Vi lärare måste gå från ord till handling – eller åtminstone till gemensam AW-öl

I Sverige släpper vi åtskilliga nya böcker om systemfelen och blir virtuellt delnings-arga över artiklar om nya skandaler.

På andra sidan Atlanten går lärare – med mycket sämre arbetsvillkor och långt mycket mer otrygga anställningsformer – samman och sätter rejäla pinnar i det felande maskineriets snurrande hjul.

Vi ska verkligen inte sluta skriva, men vi måste börja lära oss av lärarna i USA.

Vi borde börja med att dricka öl.

Under de senaste åren har mängder av nya reportageböcker och antologier släppts rörande det kanske allra mest urspårade av alla våra marknadsliberala tokprojekt inom välfärden: det svenska skolsystemet. Jag har försökt hänga med och läsa de flesta, snappat upp lite här och lite där: ofta med känslan av att själva essensen i boken var känd sedan tidigare, att man fått ytterligare lite vatten skvätt på sin redan blötlagda analyskvarn och att man blir ännu mer övertygad om att nu måste verkligen någonting göras.

Denna rika flora av skolmarknadskritiska böcker hade nog inte varit lika rik om det inte varit för New Public Management-kritikens odiskutabla rockstjärnor under 2020-talet: Åsa Plesner och Marcus Larsson. Utan deras minitankesmedjas outtröttliga arbete hade vi inte kunnat ha samma initierade debatt om hur vi som påstådd kunskapsnation sakta men säkert håller på nedmontera en av våra demokratiska stöttepelare.

Så det är klart att man såg extra mycket fram emot duons antologi ”Skolan efter marknaden” som gavs ut av Liber härom veckan. På drygt tvåhundra sidor har Plesner och Larsson samlat femton kloka röster som från varierade infallsvinklar skriver om de många inbyggda felaktigheter som ryms i vårt egensnickrade och helt världsunikt utformade skolsystem.

I deras antologi återfinns bland andra skolforskarna Jonas Linderoth och Erik Winberg som sammanfattade hur lärare i Sverige faktiskt inte har tid nog att genomföra den typ av undervisning som den samlade skolforskningen säger är den bästa och mest lämpade, utan att vi i svensk skola får nöja oss med någon urvattnad löpande-band-variant av de just nu mest framstående pedagogiska idéerna. Här hittar man lärare som Björn Dahlman som beskriver hur en fullt fungerande kommunal skola kan komma att krossas under marknadskrafternas obönhörliga (och kostnadseffektiviserande) tryck. Här kan man ta del av den pensionerade rektorn Maria Jarlsdotters syn på hur varför nästan ingen längre vill arbeta som lärare i svensk skola längre: den allomfattande bristen på tid. Här slår inte minst Cecilia Kahn klokt fast att ett samhälle som är djupt präglat av att tonåringar skjuter andra tonåringar till döds delvis måste ses sprunget ur ett samhälle där skolan – en av de primära auktoriteterna i ett samhälle – varit med och luckrat upp gränsdragningen för dagens generation. All tydlig gränsdragning undergrävs, skriver Kahn, i ett samhälle som låter föräldrar tjafsa emot lärare rörande deras barns provbetyg.

Här finns tacksamt nog också hedersknyffeln Robert Wenglén, som är något så sällsynt som en moderat politiker som är intellektuellt hederlig i skoldebatten och som därmed vägrar gå Svenskt Näringslivs kortsiktiga och vinstmaximerande ärenden. Wenglén är nästan den som är allra mest radikal i hela boken, då han slår fast att Skolinspektionen omgående bör ”ta över driften om det på en enhet bedrivs undervisning av obehöriga lärare”, eftersom vi som samhälle aldrig hade accepterat en läkarpraktik där undersköterskan skötte knäoperationerna. Han slår obönhörligt fast att om marknaden tillåts fortsätta råda på skolmarknaden så kommer läraryrket – som redan nu måste klassas som en semiprofession, sett till hur det behandlas – att utvecklas mot ett renodlat serviceyrke.

Aktiebolagens förekomst i vårt skolväsende, och dess medföljande ambition att följa aktiebolagslagens vackra bud om att sträva efter maximal vinning, går emot alla fina skrivelser vi fortfarande har i vår skollag, skriver Wenglén. Han slår fast att här ”måste den lagstiftande församlingen välja väg.”

Problemet är att lagstiftarna har valt väg.

De valde väg för länge sedan.

I avslutningskapitlet försöker Åsa Plesner knyta ihop den semi-akademiska säck som är denna antologi (ingen profitsugen förläggare i världen kan väl rekommendera ett par författare att lägga sig i ett mellanförskap mellan debattutspel och forskningsartiklar?). Åsa Plesner summerar att välfärdsyrken generellt gått från ”friskyrken”, fram till 1990-talet, till ”riskyrken”, där chanserna att man får sig en ordentlig utbränningsbläcka nu är långt större än i samhällets övriga yrkesgrupper. Hon slår mycket riktigt fast att skolsystemet som brukade erbjuda stadga, som en av det demokratiska samhällets allra mest solida stöttepelare, nu bara erbjuder den öppna marknadens sköra gungfly.

Åsa Plesner skriver att forskarna och lärarna och rektorerna i boken kan erbjuda teorierna och förslagen, men att det nu krävs ”politisk vilja och parlamentariska förutsättningar”.

Och det är här jag – som kanske redan varit lite kritisk till att en 54-årig nationalekonom och moderat politiker varit allra vassast i reformivern – skriker rakt ut: fel, fel, fel!

Vi kan inte vänta på parlamentariska förutsättningar. Om vi ser detta som en läglig liten sammanfattande IPCC-rapport om läget för den svenska skolans mående så borde den inte be oss vänta till de parlamentariska förutsättningarna ljusnar. Den borde skrika ut att det är dags att agera nu, nu, nu – innan det är för sent.

Och att det är vi som arbetar i skolan som måste agera.

Det var en moderat regering som kuppade igenom friskolereformen. Ja. Vi har figurer som Carl Bildt, Beatrice Ask och Peje Emilsson att beskylla för mycket. Men det var en socialdemokratisk finansminister som innan dess kommunaliserade skolan i en skenmanöver för att enklare kunna gömma undan enorma besparingar i statsbudgeten. Det var en socialdemokratisk regering med miljöpartistiskt stöd som gav friskolorna hundra procent av kommunens skolpeng (trots ett mycket mindre ansvar) och som därmed öppnade upp för snabbt accelererande perverteringen av vårt skolsystem.

Det är sverigedemokratiska kommunledningar som lägger mjuggbesparingar i form av generella besparingskrav på skolor. Det är centerpartister som indirekt säger åt lärare att springa snabbare. Det är miljöpartister som drar in på läroböcker och skolbibliotek. Det är politiker från ganska precis alla partier som bestämt att vi ska ha vår välfärd på en kronisk svältdiet och att vi ska ha ett skolsystem där skolor och dess lärare, rektorer och elever ska låta sig hunsas runt av de osympatiska marknadskrafterna.

Politiken har valt väg. Välfärden ska bli effektivare, skolan ska bantas och göras billigare, lärare ska få ut fler goda betyg per satsad krona. Pengarna vi ska samsas om har märkligt nog – i ett land som fått över 500 nya miljardärer under de senaste åren – blivit färre, vilket gör att skolan tvingas göra mer av mindre på ett sätt fått William Baumol att vända sig i sin sarkofag.

I förra veckan hörde jag Lotta Edholm, vår skolminister (och ganska nyss en snabbt expanderande skolkoncerns styrelseledamot), uttala sig om att vi faktiskt inte kan gå in med pengar för att undvika nedskärningar i skolan – eftersom det skulle kunna ”elda på inflationen”.

Jag kan verkligen se förståelsen i lille problembarnet Mullvins ADHD-stirriga ögon när hans stödperson i klassrummet förklarar att han kommer att bli uppsagd och försvinna från skolan eftersom ”alla måste offra sig för att försöka få ICA-handlarna att sänka priset på en bytta smör”.

Så sent som för två år sedan gjorde Stockholms kommun ett överskott på fem miljarder kronor – i år anser den socialdemokratiska ledningen sig tvungen att spara totalt över 300 miljoner på stadens grund- och gymnasieskola.

Det är inte fakta att man ”måste” spara på skolan just nu. Det är politik. Det är den enda vägens välfärdspolitik.

Det är inte parlamentariska förändringar vi behöver. Vi behöver ett gemensamt nej.

Hösten 2021 lyssnade jag på Bianca Cunningham, organisatör hos fackliga Labor Notes, som föreläste om amerikanska lärares framgångar med att utöva det de kallar för ”bargaining for the common good”, vilket i min taffliga översättning blir att ”förhandla för det gemensammas bästa”.

Hon berättade om hur enskilda uppeldade lärare ägnat flera år åt att sakta men säkert få mer och mer inflytande över det väldiga fackförbundet United Teachers Los Angeles, UTLA. 2019 var den nya, mer demokratiska och hutlöst mycket mer stridbara organisationen redo för att ta ut tiotusentals lärare i strejk.

De har sedan dess flera gånger satt stopp för skolsystemet i en av världens största städer över frågor som inte bara handlar om löner och lärares individuella villkor – utan mot hela denna den enda vägens nedskärningspolitik inom alla välfärdsområden. De har tagit strid mot hela den allomfattande åtstramningen: den som kväver hela systemet på luften vi andas i fikarummet och mellan lektionerna eller patientbesöken.

De förstod tidigt att de inte skulle kunna vinna bara i egenskap av lärare som slåss för lärares villkor – utan att kampen måste fokuseras på att få med föräldrar, elever och det omgivande samhället. Och därför har de lyckats.

Nu har det varit dags igen. UTLA avslutade nyss en väldigt framgångsrik strejk i solidaritet med ett annat fackförbund. I tre dagar i slutet strejkade 60 000 lärare – inte främst för sina egna villkor, utan för att sympatistrejka tillsammans med det fackförbund (SEIU Local 99) som representerar all runt-i-kring-personal på skolorna, som skolbusschaufförerna och cafépersonalen.

“I’m not an accountant, but I’m not a fucking idiot.”

I vänstertidskriften Jacobin uttalar sig specialläraren Chrissy Offutt Kundig om det svårsmälta faktumet att Los Angeles som stad har över fem miljarder dollar i besparingar via överskott – samtidigt som staden vägrar ge med sig en tum när det gäller lärarnas urusla villkor i de nya kontraktsförhandlingarna.

Det finns pengar. De finns bara inte till skola och välfärdsarbetares förutsättningar.

Med ute på gatorna finns bland annat, enligt Jacobin, företrädare för skolornas elevorganisationer befunnit sig, för att visa sin sympati för den strejkande skolpersonalen. Och de strejkande lärarna behöver bara titta ner i sina medhavda ryggsäckar för att se att de har stöd även från föräldrarna. Jag tyckte att det här klippet från UTLA:s Youtube-kanal på ett väldigt fint sätt visade hur även stadens föräldrar – de som borde kunna vara kokande arga över att få sina dagar förstörda av stängda skolor, inställda lektioner och hemmavarande barn – stöttar upp lärarna i deras kamp för barnens villkor för lärande:

Det är långt till att en svensk lärarfacklig strejkare ska få sig en macka i en färdigpackad ryggsäck av en förälder. Dit har vi en väldigt lång väg att vandra.

Men den måste börja någonstans.

För jag tror vi har ett långt och mödosamt och låntsiktigt, men i grunden ganska enkelt jobb att göra – för det är nästan ingen i samhället som gillar det vi borde börja försöka besegra.

Vi lärare gillar inte marknadskolans ständiga krav på ”effektiviseringar” via knivskarp konkurrens bland skolor (undersökningar har visat att 98 procent av oss är kritiska mot nuvarande utformning på skolsystemet). Vi lärare vill ha råd att köpa in läroböcker till våra klasser. Vi lärare vill kunna visa runt föräldrar i ett välfyllt skolbibliotek. Vi lärare vill kunna säga att om din son har en väldigt svårartad ADHD-diagnos så kommer det finnas en resursperson i klassrummet, oavsett hur snabbt priset på en bytta margarin ökar i ICA-butiken.

Men inte heller elever gillar när skolan är snål och åtstramande. Elever hatar när det känns som att skolan är futtigt fattig och inte har råd med minsta extravagans. Elever vill göra utflykter, elever vill utmanas, elever vill känna att de anses värda att göra sådant som kostar pengar. Det finns ingenting jag hatar som lärare som att behöva säga till elever att vi inte har råd. ”Det finns inte i budget” är svenskans fulaste sats.

Jag vet verkligen inte hur eleverna på Internationella Engelska Skolan känner, men jag tror att de kunnat tänka sig en och annan sak att göra för de 8 500 kronor som deras skolägare tog från deras individuella skolpeng och lade på att betala räntekostnader för det diffust skumraskbelysta ägarbolaget i Benelux-området.

Även föräldrar vill att deras barn ska utvecklas maximalt av att placeras. Kan de amerikanska lärarfackförbunden få föräldrar att inse att lärares arbetsvillkor och skolans budgetvillkor är deras elevers lärandevillkor så är jag säker på att svenska föräldrar är kapabla nog att inse att själva målet för deras elevers skolgång inte ska vara ett urvattnat inflations-A i betygskatalogen. Målet är, enligt skollagen, att utveckla deras elever till deras fulla potential – och det går inte ihop med varken urspårad marknadslogik eller allenarådande åtstramningspolitik.

Även rektorer är, så som jag känner yrkesgruppen, väldigt måna om att försöka organisera bästa möjliga skola för den pengapåse de blivit tilldelade sig. Det är klart att även rektorer vill att besparingshetsen och självsvältens tid ska vara förbi.

Vi kan få alla dessa grupper med oss. Jag är helt säker på det.

Hur? Inte fan vet jag. Jag har hittills bara läst en massa böcker.

Men jag tror att ett första steg för oss lärare är att vägra fortsätta se på varandra som konkurrenter. Den kanske allra roligaste meningen i antologin ”Skolan efter marknaden” kommer från Patrik Halls kapitel om byråkratiseringen av den svenska skolan i marknadsstyrningens spår. Hall skriver om att ”organisera marknader på områden som tidigare inte varit marknader innebär ett omfattande arbete för att få olika aktörer att förstå att de är konkurrenter”.

Vi lärare har, hoppas jag, precis börjat inse precis hur dumt detta har varit: att vi utöver all annan marknadisering också gjorts till konkurrenter på en inom-arbetsplats-förlagd marknad.

Just under denna vår har hundratusentals lärare slängt bort hundratusentals fullgoda arbetstimmar på att fylla i matriser över sin individuella årliga måluppfyllelse som lärare inför sitt individuellt utformade lönesamtal med rektor. Som lärare kan skillnaden på en relativt liten reallönesänkning och en lite större reallönesänkning vara ifall du lyckats norpa åt dig en femma (”synnerligen god”) istället för en fyra (bara ”mycket god”) i betyg vad gäller exempelvis ditt skolutvecklande arbete.

Vi måste börja inse att vi krälar i stoftet efter alldeles för små smulor, allihop. Att vi blivit lurade när vi kämpar om en marginellt större individuell del av en alldeles för liten och hela tiden krympande kaka.

Det är inte min eller din rektor eller skolchef som lurat mig eller dig. Det är åtstramningspolitiken som lurat oss alla.

Vi är inte konkurrenter som ska tävla mot varandra om pengar och ära (förstelärarskap) — vi är tillsammans ryggraden i vårt samhälles demokratiska stöttepelare. Vi ska ju tillsammans försöka göra vettiga vuxna av barn.

Jag vet som sagt inte hur man gör för att börja ta steg mot ett mer nejsägande kollektiv som tids nog tar sig an både åtstramningspolitik och snålhetsideologisk marknadsfundamentalism. Jag vet nästan ingenting.

Men jag vet att jag älskar Åsa Plesners och Marcus Larssons arbete – men att jag ändå lämnade boken ”Skolan efter marknaden” med en besviken känsla av tomhet efter de många kapitlens fullkomliga brist på uppmaningar.

För jag vet att det jag läst om vad de lyckats med på andra sidan Atlanten, när det gäller att mobilisera lärare och skolpersonal till motstånd, så handlar det till nästan inga procent om vikten av kloka texter och nyanserade reflektioner. Det handlar om att börja pyttesmått, snacka ihop sig, organisera ihop en struktur för förändring – och sedan tvinga fram förändringarna man vill se i detta sitt enda skolsystem.

Jag tror därför att vi behöver göra något så revolutionerande som att ses på en öl.

Revolutionen kommer nog varken tevesändas eller Facebook-evenemang-existera, men den 27 april har jag tagit initiativ till en AW-diskussion för upprörda lärare, dit lärare och annan skolpersonal får komma och ventilera varför det känns som att läraryrket utvecklas åt fel håll (från friskyrke till riskyrke!!!) och inte minst: vad vi tillsammans skulle kunna göra åt det.

Vi lärare behöver nog inte fler antologier och reportageböcker – vi behöver akut förändring.

Det började i det väldigt lilla i USA, med några få individer som kände ”nämen så här kan vi faktiskt inte låta det fortsätta”, och växte till något väldigt stort över tid.

Och det är bara vi lärare som – med stödet från elever, föräldrar och det övriga samhället – kan sätta en tillräckligt tjock pinne i denna galna konstruktions snurrande hjul. Det är bara vi lärare som kan framtvinga ett skolsystem med det gemensammas bästa för ögonen.

Det kommer att ta otrolig lång tid, om vi ens någonsin når dit – men då hinner vi åtminstone dricka många öl under tiden.