Inte Min Talman


När vi blickar tillbaka på den här epoken lär Rossana Dinamarca vara en av dem som kan se tillbaka på sin egen insats med stolthet.

Själv lommade jag ikväll iväg till en Linje 17 mot rasism-manifestation på Kärrtorps torg tillsammans med omkring tusentalet andra, på dagen ett år sedan nazister attackerade och sedermera drevs in i tillbaka i skogen.

Det var trevligt och upplyftande och inspirerande.

Jag borde göra mer.

Jag borde också blogga mer.

Sedan i helgen har jag skrivit färre blogginlägg än Ulf Lundell.

Stockholm kommer om hundra mil

Det finns fördomar om Stockholm, stockholmare och det stockholmska.

Ofta är dessa synnerligen överdrivna, ja, rentav felaktiga. Men ibland, som när Metro toppar förstasidan med nedanstående nyhet, får sig fördomshavarna en smärre tsunami på sin lilla kvarn:

IMG_2109.JPG

En reklamare som bosatt sig i en renoverad mannagrynskvarn med New Yorksk studiokänsla: det låter som början på en sedelärande barnsaga där den hårfagre reklamaren till slut blir biten i svansen av ett kvarnhjul som plötsligt börjar snurra.

Den som gapar efter New York-studio-känsla blir själv till manna.

(Efter att denna nyhet publicerats antar jag att många andra reklamare helt plötsligt bara överger sina nu modemässigt oriktiga renoveringar av risgrynskvarnar.)

OBS! TEXTREKLAM!

Nu ska det senaste numret av fotbollsmagasinet Offside ha nått ut till samtliga återförsäljare, även till de mest perifera norrländska handlarna.

Förutom ett lika kort som misslyckat pluslåsningsförsök från One.com (den flamländska chokladshjulsdobbel– och mediejätten som hänsynslöst driver denna blogg framåt med hot om straffplaceringar på Pirkt Resa) så tror jag aldrig att den här portalen har propagerat för att ni ska lägga pengar på något jag har varit med och producerat.

Men så här i juletid – denna konsumtionens och slösaktighetens högtid – vill jag faktiskt uppmana er att leta er till tidningshyllorna för att inhandla ett grönmelerat exemplar av Offside för 99 kronor.

För denna knappa hundring får man hela 196 sidor – en smärre bok – där jag tillsammans med den bisarrt duktige Bildbyrån-fotografen Niklas Larsson fått chansen att fylla hela 18 sidor (nio uppslag!!!) med GIF Sundsvall.

(Man får dessutom, såg jag när man ögnade igenom tidningen, bland annat ett längre reportage om när Pierre Tillman försöker pruta i en tuctuc och köpa rätt sorts disktrasa under sitt proffsliv i den stjärnspäckade indiska ”superligan”: en text som förstås kommer att slukas i ett stycke.)

Giffarna. Giffarnana. Giffers. Vad ni än vill kalla dem: för första gången är klubben som jag brunnit för sedan barnsben och fått representera med min bänkvärmande bakdel på allvar porträtterad i Sveriges överlägset största och bästa fotbollsmagasin.

Det kanske kan ha funnits andra som var bättre lämpade att skriva dessa 35 000 tecken – det finns säkerligen de som muttrar över att jag ”inte ens var född när Norrlandsfönstret slogs upp” eller att jag ”inte ens vet hur Jukka Ikkäläinen ser ut” men jag är väldigt glad att jag fick chansen.

Good things comes to those who genom åren skriver hundratals GIF-krönikor oavlönat på sin knappt lästa blogg, som de sedelärande fablerna säger.

Den här portalen har i perioder gjort mig omöjlig i vissa sällskap – när jag hösten 2012 betygsatte ST:s och Dagbladets uppslag (+++ respektive ++) inför ödesmatchen hemma mot Gefle blev jag placerad i mittmedial arbetskarantän i över ett halvår – men jag har alltid hoppats att den skulle göra annat möjligt.

I allra jävla bästa fall att Offside hör av sig och undrar vad man är för en kuf som sitter på sin kammare och skriver om Giffarna.

Jag minns att jag var väldigt orolig inför den här hösten, någon sommarkväll låg jag närmast utslagen på sänghalmen, stirrandes in i väggen: lamslagen av arbetsapati. Jag visste inte vad jag ville ägna hösten åt. Hade inte en aning. Ingenting kändes på förhand roligt eller motiverande. Jag hade på Sportbladet ägnat hela sommaren åt att bisitta blinda människor i deras VM-divansoffor; räckt dem Viking-chipspåsen, försökt dra något skämt, beskrivit matchbilden, svarat på alldeles för många frågor.

Det var trevligt, ofta väldigt trevligt, att agera Mållgan åt Kenta Kofot och Kjelle i London – men det var på inget sätt journalistik.

När Tilde frågade mitt arbetsapatiska jag på sänghalmen vad jag ”verkligen skulle vilja göra i höst”, om jag ”fick välja helt fritt” så svarade jag att jag ville skriva ett GIF-reportage åt Offside.

Och jävlar vad roligt jag har haft.

Det kanske inte är journalistik att hoppa upp och ner och krama om en vän efter en Johan Eklund-toffel i den bortre aviga Sirius-gaveln, vad fan vet jag, men det var det mest överlägset stimulerande arbete jag någonsin åtagit mig.

(Dessutom var det transparent, vilket är något av det finaste någonting kan vara i medievärlden.)

Jag samlade nog på mig säkert 100 000 tecken under hösten – av ren och skär överentusiasm!!! – som med Johan Orrenius lyhörda redaktörskap kokades ner till 35 000 stringenta och dramaturgiskt korrekta GIF-tecken.

Ett bra reportage, helt enkelt, om GIF-hösten 2014. Om Urban Hagblom, om att lära sig gå, om långsiktighet, om självbild, om identitet, om ekonomiska bekymmer och om framtid.

Jag kan vara besviken över en sak: att inte en enda kvinna nämns i reportaget. För många reportage (i Offside och alla andra tidningar) utgår från den medelålders mannen som jobbar och sliter hårt för sin klubb eller sin sak.

Jag försökte, innan jag skickade in min allra första skiss, hitta ett sätt att komma runt detta faktum – men det går ju tyvärr inte att bygga historiens första GIF-reportage i Offside på Kerstin som ansvarar för materialet och omklädningsrummet eller på Amanda som vikarierar som kommunikationsansvarig.

Det var tvunget att få kretsa kring Urban. Det är hans GIF Sundsvall jag har hållit på genom hela min ungdom och det är, om tjugo-trettio år, alla gånger ”Urban Hagblom-epoken” vi kommer att se tillbaka på när vi pratar GIF Sundsvalls tidiga 2000-tal.

Se så. Till tidningshyllorna med er. Jag har för kanske första gången i mitt yrkesliv, frånsett någon +++-prestation mot Valsta Syrianska, gjort någonting jag känner mig riktigt stolt över.

FLASH: Marcus Sahlman lite snuvig på dagens träning

Jag har glömt att uppmärksamma denna knallpuff som under förra veckan briserade i de Umeå– och Pirkt.se–relaterade delarna av fotbolls-Sverige:

Skärmavbild 2014-12-09 kl. 11.52.11
Min kamrat Maths Elfvendal tvingades själv lägga vantarna på hyllan på grund av ett gravt krånglande knä – ett knä som bara blev någorlunda funktionsdugligt via bokstavlig igångvevning om morgnarna; en bisarr scen där han sittande låtsades kärna ett fiktivt smör medelst knäled. Under min tid i Umeå tog han istället sina första ambitiösa målvaktstränarsteg i Umeå FC:s juniorlag och nu, bara två-tre säsonger senare, tar han över målvaktstränaransvaret i allsvenska IFK Norrköping.

Ojvoj: en sån kometkarriär.

(Finsmakarna noterar att han tar över efter förre GIF-burväktaren Andreas Lindberg: kanske allra mest ihågkommen, väl?, för att nästan ha råkat klyva hjärnbalken på Stefan Ålander med ett olyckligt utrusningsknä. De bortom nördiga noterar förstås dessutom att Maths är son till mångårige GIF-målvaktstränaren Per-Olof Elfvendal.)

Pirkt.se hade korn på denna nyhet långt innan den offentliggjordes – underskatta inte mina tentakler i målvaktstränarbranschen – och räknar nu kallt med att kunna gräva fram nyheter om Marcus Sahlmans varje nysning under vårvintern.

Prassellöst

Det jag gillar mest med formatet ”e–tidning” är att man inte kan ställa in teckenstorleken som man vill utan att man istället får justera den med hjälp av skärmavstånd.

IMG_2096.JPG

Inget prassel, ingen näbbtrycksvärta: detta är onekligen framtiden.

Fighting The Anti-GIF Conspiracy

Sundsvalls Tidning bjuder idag på en liten, liten försmak av det långa, maffiga GIF-reportage som återfinns i det nya numret av Offside:

Skärmavbild 2014-12-07 kl. 12.27.58
Jag tänkte återkomma i ämnet när tidningen finns att köpa hos din lokala Pressbyrån (imorgon eller på tisdag, som jag förstått det) men om du redan prenumererar på Sveriges förnämsta fotbollsmagasin så ska du redan i detta nu sätta näbben i 35 000 tecken GIF Sundsvall-höst.

Potentiell

Skärmavbild 2014-12-06 kl. 15.23.44
Jag var där och nafsade på Lars Krogh Gersons namn när jag sammanställde den allra första listan över potentiella nyförvärv. Han kändes rimlig och pratade ju tidigt själv om att han kunde lämna Norrköping då han ”måste få speltid för att inte tappa sin landslagsplats i Luxemburg” (märkligt nog; jag trodde det räckte med att ha ett par inte allt för slitna Puma-dojor i sina ägor).

Hade jag inte tagit på mig att skriva långt och utförligt om samtliga potentiella nyförvärv (hade jag bara utelämnat passusen om att Borja Valero i framtiden skulle kunna köpa in sig i Lads!!!) så hade Lasse Kroghs namn helt klart varit med.

Känns troligt, detta. Troligare än de Fotbolldirekt-upplyfta Tranberg-ryktena.

I•M•A•M

Processed with VSCOcam with f2 preset
Det här var något av det absolut bästa jag sett i år.

Måtte hon ge sig ut på ytterligare en turné i vår, inför extravalet. Det här landet behöver alla starka antirasistiska och feministiska röster för att mota fascisterna i valgrind.

Och Silvana Imam har nog den just nu allra starkaste.

Så mycket – allt??? – som omger oss är en konstruktion, men Silvana Imam känns äkta ner till varje stavelse.

176 centimeter Pussy Riot

silvanaimam
Om ni av någon anledning bor eller befinner er i Stockholmstrakten denna fredag den 5 december så skulle jag varmt rekommendera att för en gångs skulle hoppa över På Spåret och de ostbelupna fredagskexen för att se Silvana Imam på Debaser Strand.

Pirkt.se blev medveten om sin egen kulturupplysande roll inför Alkberg- och Hurula-spelningen och nu är det dags att slå på den stora trumman igen: ikväll, 19.00, gör ni bäst i att befinna er på Debaser Strand.

Befinner du dig i Sundsvall? Misströsta ej. Precis som vanligt när det lackar mot jul i Medelpad drar denna orkan in och blåser liv i Sundsvalls kulturliv:

Skärmavbild 2014-12-05 kl. 12.26.32