Sarggossar är vi allihopa

Så många luddiga individer, så få nattliga färdmedel. Är det något särskilt med torsdagsnätter? Krockar i permissionsscheman? Gynnarkonvent under dryckenskap? Glapp vid överlämningen mellan Föräldrar På Stan?

Nu är det tredje gången som busschauffören måste lämna sitt säte för att gå längst bak i bussen och tala en bortom allt rimligt tvivel nervklen man tillrätta.

I kväll var ju också en kväll. Jag ringde Gladys del Pilar till en enkät om köttätande. Det var vad jag gjorde, konkret, utåt. Sedan grattade jag ner mig i de holländska hockeyligorna så som man bara kan grotta ner sig just i flamländska hockeyligor.

Spelar de efter NHL-mått eller på större europeiska rinkar eller på en långfärdsoval? Jag vet inte, antagligen det sistnämnda. Sven Kramer som ytterforward med innebandyartade bågskott; ni vet de när man knycker runt med hela höftpartit i en snärt?

Ni vet inte, hoppas jag.

Det slår mig nu att jag inte skrivit om när jag betalade in mig på en Granlo-match i Superligan. Martinsson och Basse lurade dit mig en söndag när jag satt hemma och helgade sabbaten.

Vi kom tidigt men där var likafullt en kö som ringlade sig utanför (!) Sporthallens portar. Folk stod ute i vinterkylan och köade för att få komma in till den längre kön; som väntade de på att få se Scottie Pippen eller åtminstone spillrorna av M7 Borås.

Väl framme vid kassan, efter uppskattningsvis 20 minuter, så får jag syn på prisbilden.

Sittplats, numrerad: 180 kronor.

I det här skedet är det bara social fattighjonsstigma som hindrar mig från att, i inte så mycket snåldom som rättskaffenhet, bestämt vända på klacken åt hela etablissemanget.

Innebandyinträde, 180 kronor. Det är ingenting annat än barockt. Men omnumrerat då, undrar ni? 140.

I vilja att åtminstone få sitta tillsammans för att vädra vår olycka och besvikelse till varandra så betalade vi de extra 40 kronorna, de totala 180.

”Då får ni sitta tillsammans”, sade man i kassan.

Mycket riktigt – tillsammans med sarggossarna.

Våra platser var längst ner, längst ner i ett av hörnen. Alldeles ovan sargen och axel mot axel med den ytterste av sarggossarna.

Vet du inte vad en sarggosse är? Människa, vakna upp, det är 2014: varenda Luciatåg har väl en trind sarggosse längst bak, med Unihoc-band i håret.

Sarggossarna lagar sargen när den går itu under matcher i Superligan. De ska snabbt kunna hoppa ner ifall den lilla plastflärpen som håller ihop sargen lossnar från sitt fäste. Vi, däremot, behövde mig veterligen inte med snabbhet kunna kasta oss ner över en särad sarg. Men där satt vi, som extrainkallade sarggossar: 180 kronor fattigare per moloken näbb. Vi fick ett sittplatsnummer på biljetten, minns jag, men det hade på fullaste allvar varit enklare ifall de sagt till oss att vi satt vid ”sargbit 57”; för det var där vi satt. Femma-sjua i svart tusch på vit sargbaksida.

Jag vågade av förklarliga skäl inte ens snegla åt en mazarin i paus.

I den första perioden fick jag Anton Samuelsson över mig. Han landade i mitt knä efter en duell vid sargbit 57, men det var så pass tidigt i matchen att jag undkom med lite fukt på jeansen. Men i den tredje perioden var det dags igen; denna gång var det en tredjeperiodssvettig Robin Nilsberth som med hela sin urkraft inpräntade sin Superliga-avsöndring över mina jeans.

Dubbla svettangrepp, sarggosseplats – och till råga på allt så förlorade Granlo med stort mot Pixbo; allt till tonerna av 180 kronor. Det fattades bara att man efter Pixbos 7–2-mål kastade en bensindunk (företrädelsevis genom ställföreträdande Mentolhök) upp i någon oförstörd kidnäbb.

Jag tyckte verkligen att det var hutlöst. Vilka är ni, ni som okritiskt trissar priserna till dessa nivåer; som tycker att innebandy är en sådan publiksport att man nu kan ta priser som närmast motsvarar Elitserien i hockey – i Sporthallen!: på de karga, mot bäckenet oförlåtande bänkar som skulle ge Fredrik Paulún flerfaldiga bråck efter sextio effektiva spelminuter. Det borde verkligen ingå ett antal naprapattimmar i ett årskort till Dragons eller Granlo BK.

Vid ett tillfälle tyckte Martinsson att Pixbo spelade mycket mellan backarna och bara behöll bollen inom laget. ”MEN SPELAR DOM ROLIG INNEBANDY DOM HÄR?!”, utbrast han.

”Jag har ingen aning”, sade jag. Jag såg ju vad som försiggick på planen, såg exakt hur Pixbo spelade – men varken jag eller du är (förhoppningsvis) kapabla att avgöra dylikt.

Nej, innebandyn. Ta ett steg tillbaka. Ta inte 180 kronor för en plats som extrainkallad sarggosse. Var åtminstone en sport för folket.

Nu gick kutryggiga tant med pantburkarna av, hon åker alltid denn buss, så nu är det bara jag och den nervklene mannen som fick busschauffören att löpa amok tidigare kvar. Han sover. Nu går chauffören ut och 02.48-unnar sig en icke-schemalagd bolm. Vi ligger om något efter schemat.

Vad är detta ens.

Å, där kom ordningsvakterna som ett brev på posten. Jag kan ha misstagit nervklenhet med oerhörd berusning.

Han blir ledd av bussen. Nåväl, det finns värre ställen att bli avsläppt på vid 02.52 en torsdagsnatt än Kallhälls Station.

Nu: Gillesgården. Ändstation för nattbussens allra tappraste torsdagsresenär.

Inte en enda till Livgardet, alltså. Och snart kommer väl Ryssen.

”How would I know which one is me?”

Då är vi tillbaka på nattbussen, 591:an mot Livgardet.

Allt är som vanligt, ingenting är som vanligt. Jag ska nämligen inte längre hoppa av i Berghem, strax efter Jakobsbergs station, utan vid… en hållplats intill en lång trappa, strax innan Kallhälls station.

Säger det här er något? Är Ni min mor så är svaret nej: då bor ni i Sundsvall. Är Ni från Stockholm så är väl också svaret nej: jag har lärt mig att gemene stockholmare inte har någon koll längsmed pendeltågslinjen, än mindre längsmed nattbusslinjen.

Vi har hur som helst flyttat, jag och Tilde. Till Vackra Kallhäll. Det är inte Norrlands Huvudstad, men väl Järfällas… andraort?

Jag har nu öppnat alla de digra papp- och plastknyten jag med stor frenesi slog in inför flytten från Sundsvall.

Så mycket omsorg kan aldrig ha lagts på transportsäkerheten för några skåpfull billigt porslin.

Jag hade slagit in ett rivjärn i mången varv. Både tejp och plast, så att inte rivjärnet skulle skadas. Men jag minns att jag tyckte det var så roligt att slå in saker. Jag vevade med plastfilten runt, runt som en salig mumifierare. Jag måste ha någon form av packningsorienterad bokstavsdiagnos.

Inte lika roligt att öppna alltsammans; finna en gammal filtallrik under åtta lager papp. Det var, antar jag, lite som juleafton hos en frikyrklig orienterarfamilj.

I dag träffade jag för första gången Kristoffer Bergström, min kollega som är identiskt lik mig så till den milda grad att vi är en och densamma individ, allt enligt en datagrossist i Sundbyberg.

Jag var förstås lite orolig inför mötet. Worlds were colliding. Jag tänkte en del på det klassiska Karl Pilkington-citatet när de pratar om dubbelgångare och Karl bestämt menar att han inte skulle vilja träffa en exakt kopia av sig själv med motiveringen ”how would I know which one is me?”.

Men det gick bra.

Han är mycket trevlig, Kristoffer Bergström.

Det tog Rasmus Bengtsson 77 sekunder att spela sig ur ett svenskt landslag. Det måste vara något slags rekord. Man kan inte leva på fina fötter allena, meddelade Mevlut Erdinc med all önskvärd tydlighet. Rasmus stod där med det röda skägget i brevlådan, som om sett en Hakan Sükur-vålnad.

Hade det bara handlat om uppspel och välvillig tankekraft här i livet, lille Rasmus, ja, då hade nästan Erik Löfgren kunnat göra 3-4 minuter i Superettan. Men bara nästan.

(En gång ska jag i detta forum yppa anekdoten om n’gästboken. Men inte på en nattbuss genom Bagartorp.)

Jag fick i dag den odiskutabla äran att sammanställa Vi Fem-enkäten på Aftonbladets baksida. Det blev, förstås, en fråga om Ryssen. Kan man i dessa tider fråga medmänniskor om annat än Ryssen?

Fyra okända människor ska kompletteras med en känd. Jag  valde, ja, handplockade!, Jan Johansen.

Han var mycket trevlig, Jan. Han hade aldrig gjort lumpen och ångrade sig lite. Jag borde sagt något till tröst, mågot om hur Se På Mig genom åren lugnat massorna mer än en pansarklädd menig Johansen, men jag fann inte orden.

Jag tittar på teve

Vi på Pirkt.se sätter stor vikt vid att alltid vara sist på alla bollar alltid.

Så därför tänkte jag, i söndagslunken, bidra med tre naiva, världsfrånvänt malplacerade tips på saker som folk redan sett och läst.

 

Därför: söndagens…

… dokumentär:

The Act of Killing.

the-act-of-killing-poster1
Så många sinnessjukt märkliga och samtidigt fantastiska scener.

 

… tv:

jillgidlund
Kristian Gidlund är borta för alltid, men på SVT Play i en månad, i ”Jills Veranda”.

Ta vara på detta starka, fina tillfälle att återse honom.

 

… läsning:

PO Tidholm i Dagens Arena: När rött blir brunt.

Den är väldigt lång, men väldigt läsvärd om Sverigedemokraterna och dess framfart. Man borde förstås ta sig tid att läsa hela, men jag har – månne i strid med ett koppel rättighetslagar – tagit mig friheten att plocka slutrussinet ur den väljästa surdegen:
Skärmavbild 2014-03-02 kl. 16.00.05
Skärmavbild 2014-03-02 kl. 16.00.25

Den osminkande sanningen bakom Stryktipsdrömmen:

Många drömmer om 13 rätt på Stryktipset.

Men bakom 1, X, 2 och mångmiljonvinsterna finns en annan, osminkad sanning. 

Unga män som svettar sig till uttorkning när man badvägen – medelst rosa gårdagstidning – försöker besegra kupongen.

Pirkt.se har de unika, skakande bilderna: 

strykan1

strykan3
– Jag ska sänka både Arsenal och Everton och Bournemouth!, flämtar den uttorkade stackaren naivt. 

Pirkt.se återpublicerar sina texter från pirkt.blogg.se, vintern 2012:

Pirkt.se tar här det modiga publicistiska beslutet att återpublicera sina texter om GIF Sundsvall efter degraderingen 2012. 

I bästa fall säger de någonting om någonting. 

Antagligen inte. 

– Det är ett modigt publicistiskt beslut eftersom det trasslade en hel del med WordPress, tog en del irriterande tid, och inte lär läsas av någon, säger portalens publisher Erik Löfgren. 

Continue reading

Investera i Plus eller tidning i dag:

Skärmavbild 2014-03-01 kl. 11.28.17
Ni kan väl köpa Aftonbladets Plus-tjänst just i dag och läsa detta, även om jag är hemskt besviken över utfallet?

Uppdatering: Det går också att köpa papperstidningen, får jag rapporter om.

(Jag hade nämligen goda förhoppningar om att nå fram till en gibraltisk landslagsspelare, jag hade Gibraltar på tråden, men fastnade i den gibraltiska fotbollsförbundsslussen.

Man saknar ju ”jag minns Grönland borta på grus”-infallsvinkeln.)