Äntligen typiskt för ett topplag

Ja, bildjäveln är från en tidigare seger eftersom ingen Pirkt.se-upphovsrättsligt knuten fotograf verkar ha varit på plats ikväll. FOTO: Bildbyrån/Nils Jakobsson.

Det är förstås väldigt typiskt ett topplag att vinna även när man inte spelar särskilt bra.

Men för att kunna tro på chanserna att vara ett topplag hela vägen in i kaklet så krävs det att man åtminstone någon gång visar hur bra man faktiskt kan vara – vilket Giffarna äntligen visade mot Trelleborg ikväll.

Och Sundsvall har inte bara ett fotbollslag som sent omsider verkar vilja visa att det förtjänar att bli allsvenskt igen – staden har dessutom en potentiellt allsvensk publik som bevisligen överlevt en pandemi.

Idag släppte restriktionerna i Sverige, efter ett och ett halvt år av statligt sanktionerad distans och jag antar att de flesta svenskar firade på något litet sätt. Jag firade genom att skynda iväg till ett Friskis-pass direkt efter jobbet (aldrig har jag känt mig mer innerstadsstockholmsk än när jag var tvungen att inleda passets uppvärmningsdel med de blåtandskopplade hörlurarna över öronen, eftersom distansmötet dragit ut på tiden) och svettades ut vad som verkade vara två pandemi-år av återhållna svettningar. Andra stockholmare (som säkert är mindre stockholmska än vad min jobbpersona snabbt har utvecklats till) gick kanske på Spy Bar eller Debaser.

I Sundsvall finns mig veterligen inte särskilt många nattklubbar utöver den yviga karaoke-saloonen E Street, men väl många pigga och ack så stockholmskt influerade barer som lär ha konkurrerat om det medelpadska folkintresset denna den 29 september: dagen då man äntligen var fri att göra precis vad man ville igen.

På säkert tio olika etablissemang hade du vid sjutiden kunnat bli serverad en öl inne i värmen (kanske av någon som kallar dig »maestro« vid beställningen???) – men över sju tusen Sundsvallsbor valde att gå och stötta GIF Sundsvall. Visst: tack vare ett piggt ordnat samarbete med lokala företagare så var inträdet gratis – men omkring sju procent av kommunens befolkning gick på fotboll för att stötta stadens lag hemma mot Trelleborg i andradivisionen under vad som såg ut att vara en ytterst grådisig onsdagskväll.

Detta kritiserade och ifrågasatta, ja, på vissa (Pirkt.se-)håll sågade och fullkomligt utdömda GIF-lag lyckades locka till närmast lapp på luckan en septemberkväll när världens alla andra möjligheter plötsligt låg öppna.

Det gjorde mig alldeles otroligt glad att se. Efter att ha sett en säkerligen uppfluffad publiksiffra på 1 400 åskådare hemma mot Landskrona senast så började jag undra ifall min hemstad har vad som krävs för att bli allsvensk igen – eller om pandemin tagit knäcken på den skara som brukade utgöra en trogen kärna av åtminstone 2500 betalande åskådare oavsett om det gällde matcher i superettans botten. Att se laget spela inför så otroligt tomt gapande läktare i ett toppmöte mot Landskrona och med delvis släppta restriktioner gjorde mig konkret orolig över att stadens blåkepsade fotbollsintresserade kanske en gång för alla valt tv-soffan eller radion framför sittunderlagen och långkalsongerna.

Det här var motbeviset: den här staden kan fortfarande förtjäna ett allsvenskt fotbollslag. När Giffarna defilerade hem 2-0-segern på stopptid ställde sig stora delar av sittplats upp och klappade fram laget till slutsignalen. Knappt en postpandemisk kropp verkade – av tv-bilderna att döma – försvinna iväg för att varmköra bilen i den karga septemberkvällen.

Och äntligen visade samtidigt också fotbollslaget GIF Sundsvall att de har vad som krävs för att kunna ta sig upp i allsvenskan. Poängen har de ju samlat på sig på sistone – men man behöver inte ha något särskilt WyScout-verktyg utan bara två starrfria ögon för att konstatera att det tillhörande spelet har saknats.

Linus Hallenius firade med de tillresta GIF-massorna efter segern mot Västerås SK senast. Foto: Bildbyrån.

För det är klart att det är otroligt typiskt ett topplag att vinna även under de matcher där man underpresterar spelmässigt, som när Giffarna spelades ut med skottsiffrorna 27-6 och ändå lyckades ta en trepoängare. Men det har ju varit lite mindre typiskt just ett topplag att så väldigt ofta underprestera spelmässigt. Ja, det har varit direkt atypiskt ett topplag att nästan aldrig lyckas spela konkret bättre fotboll än någon annan motståndare i serien, utan istället behöva se sig konkret utrullade av flera bottenlag. Min flickvän har frågat det efter flera raka matcher nu under hösten, när jag har muttrat över de många spelmässigt svaga prestationerna: »hur kan de vinna om de hela tiden spelar så dåligt?«.

Det ärliga svaret är att jag inte har haft någon aning. Dit har mina fotbollsanalytiska kunskaper inte sträckt sig. Det var nära nog omöjligt att förklara hur GIF Sundsvall lämnade Västerås med tre poäng efter den insatsen förra lördagen; än mer omöjligt än det var att ta in att Linus Hallenius ordnade hem tre poäng från Skytteholm någon vecka innan, i ett läge där man närmast bad om att domaren skulle blåsa av matchen för att kunna undvika ännu en attack från division 1-nykomlingen Vasalund.

Men fråga mig varför Giffarna vann hemma mot toppkonkurrenten Trelleborg och jag kan ge ett solklart svar: de var det bättre laget från start till mål. Äntligen hade Giffarna det där storklubbslugnet som jag känner att ett lag av vår dignitet alltid bör kunna ha när de kliver in till match i den här serien. I kväll fick Trelleborg knappt låna bollen första halvtimmen och precis när jag vände ner blicken för att anteckna i ett litet block att »det här är den bästa starten sedan 3-0-krossen mot Vasalund i våras« så hände det som borde hända ganska frekvent när hemvändare som Robert Lundström och Linus Hallenius spelar tillsammans i en svensk andradivision.

Det kommer ett klassmål från kombinationen av spelmässig dominans och individuell spetskvalitet. Med sådana spelare på en plan ska en självutnämnd krönikör aldrig kunna känna sig säker när hen tittar ner i sitt block under anfall.

Och det ska ju verkligen sägas att favoritmanteln hängdes över det här GIF-kollektivet först när Robert Lundström valde att flytta hem och därmed förvandla högerbacksplatsen från en problemposition (Nicklas Dahlström är mycket och kan bli ännu mer, men någon högkvalitativ ytterspringare var han inte i fjolårets superetta) till en som höll klar allsvensk klass. Att »Robban« sedan knappt kunnat spänna sin baksida för en maxlöpning på hela säsongen har självklart påverkat det här lagets möjligheter något enormt – framför allt då laget länge fortsatte spela med ett gapande stort Robert Lundström-hål på en högerställd wingbackposition.

Ingen gång under den här säsongen har Robert Lundström fått visa vad han kan göra på den här skrala nivån som ikväll, som vanlig klassisk högerback i en 4-1-2-1-diamant som kändes hämtad från Championship Manager-modellen 01/02. Både »Robban« och Dennis Olsson kom äntligen till den rätt man såg framför sig inför säsongen; att de skulle kunna äga varsin kant och bomba in inlägg mot forwardsduon.

Centralt hittade de växelvist djupt sjunkande Pontus Silfver och Daniel Stensson äntligen in i det trygga bollrullande som trots allt behövs ifall man vill kunna ha kontroll över matcher och ge Ludvig Nåvik lite friare tyglar med sin ungdomliga frenesi, som hade kunnat leda till två nya strutar idag (den där kombinationen av tungt och rappt skott från snäva vinklar växer inte på medelpadska träd!!!). Och Erik Andersson, prestigeförvärvet från just Trelleborg, har ju stundtals blixtrat till tidigare (ett antal fina djupledsbollar från ingenstans, ett par påpassliga mål) men varit närmast osannolikt anonym under stora delar av matcherna – men inte i dag.

Nej, äntligen såg den före detta superdupertalangen ut som den spelare han fortfarande borde kunna göra i den här serien; delaktig, hungrig, smäcker (djupledslyftningen till Pontus Engblom borde resulterat i ännu en assistpoäng) och matchpunkterande när han – på Nåviks fina passning – dundrade in den viktiga 2-0-bollen som eliminerade risken att denna magiska kväll skulle förstöras av någon ödeläggande Henry Offia-tå i nittioandra.

Inte sedan den senaste uppflyttningssäsongen 2014 har GIF Sundsvall radat upp fyra raka segrar, men två av dessa måste fortfarande räknas som väldigt oförtjänt tagna. När Henrik Åhnstrand inför kvällens match skulle förklara vad hans lag gjort så väldigt bra den senaste tiden var han tvungen att summera att »mål avgör fotbollsmatcher«. Men det spelar ingen roll längre; efter den här 2-0-krossen av Trelleborg har Åhnstrands manskap visat att man faktiskt hör hemma i den här superettantoppen inför fortsättningen. Vi visste att vi hade Linus Hallenius matchvinnaregenskaper och vi kanske hoppades att »Robban« Lundströms lår skulle återhämta sig inför slutspurten – men först nu vet jag att det här laget kan dominera en superettanmatch på det sätt som brukar vara ett självklart krav för att kunna nå avancemang till allsvenskan.

Vi var äntligen ett par nummer större än gästerna. Vi tog äntligen en seger som inte ens Henrik Åhnstrand störste kritiker (har det varit jag???) skulle kunna säga var någonting annat än hundraprocentigt välförtjänt och bergsäker. Det behöver inte alltid vara så vackert (någon som har Pep Guardiola som tränarförebild borde gråta en liten skvätt varje gång Alexander Blomqvist duttar ut bollen utanför planen när han är lite pressad längsmed sidlinjen — men som han nickade undan bollar och vann dueller igår!), men ska man gå upp i allsvenskan behöver man kunna vara så stabila och dominanta som Giffarna äntligen var idag.

Av alla platser jag hade velat vara på ikväll, när världen äntligen öppnade sig för oss svenskar, så hade det varit nedanför det norra stadsberget, vid den östra ståplatsläktaren på IP. En blåtandsuppkopplad hörlursgymmare från Stockholm kunde bara sitta avundssjuk och njuta av den stämning som trots allt sipprade igenom teven.

Sundsvallspubliken visade äntligen att de finns kvar i allsvenska skaror efter pandemin, och Giffarna visade äntligen att de är ett lag som verkligen ska kunna tävla om de allsvenska platserna i höst.

En reaktion på “Äntligen typiskt för ett topplag

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *