30 minuter längre in i skoldystopin

Efter ganska precis varje avklarad arbetsdag som lärare i svensk skola kan jag efterhands-lokalisera någonting att glädjas åt. Jag kan oftast hitta någonting som skedde under dagen som fick mig att känna att jag gjort rätt som lagt fem nya år på universitetet för att utbilda om mig till gymnasielärare.

Det handlar inte sällan om någonting roligt som någon elev sagt i förbifarten i korridoren, en dråplig situation som uppstått i ett klassrum eller om något nytt sätt på vilket man lyckats avslöja för eleverna att man är alldeles pinsamt uråldrigt omodern och ur fas med sin samtid (inte ens på ett cringe-igt sätt, för just cringe får man tydligen inte säga i det här jäkla ungdomsspråket längre).

Läraryrket är – precis som jag hoppades på – så mycket mer än matriserna med betygskriterier, så mycket mer än incidentsrapportsmallarna, så mycket mer än måttandet och det dystra F-stämplandet.

Men vissa vill göra det här yrket så mycket mindre.

Vissa vill faktiskt göra det helt omöjligt.

En av dessa är Peje Emilsson och ikväll var han med i SVT:s ”30 minuter”.

Just så här såg det inte sällan ut under utfrågningen. Reportern Anders Holmberg hade läst på, han hade tagit fram ackurata siffror på hur Pejes koncern Kunskapsskolan tjänar hundratals miljoner på att underbemanna sina klassrum och systematiskt plocka de studievana elevrussinen ur den svenska utbildningskakan – men för varje fråga han skickade ut mot det erfarna PR-proffset så blev svaret nästan alltid en variant av ovanstående ”Nej… Tyvärr är det nog inte så”-svar.

Som samhällskunskapslärare borde man kanske bli allra mest upprörd över hur Peje Emilsson – i sin roll som betydande samhällsdebattör i skolfrågor – så obekymrat tar på sig rollen som ansikte utåt för vårt nya post-sannings-samhälles ohemula faktaförnekelse, men som samhällskunskapslärare har jag knappt längre tid att tänka på samhället.

Jag måste tänka på mig själv först. Mig själv och alla andra som valt detta läraryrke.

För det är en sak att Peje Emilsson själv gjorde planritningarna till dagens världsunika svenska skolsystem, där aktiebolag får sälja utbildning som en tjänst på en öppen skattefinansierad pseudomarknad. Det är ytterligare en sak att han, och flera andra som var med och kuppade igenom friskolereformen i 1990-talets början, sedan dess lyckats sko sig upp över öronen på att skapa sig miljardomsättande skolkoncerner inom detta egenhändigt ritade system.

Men det är en tredje och än mer oroande sak att han nu har mage att kräva att alla som är verksamma i skolsektorn ska röra sig åt samma håll som honom och hans börsnoterade skolkoncern.

För det som gör skolkoncernen ”Kunskapsskolan” AB (jag är svensklärare, lita på mig: citattecknen sitter rätt) konkurrensmässig är alltså, som SVT:s program lyfte fram, den låga lärartätheten. Där den ineffektiva kommunens gamla Sovjet-skola tvingas ha en lärare på var tolfte elev, så kan Peje och hans moderna flaggskepp klara undervisning med drygt femton elever på en lärare – med högre betyg som följd.

Alla som värnar de svenska skattepengarna borde hålla med honom om att det låter effektivt. Och speciellt bra kan jag tänka mig att det kan ha låtit för otränade skolpolitiska öron när Peje Emilsson hela tiden upprepade att nyckeln till att hans skolkoncern kunde ha så få lärare var att ”Kunskapsskolan” AB (fortfarande korrekt) använde en ”personligt utformad utbildningsmodell”. Den gamle PR-pampen konstaterade att siffror som angav hur många lärare per elev som en skola tillhandahöll var tämligen oviktiga i sammanhanget, utan att…

”… det helt avgörande är att du låter lärarna syssla med undervisning.”

Och var så säkra: på Kunskapsskolan får lärarna syssla med undervisning. Mer än någon annanstans får lärarna syssla med undervisning när de har tagit sig en tjänst hos Peje Emilssons koncern. Tidningen Skolvärlden konstaterade 2017 att en genomsnittlig grundskollärare i kommunal skola i regel hade mellan 17 till 20 timmars undervisningstid i veckan – men att lärarna på Kunskapsskolan var med eleverna i totalt 27,5 timmar i veckan. Då ibland inte primärt som gammaldags mossig lärare (skulle det vara effektivt???) utan som ”individuell handledare” under ”workshops” för eleverna.

Jag har faktiskt mer och mer börjat skita i att Peje Emilsson och några andra individer har använt vår skattefinansierade skolverksamhet som deras alldeles egna privata kassako (Kunskapsskolans aktiebolag är nu värderat till över en miljard kronor, men så är också ”workshops” en ovärderligt hipp vidareutveckling av det stelnade och uttjänta gamla Stig Järrel-konceptet ”lektion”).

Men jag bryr mig fortfarande om att vi ska ha ett fungerande skolväsende i Sverige, eftersom jag fått för mig att det är viktigt för en tilltänkt kunskapsnation. Jag bryr mig om att det ska gå att arbeta som lärare utan att stånga pannan blodig till utmattningsdepressionens gräns. Jag bryr mig om att jag och mina kollegor ska kunna sova någorlunda gott om nätterna utan att behöva drömma om rättningsbördor och försummad lektionsplanering.

Och jag är därför livrädd att vi som samhälle ska fortsätta låta vårt skolväsende dansa efter Peje Emilssons pipa.

Det går inte att fylla klassrummen ytterligare. Det går inte att vara färre lärare på fler elever. Det går inte att hela tiden höja betygen. Det går inte att utöka tiden vi lärare tillbringar i klassrum.

Tro mig: det roligaste jag vet i min roll som lärare är när jag står i klassrum. Jag tycker det är minst tio gånger roligare att hålla i en övning om huvudsatser och bisatser inför en grupp halvvakna och gäspande elever än att sitta på arbetsrummet och ta hand om det administrativa som hör till.

Men det är ju ett faktum: till lärarrollen hör en del oundviklig administration. Du ska hinna bedöma texter, du ska hinna föra in allt i de många IT-systemen och du ska inte minst, om du vill ställa dig framför en gäspande elevgrupp med någon typ av råg i ryggen och schwung i stämman, hinna planera och förbereda dina lektioner.

Peje Emilsson fortsatte i ”30 minuter” med att utveckla sitt brandtal för att lärare ska få vara lärare (eller handledare eller hur nu hans koncern säljer in de 27,5 timmarna med elever):

”Det här är en av de stora utmaningarna i den svenska skolan: att låta lärarna göra vad de kan.”

Det låter bra. Han är klok, Peje. En skicklig säljare. Han har sålt på vårt samhälle en vara som nästan ingen människa i hela världen ville ha: ett utbildningssystem omgjort till en marknad, med skolor och betyg omvandlade till just varor att kränga. När jag söker i Mediearkivet på Kunskapsskolan och går tillbaka till de första nyheterna från hösten 1999 så beskrivs hur han och Anders Hultin – en annan av friskolereformens kuppmakare – ska börja med att starta sex skolor i Sverige. Det handlar, enligt en lyrisk skribent på Svenska Dagbladet, inte om skolor med någon ”särskild pedagogisk eller kulturell inriktning” – utan det revolutionerande är tiden. De ska inte följa den kommunalt kommunistiska skolans tidsplan för hur mycket tid som ansetts lämpligt för lärare att exempelvis vara i klassrum.

Idén verkar revolutionerande redan ett år innan de första skolorna har startats, för redan hösten 1999 – vid själva ansökan om att få starta en skola – ber Peje och hans kumpaner om att få börsnotera sin ännu ostartade och helt oprövade skolkoncern. Redan ett år innan den allra första skolan sett sitt ljus talas det tydligt om en målsättning som siktar på att ha ett 60-tal skolor ”inom tio år”.

De har inte sett en enda minut av bedriven undervisning på skolan, de vet inte om de får tag i vettiga lärare eller om de har lokaler – men de vet att de ska växa och bli stora. Det är affärsidén.

Lite drygt två decennier senare är Peje Emilsson ägare av en koncern värderad till över en miljard krnor. Man behövde inga pedagogiska visioner eller nyskapande idéer – nej, allt man behövde var en identifierad lucka i ens påpassligt egenutformade system. Ta skolpeng, lägg inte allt du får på undervisning, och slå samtidigt an en sträng hos oroliga medelklassföräldrar om den föråldrade svenska skolan. Katjing.

Och nu har den extraordinärt lyckade säljarpampen ett tydligt budskap: alla andra måste följa efter oss.

Men ”Kunskapsskolan” AB visar enkom vägen mot ett vidgat lärarhelvete, mot en fortsatt urlakning av våra svenska elevers kunskaper och mot en sakta men säker nedmontering av utbildningsväsendet i så små partiklar att det blir omöjligt att bygga upp på nytt.

Att höra honom lägga ut texten om att hela den svenska skolan måste bli mer som hans skolkoncern var att kliva 30 minuter längre in i den hemska skoldystopi vi hittills fått lära oss att leva i.

Jag har ju dock med en dåres envishet försökt slå fast att det finns en enda grupp som har möjlighet att stoppa utvecklingen, genom att helt sonika inte ställa upp längre.

Det är – inskjuten bisats-tid för att ni ska hinna sätta handen över munnen och dra åt er ett häftigt andetag av överraskning – vi lärare.

Det är inte vårt fackförbund. Jag fick ett första besök av nya Sveriges Lärare på min arbetsplats i veckan, då en kvinna kom och bjöd oss medlemmar på Frödinge kladdkaka och spraygrädde, samtidigt som hon betonade hur ytterligt viktigt det var att jag gick in och kollade på den nya förmånsportalen och nyttjade de procent i rabatt jag hade på Carglass vid ett byte av vindruta, så att jag kunde ”få tillbaka kostnaden för medlemsavgiften”. Det är tyvärr inte vårt fackförbund. Inte än. Men det är vi lärare.

Vi lärare som älskar att stå i klassrum och orera om kolonialismens konsekvenser eller att testa en ny övning som lär elever välja rätt prepositioner – men som bara älskar det när vi haft tid nog att förbereda oss. Vi lärare som vet hur olidligt det är att kliva upp inför en grupp av trettio eftermiddagströtta ögonpar i tonåren och inte känna sig tillräckligt förberedd. Vi lärare som går på knäna om undervisningstiden tickar upp mot tjugo timmar i veckan – och som därför borde skrika med en enda enad och beslutsam stämma om vi hör om kollegor som tvingas ”handleda” eller ”coacha” i över tjugosju.

Jag älskar att vara lärare, men jag blir alltmer övertygad om att jag kommer tvingas hata läraryrket mer och mer i framtiden – om ingenting görs snarast.

Och det är bara vi lärare – organiserade, solidariska och sammanhållna – som kan sätta stopp för den här dystopiska färden längs den mörka väg som Peje Emilsson slugt försöker leda ner vårt skolväsende i. Det börjar bli hög tid att göra det.