Handen i fickan för att jag bryr mig

erikhema%cc%8atnick

Titta på hur allt klätt i rödsvart stannar upp. Det blev så tyst att man kunde höra hur en jämtländsk täckkjol reste sig från ett filtbeklätt säte på Jämtkraft Arena.

(Den uppmärksamme noterar hur spelaren längst ut till vänster, min vän Daniel »Knosen« Andersson, sakta greppar sig för pannan; en gest som enligt det jämtländska signalspråket betyder »nej, nu skiter jag i det här och åker till Västerås och spelar i superettan«.)

Sex år senare har jag dels bearbetat händelsen så till den milda grad att jag kan försöka skriva lättsamt om den och dels har mitt idoga och fortsatte bloggvevande (som faktiskt inte påbörjades som skrivterapi efter hemåtnicken, utan långt tidigare) gjort att jag värvats till Länstidningen Östersund som ny gästledarskribent.

Så när det nu var dags för denne utbölings premiärtext i lokaltidningen kändes det ganska självklart att försöka ta avstamp ifrån just den olycksaliga, 20-åriga pannloben som ändå gjort avtryck i staden.

OCH NU FINNS DEN ATT LÄSA HÄR!!!

Så här ser dagens förstauppslag ut i Länstidningen:

ska%cc%88rmavbild-2016-11-19-kl-13-21-33

Vi kan konstatera att rubrikförslaget satt som en tvåradig smäck – men tyvärr kan vi också konstatera att inte heller jag lyckas undkomma den utbredda handproblematik bland kolumnister som Andrev Walden lyfte i det här blogginlägget.

Inte alls!!! Jag stod där, med båda nävarna i fickorna, när fotografen föreslog att »testa ta ut en«. En??? Aldrig i mitt liv har jag väl stått och hängt med en tass hängandes utanför – men med skräckbilden av Daggmasken Johan Esk på näthinnan lydde jag ändå order.

hand

Alla måste hitta sin nisch – och jag är nu ledarskribenten med en hand i fickan.

Det går ju heller inte att komma ifrån att faktumet att man inte får flina upp sig på en bylinebild (ibland är ju ämnena synnerligen icke-kompatibla med flin!!!) blir till ett problem för en flintifierad man av relativt fyrkantig form. Flera gånger sade jag till fotografen att han måste se till så att mina ögon åtminstone ser väna ut, så att det står hundraprocentigt klart att jag inte värvats till LT från typ Avpixlat.

Det gick… sådär, tror jag, men förhoppningsvis förklarar mina texter – som är tänkta att komma var tredje vecka – var jag står.

Det var ganska precis på dagen ett år sedan jag satte mig på bussen mot Bommersvik och Aftonbladets »utbildning för progressiva ledarskribenter« och jag är väldigt glad att den upplevelsen inte bara stannade vid några kurstillfällen och ett par pliktskyldiga praktikperioder innan jag åter satte mig på TT för att skriva sportnotiser på heltid igen.

Jag är väldigt glad över att få skriva för Länstidningen, denna jämtländska motsvarighet till min modertidning Dagbladet, var tredje vecka – och om ni har ris, ros eller kanske ännu hellre tips på ämnen att ta sig an så är jag idel mejl-öra på pppirkt@gmail.com.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *