GIF–GAIS: Det viktiga var inte att det blev en poäng

Jag tror att det är Gary Lineker som har sagt det: 

”Fotboll är ett spel där GIF Sundsvall spelar propagandafotboll i sjuttio minuter och tar en 3–0-ledning och efter nittiosex minuter är allt förstört och bränt och Jimmy Tamandi joggar ensam på innerplan till tonerna av ett coverband som spelar Stiftelsen.”

Det är ju egentligen inte så där som GIF Sundsvall öppnar matcher.

Det är ju egentligen inte så där som GIF Sundsvall kliver in och skoningslöst dödar viktiga sexpoängsmatcher.

Det är ju inte så där en tabelltrea fullkomligt rullar ut, närmast förnedrar!, en tabellfyra.

Men det är precis så där som denna upplaga av GIF Sundsvall på något fullständigt ologiskt logiskt sätt lyckas tappa 3–0-ledningar.

Det borde verkligen ha stått 5–0 i paus.

GIF hade ett par bollar som dansade på mållinjen – efter klapp-klapp-anfall där man till slut spelat sig fram till inlägg från målområdskanten mot ett passivt, tragiskt GAIS.

Allting stämde. Alla var bra. GAIS tvingades till ett byte redan i den trettionde matchminuten på grund av kollektiv uselhet.

måljubelFoto: Anders Thorsell
 

När man talar om att ”vinna mittfältet” så menar man precis det Nicklas Maripuu gjorde i den första halvleken i går.

AIK-lånet var länge hundraprocentig i passningsspelet; en lång, blond Xavi i Unihoc-pannband. Först i den sjuttionde minuten smet slutligen en boll avsedd för Daniel Sliper iväg över sidlinjen. Innan dess slog han inte bort en passning. Inte en enda. Jag räknade.

Dessutom bröt han GAIS-uppspel på GAIS-uppspel i defensiven och klev in i precis rättan tid i alla motlägg; varenda boll verkade fastna vid hans fötter.

Ari Skúlason behövde bara flyta med – och fick, som man brukar få göra på bemärkelsedagar, göra lite precis som han ville. Han lufsade runt i ett enda långt ärevarv bland passiva grönsvarta motståndare.

Simon Helg var, efter en seg vårsäsong, åter kapabel att vända på en femöring, Adam Chennoufi gjorde de piggaste 20 minuter jag sett honom göra i GIF-blått och Daniel Sliper – han gjorde två mål på matchens första fem minuter.

Till och med Johan Eklund fyllde – trots att han inte sällan ser ut som en elefant i en porslinsbutik med alla små, nätta, fintouchande spelare kring sig – sin tydliga targetroll med bravur.

Det var sjuttio av de finaste GIF-minuterna man fått på väldigt länge. 

Och så, i efterdyningarna till en hörna, när man nästan glömt bort att GAIS a) faktiskt är på planen och b) kan göra mål, så stöter Joel Johansson (som dittills haft en ren åskådarplats) in 3–1.

Och, ja, sedan går det som det går för det här laget.

Jag tror att GIF Sundsvall under det senaste kalenderåret måste vara världsledande på att tappa 3–0-ledningar under sista halvtimmen.

Jag tror heller inte att man ska överintellektualisera saker. Var det ett tecken på plötslig nervositet att Eric Larsson skickade det första uppspelet efter 3–1-reduceringen långt; eller var det bara en långboll mot Johan Eklund som många andra? Antagligen det andra. Och en minut senare så stod det 3–2.

Ibland är två snabba mål bara två snabba mål: lite dålig fokus på en hörna här och en för högt stående backlinje där.

3–1 och 3–2-reduceringen är så mycket mer fotbollens nyckfullhet än mänsklig psykologi; kvitteringen är så mycket mer ett psykologiskt fenomen än ett fotbollsmål.

Där har Stig Wiklund, mental rådgivare, att jobba med på måndag. 

Skärmavbild 2013-07-21 kl. 11.37.46

Som GIF-supporter – som människa som på fullaste allvar började känna mig fysiskt sjuk när 3–2-målet föll – så skulle jag vilja att det fanns svar. Att det viktiga inte var att ”det blev en poäng”. Det blev en poäng mot IFK Göteborg också. 

Nåja. Ska vi vara positiva och se till matchens första sextiosex minuter (ur någon Håkan Söderbergskt naiv ”Det finns ingenting svårare än att leda med 3–0”-synpunkt) så går GIF Sundsvall upp i år. Det finns inget annat lag än Örebro SK i tabelltoppen som rullar ut och förnedrar ett GAIS på det där sättet.

Och Ari Skúlason firades av fint innan matchen.

Men den tusenhövdade massa som skulle stå kvar och applådera honom länge och väl efter segern – en plan som var skriven i sten efter en timmes spel – utbyttes till slut mot en helt tom arena där Jimmy Tamandi (denne utseendemässiga nyutgåva av Kleber Saarenpää) joggade omkring ensam på planen med pulsklocka samtidigt som ett coverband började spela Stiftelsen.

Det var väl härligt sedelärande för ungdomarna: det är så här det är att vara GIF-supporter.

gifsupporter

Bildutställningen ”Stockholm”:

IMG_20130714_172240Vid efter-match-pizzan (den man måste få trösttrycka i sig efter en fotstukning och ett blytungt 0–1-mål i 92:a) visade det sig att Tilde Jansson är den typen av människa som beställer pizzor med banan och curry på: vår relations allra tuffaste prövning hittills.

På söndagen tänkte jag att, utöver de varma och iskalla fotbaden, så är ”lite belastning på foten nog är bra” – så jag togs följaktligen med på en sjumilavandring över stock och sten. Här är tre amatörknäppta mobilbilder och den prisvinnande ”Vi går över rapsdränkta fält, fallera” från Fotografiskas utställning ”Män i keps vandrar”.

IMG_20130715_125010

IMG_20130715_125313

IMG_20130715_125409

raps

Stå kvar. Applådera.

Ett av mina allra sorgligaste GIF-minnen är Pelle Nilssons sista GIF-match; när jag som 11-åring inte kunde förstå varför inte alla ville stanna och applådera och hylla den, för AIK lämnande, unga mittbacken. Till och med pappa ville skynda iväg hem efter förlusten.

Än i dag kan jag tänka på det. Kanske var Pelle Nilsson värd det – jag var för ung för att förstå det tidiga 2000-talets övergångstvister och Bosman-regler: för ung för att förstå att världen består av giriga Glenn Schiller-typer – men jag minns det som så väldigt tragiskt när Pelle gick runt där och applåderade mot en läktare som skyndade bort för att varmköra bilen.

Jag hoppas verkligen att Ari Skúlason – även vid oavgjort eller till och med förlust mot GAIS – får era avskedsapplåder. Han är, alla dumma avstängningar och alla utdragna kontraktstvister till trots, 2010-talets hittills största GIF-spelare och dagens 11-åringar ska inte behöva gå hem och grubbla.

PS. Jag har tänkt fylla den här fliken med GIF-material från och med nu; med början i en efter-match-krönika efter dagens GAIS-match. Håll utkik.

Ingen breddpotät!

Tidigare idag fann jag mig själv säga ”nej, J-Södra ville ju ha in Marcus Pode istället för Kangaskolkka, men Pode tackade nej” när jag satt på IP:s läktare och diskuterade kring det svenska övergångsfönstret.

Om man sitter och håller koll på till vilken Superettanklubb Marcus Pode, inte gått, utan kunde ha gått så skulle man kunna säga att man är ganska intresserad av just den svenska silly season-säsongen. Det dyker nog inte upp en luddig Footballtransfers.com-länk som jag inte direktklickar mig till på Twitter.

(Haris Laitinen blev i dag exempelvis klar för Enskede)

Och det ska nu bli några väldigt intressanta timmar?, dagar?, veckor?, månader? innan Ari Skúlasons ersättare är i hamn – förhoppningsvis som kugge på det centrala balansmittfältet. Jag blev lite orolig när Urban berättade om att ersättaren skulle vara ”en central mittfältare som också kan spela högre upp i banan: både som ‘tia’ och på en kant”. Det låter inte om en spetsspelare. Spetsspelare som kan spela på, typ, alla positioner borde vara för dyra för GIF:s ansträngda penningpung.

Jag vill ha in en renodlad central mittfältare som är tänkt att starta; inte en breddpotät. Vi har yttrar och vi spelar inte med någon Holster-tia– Chennoufi är att räkna som en marginellt tillbakadragen andraforward.

Jag tror tyvärr inte att Nicklas Maripuu, tillsammans med en (åtminstone under våren) däven Kevin Walker, kan styra den här skutan till Allsvenskan under den kommande, alltid lika karga, hösten.

Vad gäller Ari så har jag redan uttryckt mina allra största lyckönskningar i hans fortsatta karriär. Det var verkligen dags att gå redan i vintras (det kändes oerhört märkligt att han blev kvar) och det är verkligen dags nu. Man kan inte annat än att ödmjukt tacka för allt han åstadkommit, allt han växt upp till att bli och symbolisera i GIF-blått.

Innelistan och Kasslerlistan, vecka 29:

innelistan

1. Joakim Gissberg (NY)

giss

Jag sa det senast när Tobbes Ukeleleorkester nöp en plats på innelistan då man skulle åka till Bremen och spela; all medelpadsk musikexport som inte innefattar någon av Takida- eller Stiftelsen-medlemmarna är av väldig godo.

Och det är väldigt trevligt att det är Joakim Gissberg – en av Sundsvalls kanske trevligaste unga människor – som får släppa singlar och figurera i mediebruset.

Jag försökte se honom på Udda Tapasbar under Gatufestveckan, men nekades i dörren.  Denna gång inte på grund av fylldom utan på grund av att den lilla takterassen var fullsatt. Så jag, Sven, Tilde fick lomma hemöver – tillsammans med uppskattningsvis ett tjog tjejer som länge stått och ropat att ”vi måste få se Jocke!”.

Hade Gatufesten tryckt in honom på sitt område hade man nog gått runt finansiellt.

2. Tomas (NY)

IMG_20130524_134154Vi kommer att behöva fler människor som Tomas, insändarskribent i Sundsvalls Nyheter för ett antal veckor sedan, i Sundsvall om den här sorgliga nedrustningen av staden håller i sig.

Folk som bara – utan angiven anledning – tycker att allt är bra.

3. Torgny Lindgren (NY)

torgny

Av alla Sveriges veckovisa innelistor så måste detta vara den allra osexigaste. Men med det sagt; ska ni bara läsa en enda författare i sommar så borde ni läsa Torgny Lindgren.

Börja med Pölsan. Fortsätt sedan genom katalogen.

4. Jonas Månsson (NY)

Jag har haft svårt för vissa av Sundsvalls Nyheters sportkrönikörs texter. När han tyckte att utomhusmatchen och folkfesten mellan Brynäs och Timrå i vintras inte borde vara en tävlingsmatch – hockeyn har bara 55 stycken sådana i grundserien! – utan en träningsmatch på försäsongen så tangerade han nästan Kenneth Fahlbergs klassiska Selångerskrönika från i våras i märklighet.

Men nu under sommarens semestertider så trycker Sundsvalls Nyheter upp gamla för-skrivna reportage där Jonas Månsson spenderar en dag tillsammans med lokala sportprofiler. I förra veckan simmade han tillsammans med Johannes Skagius.

IMG_20130712_151738

IMG_20130712_151713

Och man måste älska människor som på eget bevåg trycker upp dylika bilder på sig själv i tidningen.

5. Mittmedia (NY)

Har frekventerat kasslerlistan under våren; men nu har koncernen tydligen kopplat landslagsbacken Pelle Nilsson till sporten i någon form av webb-tv-roll; förhoppningsvis som någonting mer än som sidekick i redan etablerade programmet ”Engströms arena”.

Intressant. Och i dessa deprimerande tidevarv för den lokala sportjournalistiken så måste varje litet steg som inte osar total nedrustning prisas.

kassler

1. Anna Frisk (NY)

annafrisk

Jag skrev den här virala succén till krönika i söndags. Vad jag i all hast glömde att smattra dit var den totala oödmjukhet som Anna Frisk och Gatufestledningen valde som framtoning inför årets fest.

När Anna Frisk figurerade i tidningen inför sommarens spektakel så var det alltid ”besöksrekord” hit och ”försäljningsrekord” dit. Alltid med ett gladlynt, självklart leende över näbben. Och för en enkel gymnasieekonom som ansåg det som en självklarhet att ingen människa med ansvar för sin egen privatekonomi kunde lägga 1050 kronor på ett band som berättigar dig inträde till… en stadskärna tonsatt av Eva Dahlgren. Jag blev arg. På riktigt.

Det här kan ju omöjligen stämma. Är folk så dumma?, tänkte jag och irriterade mig väldigt på att Anna Frisk verkade komma undan med sin bluff till festival.

Jag irriterade mig så mycket på de oödmjuka, kaxiga inför-skriverierna detta år att jag inte bara bojkottade festivalen på grund av entrépriset – nej, när jag väl fick en gratisbiljett till lördagskvällen så bojkottade jag ändå. Detta trots att jag vet att det varit festligt att se Teddybears, att jag träffat massa människor, att det säkert varit roligt.

Bara på grund av att jag ogillade allt som Gatufesten försökte vara i år. Det var långt ifrån någon gatufest; det var en festival med den trassligaste ration mellan kvalitetsartister och entrékronor någonsin.

Hade man bara varit ödmjuka, sagt att ”vi gick tre miljoner back i år, vi vet att det är tufft, men vi hoppas att Sundsvallsborna sluter upp” och anpassat kostymen (kanske en billig festlighet – ett mellanår, ett räddningsår – utan, säg, Teddybears som i stort sett bara gick ut på öldrickande; bara det händer någonting på stan) så är jag säker på att Sundsvallsborna slutit upp.

Nu satt Anna Frisk och skröt om försäljningsrekord och nya spännande områden (det var förstås trassligare än någonsin) och det skrämde iväg åtminstone mig så till den milda grad att jag tackade nej till gratisbiljetter.

Det tas för enkelt på konkurser i dessa dagar. 26 års tradition kördes i total, icke-reparerbar sank och Anna Frisk stod där i webb-tv-klippet efteråt med ungefär samma leende som innan festivalen och lovade att hon skulle komma tillbaka i någon viktig roll för Sundsvalls nöjesliv, som vore det det folk var oroliga över.

2. Wayne Rooney (NY)

rooney

Han verkar vilja lämna Manchester United, den hårtransplanterade 27-åringen.

Och en del talar tydligen för att han ska flytta till Chelsea.

Manchester United mot Chelsea är redan ett äckligt, motbjudande möte där man inte vet vad man ska sitta och hoppas på för resultat; förmodligen att matchen avbryts av publiktrassel från båda håll och att båda lagen tilldöms grava poängavdrag.

Tänk att slå på teven i höst och i detta redan bedrövliga möte se Wayne Rooney – i blått.

Jag tror att det skulle vara nådastöten; det slutgiltiga beviset för allt som är fel med… världen.

3. Stiftelsen (NY)

Skärmavbild 2013-07-19 kl. 00.03.31

För ett tag funderade jag om inte Stiftelsens inställda gig på Allsång på Skansen var ett ämne för innelistan.

Men bara att de skulle dit, till Håkan Hellströms scen, är ju sorgligt.

Och på tisdag kommer det i Sverige, detta nådens år 2013, finnas människor som sitter hemma och är besvikna över att inte få se Stiftelsen på nationell miljonteve.

Det är inte innelista.

4. Känn ingen sorg (NY)

Jag har bara sett trailern, men jag tror väldigt lite på exempelvis Aftonbladets femplus-recension av Håkan Hellström-filmen.

Och jag tror väldigt mycket på Expressens Johan Wirfälts dito som prickade in ungefär exakt vad jag kände när jag såg trailern.

5. Mino Raiola (NY)

Om det är så att Zlatan Ibrahimovic ska lämna Paris i sommar – det får vi väl verkligen hoppas – så förstår jag inte hur han i förstaläget kunde tillåtas att gå dit ifjol. Jag förstod det förvisso inte heller där och då, men då tänkte jag ändå att Zlatan, något naivt, trott på ett långtidsprojekt mot en CL-titel som 33-34-åring.

Om han ska lämna nu så har Mino Raiola, denne kontinentala girigbuk, slarvat bort vår största idrottsstjärna i modern tids kanske allra bästa säsong i karriären (jag har aldrig sett Zlatan så spelmässigt dominant i Champions League som i våras) i den obskyra franska ligan.

Ryktet: Jonatan Johansson drabbad av vattenskalle

Som om inte Selångers skade- och sjukdomssituation inför söndagens match mot Frej var nog problematisk så kommer nu rapporter från Bergsåker om att lagets målvakt Jonatan Johansson har drabbats av en hybrisartad vattenskalle.

Olyckan ska ha varit framme när Johansson fick följande citat, saxat från UNT:s väluppdaterade Division I-blogg, uppläst för sig strax innan gårdagens träning:

”Selånger har en av seriens kanske vassaste målvakter i Jonathan Johansson och lever högt på honom – men jag är tveksam till om han ensam kan hålla nykomlingen kvar. Det är lite så det känns vad gäller Sundsvallslaget: Johansson mot övriga lag.”

På den efterföljande träningen ska Johansson ha pressat Selångertränaren Anders Högman om att få ”spela jag mot rubbet hela träningen” och en spelare, som vill vara anonym, berättar om att målvakten nu bara tänker lystra till Jonatan ”Johansson mot rubbet” Johansson.

pirkt.se nådde Jonatan Johansson sent under torsdagskvällen och bad målvakten kommentera de rykten som säger att Frejs målvaktstränare, den förre landslagsmålvakten Magnus Hedman, kan komma att vakta bortakassen på söndag.

– Det vet jag ingenting om. Allt jag vet är att det är en viktig match för mig som lag men att man måste se den som vilken som helst: det är jag mot Frej. Johansson mot Frej, säger Jonatan Johansson.

Sponsrat inlägg: Judith vet hur en slipsten skall dras

IMG_20130718_112147Fotbad – på lokal.

Jag hade förväntat mig en starkare reaktion när jag lyfte upp mina sanitära olägenheter  ur badskummet för inspektion: men Judith på Judiths Fotvård är en luttrad fotkvinna som antagligen sett rena köttslamsor komma och gå i hennes upphöjda pedikyrstol.

Det hela utvecklades aldrig till att bli den mängd bloggmateria jag tänkt mig. Det var mest en härlig en-och-en-halvtimmesstund där mina fötter fick den omvårdnad de blivit försakade alldeles för länge. Judith klippte i skinnet, filade, gröpte och – till slut, när en timme gått och jag trodde att vi var klara…

IMG_20130718_115946… då togs slipstenen fram. Och i samma veva satte Judith en mask över näbben – en sådan som skyddar kineser från Sars och fotvårdare från förhårdnade partiklar – samtidigt som en dammsugarslang, en träslöjdens grovslang, sänktes ned över mina slipobjekt till fötter.

När jag klev ned från min piedestal hade jag inte en enda av mina väl inarbetade förhårdnader kvar på fötternas undersida: det kändes som att ta på någon annans fot – hela det ytskikt jag lärt känna under åratal var plötsligt borta och ersatt av ett nytt, lent dito.

På större portaler som pirkt.se (som ännu inte tapetserats med reklam om förstoring av lemmar eller heta telefonlinjer) så måste det få förekomma sponsrade inlägg där lokala företagare lyfts fram. Men till skillnad från smaklös sponsring – där man bjuds på saker till höger och vänster – så består de sponsrade inläggen på pirkt.se av att jag betalar fullpris för saker som jag sedan dessutom hyllar.

Jag vill därför dela ut högsta betyg till behandlingen ”fotvårdsbehandling” på Judiths Fotvård i Skönsmon.

”Miljökontoret slog till mot fotvårdsklinik”

I dag är en mycket spännande dag.

Som innehavare av norra Europas sämsta fothygien ska jag efter 23 års vanvård – hade mina fötter varit skilda kreatur med eget medvetande hade EU tagit vårdnaden ifrån mig för länge sedan – unna mig professionell fotvård.

Jag fick – lyssna noga nu: alla som inte tror att min ungdom officiellt är över och förbi – ett presentkort hos en lokal fotvårdare i födelsedagspresent.

I dag ska det nyttjas och det ska bli väldigt intressant att se reaktionen hos den förvisso säkert luttrade kvinnan i fråga när jag tar av mig mina strumpor och blottar förhårdnader som skulle kunna vara smidda i mahogny, skavsår så djupa att de har egna skavsår och de – av solgass på konstgräsmattor framkallade – brännsår som borrat sig ned som kratrar i fotens undersida.

Det är i sanning en arbetsmiljöfråga som ställs på sin spets när klockan slår elva i dag – kommer hon ens att genomföra behandlingen? kommer någon arbetsmiljökämpe storma in medelst näbbtäckt sars-mask och frita fotkvinnan? – och jag har inte ansett någonting vara så givet bloggmateriel sedan jag betalade 50 kronor för att ta mig in på ”Hästmannen möter Ormmannen”.

Låt mig återkomma.

Om Gatufesten: världens lyckligaste konkursbo

Anna Frisk skulle peka på den isländska börskraschen 2008.

Hon skulle peka på Norgeunionen 1905, branden 1888, Gustav II Adolfs grundade av staden, själva upptäckten av musik och uppfinnandet av musikuppträdanden. 

Hon skulle peka på alla dessa faktorer till Gatufestens konkurs – innan hon skulle peka på sig själv.

annafriskÄgna tre minuter åt att titta på videon nedan.

Där står Anna Frisk, med ett lättsamt leende över näbben, och förklarar att ”vi trodde faktiskt inte att vi skulle behöva hamna i festivaldöden”, med den sortens genomgående ”det här var väl knasigt!”-gladlynthet som nästan borgar för ett efterföljande ”tihi”.

Nähä, Anna.

Vad baserade ni det på, med tanke på att Eva Dahlgren och (jag applicerar ett par citationstecken här på grund av för mycket luddighet) ”Legend Voices of Rock” var två av tre av lördagens dragplåster på den stora scenen med – jag lånar dina ord – ”de lite större artistbokningarna”?

Den där lördagen som kostade 545 kronor (plus serviceavgift!) att ta sig in på?

Vad baserade ni det på, Anna?

”Vi hade en skön känsla innan”. 

Anna Frisk siar sedan om orsakerna till detta – vad det verkar på hennes ansiktsuttryck och hennes tonläge – mycket trevliga, närmast festliga debacle och nämner, bland annat, ”Bråvalla” som ”kommer in med jättemycket muskler” och är fräcka nog att knycka all Gatufestens publik.

Jag känner väldigt många som i år valt att inte gå på Gatufesten för att ”istället åka på Bråvalla” eftersom ”den festivalen låter helt sjuk i år, de ska ha kommit in med alla sina resurser och köpt loss Gatufestens främsta langoshandlare och på deras stora scen kommer Eva Dahlgren ha en mycket häftigare, dyrare ljusshow”.

Har Anna Frisk gått omkring trott att Gatufesten främst konkurrerar mot Bråvalla (som mer än något annat klev in och tog Peace & Loves redan befintliga plats på festivalscenen) så måste hon rankas som en av länets allra mest desillusionerade människor.

Gatufesten är för den stora majoriteten att mula sig själv med langos, att svepa en blaskig öl för att ”se hur det är i det andra tältet”, att träffa gamla vänner från Sundsvall som alla samlas kring ett ockrigt dyrt, men trevligt knytkalas där man kanske letar sig fram för att se ett par band.

Och jag gillar Gatufesten. Jag har, sedan jag köpte 14, alltid köpt mig en tredagarsbiljett.

Jag gillade att jag på min artonårsdag fick träffa Håkan Hellström i ett öltält, ta ett idolkort och med ölbelupen andedräkt skrika honom några icke väl valda frågor. Jag gillar att han senare under kvällen klev in på några stämmer under The Arks konsert. Det kändes stort, det kändes fint.

håkanJAG

Jag gillar att många av mina bästa Gatufestminnen är från att ha skränat tonsillerna ur led tillsammans med någon gammal halvbekant man inte sett på åratal, till någon klyschig coverlåt av i ett öltältshav av svett som koagulerat med ciderspill. Det kändes litet, det kändes fint.

Men jag ogillade tidigt årets Gatufest, hela intrycket av den, och det verkar många andra faktiskt också ha gjort. Jag vet inte hur många; men 12 000 för många för att spektaklet ska ha gått runt, tydligen.

Här kan man tycka två saker; att det är hemskt sorgligt att en fest med över 25 år på nacke – en fest som fått norrlänningar till en någorlunda vallfärd mot Sundsvall och som satt staden på kartan sommartid – går i graven för att stafettpinnen lämnats över till ett gäng som inte förstått att ekvationen ”billigare och uppenbart sämre artister och dyrare och dyrare ockerpriser” inte går ihop särskilt länge alls.

Jag tycker det är sorgligt. Hemskt. Det största steget som någonsin tagits mot den totala nedrustningen av Sundsvalls nöjesliv.

Och även som arrangör skulle man kunna vara väldigt besviken. På felsatsningar. På snedsteg. På hur allt gått utför sedan Göran Melin tragiskt gick och dog. På sig själv.

Eller så kan man säga så här, som Anna Frisk konstaterar:

”Sundsvall har valt att inte ha en Gatufest”. 

Hon verkar uppriktigt nöjd över sommarens fest. Studera gärna hur hon – i klippet ovan – formligen myser när hon berättar om att  ”Maskinen var ju kanske en av våra bästa spelningar i år”: som blickade hon tillbaka på sin barndoms lyckliga somrar.

Anna Frisk nämner inte med ett enda ord sin egen insats. Kring faktumet att hon försökt trycka Eva Dahlgren i näbben på en barnfamilj till det facila priset av en smärre utlandsresa så konstaterar hon bara kort:

”Det går inte att tvinga folk”. 

Nej, tvång hade väl varit det enda hållbara alternativet.

Alla Sundsvallsbor, ja, alla med Sundsvallsanknytning, borde tycka att det är sorgligt och tragiskt att denna 26-åriga epok går i graven. Jag blir upprörd, över det slutgiltiga fallet men kanske ännu mer över axelryckningen kring det.

Men nu lämnar vi Anna Frisk åt hennes på ett sätt härliga ”jag har aldrig varit med om en konkurs! Det här ska bli spännande och utvecklande!”-lynne. Nu går vi på Håkan Hellström på Konsertfesten, allesammans. Nu försöker vi.