att han under produktionens gång känt vilken toppeninsats han stått för (scenerna där han cyklar till vigseln! de fina samtalet med den hattbärande skånska kompisen! hans rakt igenom mogna relationsarbete!) och att han därför också insett vilken otrolig position han skulle sitta i ifall det skulle vara så att han kom ut på andra GVFÖ-sidan som singel inför sommaren och efter att hela programserien har sänts?

Vi vanliga dödliga kan inte, med våra gula missfärgningar under varenda vit t-shirt-ärm, sätta sig in i vad som rör sig bakom den välbehållna skalpvegetationen på hjässbenet hos någon som sakta men säkert hela tiden utökar förrådet av kritvita Arket-t-tröjor av 379-kronorsmodell.

Men det ska sägas: att kvällen efter att det absolut sista programmet av årets GVFÖ-säsong hade sänts så fick jag direktrapport i en gruppchatt från en person som var på Trädgården, där hen fotade inte mindre än två av årets deltagare som befann sig på utestället i egenskap av nyavslöjade och SVT-rikskända singlar – och ingen av dessa två smygfotade GVFÖ-profiler var Jonas.

Han är kanske något så unikt som en nackvridare och femstjärnig kille i ett, helt utan vinstmaximerande baktankar. Att både han och Louise gjorde GVFÖ-insatser av allra högsta relationsbyggande märke är det i alla fall inte tu tal om.

Och med det konstaterat så går årets GVFÖ-säsong till slut i mål även på Pirkt.se, som för tredje eller fjärde året har borrat ner sig på ett fullkomligt oombett sätt i den svenska dejting-tevens kronjuvel till följetong. Det har varit ett spretigt år av GVFÖ-analyser, där spaningarna inte sällan spridits ut över långa sjok i det (förvisso sjokdrivna) konceptet Fredagsveven, men nära vänner av portalen som tröskat igenom texterna under våren vet förstås med sig att det bara är ett ytterligt fåtal som läser dessa skärmdumpsfyllda rop på hjälp ut i cyberrymden.

Antagligen är GVFÖ-analyserna tillbaka under nästa år, och kanske kommer portalen på sikt kunna bygga upp en trovärdighet och respekt i GVFÖ-kretsar genom att fortsätta erbjuda kvalitativa inlägg med nyanserade analyser av relationsarbetet

… kliva fram och lura gamla GVFÖ-deltagare att ställa upp på bild tillsammans med medlemmar ur redaktionen. Den oombedda peken från fjolårsdeltagaren Lars Vegas härom veckan kan betyda mycket vad gäller försöken att verka initierad och inside-kunnig inför 2023 års GVFÖ-säsong.

En kommentar

  1. josefin josefin 30 maj 2023

    mycket underhållande! ser fram emot motsvarande inlägg för 2023!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *