Red Bull-embargot hävt för en kväll

Förlåt mig, för jag har syndat.

Igår var jag på Trädgården, för att se Unge Ferrari, Arif (två norrmän som jag försökte förklara för mina vänner var erkänt bra sedan gammalt, men som förstås avfärdades som »Skam-musik«, som om det i sig vore någonting dåligt!!!) och Cherrie.

Jag var så sugen på att se den trion att jag förbisåg faktumet att eventet var Red Bull-sponsrat. Och jag betalade för inträde, öl och sedan flera öl till. Ett tag blev jag nästan sugen på att nypa mig en burgare.

Ja, jag har ju sagt förlåt.

Behöver jag förklara förlåtet? Okej då.

Även om det inte gått ut någon promemoria till alla GIF-supportrar så förstår väl alla medelpadska fotbollssympatisörer som är vid någorlunda sunda vätskor att tiden sedan länge varit inne för ett handelsembargo riktat mot Red Bull-koncernen. Och att detta embargo blivit särskilt viktigt att fullfölja nu under sommarmånaderna, då företagets ena fotbollslag verkar sätta sig på tvären kring att sälja sin största stjärna Emil Forsberg och genom det — via ett faktiskt fungerande trickle down-system — rädda ekonomin för Forsbergs moderklubb GIF Sundsvall.

Senast idag, fredag, gick ju läskeblaskgängets sportchef Ralf Rangnick ut och proklamerade att inga nyckelspelare skulle säljas och att det inte fanns något (hundratals miljoner inkluderade, antar jag) som kunde få klubben att vika sig på den punkten.

Men även om det gigantiska läskföretagets fotbollsmässiga förgreningar är kaxiga just nu, när pengarna formligen flödar in och Red Bulls varumärke har expanderat från renodlad oxpiss-läskförsäljning till att innefatta flygtävlingar, rymdvevande och (uppenbarligen) coola »events« under stockholmska broar, så tror jag att även den största av koncerner inte kan stå opåverkad inför ett fullskaligt embargo i den viktiga och penningstinna regionen Västernorrland.

Efter gårdagens återfall ska jag omgående återgå till regelrätt bojkott igen och om bara alla GIF-sympatisörer gör detsamma (vi borde väl vara en 3-4000 som skulle offra vårt sockriga koffeinpåslag för Giffarna?) så är jag säker på att denne kaxige Ralf Rangnick kommer att mjukna. Han kommer, om bojkotten bara fullföljs, behöva rusa in på den Medelpads-bördige kollegan Pelle Nilssons kontor, riva sig i håret och börja gasta i lika delar panik som ilska i riktning mot den assisterande sportchefen Nilsson:

»DINA VÄSTERNORRLÄNDSKA VÄNNER HÅLLER PÅ ATT KANTRA HELA RED BULL-IMPERIET!!! DOM DÄR MEDELPADSKA TORRGOMMARNA VERKAR INTE UPPHÖRA MED SITT LÖJLIGA EMBARGO SIG FÖRRÄN VI SÅLT FORSBERG!!!«

Pelle Nilsson kommer säkerligen att bli ombedd att medla med sin förra klubbs supporterförening, för att försöka häva embargot och rädda såväl dryckesföretag som fotbollsklubb, men då räknar jag med att den IFK Timrå-fostrade Nilsson, vars familj säkerligen fått steka på en och annan burgare på Mittnorden Cup genom åren, är nog av en föreningsmänniska för att vägra följa megaföretagets order.

»Är det inte läge att gå med på deras krav?«, kommer Nilsson truga. »Jag har hört av vänner att priset på en 33-centilitersburk Red Bull sjunkit till under fem kronor på Hagmans Tobak. Det måste vara skadligt för varumärket.«

Till sist, när hyllorna på Statoil Norrmalm bakom IP:s östra läktare formligen svämmar över av inkommande Red Bull-produkter som folk vägrar köpa, hur mycket merförsäljning Statoilpersonalen än lär tvingas till av Red Bulls säkerligen jättejobbiga PR-personer (»ska det inte vara en Red Bull-cola till spolarvätskan?«), så kommer huvudägaren till slut, innan augusti månad är över, att tvinga Rangnick och hans kaxiga koffeinkollektiv att börja sälja av ägodelar.

Så förlåt mig min svaga moral. Nu torrlägger vi Mellannorrland igen.

Allt jag önskar mig är en återinförd förmögenhetsskatt

Idag är det den fjärde juli och det kanske inte betyder något särskilt för er, men för en nybliven 27-åring betyder den dagen att man kliver upp extra tidigt, steker på sig en på tok för stor mängd bananpannkakor som man sveper i sig i giriga tuggor tillsammans med en magmunsbrännande mängd kaffe, samtidigt som man förbannat stirrar in i en Facebook-app som ännu inte börjat blinka av »grattis!«-notifikationer.

Sedan lyssnar man lite på P1 och hör att Donald Trump frågat Kim Jong-Un ifall han »inte har nåt bättre att göra med sitt liv« apropå  att han på nytt avfyrat kärnvapenmissiler utanför kusten sin och man tänker liksom »whoa, vänta nu«; den skjutglade diktatorn är antagligen (det verkar lite oklart) bara sex år äldre än mig och ska man nu få kritik för att man slänger bort sitt liv ifall man vid 33 års ålder sitter och fyrar av långdistansmissiler ut på internationellt vatten???

Som det ser ut nu, om jag tittar på min sociala och ekonomiska situation, skaffar jag inte min första långdistansrobot innan jag fyllt 40.

Kanske borde jag ha förberett ett inlägg för min bemärkelsedag för att se vad jag åstadkommit under det tjugosjunde levnadsåret, men nog kan vi snabbt konstatera att det är en del. Den uppbromsande effekt som 27-årsdagen trots allt har (jag har haft en viss ångest eftersom just siffran 27 för mig har symboliserat något sorts definitivt slut på ungdomen) kompenseras till stor del av den framåtrotation jag tycker att jag tillskansat mig genom att hoppa in i det snabbt snurrande hamsterhjul som är en fem-å’t-halvt-årig lärarutbildning.

Hur som helst: det här var mest en liten mjuggdold »gratulationer bedes«-lapp inför det som det här inlägget var tänkt att handla om.

Jag önskar mig inget särskilt i födelsedagsprocent, men som av en händelse så tryckte Länstidningen Östersund min senaste ledarkrönika just idag — så då får vi väl säga att jag önskar mig lite mer beskattning av de allra rikaste.

Jag läste boken »Jakten på skattepengarna« härom veckan och det på-nytt-politiserade mitt synfält; lade till ett skattepolitiskt filter över mina tappar och stavar.

Så här, ungefär, illustrerat genom content-återanvändande från Instagram:

Jag skrev en text med det här filtret för ögonen och ni får hemskt gärna läsa den här.

Och innan invändningarna kommer så vill jag peka på att det är den här individen och hans gelikar som bör beskattas:

Den som sett det klippet och efter det känner att den mannen skattar tillräckligt (jag skulle, enbart genom att skatta hans uppenbara nöjdhet, hans varggrin och hans gungande knäleder uppskatta att han betalar omkring fem procent i skatt) får invända mot artikeln i kommentarsfältet nedan.

Att betala för en O’Learys-korg när ens lag släpper in förlustmål

Du vet ingenting om deppighet förrän du bett om att få betala för din ++-burgare och dina +-strips på O’Learys och en servitris kommer och börjar härja med kortläsare och »totalbeloppet först«-kommentarer i precis samma veva som ditt favoritlag släpper in ett 1–2-mål i den nittiotredje matchminuten.

Totalbelopp? Totalmörker, menar du.

Continue reading