Freddies Bar och Grill

Jag vill beskriva hur jag satt och frös på Grimsta IP i söndags, framför norrettans seriefinal mellan Brommapojkarna och Vasalund, och om den luddiga kurragömmalek som följde efter slutsignalen.

Merparten försökte jag förvisso nedteckna på de här TT-utgivna 2200 tecknen, där det framgår hur han såväl låste in sig i en hytt som tassade omkring på taket, men av rädsla för att teckenbegränsningen kan ha gjort Olof Mellberg en otjänst hade jag velat utveckla.

Det var nämligen så att även om situationen var synnerligen dråplig, då en kvarsittande Mellberg blivit utelåst på arenataket, så fanns det ändå en svårdefinierad aura av värdighet kring Olof Mellbergs agerande.

Detta trots att han vankade av och an på arenataket – bort till ena änden, tillbaka till den andra, tittandes över takkanten efter klättringsmöjligheter (ett tag såg det nästan ut som att den spänstige gamle landslagshjälten skulle testa ifall hans vrister höll för ett hopp ner från de tre och en halv metrarna) – och trots att han efter ett tag ropade till det samlade pressuppbådet nedanför läktartaket (jag och Sportbladets reporter samt fotograf) ifall »NÅGON KAN HITTA EN STEGE«.

Det var klart att man tänkte ifall dessa dråpliga scener – detta deppiga kringtassande på taket när hans lag firade avancemanget – skulle bli Olof Mellbergs svar på Fredrik Ljungbergs öppnande av sportbaren »Freddies Bar och Grill« i Halmstad?

Man hade ju så höga förväntningar på Ljungbergs liv efter spelarkarriären, då när han inte bara djupledssprang Arsenal till Premier League-titlar utan också bar långa, stickade modemössor och var universell sexsymbol i kalsongreklamer. Man visste inte exakt vad det skulle bli av efter hans karriär – men nog trodde man att det skulle bli mäktigare och häftigare än krängandet av en tabascomelerad burgare vid namn »Chicago Fire« på hans egna halländska sportbar.

Man hade kanske inte exakt lika höga förväntningar på fotbollsspelaren Olof Mellbergs efterliv som på Ljungbergs, men nog var de högre än att han skulle klättra omkring på arenatak i minusgrader till dess att kioskpersonal tillkallades.

Men nej; söndagens takklättrande var inte Olof Mellbergs »Freddies«. Det hade kunnat vara där och då, när han släpptes ut av den kiosklånade nyckeln, som Olof Mellberg en gång för alla förvandlades till en vanlig fryntlig Roar Hansen-tränarfigur – men nej; han lyckades på något sätt behålla värdigheten.

Och han var, trots att jag hört att han varit svår mot de medier som bemödat sig bevaka BP under debutåret, mycket trevlig.

(Behövde all denna information om Olof Mellbergs trevliga värdighet tilläggas till TT-texten, eller behövde jag bara en anledning att nämna Freddie-etablissemangets Chicago Fire-burgare? Jag vet inte själv längre.)



Jag vill vidare berätta att när man suttit och frusit på Grimstas läktare i nittio minuter och letat Olof Mellberg i ytterligare en timme på söndagskvällen så måste man nästan–

Ändå lite tråkigt när veckan antagligen peakar redan på måndagen??? Aja tack mami för julklappen 😘😘#yasuragiLIFE

A post shared by Tilde: En Snäll Tjej™ ♀🦄 (@ttilde) on

–kompensera detta frysande med en heldag på spa, dagen därpå.

(Förutsatt att man fått en spadag* i julklapp förra året och varit tålmodig nog att vänta till när november är som allra minst inbjudande.)

*= Varje gång jag ser det ordet i skrift så inser jag att Charlie Kelly inte var så snett ute i sin semantiska analys:

spaday

Det är ett märkligt ord.

Det ligger i min natur att försöka få in några skriftliga syrlingar mot ett så omhuldat etablissemang som Yasuragi, men att skriva att det var »som Himlabadet fast med anställda som gjort en utbytestermin i Japan istället för grabbar som gick samhälle/idrott och satsade lite för mycket på att nå en tredjekedja i Sundsvall Hockey« hade helt enkelt varit missvisande.

Det var väldigt, väldigt, väldigt härligt där.

Okej, en sak vill jag ha sagt: i omklädningsrummet så ropade de »KVINNLIG PERSONAL!« när en kvinnlig anställd letade sig in bland herrarna. Jag kände igen detta rop då de ropar exakt samma sak på Friskis & Svettis och skylde mig bäst jag kunde. Men faktum är att de på det yogifierade Yasuragi lika gärna hade kunnat ropa »SINNLIG PERSONAL!!!«, som för att förvarna folk om att den anställde när som helst skulle kunna bryta ut i fullblommig seans eller börja kasta eteriska oljor omkring sig i omklädningsrummet.

Nej, två saker!!!

Hade ni, precis som jag, en relativt medellös löpstyrka medan ni höll på med en lagsport; något som fick er att sucka tungt varje gång det förkunnades löpning eller – ännu värre – fystest? I så fall borde ni kunna känna igen er i hur man efter exempelvis ett löptest, där vi säger att man placerade sig på plats åtta av fjorton, kunde önska att det i efterhand skulle visa sig att man var svårt sjuk.

»Jag kanske har lungcancer«, tänkte man när man såg någon lagkamrat som såg ut precis som en själv – samma benlängd, samma kroppsbyggnad, samma ungefärliga träningsmängd – susa iväg och försvinna över något krön i elljusspåret. »Det skulle se ut det«, fortsatte man tänka, »när de får höra det i efterhand: oj, Erik sprang in som åtta den gången – trots att han hade lungcancer! Fa–an vad starkt!«

Jag har fått detta fenomen, att man sprang runt och spekulativt live-diagnostiserar sig själv, vidimerat från flera olika lagsportande kollegor. Jag var alltså inte ensam om att göra så; nästan önska livet ur en själv bara för att få skriva dit »8 av 14 i Balders elljusspår – trots tuberken« på sin gravsten.

Nu var man ju, som tur var, aldrig svårt sjuk – man var bara sämre än flera av ens kamrater på att springa.

Men på Yasuragi i söndags kan jag till slut ha kartlagt varför jag alltid var så mediandålig i löparspåren och på beep-testen:

Mitt snoksystem.

Efter ett rigoröst experimenterande under kalrblått Yasuragi-vatten så tvingas jag konstatera att jag inte kan andas medelst näsan under vatten. Någonting i samspelet mellan mina hjärnsynapser och nässvalget fungerar så pass dåligt att jag på en dålig dag nog skulle bli nekad att införskaffa »Baddaren« av svenska simsällskapet.

Jag var, väl uppe på land igen, tvungen att testa ifall jag kunde andas genom näsan eller om jag – likt karaktären Lutz i 30 Rock – skulle vara nära att kvävas ifall någon bad mig att »sluta munandas för en minut«.

Så det var lite bra nyheter (jag kan ha haft något fel på andningssystemet under alla dessa löppass!) och lite dåliga (jag är en 26-årig man som inte kan doppa näbben i ett badhus utan att ställa till med en scen) och så förstår jag förstås att jag nu öppnar upp för alla mina eventuella fiender som hädanefter vet att det kan räcka med en djuptallrik och lite kranvatten för att få tyst på mig.



Och angående igår, tisdagen den 8 november, så vill jag skriva om hur jag såg Iiris Viljanen öppna för en akustiskt utrustad, ensam och diktläsande Mattias Alkberg på Södra Teatern.

Jag köpte en biljett i sista stund – som för att fira, efter att betygen på förrförra veckans salstenta offentliggjordes – och det kan nog vara en av de bättre pollettplaceringar jag stått för under 2016.

Jag har sett Mattias Alkberg många gånger, men jag hade aldrig fått höra en lugn, avskalad version av en av mina absoluta favoritlåtar: Matti Apornas Son. Den inledde han med, rakt upp och ner bara, med en gitarr, en röst och en av de bästa låttexter jag känner till på det svenska språket – och sedan blev det, tro’t eller ej, bara bättre.

Han läste dikter om hur det är att inte ha pengar, han sjöng om det, han spelade »Ragnar«, han skrek melodislingan på »Tjugonde« och i slutet, efter att han mellansnackat upp »Ändra på allt« så väldigt fint, så vätskeutsöndrades det i ögongipan på sista versen.

Jag köpte mig en skiva efteråt. Delvis för att komplettera mitt LP-utbud med fantastiska »Nerverna« och delvis för att få en chans att ha något att kunna nypa en signatur på. Det fick jag.

»Erik,

Livet långt,

Kampen…«, ja, vad fan står det. Någonting med kamp, i alla fall. Kanske är den också lång, kanske är den tung, kanske evig; jag kan faktiskt inte tyda det.

Det spelar mindre roll: kampen är såväl tung som lång, ja, kanske till och med evig. Och med en rasistisk och sexistisk demagog vald till USA:s nästa president är den i allra hög grad framför oss.

Strössla med kurslitteraturen, Urban!!!

14881759_10153878780242601_1483629541_o

Här någonstans, precis när den här bilden togs, halvvägs genom söndagseftermiddagen, lär Tobias Eriksson ha rullat in 2–0-målet för Kalmar mot GIF Sundsvall, i en match så pass avslagen att TV4 inte ens orkat lägga upp målen – inte ens målen!!! – på deras Youtube-konto i efterhand.

En match så avslagen att det var fullständigt självklart för mig att samma tid välja att ta en lång, solbelupen och d-vitamininjicerande promenad med Tilde, lycklig och kär och fullkomligt obrydd om hur Jonathan Morsay skulle göra ifrån sig på Guldfågeln Arenas ena flank.

Hon har många förtrollande krafter, Tilde, och man kan glömma de flesta av omvärldens oroligheter när man är i hennes närhet – men inte ens hon brukar kunna få mig att helt och fullt kunna släppa tanken på GIF Sundsvalls skrala ytterutbud på matchdag.

Jag har knappt ägnat laget eller klubben en tanke sedan jag övervägde att skriva en text efter Göteborgs-matchen, helt och fullt—

—byggd kring detta konstaterande. Men det hade varit ett slöseri med såväl eran läs- som min skrivtid; allt som behövs sägas är kort och koncist konstaterat ovan.

Det finns två byggstenar som borde utgöra grunden för nästkommande säsongers GIF-elva och jag räknar med att Urban Hagblom strösslar polletter och kurslitteratur (båda är kloka nog att studera vid sidan av fotbollen) över denna duo höstavslutningen igenom, för att knyta upp dessa kuggar innan de Molde-rycks ifrån oss för några strökronor.

Kör deras pass i dokumentsstrimlaren, Urban, så att de inte kan åka på sina Thailands-semestrar innan de kritat på.

För det är en sak att konstatera att Jonathan Morsay är a) 19 år och b) snabb, men det är fortfarande bara någonting att hoppas på. Att lyckas förlänga med Eric Larsson (seriens bästa högerback i år!!!) och Marcus Danielsson (som placerades bakom David Boo Wiklander på Sportbladets lista över seriens bästa spelare, något jag höll på att ge Per Bohman en trynstöt för!!!) är däremot någonting att på allvar tro på.

Och gosse, om GIF Sundsvall behöver ge folk någonting att tro på, efter en sommar där all kvalitet försvann och efter en höst där laget tagit åtta poäng på 14 matcher och där Sundsvallspubliken nätt och jämnt nått över 4000-strecket i matcherna mot publiklag AIK, Malmö och IFK Göteborg.

Det är väldigt roligt att kontraktet är säkrat, ett säkrat allsvenskt kontrakt är väl den enda hårdvaluta vi känner till och använder oss av, men det är – om jag får lov att psykoanalysera mig själv – väldigt oroande att jag känt mig så ointresserad av denna säsongsavslutning.

För om jag, som skulle sitta på ett offentligt toalettgolv vid det här laget ifall »läsa rykten om att kanadensiska Trelleborg-backar är aktuella för GIF« varit lika socialt destruktivt som »heroin«, har ledsnat under hösten – vad har då inte gemene Sundsvallsbo gjort?

Om detta måste vi ta ett grepp!!!

Avbetandets tid är förbi

Det var inte bara en Östersundsresa som uppehöll mig och hindrade mig att smattra portalledes förra veckan. I fredags hade jag dessutom tenta i form av salsskrivning, för första gången sedan senhösten 2013 då jag betade av de sista obligatoriska delarna på journalistikprogrammet på Mittuniversitetet innan den gyllne och upphaussade praktikperioden skulle fördelas.

Betade av, ja. Det är exakt så jag minns mina journalistikstudier; ett ständigt avbetande av tråkiga delkurser som bara skulle klaras för att vid regnbågens slut kunna få in en praktiktass i dörrspringan på någon förnäm redaktion.

Av själva studierna minns jag i princip ingenting. Delvis för att mycket av undervisningen kändes tråkig och oengagerande, som om även lärarna visste att den här lektionen bara något vi fyller ut tiden med innan ni får gå på er praktik, men kanske framför allt för att examinationen var så oerhört märkligt utformad.

De bästa, mest ambitiösa och studiemotiverade eleverna satt och övade på ramsor tillsammans inför tentorna. »Kom bara ihåg den här ramsan«, sa dem och började tralla, typ, »ESS–A–U–PE–VE–KÅ«, där varje bokstav förstås stod för ett specifikt ord. »SAUPVK?«, frågade man med en rynkad panna, »är det det vi ska lära oss av den här kursen?«

Japp, det var det.

Allt var ramsor och memorerande. Kunde man de olika ramsorna utan till så hade man lärt sig det man behövde. Lärandet var ett parti memory.

Och när väl salstentan delades ut så visade det sig snabbt att om man bara hade memorerat bokstavsramsan så klarade man den galant. Det var nämligen bara – som jag minns det – korta, raka frågor om »vem gjorde det?« och »när hände det?«; frågor som fick en att börja tralla ramsan i huvudet och förhoppningsvis stanna på rätt bokstav, typ: »KÅ! DET ÄR DET DÄR PÅ KÅ!«.

Men vem mindes någonting av dessa memory-tricks kvällen efter tentan? Jag tror till och med att det var så att man glömde bort vad det där memorerade K:et stod för i samma sekund som man – i iver att hinna skriva medan man fortfarande mindes!!! – analogsmattrade ner det på papper.

Så minns jag journaliststudierna på Mittuniversitetet och så minns jag – vad än värre är!!! – också att det fungerade på gymnasiet. Precis som många av mina klasskamrater kunde jag alltid skjuta upp pluggandet till absolut sista stund för att sedan – dagen innan provet – sitta uppe hela natten och memorera termer till dess att ögonen i princip blödde och Knight Rider gick igång på sexan.

knightrider

Utan att förta mig särskilt mycket gick jag ur gymnasiet med fina betyg. Och jag skulle väl inte gå så långt som till att säga att jag inte minns någonting av det jag lärde mig – men jag är den förste att erkänna att jag har väldiga kunskapsluckor. Så många ämnen som jag vet att jag gått igenom i skolan – men vars nyckelbegrepp jag nött in under en natt och glömt bort på en eftermiddag.

 

Men i fredags fick jag känna hur det kan vara att göra ett skriftligt prov som inte är ett parti Memory utan ett som verkligen testade ifall man lärt sig det man skulle under dessa tre-fyra veckor; ifall man verkligen tillgodogjort sig kurslitteraturen och grundligt förstått (inte memorerat! förstått!) de centrala begreppen och teorierna – för att kunna använda dessa i olika sammanhang.

Och jag tyckte det var så väldigt roligt. Jag skrev och skrev och skrev till dess att jag fick kramp i handens lilla köttkudde nedanför pekfingret (finns det något sätt att träna upp denna lilla filébit så att den klarar mer än tio minuters pennvevande åt gången???), sedan skrev jag lite till.

Efter fyra timmars skrivande lämnade jag till slut in en tenta där jag försökt applicera döda, begravna och förmultnade teoretikers teorier på dagens svenska samhälle. Det blev, förstår ni, en tenta så vänstervriden att Lars Beckman kommer löpa amok och spontantutta på Gävlebocken ifall han skulle nås av beskedet att den har godkänts.

 

Jag fick dessutom en liten inblick i det här med betyg och bedömning när Tilde hade sin andra praktikperiod nu i oktober månad, och det verkar som att det går åt rätt håll även på gymnasieskolorna. Det verkar – åtminstone om lärarna följer betygsmatriserna – krävas så väldigt mycket mer djuplodade kunskaper för att få ett A nu än det gjorde för att få ett MVG när jag satt uppe nätterna innan proven.

(Jag fick dessutom ytterligare en inblick under Tildes praktikperiod; nämligen insikten att hon kommer att bli en fantastiskt duktig gymnasielärare.)

HAR DET HÄR BLIVIT EN LÄRARUTBILDNINGSBLOGG???

Inte riktigt än, kanske, men nog borde jag förvarna medelpadska fotbollspappor och övriga intressenter om att det går åt det hållet!!! Pirkt.se har genom dess stolta historia alltid varit en portal som unnat sig att veva iväg tusentals tecken om dagsaktuella händelser – och just i detta nu är jag så insnöad på att bli en bra lärare att jag under min föreläsningsfria måndag bjöd med Tilde till jättemässan Skolforum!!!

(Mer om det i någon annan kanal, kanske!)

 

Och när vi ändå är inne på gymnasielärarskapet så måste jag bara passa på att nämna Uppdrag Granskning-avsnittet om betygsinflationen i den svenska skolan, där en lärare summerade situationen så här:

ska%cc%88rmavbild-2016-10-17-kl-11-35-58

Han bara sa det, i ett fikarum intill några gamla lärarkollegor som alla bara fortsatte att knapra finska pinnar och sörpla kaffe i stillhet, när situationen efter den kommentaren borde ha urartat åt det här hållet:

burngif

 

Men nej: ingen, inte ens någon så svältfödd på engagerande utbildning som jag!, kan hålla denna entusiasm uppe under fem och ett halvt års studier – så nog kommer denna portals paraply även fortsättningsvis vara betydligt bredare än lärarfrågor.

(Det här inlägget började, som så många andra, med att jag slog mig ner vid ett vitt ark, kände att jag inte hade vevat iväg någonting på ett tag och därför började fundera på vad som hänt sedan sist.)

Kan Erik Löfgren sänka jämtländsk socialdemokrati?

I början av veckan aviserade jag en resa till Östersund, vilket säkert kan ha fått en och annan trogen Pirkt.se-läsare att rynka ihop stora delar av trynet.

Vad skulle jag – innehavare av den jämtländska fotbollshistoriens mest ökända pannlob – dit och göra? Och varför just detta datum; nästan på dagen sex år efter att jag överlistade Jämtkraft Arenas vaktmästare, tillika blixtinkallad ÖFK-målvakt, vid den främre stolpen och skickade ett hopkok av lettiska U21-landslagsmän och engelska pubfotbollsspelare ner i division två?

Var jag månne inbjuden av Östersunds FK att gästa deras match laserdisco mot Hammarby på onsdagskvällen; för att en gång för alla näbba fredspipa med Daniel Kindberg och tillsammans konstatera, utblickandes över en närmast fullsatt arena som badade i douche-house och strålkastarshow, att omstarten i tvåan varit något av det bästa som kunde hänt klubben?

Hade just matchen mot Hammarby valts på grund av att »Bajen« varit involverad i ett annat av min fotbollskarriärs mest dystra ögonblick*?

*= Sommaren 2010 nämndes mitt namn av någon anledning i Hammarbys forum på SvenskaFans, varpå en signatur vid namn »Rövner« tog sig tid att söka upp min Fotbolltransfers-profil, titta på profilbilden de beskurit åt mig och konstatera att–

erikgif

–jag såg »äldre ut än Fredrik Söderström och Astrid Lindgren tillsammans«.

(Och det var väl, får vi konstatera, en ganska träffande och korrekt kommentar, för att vara yttrad i ett SvenskaFans-forum.)

 

Nej. Så var det inte.

Men det var istället andra stridsyxor som lades till handlingarna uppe i Östersund.

Härom veckan jag blev uppringd av Länstidningen i Östersunds chefredaktör Lars Björklund som bara hann presentera sig innan jag, sittandes i en halvtyst avdelning på biblioteket, var tvungen att snäsa av honom och be om att få ringa upp.

Jag var hundraprocentigt övertygad om att han skulle fråga mig ifall jag ville sitta med i den mittmediala webbtevesatsningen »Fotbollspuls«, där tre webbkamerainnehavare sitter på varsitt håll och Skype-samtalar om lokal elitfotboll. Jag har givit denna videopodcast några startminuter ett par gånger och snabbt konstaterat att satsningen inte var för mig och att den därigenom – då jag slickar i mig varje liten Jonathan Morsay-notis som manna!!! – kanske inte är för någon nu levande människa.

Då jag är en genomsnäll individ som inte helt enkelt säger nej till vänligt sinnade propåer så fick jag rabbla följande mantra i huvudet på vägen hem från biblioteket:

»Du ska inte vara med i Fotbollspuls.«

»Du ska inte vara med i Fotbollspuls.«

»Du ska inte vara med i Fotbollspuls. Andra kanske måste det, kanske finns där skarpladdade vapen precis utanför webcam-bild, men du måste inte tacka ja.«

Väl hemma, stärkt av den mässande anti-Fotbollspuls-seansen, ringde jag upp – och blev tillfrågad om jag skulle vara intresserad att skriva texter för den röda Länstidningens ledarsida!!!

Den illvilliga tolkningen här är att jag säljer min numer studentikosa och pollettörstande själ till Mittmedia; en tolkning ni förstås är helt fria att göra. En annan illvillig tolkning är att man kan tycka att jämtarna borde lärt sig hur det går när man lånar in Erik Löfgren från distans för att göra punktinsatser (då åkte jag från Sundsvall för veckovisa matcher, nu kommer jag att var tredje vecka skriva texter från Stockholm). Och ja: kanske kommer jag till slut att sänka hela den lokala socialdemokratin med någon taffligt genomtänkt vådatext.

Men själv tycker jag bara att det ska bli så oerhört roligt. Jag tror att det här är ett av de uppdrag jag sett fram emot mest – någonsin. Att få grunna på textidéer och snida på formuleringarna i veckor för att sedan få trycka dessa alster i Jämtlands motsvarighet till min nu nedlagda modertidning Dagbladet.

Jag tror och hoppas att det ska bli väldigt bra. Jag ska göra mitt allra, allra bästa.

Och alla ni som undrat vad svensk socialdemokrati har gemensamt med lettiska U21-landslagsmän på division 1-mittfält; ja, ni gör kanske bäst i att köpa Länstidningen framöver.

 

Inget Östersunds-besök är dock komplett utan en sväng förbi–

–min gamla hemvist Pensionat Björnen, där jag inkvarterades om helgerna under hösten för sex år sedan.

Är det någonting som verkar vara sig likt i Östersund – nu när stadens lag rullar ut Malmö FF på bortaplan och nu när skevnickande mittbackar annekterat ledarsidorna – så är det Pensionat Björnen.

Det såg exakt likadant ut som jag minns det, men jag är tveksam till om någon inlånad spelare, säg DIF-målvakten Hampus Nilsson, fanns inbokad i något rum på »Björnen«; tveksam till ifall han också fick gå över gatan till det besläktade »Hotell Älgen« om kvällarna, för att låna dess matsals mikrovågsugn och där värma den medhavda matlåda som man tagit med sig från gratislunchen på det folkliga Mr Husman.

(Jag antar att Nilsson bor på hotell. Det fick jag också göra, första gången jag var uppe i Östersund; efter att ha gjort en fin bortainsats mot Arameiska Syrianska i mitt första ÖFK-framträdande. Men nästa gång jag kom upp, efter en svagare insats i en bortaförlust mot Dalkurd, ja – då hade Kindberg bokat Pensionat Björnen.)

Det om det. Jag lämnar som brukligt kommentarsfältet öppet för smädelser (även om Rövner var rätt ute finns det mer nog fler smockor att dela ut till den 20-årige åldringen) eller glada tillrop.