It’s a Carst-off

gruesome442some

Det finns inget dubbelt benbrott som inte för något gott med sig. För vem, om inte den stackare jag bröt armen av förra veckan, skulle annars ha använt sin enda funktionsdugliga näve åt att ta det här fina, glädjesprudlande kortet efter GRUESOME 442SOME:s imponerande 4–1-seger mot Vattenfalls IF?

Jag hade nästan glömt hur härligt det kan vara att cykla hem från en fotbollsseger i försomrig solnedgång; låt vara att det nu är mot 38-åriga vattenkraftsingenjörer.

Men om det var väldigt fint och roligt var det lite mindre glädjande att behöva konstatera att jag just nu hade besegrat Carsten Jancker själv i en Carsten Jancker-look-a-like-tävling:

carsten

Etiska dilemman i läraryrket

Läraryrket är onekligen fyllt av olika etiska dilemman och det är ett yrke som tvingar ständigt fram ställningstaganden i olika situationer. Jag hade det på känn, men snart tre veckor in på min verksamhetsförlagda utbildning (akademiska för »praktik«) så vet jag det säkert.

Och imorse ställdes jag inför ett etiskt dilemma av närmast episka mått. Ja, kanske skulle man kunna sammanfatta det som ett litet test över vilken typ av lärare jag tänkt kliva ut som om fyra och ett halvt år.

Skolan arrangerade en frukost ute på skolgården, där elever och föräldrar skulle mula i sig frallor och dricka juice under stoj och stim, samtidigt som målsmännen gick igenom elevernas utställda uppvisningsmaterial med väna recensentgluggar.

Jag fick – som en hedersbetygelse för mina fina tre veckor på skolan – uppdraget att »hålla koll på juicen« vid «bord nummer ett«.

Reglerna var tydliga: ett glas juice per person. Vuxen som barn: ett glas juice till en fralla, som du fick smycka med ett valfritt antal ost- och skinkskivor och en respektabel mängd hyvlad gurka.

Så folk kom. Folk hällde upp. Folk lämnade bordet med en fralla i näbbgipan och ett plastglas i näven. Allt under tillsyn av min övervakande blick.

Men så kom det. Det etiska dilemmat.

Plötsligt kommer nämligen en kostymprydd man av borgerligt snitt fram till bordet. Och jag ser redan vid oststationen att han med en annan beslutsamhet än de andra kastar upp två snabba ostskivor på frallan och hur han liksom i en enda rörelse för den ostbelupna mackbiten vidare mot munnen och tar en snabb förstatugga. Det är tuggan av en man som brukar få som han vill; en förstatugga som osar självsäkerhet.

Så nog var jag på min vakt.

Men på bara några sekunder har jag överrumplats. Totalt.

Den kostymprydde häller bestämt upp ett glas ur God Morgon-tetran och innan ytskiktet ens har hunnit slutat skvalpa så sveper han hela koppen i en enda svaljöppning. Han nästan smäller ner plastmuggen på det dukbelagda pingisbordet innan jag ser hur han greppar tetran igen.

Jag tittar ner på den provisoriskt uppsatta pappskylten som står på bordet, men jag vet ju vad som står där. Inne i huvudet blinkar »ETT GLAS JUICE« med stora röda bokstäver mot hornhinnan; som om larmet har gått i övervakningshytten på en kärnkraftsreaktor. Jag har suttit där som en Homer Simpson-figur och haft som enda uppgift att eventuellt behöva ingripa när larmet går – och nu tjuter och blinkar det i hela hytten.

Han formligen sveper det andra glaset med juice med en otrolig hastighet, som om han aldrig stängde svaljet mellan de två glasen, som om varken juicevätska eller fruktkött ens behövde vidröra struphuvudets insida utan bara landade med en skvätt i magsäcken; som vid ljudet när man öser ur en roddbåt och det bortkastade vattnet slår mot sjöns ytspänning.

Och jag gör ingenting. Han tar ett par snabba steg i sidan och är borta. Det är över på ett par sekunder.

Jag står där, anförtrodd med ett enda uppdrag, och känner att jag har äventyrat hela den allmänna juicetillförseln. Jag ser framför mig hur åtskilliga barngommar nu skulle tvingas gå torrlagda genom morgonen. Och att jag bara låtit det ske.

Att jag inte hade civilkurage nog att snabbt följa min instinkt och avväpna honom med ett snabbt Ron Swanson-lås av hans giriga handled:

ronrethin

rethink2

Jag stod helt klart inom»Re-think that move«-avstånd, men i den mentala kampen mellan pinsamheten i att ställa till med en scen och skammen i att låta barn gå törstiga så lät jag skammen vinna.

Hur ställer sig lärarkåren till dessa etiska dilemman? Kan man få lärarlicens om man inte har kurage nog till att vrida om en borgarpappas juicegiriga handled?

Imorgon, på praktikens näst sista dag, kommer det en från Stockholms Universitet ut till skolan för att titta på en av mina lektioner och diskutera hur praktiken har gått.

Jag antar att det här är en av de stora frågorna vi kommer att prata om.

En löst åtsittande särk

Det borde inte vara ett mål i sig, med tanke på hur pass få som aktivt väljer att följa den här portalen, men för mig har det känts viktigt att en dag bli så bekväm i de nya ledarskribentskläderna att jag vågar ta ut svängarna på samma sätt som jag gärna gör på Pirkt.se.

Ledarsidan vill gärna tränga in en i en kostym, så tight knäppt att man då och då får stoppa ner ett pekfinger intill halsen för att försöka lätta på slipstrycket — men jag vill tids nog göra den till samma luftiga särk som jag gärna ikläder mig i andra språkliga sammanhang.

assbreathe

Jag kommer aldrig kunna slå någon SSU-broiler på tassarna när det gäller nationalekonomiska kalkyler, men när det gäller formuleringsglädje och konsten att göra ett fnösketorrt ämne läsvärt så borde mitt decennium av portalinnehav kunna vara en stor fördel.

Och jag säger inte att jag är där än (och kanske bör man inte heller försöka nå hela vägen fram; nog ska det skilja lite mellan en text om borrelia-öl och en om skattefrågor), men jag tycker att min senaste text för Länstidningen Östersund var ett steg i rätt riktning.

Här finns den att läsa. Och ni behöver förstås inte hålla med om Richard Herrey-kritiken eller om liknelserna kring guldskorna – men visst känner ni igen tonen???

Visst är det lite samma ton som jag antar att ni åtminstone lärt er att stå ut med på den här portalen?

Sedan om det är önskvärt är en annan femma. Kanske borde jag inte alls ikläda mig den löst åtsittande bloggsärken i ledarskribentsuppdragen, utan istället knyta åt slipsen när jag sätter mig vid Pirkt.se-redaktionens skrivbord.

Bland handskar, benskydd och häxkonster

Tommy Naurin flög upp mot kryss, ner mot stolpar och hans högerben flög upp när det knappt borde ha varit fysiskt möjligt. 

Kanske är det vad folk tar med sig, efter 0–0 borta mot Norrköping: en högtflygande Tommy Naurin som räddade poäng. 

Men viktigare inför framtiden är att även 3-4-3-formationen flyger.

 

Jag vet att mellanchefer, inte minst i mediebranschen, brukar kunna slänga sig med dylika termer, när de ska sjösätta nya och inte sällan chansartade projekt: »vi får se om det flyger«. Man slänger ut någon beta-version, man kastar fram ett illa genomarbetat manus till nån live-tv.

Joel Cedergren är förvisso ingen mellanchef som kan höfta till med halvfärdiga idéer hipp som happ. Nej,  efter flera år av luddigt delansvar är han är ytterst ansvarig för resultaten i en allsvensk förening med mångmiljonomsättning. Men ändå var känslan när den baktunga 3-5-2-formationen från de inledande omgångarna tweakades till en oprövad 3-4-3-historia lite densamma: »vi får se om den flyger«.

Och kanske är jag tidigt ute nu; men efter måndagskvällens urstarka poäng borta mot IFK Norrköping på Östgötaporten, där så många lag blivit uppätna under de senaste åren, så vill jag nog konstatera att den gör just det.

3-4-3-formationen flyger.

 

GIF Sundsvall spelar alltså bara med tre renodlade backar och unnar sig samtidigt hela tre forwards i offensiven. Man behöver inte ha disputerat i allsvensk fotbollstaktik för att lyfta frågeställningen ifall det inte borde te sig lite för offensivt balanserat, speciellt i tuffa bortamatcher som mot AIK senast och mot IFK Norrköping nu på måndagskvällen.

Men nej: den på pappret så offensivt lagda formationen fungerar oerhört bra i just defensiven.

Innan tio minuter var spelade så konstaterade jag att Smajl Suljevic vunnit fler bollar än han gjort under sina tidigare GIF-säsonger tillsammans. Gång på gång försökte IFK-mittbacken Andreas Johansson hitta ytor centralt i banan, men gång på gång slutade uppspelen från den bolltrygge – o, så bolltrygge: till och med hans frisyr osar bolltrygghet – Johansson i gapet på en Suljevic som sällan behövde smälla till sig bollen utan bara stod rätt, ofta i ryggen på en för dagen oprecis Daniel Sjölund.

Genomgående så fungerade utgångspressen, när laget kunde stå högt och inte redan tryckts tillbaka, mycket bra. Speciellt i den första halvleken. IFK Norrköping tvingades gång på gång till mycket enkla bolltapp, när vanligtvis kloka spelare som Sjölund, Niklas Bärkroth och även Andreas Johansson tvingades till hafsigt stressade passningar vid mittlinjen.

Men det var när GIF-pressen satt där den skulle högre upp i banan. De gånger motståndarna väl lyckades spela sig igenom och etablerat tryck fanns samma gamla problematik som jag tycker mig ha sett under alla Cedergrenska år – nämligen den väldiga passiviteten på den egna sista-tredjedelen.  Två gånger om fick exempelvis Christopher Telo stå och måtta högerinlägg från vänstersidan – och två gånger om borde Sebastian Andersson, som såg ut att ha dränerats på självförtroende under vintern, ha nickat bollen i nät bakom Tommy Naurin.

Och det var bara två av chanserna i det yviga chansutbyte som var den första halvleken. Ett tag trodde jag att en renrasig birma smugit upp och gömt sig bakom tv-skärmen, då det osade så oerhört mycket katt kring GIF-målet.

 

Samtidigt skapade sig bortalaget en mycket respektabel mängd chanser, inte sällan via påpassliga och till synes enkla bollvinster från innermittfältsduon Suljevic och Steindorsson. När Kristinn Steindorsson, en av planens allra bästa, drev upp bollen och släppte ut till Dennis Olsson som smackade in bollen på ett tilslag – som vore det 2014! – så borde det till och med ha stått 0–1 på resultattavlan.

Kristinn Freyr Sigurdsson blir bättre och bättre och känns kanske allra mest given i tremannaanfallet, men ska man kunna ha chansen till tre poäng i någon match så kan man inte fläka sig fram och vräka sådana lägen långt utanför.

Det var ett anfall där det gick undan, där det satsades för fullt i djupled – men om vi ska konstatera att 3-4-3-formationen »flyger« i det stora hela så är det fortfarande inte så att GIF-spelarna flyger fram i kontringsspelet. Nu skapade man en hel del chanser i den första halvleken ändå (Larsson provade med en utlandsproffs-osande direktträff, Morsay testade ett par gånger), men jäklar vad många fina omställningslägen som försvann ut i intet för att det kändes som att den offensiva triaden inte vågade tro på det tillräckligt mycket.

Där finns det, ehm, förbättringspotential. GIF Sundsvall spelar med tre anfallare – knappt någon av dem känns konkret farlig. 3-4-3-formationen har lyft en del saker som inte riktigt fungerade med 3-5-2-varianten; men just själva den offensiva numerären i sig kommer inte att få bollarna att hamna i nätet.

Det gäller att något av anfallsalternativen bröstar upp sig snarast.

Nu behövdes det inte just ikväll, då offensiven till slut (efter tio fina minuter i början av andra) blev en icke-fråga. Till slut handlade allt om vad Tommy Naurin kunde slänga i vägen för sitt stackars utsatta GIF-mål (handskar, benskydd, rena häxkonster). Räddningen på David Moberg-Karlssons närskott är den svettigaste jag sett en GIF-målvakt göra sedan en liggande Fredrik Sundfors lyckades få upp en näve och fullborda en mirakulös dubbelräddning för ett och ett halvt decennium sedan (jag tror att det var Malmö FF hemma, kanske 2002).

 

0–0 borta mot AIK, följt av detsamma borta mot IFK Norrköping. Totalt fyra raka matcher utan förlust, tre hållna nollor på de fyra senaste.

Visst kan en hel del betecknas som tur och slump, men det ska ett rejält medelpadskt kynne till för att inte kunna finna tillförsikt i de siffrorna. Men när flera tilltänkta bottenkonkurrenter öppnat starkt och serien ser så där äckligt jämn ut så måste man få påminna sig om att GIF Sundsvall – laget som avslutade hösten med att förlora tolv av de tio sista matcherna (källa: känsla) – bara har förlorat två av sju matcher hittills: 0–2 borta mot MFF och 1–2-bottennappet mot Häcken.

Och efter två raka nollor mot toppmotstånd måste man, om så bara för en kväll, få beteckna den offensiva uddlösheten och det gapande hålet efter en målskytt som ett hoppingivande förbättringsområde.

 

Betygen:

Tommy Naurin +++++

David Moberg-Karlsson blir kanske aldrig densamme.

Marcus Danielsson ++++

Jag har sakta börjat acceptera att han är för bra för den här klubben.

Eric Björkander +++

Räddade upp mycket med sitt fina positionsspel i första, blev lite överspelad i andra.

Noah Sonko Sundberg ++++

Utstrålar en helt annan stabilitet och ett helt annat lugn i år, och de få gånger han blev överspelad (som när Sebastian Andersson fick ta ner bakom honom) räddade han upp det med den äran.

Eric Larsson +++

Det är fint att kunna ha så mycket boll och rulla sig till så många halvchanser när Eric Larsson inte har någon toppdag. Sprang mycket, fick ut lite.

Smajl Suljevic +++

Vann rekordmycket boll genom klokt positionsspel. Sedvanligt fin som relativt tempolös temposättare.

Kristinn Steindorsson ++++

En av hans absolut bästa matcher i GIF-tröjan. Vann, precis som Suljevic, en mängd boll (inte via rena dueller utan genom listiga basketliknande steals) samtidigt som han värderade mycket klokt och bjöd på ett par mackor.

Dennis Olsson ++

Fortsatt försiktig, totalt sett – men vid inspelet till Sigurdsson glimtade han till. Det finns ju någonting där, som nästan legat helt gömt sedan senhösten 2014.

Jonathan Morsay +++

Piggare än tidigare och hotade med ett par skott. Lite ytterligare självförtroende i den kroppen och han skulle kunna Wilson-springa in mål i höst.

Peter Wilson ++

Starkare i duellspelet än… någonsin? Men trots det inte särskilt mycket uträttat.

Kristinn Freyr Sigurdsson +++

Borde suttit jätteläget när Olsson smaskade in bollen på ett tillslag – men i själva spelet tycker jag att han växer, match för match.

God, I hope it’s urine

Jag har inte så många vanliga öl. Men jag har en hel del alkoholfria öl, från när jag hade borrelia.

Man bör inte försöka analysera ett riktigt frustande bukskratt, men nog fanns det någonting i att min gode vän och portalens IT-tekniker förklarade det som vore det vilken mening som helst.  »Jag har några borrelia-öl vi kan näbba på«. Det var liksom inget konstigt med det.

Klart är i alla fall att jag det var skönt att få skratta med hela diafragman igen.

 

Det var en väldigt fin helg. Jag hade en väldigt fin arbetsvecka i ryggen, den första som helt ansvarig för SO-lektionerna, och fick avsluta den med ett besök på Spelmuseum (roligt!!!) efter att ha genomfört två väldigt fina lektioner där jag tyckte att det hände någonting; som om det liksom blinkade till i ett par ögon som kanske kommer att se på samhället på ett lite, lite, lite – alltså jättelite men ändå lite – annat sätt framöver.

Och jag gillade Linköping. En liten promenad genom staden på fredagskvällen räckte för att reflektera över hur full av liv staden verkade. Bargatan formligen kokade av liv och studentikos rörelse, i alla fall syntolkat genom ett medelpadskt ögonpar.

För ni ska veta att den medelpadske unge mannens ribba för »liv och rörelse« är oerhört låg; för att en centrumgata ska beskrivas som kokande räcker det nog med en människa-per-uteserverings-capita rejäl nog för att klassas som »urban«.

Men det här är stoff nog för ett eget inlägg och kanske vågar jag redan nu utlova att kommande veckas Fredagsveven™ kommer att bli en krutdurk av sällan skådat slag – då jag sent omsider känner att jag måste ge mig in i den infekterade skyskrapedebatten.

Skyskrapan är, som bekant, den medelpadska vargen.

 

Men det är då, nu är nu och i helgen var i helgen.

I det östergötska solgasset på lördagen åkte vi ut till Berga, där Göta Kanal är som allra mest slusstätt. Och visst lärde jag mig ett och annat om slussar, när jag såg lyxbåt efter lyxbåt sakteliga slussas igenom kanalen, steg för steg. Men framför allt kan jag kanske – om jag får kliva ur min oklädsamt ödmjuka skrud för ett slag – ha lärt de svenska kanalkryssarna ett och annat om klädkod när man rör sig i yacht-miljöer.

När man ska röra sig bland tjugometersbåtar av lyxigare märke så gör ju många fortfarande misstaget att investera i en dyr (och ful) Henri Lloyd-piké för att passa in i miljön. En sån här randig rackare, kanske:

henrylloyd

Den typen av tidlös fulhet tycker jag ofta man ser längsmed vattendrag, i miljöer där lyxiga och namngivna båtar gubbar omkring.

En sån långärmad historia kostar – visar en snabb googling – uppemot 1300 kronor! För det kan du ju nästan köpa dig en egen yacht.

Nej, ett klokare drag i dessa miljöer – där människor fått några tiotals miljoner över för att lägga på en marin penisförlängning – är att istället gå direkt till källan. Vilka är det som möjliggör dessa jätteåbäken som nätt och jämnt får plats innanför slussväggarna?

Just det. Gör som jag och beställ hem en enkel vit företags-t-shirt från exempelvis off-shore-banken Mossack Fonseca, med företagsloggan synligt över bröstet. En sån som man kan tänkas ha fått från den lilla Panama-baserade postfacksbanken när man möjliggjorde sin båtinvestering genom en kontoöppning.

Jag tyckte att jag fick en nickning av Mossack Fonseca-placerings-gemenskap från en brunbränd yacht-ägare i snabba solglasögon, men jag är inte helt säker.

 

På tåget hem upplevde jag hur en tant på omkring 65 år försökte tillskansa en nyhet på den vida webben, varpå ett Bet365-klipp började dåna ut i hela kupén, på absolut högsta mobilvolym.

Jag tyckte att scenen av hur tant med ett bestämt pekfinger – ett av de mer bestämda pekfinger jag någonsin beskådat i aktion – försökte tysta Johan Falk-skurkens »SPELA LIVE NU!«-röst var stark. Pek, pek, pek, hårt mot skärmen, men han fortsatte bara bröla om bonusar och odds. Det tog säkert en halvminut innan han tystnade, av att reklamen ebbade ut.

 

Det är fint att ha en huskatt, men det försvårar spontana infall; exempelvis helgturer till Linköping. Till sist lyckades jag – efter en del roddande – hitta en kattvakt som kunde bo i lägenheten över helgen.

Det var jättebra och mycket fint att jag har människor som ställer upp; i det här fallet en mycket god vän – och hans respektive.

Och jag är mycket tacksam. Tacksam i första, andra och tredje hand. Men i den fjärde handen så vill jag ju gärna klämma in en liten The Office-referens när tillfälle ges.

Det var alltså ett par. I mitt sovrum. Och jag vill inte måla ut någon som någon form av orgiemänniska här (jag hittade inga märkliga lotions i badrumsskåpet, ingen ny morgonrock i silke hängandes över någon stolsrygg), bara implicera att det här är jag nu, när jag byter sängkläder:

Knivman attackerade taco

För den som läser Fredagsveven™ från början till slut är det här inga nyheter, men för alla som inte är släkt i rakt ned- eller uppstigande led med dess författare så kan jag berätta att jag befinner mig i Linköping över helgen.

Jag är på besök hos min gode vän och Pirkt.se:s tekniskt ansvarige (i den ordningen) och om det någonsin funnits några tveksamheter från er sida kring hur den här portalen ska stå sig i den digitala konkurrensen framöver så vill jag komma med lugnande nyheter.

Jag har alltid varit övertygad om att min gode vän någon gång under sin civilingenjörsbana kommer att snubbla över ett stort genombrott, antagligen inom appfältet, och i fredags stärktes min redan starka övertygelse ordentligt.

Detta under något så vardagligt som ett fredagligt tacosätande.

När jag vikt ihop mitt bröd och fört den klassiska rullen mot munnen så tittar jag nämligen över mot min bordsgranne som också sammanställt någon form av rullad med bröd och tillbehör – men som till min stora förvåning börjar han istället karva i åbäket med såväl kniv som gaffel.

Han har rullat ihop tacon, så långt allt väl och i sin ordning – men han stänger den inte i botten, han lyfter den heller inte med nävarna utan låter den bara ligga där.

Och så skär han små snittar med kniv och gaffel.

Det var som att se någon ta sig an en mexikansk rulltårta.

georgesnickers

Och jag säger inte att det nu är helt säkerställt att min gode vän en dag kommer att bli en appmiljardär. Jag säger bara att om man år 2017 – efter att det svenska folket fredagsslukat taco genom en enda stor, gemensam gipa i femton-tjugo år – har initiativförmågan att hitta ett helt nytt sätt för inmundigande av en helt vanlig taco; ja, då har man antagligen nog med kreativitet för att revolutionera hela det digitala spelfältet.

Jag säger inte heller att Pirkt.se nödvändigtvis inom kort kommer att utvecklas till en interaktiv lekplats av aldrig skådat www-slag; jag säger bara att möjligheterna är goda. Portalen har en tacosknivman på sin sida.

Fredagsveven: En bröstvärmare i solen under fin fotbollskväll

Jag har märkt att när du jobbar heltid, fyrtio timmar av din vakna vecka, så får du verkligen aktivt skapa dig utrymme för att hinna unna dig minsta vevande.

Förra veckan drog Fredagsvevandet™ – bland annat om Jesus yviga rajder! – ut så pass mycket på tiden att jag gravt försenad fick komma cyklandes det medelpadska gästabud som jag själv hade anordnat. Jag hade nämligen utlovat sängplats och samkväm åt en GIF-kanslist och god vän (i den ordningen, då jag är en GIF-infiltratör först och en känslomänniska sedan) förra helgen, och på grund av förra veckans yviga religionsspaningar på en sjundeklassares nivå fick han stå och hänga på låset i Huvudsta.

(Senare visade det sig att min gäst inte läst det finstilta i bokningen av sitt tredagarspaket, där det står att paketförsäljaren svär sig fri från ansvar för allt tänkbart trassel. Detta då han blev eld och lågor över att den utlovade bäddmadrassen av queen size-modell hastigt ersattes med en soffplats då etablissemanget snöpligt nog blivit av med sina elektroniska pumprättigheter.)

Dessa små missöden till trots så blev den förra helgens gästabud väldigt lyckat och trevligt. Bland annat lyckades jag med konststycket att hålla en av norra Europas mest lågmälda grilltillställningar på självaste Valborgsmässoafton. Flera långväga gäster, däribland flera jag aldrig träffat, reagerade på hur jag benhårt höll fast vid att det var just en tillställning och inte en fest jag bjöd in till. Semantik är väldigt viktigt ibland och den här gången var det på nivån att jag rättade folk som hasplade ur sig något om »när tänkte du att vi ska ses på grillfesten?«; att jag direkt var där och kväste med ett snabbt »tillställning!«, på samma sätt som man skyndsamt slänger sig fram och försöker dämpa en uppflammande eldsvåda med en filt.

Jag vet inte varför, egentligen: jag har ju inget emot fester. Men fest hemma hos mig – på Valborg? Nej, där förstår ni att det gäller det att sätta ner foten – och det är redan innan jag berättar för er att jag visste att en av de nya bekantskaperna hade en nära relation till en mytisk figur vars smeknamn är Heders-Gurra.

Smaka på det namnet, tänk er att ha det i omlopp – som i en hovrande omloppsbana kring tillställningen – och säg att ni inte skulle bli aktiva festkväsare med en gång. En individ som har prefixet Heders– framför vilket svenskt namn som helst kan ju lukta sig till en fest på milsvägs avstånd. Så jag är väldigt nöjd med mitt kväsande och över att det aldrig urartade till något borgerligt Valborgs-sjöslag utan blev just en tillställning: med god mat, rimliga mängder dryck och föredömligt  dansanta steg på den parkett som ska ut på bostadsmarknaden inom kort.

Med allt det berättat om förra veckans svår logistik så vill jag ändå flagga för att den här veckans Fredagsveven™ kan ha varit den hittills allra svåraste att få till, rent logistiskt. Men fyrtiotimmarsveckan till trots så lyckades jag – med den drivkraft som bara utebliven respons kan ge! – planera in lite vevtid på fredagseftermiddagen: två timmar på ett SJ-tåg mot Linköping.

Där, på tågresan mellan fem och sju, skulle jag äntligen få tid. Tänkte jag. Så jag slog till på en tågbiljett på eftermiddagen.

Men väl framme vid tidtavlan på centralen visar svensk infrastruktur sitt allra fulaste anlete. Tåget är inställt. Och inte bara det: tåget har varit inställt i timmar, berättas det för mig i informationen. Tåget var inställt och klart när jag köpte biljetten. Jag hade köpt biljett till ett redan inställt tåg.

»Våra algoritmer gör att vi inte kan sluta sälja biljetter«, förklarade kvinnan i SJ-disken, som rättmätigt skyddade sig bakom den gamla »jag är ingen programmerare«-skölden.

Och jag kände att »visst«: jag har lärt mig att tågen inte går som de ska i det här landet och accepterat att knappt en politiker som Lars Beckman inte skulle hänga ut som kommunist vill öka på statsskulden för att rusta upp järnvägsförbindelserna.

Men att SJ inte ska kunna hitta en webb-programmerare som kan knacka lite JAVA-script i virtual reality-spelutvecklingens Sverige – det är svårare att acceptera.

Jag fick istället ta ett tåg som gick någon timme senare, så de första raderna har därför smattrats ihop i loungen på det nya Scandic-hotellet vid centralen; det som har en jättelik takterass som folk bevisligen (se: nu, framför mig) är villiga att köa i halvtimtal för att få åka hiss upp till när solen gassar. Så om inledningen av det här inlägget har verkat yvigt och spretigt så är det för att jag har smattrat konstant, om allt som dykt upp i huvudet, för att försöka fokusera på någonting annat än sorlet från omkring hundra brunstiga telekomsäljare vars entusiasm i kö-småsnackandet inte känner några av brölighetens gränser.

 

 

Men nu när jag äntligen sitter på tåget och solen skimrar mot de otvättade SJ-rutorna så ska jag, efter en svajig inledning, försöka ge er ert lystmäte.

Den jobbiga framåtrotation som fanns hos de unga telekomnasarna i skybar-kön – den som jag antar kretsar kring drömmar om ett okomplicerat mässknull – har bytts mot den naturliga och organiska framåtrotation man känner när man susar genom svenska landskap.

(Dessutom lyssnar jag just nu – om jag får tillåta mig själv att bli trött kvällstidningsgubbe för ett slag – på en av de bästa tåglåtar jag känner: Put Me Back Together med The Bear Quartet. Den låten är som en liten resa i sig, där man tuffar framåt i sakta gemak – men med bibehållen framåtrotation.)

 

 

Fredagsveven™ ska för första gången handla om fotboll.

Kanske kan just det ämnet, som då och då brukar vara det som lyckas lyfta portalen, ge det här konceptet den skjuts det så väl behöver.

Det är nu snart tre och ett halvt år sedan jag helt lade av med att spela fotboll. Och trots att jag sedan i vintras tagit något sorts kombinerat ekonomi- och mittfältsansvar i GRUESOME 442SOME så har den där känslan i tassarna – den som en gång i tiden gjorde att jag kunde mjuggnästla mig in på ett innermittfält i Division 3 Mellersta Norrland – lyst med en obönhörlig frånvaro.

Jag tror att en del i förklaringen var att jag lade skorna på hyllan.

Bokstavligen. Jag bara lät mina plastiga, grönsvarta och halvfuturistiska skor ligga där, på en fysisk hylla i ett förråd. Och här är en detalj som jag inte kände till om plast: men plast som får ligga blir torr. Torr som fnöske.

Så varje gång jag dragit på mig dessa fnösketorra plastmockasiner för att spela fotboll har jag haft samma känsla som när man skulle åka skridskor på gympan i idrotten. Det gör ont. Typ direkt. Det skaver och det är jävligt och man vill bara att det ska sluta.

Men så nyligen, ett tredjedels decennium efter att jag lagt mina gamla skor på hyllan, gjorde jag faktiskt slag i saken och köpte mig ett par nya fotbollsskor. Allt som krävdes var att ett Team Sportia skulle stänga och att en handfull människor skulle bli av med jobben efter den sjuttiofemprocentiga rean.

Skorna var knallgula, med lite gröna toner.

pumaskor

Det är ett par skor som skriker ut »jag var ju jävligt lovande och fick kallelser till Bosön-läger och så men så gick korsbandet när jag var sexton« till alla som inte vill lyssna men som ändå måste höra, för den gamle självupplevda stortalangen skriker i deras öra. Det är ett par skor för division 4-spelaren med riktigt tafflig självinsikt; den typ av obefintlig självinsikt som nästan bara kan byggas av ett par starka pojkallsvenska år följt av en långsam och gradvis utebbning av fotbollskarriären.

Men de är sköna. Skorna går att spela i. Det är inte ett par skridskor.

Och nu i tisdags hade jag äntligen en sån där fin fotbollsupplevelse igen, i mina nya skor. Detta när vi anordnade träning med korplaget på en liten femmannaplan vid Tantolunden, från vilken man alltid får försöka sjasa bort barnfamiljer. Man kunde cykla dit i sakta gemak i kvällssol, man kunde springa runt i shorts och det var – kort och gott – den typen av träningskväll som gör att allt hårt slit [källa?] på försäsongen visar sig vara värt det.

Och som det gick bra, i mina nya skor.

Det är ju en ständig avvägning när man spelar korpfotboll. Hur mycket bör man hålla i bollen? Hur hårt kan man skjuta mot någon stackare utan handskar? Kan man skälla på en lagkamrat som inte tar det defensiva jobbet och kan man ha bestämda synpunkter på ifall någon tillägnat sig en helt fri roll i defensiven? Antagligen inte.

Den här kvällen kändes det som att jag balanserade perfekt på denna korpmässiga knivsegg. Jag smög runt och var fin i mina nya skor, tog alldeles lagom mycket plats, lyckades med det mesta och satte till och med någon färdballad på någons läpp, som på den gamla goda tiden.*

*= En gång, när jag stod och lyfte färdballader på läppar under en långbollsövning, så sa Sören Åkeby till mig att jag »borde börja med fotbollsgolf«. Jag kan fortfarande ligga vaken mitt i natten och undra ifall det var mer än ett hån än en komplimang, eller tvärtom.

Och en gång, i en enda situation när jag verkligen inte ville att motståndarlaget skulle göra mål, så visade sig den kampvilja och fysiska beslutsamhet som en gång gjorde att jag kunde kravla mig över division 3-strecket som mittback. Jag gick dit och tryckte till i en duell, kanske lite hårdare än korpbrukligt, framför målet. Jag vann bollen, men i samma veva så råkade jag – jo, råkade jag! – dela ut en liten bröstvärmare på en motståndare tillika vän.

Visst ramlade han och visst föll han lite konstigt så att han landade med armen lite snett under sig och visst såg han ut att tappa luften ett tag och visst blev han liggande och visst fick han kanske gå och sätta sig på sidan i några minuter för att kunna komma igen.

Men det är ju sånt som händer! Det tror jag att de flesta var överens om. Bröstvärmaren i sig var förvisso lite hårdare än gängse kamratliga normer, men själva fallet hade varit olyckligt. Ibland landar man lite konstigt.

Någon minut senare var min vän åter i spel igen. Jag överöste honom med förlåt, allt verkade lugnt och jag kunde med relativt icke-dåligt samvete återgå till att vara fin i mina självinsiktsbefriade gulgröna skor.

Det hade varit mer otur än klumpighet, intalade jag mig. Klumpighet var att stövla in ett självmål i första gaveln, som jag gjorde i korppremiären mot Kroatien Team förra veckan. Det här var någonting annat. Det här var otur.

Och när jag cyklade hem i solnedgången så var det med ett litet leende på läpparna och med en känsla av att ha genomfört en riktigt fin korpträning. Kanske den finaste och trevligaste jag genomfört sedan jag lämnade nydegraderade Selånger FK efter säsongen 2013, snabbare än Costa Concordia-kaptenen lämnade sin kapsejsade jätteskuta.

Jag hade varit bra, men inte för bra. Jag hade ställt lite krav, men inte gastat och gormat.

Visst råkade jag ge på en kamrat en liten bröstvärmare, men det hade inte varit så klumpigt utan snarare olyckligt. Och det hade ju gått bra.

Nej, totalt sett hade det varit en mycket fin fotbollskväll. Jag somnade utmattad och nöjd den kvällen.

Sedan blev det onsdag. Jag bar med mig den fina fotbollskvällen och kände mig lite glad. Äntligen hade jag hittat nivån, kände jag. Nivån där korpfotbollen kan bli ett femplussigt tidsfördriv någon kväll i veckan, under lugna och trevliga former.

Då plingar det till i telefonen. I en av mina chattgrupper, där båda spelar i korplaget, har någon skickat in ett foto. Det är inget nytt, där vevas foton och skärmdumpar hela dagarna – men den här gången reagerar man på att det är en sällsynt selfie.

Det är han som åkte på bröstvärmaren som har skickat den.

18318028_10156002692953998_743049275_o

Han vill meddela att han har brutit armen på två ställen.

Den kontinentala känslan av okända mynt

Jag avslutade den fina delen av första maj (den del då jag inte satt med hjärtat i halsgropen över att sista-minuten-lämna in mitt företags bokföring till Skatteverket) med en mjukglass.

Man vill ju gärna proclaima den här kommande sommaren som sin egen, och oavsett om du är ung eller gammal så tror jag faktiskt att mjukglassen har en fast plats i allas svulstiga sommarplaner. Storvulna sommarplaner må skilja sig på många punkter (de behöver till exempel inte nödvändigtvis kretsa kring just att lära sig spela frolf), men jag tror knappt att den mest tunnhudade av mjölkallergiker kan utesluta mjukglassen ur tankarna om den perfekta sommaren.

Det var kontinentalt att redan i maj månads absoluta begynnelse sitta och lapa glass vid halv-sex-rycket på kvällen, huvud-knä-och-tå-dränkt i ett fortsatt gassande solbad. Det var heller inte icke-kontinentalt att koppen [från: PLATS FÖR BRANDED CONTENT HÄR] innehöll smaker som saltrostade nötter och mynta.

Men det som kändes allra mest kontinentalt med glassavrundningen var när jag skulle till att betala (rätt rejält) för min mynta- och nötpråliga glassbägare. Jag betalade nämligen för första gången på väldigt länge med kontanter; den gamla kvarleva som nu för tiden nästan bara ger sig tillkänna när man besökt kortläsar-befriade barer med bankautomater vid ingången.

Jag sträckte åt glassförsäljaren en hundring och fick tillbaka mynt ett par mynt – som jag inte hade någon aning om vad de var värda!

Man bara pulade ner ett par kopparfärgade småmynt i fickan, liksom rafsade ner pollettblandningen i en obrydd rörelse – precis som man gör när man är utomlands.

På Riksbankens hemsida skriver de om att de nya mynten trycktes upp för att mynten behöver »moderniseras«, att det handlar om »säkerhet« och att nickelallergikerna nu äntligen kommer att kunna Joakim von Anka-dyka huvudstupa ner i valfri binge med nya mynt.

Men nej: jag är ganska säker på att den främsta anledningen till att Sverige tryckt upp nya mynt, som inte en jävel har minsta relation till, är att få till den där älskvärda känslan av att vara utomlands. Riksbanken vill inför sommaren 2017 – den som fler än jag lär försöka proclaima till sin – ge svenskarna chansen att rafsa ner ett gäng penningar i en ficka med den där berusande men samtidigt helt avslappnande känslan av att »vi får se vad det där räcker till sen, om de någonsin kommer fram igen«.

Visst hjälpte den sydeuropeiskt gassande majsolen till och visst såg jag fram emot att trycka trynet ner i en mjukglassbägare – men nog var det de nya, kontinentalt okända tvåkronorna i min ficka som gav mig den där ordentliga framåtrotationen i steget.

Första maj

En sån dag.

Strålande sol och solidaritet är tydligen allt man behöver för att för första gången på ett bra tag känna ordentlig framåtrotation i sina lätta och luftiga sneakerssteg.

Jag borde förstås ha tagit en och annan bild, speciellt då jag är för trött och sliten för att uttrycka mig i skrift. Men funktionen Instagram Story – där jag varit väldigt aktiv i någon lättgenomskådad »titta på mig, livet går vidare, allt är lugnt, det rullar på, haha, har ni sett den här lustiga rubriken på Aftonbladets förstasida?«-försvarsmekanism – har gjort att vanliga stillbildsfotograferande har gått från bristfälligt till obefintligt. Allt material nu rörligt men framför allt förgängligt, då det kasseras efter ett dygns tittning.

Som tur var kan Pirkt.se, genom Stock Photo-kontakter och ett helt arbetslag av skickliga animatörer, rekonstruera ungefär hur det såg ut längs Stockholms gator på första maj:

manholdingsign