Fredagsveven: Klimatkompenserande vargjakt och pommes Jackson

Jag känner inte till människan Lars Beckman, men jag känner att jag – via hans yviga Twitter-konto – känner till den moderata riksdagsledamoten Lars Beckman tämligen väl.

Och som riksdagsledamot betraktat är han väldigt märklig.

Men jag tänker mig att ribban för att en riksdagsledamot ska anses märklig är relativt låg; det är ändå folkets företrädare vi pratar om, människor som blivit aktivt personkryssade för att sitta i vårt högsta beslutande organ och tjäna, inte bara folket, utan också drygt 60 000 kronor i månaden.

Lars Beckman är också återförsäljare av utomhuspooler — och jag tänker mig att han också lyckas utmärka sig som väldigt märklig i egenskap av återförsäljare av utomhuspooler, där ribban är betydligt lägre. Jag kan tänka mig att om poolnasaren Lars Beckman skulle plinga på en dörr för att hålla ett par minuters låda i poolmarknadsförande syfte så finns det en stor chans att personen som utsatts för nasandet stannar upp, kanske någon timme senare, när den hunnit reflektera över mötet, och säger till sin sambo eller till och med till sitt barn (så stort kan behovet att reflektera vara, tänker jag mig) att »du… den där poolnasaren som var här… var inte han väldigt märklig?«.

Och då är ändå märklighetsribban för en poolnasare som helt plötsligt försöker sälja på någon ett »portabelt spabad« mycket högre än den för en riksdagsledamot.

Kortfattat: Lars Beckman är märklig, men han har på sistone blivit ännu mer märklig och gått in i någon slags mental åttaårsålder för att försöka undkomma kritik när han hetsar en arg mobb av blåbruna trollkonton åt olika riktningar. Det är lite skrämmande att en riksdagsledamot kan ta till spelad infantilitet som skydd för sitt Twitter-vevande, men om man ska ge poolnasare Beckman någonting så är det att i hans sociala mediefotspår så finner man inte sällan ett par content-guldkorn.

Jag skrev en text i Länstidningen om det i fjol, när någon algoritm gjorde att nästintill alla Lars Beckmans gillade inlägg började dyka upp i mitt flöde under en period: bland annat massa yvigt vevande från den gamle schlagerhjälten och numera moderate riksdagskandidaten Richard Herrey.

Den här gången ledde det lilla spåret av sociala medier-brödsmulor till sajten SvenskJakt.se, Jägareförbundets egen hemsida, där det skrivits en debattartikel av Sten Bergheden, Moderaternas landsbygdspolitiska talesperson och en person som lyckas med att se ut som att det är han i den moderata riksdagsgruppen som verkligen är den riktiga återförsäljaren av utomhuspooler:

Det är som att stirra in i en sån fascinerande 3D-tavla, att titta på den där lilla cirkeln: man vet ju att det är Lars Beckman som är poolnasaren i M-gruppen, men tittar man för länge på Sten Berghedens profilbild så är det omöjligt att inte förvilla uppgifterna och få för sig att det är han.

Hur som helst: jag klickade mig in på SvenskJakt.se och sedan kunde jag inte klicka mig därifrån.

Där fanns, bland mycket annat smått och gott, intressanta debattartiklar:

Informativa artiklar med gamla jägarsanningar, för den bnaive stackare som tror sig ha uppskattat korrekt mängd mink i sitt närområde:

Men så fanns också två artiklar som jag verkligen vill titta närmre på. Den ena är debattartikeln med följande rubrik:

På SvenskJakt.se kan man inte vara säker på någonting, har jag lärt mig på min korta kringscrollning, och tanken slår mig att debattören kanske föreslår att vi människor ska sitta och sleva i oss köttpatén som marknaden vigt åt våra hamiltonstövare.

Men nej: kontentan är en annan. Debattartikelns författare irriterar sig på att våra husdjur kommer undan kritik för sin klimatsaboterande kostcirkel:

Det är väl helt i sin ordning att påpeka, att det varken är sparris eller majs som utgör grunden i de flesta hund- och kattfoder, men skribentens lösning på problemet ter sig… ja, i brist på andra ord, hund-och-katt-nazistisk:

Massavliva alla hundar och katter bara, om de inte har något »användningsområde«; vilket jag – som SvenskJakt.se-läsare – får anta syftar på någon form av jaktkopplad användning.

Det fanns också en annan artikel, skriven av den redaktionella delen av den blodtörstande portalen, som var svår att bara scrolla förbi. Det handlar om den här artikeln, där en klimatvän undrar ifall man kan bredda klimatkompenseringsbegreppet till att innefatta dödande:

Det är bättre för privatpersoner att äta viltkött än att äta nötkött (ett faktum som de inte direkt döljer på SvenskJakt.se: hela sajten är tapetserad i det budskapet), men då vargen äter av viltköttet – och därmed tvingar folket att bita sig fast i nötköttet – så borde en klimatkompenserare som kan tänka klart instinktivt greppa efter bössan och ge sig ut på vargjakt.

SvenskJakt.se:s reporter har tagit hjälp av en expert från WWF och jag tycker vi tittar på hur reportern lojalt står fast vid sin idé:

Läge att vika in klövarna och ge upp sin vinkel, när man blivit utskrattad av en WWF-expert?

Icke. Med råg i den journalistiska vargskjutarryggen står reportern på sig:

Det här är inte jag som ger mig in i vargdebatten. Det här är bara jag som säger att det kan vara roligt att SvenskJakt.se-hålla koll på den litegrann.

Medelpadska män bara måste få grilla på egen tomt. Ingen myndighet ska få säga åt en fri man i Medelpad att han inte får grilla på en köttbit en lördagskväll.

Hur som helst: i svallvågorna av dessa grillförbudsnyheter fann jag en liten spaning:

Ibland ser man tjänster som »sociala medier-redaktör« eller »digital kreatör« ligga ute och skvalpa i etern, inte minst i den platsbank man snubblar över då man gör ett contentletande svep på Resumé.se. Och det låter väl som ett trevligt och vettigt och rimligt arbete. Jag har verkligen inte tänkt så mycket på det. Tänkt att man ska lägga ut lite på sociala medier, uppdatera med nyheter, info, sånt.

Men när jag scrollade igenom lite olika grillförbudsartiklar så fann jag exempelvis det här, på P4 Hallands Facebook-sida:

Och jag visste verkligen inte att dessa stackars redaktörer hade det så illa att de behövde uppbåda kraft och tangentsbordsenergi åt att låtsas bry sig om hur det blir med Magnus spisstekta variant av pommes jackson.

Den sportjournalist som säger att orienteringen inte förtjänar mer utrymme i svensk sportjournalistik för att det är en dåligt medialiserad sport — den har helt enkelt inte letat efter rätt vinklar. Den som söker skall finna och under brinnande O-ringen så fann en Mittmedia-reporter den här vinkeln på tävlingen:

En av mitt livs mer konstanta stressmoment är att jag som naivt sportjournalistiskt drömmande yngling registrerade mig för F-skatt och därmed blev med egen firma.

Sedan dess har jag – trots att mitt företag är i praktiken vilande och trots att bokföringen är lika simpel som cykliskt sällsynt – en kronisk rädsla för att Skatteverkets specialstyrka ska sparka in min dörr och välta upp och ner på min lägenhet (för att få tag i det där kvittot på 299 kronor från Kjell & Company från när jag köpte en diktafon) och när inte precis allt är i sin ordning så kommer de att släpa med mig till polisstationen och låta mig kölhalas av någon garvad ekobrottsutredare.

Men jag har tänkt att det kanske blir bättre med åren.

Att oron går över. Att man blir lugn och trygg och ordnad och att man med åldern börjar uppskatta pärmar och hålslagare och dokumentation.

Men nej.

Skatteverket är de sista som släpper taget. Skatteverket är de enda som orkar bry sig om våra äldre i värmen. Men de hör inte av sig för att påminna dem om att dricka vatten, de hör av sig för att se till att du har sparat Bonaqua Päron-kvittot i en pärm.

Mitt nya område

Jag flyttade den 1 december 2017.

Jag flyttade till ett för mig helt nytt område i Stockholms innerstad. Den typ av område där jag aldrig trott att jag skulle få sätta mig en bofast fot. Och jag tänkte länge att jag skulle försöka göra någonting på det. Innehåll. Någonting skoj.

Jag minns hur jag en gång, ganska tidigt, stannade upp och reflekterade över mitt nya sätt att handla. Från att ha gått och verkligen storhandlat på ett sånt jättelikt varuhus som utöver matvaror också saluför brödrostar och grilltändare så fann jag mig själv nu ståendes på en liten tunnelbanehandel av dyraste märke.

Bara faktumet att jag stod där var egentligt våld på min natur. En kompis hade någon vecka tidigare föreslagit att vi skulle svänga förbi in på den lilla butiken och »se ifall de hade några bra priser« och jag hade tittat på henne som om hon föreslagit något direkt opassande. Jag är min mors son; en ung man med en i generationer nedärvd respekt för vikten av att storhandla till pressade storköpspriser och inte en så pass stockholmskt influerad individ att jag ströhandlar lite smått och gott hos första bästa t-bane-nasare. Men hon lurade in mig. En titt kunde ju inte skada.

Och nog hade jag rätt i spaningen att själva butiken generellt skulle vara ockrigt dyr.

Men.

Fyndhörnan deras. Herregud: fyndhörnan deras.

Det är den luddigaste jag sett i sitt slag: som en lagerutförsäljning av något som någon praktikant råkat missclick-beställa tonvis av hos en matgrossist.

Min vän fick i det närmaste betalt för att ta med sig en kilotung klump med chevréost därifrån, den där allra första gången. Och jag var av naturliga skäl fast.

(Senare kom jag förbi henne och gjorde lasagne av hela klumpen i hennes rymliga kök, med flera medhavda matlådor nedpackade i en gammal fotbollsväska, som en ambulerande matlagar-tjänst som dessutom – win-win – försåg mig själv med matlådor för flera dagar framåt.

Jag borde kanske vara ärlig med mina intentioner på den dejtingapp som jag frekventerar: att jag egentligen söker efter 1] en utnyttjningsbar person med större kök än vad jag har och 2] kärlek.)

Hur som helst: efter någon månads handlande gick det gick upp för mig att jag nu inte längre var en väluppfostrad bondson som lämnade affären med mjölk, smör, potäter och gullök utan en lynnig storstadsindivid som kunde komma hem med ett halvkilo gorgonzola, ett paket varmrökt lax och en bytta päron. Och under samma handlande, som jag lämnade funderandes på hur många olika rätter man kunde tänkas göra på ost och päron, så hörde jag en medelålders kvinna fråga hur det var med en annan medelålderskvinna som hon stötte på över kyldiskarna.

»Nej, allt är piss och skit«, svarade kvinnan – till synes uppriktigt – och fick i sin tur till svar att »ja, det var kul att springa på dig, sköt om dig!«.

Jag tänkte då att jag skulle gå hem med dessa två små anekdoter – päronen, osten och laxen samt det totalt icke-inlyssnande samtalet över kyldisken – och bara låta det ligga på det här portalen, som en första av många skildringar av mitt nya område.

Men så visste jag med mig att Bodil Malmsten gjort precis samma sak, i en av sina bloggböcker, jag tror det var den sista, där hon köper sig en lägenhet i en ny del av staden och beskriver delen, i inlägg efter inlägg efter inlägg, utan att någonsin skriva ut några geografiska markörer på var exakt det är hon bor.

Hon skriver om kvinnan hon möter varje dag utanför matbutiken, »hon som inte bor«, om grannar, om små möten, om känslan i husväggarna, om allt. Hon sätter fingret på sitt nya område och man vill spekulera och kartlägga vilket område det kan tänkas handla om, så beskrivs så stilistiskt precist och geografiskt oprecist på samma gång.

Och jag skulle vilja göra samma sak, har velat det i ett halvår, men under samma halvår har jag också vetat med mig att det skulle bli så mycket sämre – alltså milsvitt mycket sämre – att jag aldrig ens vågat teckna ner en enda spaning.

Så nu skriver jag det bara: mitt område är Östermalm. 

Så i ett halvår har jag bara gått och burit på svaga samtidsspaningar från mitt nya område. Pirkt.se-burit på dem, vill säga, men höftvevat iväg dem i den kanal där jag lägger allt material som jag tycker når upp till +++-ribban men som jag alls inte orkar utveckla kring i ett långt inlägg.

Som i förra veckan, när jag planlöst cyklade från mig till de öppna fälten vid Gärdet och stötte på följande fenomen:

Han sprang inte som efter en buss eller för att hinna till en avtalad tid. Mannen i den dyra bomullsskjortan, som inte ens var av särskilt luftig natur utan en rätt tjock historia, var alltså ute och joggade med en vän, i övrigt iförd löparskor och joggingshorts i syntet.

Jag borde verkligen ha fått fatt på det i rörlig form. Jag var så besviken på mig själv, som contentskapare, över att jag inte hade mobilen i contentskapande läge att jag övervägde att hädanefter bära den i ett sånt pappa-hölster utanpå byxorna.

Det om detta. Nu har jag en gång för alla avvärjt de naiva planerna på att försöka härma Bodil Malmstens bloggstilistik, som legat och gäckat textproduktionen ett tag. Nu kan portalen fyllas med korta och slappa spaningar om hur det är att leva och bo på Östermalm.

Fem miljoner är för lite

Om Hemingway hade varit GIF-supporter och levt på 2000-talet hade han skrävlat om att han minsann kunnat skriva en sorglig roman på sex ord.

Han hade sedan skrivit följande: 

Romain Gall, till salu: fem millar.

Man vill ju gärna ifrågasätta siffrorna. Vrida och vända på dem och komma fram till att det inte alls egentligen handlar om fem miljoner kronor utan om mycket mer, men när en Expressen-reporter som är nischad på fotbollsövergångar skriver ut en summa så får man faktiskt ta att lita på den.

Den tilltron till Sveriges silly season-specialiserade journalistkår har jag. Inte respekten, märk väl, eftersom tillförlitligheten i ungefär precis alla fall har att göra med att reportern i väldigt många fall borde ha en dubbelhövdad hydra-byline, där skribentens eget huvud sitter på en hals och aktuell spelaragents nylle sitter på en parallell extrahals.

De har liksom insyn, de här reportrarna. De vet.

Så även om det inte är precis på kronan fem miljoner så kan man nog med säkerhet slå fast att det är där i faggorna. Kanske är det sex, kanske sex och en halv. Och så får man räkna med att det åtminstone ingår en vidareförsäljningsklausul.

Men hur jag än räknar kommer jag, som så många andra, till den här slutsatsen: det är för lite.

Inför den allsvenska premiären i våras satt jag ner och pratade framtid med de norrländska fotbollspatrioterna Linus Hallenius och David Myrestam. Vi pratade om att klubben, som ett led i en ekonomisk överlevnadsprocess, verkligen måste bli bättre på att få betalt för sina framträdande spelare, när de väl slår igenom och blir eftertraktade. Vi kom in på Romain Gall, som under försäsongen visat tydliga tecken på att han hade tagit stora steg i utvecklingen och att han stod på tur att slå igenom som nästa heta GIF-namn.

»Där har du ju en potentiell storkova«, sa Linus Hallenius. »Kanske den absolut tydligaste.«

Då sa han ändå i samma intervju att innermittfältsparet Juanjo och David Batanero var seriens allra bästa, att det kändes som att »få spela internationell toppfotboll i Sundsvall« när man fick kombinera sig fram med spanjorerna.

Men ändå: Romain Gall, 23, var den allra mest uppenbara »storkovan«.

Jag pratade med Urban Hagblom också, precis innan seriestart: bland annat om hur hur han tänker vad gällde kontraktsförlängningar. Vi pratade om att hela Medelpads fotbollssocken kunde se att Romain Gall skulle kunna blomma ut till en attraktion i 2018 års allsvenska — och huruvida man därigenom borde försöka teckna upp honom på en proaktiv kontraktsförlängning efter hans ypperliga försäsong.

Urban började ställa den kostnaden (spelaren vill ju gärna ha högre lön och kanske även en liten bonuspeng på att förlänga ett redan långt kontrakt) mot andra kostnader i sin budget och det var förstås rimligt och helt i sin ordning; han tvingas ju hålla ett tjockt industri-gummiband över sin lilla plånbok.

Och det är klart. Romain Gall hade kontrakt över 2018 och 2019. Skulle han slå igenom redan under våren så skulle man kunnat få betalt för honom, även utan en förlängning.

Men frågan är vad man ens vågade hoppas på för genombrott? Jag hade nog sett tre-fyra Gall-mål och någon assist under säsongens första halva som ett genombrott för den som stått bakom Jonathan Morsay i rangordningen under 2017. Då hade man kunnat hoppats på några miljoner, tänkte man väl.

Romain Gall gjorde alltså sju mål. Och tre assister. På tretton matcher. Han har tveklöst varit en av seriens allra bästa och mest spännande offensiva mittfältare. Det hade jag aldrig vågat hoppas på.

Det uppstår därför medial huggsexa under försommaren: Malmö FF gläfsar, ÖFK är där och provocerar, utländska klubbar anmäler intresse på rad och precis när man tänker att ett budkrig ska till att trappas upp — ja, då är han, från en dag till en annan, såld. Precis i anslutning till att det svenska övergångsfönstret öppnat.

För fem miljoner, eller därikring.

Fem!

Malmö fick det dubbla för sin utlånade TFF-mittback Dennis Hadzikadunic, 20, som gick till ryska Rostov utan att ha gjort en enda MFF-start i allsvenskan. De ska ha fått 45 miljoner för Mattias Svanberg.

Och de ska ha fått samma fem Gall-miljoner kronor när de släppte tillbaka Alexander Jeremejeff till Häcken i dagarna.

Då är något fel: när man kan köpa in en av seriens mest intressanta offensiva poängproducenter från ett mittenlag och släppa iväg en överbliven och nästan mållös anfallare (som dessutom är två år äldre än Gall) till ett annat — och gå ungefär plus-minus-noll på kuppen.

Och jag tror tyvärr att felet ligger på GIF Sundsvalls sida. Det där var en för billig försäljning. På tok för billig.

All den entusiasm som jag kände när jag skrev inlägget om AIK-matchen (där Gall gång på gång snurrade upp det annars så vattentäta serieledarförsvaret) rann av mig, när Romain Gall hux-flux var ljusblå och omkring fem svartsiffrade miljoner ramlat i Giffarnas kassabok.

För den här snabba hanteringen, och den här billiga försäljningen, måste tyda på att det brinner i knutarna. Att pengar måste in. Nu.

Då blir det en så här dålig känsla efter en övergång.

Giffarna och Urban Hagblom kan vara stolta över hur de utvecklat en då 21-årig division 1-spelare de varit rätt ensamma om att lägga märke till i Nyköpings BIS. Joel Cedergren och Ferran Sibila kan se det som en fjäder i hatten att Gall gått ifrån att se ut som just en »spännande« division 1-ytter till att kunna slentrianrunda allsvenska ytterbackar när andan faller på.

Och Romain Gall ska ha tack, för en fin utveckling i GIF Sundsvall, för en alldeles magnifik vår och för att han aldrig började veva om att vilja lämna, ens när de utländska ryktena florerade som mest. Grattis till en fin flytt.

Trist bara att den känns på tok för billig.

Två år efter gårdsförsäljningen

Det är någonting i luften. För mycket koldioxid, helt säkert, om man hade orkat lyssna på den där långhårige gamle SVT-meteorologens utläggningar och tittat på hans diagram om »ppm i luften«.

Det är helt klart att den här kontinentala känslan påverkar en. Igår kväll borde jag ha ställt mig och diska, efter en mindre bjudning, men istället klev jag ut, hoppade på cykeln och drev bara planlöst omkring i kvällssolen.

Igår kväll borde jag säkert också ha börjat oroat mig över GIF Sundsvalls situation, efter att laget dragit på sig sin andra raka förlust i allsvenskan, men det är helt omöjligt att börja känna oro kring det här kontinentala lagbygget.

För GIF Sundsvall spelade just ut det lag som förväntas jogga hem den här upplagan av allsvenskan i höst. Om så inte efter noter så efter en tydlig taktisk mall, där det var den serieledande storklubben som kröp ihop och drog sig tillbaka, samtidigt som GIF Sundsvall dirigerade tempot, dikterade villkoren och – med lite mer effektivitet och mindre otur – borde ha vunnit med ett par bollar.

Det är faktiskt rätt osannolikt.

För två år sedan var det ju i praktiken gårdsförsäljning i centrala Sundsvall. Giffarna hade gjort en vår av sällan skådat slag, tici-tagit allsvenskan med storm och plötsligt stod intressenterna vid grinden och Urban Hagblom stod med mössan i hand.

Och jag minns att jag var glad att jag verkligen hade passat på att njuta — att jag exempelvis åkt upp och sett 5–0-utskåpningen av Östersund på plats — för jag minns att jag tänkte att det verkligen skulle dröja innan vi nådde de höjderna igen.

Seriens bästa mittfältare, Runar Mar Sigurjonsson, försvann iväg och ersattes av en matchotränad Maurizio Albornoz som säkerligen var i Nebez Kurban-drillat topptrim men som jag minns fick debutspela i vad som måste ha varit jättebalten Tarmo Neemelos gamla matchtröja. Pa Dibba, en spelare som (använd på rätt sätt) bevisligen kunde djupledsspringa sig till en allsvensk skytteligaledning, ersattes av den taffligt förklädde division 1-spelaren Joel Enarsson. Stefan Silva försvann iväg på proffsäventyr mentalt (rent fysiskt gick han ner som oombedd vänsterback) och verkar, att döma av dagens insats i AIK-tröjan på IP, inte riktigt ha hittat tillbaka än.

Urban Hagblom satt med sällsynt trumf på hand, men tvingades till att byta fem kort ifrån slaskhögen. Under ett par år hade klubben budgetbyggt upp någonting ur intet — och nu fick i princip börja om på nytt, fortfarande utan att ha en krona till övers.

Bara en spelare (Dennis Olsson) från den GIF-elva som förlorade mot AIK under den bedrövliga hösten 2016 fanns med från start mot »Gnaget« idag.

Och visst blev det förlust även den här gången, för andra matchen i rad, och laget är nu nere på en grådaskig tiondeplats i en ganska jämn allsvenska. Det är tabellmässigt långt till de (förvisso flyktiga) serieledarvindar som blåste under våren för två år sedan.

Men jag vill ändå hävda att dagens GIF-lag mirakulöst nog är tillbaka på samma höga nivå. Om inte högre.

AIK rullade in till Sundsvall som serieledare i allsvenskan, med tjugofem raka förlustfria matcher i ryggen och med en vetskap om att de inte förlorat på IP sedan Bala Garba fick några (skulle det visa sig: rättmätiga) snöbollar kastade efter sig vid segermålet i april 2003.

Men efter femton jämna inledningsminuter så fick de parkera sin mästarbuss strax ovanför eget straffområde, när Maic Sema slagit an tonen genom att låta skjuta fram en C-dur-klang i det bortre ribbkrysset.

När den extrainsatta vattenpausen kom efter en halvtimme måste den i Water Break-oinvigde åskådaren ha trott att Rikard Norling tecknat för time out.

Romain Gall fick — märkligt nog, sett till att han mötte serieledaren — alltid börja i princip stillastående mot ett lågt liggande och samlat AIK-försvar, men ändå hittade den till bredden formfyllde fransk-amerikanen vägar igenom. Ryck, knyck och sedan hade Bundesliga-backen dragit på sig en varning eller så hade ett inlägg letat sig fram till kryssribbeinspektör Sema.

På mittfältet sprang serieledarens spelmotor Kristoffer Olsson och gömde sig i jämförelse med David Batanero och Champions League-tempotestade Enoch Kofi Adu överglänstes av division 3-inhämtade spanjoren Juanjo Ciercoles.

AIK fick inte tag i bollen och det kan man ju vara lugn och trygg i, om motståndarlaget bara rullar runt den, så som Giffarna hade en tendens att göra härom året. Men det här var ett GIF-lag som gjorde sitt bästa för att dra isär ett lågt liggande topplag i djup- och sidled, som fick den tidigare så osänkbara AIK-kryssaren att ta in vatten.

Det sägs att IFK Göteborgs sportchef Mats Gren är och nafsar efter David Batanero (något jag dock vill avskriva som ett löst rykte hämtat ur en specifik del i den årligt yviga FM-koknings-process som Mats Gren verkar genomgå) och Romain Gall lär inte ha gjort eventuella mångmiljonsintressenter mindre intresserade efter sin insats mot serieledaren.

Men där det 2016 kändes helt givet att Giffarna skulle tappa nästan samtliga nycklar under sommaren så är det märkligt nog en lite annan känsla nu, två år, ett par miljonförluster och 42 arga ST-krönikor senare.

(När jag diskuterade läget med en fyndig vän så skrev han att någon borde »adla Urban, adla Joel och adla den som gav uppskov på elitlicensen«.)

Det är klart att det skulle vara tunga tapp om både Romain Gall och ytterligare någon säljs under sommaren och den som inte förträngt 2012-hösten inser att det inte är så långt ner till de negativa strecken.

Men som GIF-supporter borde man kunna finna en väldig trygghet i att Joel Cedergrens idé om en bollförande och passningsorienterad fotboll verkar överleva det mesta. Han kommer att få något nytt att jobba med, han kommer tänka om, och då får man faktiskt lita till att han lyckas igen.

Hans (och Roger Franzéns) GIF-lag kortpassade sig upp i serieledning i 4-4-2-tappning under våren 2016, fick bryta ihop och komma igen som 3-4-3-lag när ett på förhand bloggnedsablat kollektiv räddade sig kvar utan kval i fjol och i år har de stundtals 4-1-4-1-testat sig fram med alldeles för mycket Peter Wilson på defensivt mittfält — men nästan oavsett uppställning så lyckas man väldigt ofta skapa spelmässiga övertag på ett sätt jag faktiskt aldrig trodde skulle vara möjligt om man ville ha ett lag från Sundsvall i högstaligan.

Urban Hagblom har ju gjort det rätt bra sedan den där dystra fyndhörne-rotande sommaren 2016 och framför allt letts fram till rätt hyllor i de spanska delikatessbutikerna av Ferran Sibilla.  Men Jonathan Tamimi är verkligen ingen Eric Larsson, Linus Hallenius är en annan forwardstyp än både Pa Dibba och Stefan Silva och David Batanero må vara och snudda vid nivån som Rúnar Mar Sigurjonsson hade i sig — men han är en helt annan spelartyp, som gör att man måste balansera nästan hela laget på ett annat sätt.

Joel Cedergren har inte alls kunnat kopiera 2016 års modell utan tvingats bygga om, formera om, formera om igen, lyssna, ta till sig, upptäcka fördelarna i att variera ett rakare djupledsspel — och två år efter succévåren 2016 sitter nu Sundsvallspubliken där igen med ett lag som kan gå ut och följa en tydlig matchplan till punkt och pricka och därmed rulla ut AIK.

En Heraldi Rashidi-drömträff i 94:e matchminuten borde inte helt hindra de drygt fem tusen åskådarna på IP att känna stolthet över det faktumet.

Det kan förstås fortfarande gå åt pipsvängen, den vetskapen sitter i alla fotbollsintresserade medelpadingars ryggmärg, men i 0–1-förlusten mot AIK fanns det verkligen ingenting alls som tydde på det.

Fredagsveven: Förbundskapten Titch

Vad passar väl bättre än att inleda medielandskapets allra minst uppskattade semi-tradition med en riktigt övervintrad gammal VM-spaning, där den grund den vilar på dessutom är lånad, alternativt stulen?

(Precis som med nästan alla andra relevanta fotbollsspaningar på denna portal så är det fotbollstyckar-pionjären Per Bohman, den byline-krispige individ som fått de fem tyckarpunkterna att sprida sig som en löpeld över fotbolls-Sverige, som var först med att lägga märke till nedanstående utveckling:)

Minns ni bilderna på SVT:s studiostjärnskott Henrik »Brandão« Jönsson under Brasilien-VM för fyra år sedan: där man såg hur obarmhärtigt tydligt han slitits av tre-fyra veckors mästerskapande i direktsändning?

Årets »Brandao«-bild är inte en bild utan en ljudfil — och den visar hur det rivits och slitits i uttalet av den brasilianske förbundskaptenen Tites namn, så till den milda grad att det ganska snabbt blev oigenkännligt.

Vid mästerskapets början så stod att läsa att Brasiliens förbundskapten lystrade till Tite. Gemene svensk uttalade det då som just Tite. [Ti-te]. Halvintresserade pappor, fotbollsnördar, studiosnackare, kommentatorer: alla som inte hade konkret portugisiskspråkig bakgrund satte tänder mot tunga och använde sina germanskt hårda konsonanter. Ti-te.

När Brasilien krånglat sig vidare från gruppspelet och stötte på Mexiko i åttondelsfinalen var detta sedan länge ett bortglömt faktum. Då hade Tites en gång så lättuttalade namn slitits i stycken av språkkännare och uttalsrättshaverister. Sch-ljuden hade först gjort sitt försiktiga inträde, sedan snabbt ätit upp hela namnet och under pausen i Mexiko-matchen så kände en pressad André Pops, som tvingats släpa sig igenom flera veckor av att uttala »Jurin« med bibehållen entusiasm, att han behövde höja uttalsribban till en sista nivå.

Och plötsligt hette Tite, mannen med två enkla konsonanter och två enkla vokaler, »Titch«:

Det kan inte vara rätt!!!

Redan den andra juli, vid åttondelsfinalen mot Mexiko, var vi alltså här, i detta mästerskaps »Brandão«-bild:

Det var en förtvivlad tur att brassarna åkte ut mot Belgien, innan Pops – i desperation för att försöka kompensera för det evigt pågående »Jurin«-debaclet – hade begått konkret varumärkesintrång på Disneys karaktär Stitch:

Ibland överträffar verkligheten dikten, men ibland så spelar den bara helt lika med en scen ur ett gammalt The Office-avsnitt:

GIF Sundsvall fortsätter på sitt minst sagt lyckade spanska spår (David Batanero är seriens läckraste speluppbyggare, Juanjo seriens kanske mest komplette slitvarg, Carlos Moros Gracia stabil i backlinjen och enligt uppgift ska Samú ha hunnit sätta nytt distriktsrekord i kasat med normalstor fotboll uppe på Baldershov) och nu hämtar klubben in ytterligare två spanjorer, enligt Sundsvalls Tidning.

Det handlar om mittbacken Pol Moreno och mittfältaren David Haro Iniesta, som har ett förpliktigande efternamn men som det finns lite frågetecken kring på förhand, då han legat inlagd på Hospitalet i dubbla vändor under sin karriär:

[Parantesgråtskrattsgubbar]

Hur som helst: det spanska spåret har inte bara positiva effekter för GIF Sundsvalls spelartrupp – nej, framgångarna verkar också få andra klubbar att helt tappa vett och sans och börja HBK-veva  nere i Spanien. I dagarna upptäckte jag att Häcken tydligen blindvärvat sin nye mittback Godswill Ekpolo och tagit som någon sorts kvalitetsgarant att han gjort en vända i Barcelonas b-lag.

Det skulle ju smaka mumma om alla andra allsvenska klubbar ägnade de kommande åren åt att transfer-famla runt i en iberisk dimma, utan att ha tillgång till den Ferran Sibilla-blindkäpp som leder GIF-sportchefen Urban Hagblom rätt.

Den fundersamma emojin

»Du är en väldigt god kamrat«, förklarade jag för min vän.

»Om man med god kamratskap menar att man alltid kan lita på att du kommer vara där och putta en över gränsen till magsåren så fort man känner sig lite stressad över något.«

Det var något överdrivet, jag är näppeligen magsårsstressad den här sommaren, men ett sting av dåligt samvete infinner sig alltid när GIF Sundsvall har spelat fotboll och den här portalen inte finns där för att hålla de analyssugna i handen.

Och dagen efter att Giffarna åkt på däng mot Häcken med 0–3 så skickade min vän in den gamla beprövade »jaha, jag gick in på Pirkt.se nyss, i tron om att det var en självutnämnd GIF-blogg«-kommentaren.

Han följde upp kommentaren med en trippelpunkt och ett par exemplar av den här gubben:

Och jag må ha klargjort min avsky för den kokande smilfinken tidigare, men frågan är om inte den fundersamme tar priset som den allra mest förhatliga figuren i emoji-basutbudet.

Den tar bevisligen knäcken på mig.

Till just den illasinnade vännen vill jag skrika »DET KOMMER INGEN OKEJ!!!« så att det fradgar och flyr i mungipan, men till alla er andra – som tittar in i all välmening och har empati nog att inte kräva att en oavlönad heltidsarbetande ska ägna lördagskvällen åt att analysera en 0–3-förlust – så vill jag bara vänligen upplysa om att vi tar nya tag på söndag.

Kasslerfri tisdag

Precis alla har väl sagt det, vid det här laget.

Men kanske kan den som en gång i tiden var först med att blogg-torgföra begreppet »kasslertisdag«, något som beskrivits som ett genombrott för den litterära grådaskighets-genren, säga det med extra tyngd:

Vilken tisdag vi fick.

Det blev ju en del pusslande, när det svenska fotbollslandslaget vann sin VM-grupp och därmed motbevisade en hel fotbollsvärld, ett par högre makter och några schemaläggare på Sirius och GIF Sundsvalls kanslier.

Sverige-Schweiz, 16.00: tre timmar innan Giffarna skulle tjuvstarta den allsvenska omstarten mot Sirius i Uppsala, eftersom Studenternas IP inte stått redo för match i den andra omgången.

Det löste sig. Flustret i Uppsala erbjöd inte bara storbildsskärmar utan också skränande grabbgäng som gastade »Kanna på« i ens öra (och brusade upp när inte hela området sjöng med i den nya nationalsång som Richard Dybeck sägs ha velat skriva om han bara hade haft penna nog och möjlighet att lyssna på podcasten Tutto Balutto) och ett gäng pyrotekniker som fyrade av blå och teve-täckande rök vid lynnigt valda tillfällen.

Men vad gjorde det.

Jag hade goda vänner från Sundsvall med mig, min GIF-tröja på mig och på skärmen klev Emil Forsberg in från vänster och styrskottade Sverige till kvartsfinal i VM.

(Min signerade GIF-matchtröja från olyckssäsongen 2006 spilldes ner av kringskvättande öl, men det krävs mer än lite avslagen Falcon för att sudda ut Chris Cleavers och Hrvoje Bubalos intryck ur GIF-tyget.)

Det är sällan jag tumlar fram i livet, men nog tumlade man några hundra meter längs med Fyrisån till Studenternas IP.

Och säga vad man vill om att de fick flytta matchen i våras (gubbar byggde bivacker i snön på IP:s läktare i premiären), men nu hade de verkligen ordnat fint runt arenan. Jag har ju en nära vän som jobbar på marknadssidan i Giffarna, så jag brukar ju inte vilja dela ut för syrliga pikar mot hur klubben anordnar sina evenemang, men den där… lyxiga VIP-känslan, den som hockeyn varit bra på med sina loger, har aldrig riktigt infunnit sig på Idrottsparken i Sundsvall genom åren.

Det tyckte jag Sirius lyckats bra med:

Nej, det är inte mycket IK Sirius lyckas bra med för stunden (annat än att lura Robert Åhman-Persson till Uppsala: det är nog en väldigt bra värvning) och det är ett faktum som allsvenska lag lär fortsätta utnyttja.

Jag hade, glad i hågen efter Sverige-segern, nästan nöjt mig med ett oavgjort: bara man inte förlorade mot ett Sirius som kändes som att de grabbade efter de allra sista halmstråna.

Känslorna hade blivit för ambivalenta om man suttit i bilen hem med en nysäkrad svensk kvartsfinalplats innanför västen samtidigt som ett semesterslött Giffarna givit bottenkonkurrenterna chansen att knappra in.

Men nej: det här GIF-laget är ett lag som obönhörligt utnyttjar uppenbar svaghet. Sirius var ett svagt motstånd och även om Shkodran Maholli smög in ett ledningsmål och även om William Eskelinen testades ordentligt i slutskedet så var det här ytterligare en stabil trepoängare mot ett av seriens svagaste lag.

Visst: det blev bara en turlig poäng mot Dalkurd, men det var i inledningen när ny-gästrikarna fortfarande hade frisk nykomlingsluft under vingarna. I övrigt har Trelleborg (1–0), Brommapojkarna (3–0) och Sirius (3–1) bara städats bort, på ett sätt som den som är uppvuxen under Giffarnas 00-tal bara kunnat drömma om tidigare.

Om Sverige-segern borgade för yvigt dansande och ölskvättande så symboliserades Giffarnas bortaseger mot Sirius bäst av den proffsigt bestämda knytnäven.

Ett proffsigt utfört dagsverke, mitt i VM-yran.

(Även om jag knappast nöjde mig med stillsamt knutna nävar på läktaren; jag såg mig just flyga runt på läktaren under samtliga jubelscener i CMore-sändningen.)

Både Linus Hallenius, som såg ut att ha en bit kvar till försommarformen efter skadan, och Maic Sema, som jag tycker såg bättre ut än man vågat hoppas på, fick göra mål. Jonathan Tamimi ser bara mer och mer intressant ut, David Batanero gör en relativt svag insats men Tommy Bergersen-knorrar ändå en avgörande frispark i kryssribban och Eric Björkander sätter fart på bollen på ett så vitalt sätt att man funderar var eventuellt nya Sabadell-mittbackar ska kunna ta plats.

Och Romain Gall, en av seriens tveklöst hetaste spelare under våren, gjorde sin kanske hittills bästa offensiva insats. Mot Sirius var han på en nivå där han själv bestämde exakt var han skulle med bollen, i nästan alla lägen. Rutinerade vänsterbacken Jesper Arvidsson lär sitta och famla i luften efter Galls gula tröjtyg (det som bara försvann iväg ifrån hans famlande nävar vid 2–1-målet) till dess att han tvingas prata ut i TV4+ om sina demoner. Gall bara bestämde sig – och försvann iväg och avgjorde matchen.

Vilken tisdag vi fick, va.

Och vilken lördag vi får. Sverige ska spela kvartsfinal i VM och sen ska Romain Gall och Linus Hallenius försöka skjuta sig upp i skytteligaledning och jumbotippade Giffarna ska försöka ta avstamp vidare uppåt, från sin ganska rättmätiga sjätteplats i allsvenskan.

The Wildcard

När jag bröt mitt kontrakt med Umeå FC under sommaren 2012 – efter noll spelade minuter under våren* – så åkte jag på festival.

(*= Sägas kan, för protokollet, att jag faktiskt hade chansen att spela mina första minuter precis efter det att jag sagt att jag ville bryta kontraktet, via det konsekventa »jaha, du vill lämna för att du inte fått chansen en enda minut? Men vi som precis hade tänkt att du just i nästa match skulle få chansen från start!«-ledarskap som utmärker riktigt stora fotbollstränare.

Men då hade jag – som knappt gjort en tävlingsminut sedan portvinet satt sig i min gamla giktbelupna tå – den Jerry Seinfeldska karaktären att helt sonika vägra utsätta mig för tävlingsformat under falska premisser: »I choose not to play!«

Kanske känner jag just nu ett behov av att betona min ungdoms idrottsliga meriter, och hur jag kunde ha gjort några (säkert trassliga) superettanminuter på Gammliavallen, för att jag kände mig så svag på ett utegym imorse, bland en motorcyklist som stannade till och stod och pumpade i jeans och vit t-shirt, en medelålders man iförd mjukisbyxor med nötta resår som blottade en stjärnskåra för hela Tantolunden samt en liten tonårig spjuver av Gummi-Tarzan-modell som var uppenbart mycket starkare än mig. Och att jag var så svag just nu, när jag fyller 28 år om ett par dagar. Tjugoåtta! Tvåa-åtta! Vid det här laget borde jag, om min fotbollskarriär nått sin fulla potential, ha gjort ett par superettansäsonger som halvordinarie i typ Norrby IF och precis börjat plugga en kurs i »Sports Management« på distans.)

Vi var fyra stycken som åkte på festival. Och självklart försökte vi följa den optimala dynamiken för en grupp, hämtad från ett avsnitt av It’s Always Sunny in Philadelphia och i sin tur stödd av faktumet att alla framgångsrika organisationer (Ghost Busters, A–Team och Scooby Doo) följt samma mall: att man har en i gruppen som är »The Looks«, en som är »The Brains« och en som är »The Wildcard« (och – om tillfälle finns – en som är »The Muscles«).

Min vän Sinan var »The Looks«. Den snygge. Ansiktet utåt.

Jag minns inte exakt vilken längd Sinan hade på sitt hår på den tiden (jag har alltid haft järnkoll på folks hårkvalitet, nitisk koll på eventuella vikar!!!, men längderna är oväsentliga), men klart är att han sedan dess låtit sitt hår växa. Och växa. Och växa.

Men till slut, när manbun-trenden hängde mot repen, så dök han upp på en lagfest i en ny, kort och stockholmskt påkostad frisyr. Och vilken succé den blivit.

»Det var som att alla andra blev medvetna om sin fulhet när du gled in«, summerade vår vän Erik Häggström träffsäkert vid första åsynen.

Han hade betalat för en riktigt proffsig klippning och fått sig en riktigt proffsig frisyr; en frisyr hämtad från en American Crew-katalog. En frisyr värdig en ung, pigg och driven EU-karriärist – och sånt går inte obemärkt förbi i Bryssel.

Inom en vecka fick man höra att han skulle till »Bryssel i jobbet«, som om EU-parlamentet har scouter längsmed alla frisörsalonger för att spana efter dylik hårkvalitet. Och nu i veckan är han, förstås, helt plötsligt i Almedalen för att rosémingla med den politiska societeten.

Jag säger inte att det är så, men det ser ut som att de runtomkring ser på Sinans talande med lite avmätt blick: som om de står och tänker att »det är ingen idé att jag slipar mina argument till nästa gång jag möter honom på en scen i Almedalen« för att de – precis som alla andra – förstår att det där EU-proffsbyråkrat-håret bara är där på Gotland till låns och kommer att vara uppslungad i det internationella smöret nästa sommar.

Nåväl. Jag utsågs enhälligt till »The Wildcard« inför festivalens öppning. Mest för att det inte fanns någon annan roll ledig och för att den heliga gruppdynamiken skulle kunna fullföljas, tror jag. För även om jag kan komma med en yvig spaning här och där så är mina wildcard-kvaliteter är tämligen begränsade. Och har så varit, ända sedan festivalen, där mitt liv följt en alldeles för linjär och inrutad bana för att kunna vara värdig ett äkta wildcard.

Men så, i dag, såg jag att Länstidningen Östersund börjat bildsätta mina ledarkrönikor på ett nytt sätt, när de i söndags vevade ut den här texten om migrationsdebatten. Och om man bara tar hänsyn till vad texterna ser ut att handla om, så kan man tro att jag äntligen gjort skäl för mitt wildcard-namn och gjort något riktigt yvigt:

Det ser nämligen ut som att jag startat en blogg där jag recenserar mejeriprodukter på NMR:s webbplats. Det hade varit yvigt värdigt en wildcard-karaktär.

Fredagsveven™: Explosion i huvudet

Det bara small.

Jag hade ju en tanke om att det skulle kunna ske. Men då tänkte jag mig ett läge då jag glömt ta av mig kragen och gått in på en matvarubutik för att sedan göra ett snabbt utfall och dyka huvudstupa ner i en mejeridisk, vid åsynen av ett extrapris på exempelvis ost. Att det skulle kunna smälla i det läget, för att Hövdings ingenjörer inte tagit höjd för min explosiva snålhet.

Jag är ju knappast känd som någon explosivt snabb individ. Ett tag, strax efter att jag i tonåren växt vad som måste ha varit en halvmeter i höjdled över en sommar, så är jag rätt säker på att jag klockades för 19 blankt på 100 meter under en idrottslektion, då mina höftkulor satt på två helt olika höjder och jag liksom vobblade, nej, tumlade fram, med den ena höftkulan jollrandes uppe vid bröstbenet och den andra hängande ner mot knävecket. Att se mig försöka springa på den tiden måste ha varit som att stå och titta in genom rutan till en tvättmaskin där någon slängt in några outvecklade muskelfibrer, lite brosk, ett par höftkulor och några slatterbelupna knäleder i en säck av tonåringsskinn.

Men jag tror att jag trots min icke-explosivitet hade kunnat ta mig till en final i Mästarnas Mästare, att jag letat mig förbi nattduell efter nattduell mot reflexstarka boxare och rappnävade pingisspelare, om det bara varit en rabatterad prästost som uppenbarade sig på bordet framför en. För då hade jag ryckt åt mig den. Min fyndnacke har, till skillnad från min övriga person, internationellt explosiva kvaliteter.

Internationellt explosiva kvaliteter har, visade det sig härom veckan, Hövding-hjälmen också.

Det small inte i ostkylen, nej, men en dag när jag var på väg till skolan så bara exploderade det. Jag bara satt på cykeln, helt oförhappandes, med båda händerna på styret, och navigerade mig fram i knapp styrfart. Och så: PANG!!! Inte tjoff, inte schwosh, utan pang!!! För en sekund så trodde jag att jag blivit vådaskjuten i bakhuvudet av en älgstudsare.

Nog var jag medveten om att det var tvunget att gå undan när den fällde ut – den ska ju gå från en slappt hängande krage till en solid airbag som omsluter hela skallbasen under själva fallet – men jag var inte beredd på att det skulle gå explosivt snabbt eller att kraften i den rappa huvudomslutningen skulle vara så monumental.

Titta på hon till höger, som fått sin hjälm uppfläkt i reklambilden: vilken otrolig avspändhet hon utstrålar. Hennes huvud har blivit till en liten hoppborg, men hela hennes uppenbarelse känns fortsatt luftig och fräscht avslappnad.

När min Hövding exploderade fanns ingen luftigt avspänd känsla över situationen. Mitt huvud omslöts så pass tajt att hela ansiktet pressades ihop och svullnade upp, som om jag skyndsamt svept i mig en hel karta kortison. Med stressade fingrar famlade jag efter dragkedjan för att befria mitt svullna, rödsprängda anlete ifrån dess tajt omslutande luftbur.

Kan jag ha haft en för liten Hövding-hjälm? Storlek L sitter bra runt nacken, som krage, men det är ju Pirkt.se-fastslaget sedan tidigare att proportionerna mellan min veka nackmuskulatur och mitt abnorma huvud är ytterst skeva; som om någon försökt balansera ett bowlingklot på en Piassava-kvast. Kanske borde mina mått specialbeställas: min kropp följer inga reguljära mallar (det gjorde mina höftkulor klart redan då de jollrade omkring i tonåren).

Hur som helst: att Hövdingen small i fel läge är väl en sak. Jag har reklamerat den, fått en ny. Den enda nackdelen med smällen är väl att jag 1) vågar cykla farligt mycket snabbare nu, då jag vet att mitt huvud är ombonat i händelse av krasch och 2) att jag däremot blivit orolig, likt en smällrädd hund på nyårsnatten, i alla situationer där jag bara rullar fram så sakteliga; då jag sitter deppigt krumryggad i rädsla för att jag ska träffas av ett nytt fantom-vådaskott vid minsta juckande med nacken.

Några dagar efter den oväntade smällen började jag dock känna av en väldig smärta i bröstryggen. En märklig typ av smärta, som jag aldrig känt förut, som inte satt i muskulaturen utan bakom, som i fästet; vid minsta rörelse med högerarmen så ischias-strålade det ner i märgen.

Jag är van att ha ont, van att gå och jämra mig över portvinstår och jollrande höftkulor, men var verkligen inte van att ha så här oprecist ont.

Och vilken typ av skada har man hört brukar komma smygande, liksom sippra ut i nervsystemet? Säkert flera, men jag tänkte direkt på en, relaterad till min oväntade explosion i nackpartiet:

Whiplash.

Det är whiplash, slog jag fast för alla som ville höra. Och det är klart att det slog an en orolig ton i kroppen – nån slags nervskada i bröstryggen kan inte vara kul att gå och dras med – men det kittlade förstås också ens latent liggande Kramer-nerv.

Nog ville man ha en Jackie Chiles att ringa för att omgående stämma Hövdings skapare upp över deras nyrika öron. Jag såg ett scenario framför mig där jag var först. Precis som kvinnan som var först att stämma McDonalds över deras heta kaffe eller som den där mannen som åt tvättmedel för att det inte tydliggjordes på förpackningen att det inte var kalasbra för varken kistan eller strupen.

Ja, nog hade jag velat gå till en Jackie Chiles-advokat redan när Hövdingen okynnesfällde ut och på en nanosekund pressade ihop hela mitt huvud för att ge mig ett uppsvält kortison-nylle:

Att jag fått sitta i möte med de nyrika hjälm-entreprenörerna och diskutera skadestånd i mångmiljonklassen innan jag till slut blir för het på gröten och uppstuds-accepterar en överenskommelse utanför domstol—

—där jag får min nuna på en Hövding-billboard tapetserad över innerstan:

(Nu var det inte whiplash, ska tilläggas: en läkare tog en titt på min bröstrygg och konstaterade att nacken var intakt och whiplash-fri. Det blir inga Hövding-miljoner, inte ens någon billboard. Jag vill bara tydliggöra det, för en gång när jag unnade mig att kalla en långdragen förkylning för dengue-feber så började en Pirkt.se-läsande läkare i Umeå-trakten sätta igång med västerbottnisk voodoo-konst i hopp om att jag skulle överleva den inte helt sällan dödliga sjukdomen.)

Jag har jättemycket att skriva just nu: i jobbet, i de parallella sommarkurserna, snart om Giffarna på den här portalen.

Men allt – allt! – jag tycker är lustfyllt med skrivandet just nu kretsar kring att få självspäka mig själv och min person: som när jag förra veckan unnade mig att skriva 10 000 tecken i en sluten grupp för mitt Korpen-lag om hur jag låg bakom förlusten med min fem minuters utvisning, där jag höll fast en ung dribbler på mittplan:

Eftersom formuleringsglädjen varit kraftigt nedsatt på sistone så tänker jag att jag dubbelpublicerar de allra mest självspäkande formuleringarna i det yviga Fredagsveven™-konceptet, där man aldrig ska kunna veta vad som serveras.

När vi hoppar in i handlingen här så har den lille krullhårige dribblern precis gjort en rapp tvåfotare längsmed sidlinjen:

Gruesome FourFourTwosomes lagkapten, en gapig Henrik Rydström-figur som låter mycket men åstadkommer mycket lite, hänger inte med. Men i stället för att kompensera sin tröga fotisättning med en vägran att släppa någon förbi sig så unnar han sig att ta ett rejält tag om den lille spjuverns högerarm.

Men den lille spjuvern vägrar vika ner sig och stanna upp utan fortsätter springa (så som han, i egenskap av 14-årig liten grabb, säkert blivit instruerad av sina föräldrar att göra ifall just flåsande flintifierade män försöker grabba tag i honom). Jag utökar då klängigheten genom att ta ett ytterligare grepp om hela dribblerns mellangärde, vilket får hans lätta kropp att flyga upp och lämna jordytan och fastna i en veritabel bamsekram.

(När vi gick mot pendeltåget sa jag att »det kändes som att ta tag i en liten pojk«, som vore jag en erfaren pojktallare, och även om jag ångrar själva fraseringen så står jag fast vid själva bedömningen.)

Och den här anekdoten, hämtad från en specifik sida i mitt nattduksbords handskrivna anteckningsblock under rubriken »TINDER:«, behöver – nu när den är bortslösad ut i den flyktiga etern, en större publik än femton personer:

Varför tog jag bara inte fem snabba löpmeter hemåt?

Orden ekar från den Tinder-dejt jag gick på härom månaden, där en ung och affärs-osande kvinna berättade för mig att »det krävs pannben för att träna tabata«. Jag berättade att jag aldrig varit på något pass i den högintensiva träningsformen. Vi har inte sett sedan dess.

Jag har inget pannben. Jag är en barnatallande latmask.

Jag har knappt någonting att säga om VM och de få spaningar jag har – som att Tom Prahls scouting per automatik alltid kommer resultera i ungefär samma analyser – döms till skoningslös icke-viralitet av samtiden.

Men min enda åsikt i VAR-diskussionen är att det är för sjukt hur genomtråkiga fotbollsdomare är, då de innan matchen ens har börjat sitter och stirrar mot varsin skärm istället för att –vadvetjag– prata med varandra, scrolla igenom sina flöden en sista gång, chatta med någon på telefonen:

Jag har aldrig sett ett vridet huvud: alla blickar maniskt mot skärmarna. Det är helt galet.

Man trodde att fotbollsdomare generellt var några av världens allra torraste individer. Men så kommer fotbollsvideodomarna.