Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Fredagsveven: En mastodontpjäs mellan benen

Det är svårt att skriva. Mycket svårt. Det är jag inte den första som konstaterar, men det är lika trist varje gång det händer: när hela den del av hjärnan som brukar kanalisera formuleringsglädje kloggar igen som ett sugrör i en reklamkampanj för någon fond för hjärt-kärlsjukdomar. Och om jag får tillfälle att klaga lite extra mycket (och det får jag ju: det är ju jag som skriver, och nästan bara jag som läser) så tycker jag det är lite extra synd om mig när kanalen för formuleringsglädje kloggat igen, eftersom den tar upp en så stor del av just min hjärna, jämfört med andras.

Andras hjärnor har ju plats för stora mängder minnen, balanssinne, intelligens, personlighet: allt sådant som fått tränga ihop sig på en väldigt liten yta i min, till fördel för en större kanal som skickar formuleringsglädje från den contentskapande pannloben rakt ner i fingertopparna.

Jag är ju tämligen lång, så ganska få människor ser mig ovanifrån så till den grad att de kan se att min hjässlob – där bland annat stora delar av intellektet sitter – är alldeles insjunken. Den som kan sin hjärnfysionomi och sett mig under de synkroniserade dansövningarna under ett Gympa Medel-pass på Friskis har dock kunnat konstatera att ”där otakt-studsar en svettig man med en minimal lillhjärna”.

Hur som helst: när man inte längre kan skriva, och därmed känner att det lilla man kanske kan (ibland!!!, inte ofta!!!, men ibland!!!) i detta ens enda jordeliv plötsligt gått förlorat, så tycker jag ofta att det kan skyffla in alla veckans sparade skärmdumpar i ett utkast och låta fingrarna flyta fritt och teckna menlösa alfabetiska tecken rakt ut i cyberrymden.

Så vi gör ett försök.

Ibland ogillar jag verkligen att jag valt att bosätta mig i Stockholm. Ungefär varje gång jag rör mig ner i tunnelbanan, varje gång jag cyklar längs Birger Jarls-gatan och genom Östermalm och varje gång jag tänker på att jag ska anse mig lyckligt lottad som ”bara” har tjugofem minuters cykling till jobbet.

Men ganska ofta gör jag det inte. I måndags var en sådan dag, då jag kommit över biljetter till den artist vars skiva jag lyssnat överlägset mest på under 2022. Kendrick Lamar spelade i Globen och jag hade kommit över ståplatsbiljetter bland alla moshpit-vevande ungdomar.

Det var en så otroligt maffig och golvande show att jag knappt tänkte på hur malplacerad jag kan ha sett ut…

… utan kände mig rätt trygg. Jag tog själv bara ett par rappa bilder, till skillnad från kidsen som knappt tog ner sina TikTok-kameror på hela kvällen, men jag tror att jag ändå lyckades fastna på en bild:

Den där insjunkna hjässloben känner man igen på håll.

På jobbet har vi en prenumeration på Dagens Industri, vilket gör att en papperstidning ligger och väntar på en vid lunchen, för att bjuda på en titt in i en helt annan värld. Häromdagen fann jag den här framsidan, där DI rapporterar om att både Atlas Copco samt affärsbanken Handelsbanken rapporterat urstarka siffror för det senaste kvartalet. Men där Atlas Copco-vd:n såg vissa mörka moln på himmeln (vikande konjunktur, skenande inflation, höjda räntor vilket lär kunna få hela bostadsmarknaden att krackelera) så såg Handelsbankens vd bara guld och gröna skogar framför sig:

Vän av samhällsekonomisk ordning skulle kunna tycka att det där aningslöst överlyckliga smilet hos Carina Åkerström sticker en aning i ögonen, när man under decennier varit med och byggt upp en enorm lånebubbla så till den grad att svenskarna är Europas näst mest belånade folk.

Samtidigt som vanliga människor – som tutats i att värdet på bostadsrätter mirakulöst nog är det enda som alltid kommer att fortsätta stiga – börjar oroa sig för hur de ska kunna betala sina räntor för sina mångmiljonstvåor i innerstäderna, samtidigt som inflationen skenar och lågkonjunkturen står vid dörren, så tjänar Handelsbanken rekordmycket pengar på just räntorna.

De tjänade jättemycket pengar under alla år då de sålde på vanliga privatpersoner rekordbilliga lån (när de själva fick låna till en ränta så låg att själva uppfinnarna av räntebegreppet måste ha vänt sig i sina sarkofager), nu tjänar de ännu mer pengar på att dessa privatpersoner snart inte kan betala sina räntekostnader, då räntan börjat återgå till mer normala nivåer.

Det verkar svårt att vara affärsbank i dagens Sverige. När jag ser Handelsbankens vd flina upp sig tänker jag på Barbara Bergströms leende, då hon för just Dagens Industri förkunnade hur svårt det är att vara skolkapitalist i ett kommunistiskt styrt Sverige:

Känslan när ens affärsbank tjänar 7,3 miljarder kronor på ett kvartal samtidigt som hela det samhällsekonomiska fundamentet skakar på grund av den privata utlåning man själv varit med och drivit på:

Det börjar bli lite kallt om fingrarna på morgonkvisten (i dessa tider då Thinsulate åter seglar uppåt på listan över företag i världen med störst omsättning), men i övrigt tycker jag att första halvan av oktober är en otrolig period för den cykelpendlande arbetaren som måste ta sig över Västerbron.

Ibland ogillar jag den här staden, väldigt ofta hatar jag Västerbrons lutning (världens arkitekter, jag bryr mig inte om det rent byggnadstekniska: gå samman och gör raka broar för oss cyklister!!!), men när man lyckas tajma en 07.20-soluppgång är det svårt att känna annat än att man bor i en av Europas, ja, kanske världens???, vackraste städer. De blyga solstrålarna som smyger in blänker i det stilla vattnet, ljuset som klättrar över de kulörta fasaderna längs Norrmälarstrand, siluetten av Stadshuset som tornar upp sig, och så längsmed hela Långholmens strandkant löv som skiftar i rött och brandgult. Det är så vackert att inte ens en contentgynnare på 2020-talet, som vanligtvis har självinsikt nog att aldrig röra en miljöbeskrivning med de längsta av tänger, vill breda ut sig i Per Anders Fogelström-svulstiga hyllningar till den stockholmska naturen.

Men. Allt är inte frid och fröjd på cykelhimlen.

I mitten av augusti var det dags igen. Om jag någonsin skulle ta mitt Kendrick-uppskattande till nästa steg och själv ge ut rapmusik så tror jag att mitt liv som gymnasielärare ganska snabbt skulle kännas lite tomt på innehåll vad gäller rap-kompatibla teman. Jag säljer inga droger (om man inte räknar det droglika rus som uppstår när man som elev förstår skillnaden på ett predikativ och ett direkt objekt), jag köper inga nya sportbilar och jag har ingen voluminös sexuell aptit att rappa om.

Jag gissar därför att en hel del av texterna skulle behöva fokuseras kring detta mitt enda luxuösa och samtidigt väldigt samtida beteende:

En snabb Kendrick Lamar-parafras hade kunnat låta så här:

I’m on the way
We ain’t got no time to waste
Poppin’ your Hövding on the way (love me)

Detta är alltså den tredje Hövding-nackkrage som löses ut och exploderar upp över min insjunkna hjässlob – utan att jag någonsin ramlat med cykeln. Den här gången skulle jag, i närmast stillastående fart, leda cykeln snett nedåt över en trottoarkant (i den där krångliga passagen ner under Gullmarsplan!!!), varpå det bara small från ingenstans.

Första gången trodde jag entusiastiskt att jag skulle Kramer-stämma det då ganska nya bolaget Hövding på några snabba miljoner, då jag tyckte mig uppleva vissa whiplash-men över bröstryggen efter smällen. Andra gången hade jag släppt tankarna på miljonerna (även om jag fortfarande gärna hade stått och slutpläderat i rätten om att ”hur ska man i kronor och ören kunna värdesätta att en individ blir som smällrädd hund på nyårsafton när han cyklar???”), utan var jag mest glad att på nytt få en ny.

Men nu, vid denna den tredje icke-nödvändiga explosionen av denna dyrgrip till post-modernistiska hjälm, så svarar inte ens företaget på mina reklamationsmejl. En snabb sökning ger vid handen att hela företaget köpts upp av en okänd tandborstskung:

Som en av företagets mest lojala kunder (som var nästan ensam om att bära en modern haklapp under den första sommaren!!!, som troget stått ut med flertalet gerillaattacker mot fontanellen!!!) vill jag också påpeka att företaget inte bara försvunnit från börsen, utan även från mejlsupporten.

Faktumet att Hövding fortfarande inte skickat på mig en ny uppblåsbar nackkrage har fått till följd att jag plötsligt blivit utelämnad till en gammal klassisk cykelhjälm av det snitt som en yngre och ängsligare variant av mig själv nog aldrig hade trätt över skallbasen.

Och eftersom jag också lagt mig till med vanan att vilja lyssna på någonting i hörlurar samtidigt som jag cyklar så ser jag nu för tiden så alldeles otroligt mycket ut som en gymnasielärare mitt i livet:

Cykelhjälm av snabb modell, hörlurar som av nöd och funktionsskäl placerats på snedden över bakhuvudet och som bara hjälpligt balanseras kvar över öronen, och till råga på allt också ett cykelhjälmsspänne som sitter så hårt under hakan att jag inom kort lär behöva operera bort halsmandlarna (jag tror nästan aldrig att jag har en intellektuell funktionsnedsättning, förutom när jag ska dra i snören i den form av triangel som justerar cykelspännen).

Det här är en etnisk svensk mitt i livet av det snitt som blivit så bekväm i sitt varande att han närmast skulle gynnas av att hans sambo fick sig en ny och spännande och rolig kollega på jobbet.

Ytterligare ett problem med cyklandet – utöver att jag numera är stöpt i en manlig biroll i en svensk dramakomedi där alla ska förstå, redan från första bildrutan, att han håller på att bli lämnad av Helena af Sandeberg – är utbredningen av alla dessa elcyklar.

Jag har skrivit om det tidigare (jag har skrivit om allt; precis allt ”nytt” på den här portalen är gammal pölsa ihopkokt av gamla slaggprodukter), men i en värld där det ofta känns som att den tekniska utvecklingen helt har avstannat så blir man som cyklist imponerad över hur tunna fabrikörerna lyckats göra sina elcykelmotorer nu för tiden.

Det här är en reproducerad meme som återanvänds, men det här är i princip jag varenda morgon, när jag svettig och andfådd dåsar ihop på min kontorsstol och lägger ut texten om alla som med lätta tramp har cyklat om mig över Västerbron:

Men jag har faktiskt hittat ytterligare en positiv detalj med den snabba utvecklingen på elcykelområdet, förutom att man kan skylla varenda omcykling på en ojämlik tillförsel av el. Den andra lilla detaljen är att man äntligen på ett naturligt sätt kan säga följande till en arbetskollega, som man sett susa förbi en på morgonkvisten med hjälp av en elmotor placerad centralt på stången under sig:

”Det var en jäkla mastodontpjäs du hade mellan benen.”

Det har alltid låtit så konstigt om man yppat det tidigare.

Känner ni också ibland att möjlighetshorisonten krymper för varje år som går? Jag har ju redan bytt bana inte en utan två gånger under denna min tämligen korta arbetslivslevnadsbana. Jag har redan avklarat två ganska vitt skilda universitetsutbildningar, inkasserat dubbla examen som gjort mig ungefär lika attraktiv på arbetsmarknaden (inte särskilt).

Det känns svårt att se att jag har ytterligare en omskolning i mig, även om det härom veckan slogs fast att vi sålt ut ännu en liten del av anställningstryggheten mot möjligheterna att omskola sig på en ännu mer ”flexibel” arbetsmarknad:

Men jag har haft en bakdörr i detta samhälle där man måste sälja någon typ av arbetskraft till en arbetsköpare för att överleva, vilket gjorde att den här dystra klimatrelaterade nyheten drabbade mig som en tung rallarsving i solarplexus:

Senhösten 2019 följde jag med min ömma mor och far till den norska kusten för att fiska just krabba, och när vi med yttersta nöd och näppe lyckades undkomma den norska gränspolisen – som stannade oss med sirener vid gränspassagen – så kände jag att det gamla Always Sunny in Philadelphia-försvaret mot konjunkturkänsligheten verkligen låg öppen. Jag är bevisligen, tänkte jag när jag såg min fader konversera sig loss från den norska gränspolisen, den förstfödde sonen till en krabbfiskare som kan tala med krabbfiskare på krabbfiskares språk men också tala med tulltjänstemän på någon typ av nationalekonomiskt utvecklat krabblatin.

Därför är det extra dystert att just krabborna (av alla de arter som dör i rekordtakt) ska försvinna just när vi som samhälle håller på att ta ett kliv rakt ner i ett lågkonjunkturklaver.

Jag trodde att det var Handelsbanken-vd:arna och de snabbt omställningsbara krabbfiskararna som kunde le aningslöst på vägen in i en djup lågkonjunktur, men det visade sig bara vara de som lånat ut miljarder till en räntekänslig medelklass som sitter helt trygga och glada i båten ute på dessa mörka (och snart helt krabbtomma) vatten vi är på väg in i.

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *

Tema Mission News av Compete Themes.