Fragbiteifieringen av de högre studierna fick mig att unna mig ett sammanbrott

Hur länge syns det på en att man suttit på en bänk och gråtit?

Jag tyckte att alla, varenda en jag mötte på vägen hem i eftermiddags, vare sig det var barn eller vuxna eller alla dess mellanting, tittade mig onaturligt djupt i ögonen och hängde kvar med blicken; som om jag fortfarande – flera timmar efter de förlupna tårarna!!! – gick och bar på en anmärkningsvärd rödsprängdhet över näbben eller en uppenbart post-gråten skörhet över hela min lekamen.

Men då hade jag ju sedan flera timmar tillbaka ryckt upp mig, tyckte jag. Gråten kom ju på förmiddagen. Därefter hade jag samlat ihop mig, tagit en längre promenad till universitetet och suttit mig på en av Stockholms allra bästa sittplatser i mars månad–

–och låtit det unika solgass som uppstår i den lilla skyddade betongrundeln fungera som en välriktad d-vitamin-kanyl rakt in i mina sorgsna vener.

(Ett par vänner gick förbi – faktiskt!: ibland glömmer man att vänner som fenomen existerar – och än en gång fick försvara mitt val av grånad sittplats, men kritiken tystnade snabbt då jag med rätta slog fast att det lilla betongbygget, med sin rundade lilla krater längst upp, bjöd på Stockholms bästa lä; en lä-luft så ren och stilla att man kunnat tappa upp den på flaska och sälja.)

Jag läste lite planlöst för nöjes skull i solen och lade mina fruktansvärt menlösa uppgifter åt sidan för en dag. Och så mådde jag lite bättre.

Och nu mår jag fortsatt bättre. Astra Zenicas vaccin kanske stoppas, kanske rivs det i och med det upp ännu en rejäl reva i ens redan tilltufsade möjlighetshorisont, men det känns okej igen.

Men i förmiddags unnade jag mig verkligen ett sammanbrott.

Jag tror att det började redan i helgen, men sedan började måndagsmorgonen med att jag möttes av det här mejlet från den ofrivilliga vän jag dragit på mig i och med att jag skrev upp mig hos Arbetsförmedlingen: »My på Careerhub«. Hon hade skannat hela arbetsmarknaden å mina vägnar, sammanvägt mina erfarenheter och mina meriter och min arbetsduglighet, och kommit fram till att det fanns ett enda jobb som hennes AI-teknologi ansåg skulle passa mig:

Och det är klart att jag skrattade till. Jag tycker att jag hittills lyckats hantera min arbetslöshet med en viss självdistans och från något slags systemkritiskt ovanifrånperspektiv (som i den här långa texten), men vecka för vecka – ju närmre vi kryper tillsättandet av alla Stockholms lärartjänster inför höstterminen – desto oroligare blir man över att allt som står till buds för min arbetsföra person är statistroller i kvinnlig medelålders mellanösternskrud.

Kort därpå, som en rapp uppercut efter My på Careerhubs lätta jabb över trynet, fick jag en hemtenta i en av de distanskurser jag läser under våren, för att få ut min behörighet i svenskämnet mot gymnasiet.

Och jag blev inte ledsen över att den kändes överväldigande svår, inte nedstämd i och med att jag plötsligt kände mig stressad och jäktad.

Tvärtom. Helt precis tvärtom. Det som gjorde mig överväldigande ledsen var att det fick mig att tänka på vad jag har gjort av de här senaste fem åren; vad det är jag ägnat min 20-årsålder åt.

Jag hade ingen 30-årskris inför min födelsedag i somras, märkligt nog ingen alls, men nu i dagarna har den då uteblivna krisen sköljt över mig.

Av mina tio år som tjugonånting lade jag minst sju på universitetsstudier, och då pluggade jag under vissa terminer dessutom dubbelt under ett par terminer, bara för att försöka vara extra duktig och ambitiös.

Och det var inte en slapp tenta på en distanskurs som fick mig att plötsligt inse det, men plötsligt satt jag så här i förmiddags:

Jag har tagit mig upp ur det hålet nu, men jag tänkte försöka ge lite bakgrund kring hur jag hamnade där.

Jag vaknade till ett P1 Morgon-inslag om att ett finskt batteriåtervinningsföretag som använt sig av, den för batteriåtervinnare något okonventionella, metoden att dumpa tusentals ton av batteriavfall i olika håligheter i den mellansvenska landsbygden. Och att det företaget nu gått i konkurs, efter att de helt sonika bara slutat betala sina räkningar efter att den stora batteriskandalen briserat (det är inte lika kul att vara batteriåtervinningsentreprenör när det uppdagats att det entreprenöriella i ens batteriåtervinningsverksamhet bestod av att härma en klassisk gammal 1940-talsmetod, bland annat känd från Sundsvallsbukten). Och att nu, när de stackars avslöjade finländska entreprenörerna blivit påkomna och konkursombonade, så kan de lokala skattebetalarnas redan sargade kommunbudgetar få slanta upp de 40 miljoner kronor som saneringen förväntades kosta.

Och det fick mig att tänka på ett kärt återseende från igår kväll, då jag såg min gamle lärare från nationalekonomin på Stockholms Universitet i SVT-rutan. Professor John Hassler red ut till försvar för Region Stockholms taktik att, mitt under en brinnande pandemi och på tvärs med rådande sparkrav på flera akutsjukhus, göra ett överskott på nära sex miljarder kronor som de ska lägga på regionens redan polettstinna buffert inför framtiden:

Jag trodde att John Hassler, i egenskap av nationalekonomisk professor, var fullt upptagen med att utveckla rymdparasoll som ska rädda klimatet–

–men det finns alltid en liten lucka i schemat ifall man ges chansen att försvara den nationalekonomiska riktigheten i att skära ner i välfärden och det allmänna. Då kan man för en stund släppa silvertejpen och de stora tygstycken man köpt på Panduro för att kompensera för att ens ekonomiska teorier tagit någon särskild höjd för att planeten håller på att gå under.

Men det ska sägas att John Hassler inte alltid är snål när det gäller till huruvida skattepengar bör spenderas eller ifall de bör sparas. I våras, när pandemin slog till, så var hans inställning en annan:

Då gick Hassler på Ulf Kristerssons linje och ville ge 100 statliga miljarder kronor i månaden (jag gillar egentligen inte att slänga in utropstecken i en parantes, men här kommer några!!!) till alla de företag som kanske skulle få sig en pandemisk törn. Att det var ett måste fanns det tydligen färdigsnickrade nationalekonomiska kalkyler som gjorde glasklart. Så fort det finns ett batteriåtervinningsföretag som fått svårt med marginalerna på sitt dumpande av batteriavfall i mellannorrländska gropar måste man vara där med det moderata Joe Sakic-knycket med handleden:

Och lika glasklart är det att man inte kan lägga alla 108 miljarder skattekronor som Stockholms Region har i sin sjukvårdsbudget på faktisk sjukvård. Man måste faktiskt spara sex stycken av dem och det kan man faktiskt göra på många fiffiga sätt: på kvinnokliniken på Södersjukhuset har de anställda exempelvis tvingat fram flera bra idéer när nedskärningspiskan har vint över personalstyrkan. På en whiteboard i lunchrummet föreslogs det att man, för att rädda en budget som gick med sex miljarder i överskott, kunde »skippa Bragokex« till de nyblivna föräldrarna eller att man kunde »skippa det lilla påslakanet till babyfilten, räcker med bara handduken« eller bara »bädda snittsängen med endast plast (ej drag, ej engångs)«. Det är egentligen dumt att man ska behöva skriva sådana självklarheter på en whiteboard i ett lunchrum.

Alla som har läst sin nationalekonomiska astrologi, där Milton Friedmans stjärna alltid står i precis rätt ascendent, reagerar ju så här när den får veta att någon på en barnavårdsavdelning unnar sig mer än en plastbäddning av snittsängen:

John Hassler är en otroligt framgångsrik individ. Irene Svenonius, finanslandstingsråd i Stockholms region, är en otroligt framgångsrik politiker, som lyckats kryssa sig fram mellan utredningar om jäv och närmast veckovisa skandaler kring Nya Karolinska. Han som ägde batteriåtervinningsföretaget som dumpade allt sitt batteriavfall i mellersta Sveriges alla skrymslen och vrår är nog även han klassad som en framgångsrik individ av vår samtid.

Och mitt i denna samtid har jag fått en tenta som framstod så alldeles otroligt enkel att lösa. Och den gjorde mig, i all sin simpla enkelhet, så otroligt nedstämd.

För jag har ju känt det även tidigare den här våren, där jag själv bygger ihop en termin som ska bestå av de återstående högskolepoäng jag har kvar till min svensklärarbehörighet; att jag inte gör någonting riktigt.

»Om utbildningssatsningarna i alltför hög grad leder till överutbildning kan detta i stället leda till att tillväxten hämmas.«

Häromdagen läste jag Sven-Eric Liedmans bok Hets, om skolans historia, från de första civilisationernas skrivarskola för de få utvalda fram till dagens Toyota-inspirerade löpande-band-produktion av masterstudenter. Han lyfter hur nyttomaximerandet blivit universitetsvärldens själva ryggrad, hur universitetsstudier gått från något väldigt exklusivt (omkring 20 000 studenter på 1950-talet) till något som snart sagt alla måste ägna sig åt (idag är över 400 000 studenter inskrivna) och hur det leder till en skenande inflation i högskolepoäng, när alla med ett par naggslitna fackböcker, ett gem och lite silvertejp kan bygga ihop till en kandidat.

I denna veva lyfter han fram begreppet överutbildning.

»Den som studerat mer än han eller hon behöver för sitt framtida yrke är överutbildad. Det är slöseri med tid och pengar att kunna mer än man behöver«, skriver Liedman om samhällets utilistiska syn på saken.

Jag är hopplöst överutbildad vad gäller högskolepoäng, med mina två fullbordade utbildningar istället för en, men samtidigt så känner jag mig ofta så otroligt underutbildad vad gäller faktisk kunskap jag tagit med mig från alla de kurser jag avklarat. Och jag tror att det gäller för så väldigt många som pluggar vid dagens universitet.

Härom året använde jag den här meme-mallen för att sätta ord på känslan av vad många humaniorastudenter främst tog med sig från sina tre- eller femåriga universitetsstudier:

Sven-Eric Liedman, 81, nämner mycket i sin utmärkta redogörelse för skolväsendets historia och dess olika strömningar, men hans bok rör faktiskt inte den allra senaste strömning som jag fått korn på under de senaste månaderna som renodlad distansstudent: den ökade Fragbiteifieringen av de högre studierna.

Ingen av mina föräldrar har varit och nosat på några högskolepoäng i sina liv, så därför har jag nog alltid känt ett styng av stolthet när jag – som kommer från ett icke-akademiskt hem!!! – lyckats bra med någon tentamen.

Men de där högskolepoängen som ingen av mina föräldrar nosat efter, tryggt förvissade om att deras fyraåriga tekniska gymnasiebana skulle generera anställningstrygghet, är ju inte alls längre särskilt högt hängande frukt. Det är i många fall ren fallfrukt som bara ligger där, alldeles otroligt enkel att plocka upp för den med en fungerande internetuppkoppling.

Två av de kurser jag läser nu under våren är nästan helt och fullt byggda på att man ska göra inlägg i långa och otympliga och svagt gränssnittade forumtrådar. Det känns väldigt lite som att det är framtidsosande spetskunskap jag tillgodogör mig, väldigt mycket som att jag försöker klättra i rang på det gamla nätforumet Fragbite.

Den tredje kursen är en ren repris från förra året: föreläsaren, vars första PowerPoint-slide skrek ut att han »satt fast« utomlands och därför inte kom åt sina böcker hemmavid, lade upp en enda tiominuter lång introduktion där han välkomnade till kursen, sedan var precis alla andra föreläsningar upplagda repriseringar från 2020 års identiska kurs. Han tog helt sonika sina fjolårsinspelningar och slafsade upp allt på det anrika universitetets server i januari: här!, kolla på det där!, det funkade ifjol!, ha så skoj!, och så är hans vår räddad fram till dess att han ska tvingas klura fram en tentafråga i juni månad.

Det är ju inte seriöst, det han håller på med. Och då blir ju inte heller det jag håller på med seriöst. Jag har slösat min enda 20-årsålder på att vara mån om att vara väldigt duktig på något som inte spelar någon som helst roll; satsat mina livsbesparingar på en urspårad bluffvaluta som inflationen snart gjort värdelös.

Min tillväxt har hämmats. I en samtid som gynnar den entreprenöriella anda som genererar verkningslösa rymdparaflax eller stora mellansvenska kratrar fulla i batteriavfall så sitter jag dumdristig och sliter med något som inte skapar något som helst värde för varken samhället eller mig själv.

Jag är ingen entreprenör. Jag är en antiprenör.

Medan alla andra jobbar och köper bostadsrätter till nya rekordpriser så sitter jag och skriver inlägg i Fragbite-forumet i hopp om att jag bara är några inlägg ifrån att kunna inkassera några nya toppbetyg som i sin tur ska kunna ge mig en anställning, även fast jag innerst inne börjar inse att jag nog hade haft en större chans att hitta mig en anställning i svensk skola redan för fem år sedan, ifall jag helt hade hoppat över lärarstudierna och vänt mig direkt till någon ekonomiskt hårt pressad rektor.

I Sundsvall sprang jag bokstavligen in i mitt första lärarjobb, när jag – nyss hemkommen från Umeå, stukad av såväl portvinstå som en misslyckad västerbottnisk superettansejour – träffade min gamla SO-lärare på stan och på stående jobb erbjöds ett SO-jobb på en lokal friskola.

Nu, med alla dessa högskolepoäng och examen i ryggen, känner jag att jag kanske ändå måste skaffa LinkedIn och TikTok eller var man nu måste lansera sig som förstelärare för att kunna få en någorlunda trygg och stabil kommunal tjänst som lärare i den akuta lärarbristens Sverige.

Allt det här sköljde över mig och vidare ner genom mina tårkanaler när jag satt på en bänk i förmiddags, högst upp på en kulle intill Brunnsviken, och snörvlade om att jag haver slösat mitt enda liv på inte knulla och snus och travet (det hade varit hedervärt) utan på fotboll och journalistik och Fragbite.

Jag brukar kunna försöka se på mig själv och min tillvaro utifrån mitt eget perspektiv, där jag inte bryr mig särskilt mycket ifall det jag gör är till gagn eller förlust för mitt personliga varumärke på denna livslånga marknad man tvingats ut på, men i förmiddags var det som att jag inte kunde sluta se mig själv ifrån ett jämförande utifrån-perspektiv som betraktade mina levnadsval utifrån någon form av nyttomaximerande mall.

Och då höll det inte. Då brast det. Då unnade jag mig ett sammanbrott.

Jag ville bara berätta det. Att jag är ganska dum, att samtiden också är dum, att pandemin titt som tätt suger livsmusten ur en så till den milda grad att ibland bryter man ihop fullkomligt. Men så blir det bättre igen. På vägen hem, när jag kände mig glad igen men när alla jag mötte fortfarande verkade se min rödgråtenhet!!!, såg jag att en mäklarfirma satt upp lappar på flera adresser längsmed Roslagsgatan: en ganska tråkig tvärgata till Odengatan. På bilden smilade en ung mäklarkille upp sig intill en text om att han sålt en bostadsrätt rekorddyrt på just Roslagsgatan: över fem miljoner kronor för fyrtio-nånting kvadrat. 114 000 kronor kvadraten, förkunnade både texten och hans 114 000-kronor-kvadraten-smil.

Hade jag sett den på vägen till skolan hade jag summerat det som att mäklaren var ännu en individ som var allt det där jag inte kände att jag var: framgångsrik och lyckad och i fas med sin samtid.

Men nu stannade jag, tittade närmre, och noterade en sak i hans fånigt flinande anlete: han såg drogad ut. Han såg ut som en närmast övertydligt exempel på hur ingen i den där affären kan ha varit vid sunda vätskor. Rekorddyra 114 000 kronor för en enda kvadratmeter, mitt i en världsomfattande ekonomisk härdsmälta; här ligger en hund eller åtminstone en ohållbar bolånebubbla begraven. Den här samtiden är inte vid sunda vätskor, vårt samhällsbygge är inte vid sina sinnens fulla.

Tänkte jag. För då, på vägen hem, tänkte jag som vanligt igen. Och det är förvisso inte till glädje för många andra, men det är till glädje för mig.

Jag behövde bara en hel del stöd, en bra och Fragbite-frånkopplad bok och den unika typ av vårigt soliga lä-luft man än så länge bara finner i betongtrappan utanför SU, innan jag lanserat den tappad på flaska.

Fragbite-tentan är fortfarande kvar att göra, min lärares böcker är fortfarande i fel land och ingen på lärarmarknaden kommer göra vågen när jag blir färdig och staplar dessa nya högskolepoängen överst i en redan alldeles onödigt tilltagen hög av snart bortinflaterade poäng.

Men det känns okej igen, i sin kontext.

Fredagsveven: Den nya breda vänstern

Huka er i i torgklungorna, för nu laddar han om med nytt menlöst content!

Inte ens öppna och infekterade stridigheter mellan redaktionsledningen och de nya ägarna, som portalen rapporterat om i veckan, kan numera hindra Pirkt.se att komma ut med den åter veckovisa Fredagsveven. I pandemiskt isolerade tider som dessa, när vardag och helg och dag och kväll glider in i varandra, är det viktigt att ha någonting att binda upp tillvaron kring och i mitt fall är det delvis att bestämma för sig själv att en fast punkt på fredagseftermiddagen, efter att man flexat ut från sina distansstudier, är vigd åt fritt vevande:

Och den här veckan har jag tänkt att inleda veckans vev med några tankar om vad en modern och verkligt bred vänsterrörelse måste rymma under sitt paraflax under 2020-talet. Vi lever i en era av snabba omställningar och teknologiska landvinningar som minst sagt utmanar den gamla hederliga men något naggslitna svenska modellen på arbetsmarknaden. Vi har inskränkningarna i strejkrätten, vi har prekariseringen av yrken i bransch efter bransch i takt med gigjobbens utbredning och vi har nu också en ny aktör som slagit sig in i kilen mellan arbetsköpare och arbetstagare: robotarna.

I veckan nåddes jag av nyheten att Foodora och Tele2 lanserat en egen liten Star Wars-artad rörlig plåtbytta som ska kunna köra ut »framtidens leveranser« utan mänsklig hjälp.

Och hur svarar vi i vänstern på detta nya lilla BB2-gulliga hot?

Skrev Marx något om de lilla rosavita självkörande minibilarna, kanske? Hann Engels med något om det?

Nej, i stället för att gå till de gamla läggen och leta efter svar hos gamla 1800-talstänkare tror jag att den nya och bredare vänstern måste höra av sig till en helt annan typ av tänkare för att få hjälp att attackera detta 2020-tals-bekymmer. Jag tror att den verkligt breda vänstern, som är pigg och på-tårna-stående nog för att anpassa sig efter tidens tand, måste våga inkorporera den gamle Formel 1-kommentatorn Janne Blomqvist i sitt stall av centrala tänkare.

Sedan Micke Dubois tragiska bortgång så borde det vara den andre RobotWars-kommentatorn, Janne Blomqvist, som har bäst svar på hur vi bör tackla på de senaste robothoten på våra svenska gator. Bara Janne Blomqvist kan säkert veta ifall det är Sir Killalot, med dennes gripstarka klo, eller Chaos2, med sin otroliga flippförmåga, som vi bör skicka ut på Stockholms gator för att göra processen kort med det lilla försvarslösa Foodora-åbäket.

Min vän Sinan Akdag, som är expert på postmoderna konsumentfrågor och ny teknik, lade sig i debatten och menade – med all sin expertistyngd – att det var gamle Hypnodisc, med dennes fruktade sågklinga, som var bäst lämpad för uppgiften.

Men Pirkt.se är förstås inte en portal som uppmuntrar till varken gripklo- eller flippvåld och allra minst till ituklyvning av stackars AI-styrda fordon, utan som den nyanserade vänsterröst portalen vill vara i debatten så kan den nöja sig med att lansera gamle trofaste husroboten Sergeant Bash – inte sällan refererad till som »robotarnas Steve Galloway«, efter den ex-allsvenske profilens menlösa roll som assisterande domare i Gladiatorerna – skulle kunna figurera som någon typ av opartisk upprätthållare av robotlag och robotordning på Stockholms gator.

Det är 2021 nu, Trump är borta, Joe Biden återkritar på en massa klimatavtal och all världens miljöfonder går ungefär lika bra som Pets.com-aktier gick innan IT-bubblan sprack. Jag tänker ofta att nu har vi åtminstone börjat ställa om och rört oss bort från de allra ruttnaste av energikällor, men ibland snubblar jag in på Wikipedia-listan över världens största företag och blir lite nedstämd:

I topp har vi två företag som lever på att vi ska förköpa oss på onödiga prylar som skeppas runt hela planeten, men därefter så har vi en mängd oljebolag man knappt hört talas om: kinesisk olja, följt av nederländsk och saudisk, innan vi finner IT-pryltillverkaren Apple (som har en viss mängd koboltblod och ett par kinesiska arbetsdödsfall på sina nävar) och ett bilföretag och sedan ännu ett oljebolag.

Retail, retail, oil and gas flera gånger om, electronics, automotive, oil and gas igen – är det så världen ska se ut 2021? Jag trodde faktiskt inte att det fortfarande såg ut så, måste jag säga.

Men jag har medvetet strukit över ett av företagen i listan, för att jag kände att just det företaget var ett företag vars höga omsättning var ordentligt logisk. Den kändes rätt och riktig. För så här i mars månad, när man börjar få rätsida på tillvaron igen efter den mörker- och köldsmocka som vintern alltid sätter rakt i trynet på en, så börjar det bli tydligt för en varför just det här företaget är så givna på listan över de företag som omsätter mest pengar i hela världen.

Man hittar dem nämligen överallt.

Den obligatoriska standardvanten med det copyrightskyddade Thinsulate-materialet, som alla människor som bor på våra breddgrader finner sig själv köpandes i tid och otid. Efter en vinter kan man gå igenom sin hatthylla och finna drösvis med marginellt olikfärgade Thinsulate-vantar av marginellt olika form och storlek.

De köps i drivor. Någon enstaka här och där, till synes i farten när man viker in på Stadium för att ta skydd från det nollgradiga snöblandade, men när vintern summeras så är de överallt.

Helt i skymundan så är Thinsulate-vantens omsättning givetvis en av världens största.

Och till skillnad från oljan och gasen och bensinbilarna och de konsumismhetsande jättekedjorna är det inte ett företag jag tror att vi vill nedveckla i det samhälle jag tror att vi vill bygga.

Vår depressiva anti-tillvaro börjar sätta sig på ett oroväckande sätt, men jag undrar om inte det här var det tydligaste exemplet på länge, när Sundsvalls Tidnings enkätfråga häromdagen inte lyckades bli gladare än så här:

Till sist måste vi ge lite efterhandsberöm till den trogne Fredagsveven™-läsaren och den ideelle contentskaparen som på den här portalen har fått göra sig känd som Den Bilburne Befruktaren.

Hans spaning om att Johan, grävmaskinisten från Gift vid första ögonkastet, satt på ett par ordentligt Hide The Pain Harold-vinklade ögon har åldrats alldeles otroligt bra.

Detta i takt med att hans nyblivna fru gjort tillvaron nära nog omöjlig för honom.

Vi behöver inte ens anamma förra veckans påkostade och rörliga kokgubbemontage för att se att i de där ögonen, som just blivit utskällda för att ha varit för bestämda och minuten senare för att ha varit för veliga!!!, gömmer det sig en illa byggd Hide The Pain-fasad.

På samma tema vill jag också ha fört till protokollet att GVFÖ-deltagaren Susanna verkar leta efter den närmast unika kombinationen av klassisk skogshuggarman och normbrytande intersektionell woke-feminist, vilket nog är fullkomligt chanslöst att lyckas med. Klart är ju i alla fall att grävmaskinisten Johan, 31, inte fyller ut den specialdesignade tröjan fullt ut.

Men! Men!!! Ett faktum som gick många förbi var att Johan begick ett alldeles sensationellt stort normbrytande då det vid bastubadandet stod klart att han – i egenskap av 31-årig grävmaskinist på nära två meter – inte tyckte om att dricka öl. Att han satt där i bastun och näbbade på vad som uppgavs vara någon typ av blandsaft måste ha varit något av det allra mest normbrytande som synts i reguljär teve.

En tredje och sista spaning hinner vi med från gårdagens starka avsnitt av Gift vid första ögonkastet och det är givetvis Tacomannens utläggning om vad som faktiskt gömmer sig i hans drömtaco. Han har hela världens skafferier till sitt imaginära förfogande, men han stannar vid den här fyrlingen:

Det har han förstås fått löpa gatlopp för: att stanna vid den gamla köttfärs-isbergs-gurka-majs-fyrlingen är att klassas som extremistiskt i tråkighetshänseende, men just faktumet att han ändå slänger in några blad av just isbergssalladen tycker jag borde ha fått folk att stanna upp och tänka till innan man slänger ur sig smädelser och sågningar.

För apropå just isberg så är det ju så att det är mycket som inte syns i en uppräkning av drömingredienser i ens drömtaco. Vi måste se på den isbergsbleka uppräkningen av tacofyrlingen som ett isberg i sig, som gör det tydligt att det inte främst är så att 28-åringen är tråkig på grund av att han inte uppskattar fler ingredienser än några av det svenska kökets allra tråkigaste – utan att han är tråkig av skälet att han verkligen måste uppskatta den torra brödsmaken av vetemjöl.

Jag vet inte om det är bättre, men det är ett bortglömt perspektiv i tråkighetsdebatten.

Öppet bråk mellan redaktionsledning och ägare på Pirkt.se

En redaktionsledning som satsar på att återlansera gamla fiaskokoncept som Fredagsveven och nylansera obskyrt undangömda GIF-flikar.

Nya kontroversiella ägare som trott sig ha investerat i ett »spännande medialt projekt« och som försökt lägga sig i publicistiska beslut.

Mellan dessa parter råder just nu fullskaligt krig hos portalen Pirkt.se.

– Jag trodde aldrig att Rasse Rasistsson kunde vara en lynnig ägare att arbeta för, säger den meriterade redaktionschefen Erik Löfgren besviket.

Han tar emot inne på Pirkt.se:s redaktion på Östermalm i Stockholm. Erik Löfgren suckar och drar handen över sin kala skalle.

– Här, säger han och pekar på en punkt ganska högt uppe på hjässloben. Här uppe brukade mitt hårfäste sitta, innan hela den här härvan drog igång.

Han pekar på några stackars ensamma hårsäckar som ser ut att ha utgjort lösa konturer till ett ganska högt sittande och gravt invikt hårfäste, det som i publicistbranschen brukar kallas för ett Ivar Arpi-fäste.

– Nu har stressen gjort att det dragit sig tillbaka ytterligare, summerar han och drar på nytt handen över den bleka hjässan.

Det var i förra veckan som Pirkt.se-konflikten, som till centrala delar liknar den som härdsmälta som pågår på webbtidskriften Bulletin, brakade lös. Enligt samstämmiga uppgifter handlar det om ett öppen bråk mellan redaktionsledningen på portalen och den kontroversiella ägaren Rasse Rasistsson, som köpt upp portalen från det nederländska konglomerat – primärt fokuserat på verksamhet som rör mer konkret gycklande – som under lång tid behandlat mediehuset väldigt styvmoderligt och inte sällan låtit den årliga webbhotellsfakturan passera sitt förfallodatum.

Enligt uppgifter ska Rasistsson omgående haft synpunkter på det redaktionella innehållet på portalen och försökt lägga sig i publicistiska beslut.

– Förra fredagen skulle jag trycka ut den nygamla Fredagsveven™ om vanligt, med överblivna spaningar från veckan som gått, för att glädja de två nära vänner som jag vet sitter och väntar på att få sleva i sig de slappa spaningarna inför helgen. Det var lite om Rud Stewarts besök i Sundsvall, någon slarvigt använd The Office-referens, en genomgång av senaste Gift vid första ögonkastet-avsnittet… Det var det gamla vanliga, säger han.

Men när redaktionschefen loggar in i plattformen på kvällen så ser han istället att ett annat inlägg toppar portalens startsida, upplagt av den nye ägaren Rasse Rasistsson som olovligen loggat in i publiceringsverktyget och publicerat en externt skriven text, fylld av smädelser och malplacerade hugskott.

Redaktionsledningen fattade beslutet att snabbt plocka bort texten på fredagskvällen.

– Vi såg direkt att »oj, här har vi en text som genererar väldigt stor trafik«, och det går ju helt emot de redaktionella stadgarna på Pirkt.se. Och så skymde den ju sikten för den menlösa text om hur svärmiskt den medelpadskt lokale köpmannen Kjell Larsson tittade på den låtsas-Rod Stewart han vallade genom stenstan, sommaren 2012; den text som vi visste att två nära vänner till portalen sagt sig vara villiga att läsa.

Beslutet att plocka ner den kontroversiella svadan fick de nya ägarna att rasa. I flera långa Facebook-meddelanden tar ägaren Rasse Rasistsson heder och ära av redaktionsmedlemmar på Pirkt.se. Rasistsson lyfter bland annat upp den gamla »plagiatskandalen« från 2015, där för stora delar av en genomgång av humörföreläsaren Jesper Carons värv ska ha varit skärmdumpade från Carons egen webbplats, och »Branded Content-skandalen« från 2019, där ett insmickrande inlägg om Matsmart.se:s utförsäljning av Jarmo Sandelins nylanserade nötpåse för golfare inte nog tydligt markerades som sponsrat innehåll.

Under onsdagen ska ett redaktionsmöte ha hållits på videoverktyget Zoom, där inte bara redaktionsmedlemmar utan även den nya ägaren deltar. Under mötet är stämningen extremt aggressiv. Rasse Rasistsson anklagar journalister på Pirkt.se för att vara lögnare, att konspirera mot honom, att ägna sig åt nepotism och socialt spel och att det finns en »anti-Rasse-regel«.

»Pirkt.se är en helt ny portal som går ut på att inte göra det pirkt.blogg.se gjorde.«

Dessutom ska Rasse Rasistsson, ivrig att använda portalen för sprida sin egen världsbild, ha irriterats på att redaktionsledningen valt att lansera en ny flik på portalen: pirkt.se/gif.

Den väl dolda fliken präglas av en långsam buffring för liverapporteringstjänsten gör att hela sidinnehållet hålls dolt i ett antal sekunder, vilket får den att framstå som helt tom på information. Men tanken från portalledningens sida är att samla all portalens rapportering kring GIF Sundsvall under fliken, även om det hittills mest resulterat i att reportertjänster och arbetstid skickats ner i vad som beskrivits i branschen beskrivits som ett »cyberrymdiskt slukhål«.

– Jag försökte tålmodigt förklara för Rasse att »visst, det var nog inte mer än två-tre läsare som letat sig in i liverapporteringen från cupmatchen mot Sandviken senast«, men precis när jag skulle ge mig in i en längre utläggning om vikten av att försöka vårda den fina relation som portalen byggt upp med flera medelpadska fotbollsfarbröder genom icke-kommersiellt gångbara mjuggflikar, så blev jag mjutad.

Löfgrens ljud ska ha stängts av, mitt i en viktig publicistisk utläggning om vikten av att vårda portalens mellannorrländska fotbollsarv och det kloka i att ge det nya och copyright-befriade matchanalytiska segmentet Fyra stekta sparvar mer tid. Samtidigt ska ägaren Rasse Rasistsson ha tagit ton i en aggressiv svada som enligt läckta videoupptagningar ska ha låtit så här:

»Pirkt.se är en helt ny portal som går ut på att inte göra det pirkt.blogg.se gjorde. Varför tror ni att våra läsare vill läsa Pirkt.se? Ja, det är just därför. Och då vill ni nu skapa något slags blogg.se-version av Pirkt.se genom att låtsas att er publicistiska integritet är hotad. Det här är lögn, det här är vansinne! Ni kommer att sänka Pirkt.se!«

Under mötet är flera medarbetare och andra inlyssnare förtvivlade över vad som håller på att ske. Löfgrens egen farmor, en av portalens mest trogna läsare, utbrister: »Håller det på att braka ihop? Vad händer?«

Erik Löfgren lutar sig tillbaka i sin snurrstol och suckar. Han berättar att han, precis som många andra, lämnat långa och respektabla journalistkarriärer för att jobba på Rasse Rasistssons flaggskepp Pirkt.se. Han berättar att han skrivit sport för ansedda Dagbladet i Sundsvall och att han skrivit viktiga identitetspolitiska ledarkrönikor om sin flintifiering i Länstidningen Östersund, men att han nu lämnat de etablerade mediehusen verkligen trodde på det nya projektet under ledning av den karismatiske men kontroversielle Rasse Rasistsson.

– Och så blir det så här: att Rasse Rasistsson visar sig vara en fradgande galning med vad som verkar vara en mycket illa dold rasistisk agenda för sin plattform. Det hade jag aldrig kunnat tänka mig.

Fredagsveven: Kul att så många visat intresse

Varje fredagseftermiddag skickar jag ut en av norra Europas allra minst finmaskiga håvar för att försöka fiska upp överblivna gamla spaningar från diverse chattgrupper. För att sedan kunna smattra ner (de inte sällan knyckta) spaningarna riktigt rappt och tanklöst behöver jag sätta en deadline för inlämning av förslag, för att sedan låta fingrarna dansa en riktigt taktlös schottis över tangenterna i vad som med litterära termer brukar kallas för något så specifikt som en »medvetandeström ur ett medvetande man absolut inte vill ha inblick i«.

Förra veckan skickade en nära vän in ett bidrag precis efter det att inkorgen slagit igen, men det var så pass talande för vår tid att det får en plats i denna veckas samling. För jag har känt mig lite nere i veckan, trots att både solen och den metrologiska våren gjort sitt bejublade intåg, och jag tror att jag kunnat härleda den upplevda deppigheten till just faktumet att det är vår, men att man – om man följer några som helst myndighetsrekommendationer – inte tillåts göra det som hör våren till.

Sällan har väl den samhälleliga tvångströjan känts stramare och mer kliande än när den här uppdateringen dunsade ner inför den förra helgen:

Uppmaningen att äta ensam på matställen inne i köpcentrum kan vara en av de minst levnadsglada uppmaningar som lämnat en näbb genom alla tider.

Bill Murrays karaktär i Lost in translation har de vita dukarna och utsikten, men det Folkhälsomyndigheten uppmanar till är ju det där sorgsna ensamtuggandet på Taco Bar i Birsta City, där man uppmanas sitta mol allena och dippa några torra majschips i lika delar creme fraiche, röd medium-sås och tacokryddad blandfärs.

Ingenting säger mer om vår svenska ovilja att helt klappa ihop hela samhället än att vi låter matserveringen inne i större köpcentrum hålla öppet – men bara servera en ensam stackars sate, som måste sitta där inför den fullskalig insyn som alltid präglar den öppna planlösningen i galleriors »food courts«.

Att sitta där helt själv, tålmodigt tuggandes på ett tacokex i det vidöppna landskapet, måste bjuda de förbipasserande på samma inblick i en grav ensamhetsproblematik som mina sista besök hos en frisör gav alla förbipasserande en inblick i en eskalerande flintifieringsproblematik.

I tisdags ringde jag min farmor. Hon beklagar sig sällan, min 86-åriga och nästan unikt pigga farmor, men nu ondgjorde hon sig över att hon tvingats ägna stora delar av dagen vid telefonen och datorn.

Detta då regionen i Västernorrland erbjudit alla som fyllt 75 år att boka tid för vaccination. Det var ungefär 30 000 individer som skulle in på en sajt eller ringa ett nummer och det gick ungefär som man kan tänka sig när 30 000 individer skulle in på en enda landstingssajt och ringa ett landstingsnummer.

Det var förvisso fler än bara 75 plussare som ringde in, men jag tackar Sundsvalls Tidning för att jag får skärmdumps-låna deras rapportering från fiaskot. I tidningen uttalade sig nämligen en Sten Ekström:

Bokningssidan som 30 000 alla åldrade västernorrlänningar skulle gå in på kunde inte leverera, inte heller telefonlinjen, som krävde 74 påringningar innan man till slut kom fram till ett nej-svar.

Men Karin Sellgren, regionens projektledare, lyckades ändå låta väldigt positiv när hon summerade dagen för tidningen:

Låter hon inte lite väl mycket som att hon och hennes region just haft ett biljettsläpp till en konsert med Europe i Tonhallen där intresset varit överväldigande? Det låter lite som att det är Region Västernorrland som gjort någonting som fått folk att rusa till telefoner och datorer för att engagera sig i detta nya initiativ från den lokala företagsandan, som att detta i grunden är en framgång för länet: att dess åldringar är rätt sugna på att inte sitta isolerade i sina lägenheter, som vore våren och sommaren eller hela livet en vara på en marknad som Region Västernorrland tillhandahöll.

Någonstans är det också symptomatiskt för valfrihetsvurmandets Sverige, att inte kunna bara dela ut tider till var och en av åldringarna, under en period då alla åldringar i princip bara sitter hemma, hela dagarna, och väntar på att få komma och vaccinera sig. Nej, istället måste man göra allting till en Håkan Hellström-på-Ullevi-tävling i www-snabbfingrighet, där Gösta får vaccinet först för att hans barnbarn hjälpt honom genom att koppla upp Göstas vaccinsug mot den robot-anordning som barnbarnet riggat för att auto-nypa åt sig tider i stockholmska padelhallar.

Med det sagt så går det bra för Region Västernorrland. Eller, ja. Bra och bra, de har väl otroliga problem med sin sjukvård och budgeten går ju käpprätt åt fanders, men vad gäller just lanserandet av nya grejer som det finns ett stort intresse av så verkar det gå bra. Nu succén med trycket på vaccinet, men även förra veckan kom det ju glädjebesked:

Jag läste inte pressmeddelandet till nyheten, men om Karin Sellgren fick någon syl i vädret så bara antar jag att hon gladde sig åt hur många som visat intresse för hennes rättspsykiatriska anstalt.

I veckan togs den här nyheten upp i flera medier:

Memmo-fenomenet har inte bara visat oss ett nytt mörker vad gäller det kändiskopplade mellanförskapet (Jeppe Hussfelt som väser fram att han finns tillgänglig för en digital femtiolapp kan få fungera som exempel) utan nu också givit en svensk Rod Stewart-imitatör ett medialt uppsving.

Men SVT och alla andra som rapporterade om nyheten som om det vore Micheal Deans första mediala genombrott, men då har man inte koll på sin medelpadska lokaltidningshistorik. Nej, Sundsvalls Tidning slog nämligen redan 2012 på den stora trumman när »Rud« gästade stan i samma veva som Rod Stewart skulle uppträda.

Det är sedan dess en medelpadsk Tinder-sanning att man bör ge sig ut på marknaden för att försöka hitta någon som tittar på en som den lokale företagaren Kjell Larsson tittar på en påstådd Rod Stewart som han vallar runt i Stenstan för att lura till sig uppståndelse i lokala medier.

En av veckans stora snackisar var förstås det långa och inte så lite rättshaveristiska inlägg som Kristdemokraterna Stockholm publicerade i veckan, där de anklagade Socialdemokraterna för att bedriva en trollkampanj mot Ebba Busch i sociala medier:

I Facebook-inlägget påstår de bland annat att sossarnas trollfabrik ska ha försökt elda på folk (som annars inte brukar ha några åsikter om att en ung partiledare försöker näbbdra en 81-åring på dennes bostad) att ha negativa åsikter om att en ung partiledare försöker näbbdra en 81-åring på dennes bostad:

I den andan fortsätter det: allt negativt som kan ha figurerat runt Ebba Busch den senaste tiden ska sossarna ligga bakom via denna anonyma trollfabrik, tydligen. Och det må väl vara hänt: det kanske är en klok medial strategi i post-sanningens svenska politiska landskap 2021.

Men jag tycker att KD går för långt när de fortsätter och fortsätter och fortsätter till dess att de till och med lyfter det här:

Det här är ju faktiskt helt klart en socialdemokratisk kommunikationsstrategi, att försöka etablera det begreppet (jag har sett flera sossar på Twitter försöka nagla fast det), men det har inte alls fungerat. Det har inte satt sig. Ingen känner igen begreppet utanför den socialdemokratiska partibubblan har snappat upp det. Men genom att nu själv lyfta upp så många saker som går fel just nu för KD så går partiet i en klassisk gammal Michael Scott-fälla som de gillrar för sig själv, när de lanserar sig som lite väl stora förlorare.

Jag tycker att Ebba borde vända sig till experterna på Stockholmskontorets kommunikationsavdelning och gråta fram denna drapa:

Det var länge sedan vi pratade om filterbubblor. Jag tror inte jag haft ett tydligare »oj, lever jag i en bubbla?«-moment än när den 28-åriga killen i Tacoparet från Gift vid första ögonkastet gjorde den här utläggningen rätt in i selfiekameran, efter att de haft en diskussion kring barnuppfostran:

Jag trodde att han gjorde en karaktär! Genom hela hans argsinta monolog trodde jag att det var på skoj! Jag trodde inte att en 28-åring kunde vara så genuint kokande över att nyss ha fått höra att han kanske inte skulle få köpa kläder enligt sin gamla välfungerande och genom generationer beprövade mall: rosa klänning och blå kläder med bilar.

Men icke: han var illa dolt upprörd och undrade hur det skulle gå, det här med giftermålet, för att hans nya fru tyckte att båda kunde ha samma kläder.

Det är ibland svårt att försöka förklara exakt hur en »kokgubbe« ser ut, den glädjelösa :)-gubben vars tomma blick försöker uppbåda en fasad av glädje, men här har vi den; när en 28-årig man från Allingsås försöker uppbåda ett leende, trots att han nyss fått veta att hans framtida som kanske ska tvingas växa upp utan ett enda bilmönster på tröjan:

Till sist lade jag märke till den här reklamen:

Lån för människor! Fan så bra. Privatpersoner som lånar till saker låter ju jättesmart! Jag har i och för sig hört någonting om att hushållens skulder i Sverige har skenat fullkomligt bortom all kontroll (som av en slump i samma veva som den svenska statsskulden har eroderat bort efter decennier av kroniska mjuggnedskärningar), men när jag försökte kollade upp saken hos Finansinspektionen så gav de mig bara delvis rätt:

Hushållens skulder är väldigt höga, men det är nog dags även för homo sapiens sapiens att hala fram lånelöftet.

Toppen av olika isberg

I helgen lät jag Dagens Arena publicera en längre Pirkt.se-text som en essä (det är franska och betyder »spaning«), under förutsättningen att de inte utelämnade en enda liten skärmdump eller rörlig gif-bild utan att inlägget fick vara lika yvigt och voluminöst (jag är en essäist nu, jag måste använda de här orden) som på portalen.

Det var mycket glädjande att få sticka upp och synas i det samtal som förs kring den svenska skolan. Idag satt jag faktiskt – i ett annat ärende – och letade igenom arkiven efter saker jag publicerat i offentligheten och slogs av att det ändå… var en del. Jag trodde att jag krystat fram tiotalet vinklar till ledarkrönikor för Länstidningen Östersund under mina dryga två år som gästkrönikör, men det var nog uppemot fyrtio – och flera av dem blev jag faktiskt glad över att bli påmind om. Jag hittade texter från Arbetet och jag hittade debattartiklar som jag skrivit under Lärarförbundets flagg. Ja, där fanns ändå en viss mängd opinionsvevande från en mellan 25- och 30-årig man som gillar en fungerande välfärd, ogillar världsunika riskkapitalistkranar och som själv varit rätt orolig – först över att behöva gå in i väggen i sitt framtida yrke och sedan över att kanske inte få chansen att gå in i väggen i sitt framtida yrke.

Men hur mycket jag än brukar gilla att tuta i mitt eget horn så kan jag inte påstå att min redogörelse för GigNation-verkligheten som råder bland dagens nyexaminerade lärare har varit skoldebattens viktigaste under de senaste dagarna.

Nej, imorse kom jag mig för att läsa den här lilla nätta sammanfattningen som Marcus Larsson gjort av det han twittrat ymnigt om under de senaste veckorna: att det är viktiga för en vänsterdebattör i skolfrågan är att peka på att det är hur skolvinsterna kommer till som är det allra mest akuta bekymret och inte hur stora de är. Jag måste säga att jag var lite skeptiskt inställd till hans twittrande (»hallå ska jag inte få gasta om hur Academedia slog alla tiders rekord och gjorde en vinst på 173 miljoner kronor förra kvartalet???«), men inlägget – som är kort och koncist och sammanfattande – fick mig att förstå vad han menar.

Man kan göra både och. Man bör givetvis fortfarande koka över att hundratals miljoner i skattemedel försvinner iväg till riskkapitalister och andra aktieägare, när de var tänkta att gå till skolbarns utbildning, men man bör elda upp folket än mer kring just hur de kommer till. Jag tycker att jag har försökt göra både och genom åren (bland annat här, där jag försökte sammanfatta kontentan ur Larssons lysande redogörelse De effektiva), men jag hade verkligen inte koll på det Marcus Larsson lyfter i det här inlägget: exakt hur omöjligt det blir för de svenska kommunerna att klara sin ekonomi när friskolor etablerar sig och knycker deras elever ur klassrummen. Att när 100 procent av skolpengen försvinner – då en elev lämnar kommunala skolan för exempelvis Internationella Engelska Skolan – så tvingas kommunen stå kvar med 90 procent av de kostnader de hade för den eleven. Kommunen kan inte – med sitt bredare ansvar än friskolorna – anpassa sig blixtsnabbt för varje elev som lämnar klassrummet; ett klassrum som plötsligt har 24 elever istället för 27 kanske rent kalkylmässigt gå ner från 1,00 lärare i klassrummet till 0,91, men en så länge är lärare fortfarande så omoderna att de bara görs i heltal.

»… lokalerna står där de står och halvfulla klassrum behöver också lärare, så enda egentliga sättet att anpassa kostnaderna till en mindre budget är att öka lärarnas arbetsbelastning och att försämra elevernas möjligheter till stöd.«

Marcus Larsson beskriver hur vinstregnen över Internationella Engelska Skolan och Academedia och alla de andra »vinnarna« på skolmarknaden bara är toppen på ett isberg som får ännu värre skadeverkningar än att ett antal hundra miljoner per kvartal försvinner iväg till börsspekulanter i Benelux-området. Själva marknadsskolan svälter kommunerna, inte ens sakta men säkert utan snabbare och snabbare för varje friskoleetablering.

Vilka som får betala för det? Mina framtida kollegor och (förhoppningsvis?) jag, när jag väl får en tjänst ute i skolan, då de miljoner i skolbudgeten som saknas måste jobbas igen med hjälp av »effektiviseringar« i skolverksamheten. Det blir omöjligt att få ihop en fungerande kommunal skola inom det här systemet, med det här uppenbara systemfelet.

Jag försökte illustrera Larssons poäng med en liten bild.

Visst både kan och borde man fortsätta bli arg på Internationella Engelska Skolans grundare Barbara Bergström där uppe på toppen, men det är viktigt att hålla koll på det stora isberget nedanför; det som bara syns när välfärdsgranskare närläser i de floskeltäta kommunala budgetarna.

Jag tänker att man kan tänka på skolmarknadssystemet som man kan tänka kring utgivningen från den nyblivne essäisten Erik Löfgren. Det finns tydliga saker uppe ovanför den offentliga ytan som man kan irritera sig på, men där under gömmer sig också ett mycket större berg av oegentligheter.

Man kan verkligen tycka att hela alltet är förjävligt.

Fredagsveven: Nya hårda kolor ner i kratern

Ännu en vecka har passerat och några riktigt svaga spaningar har legat och gonat till sig under veckan, lite som min vän Johan Martinssons kokning gentemot McDonalds vid tågstationen hade fått ligga och bubbla under ytan hos honom innan Pirkt.se äntligen gav honom chansen till ett kaskadande utbrott. Intervjun var inledningsvis tänkt att fungera som ett delmoment i succékonceptet Fredagsveven™, som tänkt ta medelpadska marknadsandelar nu när Björn Brånfeldts stående fredagskrönika försvunnit ur Mittmedia-koncernens utgivning.

Men Fredagsveven™ är inte ett utrymme för viktig och djuplodande journalistik som går till botten av den fel-levererade papplådan med pikant El Maco-krydda, utan en friare konstform där lösa hugskott till spaningar kastas ner som hårda kolor i en cyberkrater av mänsklig icke-närvaro.

Så även denna vecka. Vi börjar med det alltid lika aktuella hälsoämnet. Speciellt under rådande pandemi och allt det stillasittande som isoleringen medför så är det förstås av godo att Stockholms Stad gör sitt för att försöka lyfta möjligheterna till lite spontan egenträning i hemmets trygga vrå.

På affischer runtom i staden ser man en öm moder som begår »utfallssteg« när hon hjälper sin lille knodd att knyta skorna i hallen eller en mysig trädgårdspysslare som utför »marklyft« när hen skottar upp lite jord med spade. Fyndigt, trevligt, mysigt och kanske till och med bra och viktigt.

Jag stöttar alla typer av kampanjer som främjar liv och rörelse. Detta är trots allt en portal som tillhör en före detta fotbollsföreningsmänniska och en mittback som ett tag svävade omkring i det mellanförskap av semiprofessionalitet och fritidssyssla som bara division 1-vardagen erbjuder den postgymnasiala ungdomen.

Men det här är också – vilket blivit allt tydligare i takt med att min politiska medvetenhet tagit steg framåt och min skalpvegetation tagit minst lika många steg bakåt – en portal som tillhör en flintifierad individ. När man rent identitetspolitiskt kategoriserar sig själv som flintifierad och samtidigt har utvecklat en ett visst tycke för matlagning och uppskattar att stå i köket så är det outsägligt trist att Stockholms Stad ska behöva…

… porträttera oss så här: som muskelmän som inte kan lyfta pastavattnet av spisen för den välkokta al dente-pastans skull – utan som gör det i en ren skenmanöver för att i mjugg få in lite discogymmnade av överarmen.

I veckan briserade också nyheten att Bulletin, den nya nyhets- och opinionssajten som skulle bidra med något så efterlängtat och nyskapande som ett blåbrunt och konservativt medialt perspektiv på samtiden, har knyckt artiklar av etablerade mediehus utan att ange i artikeln att nyheten var hämtad någonstans ifrån.

Den nye chefredaktören Ivar Arpi (med vad vi inom den flintifierade rörelsen brukar kalla för ett bulletinskt hårfäste) gick ut och berättade att personen som skrivit på nyhetssidan var fel person och att han dessutom hade fel hjälp från sina chefer, men att personen nu omlokaliserats.

Det kanske är sunt. Det är ett sätt att hantera krisen. Men varför inte bara omfamna den namnmässiga likheten med den gamla mediekanalen Bullen, och sedan löpa den linan ut och göra det till hela sin publicistiska idé att börja alla artiklars sidhuvud med en standard-disclaimer om att »det är inte reportern i artikeln som har skrivit texten«?

Allt som skiljer Bulletin från Bullen är väl en stavelse och ett typsnitt som en ukrainsk nazistgrafiker ser ut att ha hittat i sitt gamla kartotek, och det lilla faktumet att de inte har anlitat Martin Timell än. För det är väl bara en tidsfråga innan en uttalad genusvetenskaps-ifrågasättare som Ivar Arpi tillsätter en krönikörroll som går ut på att TV4-män ska få vara TV4-män i redaktionella badtunnor.

Det här är en portal som inte gjort sig känd för mycket, eftersom läsekretsen är snävare utformat än ett Löfgrenska släktträdet (den senaste taktiken för att nå spridning är att parasitiskt suga sig fast vid Medelpads allra starkaste clout-värddjur genom att låta Johan Martinsson få fritt spelrum). Men om den gjort sig känd för något så är det nog en enveten skepsis kring 16 Weeks of Hell-kulten, där bland annat årslistan över 2020 lyfte den otroligt icke-eftersträvansvärda håglöshet som skaparen Tony Andersson utstrålar. Grundaren till konceptet går själv omkring med en lyster man sällan finner hos den som har ett stadigt mål mat om dagen och ofta har jag tyckt att skillnaden mellan före- och efter-bilderna på magen hos någon gammal sportprofil i 50-årsåldern primärt har haft ljussättningen att tacka för de upplevda åtstramningarna.

Men så i veckan så flimrade det förbi en nyhet om ett av 16 Weeks of Hell-träningens allra första affischpelare: den gamle ytterbacken Pontus Kåmark.

Det här var min reaktion när någon försökte lura i mig att den där nyblivne pappan var den gamle tv-studio-trinde expertkommentatorn:

50 är det nya 30, konstaterar Kåmark i artikeln och det må vara sant.

Men den som har koll på sin Pontus Kåmark-historik bör i så fall ställa sig frågan: vad i hela jävla helvete är 45?

Åldern då man bevisligen rider omkring barbröstad på BetClic-korvar för korv-med-brödfödan?

Jag har inte lyssnat och kommer nog inte göra det heller, men är man inte lite trött på det här med att två kändisar alltid måste ha en podd ihop?

Och när man nu gör en enorm Spotify-satsning med två otroligt stora namn – kan man då åtminstone försöka namnge den ordentligt?

Veckans Gift vid första ögonkastet gav oss inte mycket information som vi inte redan hade, men i all stelhet som omgärdade vad som måste vara ett av norra Europas allra minst frejdiga par så tycker jag att den här figuren – som inte ens tillhörde den inre cirkeln utan lanserades som »mormors man« – förtjänar ett hedersomnämnande då han på ett optimalt sätt bidrog till alltings stelhet genom att uppmana till allsång till en egenskriven låt med vad som verkade vara egenskriven melodi.

Om jag på ålderns höst samboskapar in mig i en ny släkt så kommer dessa stackars barnbarn önska att de aldrig gift sig, när jag kopplat upp mig mot webbkameran och uppmanar till alläsning av gamla Fredagsveven-spaningar, omskrivna till nordgermansk gammal knittelvers.

Stamgästen sågar McDonalds nya satsning i Sundsvall

Foto: Wikimedia Commons.

I veckan stod det klart att McDonalds vid tågstationen i Sundsvall satsat stort på renovering och nyanställning av personal.

En glädjande nyhet för alla McDonalds-älskare, som blivit av med filialen i stenstaden, men en som är kritisk till satsningen är den ofrivillige stamgästen Johan Martinsson: Sundsvallsprofilen som gång på gång finner sig först fastklämd i deras drive-in och sedan rosenrasande över leveransen.

– Det går inte att sminka en gris, säger han om renoveringen, i en exklusiv svada som Pirkt.se fått ta del av.

Sundsvalls Tidning är en publikation som inte sällan bereder redaktionellt utrymme för att slå ett slag för lokal företagsanda, när etablissemang bygger om, fräschar till eller öppnar upp. Det mest slående exemplet är från 2013, då reportern Peter Arnström unnade sig att skriva en hyllningsserenad till Clas Ohlson när företaget valde att flytta sin verksamhet till In-gallerian:

I början av veckan rapporterade Sundsvalls Tidning om att McDonalds-restaurangen på Landsvägen i Sundsvall, alldeles intill tågstationen, har renoverats och tidningen bjuder på en unik inblick i den nyrenoverade restaurangen.

Men de kritiska frågorna lyser med sin frånvaro.

Under flera års tid har redaktionsledningen på Pirkt.se fått en unik inblick i hur Johan Martinsson, känd Sundsvallsprofil (inte minst under sitt aktiva Twitter-alias Martinssonsvall), gång på gång funnit sig själv sittande i drive-in-kön till just denna McDonalds restaurang vid tågstationen i Sundsvall – och hur 32-åringen gång på gång blivit gruvligt besviken över innehållet i den påse han fått med sig därifrån. Detta genom en gruppchatt där Martinsson i tid och otid öst ur sig smädelser över hela etablissemangets benägenhet att misslyckas med varenda beställning.

– Jag brukar ju skriva till Basse [en tredje chattgruppsmedlem, reds anm.] varje gång jag sitter i kön, »ge mig fem minuter så ska du få se vad det blev den här gången«, säger han och summerar att det är väldigt ofta som vännen Basse får sitt lystmäte; allt som oftast kan Martinsson rapportera tillbaka om såväl långa väntetider som åtskilliga fel på beställningen.

– Dom har inte haft ett rätt på… nån gång när jag varit där. Dom är så djävulskt kassa, och så anställer dom nytt folk och så är dom precis lika kassa dom också, säger han uppeldat när Pirkt.se når honom på telefon.

Johan Martinsson har även tidigare varit inblandad i eldfängda snabbmatsstrider. 2010 hade Pirkt.se reporter på plats då han var nära handgemäng med en västerbottnisk pizzabagare, efter att denne vid beställning av en Vesuvio serverat Martinsson en rullpizza.

Vän av ordning undrar förstås varför man fortsätter att stödja ett etablissemang som får en på så pass kontinuerlig kokning. Johan Martinsson påbörjar här en eldig redogörelse, som börjar upprört och sedan – som på grund av ett upprördhetens gashäng – eskalerar i fullskalig kokning:

– Det kan man tycka är obegripligt, med tanke på hur många gånger de blåst mig. Och det säger jag också varje gång, när jag sitter där: »hur fan hamnade jag här?«. Men ideligen blir det så.

Han hämtar andan och fortsätter i en rasande svada:

– Så här går det till: man ångrar sig redan när man ställt sig i kön, men då är man inkilad mellan någon jävla Volvo och nån Subaru, så att man kommer ju ingenstans. Så då står man ju där i driven och då är det ju bara att köra då, för det finns ju inga alternativ. Och så tänker man »åh, nejnej, det är den här McDonalds« och att »det här kommer ju ta 200 år«, så man beställer det allra vanligaste, det enklaste på menyn: och det är ju en Big Mac. Ingen kan misslyckas med en Big Mac på McDonalds, tänker man.

Han går upp ännu en oktav och fortsätter, till höres utan att stanna upp för syreintag.

– Men så blir man förvisat till nån jävla fyrkant, »åk fram och ställ dig där«, säger dom. Sen blir man ståendes i… det kan ta tjugo minuter ibland.

För en Big Mac?

– Ja, trodde man. Men så kommer man  hem – och då kan det vara precis vad fan som helst i påsen. Det kan ju vara nån supercheese eller nåt annat jäkla elände. Jag fattar inte, de är så fruktansvärt kass där att jag tror att dom gör till sig.

Att de aktivt skulle…

– Jamen aktivt skicka ner fel grejer. Dom har väl nån tävling internt, tänker jag, att dom jävlas med folk.

Hur många tillfällen baserar du det här omdömet på?

– Nämen säg att jag har fått fel gånger… 25 gånger i alla fall. Det kan vara fel dipp, eller ingen dipp, och nån gång fick jag en sån jävla shake-pommesfritt, med nån El Maco-krydda, som man ska sitta och skaka som nån idiot. Så man sitter där med nåt som liknar pommesfrittkrydda, fast med nån pikant smak, och skakar som att man vore nån Parkinson-patient. Den har dom skickat på mig flera gånger, fast jag inte har bett om det.

Martinsson utvecklar, inte lika mycket för att han blir ombedd som på grund av att han nu är ordentligt uppe i varv.

– Men dippsåserna är det nog oftast. McDonalds är ju riktigt dåliga på dippsåser, men jag tror jag brukar ta McFeast. Det är ju en semitrött dipp, men där tänker man ju att dom inte kan göra fel, åtminstone, men den niten har man såklart sprungit in i ett par gånger.

Vad kan det rendera i?

– Ja, då kan man sitta där med – ja, vad har dom ens – en kall cheddar, har dom, som inte smakar nån cheddar överhuvudtaget. Den är hårresande dålig. Den borde dom faktiskt inte få sälja.

Johan Martinsson återfaller här i en lika lång som fradgande intensiv utläggning om McDonalds svaga dipputbud.

Men just det kan man väl inte lasta just den här enskilde franchisetagaren för?

– Nej, dom lär väl inte ha tid att sitta och skriva in tips till företaget, dom har väl fullt sjå att få ut grejerna [till kunderna].

Men kan det vara så att det är extra högt tryck på den här restaurangen, tror du? Att det orsakar det upplevda kaoset?

– Nej, det tror jag verkligen inte. Jag tror att gemene man undviker att åka dit i möjligaste utsträckning. Men nöden har ingen lag, va.

Om vi läser lite i Sundsvalls Tidnings artikel så noterar vi bland annat att man nu kommer kunna »beställa i kiosker« och sedan bli serverad vid bordet när maten är klar.

– Nämen, ska dom… Nej! Inte börja med några sidoprojekt nu, utbrister han med den uppgivna suck man finner hos den som för sitt inre ser tilltagande bilköer på sin standard-drive-in.

– Dom kan väl börja med att få ut rätt grejer? Innan dom börjar med några kiosker?! Nej, det här hör jag ju direkt vartåt det barkar: det här kommer att bli en fullfjädrad katastrof, det kan jag säga direkt. Det här borde dom inte ge sig i kast med.

Det står här att kostnaden för renoveringen är sex miljoner kronor. Tror du att det är välinvesterade pengar?

– Nej, det tror jag inte. Jag tror inte att dom kommer få tillbaka dom pengarna nån gång.

Här övergår Martinsson – denne vulkan av bubblande McDonalds-ilska som äntligen får välla över alla fördämningar – till att, i egenskap av 32-årig man, kritisera McDonalds-restaurangens barnavdelning:

– Dom har ju också ett rum för barn… som är soptomt. Det finns ju inte en pinal där. Jag var in med en kompis barn där, och det var helt tomt, förutom nån dinosaurie på väggen. Vad ska man göra där då, hade dom tänkt?

Inget bollhav, ingenting?

– Ingenting. Inte ens ett litet gosedjur. Det är signifikativt för hela restaurangen: att ha ett tomt rum för barn, bara för att försöka suga livet ur dom.

En sak förstår jag fortfarande inte: när du står där, fastlåst som du säger mellan två bilar, kan du inte bara ha is i magen och köra igenom driven, utan att beställa något, och svänga in någon annanstans istället? Det ligger ju en annan hamburgerkedja intill?

– Nä, men du måste ju förbi kassan deras.

Precis, men du kan väl näbbknipa dig förbi och bara inte beställa något?

– Jo, men givet att du har satt dig i den där kön, så – ja, dom är ju inte direkt grissnabba, så det är ju nära att man svälter ihjäl när man kommit fram till kassan. Så det är ju bara till att beställa nånting och hoppas på det bästa. Be till Gud. Det är det man får göra. Och hoppas på att det är tjänlig mat.

Johan Martinsson avslutar med ett tips till allmänheten inför sportlovet, som infaller vecka 10 i Medelpad, med start den 8 mars.

– Nu är det ju snart sportlovsyra, va, och av nån anledning hamnar man alltid på den Donken just då. Och ja, söndag efter sportlov… på den Donken där… då är det High Chaparall, kan jag säga. Man skulle kunna åka dit och bara iaktta, bara sätta sig och titta på hur många som kommer tillbaka med fel grejer, säger han.

Fredagsveven: Återkomsten

Det känns som att det är så väldigt lätt att allting glider ihop under pandemin, som att dag och kväll glider in i varandra och tyvärr också som att vardag och helg lätt sammanblandas i en enda grådaskig röra.

Därför – och bara därför, då inte en enda av ekonomins erkända mallar för tillgång och efterfrågan har krävt det – känns det som rätt tid att återlansera det gamla beprövade floppkonceptet Fredagsveven™ på Pirkt.se. Nylanseringen ska inte ske med någon sorts pompa och ståt, tvärtom; den ska bara ligga här, tänker jag, varje fredag, efter att jag firat in helgen genom att Kermit-smattra ner veckans top-of-mind-spaningar i vad som mer ska vara en rituell helgtagningsprocedur än en litterär skapelse.

De fem vardagarna har passerat, helgen är kommen: veckans insamlade intryck ska kastas ut, likt hårda pappkolor som strösslas ner i en krater av mänskligt avståndstagande.

Och när någon råkar väl snubbla in här – vare sig det är någon GIF Sundsvall-intresserad medelpadsk farbror, en Löfgrensk farmor eller en baltisk köpman som förvirrat sig över faktumet att »pirkt« är lettiska för »köpa« – så ska det vara som att slå upp dörren till ett låst och oupplyst rum, där någon stått och vevat med en roller i fullkomlig blindo:

Svensk skidskyttesport är inte vad den en gång var, innan Magdalena Forsberg gick ur skidskyttetiden och trädde över till den andra sidan. Just vad »den andra sidan« faktiskt innebär har ju sysselsatt mången filosofer och teologer genom tiderna, men inom skidskyttesporten är den andra sidan att dela kupé med ett av tidernas minst eftersträvansvärda sällskap:

Coronapandemin har fört med sig ett oräkneligt antal negativa aspekter för det svenska samhället, men den har – om vi ska försöka se det från den ljusa sidan – åtminstone hållit det här deppiga hopkoket borta från vägarna och istället förvisat The Poodles-Kicken och Så Ska Det Låta-pianisten till Zoom-verktygen.

Häromdagen hörde jag på radion hur Sebastian Samuelsson förklarade hur nöjd han var över det svenska bronset i singelmixedstafetten eftersom det »inte är lätt att ta medalj« i just singelmixedstafetten i skidskytte.

Men jag kan faktiskt inte tänka mig så många enklare VM-medaljer att ta, än i just idrotten skidskytte, i just den nya och ännu inte OS-certifierade grenen singelmixedstafett. Och även om jag nåtts av en viss glädje över medaljerna (Vinterstudion-sekterismen är sjukligt stark i det här landet; ett enfrågeparti som bildats för att SVT skulle rädda Vinterstudion från att bli uppköpt av Viaplay hade nog kunnat få egen majoritet i ett riksdagsval) så känns det som att skidskyttevurmarna inte är riktigt nöjda; de tycker att folket borde vinterbada i fontänerna över varje VM-brons. Därför verkar de försöka lansera en ny, forcerad och rekorddeppig rivalitet med Ukraina:

För alla oss som vet med oss att vi lever på lånad relationstid, eftersom vi träffat vår partner via en dejtingapp, så var det en högtidsstund under torsdagskvällen, då den nya säsongen av SVT:s Gift vid första ögonkastet hade premiär; programmet som man oundvikligen verkar behöva vända sig till i det långa loppet, när ens flyktiga dejtingapprelation med 99-procentig sannolikhet tar slut. En app- eller datastyrd matchningstjänst kan förstås aldrig, hur mycket AI-teknologin än utvecklas, bli finkalibrerad att den skulle inse att två människor antagligen lär trivas tillsammans om de båda beställt hem olika tavlor om hur mycket de älskar tacos från samma tacokonstfabrikör.

Jag hade försvinnande få spaningar från själva avsnittet, förutom faktumet att mina knäproblem (som jag drog på mig vid nyår) faktiskt – för första gången på år och dagar – fått mig konkret sugen på att gå ut och springa, men att gårdagens inslag med den rödlätte sprätten Lars tog död på nästan allt sug igen.

Det finns någonting i joggandet, absolut, men det finns också någonting alldeles för Ulf Kristerssonskt i samtidens och Lars syn på joggande.

Min vän, som på den här portalen brukar gå under namnet Den Bilburne Befruktaren, bidrog dock med en spaning som jag tyckte precis letade sig över den lågt satta +++-ribba som krävs för att placera sig i ett inlägg som ju mycket mer ska förmedla framåtrotation in i helgen än någon typ av litterär kvalitet. Hans spaning var den att grävmaskinisten Johan, 31, delar samma ögon som den klassiske Stock Photo-meme-mannen Hide The Pain Harold.

Det ska bli mycket intressant att se hur hans fru reagerar på att få dessa ögon i nästa avsnitt, ifall de ser ut att undantrycka samma missnöje vid altaret. Vi säger tack till den trogne Fredagsveven™-läsaren och bidragaren Den Bilburne Befruktaren för detta habila +++-innehåll.

Jag undrar ofta hur det hade varit att växa upp idag. Hur jag hade blivit som person, i en era av smarta telefoner och digitala lösningar? Hur hade jag varit idag ifall jag inte suttit vid den stationära pojkrums-PC:n och gång på gång utfört den klassiska logga in-logga ut-logga in-logga ut-manövern på MSN Messenger i hopp om att försöka uppbåda intresse runt min www-person, utan istället kunnat publicera mig rakt ut i TikTok-etern? Eller hur hade min syn på sex och samlevnad påverkats av tillgången till 2020-talets aldrig sinande ström av nakenhet, istället för den verklighet jag växte upp i: där jag levde med en konstant rädsla för att Säpo skulle slå in radhusdörren på grund av att jag använt familjens skrivare för att skriva ut en Altavista-bildsök-sammanställning bestående av miniatyrer av bilderna från en »naked woman«-bildsökning där man kanske, om man ansträngde sin unga blick till det yttersta, kunde urskilja konturen av ett naket kvinnobröst?

Sådana frågor får vi aldrig veta svaret på, men i veckan slogs jag av en än mer omskakande tanke: hur hade min personlighet sett ut ifall jag inte behövt växa upp bland tandreglerare på en tandregleringsklinik?

Hur mycket hade inte mitt jag förändrats i grunden ifall jag kunnat behandla Sundsvalls sockens allra mest bångstyriga tandrad via länk, hemifrån sofflocket?

Till sist: lite konsumentupplysning för de hugade. Från och med nu kommer storsatsningen på liverapportering av vårens GIF-matcher finnas på en specifik flik på portalen, efter att redaktionen – efter bara snart åtta år av portalinnehav – kommit på att man kan använda sig av uppdelningar och kategorisering av det som annars bara blir ett virrvarr av innehåll.

På den nischade underportalen www.pirkt.se/gif, som man når via att klicka på fliken »FÖLJ LITEGRANN OM GIFFARNA 2021«, kommer liverapporteringsfönstret att få ligga, så att det inte hela tiden behöver poppa upp och hemsöka alla de andra [källa?] som letar sig in på portalen för att läsa spaningar om skidskytte och Gift vid första ögonkastet.

Det är en mycket spännande satsning på en ny domän som på sikt kanske kan ta sig in bland de, säg, fem främsta fotbollsportalerna i Medelpad, men det är varken den mest spännande eller den mest beundransvärda satsningen som just nu pågår runt den sundsvallska fotbollen.

Den står Jan Persson för: eldsjälen som gör allt det jobb med den lokala fotbollen som den rikstäckande koncernen Mittmedia tagit sin journalistiska hand från – och det som gravt synskadad. Nu är en ny hemsida på väg upp, vilket Persson kungör på det allra mest Jan Perssonska av sätt:

Varje gång den här portalinnehavaren ifrågasätter det rimliga i att han genom åren publicerat hundratusentals, kanske miljoner???, tecken om medelpadsk fotboll på en portal som ligger utanför det etablerade medieflödet så tänker han på att Jan Persson säkert publicerat det tiodubbla – och detta med en ledsyn så svag att den tvingar honom att stå dubbelvikt över pannan, med flottet säkert stänkande upp i näbben, för att kunna avgöra när fläsket är färdigstekt.

Flygande mortlar och tech-jättarnas nya mätmetoder

Jag försöker att dagligen unna mig en liten promenad.

Det är det enda jag gör nu för tiden, promenerar, när jag inte sitter vid mitt köksbord och smattrar i diverse forumtrådar tillhörande olika distanskurser på olika universitetsplattformar, den ena mer bångstyrig och svårnavigerad än den andra.

(Det finns en tapasrestaurang längs Odengatan som heter Mondo. Det är gångavstånd från mig och jag gillar generellt tapas, men just den restaurangen har jag bojkottat på grund av att de använder samma namn som Stockholms Universitets förhatliga gamla webbverktyg.)

När jag promenerar i detta fortsatt vintriga landskap försöker jag att alltid hålla ett tämligen rigoröst avstånd till husfasaderna, eftersom det just nu finns en förhöjd risk att en förlupen istapp skulle genomborra ens skallbas. Risken för fallande istappar är förstås inte så hög att vanligt folk, som inte sedan tidigare räknar med en ökad risk för att fallande föremål ska släcka ens livsgnista, behöver anpassa sig; de kan, som ni ser på bilden, fortsätta knata på längs trottoarerna.

Men vi som redan hade en risk (bokstavligen) hängande över oss och som nu fått den förhöjd gör nog bäst att leta oss ut i bilvägen, tänker jag.

För redan 2018, på den tid då jag skrev texter mot betalning, konstaterade jag ju att jag går omkring med en känsla av att jag när som helst kommer straffas av samma högre makter som benånade mig med ett förstahandskontrakt i Stockholm via en lotterivinst:

Jag skrev en ledarkrönika för Länstidningen Östersund om hur den havererade svenska bostadspolitikens oförmåga att erbjuda folket den sociala rättigheten bostad inte bara medförde att otroligt många blev utestängda från den trygga delen av bostadsmarknaden, utan också att jag som turligt nog letat mig in i hyresrättsvärmen kände mig pass lyckligt lottad att jag gick runt och oroade mig över på vilket sätt de högre makterna skulle jämka mitt turkonto till en nollbalans igen. Jag kom fram till att den som vunnit ett hyresrättskontrakt via ett lotteri nog skulle behöva plikta med beskärda delar av sin hälsa, ifall där fanns någon normalfördelning av tur och otur här i jordelivet. Jag såg vinterns fallande istappar som den kanske mest uppenbara risken för en oturlig förolyckning, men lyfte också fram att sommaren inte heller var någon tid för bekymmersfritt flanerande. Nej, när som helst kunde en hetlevrad hemmafru av kontinentalt kynne hiva en mortel ut igenom fönstret, påstod jag i texten.

Många trodde nog att jag överdrev riskerna med just de flygande mortlarna, men sedan dess har jag fått vatten på min försiktiga kvarn:

Till och med uppe i Medelpad är kvinnorna så pass kontinentalt orienterade att de kan ta till det gamla grekisk-romerska mortelkastet.

Hur som helst: det jag gör nu för tiden är att jag promenerar. Jag promenerar långt ute i vägen, med Sveriges allra största säkerhetsavstånd till husfasadernas potentiella faror, sedan kommer jag hem och sätter mig vid datorn vid köksbordet igen. Jag läser någon taffligt inscannad PDF, mjuggsneglar i mig några tillfälligt olåsta Google Books-sidor i de böcker jag inte fått tag i, svarar i någon oöverblickligt lång forumtråd om varför den norrländska dialekten saknar numeruskongruens i predikativ ställning.

En gång per eftermiddag reser jag mig för att koka kaffe. Sedan sätter jag mig igen vid köksbordet på min pinnstol. Bordet är lite för högt, märker jag, och stolens ryggstöd lite för tillbakalutat för att ge mig en värdig hemmasittarhållning. Och så, i eftermiddags, så tänkte jag det: att jag börjar nog få lite känningar i ryggslutet, att allt köksbordssittande började ta ut sin icke-ergonomiska rätt. Jag hann tänka tanken att jag borde ställa mig i den gamla beprövad yogapositionen »nedåtgående hunden« för att försöka räta ut hela ryggsystemet, men så tog jag en sista scroll på Facebook.

Och då slog det mig: min käre vän Sinan Akdag jobbar för långsamt.

Den gamle vänsterbacken som en gång satt på Sundsvalls sockens allra mjukaste vänstertass (som serverat såväl Robert Lundström som Linus Hallenius mången djupledsstickare i Kubikenborgs IF:s klassiska P89-årgång) har ju nu gått och blivit landets samlade konsumentkårs nuna utåt, i sin roll som Digital Expert på Sveriges Konsumenter. Senast imorse var han åter igen i det nationellt mediala rampljuset, då SVT Nyheter lyfte fram nyheten att TikTok nasar på små barn en massa reklam i mjugg:

Han gör ett jäkla fint jobb, Sinan, vad gäller att stå upp mot de väldiga tech-jättarnas kontinuerliga stöld av vår data, men jag är rädd att han och alla andra som står på barrikaderna alltid ligger ett eller två steg efter.

För medan han och alla andra IT-experter varit upptagna med att bedyra för allmänheten att »nej, Facebook och Google lyssnar inte av din telefon« så verkar de stora IT-jättarna (som blivit så bra på att AI-samla in data att de inte behöver bugga din telefon för att räkna ut vad du och din kompis samtalade om på lunchen) ha gått vidare till nästa nivå av övervakning.

För döm om min förvåning när jag, precis innan jag skulle resa mig från köksbordet och böja mig ner i den yogaställning som liknar en fyrbensstående hund (om hunden vore otroligt stel i baksida lår), så möttes jag av denna sponsrade reklamsnutt i mitt Facebook-flöde:

Backzter! Den revolutionerande produkten ryggsäck utan säck!

Det bara måste vara så att medan vi har haft våra granskande ögon riktade mot telefonens mikrofonfunktion så har Facebook och de andra tech-jättarna istället utvecklat mätinstrument som läser av ryggradens krumhet hos den som sitter framför en uppkopplad enhet.

Det här är ju nämligen exakt min 2021-hållning, den som den vältränade mannen har innan han får tipset att sträcka på sig:

Och Facebook vet numera exakt hur mycket min mage putar och min rygg krummar, och kan då föreslå den perfekta konsumistiska 2021-lösningen på alla mina 2021-bekymmer: Backzter.

Kanske kan den revolutionerande ryggsäckslösa ryggsäcken göra att mitt behov av stärkande promenader försvinner, vilket gör att jag kan isolera mig ytterligare i denna tid som är svår för alla, men kanske extra svårt för oss som fortfarande försöker undvika covid-insjuknande samtidigt som vi – som enda kombattanter i ett unikt och till stora delar framdiktat tvåfrontskrig – duckar för famtomflygande mortlar och tappar.

Rapport från ett bristyrke

Under mina år på lärarprogrammet tänkte jag att jag skulle behöva armbåga mig förbi horden av arbetsköpare som vakade vid dörren till arbetslivet, ute i den akuta lärarbristens Sverige.

Men den skriande brist som målats upp existerar inte i verkligheten, för den som söker jobb som lärare.

Det skriks inte alls efter behöriga och legitimerade lärare – nej, det är knäpptyst och det enda som hörs är en välmenande uppmaning om att bli en »gigster«.

Under söndagen rapporterade Dagens Nyheter om hur svårt det är för många nyexaminerade lärare att hitta ett jobb. DN hade bland annat pratat med en nyexaminerade lärare som sökt 70 jobb och fått komma på en enda intervju och en annan som fått se sig besegrad i kampen om Stockholms sockens enda spansklärarjobb av en obehörig som sålde sin arbetskraft 12 000 kronor billigare varje månad.

Och jag blev förstås upprörd över läsningen, men jag blev också lite lättad.

Jag kunde pusta ut lite grann: det är inte jag som är fullkomligt dum i huvudet. För ett drygt halvår efter att jag tagit min examen som ämneslärare och givit mig ut i yrkeslivet så började jag undra: är det så att det egentligen är väldigt enkelt att hitta jobb som lärare? Är det någon hemsida jag bara inte hittat till? Har staten eller Martin Ådahl instiftat en ny platsbank för den akuta bristgruppen lärare? Måste jag bli en Per Holknekt-influerare på LinedIn? Finns det någon hemlig Harry Potter-lönndörr som öppnar sig för samhällskunskapsläraren ifall han springer så fort han kan iförd flanellskjorta och med en infläckad kaffekopp i handen?

Jag har tänkt att det varit jag som varit dum; misstänkt att det varit mitt eget fel att jag sitter hemma arbetslös under vårterminen 2021, samtidigt som lärarbristen bara verkar intensifieras utanför fönstret.

Och visst: när jag klev ut genom universitetets snurrdörrar med ett rykande färskt examensbevis i den ena handen och ett välspäckat CV i den andra så tänkte jag inledningsvis att jag bara skulle söka kommunala tjänster. Jag ville jobba på en kommunal skola och tänkte att den skriande lärarbristen skulle göra efterfrågan på mig som legitimerad så stor att jag inte skulle behöva arbeta åt någon av de aktiebolagsskolor som jag har ideologiskt svårt för. Det höll i några veckor, men ganska direkt märkte jag två saker:

  1. Det ligger försvinnande få kommunala tjänster ute.
  2. De som ligger ute är högvilt och omöjliga att få.

Så redan i somras började jag bredda mitt sökspann. Och som jag breddade mig. Plötsligt skickade jag in passionerade personliga brev till samtliga av de mycket fåtaliga skolor i Stockholmstrakten som påstod sig ha en ledig lucka att Platsbanken-fylla.

Jag skickade plötsligt glödgande personliga brev till aktiebolag som bedrev skolverksamhet under namn som vanligtvis bara ges till dirigenter eller som halvhippa bartenders säger till folk som beställer öl på halvfina etablissemang.

Jag lyckades till slut hitta mig en tjänst på en kommunal högstadieskola i sensomras, och det är jag otroligt tacksam för, men det var först dagen innan höstterminen började och det var till hälften som idrottslärare.

Sedan jullovet är den över och sedan dess har jag inte varit och nosat på en enda arbetsintervju, trots att jag slamsugit Platsbanken i jakt på alla de lärarjobb som borde finnas vakanta där ute och sökt samtliga som jag skulle kunna ha en chans på. Vissa gånger har jag sökt på »samhällskunskap« i ämnesraden och fått två träffar i hela Sverige, eller »SO-lärare« och fått två träffar i hela Stockholms län. På de spontana mejl jag skickat iväg till otaliga rektorer runtom i Stockholm får jag trevliga »tack, men nej tack«-meddelanden tillbaka; från de utannonserade tjänsterna idel autoreply:ade nej i trynet.

Kanske söker jag fel, har jag tänkt: kanske borde jag inte söka efter förlegade titlar som »lärare« utan efter mer moderna, och på Platsbanken mer frekventa, namn på… folk som vill vara i klassrum:

Jag har länge tänkt att jag ska skriva en text om det här, och efter Dagens Nyheters publicering i söndags kände jag att tiden var den rätta för att sätta mig och beskriva min lägesbild som arbetssökande i ett akut bristyrke. Och det här låter säkert påhittat, men precis när jag skulle till att sätta mig för att leta fram lite konkreta exempel som jag tycker är talande för hur vi har hamnat där vi (jag!) har hamnat, så hördes en duns på hallmattan.

Det var Lärarförbundets medlemstidning som uppmanade mig som lärare att höja min lön. Tack, kära fackförbund, men när jag väl jobbade så hade jag en jättehög lön, mycket högre än jag någonsin vågat hoppas på.

Problemet är istället att jag, och många med mig, inte har något jobb.

Jag är mycket väl medveten om att att problematiken inte ser likadan ut för alla i lärarskrået, men jag tror att det är omöjligt att blunda för fackförbundens fokus på lön och löneutveckling när man ska förklara varför jag, precis som Malin och Sandra i DN-reportaget, har så ofantligt svårt att hitta jobb mitt under en akut och odiskutabel lärarbrist.

För att jag inte hittar något jobb handlar inte om mig (eller okej: kanske lite om mig, men inte primärt om mig), det handlar om underfinansieringen av hela skolsystemet.

Jag har ju faktiskt också en journalistexamen. När jag under sommaren 2016 sade upp mig från min anställning på TT för att lämna journalistbanan så gjorde jag det absolut först och främst för att jag ville jobba närmre människor än vad jag fick göra som journalist. Jag påbörjade en andra universitetsutbildning för att jag ville jobba i klassrum där jag skulle få interagera med människor på en daglig basis, för att jag ville försöka göra samhällsundervisning intressant och engagerande för elever, för att få känna att jag gör någonting viktigt och betydelsefullt. Allt det.

Jag ville bli gymnasielärare på grund av primärt de anledningarna.

Men en faktor som också helt klart spelade in i mitt beslut var hur jag hade upplevt anställningsvillkoren inom den journalistbransch jag verkat inom; hur otroligt fasta tjänster som fördelades och vilken otrolig bitterhet och vilken jobbig svartsjuka som spreds i detta faktums kölvatten. När de fasta och trygga tjänsterna i princip var lika sällsynta som lyckade betalväggslösningar så fanns det alltid hundra andra dags- eller månads- eller halvårslönare i branschen tyckte att de borde ha fått den fasta tjänsten och att det var alldeles förbannat orättvist att den istället gick till den där vikarien, som kanske råkat bli insnärjd i värmen för att någon mellanchef räknat fel på LAS-dagarna.

Det var en mycket otrygg bransch, full av korta vikariat och löst sammansatta projektanställningar, där bara en rabiat dåre till HR-ansvarig skulle utlysa en fast tjänst till en syssla som tvåhundrafemtio inflyttade webbredaktörer skulle kunna samsas om under tvåhundrafemtio på varandra staplade halvårsvikariat.

Och jag tänkte inför min uppsägning och inför mitt pluggande till ämneslärare att jag utan tvekan skulle förlora på bytet vad gäller premiepensionsutveckling och andra vuxenvalutor. Jag visste att jag lade många arbetsentledigade år på en utbildning som jag tänkte skulle ge mig ungefär samma lön och kanske till och med lite sämre status (»pluggar du till lärare?« uttalas med förvånad betoning på sista tre stavelserna i den moderna 2000-talssvenskan) – men att jag skulle komma till en bransch där kommunens anställningskaka var lagom liten men långsiktig och trygg.

Jag hade fel. Jag hade jättefel.

Kommunens kaka är inte liten men säker längre. Den är liten och osäker och den krymper i rasande takt. Marcus Larsson och Åsa PlesnerTankesmedjan Balans har förklarat allt som någonsin behöver förklaras om effektiviseringskraven och hur det påverkar inte bara skolan utan hela välfärden; hur den nyliberala New Public Management-tanken är att allt hela tiden ska kunna bli billigare och bättre genom »effektiviseringar«.

Eller, ska och ska: måste. Med effektiviseringskrav finns inga mjuka målbilder, det finns stenhårda krav. Utbildningsnämnden i Skurup ska spara, den kommunala skolan i Ånge ska göras billigare.

Parallellt med denna utveckling har lärarfacken lyckats få lärarlönerna att öka med hela 38 procent på de tio åren mellan 2009 och 2019, enligt Lärarförbundets tidning Läraren.

– Det har varit en schyst utveckling i tio år, säger Lärarförbundets förhandlingschef Mathias Åström till tidningen.

Det är förstås schyst. Det är det. Jättemånga lärare som säkerligen haft alldeles för låga löner har säkert fått bättre löner och säkert har det gjort yrket något mer attraktivt för den som ska välja vad den ska utbilda sig till.

Men att fortsätta fokusera på just höjda löner är urbota dumt, när nyexaminerade lärare går ut och kräver över 40 000 kronor i en svensk skola som går så ekonomiskt tungt att det finns en allt mer akut lärarbrist och ett ökande läraröverskott samtidigt.

Kommunerna har inte råd med behöriga lärare. Så enkelt är det. Och ju mindre andel behöriga lärare som kommunen tvingas anställa, för att klara sin ekonomi – ju ännu mindre andel behöriga lärare måste de aktiebolagsdrivna friskolorna skaffa sig, eftersom det främst är reglagen som bestämmer lärartäthet och lärarlöner (som hänger ihop med behörigheten) som det går att dra i för den som vill göra vinst på den skattefinansierade skolpengen.

Ingen har råd att anställa mig. Svensk skola har inte råd att erbjuda mig en stabil arbetsmarknad. Brist eller inte brist. Akut eller inte akut. Det finns inte pengar nog att fylla alla de platser där det saknas en behörig lärare.

Jag säger inte att Lärarfacken är oduglingar som valt att fokusera mycket på lön, men jag kan tycka att det är konstigt att de under flera år har lagt resurser på att kampanja om det viktiga i att fler ska vilja bli lärare (bland annat under hashtaggen #DärförLärare) och åt att försöka sprida en positiv och härligt peppig bild av läraryrket.

Var det så den fackliga kampen skulle se ut? Res tillbaka till min hemstad Sundsvall, år 1879, och jag tror att några av de fackliga mötesdeltagarna reagerat ifall du slagit fast att »nu är läget så akut att vi måste gå samman, som en man, och sprida en positiv bild av sågverkaryrket«.

Det har funnits andra sätt att bedriva fackförbund. Ett fackförbund ska strida för medlemmarnas sakfrågor, ja: men vad händer när medlemmarnas allra viktigaste kamp är oskiljaktig från andra yrkesgruppers i särklass viktigaste dito?

I Sverige? Ingenting, tydligen. I USA? Rätt så mycket.

Hade jag varit facklig företrädare för svenska lärarfack hade jag inte kunnat undgå att lägga märke till det som hände i Chicago under 2019, när fackförbundet Chicago Teachers Union gick ut i strejk – inte bara för sina egna villkors skull, utan för hela välfärdens villkor. De insåg att för att skolan skulle kunna erbjuda en dräglig arbetsmiljö för lärare så räckte det inte med att bara lärarna fick det bättre; en fungerande skolmiljö krävde pengar till socialarbetare, den krävde pengar till kuratorer, till ventilation, till fungerande datasalar. Den krävde ökade resurser till skolan totalt sett.

Fan: de strejkade till och med mot skolsegregationen, där lärare på de lyckligt lottade övre medelklasskolorna strejkade för att eleverna på de sämre bemedlade skolorna skulle få en mer rättvis livschans via förbättrade utbildningsmöjligheter. Ungefär samtidigt i Sverige ska Lärarförbundet ha satsat tiotals miljoner av medlemmarnas pengar på att reklam-förklara hur viktigt Christer Fuglesang och Martina Haag tycker det är att det finns bra lärare.

Man behöver inte vara The Jacobin-skribent för att tycka att det finns saker att lära sig av från de amerikanska lärarfackets bredare kamp för att rulla tillbaka fyrtio år av skolnedskärningar.

För om inga liknande krafttag tas i Sverige vet jag inte vart det slutar.

»När de obehöriga lärarna blir allt vanligare i klassrummen kan Skolsverige lära av en nyzeeländsk gymjätte.«

(Expressen Ledare, februari 2020)

Det var Jonna Bornemark som spred begreppet »förpappring« till de större läsarkretsarna i sin uppgörelse med NPM-galenskapen härom året: boken Det omätbaras renässans. Det var hon som på ett ypperligt pedagogiskt sätt använde förpappringen som begrepp för att beskriva vår samtids närmast fetischerade krav på att kunna mäta allting ner till minsta beståndsdel.

Redan 2006 lanserade dock Johan Hofvendahl begreppet efter att ha skrivit sin doktorsavhandling om skolans allt mer pappersbundna utvecklingssamtal, som i allt högre utsträckning verkade präglas av att lärare och elever satt och läste högt ur formulär de fyllt i på förhand. I Förpapprande samtal och talande papper slår Hofvendahl fast följande:

» … ju mer förpappring ett samtal genomgår, desto mer närmar man sig det läget att samtalet kan ersättas av ett utbyte av papper (brevledes eller digitalt) snarare än att berörda parter behöver ha med varandra att göra ansikte-mot-ansikte.«

Jag har redan försökt skriva en lång text om min rädsla för att det verkliga ansikte-mot-ansikte-mötet (det där jag sökte efter när jag lämnade mitt journalistiska skrivbord) håller på att bli hopplöst omodernt i en ekonomiskt pressad skola, där många gärna skulle rulla ut distansundervisning som en kostnadseffektiv lösning.

Expressen Ledare föreslog för ett år sedan, under rubriken Kanske ”Bodypump” kan lindra lärarbristen (jo), att svensk skola i dessa kärva ekonomiska tider borde titta på hur gymkedjan Les Mills lyckats lansera träningsformerna »Bodypump« och »Bodycombat« genom att låta några få men otroligt skickliga gyminstruktörer spela in sig själva när de genomför dessa till perfektion utmejslade träningspass. Därefter kan själva videon spridas över världen i ett färdigpaketerat och proffsgodkänt dvd-format, till glädje för såväl träningsfanatiker världen över som för Les Mills bokslut.

Kanske skulle svensk skola, som saknar legitimerade lärare men säkert inte fina pedagogiska idéer hos de allra bästa lärarna, »kunna skapa färdiga ”lektionspaket” à la Bodypump?«, föreslog Expressens ledarsida.

Ganska precis ett år senare, i januari 2021, tittade jag in på Arbetsförmedlingen och sökte efter jobb som skulle kunna lämpa sig för en legitimerad samhällskunskapslärare. Jag fann ett enda, från Lektionsakuten.com: en sajt som – just det – paketerar färdiga videolektioner från legitimerade lärare, som skolorna kan använda så fort det uppstår en schemateknisk eller ekonomiskt hål i elevernas skoldag.

En titt på deras hemsida säger följande: Expressen hade rätt. Les Mills-ifieringen av svensk skola har säkerligen börjat.

Billigare än så blir det nog knappast heller. Till sist kan kanske några inspelade lektioner i varje ämne, från några få uppburna och utvalda lärarstjärnor, täcka upp alla hål i de kommunala budgetarna. Om vi har några riktigt erfarna gamla lärare där ute som hänger mot fallrepet kan det vara dags att så snart som möjligt hala fram Lektionsakuten.com-kameran:

Den här våren läser jag de sista högskolepoängen innan jag får behörighet mot gymnasiet även i mitt andraämne svenska, efter att ha skyndat mig ut så fort jag kunnat från lärarprogrammet förra våren, i den naiva tron om att det fanns en massa lediga lärarjobb där ute för den som viftade med ett examensbevis och en legitimation.

Det gör det verkligen inte.

Jag vill gärna jobba extra också, vid sidan om studierna, men som känslan är nu skulle jag ha enklare att hitta något inom den hopplöst otrygga journalistbranschen än jag har inom det påstått akuta bristyrke jag skyndsamt har examinerat mig ut i.

Get a job? Just get a job? Why don’t I strap on my job helmet and squeeze down into a job cannon and fire off into job land, where jobs grow on jobbies?

I början av sommaren, när jag först märkt av hur tuff konkurrensen var om de kommunala tjänsterna och just börjat fila på mitt första passionerade kärleksbrev till skolföretaget Maestro, så minns jag att jag skämtade med några andra lärarstudenter (som snart ska ut i yrket) om hur man kanske till slut sitter där i vänthallen på T-Centralen med en leasad Learnify-ryggsäck full av pennvässare och radergummin, redo att cykla ut på något kort vikariegig i någon kranskommun.

Nu… skämtar jag inte längre. Det närmsta jag har ett uppdrag inom svensk skola just nu är min möjlighet skriva in mig här, via den här annonsen som ligger och skvalpar på Platsbanken och som riktar sig till mig som just legitimerad lärare:

Att få arbeta »flexibelt« hos Gignation.

Det berättades det aldrig om i #DärförLärare-kampanjen, att det som väntar en examinerad och legitimerad lärare efter fullföljt ämneslärarprogram är antingen en väldigt saftig lön om du lyckas Estonia-klättra dig överst i högen av arbetslösa lärare och säkra dig en kommunal tjänst – eller detta:

Det skriks inte efter mig som nyexaminerad. Det ropas inte efter att få se mitt CV, hur väl jag än packar det med högskolepoäng eller erfarenheter. Allt som hörs ute på marknaden är en tre ord lång uppmaning, till alla som naivt drömt om en bransch med trygga och tråkiga tjänster: