Tillplattad

Det är någonting med fotbolls-VM. Någonting med att halva jordklotet har blickarna riktade åt precis samma håll, under tre eller fyra gånger nittio spelminuter per dag. Att miljarder blickar fokuserar på exakt samma saker, vilket gör att de slappa spaningarna står som spön i den globala backen.

Jag blir så otroligt medveten om min egen platthet.

Det här är jag:

Och när jag får upp näven och jollrar med fingrarna, som för att värma upp dem inför ett blogginlägg eller en tweet, så gör jag det entusiastiskt mumlande »nu ska jag göra mig lustig över att Jurij Zhirkov är gammal!«.

Jag sökte i Twitters sökfunktion på Zhirkovs namn. Det fanns inte en människa över 18 år – som minns Zhirkov från dennes tid i Chelsea – som inte stod för den rekordslappa »lol vad han e gammal!!!«-spaningen.

Men det är inte bara jag som blir uppenbart platt. Det är som om en VM-turnering får alla att tillplattas, som om människor man gillar för deras spänstiga analyserande får sina hjärnor överkörda av en ångvält under en VM-månad. Det bara brölas. Bara den allra lägst hängande frukten plockas.

När det gäller den här portalens stiltje på sistone vill jag delvis skylla på det faktumet, men också på att den »sköna och slappa« sommarkurs jag tagit mig an, 7,5 högskolepoäng Litteraturvetenskap A på distans, medförde den här lilla luntan i läsväg:

Och redan så här i inledningen av läsningen har jag insett att vad som möjliggjort min yviga och slängiga produktion i detta forum måste vara en gravt bristande respekt för litteraturen!!! Hur kan jag ha producerat miljontals och åter miljontals skrivna tecken på Pirkt.se utan att ha haft en aning om hur mitt skrivande förhållit sig till neo-klassicismen? Eller än värre: hur kan jag låtit fingrarna dansa så självsäkert över tangenterna och bankat på publiceringsknappen utan att knappt ha känt till den eller fler andra litterära strömningar???

Av de 123 dramer som Sofokles ska ha skrivit ner så finns bara en dryg handfull sparade för eftervärlden! Men min slappa spaning om Zhirkovs relativa extremålder kommer – om bara WordPress-verktyget håller – kunna stå emot alla bitmärken från tidens gläfsande tand!!!

De få tecken jag orkat ta mig an, med vetskapen om hur jag eventuellt slår in en kvalitativt svag kil i litteraturhistorien och förfular de strömningar mitt skrivande kan tänkas tillhöra, har jag satsat på att försöka trycka till centralorganisationen TCO i Länstidningen.

(Två dagar efter att den publicerats så klappade Skolverket igen Thorén Innovation School på Östermalm i Stockholm, på grund av bristande kvalitet i undervisningen. Detta trots att ägarna fyllt schemat till bredden med akademiska kärnämnen som E-Sport och influencer-träning – och trots att företaget bakom skolan, som varnats av Skolverket flera gånger tidigare, valt att plocka ut 16 miljoner kronor i vinst under det förra läsåret. Istället för att, hm, lägga de pengarna på fler gästande influencers och bättre CS-musar.

I måndags, dagen innan igenklappningen av Thorén-skolan, så slog mitt gamla Umeå FC den nya lokalrivalen Team Thoréngruppen med 1–0 i Umeå-derbyt, men jag antar att segersiffrorna blivit än större om UFC-lagledningen i det uppeldande matchsnacket hade kunnat trycka på att »FÖRETAGET BAKOM MOTSTÅNDARNA GÖR MILJONBELOPP PÅ ATT FÖRVÄGRA SKOLBARN EN VETTIG UTBILDNING!!!«.)

Jag tycker det är svårt att skriva ledartexter, att varannan vecka tvinga fram en konkret åsikt som inte precis alla andra skrivit bra om redan. Jag har den största respekt för hur svårt det är.

Men.

Den här ledartexten från Sundsvalls Tidnings Marcus Bohlin, om hur GIF Sundsvall borde lära av grannklubben Timrå IK, vad gäller det ekonomiska, var i det allra märkligaste laget, även om det varit så att deadline-paniken lurat runt hörnet och han desperat varit tvungen att tycka någonting.

Jag skrev en text om Giffarnas fiaskoartade »Ladies Day«-kampanj för ett tag sedan, där jag manade människor till att försöka hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Jag skämdes lite efter den texten, eftersom kändes så förljugen, då det gick att tolka som jag vanligtvis brukar hålla olika tankar i huvudet samtidigt. Tvärtom: när jag slår mig ner för att skriva en beslutsam och rak ledartext så bankar jag med nävarna mot tinningarna och gastar »kom igen nu: en tanke!!!«. Jag stirrar ner på skärmen, sätter fingrarna mot tangentbordet och försöker kanalisera denna enda tanke via de synapser som löper mellan hjärnan och fingerspetsarna. »Inga krusiduller nu«, ropar jag, »en tanke!!!«.

Så jag har full förståelse för hur svårt, hart när omöjligt, det är att bolla flera tankar i ett och samma utrymmesbegränsade hjärnutrymme.

Men bredden är monumental på de skygglappar som måste på för att man ska kunna uppmana GIF Sundsvall att ta efter Timrå IK vad gäller den ekonomiska styrningen, med bevis i ett enda års resultat:

Nu ska jag lägga mig tillplattad i VM-soffan igen.

Slapp spaning från VM, dag ett:

Det var verkligen hemskt att se hur Vladimir Putin fick inleda VM-turneringen med att skönmåla sitt land med rena lögner.

Lögner om att landet respekterar mänskliga rättigheter och om att Rysslands bästa vänsterspringare inom fotbollssporten fortfarande bara är 34 år gammal.

Det här var Jurij Zhirkov – för fyra år sedan. År 2014. Redan här är det tydligt att hans sköra gamla kropp håller på att falla sönder av åldersrelaterade krämpor. Han har redan här ett par insjunkna, trötta ögon som har sett saker: världskrig, svälter, kanske någon arbetsvända i Gulag.

Putin må försöka måla upp sitt Ryssland som både HBTQ-vänligt och demokratiskt bäst han vill, för på den fronten har han säkerligen starka opinionsverktyg att ta till för sin falska sak.

Men alla som är intresserade av fotbollssporten vet att Jurij Zhirkov var i 30-års-åldern när han representerade Chelsea för omkring 15 år sedan.

Det är fakta som är svåra att dölja, oavsett tillgång till trollarméer och propagandamaskinerier.

Men Sergej Ignasevitj då, undrar ni? Han är ju ännu äldre! Jo, men han har på ett helt annat sätt haft ett linjärt och ärligt åldrande och det är därmed helt logiskt att den gamle mittbacksgeneralen fyller 39 i sommar. Han har alltid spelat med öppna ålderskort, aldrig hymlat med sin ålderdom.

Men det syns på hela Zhirkovs urmärglade anlete och hans envetna kallblodstravande längsmed vänsterflanken att springer omkring och bär bördan av en illa dold ålderdom, som försökt skylas över med diverse flyttar inom och utom de ryska gränserna, där åldern ständigt mjuggskrivits ner.

Men i den moderna idrottsmaskineriet finns ingen tid för rättvisa, inget utrymme för åldersbedömningar via gamla artrosbelupna ryska knäleder – nej, bollarna måste bestämt rulla vidare.

Vi köper era gamla saker

Om jag någonsin känner mig ensam i Stockholm, alltså riktigt ensam: i akut behov av mänsklig närhet nu, nu, nu, så ska jag göra ett evenemang på Facebook. Det ska heta »REA PÅ VINTAGE: 40-70% PÅ ALLT«.

Jag var nämligen en av ett femsiffrigt antal stockholmare som intresserade mig för just ett sådant evenemang härom veckan. Jag tog mig också en svängom till det lilla second hand-kyffet på Kungsholmen som Facebook-utlovat guld, gröna skogar och riktigt realiserad vintage.

Jag var inte ensam. Folk hade inte bara slentrian-klickat dit sitt intresse utan också i stor utsträckning fullföljt med sin närvaro, för det var en rejäl kö som ringlade utanför dörren.

Det var bara det… att den gamla bråten var dyrare än nästan allt annat jag någonsin vågat stanna till och vila mina ögon på. Att köpa en ynka pinnstol, som sades vara sjuttioprocentigt realiserad, skulle tarva flera dagslöner. Jag gick runt och muttrade, formligen kokandes över att ha cyklat mig svettig bara för att dyka huvudstupa in i dessa lurendrejares gillrade fälla – men alla runtomkring mig verkade gå runt och tycka att det var… bra?

Det borde ha bubblat upp en revolt av undertryckt vintage-besvikelse, möbler borde ha välts, arrangörer borde ha ställts till svars inför en pinnstolsförvägrad publik som ville se huvuden på dyra teak-piedestal i 70-talsstil.

Men stockholmarna gick bara runt och lyfte på det ena och det andra halvdana föremålet, hummade betänksamt, och verkade vara under en kollektiv vanföreställning om att där fanns ens minsta möjlighet att någonsin komma därifrån med något som kunde katalogiseras som ett »fynd«; till synes fästa vid tanken på att inget pris kan anses ockrigt för en pryl som känns genuint gammal.

Jag brukar faktiskt inte ondgöra mig över stockholmare särskilt ofta, men nog gick jag därifrån och frustade ur mig olika tarvligt formulerade meningar med kontentan att »stockholmare är världens mest lättlurade släkte«.

Kanske togs beslutet där och då. Aldrig igen skulle jag ens försöka göra fynd inom Stockholms läns gränser, utan istället nyttja mitt mellannorrländska ursprung för att orkestrera en kolonial räd mot orter där människor (till skillnad från på Kungsholmen) faktiskt har finansiella spärrar vad gäller utlägg på gamla möbler.

I lördags var det så slutligen dags. Med en hyrd minibuss, ett antal goda vänner och med en lokalkännedom hämtad ur en loppisguide från Tidningen Land (den publikation som min käre far började prenumerera på i hopp om att tillskansa sig en morgonrock i finaste satäng, men som fått fortsatt förtroende även efter att den utlovade rocken visat sig vara smidd i tunnaste pappmateriel) så tog vi beslutsamt sikte på södra Norrlands inland.

Och en sån resa det blev.

Redan på det första stoppet,  beprövade »Rosengatans Lilla Affär och Café« där jag stannade till för två år sedan men med en på tok för liten bil!!!, så visade sig turen vara väl värd både hyr- och bensinpengar och kanske till och med koldioxidutsläpp.

Pinnstolar som på bluffmakarnas evenemang på Kungsholmen gick loss för 800 kronor stycket (vilket i ett icke-realiserat tillstånd måste betyda att de kostat omkring 2400 kronor) gick här loss på…

… under hundralappen. Och fyndlyckan som en riktig fynd-entusiast – driven av lika delar snålhet som relationell stockholmsk fattigdom – kände när han vände på kvalitetsstol efter kvalitetsstol och såg en liten klisterlapp med budskapet »75 kr« visste bevisligen inga rynkmässiga gränser:

Jag kom hem med fyra pinnstolar, ett nytt matbord och lite annat smått och gott efter att vi fyllt varenda kubikcentimeter av lastutrymmet i den stackars minibussen.

Nu är det hög tid att förnya
Såväl utomhus som inne stundar vår
Det börjar dock bli väldigt ont om yta

Det här är ingen inredningsblogg (än), så det blir inga bilder på det färdiga resultatet: jag ville mest – i ett ensidigt och oförankrat branded content-samarbete med typ alla områden i Sverige som inte är Stockholm – rekommendera att åka ut på landsbygden för en räd mot diverse loppisar. Bara man inte för sig som en konkret kolonisatör – typ strösslar med några pärlor medtagna från storstaden och förväntar sig att för dessa få köpa hela Söderhamns socken – ute längs vägarna så är det väldigt trevligt. En tant utanför Bollnäs skulle precis till att stänga sin gedigna loppis, som sträckte sig över tre lador och ett tvåvåningshus, när jag ringde och fiskade efter möjligheterna att hon höll öppet till dess att vi dök upp om en halvtimme – och det gjorde hon med, inte glädje kanske, med ett stoiskt tålamod.

Och även om schemat var tajt (vi hyrde bilen vid niorycket på morgonen, lämnade igen den dryga tolv timmar senare) så hann vi mer än att bara fynda möblemang.

Vi hann bada i Bollnäs.

En vän kommer körande med bilen
Och vi för allt till det vi nu kallar vårt hem

Vi hann, under ett kort depåstopp, närstudera ett av Sveriges stora arkitektoniska framgångar i modern tid.

(Jag har inga direkta bevis för det, och kanske är man lite väl benägen att leta efter luddigheter utanför just Dragon Gate, men där strök runt en kompakt kamphundsliknande krake okopplad på parkeringen, intill ett par Volvo-bilar som stod och tomkörde – och känslan var att hela det ödsliga icke-etablissemanget kan ha blivit någon sorts samlingsplats för ljusskygga verksamheter innefattandes diverse olagliga hundboxningsmatcher.)

En vän hjälper oss ombord på bussen
Och vi för allt till det vi nu kallar vårt hem
Och nu är vi här
Och det är kväll

Det var en fin tripp. Jag var ett tydligt femtehjul, men ett drivande sådant, om det nu är en mekaniskt möjlig metafor. Jag är glad att den blev av. Nästa år ska vi övernatta någonstans längs vägen, unna oss mer tid, fler loppisar, fler mysiga caféer, kanske ännu fler fynd.

Efter att ha snickrat isär det gamla och ihop det nya, slängt, flängt och donat till dess att ordning och reda var någorlunda återuppstånden på de tjugosex kvadraten så stängde jag lämpligt nog helgen på Nobelberget.

Där spelade det enda bandet jag verkar se det här året: Vasas Flora och Fauna. Jag skrev om den förra spelningen och när jag såg att de delade det inlägget på sin Facebook-sida så var det nog den största glädje den här portalen skänkt mig under det här senaste året. Blotta tanken på att det finns en liten möjlighet att den här portalens www-adress fastnat i ett enda österbottniskt IP-numrerat bokmärkesfält gör det värt att sätta sig för att fylla detta sommarens fjärde forum för taffliga skrifter – efter jobbet på TT, sommarkursen i kreativt skrivande, diton i litteraturvetenskap – med bittra utläggningar om stockholmares fynd-naivitet och slapp kommun-kommunikatör-kommunikation om hur fint det kan vara i mindre bygder längsmed vägarna.

Vi köper era gamla saker
Vi köper era gamla saker
Vi står utanför er port och vill in där
Vi betalar er och vi försvinner

Fredagsveven: Alla näbbdragningars näbbdragning

Varför jag fortsätter skriva under parollen Fredagsveven™, trots att ingenting gott har följt i dess spår sedan införandet? Trots att det säkerligen skulle gå att få fram siffror på hur konkret skadligt fenomenet är för Pirkt.se-produktionen? Trots att den tysta majoriteten av svenska folket i princip ber mig på sina bara knän att upphöra med den ouppskattade galenskapen?

För det är så vi gör i Sverige på 2000-talet. Har vi påbörjat någonting så ska vi fortsätta på det spåret. Inte vika av, inte dra tillbaka; aldrig, alldeles oavsett.

Det gäller Fredagsveven™ på Pirkt.se – och det gäller den veritabla skattjakt som pågår i svensk välfärd.

Igår röstades nämligen propositionen om vinstbegränsningar i den statligt finansierade skolan ner av riksdagen med följande motivering:

Och att lägga ner Fredagsveven™ – eller att åtminstone kraftigt begränsa dess omfång – vore ett avsteg från den modell med riktigt svaga och slappt underbyggda spaningar som har byggts upp på Pirkt.se under en lång tid.

Jag tycker förstås nästan alltid det är riktigt bra lyssning, men veckans avsnitt av Lilla Drevet var väldigt bra då Ola Söderholm i listform gick på ett relativt rakt och sakligt sätt igenom högerns allra bästa argument för att Sverige ska fortsätta veva ut vinster ur välfärden. Det var otroligt skrattretande, även om det förstås gick en simultan ilning genom hela nervsystemet eftersom vi tillåter dessa människor (i det här fallet synonym till »blivande styrelseledamöter i välfärdssektorn«) styra landet med dylika icke-argument.

Roligast: att det gränsar till förtal att, som Vänsterpartiets Ulla Andersson, bara berätta om vad Moderaterna har gjort med välfärden de senaste decennierna, i sina överlappande roller som politiker och sedermera styrelseledamöter i välfärdsföretag.

Minns ni Pontus Kåmark från, säg, 2010?

När man trodde att han satte en ny ribba för att »ha råkat hamna i brådskande ekonomiska trångmål« då han helt oförhappandes dök upp i tv-reklamer för spelbolaget BetClic, där han bland annat gränslade en varmkorv i bar överkropp:

En korv som sedan åts upp av honom själv…

… i en scen som var lika dramaturgiskt som montage-mässigt begränsad. Precis som de andra scenerna där han dansade omkring, tjoade och tjimade och i princip gjorde allting som reklamsfilmfotografen sa åt honom att göra för att få de BetClic-sedlar han måste ha viftat med bakom kameran.

För jäklar vad man tänkte att den gamle VM94-hjälten måste ha hamnat i finansiella bryderier när han barbröstad red sig igenom en hel gatuköksmeny.

Men i 2018 års kranka spelbolags-blekhet får man kanske minnas tillbaka på korvryttaren Kåmark som en klok och progressiv pionjär på området.

För även om Kåmark hade ett par tassar med i VM-bragden 1994 så var han ju inte Zlatan vid tillfället.

Och nu, sommaren 2018, är detta Zlatan:

Och i Zlatans fall kan vi vara helt säkra på att det inte handlar om att han hamnat i någon pengamässig knipa; att modern tids kanske största svenska superstjärna inte lyder som en hund på tillmälen från en driven pollettviftare bakom kameran.

Han bara… gör det ändå. För att försöka få svenska folket att spela bort sina pengar på just hans spelsajt.

Man har ju ett par gånger i hans karriär funderat på vad som går igenom Zlatan Ibrahimovics hjärna i just det eller det ögonblicket. Vad tänkte han precis när han hoppade upp och vevade till med klacken mot Italien, exempelvis? Vilka tankar hann fara igenom huvudet på honom när såg bollen singla in bakom (en mycket svagt hoppande!!!) Christian Vieri? Sånt.

Men även om den fotbollsmässiga nerven i hans karriär är borta (jag känner inget direkt tvång att veta vad han tänkte när han placerade dit en reducering borta mot FC Dallas framför nachosnafsande amerikaner) så skulle jag ändå hemskt gärna ta mig den där blicken in i hjärnan just 2018, strax efter att han sett sin nye radarpartner Dragomir Mrsic börja göra yviga juckrörelser med höften i reklamfilmsstudion och själv tänker »ja, fan, jag kör!«. Sekunden in i den pågående juckprocessen, ståendes framför en greenscreen uppriggat av ett reklamfoto-gäng som spelbolaget Bethard hyrt in, mid-juck om ni tillåter en ny-anglicism: där skulle man vilja ha en inblick.

Det är helt klart annat än konkret, ekonomisk knipa som driver Zlatan Ibrahimovic att bedriva korvlöst Kåmark-korvridande inför öppen ridå, men däremot kan man undra i vilken rävsax som det svenska fotbollslandslaget satt tassen i vad gäller de ekonomiska göromålen med den forne landslagskaptenen.

För hur kan det komma sig att det svenska landslaget, som mig veterligen har Svenska Spel som en av sina absoluta huvudsponsorer, tvingar sina nyckelspelare att ställa upp i en evighetslång intervjuserie med just spelföretaget BetHard?

Där måste ligga en intern gammal hundkrake begraven; kanske att Manchester United-supportern Håkan Sjöstrand suttit och kollat på match lite för många gånger i Zlatans loge och att fotbollsförbundet nu betalar tillbaka i erbjuden Andreas Granqvist-tid:

För jag kan inte – kan inte!!! – tänka mig att Andreas Granqvist självmant ville bjuda in dessa två hydra-nyllen utåt för begreppet »anti-squad goals«, Sladjan och Calle Schulman, till sin veranda i Helsingborg.

Det är ju alltid lite jobbigt att be om en tjänst, men när jag var i Tyskland nu så bad jag min närmsta granne i trapphuset gå över och sprinkla lite vatten på mina blommor ett par gånger. Det är en okej tjänst.

Att behöva ringa upp någon och säga »du, Granen…« och sedan kvida fram ett »skulle det vara lugnt för dig om Calle Schulman och Sladjan står vid din veranda en morgon, tillsammans med ett gäng spelbolagsgrabbar från Bethard?«. Jag kan knappt föreställa mig vilken genuin tyngd man behöver lägga bakom den »jätteschyst, verkligen!«-kommentaren efter några minuters övertalning.

Ola Toivonen har ställt upp, Mikael Lustig likaså, Albin Ekdal också, och så Zlatan själv förstås.

Alla öppnar de sina hem för att ge de svenska fotbollsfansen vad de vill ha inför VM (en intervju av skjutjärnsreportrarna Sladjan och Calle), precis där de vill ha det: exklusivt på BetHards egna Youtube-kanal, med sjuhundra prenumeranter.

Nu till denna veckas stora tilldragelse, som utspelade sig i Sundsvall. Där var det i veckan en liten litteraturtillställning, där den tidigare fastighetsmogulen Kjell Larsson skulle presentera sin bok »Blåst på allt«: en hisnande historia om hur han näbbdrogs på alla sina miljoner och istället blev urfattig över en natt.

Det var bara det att mitt under presentationen av boken om denna näbbdragning så drabbades Larsson av ytterligare en näbbdragning av största möjliga mått. Jag unnar mig en skärmdump från Sundsvalls Tidnings föredömliga referat av händelserna:

Ingen näbbdragning är så monumental som den man delges via en delgivningsman.

Och tänk att åka på en den i ett läge där dina senaste år helt och fullt urartat till en enda lång näbbdragning, där du precis återhämtat dig, tagit dig uppför krönet igen så till den grad att du lyckats skriva en bok med titeln »Blåst på allt«; kort sagt ett läge där du antagligen precis börjat tänka att »nu kanske det kan vända uppåt igen«.

Då dyker en cyklande delgivningsman upp och försöker ta din sista kära ägodel ifrån dig.

Och precis när du tror att dina Ted Talk-sysslor på Sundsvalls Torg räddat dig – ja, då dyker den listige näbbdragaren upp i förklädd i en ringlande kö som du tror består av genuint intresserade bokköpare som vill dig väl:

(Det är förstås lite synd om Kjell Larsson; kanske till och med så pass synd att man av respekt inte borde göra narrspel av hela delgivningen. Den tidigare magnaten har förlorat hela sin fastighetsförmögenhet efter en skilsmässa med den barska frisördrottningen bakom en snart monopolistisk Sundsvalls-kedja av frisörsalonger; hon som bara måste vara en av förgrundsfigurerna till den kartellbildning som bara måste pågå i Medelpad, där man – till skillnad från alla andra svenska städer, inklusive vanligtvis ockerdyra Stockholm – knappt kan få sig en vettig herrekipering för under femhundralappen.

Men det känns som att det är synd om honom och hans nya urfattighet på samma sätt som det en gång i tiden var synd om Per Holknekt, som också blev hemlös innan han – med LinkedIn-drivet hos en superentreprenör – byggde sig en väldokumenterad mångmiljonindustri på det som Liv Strömquist beskriver som »exempellöst fula koftor« i den här »Lilla Drevet«-pratan (från 9.30 och framåt).

Han kommer nog på fötter igen.)

Hela historien med att en delgivningsman kommer förbi och delger ytterligare en näbbdragning på den faktiska lanseringen för den stora näbbdragningsberättelsen är nästan lite för stark.

Det vore inte helt omöjligt att just den närmast overkligt starka scenen är iscensatt för att marknadsföra boken och ge Kjell Larsson verklig backning kring titeln som Sveriges just nu mest blåste man.

(Kan man verkligen sjasa bort en delgivningsman med en simpel »jag ska upp på scen snart, jag kan inte ta emot papperet!«-ursäkt?)

I så fall ska samtliga av reklamvärldens allra finaste priser, guldägg och allt vad de heter, skickas åt en utblottad gammal fastighetsmagnat i Sundsvall.

En av mina nära vänner har nyligen fått tillökning, men till skillnad från den vanliga utvecklingen av en nybliven pappa, där kanske ett större lugn och en mjukare ton uppenbarar sig, så har min vän bibehållit sin ursinniga vilja att skicka smädelser över chattverktyg. Häromdagen haglade smädelserna som aldrig förr – och i samma veva skickade min vän en bild på hur han, mid-chattande, höll sin dotter på armen: med hennes blick fäst på mobilen.

Jag säger inte att läsare av denna portal borde ringa Socialtjänsten till en adress strax ovanför Fridhemsgatan i Sundsvall, men nog bör man hålla ett vakande öga över en utveckling där en kär vän fostrar sitt barn som en vanvårdad kamphund vad gäller att hugga på visad svaghet i chattgrupper.

Det värsta var att tilltaget att låta den nyfödde parveln ta del av smädelsehaglandet uppmuntrades i chattgruppen där andra deltagare lovade att komma förbi och lära det lilla barnaknytet allt hen kunde i smädelseväg, riktat mot mig, där de skulle lära ut det tunga artilleriet genom att »gå in på flintskallighet och andra utseendemässiga tillkortakommanden«.

Jag var nere i Hamburg i veckan för ett utbyte arrangerat av det största tyska lärarfacket, GEW. En del av det vi diskuterade om handlade om aktivister som lyckats ockupera hus och hålla nere hyrorna i vissa områden av Hamburg, för att motverka den allt mer utbredda gentrifieringen av staden.

Jag förstod förstås ingenting, utan hade som vanligt samma uppsyn som den här mannen:

Is this kontinentalitet

Det är mycket märkligt att jag ännu inte låtit mig och alla mina besparingar svepas in i en känslo- och pollettmässig virvelvind orkestrerad av en riktigt kontinental sol-och-vårdare iförd scarf, färgstark kostym och muskig parfym.

För jag har nog lättast i Sverige för att falla pladask för minsta bris av kontinental luft. Jag tror att jag hann ta tio steg utanför Köpenhamns centralstation innan hela mitt väsen gastade »HÄR SKULLE MAN BO!!!«. Människor i parker! Väldiga boulevarder! Den typ av öppna och flödande uteliv som den stockholmska byråkratin – som en gång gav Trädgården tillåtelse att servera öl under en bro och i samma stund sköt nästan all annan nattklubbsverksamhet i sank – aldrig skulle kunna tillåta!

Nu har jag åkt vidare söderut, tågsusat ner till Tyskland med Lärarförbundet Student för ett utbyte med fackligt aktiva representanter från Tyskland, Portugal och Nederländerna:

Här träffade vi lokalavdelningen i Flensburg: en stad som lokalinvånarna gärna titulerade som »Tysklands Lissabon«, men som inte lyckades leva upp till de högt ställda förväntningarna ens i söndagskväll, när stadens stolta handbollslag säkrat det tyska ligaguldet för första gången sedan gurkburken ställde ett motståndarförsvar.

Nu har jag åkt vidare till Hamburg och även om schemat är ganska späckat – så pass späckat att man får femminuters-slafsa ihop ett höftskjutet inlägg i liggande position, precis innan läggdags – så ska det finnas någon timmes konkret turistande till övers under veckan.

Så om några ordentliga Tysklandskännare skulle ha fastnat i det fulmaskiga och luggslitna nät som är denna portals läsarradie så får ni hemskt gärna ge er tillkänna via något trevligt tips på vad man bör försöka se och uppleva.

Jag har redan hunnit strosa genom St Pauli-området och det såg ju väldigt roligt ut – men roligheten måste specificeras i konkreta adresser!!!

Fredagsveven: Strösslar du lite ölkorv på den här, är du snäll?

Ibland tar det bara stopp. Jag blir sällan så stressad som när jag, helt i onödan, känner en press på att denna i princip olästa portal bör uppdateras med nytt innehåll — samtidigt som min content-hjärna kloggat igen av ++-materiel som täpper till alla mynningar. Den latenta mjuggstressen kommer sig ju av en vetskap om att allt materiel som tar sig över ++-ribban måste ut, för content-ekologins skull, om den här portalen någonsin ska kunna hålla sig självförsörjande på innehåll.

Denna stress har jag mer eller mindre känt sedan derbyt mot Östersunds FK. Jag hade ju åkt hem över helgen och kände att jag kanske borde ha skrivit någonting innan matchen men framför allt att folk efteråt förväntade sig en tårdrypande text om folkfesten och förlusten – men att allt jag hade att erbjuda efter min Sundsvallsvisit var slappa spaningar tagna från min genomläsning av lokaltidningarna i pappersformat.

Svaga spaningar som ville ut — men som inte kunde publiceras på en GIF-kopplad portal som Pirkt.se utan ramaskri bland åtminstone en handfull medelålders GIF-pappor.

Känslan som infinner sig är den som Hjärt- och Lungfonden var så bra på att sprida för ett par år sedan: milkshake-sugrörs-scenerna när suget bara stannar av och röret just kloggar igen och allt bara dunkar och bankar i hela den imaginära kroppens innanmäte. Du-dunket. Den känslan i contenthjärnan.

En känsla jag försökt hitta i gif-form, men dagens PR-gynnare på nämnda fond verkar helt ha släppt de starka sugrörsreferenserna och har istället gått all-in på tanken om att svenska folket inte längre kan milkshake-skrämmas till bidrag, utan hela affärsidén verkar nu byggd på tanken om att svenska folket verkligen värnar om att artisten Mojje (vars hjärtmuskulatur en gång dråsade ihop under en Let’s Dance-inspelning) ska kunna fortsätta vara verksam i etern. Jag vet inte, men jag är åtminstone inte säker på att pengarna strömmar in i sugrörs-reklam-takt efter att folk sett de här »dramatiska« scenerna, där Mojje allvarsamt blickar ut över ett balkongräcke:

Ni får, i dessa Mojje-utblickande tidevarv, helt enkelt föreställa er den rörliga gifen på sugröret som kloggas igen av mjölkig glass-sörja och försöka ha en förståelse för att det är det som händer när Pirkt.se står ouppdaterad.

Hur som helst: nu har jag – på ett tåg mellan Göteborg och Köpenhamn – tänkt lätta på trycket genom att helt enkelt slänga ur mig samtliga slappa spaningar som bara legat och gonat till sig – som en kvarglömd plastburk med gräddstinn potatissallad som lämnats i gassande solsken – sedan ÖFK-förlusten för ett par veckor sedan.

Det som irriterade mig mest efter Östersunds-förlusten var omedelbara jämtarnas kaxighet. Nej, jag syftar inte på några uttalanden från ÖFK-profiler – jag talar om hur vitt och brett en allmän kaxighet verkade sprida sig över hela länet, direkt efter derbysegern.

Och det jag tycker är särskilt oroväckande vid en sådan utveckling är när lokalmedia hakar på och helt hämningslöst överger de pressetiska reglerna och allt vad oberoende heter och helt sonika sveps med i euforin.

Jag syftar på den här artikeln i Östersunds-Posten, där en Thomas har funnit en vit älg i skogen – ett faktum som rubriksätts så här:

Har ordet »unik« någonsin använts vidlyftigare och mer generöst??? Det har ju inte ens täckning i rubriken – där Thomas själv skjuter ner unikheten i den vita älgen genom att slå fast att var tionde älg föds vit. En på tio!!! Tio procent!!! Ändå ångar den jämtländske lokalpatrioten till reporter på och slår fast att det inte bara är ett unikt kreatur som Thomas snubblat över – utan en »minst sagt unik«, som vore det ett sagodjur.

Jag förstår att derbysegern mot Giffarna gav alla jämtar en känsla av en mellannorrländsk överlägsenhet – men när den blev så total att lokalreportrar genast började försöka lyfta den jämtländska älgstammen till en ny »unik« nivå, säkert tänkt i jämförelse med den västernorrländska stammen av trötta gamla brunälgar, tycker jag att det gick för långt.

I samma tidsmässiga krokar så tog Sverige VM-guld i ishockey. Det… bara kändes ingenting, för mig. Kanske var det för att de slog ett gäng ostystare i finalen och att Sveriges stjärnor inte behövde ducka sig förbi kanadickernas crosscheckingar på vägen till guldet.

Eller så kan det ha berott på att hockeyjournalisterna inte gjorde sitt jobb.

Nu blir det här på nytt en väl nischad fråga om journalistisk metodik – men när  ett lag vinner någonting i sporten ishockey så ska det nämligen, enligt det pressetiska regelverket som alla sportjournalister är nödgade at följa, skrivas »TACK FÖR SHOWEN«.

Jag sökte igenom pressarkivet efter just den formuleringen, strax efter VM-turneringens slut, och fann till min förvåning att den inte använts en enda gång. Inte konstigt att man inte känt som man ska. Hockeyjournalisterna har inte gjort sin uppgift.

Det ska ju se ut som efter att tvillingarna Sedin meddelat att de lägger sina klubbor, skridskor och synkroniserade robot-skäggtrimmers på hyllan:

Expressen tackade!

Sportbladet tackade!

Lokaltidningskrönikörer tackade!

Jag antar att det blir något för Pressens Opinionsnämnd att ta tag i: varför svenska hockeyjournalister inte tackade för showen, när Sverige försvarade sitt VM-guld. Det fanns stjärnor, det fanns offensiv skicklighet, det fanns målkalas och det fanns segrar. Alla parametrar fanns på plats.

Då ska det tackas för showen.

Ett av nöjena med att vara hemma är att kunna sätta sig och äta frukost på en balkong där man kan breda ut en tidning och unna sig lite läsning ur den tunna pamflett som är den moderna lokaltidningen.

Här har TT:s matskribent, säkerligen baserad i storstaden, åkt till Barcelona för att sedan sälja in ett resereportage till de kontinentalt törstande lokaltidningarna runt om i den relativa glesbygden:

Det kan ju vara ett bra reportage, för den som haft planer på att åka till Barcelona och låta sitt gomsegel förlusta sig i katalanska smårätter – men när man hittar den här passagen så måste man, som boende i en mellanstor svensk stad, formligen känna tuschsvärtan på nästippen:

Det kan inte ta ett tag för en matskribent att »få kläm på hur det fungerar« med fenomenet tapas, försommaren 2018!!! Det kan inte stämma att det uppstått så mycket som en sekunds tveksamhet kring faktumet att man är tvungen att beställa en rätt!!! Det måste betyda att matskribenten vet att han skriver för en icke-stockholmsk publik, att hans text kommer bli utpyttsad i diverse lokaltidningar längsmed vårt avlånga land, och att han därför hittar på denna scen för att lansera begreppet tapas till de oupplysta massorna på landet.

Sundsvall har två renodlade tapasrestauranger!!! Sundsvallsbor vet vad tapas är!!! De vet att man ska beställa flera små rätter!!! Inte en enda Sundsvallsbo står handfallen inför en tapasmeny!!! Staden dignar av hippa nya barer som har »koncept« som går ut på att en enskild rätt aldrig ska kunna mätta!!!

Ta gärna in TT-reportage som grundläggande beskriver fenomenet nattklubb, kanske även fenomenet discodans, för Sundsvalls invånare kan äta smårätter tills bukarna spricker – men de har så få vettiga nattklubbsetablissemang att besöka med sina chorizo- och chevréfyllda bukar att de säkerligen kan ha glömt hur man svänger på ett par lurviga.

Men snälla storstadsbaserade rikspress: bespara resten av Sverige denna rent koloniala syn på svenskarnas tapaskunskaper.

Debatten kring konstgräs och naturgräs tog en… märklig vändning härom veckan, då en kampanj emot konstgräset inleddes med det här luddiga uttalandet:

Är det verkligen problemet med de små cancerogena partiklarna som man släpar med sig från konstgräsmattorna? Att svenska föräldrars brister i konsekvenstänket är så monumentala att de inte förstår korrelationen mellan att deras barn tränar fotboll på konstgräs och att det ligger små knörtar (som sedan tidigt 2000-tal setts som den fackmannamässigt korrekta termen för de små plastkulorna) i deras hall?

Är det därför vi ska tvinga norrländska lag att skotta undan snötäcket och uppbåda gräs av allsvensk kvalitet i månadsskiftet mars–april: för att svenska fotbollsföräldrar – som verkar ägna en betydande del hjärnkapacitet åt korrelationsproblematiken – ska slippa gå runt och undra över knörtarna?

Jag har trott att jag varit ensam i svensk media om att lösa bylinebildens handproblematik genom att lyssna och lita på en fotograf som hojtade »testa stoppa ena handen i fickan!«.

Att ingen i hela media-Sverige lyckats lösa den oväntat luriga uppgiften »stå rakt upp och ner« på ett märkligare eller mer tafatt sätt.

Men hemma i Sundsvall upptäckte jag att min handhållning och generella byline-taktik inte ens är märkligast inom Mittmedia-koncernen:

Men Mittmedias kulturskribent Torbjörn Melin lyckas kombinera en-hands-nedstoppningen med en blottad tumme och en lätt framåtlutning. Min tanke är ju att åka upp till Östersund någon gång i sommar för att ta ett nytt bylineporträtt, där jag innan mötet med fotografen ställer mig på toaletten och pepp-ropar »bara du bestämmer hur många händer du vill ha i fickan!!!« in i spegeln innan jag går in och tar mig an fotosessionen; nu kan jag åka upp lite mer avslappnad då jag går in med vetskapen att min nuvarande bild inte är allra märkligast i Mittmedia och att jag skulle behöva ta mig upp ytterligare en nivå i yvighet (typ råka säga »okej!« om fotografen ropar »håll båda händerna emot varandra, som om du säger ›namaste‹!«) för att ens ska kunna konkurrera om att vara byline-märkligast i Mittmedia.

Jag förstår inte varför folk är kritiska mot fenomenet »öppna kontorslandskap« utan propagerar för slutna kontor där man kan stänga om sig.

Det här är, i min mening, alltid rena dysterkvistar som ännu inte kommit till insikt om att den inneboende kraften i kapitalismen till slut tar hand om och löser alla eventuella problem som kan uppkomma. Så även kring de öppna kontorslandskapen:

Det blir med all säkerhet en fördummande valrörelse till hösten. Men frågan är om inte dumhets-peaken nåddes redan i maj månad då Jimmie Åkesson uttalade sig så här för att blidka sina köttälskande SD-väljare:

Tänk er den scenen på en middagsbjudning: man har en partiledare på besök, man ska bjuda på mat, man är lite nervös och så ställer man till slut fram en rykande het och smakstark vegetarisk lasagne på bordet.

Håller det här för en statsminister-potentat, tänker man? Man ser hur Åkessons nuna lutar sig över tallriken för att nagelfara den kvadrat han fått tilldelad sig: hur han hittar getost, »hmm«:ar lite oroligt, hittar spenat, kanske någon soltorkad tomat, möjligtvis ett par pinjenötter, men att hans krafsande med gaffeln börjar intensifieras samtidigt som han för ner trynet nästan hela vägen ner i den rykande kvadraten för att inspektera noggrannare. Man blir förstås orolig: vad är det nu? Är det någon allergi man glömt att ta hänsyn till?

Nej, då tar partiledaren för Sveriges tredje största parti till orda:

»Jag hittar inget… kött?«

Jag kan inte svara för exakt hur lasagne-bjudaren hade uppfattat en situation där hen tvingats springa in i skafferiet, hämta någon gammal ölkorv i något skrymsle för att sedan luta sig över partiledarens tallrik och klippa av några trötta korvslantar som strösslas ner över lasagnestycket.

Men jag tror inte att respekten för ledare i den partipolitiska toppen hade stärkts. Håll i den mentala hatten, det blir en dum valrörelse i sommar och höst – men jag tror att vi redan kan ha sett någon form av rekord.

Vi har poängen – nu behövs miljonerna

Foto: Anders Thorsell, Sundsvallsbilder.com.

Vi har tagit femton poäng efter tio matcher.

Vi tar dem med lätthet och ser ut att ta mer än nog för att kunna känna oss säkra under hösten. 

Nu skulle vi behöva ha in typ tio miljoner kronor.

Jag trodde att precis varenda matchplan som Joel Cedergren kan ha haft i bakhuvudet sprack i samma stund som Linus Hallenius muskelfibrer i det högra låret gav vika.

Jag hade fel. Jag tror inte det beror på att jag överskattat Linus Hallenius, varken hans betydelse eller förmåga (där jag håller honom som en av seriens just nu bästa anfallare) – utan att den här GIF-upplagans grundspel sitter än mer grundmurat än jag vågat tro.

Visst krävdes det att den sommarflyttande Pontus Dahlberg stod och proffsdrömde på Romain Galls fösare och att André Calisir gav David Bataneros bredsida lite extra fart – men sett över nittio minuter skulle nog varenda blåvit sympatisör behöva köra ner trynet strutsdjupt i sanden för att kunna bortförklara 0–2-förlusten som rent oturlig.

Det var framför allt en period i den andra halvleken, alldeles kring 2–0-målet, där bortatränaren Poya Asbaghi – inplockad för att göra brottarklubben IFK Göteborg till ett mer »spelande« lag – egentligen hade kunnat plocka fram block och penna och börjat anteckna. Under ett av alla kontrollerade, bolltrillande anfall så löste Batanero och Juanjo upp hela Blåvitt-mittfältet med ett par snabba passningar under sedvanligt bibehållen vilopuls innan den lokale padeltennis-entreprenören Dennis Olsson stormade fram längs vänstersidan och spelade bollen till den egne produkten Peter Wilson, som såg ut som han äntligen kom till sin allsvenska rätt igen som toppforward.

Det blev inte mycket minnesvärt av det till slut, en boll som styrdes ut till hörna, men jag minns hur stämningen på IP byggdes upp och steg under själva anfallsuppbyggnaden; hur de sittande på norra och östra läktaren stämde in och klappade till Patronernas trumma, passning för lyckad passning, och att det blev drag och liv och glädje och jag minns att jag tänkte att det alltid borde vara sånt drag:

För det här laget har ju både och: båda de komponenter som Sundsvallsbor alltid klagat om. Det har den spanska elegansen och spetskompetensen på innermittfältet, den har alltid ett par lokala förmågor i startelvan och den har en positiv fotbollsmodell som fungerar.

Det var en fin scen, det där, tyckte jag. Det var det spanska som luckrade upp för de lokala som ledde till det ett högst tillfälligt men ändå folkligt tryck på IP.

Det var bara ett problem: bara 3595 åskådare var där för att kunna bidra med handklapp och tillrop.

Hemmapubliken borde, kan man tycka, bjuda på fler sådana här frejdiga scener–

–där en glädjespridande man i klacken idkar spanskinfluerad tjurvev för att fira in de tre poängen. Men nej, Sundsvallsborna fortsätter – trots folkfesten mot Östersund senast (jag har inte sett så mycket drag på stan sedan Gatufestens glansdagar) – att sitta hemma.

Därför behöver vi nog nära tio miljoner kronor i sommar.

3880 åskådare i snitt är långt under det budgeterade – som även det var lågt satt – och då har ändå både IFK Göteborg, Malmö FF och Östersund varit på plats. Det kommer att uppstå stora luckor, igen, och det kommer att behöva vara spelarförsäljningar som täcker upp för dem.

Och ska GIF Sundsvall i förlängningen bli en allsvensk förening med solid ekonomi så behöver man få in rejält med pengar när klubbens 23-årige fransk-amerikan säljs. Man kan bara hoppas på att Emil Forsbergs vidareförsäljning genererar mångmiljoninkomster i sommar, men angående Romain Gall – en av seriens tveklöst hetaste spelare – så sitter man ju där:

Urban Hagblom på ena sidan bordet eller telefonluren – klubbar från England och Holland på den andra.

Det vill till att han tar betalt. Att Urban Hagblom, som av det jag har hört ska vara en fruktad förhandlare, för upp GIF Sundsvall på den nivå dit många andra allsvenska klubbar lyckats ta sig. Kan ett degraderat AFC Eskilstuna kräva åtta miljoner kronor för Buya Turay och kan BK Häcken kräva lika mycket för vänsterspringaren Egzon Binaku från MFF – ja, då måste Urban försöka dölja varje spår av ekonomisk desperation i sitt härjade sportchefsansikte och pressa upp priserna på Romain Gall till de ungefärliga nivåerna från de utländska intressenterna. För även om de inom-allsvenska priserna stundtals kan ses som höga så agerar ju de utländska intressenterna faktiskt på en världsmarknad där priserna helt tappat greppet om den fotbollsmässiga guldmyntfoten.

Hetare spelare än en 23-årig fransk-amerikan med flinka målfötter får inte GIF Sundsvall fram – då måste det kosta. Klubben behöver verkligen bli en skickligt säljande klubb och sluta vara en som riktigt kvalitativa allsvenska spelare lämnar gratis efter några halvår av puttrande mjuggintresse.

Så jo, jag räknar nog med att Romain Gall säljs i sommar, efter sex mål på tio matcher och med ett och ett halvt år kvar på kontraktet. Men framför allt räknar jag med att GIF Sundsvalls grundspel är starkt nog att med relativ lätthet klara av en Gall-flytt.

För det är faktiskt så: inget annat innermittfältspar i allsvenskan som rullar boll lika fint och dominant som David Batanero och den idag 30-årsfirande Juanjo Ciercoles (som unnat sig en knallgult svensexa-spexig frisyr, dagen till ära, som om han satt sig ner i frisörsstolen och sagt »jag vill att mitt hår ser ut som en vällagrad cheddarost«). Och då båda spanjorerna borde blivit för gamla (Batanero fyller också 30 i höst) för att ådra sig konkret miljonintresse så räknar jag med att den speluppbyggande stommen finns kvar i höst.

Då behöver det nog inte betyda precis hela världen om Romain Gall ersätts av en friskförklarad Maic Sema när allsvenskan drar igång igen i början av juli. Man ska förvisso inte underskatta att ha en utpräglad poängspelare där framme (Gall har gjort åtta på tio), men till den kategorin får vi ju faktiskt räkna även Linus Hallenius (även han åtta på tio) och faktum är att Maic Sema såg allra hetast ut av de offensiva GIF-spelarna innan han blev skadad.

Vi har femton poäng, vi har Gall-ersättare som återvänder från skadelistor, en tränare vars fotbollsfilosofi trillat bort hyllade revolutionärer som Jimmy Thelin och Poya Asbaghi, vi har spansk spets och lokal förankring.

Vi saknar bara publik på matcherna.

Därför behöver vi många miljoner i sommar.

Det är tydligen här poängen ska tas – också

Giffarna var ett par brösthår ifrån poäng. Foto: CMore.

Inte alls nöjd? Inte med nåt? Nähä. Nä. Okej.

Det lovar ju gott. 

I åratal stod han och såg nöjd ut efter spelmässiga kölhalningar och taktiska byxnerdragningar. Ja, ett tag – kanske speciellt efter att han lämnats ensam med huvudansvaret – så kändes det som att någon skulle ha kunnat släppt en atombomb över Idrottsparken och att Joel Cedergren ändå hade kunnat vingla ner i katakomberna och ställt sig framför en CMore-kamera för att, något omtöcknad och vimmelkantig men med precis samma till synes inövade och stela leende, beskriva läget på IP med att »det ser bra ut, tycker jag«.

Inte längre.

Visst var jag besviken efter 0–1-förlusten borta mot Norrköping på onsdagskvällen, men jag var – frånsett sista kvartens forceringsförsök, som borde gjorts mycket bättre – snarare besviken på det där sättet som gränsar till bitterheten. Jag satt där med en känsla av att Giffarna i allra högsta grad kunde, ja, till och med nog borde ha fått med sig en poäng, om man såg till matchbilden, spelet och chanserna.

Det hade till och med kunnat blivit tre. Kanske inte om man räknade konkreta målchanser (där var det väl ganska precis jämnt?) – men om nu inte den assisterande domaren, som mig veterligen har instruktionen att hellre fria än fälla, hade beslutat sig för att räkna utstående brösthår på Linus Hallenius bringa i jakten på en offsideflaggning, när GIF-kaptenen dundrade in det 1–0-mål som nog borde fått fäste på resultattavlan.

Det var man lite bitter över: faktumet att Giffarna berövades utdelning (av såväl flaggor som långt glidtacklande Gerson-fötter) samtidigt som en sekunds slapphet i Christian Rubio Sivovedovs defensiva arbete gjorde att Simon Thern kunde rinna iväg och servera Simon Skrabb ett enkelt segermål.

Joel Cedergren verkade dock inte bittert besviken, över att den spelmässiga insatsen inte korrelerade med resultatet – utan helt enkelt bara besviken. Över allt.

Han var i CMore-intervjun tydlig med att han tyckte att spelet inte stämde (och visst: det var ju, delvis på grund av två-fronts-slarv, mer böljande än vad Cedergren eftersträvar), att han inte tyckte att laget kom upp i rätt nivå, att det kort och gott varit för dåligt.

Detta efter en knapp förlust borta mot det hemmastarka topplaget IFK Norrköping.

Det… måste man nog gilla. Det måste man tycka bådar gott inför framtiden.

För det var är ju ett Norrköping som hade gjort mål i arton raka allsvenska matcher och alltså inte lämnat en allsvensk arena mållöst sedan augusti månad i fjol, men när spelet öppnade upp sig i den andra halvleken och lagen stundtals bytte anfall – ja, då var det nog GIF-anhängarna som gladdes. För även om IFK Norrköpings offensiv mönstrade fjolårets skyttekung Kalle Holmberg tillsammans med ett par stekheta ex-proffs i Thern och Moberg-Karlsson så var det bortalaget som med Galls flinka fötter, Bataneros spelhjärna och… ja, hela Linus Hallenius kaptensliga uppenbarelse som kändes farligast, fram till det avgörande målet.

När hade Giffarna en så pass tydlig härförare på en fotbollsplan senast? Han springer på allt, men aldrig bara för sakens skull, utan efter att ha sprungit in nästan hela säsongens målskörd på de första åtta omgångarna så tar han varenda löpning med en tro på att han alltid ska springa åt sig bollen. Efter en trevande säsongsstart (minns ni att man ett tag var lite orolig?) så finns det närmast en magnetism runt Hallenius varje aktion. Det är han som snirklar sig förbi tre-fyra backar och är centimetrar från att kunna sätta dit ettan i slutet på första, det är han som dundrar in det tveksamt bortdömda 1–0-målet i andra, han som serverar när Kim Skoglund lekte älg på bortre stolpen.

Det är han som just nu, tvivelsutan, är en av seriens allra bästa anfallare.

Och det var lite roligt när han märkte precis hur mycket snabbare han var än Andreas Johansson, 36, och förmedlade detta till seriens vassaste vänsterfot:

Och visst blev det förlust till slut, men en av de många spelmässiga sakerna som gick att ta med sig var ju att alla lag onekligen inte kommer kunna använda sig av Graham Potters lika geniala som infantila sjumanna-punktning. Även om Jens Gustafsson lär ha varit nära att skrika »PUNKTA HONOM!!!«, med den arga rösten hos en slapp pappatränare i P9-slutspelet av Lilla VM i Matfors, när Batanero stod för den här prestationen i första halvlek:

(Jag hade en spaning på Twitter om att de allsvenska klubbarna kanske till slut går ihop och kartellbildnings-punktar bort honom framöver, bara för att inte andra »spelskickliga« innermittfältare i serien ska tappa sin självkänsla när de ser spanjoren leva ut sin spelförståelse för fulla tapastallrikar.)

Ja, det var stundtals slarvigt och även om (den stundtals oförklarligt passningsslarvande) Christian Rubio totalt sett höll ihop mittfältet bättre sätt än jag vågat hoppats så märktes det på matchbilden att Juanjos lugnande inverkan på rullandet saknades (småbarn skulle kunna vaggas till sömns av de dunsande tonerna av hur hans högerfot enkelt löser situationer på egen planhalva).

Men att vara konkret missnöjd med allt (även Hallenius var topp tunnor kokande i paus) efter en 0–1-förlust mot ett av seriens allra bästa hemmalag?

Det måste båda gott. Det tyder på att det här GIF-laget vill mer, anser sig kunna mer – och som inte tänkt ta en enda hedersam förlust med ro.

Och när de där bottengängen som var så ofantligt långt borta i säsongsinledningen – typ BP och Trelleborg – plötsligt börjar närma sig i tabellen så känns det verkligt skönt att veta.

Det är så lätt att sucka fram frasen »det är ju inte här poängen ska tas«, men den verkar inte finnas i det här GIF-kollektivets vokabulär.

Fredagsveven: Jag har skaffat Tinder

Härom veckan skaffade jag Tinder. Sist av alla, kändes det som, när alla andra sedan länge har lämnat mediet.

(Strax efter införskaffandet så köpte jag också en månads PRO till Lunarstorm och skickade iväg ett par :P-gubbar till en gammal högstadiebekant på MSN.)

Man vill ju fortsätta tro på det organiska mötet – men ett spontant möte av känslosvallande natur ter sig inte så troligt för en individ som varje gång han stöter på något som kan tolkas som en kvardröjande blick reagerar med att börja smörja sig över pann-, kind- och hak-partierna för att se ifall han har klickar av vit hudkräm utportionerade i anletet efter en glömskt skyndsam hudvårdsrutin.

Därför väljer jag nu alltså att istället försöka så riktigt genmodifierade frön i det storskaliga industriväxthus som jag förstått är Tinder.

(Jag antar att det formerats ett och annat riktigt bisarrt par via denna genmodifierande applikation; tvåsamhetsidkare som folk måste titta på med samma förbryllade min som man tittar på de där närmast kilotunga broccolihuvudena på Lidl.)

Jag önskar att jag hade exakt koll på vilket datum det var jag skaffade appen – att det varit en så pass överrumplande upplevelse så att datumet etsat sig fast som en emotionell milstolpe! – men jag tror att det nu är tre-fyra veckor sedan som jag via Facebook och Cambridge Analytica kopplade ett par bilder på mitt tryne till denna dejtingapp.

(Jag har inga bevis på att just Cambridge Analytica nyper åt sig all min data, men om företaget haft tankar på att använda sitt insamlade material för att skriva en »Anti-The Game«-bok med exempel på hur man verkligen inte ska göra för att lyckas med sina raggningsförsök så borde datan från mina konversationer vara sällsynt hårdvaluta!!!)

Jag vet inte om det här är en bra text att skylta med – det var vad jag hade top-of-mind vid installerandet och själva påståendet är sanningsenligt – men nu är det den jag har. Jag känner det lite som att man ristar in den där texten på gravstenen för ens romantiskt troende person — då kan man inte vara där och pilla i efterhand. Man får stå för sin initiala inristning, precis som de första runstensknackarna, som säkerligen (jag tänker mig att ribban för nedskriven spaning var hemskt låg då) hade ett par slappa ++-alster på sitt samvete.

Och apropå text så verkar det inte vara särskilt centralt för särskilt många som kopplat sin nuna till applikationen. De flesta har ingen text alls (kanske är alla »vanliga« gamla tusenåriga stenbumlingar bara runstenar som någon rimligt självkritisk runskribent valt att säga »äh, jag skiter i texten« åt) och de som har skrivit en text lyfter i regel alltid att de gillar »att resa«, »dricka kaffe« och kanske något om att de gillar ett pälsdjur över ett annat. Inte sällan adderar människor dessutom ren information om deras längd i centimeter räknat. Jag tänkte att Tinder-människor av 2018 skulle vara yvigare i de presentationsmässiga kanterna, men nej: de allra, allra flesta väljer i princip att utgöra schablonbilder för hur en Match.com-användare från 2005 skulle försöka framhäva sig.

Vissa skriver också bokstavskombinationer som är helt omöjliga att förstå för den som inte läst just den självhjälpsboken. Typ: »Jag är en ENFT-J« vilket de påstår betyder att de passar »bäst tillsammans med en som är ETJP eller redovisningskonsult från KPMG«.

Och nu skriver jag överdrivet förklarande till den enda delen av Pirkt.se-läskretsen som jag har ordentligt kartlagd (min farmor), men: efter att ha tagit en titt på bilderna och läst den eventuella texten så ska man alltså ta ett beslut om man gillar personen eller inte, med hjälp av en svepning med tummen åt det ena eller det andra hållet.

Det tog mig ungefär… tre svepningar med fingret – tjoff!, tjoff!, tjoff!: väck!, väck!, väck! – för att känna mig som en konkret sämre människa. Eller nej, okej: ska jag vara riktigt ärlig så påbörjades den inre försämringsprocessen kanske redan innan appen ens var fullt bruk. För när jag installerade appen så fungerade det inte att lägga upp nya bilder på mig själv i uppstartsprocessen, det blev fel, bilderna fastnade inte på profilen – vilket gjorde att jag gallskrek i skriftliga versaler till en tjejkompis  att »MIN GAMLA TRÖTTA FACEBOOK-PROFILBILDS-NUNA KAN BLI BORTSVEPT AV ALLA JAG GILLAR JUST NU!!!« och avkrävde henne någon slags Via Direkt-tjänstgöring, där hon i egenskap av gammal Tinder-räv genast skulle ordna upp mina nya bilder där jag istället kunde se missvisande bra ut.

Hur som helst: efter tio svepningar hade jag hittat någon jag gillat och svept åt det gillande hållet, någon jag tyckt verkat vettig och en handfull som bryskt skyfflats undan för att snabbt få fram det nya ansikte som lurar där bakom i algoritmens evigt rullande tombola – och analysen stod klar:

Tinder är en kärlekens Jack Vegas-maskin.

Man sveper till höger på någon man gillar, väntar en halvsekund — och så kommer beskedet! Endera är beskedet att: nej, tyvärr, ingen vinst denna gång (läs: »se bättre ut, din fule fan«), eller så blinkar det till med det eftersträvansvärda »It’s a match!«-beskedet som är tänkt att få det att rusa till i hela dopamincentralen.

Och nog smilar man upp den första, andra, tredje, ja, kanske till och med tionde gången det blinkar till. Kanske berg-och-dalbana-suger det också till i magen, de första gångerna. Precis som de första, andra, tredje eller tionde gången som det rasslar till vid vinst på en enarmad bandit.

Men ganska snart sitter man bara där.

Jag har bara varit på det statliga casinot i Sundsvall en eller två gånger, men jag minns starkt scenerna när en medelålders man satt totalt nedsjunken vid en enarmad bandit och bara tryckte och tryckte och tryckte, helt lealös i ansiktet, med ett ögonpar så trött att de kunde ha använts på posters under 90-talet, när det var på föräldra-modet att varna barn för »fyrkantiga ögon« vid för mycket skärmtid. Plötsligt hade den lika ihopkrumpne som ihärdige mannen tryckt till sig en storvinst så pass stor att hela närområdet började blinka och tjuta och ett digitalt pollettrassel började ljuda i halva lokalen, tonsatt av vad som måste vara en hel generation av musikaliska genier folkbokförda på Malta – men inte ens då sken han upp det minsta, utan satt där lika håglöst ihopkrumpen och fortsatte trycka på knappen. Han hade vunnit ett femsiffrigt belopp, jag tror det var uppemot 30 000 kronor, men allt han kunde tänka på var vad som kunde finnas bakom nästa tryck på den väldiga speldosan.

Lite samma känsla är det över Tinder-vevandet. Lite samma typ av (förstås inte lika allvarliga) beroendeproblematik. Ett tag, när spelboomen slog till Sverige som allra värst, som ett statligt sanktionerat bukslag på en hel generation gymnasieungdomar, hade jag en bekant som var så nersjunken i Jack Vegas-maskineriet att han börjat räkna allting i »tryck« på maskinen. Ett tryck kostade fem kronor och gav chans till den beryktade »bonusen«, där jag har för mig att man exempelvis kunde få hoppa omkring som en groda bland näckrosblad i jakt på ett pollettregn som jag inte tror kunde överstiga 500 kronor i vinst, men som med hjälp av en från tevespels-världen hämtad dramaturgi ändå tedde sig alldeles uppåt väggarna lockande för vissa stackars gymnasiala individer. Min bekante kunde därför höras säga sorgliga fraser som »en pizza? Det är ju tio tryck, det!«, ty det här var på tiden då man fick en Vesuvio för en femtiolapp (vilket i sin tur måste betyda att en Magnum Mandel – som i dag går loss på omkring 45 kronor – måste ha kostat ungefär tre-fyra kronor, med tanke på GB:s alldeles unika inflationstakt).

En erfaren tindrare, som jag antar tar emot varje ny matchning med samma hålögdhet som mannen på casinot tog emot jättejackpotten, kanske på samma sätt kan komma att räkna allt i »svepningar«, på ett likaledes deppigt sätt:

»Ett toabesök? Det är ju tjugofem svepningar!«

Jag vet att jag är sist av precis alla med att komma med en slapp utdömning av fenomenet appdejtande och jag borde – precis som de sunt självkritiska runskribenter som lämnat många stenar orörda från slappa spaningar – kanske till och med ha undvikit att skriva det här inlägget. Men jag har inte bara slapp kritik att utfärda mot appen; tvärtom har jag träffat trevliga individer som mitt organiskt nervösa jag (som börjar famla i ansiktet efter imaginära klickar av gel vid utdragna blickutbyten) nog aldrig hade stött på. Kanske stött på men aldrig stött på. Kanske – om jag ska fortsätta göra mig skriftligt oförståelig med betoningarna – velat stött på men aldrig stött på. Ja, ni fattar.

Min enda unika ingång som Tinder-vevande skribent är att jag kombinerar mitt ++-content i olika chattkonversationer med att samtidigt vara en enveten extrapris-letare. Jag är min storhandlande mors son: begåvad med en extrapris-letande snok som kan lukta sig till en förmånlig rabatt så till den milda grad att jag nästan skulle kunna kvala in till en svensk säsong av det där amerikanska teve-programmet »Extreme Couponing«.

(Jag cyklar ju i en sån Hövding-hjälm, vilket vid det här laget måste vara Internets mest klargjorda faktum, och min dröm är att bli den första som lyckas fälla ut den airbagen genom att ha glömt den påslagen när jag klivit in i en mataffär och sedan dykt för huvudstupa ner i en mejeridisk som erbjudit extrapris på en kiloförpackning med ost.)

Jag har faktiskt som regel att aldrig svepa åt det gillande hållet om en Tinder-person inte har någon text alls (för att man då inte kan ha någon som helst aning kring om personligheten är vettig), förutom om den textlösa individen också, precis som jag, har gillat Facebook-sidan »Ica Student« – för då tänker jag att vi åtminstone kan finna gemensam glädje i att hitta ett riktigt bra fynd till kylskåpet.

Hur som helst: Tinder-appen är röd på mobilskärmen och även om jag kanske lät lakoniskt avtrubbad innan så är det ju fortfarande en liten, liten kittling som infinner sig när »Du har en ny matchning!«-notifikationen blippar till i telefonen. Det kan ju handla om någon av de få människor man verkligen svept åt det gillande hållet efter att ha tänkt att »wow, sicken presentation, sickna bilder, sicken diger uppsättning av Facebook-likes som har med aktivt extraprisletande att göra!!!«.

Därför är det lite problematiskt att den är just röd.

För alla mina extraprisappar är i princip röda. Så när man tror att det man fått en ny notifikation i Tinder-appen – att man äntligen ska få svaret »JA! DEN HÄR MÄNNISKAN!« på alla gånger man sjungit med i den undrande Säkert!-textraden »JAG UNDRAR OM NÅN ÄLSKAR MIG SOM JAG INTE KÄNNER TILL/SOM INTE VÅGAT SÄGA NÅT« – så kan det istället vara att man fått en ny notifikation i den här nya appen »Karma«, som är en app som restauranger och caféer kan ansluta sig till för att rea ut halvgammal mat till halva priser, till studenter och andra ekonomiskt ansatta lösdrivare:

Så man hinner alltså – när det blinkar till i en röd app – få upp hoppet om att man äntligen fått uppskattning från vad som skulle kunna vara ens livs stora kärlek, men så är det (nästan alltid) bara någon mjuggskämd gammal räkmacka som ligger och väntar på en på Ica Sveavägen till rabatterat pris.

Ibland dyker de röda apparna till och med upp som alarmerande flash-rubriker i telefonen – precis som Tinder-flasharna brukar göra – och inte ens om man behandlar tindrandet som en ren köttmarknad av Garbos-i-Sundbyberg-vid-tre-rycket-karaktär så kan man undgå att bli lite nedslagen om man tittar ner i telefonen i hopp om ny matchning och finner—

—att man erbjuds ekonomisk matchning med en trassligare bit griskött.

Min nya klädkollektion

Förra tisdagen hade vårt lag Gruesome FourFourTwosome premiär i Stockholms-Korpens södra sjundedivision, efter ett år i Sundbybergs-Korpen där laget inte bara bestals på belysning under säsongens slutomgångar (euforin efter den heroiska 2–0-segern mot de seriesegrande gamla kroaterna i Kroatien Team i säsongsavslutningen förtogs något av att lyset slocknade med ett par minuter kvar) utan även på uppskattning för det fyndiga lagnamnet (skriver man gång på gång att någonting är fyndigt så kommer folk tids nog att uppskatta dess fyndighet), då de ansvariga för tabellen och spelschemat helt sonika valde att förkorta det till enkom »Gruesome«.

Hur som helst: vi spelar nu ute på Farsta IP, premiäromgången gick mycket bra, vi besegrade planenligt Hoyzer Boyz som hade lite att lära oss rent fotbollsmässigt men som inför och efter matchen gav oss en uppvisning i hur det ska se ut vid sidan av planen — med klack, banderoller och med en hemsida mer ambitiös än flera allsvenska klubbars.

Det enda orosmolnet hängde över förberedelserna, då det i Stockholms-Korpen är krav på tröjnummer – vilket fick vårt administrativt krånglande kollektiv att ta till tygtejpen. Allt gick bra, till slut, men hela projektet såg ett tag skakigt ut då en renrakad man stod på en idrottsplats i söderort och fipplade med tejp till vad som för en stund såg ut att kunna mynna ut i ett hakkors:

Annars var det en mycket fin premiär. Patrik Dokk, som syns ovan men som är mest känd på denna portal som det flintifierade ansiktet utåt för »att åka på gulblå« (att få sparken från en fotbollsklubb på Football Manager), stötte in en balja (antagligen efter en av de bandylovar han, märkligt nog utan bakgrund i bandysporten, har tagit in i fotbollsportens löpschema), jag smög dit en tvåa innan den samiskättade dribblern Erik Häggström visade att han besitter norra Europas mest tänjbara ljumskar då han stod för en tvåfotsdribbling som förflyttade honom ett par meter i sidled innan han ordnade slutresultatet 3–1.

(Pirkt.se ska nog inte bli portalen som redogör för alla Gruesome FourFourTwosomes förehavanden, så den snäva, snäva läsarkrets som har egenintressen i att få läsa matchrapporter gör nog bäst i att gotta sig medan chans finns.)

Det enda problemet med inledningsomgången var ett faktum som egentligen var känt på förhand: att matchen spelades just ute på Farsta IP.

Sedan knappa två veckor tillbaka har jag valt att inte förnya mitt SL-kort för att istället cykla överallt.

För den som vill känna sig rörlig och fri under sommarmånaderna finns det nog bättre känslor, för den som vill vara konstant orolig över att lukta lite, lite, lite svett så finns det garanterat ingen bättre. Jag har ju inte bott i de inre delarna av den här staden under någon längre tid och det känns som att jag fortfarande lär mig hur vägar och områden hänger samman för varje gång jag fäster min Silicon Valley-haklapp runt halsen och susar iväg.

Jag tror att årets hittills allra härligaste känsla måste ha varit när jag hämtade min cykel i Huvudsta och sedan rullade förbi St. Eriksplan, längsmed Odengatan och sedan hem till det nya område som jag börjar lära mig att kalla hem. Och då har ändå våren och försommaren varit fylld till bredden med härliga ögonblick; lediga stunder man till viss del velat redogöra för – som för att skicka en uppmuntran till allmänheten att säga upp sig för att börja plugga riktigt slapp humaniora!!! – men som jag inte direkt känt att jag behövt beskriva i detalj, då alla som sett min fysiska uppenbarelse på sistone har kunnat läsa av att jag är en person som till fullo kunnat dra nytta av solskenet.

(När jag skrev att jag skulle sticka ut näbben i dagens tjugofemgradiga hetta fick jag den här smädande Tanning Mom-gifen skickad till mig av en vän och lagkamrat:

För att lugna den del av läsarkretsen som oroar sig för mitt väl och ve kan jag lugna med att jag försöker hålla koll på om mina många födelsemärken börjar koka över i sina utkanter.)

Till saken: jag tänkte att det inte skulle vara några problem alls att cykla till Farsta IP inför premiären – under den något naiva föreställningen att allt som ligger söder om söder »ligger strax bakom Gullmarsplan«.

Jag bara tog sikte på den enorma globen i fjärran, cyklade och cyklade, tänkte att strax där bakom, förbi Gullmarsplan, där ligger planen.

Det gjorde den inte. Jag cyklade och cyklade och cyklade. Cyklade fel och cyklade rätt igen. Över stigar och små idylliska gatstumpar där Astrid Lindgren kunde ha valt att förlägga sin Bullerbyn, om hon bara tagit berättarteknisk höjd för att väva in hur alla belånade föräldrar konstant lusläste ekonomisidorna i jakt på nyheter om amorteringskrav.

När jag till slut klev av cykeln gjorde jag det med en cowboysk hjulbenthet mellan benen, med bedövande smärta i hela sittmuskulaturen och med glykogendepåer som ekade tomma.

Det är »bara« 1,5 mil mellan mitt hem och Farsta, det är väl egentligen ingen strecka för en cyklist, men jäklar vad jobbigt det var, för en vars cykel är enväxlad och vars egen cykelform i vårvintras var så usel att han i princip höll på att välta ett helt åbäke till cykel på ett spinningpass.

Det blev svettigt, flåsigt och allmänt ovärdigt – men det var tur att det var inför en fotbollsmatch ute i Farsta. Dylika scener vill man inte ska utspela sig i mina centrala kvarter där jag försöker att smälta in.

Därför har jag – efter en inledande veckas konstant cykling med icke-förlåtande jeans- eller manchestertyg om benen – kommit fram till en lösning. Inspirerad av alla kvinnor jag mötte längs cykellederna, så lätta och luftiga i sina fladdrigt och yvigt vida byxor eller kjolar, så klev jag med bestämda steg in på Stadsmissionen och började rota bland de riktigt vida, tunna, ja, rentav fladdriga kostymbyxorna.

För fyrtiofem kronor hittade jag ett par riktigt luftiga. Något italienskt gammalt märke. Som nya.

Fyrtiofem kronor! Det tog mig ungefär tre-fyra lätta, avslappnade cykeltramp vid premiäranvändandet av den flygiga byxan – högt uppdragen i midjan, åtsnörpt av ett bälte, upprullade för att blotta ett par rent salafistiskt kodade anklar – för att slå fast att det här var ett av mina bästa köp någonsin.

Man behövde knappast vara någon Jan-Emanuel Johansson- eller Barbara Bergström-figur för att se en affärsmöjlighet här. Alla vill cykla sig igenom den stockholmska sommaren. Alla känner hur svetten börjar lacka i uppförsbackarna – och ingen vill någonsin känna det klibba mot byxbenet.

Tanken slog mig genast att köpa upp mängder av gamla vida, fladdriga och hittills sett värdelösa kostymbyxor för en billig penning för att sedan märka om dem med ett nytt och läckert varumärke – specifikt nischat mot mjuggsvettande cyklister. Inte lycramännen, nej, de unga män som vill glida fram med lätta tramp och känna vinden i håret eller över skalpen och inte behöva oroa sig för jeansframtvingade odörer. Affärsidé: klar, målgrupp: klar, men för att verkligen lyckas i den kapitalistiska konkurrensen behöver man ju ett slagfärdigt namn.

Och till och med det har jag.

När jag tänkte på vilken typ av byxa det var jag hade köpt så tänkte jag att det var den typen av byxa som det aldrig hade uppstått några oklarheter kring om de hittats slängda på en stallbacke. »Vems är det här?«, hade någon ung novis till hästskötare på, säg, Mantorpstravet kanske frågat när han lyft upp de rekordvida byxorna – och genast hade han visat sin okunskap.

»Det ser du väl«, hade någon garvad gammal travkusk suckat, »det är ju Lufti Kolgjinis«.

Jag vet att han heter Lutfi, med t:et före f:et, men jag tror att blotta åsynen av ett par så luftiga byxor hade kunnat få det konsonantförhållandet att förändras för alltid. Folk hade noterat byxornas luftighet, tänkt på vilka i travvärlden de kunnat tillhöra, och så helt sonika råkat försäga sig på ett oåterkalleligt självklart sätt.

Ja, hade ett par så pass yvigt luftiga byxor hittats på en stallbacke, någonstans i trav-Sverige, så hade Lutfi Kolgjini varit tvungen att en gång för alla göra det efterlängtade bytet. Han bör ju heta Lufti, det är ett mycket bättre namn, ligger mycket bättre på tungan.

Och sedan, när jag strategiskt placerat ut ett par av mina nya byxor i Mantorpsbanans grus och fått travprofiler att börja så mycket på frågan »är det Lufti?« att Lutfi (sic!) inte orkar ta debatten utan helt enkelt omfamnar det – ja, kan han vara ansiktet utåt för min nya kollektion med luftiga byxor för manliga cyklister:

Lufti Kolgjini.

Fotnot: Jag hade den enda lilla namnmässiga ordvitsen i huvudet och tänkte att jag kort skulle redogöra för den – pang, pang, pang bara: tvåtusen rappa – men så blev det en smärre matchrapport för ett korplag, en essä om avståndet till Farsta Strand och ett inlägg så yvigt utdraget över 9 000 tecken att det till slut måste ha gränsat till det oläsliga.

Men jag tänker att om jag någon gång i tiden kommer att skriva någonting verkligt bra, någonting som är precist och språkligt skickligt samtidigt, så är det dessa yviga och planlösa vevningar – detta evinnerliga smattrande som jag antar att jag gör när alla andra hinner lyssna på alla poddar och se alla streamingutbudets serier – som kommer att ha legat till grund för det. Till dess får ni ha överseende.