Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

När ska Lärarförbundet börja rida på den våg Tankesmedjan Balans satt i rörelse?

Det är väldigt sällan jag är tidig med någonting. Jag hänger inte med i några modetrender, jag har aldrig koll på nya TikTok-danser och har oftast ingen aning från vilken tv-serie som den senaste meme-mallen är hämtad. Men en sak var jag faktiskt riktigt creddigt tidig med: att försöka lyfta fram den lilla Tankesmedjan Balans, där Åsa Plesner och Marcus Larsson redan 2017 började granska kommunbudgetar och kritisera den icke-existerande balansen mellan minskade resurser och ökade krav inom den svenska välfärden.

På senare år har jag försökt maximera denna min kanske enda riktiga creddighet genom att gå runt på olika Balans-föreläsningar och muttra om att jag »gillade Tankesmedjan Balans tidigare grejer bättre, innan de blev så kommersiella«.

För nu för tiden pratar nästan alla i den skolpolitiska debatten om det som Marcus Larssons och Åsa Plesner i åratal lyft fram i granskande blogginlägg och ilskna Twitter-trådar. Nu för tiden verkar ingen seriös aktör kunna ignorera duon som på gräsrotsfinansierad donationsbasis gräver sig igenom såväl kommunbudgetar som aktiebolags kvartalsrapporter för att göra retorisk slarvsylta av alla försvarare för vårt världsunikt utformade skolhaveri.

Deras arbete diskuteras på kultursidor från vänster till höger, de intervjuas som experter i Sveriges Radio och lyfts sedan länge även fram av de liberala ledarskribenter som värnar en jämlik svensk skola högre än riskkapitalisters rätt till fria vinstuttag. I slutet av året 2021 skrev Andrev Walden en krönika i Dagens Nyheter som satte ord på det monster till samhälle vi har råkat skapa mot vår egentliga vilja: ett »stryparsamhälle« som sakta men säkert kväver alla samhällets nyckelfunktioner. Det är i mitt tycke en av årets allra bästa texter och i ett stycke beskriver han mästerligt hur vi har kommit att behandla de yrkesgrupper som trots allt bär upp vårt samhälle:

Vi har valt att låta människor som arbetar inom vård, skola och omsorg förstå att vi inte kan lita på att de gör sitt jobb utan tyglar, sporrar och manualer. De ska vara underbemannade och korta i andetagen. Och lyckas någon dra ett djupt andetag ska larmet gå: här finns det lite luft till att suga ut! Nya nedskärningar. Nya manualer.

Han skriver bättre än nästan alla andra, Andrev Walden, men jag tror inte att ens han hade kunnat skriva just den krönikan, om det ämnet, hos just Dagens Nyheter i december 2021 om det inte varit för att Åsa Plesner och Marcus Larsson börjat skriva tämligen olästa blogginlägg om begreppet »generella effektiviseringskrav« för snart fem år sedan.

Jag tror nämligen inte att den svenska välfärdsdebatten varit där den är idag utan Tankesmedjan Balans enträgna arbete. Jag tror inte vi haft DN-krönikor på ämnet ifall det inte varit så att de för flera år sedan börjat synliggöra de årliga försämringar för svensk välfärdspersonal som kommunpolitiker försöker smussla undan mellan raderna i sina närmast oläsligt tråkiga budgetrapporter. De har avslöjat den post-90-talskris-moderna välfärdspolitiken för vad den verkligen är: en möjliggörare för kommunala smygbesparingar och privata vinster, men en omöjliggörare för vanligt hederligt arbete inom skola, vård och omsorg.

Och nu, när 2021 slagit över i 2022, verkar därför i princip samtliga aktörer som vill ha ett finger med i den pågående skoldebatten ta alla chanser att lyfta in agendasättarna Plesner och Larsson och deras lilla tankesmedja in i rampljuset.

Nästan alla. För en viktig aktör håller fortfarande minst en armslängd avstånd till den duo som gjort skolmarknadskritik till en svensk folksport: Sveriges största fackförbund för lärare.

Lärarförbundet har i åratal konsekvent valt att undvika att rida på den våg som Tankesmedjan Balans har skvalpat igång och låtit slå ner över svensk skoldebatt.

Och jag kan inte förstå varför.

Tidigare i december fick jag skriva en text för Aftonbladets kultursida där jag, som är van att kasta ut spaningar i en liten inhägnad del av etern som nästan bara frekventeras av mina nära släktingar, på nytt fick rida ut i offentligheten på min lytta en-tricks-ponny och kritisera de svenska lärarfackförbunden för deras vekhet gentemot den tornado av urspårade marknadskrafter som håller på att slita det svenska skolväsendet i stycken. Härom veckan ville jag utveckla den texten ytterligare, genom att gå in mer specifikt på hur Lärarförbundet misslyckats med att plocka upp den marknadskritiska rörelse som Tankesmedjan Balans enträgna granskande har satt igång.

Så jag skickade in en debattartikel om detta faktum till Lärarförbundets medlemstidning Läraren, som sedan ett antal år är utlagd på reklambyrån Make Your Mark, som är experter på »consumer content marketing«.

Det blev ingenting av den beska internkritiken på debattsidan.

Men skam den som ger sig: nu har jag lyckats ompaketera den ursprungliga debattartikeln så till den grad att den lämpar sig för Pirkt.se:s läsarkrets (jag har gjort den mycket längre, mindre stringent och full av höftskjutna hugskott). Det har passerat ganska precis två veckor sedan Festivus, högtiden som firas den dagen före dopparedagen av alla som har koll på sin Seinfeld och som bland annat innehåller den viktiga ceremoniella riten att förklara på vilka sätt som folk har gjort en besviken under året.

The airing of grievances. Luftandet av klagomål, på vårt ibland fattigare språk.

Och även om den 23:e december passerat så ser jag mitt skolpolitiska uppdrag som ett enda långt och utdraget airing of grievances-firande i textform, där jag med alla till buds stående portaler försöker ge mig själv utrymme att få förklara på vilka sätt som våra svenska lärarfack gjort mig besviken.

Och i detta ständigt pågående airing of grievances-projekt mot de svenska lärarfacken är den frågan helt central: varför har Sveriges största fackförbund för lärare gjort så otroligt lite för att lyfta fram Tankesmedjan Balans, den ideella duo som satt systemkritiken överst på den skolpolitiska agendan?

Enligt mina efterforskningar har Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand skrivit lika många debattartiklar där hon lyft fram Tankesmedjan Balans arbete för att synliggöra marknadiseringens baksidor som hon har skrivit debattartiklar tillsammans med Academedias vd (där hon 2017 något överraskande lyfte fram hur Sveriges största lärarfackförbund och Sveriges största aktiebolagsnoterade profitör på skolpengen »delar samma mål«).

Lärarförbundets olika lokala avdelningar har på flera håll bjudit in exempelvis Marcus Larsson för att förklara varför skolan havererar, men från centralt håll – från ledningen i Sveriges största fackförbund för lärare – har det varit tyst som i en ljudisolerad sarkofag om exempelvis Marcus Larssons senaste bok De expansiva. Även de tidigare böckerna som Tankesmedjan Balans givit ut, De effektiva (om effektiviseringshetsens baksidor) och De lönsamma (om den aktiebolagsdrivna profitjakten på skolpengen) har vad jag vet knappast genererat någon uppmärksamhet från den instans som borde ha allra störst anledning till att lyfta upp de lika uppenbara som skadliga systemfelen inom svensk skola.

Det naturliga för ett fackförbund vore förstås att försöka sätta ett exemplar av dessa egenutgivna böcker i näven på så många lärare som möjligt runtom i landet, för att utbilda svenska lärare kring varför läraryrket blir ohållbart i vårt världsunika haveri till skolväsende – inte att försöka låtsas som om böckerna aldrig givits ut.

Tankesmedjan Balans har satt fyr på en sprakande debatt om marknadiseringens snart oreparerbara skadeverkningar i svensk skola, men under de år som gått sedan Larsson och Plesner försökt få fjutt med sina ideella tändstickor har Sveriges största fackförbund för lärare snarare försökt kväsa deras låga än hjälpt till med lättantändliga vedklabbar.

Varför? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Det går inte att förstå. När vi summerar den här skolpolitiska perioden i efterhand är jag säker på att det här kommer att vara något av det allra märkligaste: att Sveriges lärarfackförbund inte högljutt ställde sig på sina arga arbetares sida och försökte elda på massorna med ett av de effektivaste av de till buds stående medlen: Tankesmedjan Balans upprörande blottläggande av skolsystemets orättvisa riggning.

Kanske kan det vara så att Lärarförbundet hade valt väg redan när Larsson och Plesner på började sina granskningar – och att den vägen inte var kollektivt ilskna yttringar mot vad som var strukturellt snett i skolsystemet, utan fluffiga formuleringar och peppiga ord om individens chans att höja sin egen lön och förbättra sina egna chanser till att göra en individuellt lyckad lärarkarriär?

I texten i Aftonbladet skrev jag att det känns som att lärarfacken sedan länge valt att sälla sig till den cyniska samtidstanke som Roland Paulsen sammanfattar så träffande i sin bok Tänk om: den om att systemet och strukturerna runtomkring mig må vara körda, men att jag som individ fortfarande kan hitta min egen väg till lärarlycka. Det är en försvarbar tanke hos kreti och pleti som lever i detta konstant utvidgande prekariat (precis som universum har möjligheterna att prekarisera vanliga yrken ingen yttre gräns inom vårt ekonomiska system), men det är förstås en vedervärdig bana att slå in på som fackförbund. Under senhösten höll Lärarförbundets kommunikationsavdelning (som ska bestå av omkring 30 avlönade personer) upp ett illa fuktat finger i den skolpolitiska diskursvinden och kände att det var dags att basunera lanseringen av karriärtjänsten Egokollen, där medlemmar på ett ännu effektivare sätt än tidigare kunde maximera sin snitsade väg till individuell förstelärarlycka i detta stryparsamhälle som marknadiseringen har framtvingat.

Det är illa nog att vi har ett marknadspåtvingat stryparsamhälle just nu, men en än mer skrämmande faktor är att utvecklingen just nu går mot att vi kanske aldrig kan bli av med det.

För just nu håller kontrollen över svensk skola på att förloras till jättelika aktiebolagskoncerner en gång för alla, vilket skulle omöjliggöra en räddning från det marknadskaos som skolan systematiskt trasas sönder av. Som Marcus Larsson visar i sin senaste bok De expansiva har de stora utbildningsjättarna snart växt sig så stora att hela frågan om att förstatliga och återreglera skolan är bortom demokratisk kontroll. De köper upp småskolor i en rasande takt för att göra sina jättebyggen till vinstmaskiner too big to fail. Och det bara fortsätter. 107 nya friskolor har fått tillåtelse att öppna av Skolverket under 2022: av dessa var tre stycken ideellt drivna och nästan sju av tio nyetableringar ska istället göras av de fyra största aktiebolagskoncernerna. Entreprenören och skolpengsmiljonären Raja Thorén från Umeå är pass mån om att erbjuda svenska ungdomar undervisning att han ansökte om att få öppna 23 nya skolor under 2022 – innan han tagit hand om alla de brister som uppdagats på Thoréngruppen-koncernens redan befintliga bestånd av skolor. För att låna Carl Bildts gamla terminologi så är det nästan så att man blir tårögd när man läser om hur pass besjälade våra svenska utbildningsfilantroper kan vara av att erbjuda sina utbildningstjänster till svenska elever och dess vårdnadshavare.

Tåget håller på att gå för svensk skola. På allvar. En gång för alla. Fler hade insett det om vårt största svenska lärarfackförbund – som organiserar över 200 000 lärare – hade hjälpt till att sprida den viktiga informationen. Fler hade varit arga. Chanserna till förändring innan det är för sent hade varit större.

Men när tåget med idén om ett jämlikt skolväsende till sist lämnar perrongen så tyder allt på att Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand kommer att stå och vinka av det med nävarna fulla av gratisgåvor från webbshopen och pamfletter om hur du använder den nya karriärtjänsten för att bli eventuellt kunna bli försteförstelärare längre fram i din individuellt framsnitslade LinkedIn-lärarkarriär. När över 200 000 fackligt anslutna lärare är i desperat behov av ett fackförbund som räddar deras skolsystem innan det är för sent så fokuserar Lärarförbundet sina enorma resurser på reklam för medlemsrekrytering. När alla andra talar om Tankesmedjan Balans och deras granskningar – helvete: just nu publicerar Svenska Dagbladets kultursida rena utdrag från deras senaste bok!!! – så verkar Lärarförbundets centrala ledning göra absolut ingenting för att dra nytta av deras granskningar.

Varför? Jag kan inte förstå det. Jag skulle gärna få svar, men ännu hellre se förändring.

2 kommentarer

  1. Jesper Jesper 8 januari 2022

    Eminent!!

    • mm Erik Löfgren Inläggets författare | 12 januari 2022

      Tack!!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *

Tema Mission News av Compete Themes.