Forskare varnar: ”Krönikörerna kan sänka datorerna”

Millenniebuggen uteblev – våra datorer förstod med enkelhet hur årtalet gick från 99 till 00. 

Men nu står IT-världen inför en ny farhåga – efter Tre Kronors 5–3-seger mot Lettland varnar många experter för ”lettbuggen”. 

– Datorsystemen är inte utvecklade att förstå hur det kan behöva skickas hem samma ”det blev ingen lett match”-formuleringar från tjugotalet lokaltidningskrönikörer på plats, säger IT-kännaren Mac Pecé till Pirkt.se. 

Till OS i Sotji skickade Sverige ungefär hundra olympier – och lika många lokaltidningskrönikörer.

Något som skänker trygghet till folk hemma i stugorna som får de olympiska prestationerna förklarade av en medelålders manspenna de känner igen, där han förklarar vad som hände i loppet de redan har sett.

Men nu varnar forskarna för ett bakslag.

Tre Kronor slog Lettland med 5–3 i en match som blev tuffare än väntat – och nu spår IT-experter att de svenska IT-leverantörernas servrar kommer att få motta ett för hårt tryck av en och samma formulering.

– Vi räknar med att samtliga krönikörer på plats kommer att skicka hem formuleringen ”det blev ingen lett match”, i allt från ”krönikor” till ”blixtkrönikor” och ”snabbtyck”, säger Mac Pecé.

Är svenska IT-system redo för det trycket? 

– Nej. Systemen är inte byggda för att ta emot så många av en och samma formulering från så många olika håll. Datorerna är rationella och förstår inte hur det kan behövas skickas samma åsikter från så många olika håll. Datorerna tar inte hänsyn till faktorer som ”skön betald minisemester” och att man kan ”bättra på brännan”.

Hur många lokaltidningskrönikor om samma sporthändelser tål Sverige?

– Inte så här många. Jag är orolig för utvecklingen. Innan vi kan ta emot fler lokaltidningskrönikor om sport så måste någon vilja läsa de vi redan har.

Alla Hjärtans Dag

Jag tittade in i en blombutik under fredagseftermiddagen.

Jag möttes av den här lilla plaketten, som fanns till salu – men som verkar sakna en punkt på listan:

Processed with VSCOcam with b1 preset
Någonstans tror jag nämligen bestämt att punkten ”Spy över allt” ska in.

Nej, vet ni: man måste göra det enkelt på Alla Hjärtans Dag. Gå tillbaka till grunderna, till vad det verkligen handlar om.

En enkel ros på köksbordet:

Processed with VSCOcam with g3 preset

Med en tillhörande liten guidebok, handmålad i kärleksrött på vitt:

Processed with VSCOcam with g3 preset

Trevliga Bombare – utan skav

image

Bombay Bicycle Club

PPP

Bäst: Energin. Och ”How Can You Swallow So Much Sleep”.

Sämst: Att sången försvann bort i dånet under den annars så mäktiga refrängen i Luna.

En mycket trevlig kväll med ett trevligt, extremt skickligt (så pass skickligt att de nästan, men bara nästan, går i den gamla Deportees-fällan: det svenska fenomenet på ett band som är så skickliga att deras perfekta musik blir tråkig) band som försökte få det att skava – med frejdig energi och spelglädje (vilka recenserar jag här? Roland Cedermark och Calle Jularbo?). Men man nådde inte riktigt hela vägen fram: och låt på låt uppradade efter varandra så låter Bombay Bicycle Club (”Bombarna” i folkmun) lite monotona. Man hör hur så pass många låtar är uppbyggda på exakt samma sätt; som vore de framtagna enligt samma kemiska formel.

Men trevligt. Och bra. Tre plus.

Jaha, ni vill lyssna in er på ”Bombarna”? Här, unna er en snabbt ihopslängd lista på bandets fem bästa låtar:

Folk älskar bilder

Jag var ledig i dag, på grund av min lördagsvevning i Örebro. Och efter en produktiv förmiddag (med telefonledes vevning åt både SJ-höger och SL-vänster!*) så ägnade vi eftermiddagen åt Stockholms centrum.

*= Jag har lärt mig att invärtes länkning är det nya svarta i klick- och annonsintäktsväg: ett första steg i kvällstidningifierandet av denna portal.

Processed with VSCOcam with t1 preset
Med en iPhone 5 blir även att vänta på bussen till ett ögonblick.

(Vad få vet är att Steve Jobs på sin dödsbädd yppade en målsättning om att ”en dag får produktplacera på pirkt.se”)

Vi gick i några butiker. Jag provade bland annat hattar: i en butik provade jag varenda hatt i hela sortimentet utan att kunna trä en enda av dem över mitt väldiga huvud.

Jag tror att min skallighet är evolutionens sätt att få mig att kunna trä någonting alls över huvudet: med en svulstig hårman hade inte en enda av världens mössor, hattar eller grytor gå att pressa ner på mitt huvud. Nu har jag fortfarande ett fåtal huvudboningsmotsvarigheter till Dressman XL att förlita mig till.

En brun Lasse Stefanz-hatt i skinn (med hajtänder på bräcket) fick jag på mig. Är det därför Lasse Stefanz och hans gelikar bär dessa modemässiga övergrepp; de är bara stackars storskallar utan annan utväg?

I en vintagebutik hittade jag också det slutgiltiga beviset på att uttrycket ”vintage” är totalt urvattnat:

Processed with VSCOcam with g3 preset
En AFC United-halsduk.

Att någon hunnit köpa en sådan – för att sedan sälja den igen är ingenting annat än skrämmande: slit-och-släng-samhällets absoluta baksida.

Vi gick också genom Gamla Stan: känt för sina gycklare och sina gränder.

Processed with VSCOcam with f2 preset
Den här Instagram-bilden döpte jag till ”Harlem Grändtrotters”, en habil +++-bildtext som beärades med 14 likes i skrivande stund. På Instagram heter jag eriklofgren_ (ett märkligt publicistbeslut att ta avstånd från ”Pirkt”, hösten 2012, efter en svag kvartalsrapport av dåvarande pirkt.blogg.se-koncernen): ni är varmt välkomna att följa det kontot och hjälpa mig i den ständigt pågående kampen mot 11-likesspärren.

Ni undrar om Tildes jacka?

Processed with VSCOcam with t1 preset
Jag har aldrig undrat över Tildes jacka. Direkt när hon såg den och prövade den så sa jag att ”hon såg ut som en söt liten eskimå” och att allt som saknas är ”en liten väska i sälskinn”.

Den analysen står kvar. En gång kallade jag henne för ”min älskimå” och fnissade  men då fick jag genast en stöt av Svenska Mittbacksförbundets förlängda arm.

Eftersom det knappt finns en enda bild på mig och Tilde tillsammans så stannade Tilde mig i en spegel. Detta för att…

vita
… likbleka vålnader bara går att föreviga genom spegelreflektion. Det är en ockult tumregel sedan gammalt. Tilde blev lite gramsen över vår Instagram-ovänliga vithet, men jag påminde henne om det gamla sociala medie-ordspråket:

”Det kommer alltid nya speglar”.

(På Stortorget i Gamla Stan såg jag en grupp bli guidad runt. Guiden förklarade på engelska att Sverige aldrig varit ockuperat och att Stortorget var någon symbol för det och i samma veva så menade han att Sverige var ”the land of the free”.)

Jag såg också gatukonst i min smak:

dwight
På Aftonbladet tänker man numera ”mobil först” – trafiken är i dessa dagar allra viktigast i mobiltelefonerna – och när jag såg den här bilden så tog jag inte ens en riktig bild: jag snapchattade bara iväg den till alla mina kontakter.

Pirkt.se:s uttalade fokus därför: ”Snapchat först”. Som tur är var gammelmedia (Tilde) på plats och förevigade konsten.

Och efter en kaffe på lokal (!) så var klockan halv sex – och då var det inte långt kvar tills dess att Tomas Gunnarsson, Genusfotografen, skulle dela ut sitt sexist-pris till American Apparel i deras butik på Götgatan.

Det smakar alltid fågel att slå två flugor i en smäll – samtidigt som man bidrar till att någon får sina fiskar varma.

(Och mest av allt gillar man ju att få med två djurreferenser i samma mening)

genusfotografen
Här är Tildes bild från första parkett. Hon är duktig på bilder, Tilde. När jag kämpar mot 11-likesspärrar så kammar hon hem likes i flera hundratal på Instagram. Men fram tills i kväll så ansågs jag (åtminstone i mina egna ögon) som den mer framstående twittraren i hushållet.

Så. Mycket. För. Det:

tildetwitter
Jag försökte desperat kontra:

Skärmavbild 2014-02-10 kl. 22.28.24
Bara 194 interaktioner bakom.

Vad har vi kvar att försöka bli störst i hushållet på? Pinterest? Familjeliv? Hjälp mig här.

FLASH: SJ backar efter förmiddagsvevning

Processed with VSCOcam with m5 preset
I morse vaknade jag till en ledig dag – och solljus (!) för första gången sedan Erik av Pommerns regim.

Vad jag ägnade denna solbelupna förmiddag åt?

Jag ringde SJ:s kundtjänst och vevade i 32 minuter. Direkt därefter ringde jag upp SL:s dito i dryga tjugofem; en förmiddag jag inte ens önskar Bala Garbas rådgivare.

Men det gav resultat. Från att den äldre damen i SJ:s kundtjänst var villig att ”kompensera mig med 132 kronor” och ingenting annat till att samma dam, efter att ha fått avbryta samtalet två gånger för ”att kolla lite med de andra”, tyckte att det var självklart att SJ skulle betala för såväl hotellnatten som även resan hem morgonen därpå – följt av en uppriktig ursäkt.

Ojvoj: vilken vevare man är, ändå. Ge mig ett headset och lite kaffe och jag skulle kunna sol-och-våra mig till ekonomiskt oberoende.

Aftonbladet får alltså tillbaka polletter för den hotellnatt de var tvungen att lägga ut för – samt den extra tågbiljett som tog mig hem. Jag vet inte hur policyn på företaget ser ut, men…

… jag lär väl ringa upp Schibsted VD imorgon för att upplysa honom om att jag sparat koncernen över tusen kronor? Kanske kan jag få honom att inse att jag sparat norrmännen, som omsätter över 14 miljarder kronor, nästan en hel arbetsdag – och därigenom tvinga till mig åtminstone en halvdags sommarvikariat?

Kanske.

Innelistan och Kasslerlistan, vecka 6:

innelistan

1. Tilde Jansson (ÅT)

Processed with VSCOcam with f2 preset
Jag har längtat till Sportbladets redaktion sedan jag skrattade till åt en Simon Bank-krönika (jag tror det var någon passus om Nicklas Kaldner) för tiotalet år sedan.

Men innan jag kom ner till Stockholm förra torsdagen så längtade jag så mycket mer till Tilde Jansson.

Jag hade inte varit redo för Sportbladet om jag kommit ner våren 2011 (som jag skulle ha gjort om jag fullföljt utbildningen jag hoppade på redan 2009); då hade jag gått sönder, kanske hoppat framför ett cykelbud om jag, säg (det här är ett helt hypotetiskt exempel), hade missat ett tåg hem trots att jag stått på perrongen eller skrivit fel i en text.

Jag bryr mig inte lika dödsallvarligt längre: jag har annat att komma hem till än kassler, rullvagnar och meningslöst bloggande om ingenting.

Det var länge sedan vi citerade en låttext på den här portalen, det som tidigare var daglig kutym. Nu är det dags, gott folk, från Mattias Alkbergs ”Allting är drömt”.

Munnen i nacken,
korta andetag, jag gillar det.
Du sitter i mitt knä,
jag flyttar dig, nu sitter du bredvid.

Dina ögon, vilken färg har de, jag vet
men jag vill se.
Du luktar blåvit tvål.
Det är den bästa lukt jag vet.

Du är en dröm.
Allting är drömt.
Är nånting drömt?
Allting är drömt.

2. Bollen Valencia (NY)

bollenvalencia
Jag älskar Tilde, men jag älskar också – på ett helt annat sätt TV3:s OS-expert Bollen Valencia, utan att ens ha sett honom ens rörligt i tv-rutan.

Det är namnkarisma, det.

Bollen Valencia är också ett av mycket få namn som inte ens blir bättre av att vända på det i uttalstillfället – ”Valencia Bollen” blir bara konstigt: något som kännetecknar ett verkligt världsklassnamn.

Aldrig tidigare har någon bluffat sig in på Innelistan. Jag skäms. ”Bollen Valencia” är egentligen döpt till Johan Märling och har alltså tagit ”Bollen Valencia” ur luften.

Jag skulle inte ens anställa Johan Märling som min systemvetare.

3. Bandy-VM (NY)

2014 vann Ryssland över Sverige i finalen. Vilket bandy-VM som helst?

Icke.

Skärmavbild 2014-02-05 kl. 13.04.03
Bandyn fick sitt stora internationella genombrott – här i Al Jazeera! – som, håll i er nu, ”hockeyns storebror”!

Och som OS-sport, tydligen.

4. Lennart Jähkel (NY)

Det var länge sedan man hörde något riktigt hett om Lennart Jähkel.

Men nu, äntligen!, kommer nya uppgifter – från England.

Det är tydligen klart att det lanseras en ny kollektion av Lennart Jähkel-replikor i Storbrittanien.

Det här är ”galopptränaren Nicky Henderson”-varianten, som jag hittade av en slump när jag skummade av de brittiska tidningarnas hemsidor:

Skärmavbild 2014-02-04 kl. 14.50.08
Roligt för Lennart. Och jag tycker att de har gjort ett jäkla jobb med replikorna, britterna.

5. Per Elofsson (NY)

Man måste beundra en man som genuint älskar myrar så till den milda grad att det måste gränsa till en fetisch.

Jag tror att Per Elofsson jungfruföddes ur en myrmark: bara för att bli korsfäst av en EPO-belupen spansktysk för våra lata Vinterstudio-söndagssynders skull.

kassler
1. Köpenhamns Zoo (NY)

Det här är väl något av det trassligaste jag har läst på år och dagar:

Skärmavbild 2014-02-07 kl. 16.31.38
Jag är ingen expert på djurliga rättigheter, men det låter… inte riktigt rätt, det där.

Hur agerar man vid kassan? Lommar man fram med medhavd tvåliterspåse hempoppade popcorn och säger ”två ungdom till giraffobduktionen, tack”?

2. Bet 365 (NY)

jenshulten_5
I dessa tider av utbrett spelfusk och maffialiknande spelsyndikat som hotar och mutar så väljer spelföretaget Bet 365 att använda sig av Jens Hultén som ansikte utåt: mannen som för hela svenska folket är känd som den organiserade brottslighetens skådis-ansikte utåt.

Hans snittroll de senaste fem åren (i otaliga Johan Falk-övergrepp på TV4-tittare och senast i ”Hundraåringen”) har varit gängledare, skurk och allmän spädbarnaätare – och det är precis med den framtoningen han står och pratar i Bet 365:s reklamfilmer.

Jag kan inte för mitt liv förstå att någon spelbolagsmänniska någonsin velat göra den kopplingen mellan sig själva och dessa roller – speciellt inte i dessa tider när spelfusket letar sig nedåt och nedåt i seriesystemen, även i Sverige.

Till råga på allt är det just livespel som reklamen förespråkar och vevar om: just den spelform där det allra grövsta och mest svårhanterliga spelfusket pågår.

I dagarna meddelade dessutom Viasat att man skulle satsa på att sända svensk Division 1-fotboll på grund av att det, citat, ”finns ett omfattande lokalintresse kring svensk division 1-fotboll”. Detta är något jag, på tre år i serien, aldrig märkt av. När jag tänker på Division 1 tänker jag på de 24 tappra på Vasalunds hemmamatcher och de knappa 40 på Vilundavallen och Midgårdsvallen.

Men det är som det gamla Division 1-ordspråket säger:

”När det ekar tomt på Skytteholm så jublas det i Sydostasien.”

3. Niklas Lidström (NY)

Skärmavbild 2014-02-06 kl. 10.28.52
Varför? Varför, Niklas? NHL:s bäste back genom tiderna vill alltså nylansera sig som Ägg-Nicke.

”Ägg – för aktiva människor”, dessutom.

Vad är ett soffliggarägg? Precisera gärna.

4. Mikael Sandström (NY)

Skärmavbild 2014-02-04 kl. 15.40.12
Utan kommentar.

(Eller jo: man måste i bilden förtydliga om att han inte pratar om sin egen hudcancer utan om risken för andra att få hudcancer)

5. Paul ”Tiny” Sturgess (NY)

7-8-Paul-Tiny-Sturgess
Den här 2,34 meter långe engelsmannen och stådunkaren (!!!) tar alltså inte en tröja i NBA.

Då är man en olycka.

Och ”Tiny” på ryggen spär bara på olycksgraden.

Jonathan Johansson, Tildes milstolpe och kastratsång om Charlton Athletic

Processed with VSCOcam with 5 preset

Jonathan Johansson, Folkoperan, 7/2.

PPPP
Bäst: Den tunga avslutningen med ”Den brända jorden”. Metall, stråkar, en maffig röd ljuskuliss och skriksång – mer kan man väl inte önska av en fredagskväll.

Sämst: Jag är en enkel man som någonstans innerst inne tycker att ett extranummer alltid smakar fågel.

I juleklapp gav Tilde mig biljetter till Jonathan Johansson – plus middag.

Ojvoj; ni kan ju tänker er hur dum jag kände mig när jag inte bjöd tillbaka på varken kattunge eller – som jag utlovat! – en handmålad liten guidebok till hur offsideregeln fungerar.

Nåväl. I går var det dags. Först kvalitetssushi på lokal – skivlingarna kom in på en rykande bädd! – och sedan, när vi i godan ro skulle förflytta oss över gatan till Folkoperan – fullskaligt kaos!

Jonathan Johansson spelade nämligen på Folkoperan både fredag och lördag. Och längst upp på de utskrivna biljetterna så stod det 7 januari och enkom 7 januari – men längre ner, på själva biljetten, stod det 8:e.

Tårvite uppstod, livsgnistor släcktes – men: det finns, kära norrlänningar, goda människor även i Stockholm. Det var inga som helst problem att i Folkoperans kassa byta mellan dagarna; en helig allians mellan föredömlig servicemindness och Jonathan Johanssons impopularitet.

Vi hann dessutom med en kort passus på Röde Orm – en uppenbar krog av folket. Där fick vi uppleva en milstolpe: Tilde ”Ungdomsbiljett” Jansson slapp visa leg (!) vid beställandet av en öl och ett vinglas.

Processed with VSCOcam with t1 preset
Ett tillfälle så gott som något för en lurmin bakom glas.

Vi fick förvisso i och med platsbytet rad 14 istället för rad 4; men vad gjorde det? Vi fick likafullt beskåda en magnifik konsert med en ung man (när jag googlar ser jag att han är 33 år gammal*) som vågar kliva utanför ramarna.

*= Alla 23-åringar som i och med den siffran inte tänker att ”det finns hopp för mig och min framtida musikkarriär!” (trots att de knappt kan få en blockflöjt att ljuda) är idioter.

Jonathan Johansson vågar redan hoppa över ”Stockholm”, ”Blommorna” och ”Aldrig Ensam” – han spelar bara den nya skivan, han gör det i kostym och han gör det med ett mellansnack som bara innehåller tung poesi om den annalkande döden.

Jag var på Mattias Alkbergs Begravnings första (tror jag?) spelning i Umeå: när han med vitt- och svart-målat ansikte läste dikter och sjöng sånger ingen hört förut. Den gången var jag inte riktigt med på noterna: jag gick dit i tron om att få skrika med till ”HÖÖRRU JAAANE: TILLVARON ÄR MEST SKIT MEN”. Men den här gången var det svåra, mörka, konstartade förväntat – Hallå! Folkoperan! – och då föll det också i väldigt god jord.

(När vi slog oss ner i Folkoperan så sjöng först David Åhlén fyra-fem, kanske sex?, låtar – väldigt många för att vara ett förband! – och jag var så pass ur mitt naturliga habitat att jag hann tänka att jag hamnat helt fel. Vi hade ju redan kommit på fel dag – var vi nu också i helt fel sal?

Där satt nämligen en blond sångare under vag belysning där man inte såg hans ansikte och sjöng stillsamma låtar medelst kastratsång – och jag hann tänka att vi bokat biljetter till fel Jonathan Johansson. Det är ett vanligt namn, Jonte Johansson, jag spelade med en sådan målvakt bara i år.

Och jag tänkte att det kanske var den gamle finske Charlton-anfallaren Jonatan Johansson som satt där och sjöng kastratsång i svårmod om sin tid på Premier League-bänken.

jontej
Det hade också varit en konsert att skriva hem om.)

Förhoppningar och rullpizzor

Åh, jag älskar detta statliga järnvägsföretag.

bild 3 (1)
(Tog några tydliga bevisbilder på förhand i dag, som vore jag en kriminaltekniker åter på en brottsplats.)

bild 1 (2)
Det räcker med att stå på perrongen en halvtimme innan avgång två dagar i rad för att få åka med en gång. Trots lätt duggregn.

Processed with VSCOcam with b5 preset
Jag har väl aldrig blivit så glad av att se Alexander Bards nuna (och jag har, om vi får sticka in med ett litet lyssningstips, aldrig blivit så glad av att höra honom veva som i den här Värvet-intervjun). Roligt dessutom att Kupé i sin guide till ”Europas kulturhuvudstad Umeå 2014” valde att highlighta rullpizzan mest av allt. Det kan man förvisso inte klandra dem för; rullpizzan är en vattendelare som bubblar upp känslor som ingen annan degrulle. Vem minns inte när min vän Martinsson var på väg över disk för att utdela en lakritsbåt vid 03.30-beställd Vesuvio? En bit ner här, annars.

Fotnot: Misstaget många gör när de drömskt tänker på en hotellfrukost är att man glömmer bort de horder av åldringar som går omkring och ser det som sin uppgift att hosta på allting. Det är nästan så att de lyfter upp var och en av baconskivlingarna för att hosta en gång på ovansidan och en på undersidan.

Dessutom: har det någonsin serverats en hotellfrukost på en helg till en frukostsal som inte till åtminstone en tredjedel består av pingstvänner som varit på pingstkyrkekonferens? Jag tror inte det. Sverige måste ha världens högsta pingstkyrkekonferensratio per hotell i världen.

Jag var bara inte gjord för detta liv

Jag blev i dag utsänd för att bevaka Örebro mot Leksand i SHL.

Vackert så: en triad mellan mig, Örebro HK och Leksands IF?

Nej. Icke.

Det skulle ganska omgående visa sig att SJ AB var en inte oviktig komponent i en skev romb där väldigt lite till slut kretsade kring hockey eller journalistik – utan kring det statliga tågbolagets träffsäkra bedrövelse.

Vägen till Örebro – svettnäbb på pressläktaren

På vägen dit stannade tåget planenligt med ett kollapsande datasystem strax efter stationen i Gnesta, utanför Södertälje. Det måste sägas att vi faktiskt kom lite längre än väntat– det var trots allt svåra förhållanden med plusgrader och vindstilla ute!

Vi stod stilla i ungefär 40 minuter och jag hade ett anslutande tåg i Hallsberg, med en trettiominutersbuffert, att ta hänsyn till. Jag var, om man säger, lite nervös och i behov av lugnande besked.

Och under tiden så plingade det också till då och då i högtalarsystemet: ibland med någon ”info” (”vi återkommer när vi vet vad som är fel”), men dubbelt så ofta kom uppdateringar från en gladlynt kvinna i bistron som gladlynt gastade om en ”tävling” där man skulle ”lära känna SJ-medarbetarna” och där turen i dag kommit till ”mig i bistron”; varpå en lång harang följde om hur hon var som människa (”busig”, noterade jag).

Är det några jag inte vill lära känna efter i dag så är det SJ:s medarbetare.

Inte heller när tåget började åka baklänges (!) efter fyrtio minuters stiltje sas det något informativt i systemet– då vevade istället bistrogynnaren för fullt om en ”Pippi Långstrump-tävling för barnen”.

Vi åkte tillbaka (oinformerat baklänges!) till Gnesta station och fick där byta till ett gammalt godsdoftande tåg mot Hallsberg, sisådär en timme försenade. Tåget var helt fullt, jag stod i det bullriga utrymmet mellan vagnarna: folk stod i längor genom hela tåget.

Då trädde bistrogynnaren fram. ”Håhå, vi gjorde ett bra jobb i bistron i alla fall”, skrockade hon i telefon intill mig innan hon glatt började ursäkta sig: ”ursäkta, jag måste förbi här”.

”Vi har en personalvagn med sittplatser längst fram”, skrattade hon fram: riktat till pöbeln som stod molokna i längor i bullrets tågperiferi.

Till Hallsberg kom vi (jag hittade mig en sittplats med fem minuter kvar) och väl där gick bytet  mot Örebro överraskande smidigt: det lilla problemet var dock att jag var en dryg timme försenad. Istället för att vara i Örebro vid kvart i tre så skulle jag nu vara där tjugo i fyra: ett visst problem när nedsläpp var schemalagt till 16.00 och avståndet mellan centralen och Behrn Arena hade uppskattats till ”femton-tjugo minuters gång”.

Så vad gjorde jag? Jag sprang. Jag klev av, efter att ha rådfrågat lokal stolsgranne, vid den södra stationen och sprang (SPRANG!) hela vägen.

Jag tror att klockan var 15.53 då jag stack jag in en svettmelerad näbb i Behrn Arena: då skulle det ha live-uppdaterats inför matchen sedan länge. Jag fick åtminstone iväg någonting till nedsläpp.

Erik – SJ 1–0.

Det. Sjukaste. Som. Hänt. Mig.

Matchen var väl slut vid halv sju. Leksand vann. Patrik Hersley (den mest hårdskjutande av Herrey-bröderna) slog rekord. Liveuppdateringen rullade på och jag skickade betygen på slutsignal och var klar med texten redan strax efter sju.

Allt gick, när väl SJ-svetten lagt sig lagom till den första periodpausen, som på räls.

Mitt tåg hem gick dock först vid kvart i nio. Jag kunde inte förmå mig att sitta kvar i pressrummet och maska längre än fram till 19:40. Då gick jag till tåget: en promenad på 15 minuter.

19.40. Märk väl. 19.40. Tåget skulle gå 20.39.

Jag var framme på centralen ganska precis vid åttarycket. Ja, fem i!, säger telefonen – för det var då jag ringde min farmor och farfar.

Jag hann alltså, på tiden jag väntade kring Örebro Södra-stationen, göra följande:

  • Ringa och prata med min morfar.
  • Ringa och prata med min farmor och farfar.
  • Ringa och prata med min far.
  • Ringa och prata med min vän och agent Rikard Svensson.

Tåget skulle gå från spår 2. När jag pratat med alla dessa människor så fanns inte annat att göra än att gå över till rätt perrong – och stå där.

Jag hann ta dessa bilder:

Processed with VSCOcam with c1 preset Processed with VSCOcam with b5 preset Processed with VSCOcam with m5 preset
Jag gör sådant numera, tar bilder, sedan jag fick mig en ny mobiltelefon.

Jag tror att man ska kunna avläsa tid på när bilderna är tagna, men jag skulle vilja spontant säga 20.25, 20.30, 20.34, kanske.

Så kom tåget. 20.39. Punktligt. När tåget stannar så står jag mellan två ingångar. Jag läser på min biljett och ser att jag har plats i vagn sex. Jag går då mot öppningen längre bak i tåget. Men precis när jag kommer fram till den så börjar dörren stängas. Istället för att klämma in någonting emellan, förslagsvis en fot, så trycker jag på ”öppna dörren”-knappen. En gång. Två gånger. Tre-fyra-fem-sex-sju gånger. Dörren går fortfarande igen. Och den öppnas inte. Jag tittar i åt höger, lätt stressat – men puh!, där står ju SJ-arbetaren som har hand om av- och påstigningar. Tanten tittar på mig. Jag börjar veva med armen och gastar ”HALLÅ!”, samtidigt som jag gör den internationellt erkända ”JAG-TRYCKER-HÄR-MEN-INGET-HÄNDER!”-gesten. Hon tittar rakt på mig, stående kanske fyrtio meter bort.

Hon ser mig. Det står ingen emellan oss. Jag vevar i panik; det som skiljde mig från en strandad man var den döpta volleybollskallen. Hon ser mig – och hon går sedan in i tåget.

”Åh, nu ska hon öppna åt mig inifrån”, tänker jag samtidigt som jag fortsätter trycka frenetiskt på ”öppna dörr”-knappen.

Sedan, gott folk: sedan börjar tåget rulla.

Jag är en ganska sansad man i vardagen. Det här hände i vardagen: men jag skrek. Jag skrek och slog så hårt jag kunde på rutan, rutorna, dörrarna, vagnarna – allt som till slut susade förbi.

Någon som stod vid taxin och som såg mig skrika ett (jag tror att det var singular ändå) okvädesord ut i luften ropade att jag ”borde springa till resecentrum” för att ”tåget kunde stå kvar där ett tag”.

Så då sprang jag. Och sprang. Och sprang.

Men nej: inget tåg kvar på den perrongen heller.

Bussar? Icke. En 02.30-buss till Arlanada lyckades jag lokalisera.

Jag ville gråta lite, men jag var för tom inombords. Ville slänga mig framför ett tåg – men, just det!, det kom inga.

Jag ville åtminstone ringa SJ:s kundtjänst och skrika någons örsnibbar ur led, men nej: deras spott-och-spe-mottagning var bara öppen mellan 8-17 på vardagar.

bild 4
Vad vi ser är smuts från 20.39-avgången mot Stockholms Centrals fönster, dörrar och yttre vagnskikt.

Nu går inte världen under för det här: Örebro är trots allt en tätort med tillhörande hotell. Jag åker hem på söndag morgon istället.

Det är bara lite trist att måsta förklara för cheferna på Sportbladet att ”nej, jag är uppenbarligen inte är ämnad för detta uppdrag eller detta jordeliv”.

Det här är, vad än Olle Ljungström må säga, sånt som bara händer mig.

(Jag gillar heller inte hotellrum. Jag känner mig som en sjaskig bilförsäljare. Och hotellrum har försvinnande sällan några Tilde Jansson.)